Från Lappland till Sápmi benämningen av samernas historiska bosättningsområde

JONNY HJELM OCH MADELEN JOHANSSON

Från Lappland till Sápmi – benämningen av samernas historiska bosättningsområde

”I Sápmi är det vi som är folket”. (Stefan Mikaelsson, ledamot i Sametingets plenum, i Västerbottens-Kuriren 8/8 2019.)

Inledning

I dag används Sápmi förhållandevis frekvent som benämning på samernas historiska bosättningsområde i de nordliga om- rådena i Norge, Sverige, Finland och på Kolahalvön i Ryss- land.¹ På Sveriges Riksdags officiella hemsida återfinns Sápmi i olika dokument och videoklipp,² och på Sametingets

1 ”Sápmi” i Nationalencyklopedin:

<https://www-ne-se.proxy.ub.umu.se/uppslagsverk/encyklopedi/enkel/sapmi>.

Hämtat 24/4 2018.

2 ”Sápmi” Riksdagen:

<https://www.riksdagen.se/sv/global/sok/?q=s%C3%A1pmi&st=1>.

Hämtat 14/6 2018.

hemsida används det flitigt.³ Inom forskningen, samt i popu- lärvetenskapliga sammanhang, framställs Sápmi – historiskt och i nutid – som en geografiskt förankrad folkgemenskap, ibland också som en nation och samerna som invånare i denna.⁴ I den utförliga, och till vetenskapen hårt knutna do- kumentärserien Samernas Tid, producerad 2017 och sänd i SVT 2018, berättades i det första avsnittet: ”För runt 2 000 år sedan var stenristarnas era över, och det var dags för en ny tid i Sápmi: samernas tid.”⁵

För omkring 40 år sedan användes Sápmi knappast alls i svenskspråkiga sammanhang; i stället användes ord som Lappland, lappmarkerna etc. Det rör sig alltså om ett relativt nytt ord i svenskan, vilket kan vara en delförklaring till att Sápmi ännu inte funnit sin väg in i Svenska akademins ord- böcker, exempelvis Svenska Akademiens ordlista (SAOL), något som också häromåret uppmärksammades av krönikören Bo Löfvendahl i Svenska Dagbladet.⁶

I denna artikel beskrivs och analyseras hur Sápmi började användas i svenska språket i slutet av 1970-talet, hur det slog

3 https://www.sametinget.se/startsida. Hämtat 25/8 2020.

4 Se t.ex. Kajsa Andersson (red.), Sápmi i ord och bild I, Hyltebruk 2015;

Kajsa Andersson (red.), Sápmi i ord och bild II, Hyltebruk 2017. För en intressant problematisering (i vad vi karaktäriserar som en populärhi- storisk bok) av att använda begreppet Sápmi om historiska förhållan- den, och ett uttryckligt avvisande av detta, se Tomas Cramér & Lilian Ryd, Tusen år i Lappmarken, Skellefteå 2012, s. 16–17.

5 ”Samernas tid” [Dokumentärserie]:

https://urplay.se/program/204533-samernas-tid-nordsamiska-allian- ser-i-sapmi, 2017, manus och regi, Magnus Sjöström. Hämtat 10/6 2018.

6 Bo Löfvendahl, ”Sápmi finns inte i Svenska Akademiens ordlista” i Svenska Dagbladet 19/3 2017: <https://www.svd.se/sapmi-finns-inte-i- svenska-akademiens-ordlista>. Hämtat 29/8 2019.

igenom i samiska etnopolitiska sammanhang under 1980-ta- lets första hälft, och senare, med en tidsmässig fördröjning, under 2000-talet också kom i bruk inom forskningen rörande samernas livsvillkor och historia. Vårt syfte är dels att visa på viktiga aktörer i denna språkliga förändringsprocess, och deras motiv, dels att visa hur innebörden i Sápmi successivt kom att förändras under den studerade tidsperioden.

Vår utgångspunkt är att Sápmi är en maktpolitisk benäm- ning, laddad med exempelvis territoriella anspråk. I histo- rien, och vår samtid, finns många exempel på hur folkgrup- per världen över kämpat och kämpar för rätten till det man uppfattat och uppfattar vara sitt traditionella hemland, in- klusive rätten att själv bestämma över hur det ska benämnas.

