Några reflektioner angående bilderna på Balingsta-stenen i Uppland Silén, Lars Fornvännen 78, 88-91 http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1983_088 Ingår i: samla.raa.se

Några reflektioner angående bilderna på Balingsta-stenen i Uppland Silén, Lars

Fornvännen 78, 88-91

http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1983_088

Ingår i: samla.raa.se

Några reflektioner angående bilderna på Balingsta-stenen i Uppland

Av Lars Silén

Silén, L. 1983. Några reflektioner angående bilderna på Balingsta-slenen i U p p l a n d . ( O n the iconography of the Balingsta runic stone.) Förmännen 78.

Stockholm.

T h e a u t h o r opposes the idea argued by von Friesen that the figures on the Balingsta stone would represent an eik hunt. He lavors the opinion that there is no interaction between the h u m a n figures. They should be understödd as the gods Ullr and O d i n in scenes characterizing their identity. As a zoologis!

the a u t h o r also gives his opinion about what species df animals the artist has intended lo depict.

Lars Silén, Stockholms universitet. Zoologiska institutionen, S-I0691 Slmilmlni. Sweden.

Den bekanta livfulla scenen på Balingsta- r u n s t e n e n (U 855) daterad till ca 1050 är tydligen, i anslutning till v. Friesens tolkning (Wessén och J a n s s o n 1951 s. 505 f ) , allmänt u p p l ä t t a d som återgivande en älgjakt om vin- tern.

Anledningen till årstidsbestämningen är naturligtvis den skidåkande bågskytten i bild- fältets ena hörn. Den dominerande mittfigu- ren är dock en j ä g a r e till häst, något som är ä g n a t alt inge betraktaren cn viss känsla av tveksamhet inlör tolkningen redan av allmän- na skäl. Älgjakt till häst i den snövinter som skidlöparcn skulle ange, detta synes vara ett opraktiskt företag som väl knappast varit brukligt någonsin.

Den sålunda framkallade lätta osäkerhets- känslan infor den accepterade tolkningen le- d e r till en följdfråga. Hänger bilderna av skid- löpare och ryttare verkligen ihop, är de för- e n a d e av cn konkret situation? Redan bild- kompositionen med skidlöparen som en liten bifigur helt vid sidan om det dominerande stora skeendet ger ett splittrat intryck. Kan det inte förhålla sig så att huvudsaken lör den jaktintresscradc ristaren (eller inspiratören till ristaren) var att återge en bild av jakt som s å d a n , av jaktens idé så att säga, och liir att åskådliggöra den har han sammanfört figurer

som i den tidens föreställningsvärld stod som sinnebilder fcir jakt.

En n ä r m a r e granskning av skidlöparbilden visar att endast tre saker kan utläsas av den, men dessa desto tydligare. Bilden föreställer en m a n , han har båge och pil, han har skidor.

Pilen—bågen och skidorna är starkt markera- d e .

D e n n a enkla sammanställning av karaktä- rer, med uteslutande av många a n d r a tänkba- ra i s a m b a n d med bågskyttc och skidåkning, lör osökt tanken till den lakoniska karakteri- stiken av Ulls person i Snorres Edda (Collin- d e r 1970 s. 54): " H a n är en så god bågskytt och skidlöpare, att ingen kan tävla med ho- n o m . " Punkt och slut beträdande personbe- skrivningen bortsett från att det sägs: " H a n är också läger att se p å " , men det är ju inte cn egenskap lätt att lästa i sten. Vidare beteck- nas Ull i Skaldskaparmal som "skidguden, b å g g u d e n , j a k t g u d e n , sköldguden" (Collin- d e r 1970 s. 97). De tre första epiteten är ju t a l a n d e i detta s a m m a n h a n g . Vad skölden beträffar utgör den att d ö m a av Lindquists (1926) diskussion ett invecklat problem som tår l ä m n a s d ä r h ä n .

M e d lå ord: det syns ganska naturligt att

fatta den lilla skidlöparliguren utanför den

Övriga scenen som Ull, ditsatt som jaktens

Förmännen 78 (1983)

Bilderna på Balingsta-stenen 89

symbol eller beskyddare, m å h ä n d a för att för- läna ökad kraft åt företaget, karakteriserad med de väsentliga kännetecken som stod den enkle stcnristaren till buds.