Studien baseras på källmaterial av olika karaktärer – tid- skriftsmaterial respektive vetenskapliga texter – och täcker även in en relativt lång tidsrymd, vilket tillsammans med frå- gans komplexitet innebär att det rör sig om en pilotstudie. I slutdiskussionen pekar vi på behovet av en fördjupad och breddad studie av hur benämningen Sápmi fann sin väg in i det svenska språket.

Teori, källmaterial och metodologiska vägval

Vår analys baseras på den allmänna språkteoretiska stånd- punkten att språket är en kognitiv förmåga – att kunna kom- municera – men att språket också representerar en sociokul- turell handling med andra konsekvenser än de omedelbart språkligt kommunikativa. Människor föds in i språkliga kon- texter och tillägnar sig oreflekterat språklig kompetens men gör också aktiva, medvetna val. Språkval är med andra ord

en social handling och kan exempelvis syfta till att höja ens personliga status eller handla om att manifestera politiska åsikter. En av många humanvetare som berört det sist- nämnda är psykologen Roger Säljö:

I det moderna samhället är rätten att beteckna ett viktigt instrument i maktutövning och i kampen om opinioner.

Kommunikationens materiella natur, dess koppling till makt och inflytande, avspeglas tydligt i gruppers strävan att ge sina åsikter en viss språklig form.⁷

Enligt detta synsätt representerar bruket, eller det ökade bru- ket, av nya eller relativt nya ord – som exempelvis hen – eller en ökad popularitet för äldre ord, en samhällelig förändring, att något hänt och påverkar vår förståelse av det förflutna, nutiden och framtiden. Det rör sig om språkets konstitutiva funktion, dess förmåga att också vara med och skapa den samhälleliga verkligheten.⁸

Enligt lexikologisk forskning är i grova drag tre språkliga mekanismer verksamma när nya ord, dvs. ord i ny form eller betydelse, börjar användas i ett språk. En av dessa är när nya ord skapas för att beteckna nya ting eller fenomen i sam- hället, s.k. nyord. En annan är språklån, dvs. när ett ord från ett språk lånas och etableras i ett annat.⁹ Den tredje mekan-

7 Roger Säljö, ”Betecknandets politik – kommunikation som social handling” i Utbildning & Demokrati, vol. 9, nr. 2, 2000, s. 49–59, s. 52.

8 Säljö 2000, s. 56.

9 Språklån, dvs. lånord, kan överföras till och manifesteras i motta- garspråket på olika sätt med avseende på form och betydelse, och ny- ord kan vara nya i olika grad och på olika sätt, se t.ex. Lars-Erik Edlund

ismen, och den mest svårfångade, är s.k. semantisk föränd- ring. Här rör det sig om i språket etablerade ord som lång- samt ges en helt eller delvis ny betydelse, men där äldre och nyare innebörder också kan finnas parallellt, beroende på språklig kontext.¹⁰

Artikeln vilar empiriskt på två typer av källmaterial, dels på texter publicerade i tidskriften Samefolket 1965–1984, dels på den forskning som sedan 1930-talet producerats i Sverige rörande samers historia och livsvillkor sedan 1930-talet.

Svensk forskning om samers historia och livsvillkor har sedan 1930-talet i huvudsak utförts av etnologer, kulturgeo- grafer och historiker. Forskningen har varit relativt omfat- tande, i synnerhet de senaste 20–30 åren, och det är naturligt- vis omöjligt att i en artikel ge en heltäckande bild av hur denna forskning benämnt samernas historiska bosättnings- område. Det rör sig i stället om en översiktlig karaktäristik av användningen av Sápmi baserad på nedslag i ett urval av monografier och artiklar. Analysen är i huvudsak av kvalita- tiv karaktär – när, hur och med vilken innebörd Sápmi an- vänts.

Den relativt långa tidsperioden, där alltså 1930-talets forskning utgör startpunkt, valdes då vi hade säkra uppgif- ter, enligt en enkel bibliografisk sökning, om att Sápmi an- vänts av forskare de senaste 20 åren; däremot hade vi inte kännedom om när benämningen introducerats, och/eller om

& Birgitta Hene, Lånord i svenskan. Om språkförändringar i tid och rum, Lund 2007, särsk. kap. 3.

10 Lisa Evans, ”Observations on the changing language of accounting”

i Accounting history, vol. 15, n:o. 4, 2010; Joachim Grzega, ”Borrowing as a Word-finding Process in Cognitive Historical Onomasiology” i On- omasiology Online, no. 4, 2003.

den ersatt andra benämningar, och vilka dessa i så fall var.