Lindquist (1926) har i ingående utredning- a r av den urgamle Ulls gestalt framfört den misstanken att skidorna, vilka saknas i den sydliga versionen av Ull, tillkommit genom en missuppfattning hos Snorre. O m så är, torde den nu aktuella, bortåt tvåhundra år äldre figuren (om den nu är Ull) utvisa, att ett s å d a n t nytillägg inte behöver tillskrivas Snorre personligen utan baserar sig på en i nordskandinaviskt o m r å d e spridd uppfatt- ning som vunnit burskap sedan länge-.

Skidlöparen är tillräckligt naturalistiskt återgiven som en m a n lör att tolkningen Ska- de skall vara utesluten.

M e d a n fantasien är i rörelse, bör någon

u p p m ä r k s a m h e t ägnas även figurerna i hu- vudscenen.

Ryttaren själv är i stort ganska allmänt hållen. En sak är dock påfallande nämligen det starkt u t d r a g n a bakpartiet. O m denna förlängning är avsiktlig, vilket det inte tycks finnas någon anledning alt betvivla, kan den rimligen markera ett långt skägg. Vidare bär m a n n e n enligt v. Friesen hjälm (Wessén och Jansson 1951 s. 510). Bilden är här ej så klar som önskligt vore, men tolkningen synes fullt möjlig. Är den riktig, så måste man säga sig a t l hjälm näppeligen tillhör vanlig jaktutrust- ning. Den kanske snarare bör lättas som ett a t t r i b u t tillkommande en bestämd gestalt.

Slutligen bör noteras att m a n n e n som fram- g å t t sitter till häst (en hingst) och atl han bär spjut.

Figurerna i övrigt är två hundar, två fåglar

Fornvännen 78 11983)

90 L. Silén

och del stora bytesdjuret med greniga horn.

Äldre uttolkare (Peringskiöld, Dybeck) kal- lar utan motivering djuret hjort. v. Friesen tolkade det som en älg med hänvisning till formen på horn och kropp (Wessén och J a n s - son 1951 s. 510), och sedan dess tycks älgtolk- ningen vara den allmänt omfattade. Bilden är föga naturtrogen och kan ej ge full visshet om a r t b e s t ä m n i n g e n . O m man emellertid skulle våga sig på en mening i frågan, så verkar den djupt smalgreniga horiilbrmen, den smala mulen och den relativt smärta kroppen när- m a s ! tyda på en hjort, ett djur som säkerligen var den tidens uppländske bonde välbekant såväl genom mytologien som genom sin dåti- da a l l m ä n n a förekomst i dessa landamären (v. Holsten 1957 s. 18). Några specifika älg- k a r a k t ä r e r kan undertecknad ej urskilja.

. \ r d e t t a en jakt vilken som helst, en jägare v ilken som helst?

. \ r det inte möjligen O d e n själv, vars

" s k ä g g faller ned över hans brösi" för att tala med Viktor Rydberg, som iförd guldhjälmen och med spjutet G u n g n e r i hand rider sin Sleipner, med sina två " u l v h u n d a r " Freke och G e r e som vanligt löpande före och med sina två korpar Hugin och Munin, av vilka den ene slagit sig ned på villebrådets (hjor- tens?) h u v u d . Lägg därtill atl i mytologien ( ) d e n g ä r n a förbinds med hjorten.

T a g n a vart lör sig är intet av de n ä m n d a tingen märkligt eller avgörande, de kan också ses som vardagliga. Men alla punkter tagna tillsammans bildar en helhet som slammer lill

eftertanke.

På en punkt kan en direkt invändning gö- ras. Det gäller den eventuella tolkningen av fåglarna som korpar. De ter sig onekligen me- ra som rovfåglar. D e t s a m m a gäller de någor- lunda tydligt återgivna fåglar som förekom- m e r på a n d r a runstenar i samband med jakt ( Å k e r s t r ö m — H o u g e n 1981). Men detsamma gäller också " m e s a r n a " på Ramsundsbergets Sigurdsristning fäst de med all trolighet verk- ligen avser någon art av mesar eller under alla omständigheter småfåglar (v. Holsten 1957 s. 84). M a n lär intrycket att (eir runris- t a r n a " t a g e l " var ett stereotypt begrepp, del- vis kanske orsakat av det besvärliga arbets- materialet, och att ingen naturalistisk återgiv-

ning av arten eftersträvades eller i varje fäll u p p n å d d e s . Till s. k. falkjakt kunde inte bara en rad olika rov läglar användas ulan faktiskt även korpar, så har skett exempelvis i Persien ( E k m a n 1943 s. 723). N ä r jakten gällde fyrfo- tadjur var jaktlägeln dresserad att sätta sig på villebrådets huvud och hacka efter ögonen.

Då a n v ä n d e s klorna endast tör fastklamring och n ä b b e n var det egentliga vapnet, och då k u n d e också den lättdresserade korpen vara lämplig. Den ena lägeln på den aktuella bil- den intar just den rätta ställningen för att hacka efter ögonen.

Vilken fågelart vi har på Balingstaslenen, det fär förbli en öppen fråga. Noteras kan endast att korpen inte är utesluten.

Framställningen av skidlöparen på Ba- lingstastenen utgör en beskrivning i bild som påfallande väl täcker Snorres beskrivning i ord av Ull, vilket förlänar ett avsevärt mått av- trovärdighet åt den anförda tolkningsmöjlig- heten.

Betydligt luftigare är uppenbarligen tolk- ningen av huvudmotivets figurer som återgi- v a n d e O d e n med a n h a n g .

M e n av a l l m ä n n a skäl vore det onekligen tilltalande med en tolkning av Balingstaste- nens sceneri som i sin helhet h ä m t a d ur myto- logien. I den mån bilder förekommer på run- stenar — nu bortsett från rent dekorativa ele- m e n t — tycks de som regel återge mytologi- ska motiv. " M e r a vardagliga scener finns också någon gäng på runstenar", säger J a n s - son (1977 s. 156) med hänsyftning just på Balingstaslenen. En tolkning i stil med den h ä r a n t y d d a av dess bildfält som mytologiskt skulle överföra det från att vara ett undantag till att inordnas under ett gängse bruk.

En sista u n d r a n rörande en kanske ovid- k o m m a n d e detalj. Enligl äldre törskares av- bildningar (återgivna av Wessén och Jansson

1951 s. 507, 509) har ristaren gjort sig särskilt besvär med att på hästens hals hänga ett stort, smalskallai föremål av egendomlig Ibrm (på det nu försvunna centrala stycket av ste- n e n ) . K a n det vara något så trivialt som en vanlig hästklocka? Eller kan det ha haft nå- gon djupare innebörd?

Runtexten på stenen iir konventionell oeh h a r — som vanligt är — inte något samband

Fornvännen 78 (1983)

Bilderna på Balingsta-stenen 91

m e d b i l d e r n a . Noteras bör även att någon Jansson. S B F . 1977. Runinskrifter i Sverige. 2 uppl. Upp- a n t v d a n o m kristen tro inte finns. .

;

Lindquist, I. 1926. Eddomas bild av Ull — och guldhor- nens. Xamn och Bygd 14.

. Akerström-Hougcn. G. 1981. Falconry as a motif in Ear- liejerenser |y Swedish art. I: l.es Pays du Nord et Bysance Collinder, B. 1970. Snorres Edda. Uddevalla. (Scandinavie et Bysance). Acles du colloque nordi- Kkman, S. 1943. Brehm. Djurens liv 4, Fåglarna 2. 5. uppl. <me et international de byzantinologie ténu ä Upsal

Stockholm. 20—22 avril 1979. rediges par Rudoll Zc-itlc-r. Acta Holsten, N. v. 1957. Eddadikternas djur och växter. Skrifter l niversilatis t 'psaliensis Figura. N.S. 19. Uppsala.

utgivna av Kungl. Gustav Adolfs Akademien 30. Wessén. E., och Jansson, S. B.F. 1951. Upplands nuiiiisknl- Uppsala. ter3. Uppsala.

Förmännen 78 11983)