Forskningen före 1970-talet hade också relativt blygsam om- fattning vilket gjorde det möjligt att sätta 1930-talet som startpunkt.

Tidskriften Samefolkets Egen Tidning, som 1961 bytte namn till Samefolket (och ännu 2020 utges under detta namn), pub- licerades första gången 1918. Samefolket är en månatlig, sa- misk tidskrift¹¹ med svenska som huvudspråk men där också exempelvis nordsamiska och sydsamiska, används. Norska förekommer även, men i mindre omfattning. Tidskriften ut- ges sedan 1960-talets början av Svenska samernas riksför- bund (SSR) samt kulturföreningen Same Ätnam som i dag gemensamt äger den stiftelse som ger ut tidningen.

Med ledning av tidigare forskning, och de enstaka upp- gifter där som finns om benämningen Sápmi, har vi valt att avgränsa granskningen till att omfatta utgivningar av Same- folket 1965–1984.¹² Samtliga nummer har granskats. Utöver

11 ”Samefolket” i Nationalencyklopedin: <https://www-ne-

se.proxy.ub.umu.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/samefolket>.

Hämtat 24/4 2018.

12 Historikern Veli-Pekka Lehtola menar att Sápmi började användas i samband med samernas politiska mobilisering i början av 1900-talet medan andra förlägger dess ökade popularitet till 1970- och 1980-talen, se Veli-Pekka Lehtola, The Sámi People. Traditions in Transition, Fair- banks 2004, s. 48. Det är oklart vad Lehtola stödjer sig på och sannolikt avser han inte benämningen Sápmi, utan Sameeatnan, att det var detta som började användas i slutet av 1800-talet/början av 1900-talet. De em- piriska exempel han ger talar för denna tolkning. Han citerar exempel- vis, i den engelskspråkiga texten, poeten Isak Saba och dennes avslu- tande ord i en dikt: ”’Sámeeatnan sámiide!’ (Sápmi for the Sámi).” Det sistnämnda inom parentes som ett förklarande tillägg så att säga. Vi- dare kan konstateras att Sápmi inte används i Elsa Laulas skrift Inför lif

Sápmi har förekomsten av benämningarna Sameland och Sameätnam noterats. De benämningarna är de som är mest synonyma med Sápmi i Samefolket, till skillnad från övriga be- nämningar i det samiska bosättningsområdet. Utöver Same- land och Sameätnam finns exempelvis benämningar som Lap- parnas land¹³ och sameområdena¹⁴ – men dessa nämns inte lika frekvent i Samefolket och har därför inte uppfattats vara lika viktiga alternativ visavi benämningen Sápmi.¹⁵

Vårt källmaterial består av 248 publicerade tidskriftsnum- mer, samt fyra extranummer, åren 1965–1984. Samefolket in- nehåller journalistiska texter men här finns även insändare.

Vi har noterat i vilka sammanhang Sápmi nämnts samt vilken slags text det rört sig om. I resultatredovisningen finns citat med syfte att exemplifiera de språkliga sammanhangen.

Inledningsvis följer en beskrivning av benämningen Sápmi och dess historiska rötter. Sápmi må vara relativt nytt i en svensk språkkontext, men det har en flertusenårig historia i de samiska varieteterna. Därefter presenteras äldre forsk- ning som behandlar samernas historia och livsvillkor – grovt sett den forskning som gjordes före 1980-talets mitt – och hur

eller död? Sanningsord i de lappska förhållandena, Stockholm 1904, inte hel- ler vid samernas landsmöte i Östersund 1918, att döma av Patrik Lantto (red.), Ett historiskt möte. Protokollet från samernas landsmöte i Östersund 1918, Umeå 2018. Se även Olavi Korhonen, ”Samiskan som språk och traditionskälla” i Olavi Korhonen & Birger Winsa, Språkliga och Kultu- rella Gränser i Nordskandinavien. Två uppsatser, Umeå 1997.

13 Samefolket, årg. 1968, nr. 10–12, s. 205.

14 Samefolket, årg. 1965, nr. 7–9, s. 118.

15 De tre benämningarna Sápmi, Sameätnam och Sameland har med ur- skilts även då de använts i nord- och sydsamiska språkkontexter.

man här benämnt samernas traditionella bosättningsom- råde, vilket följs av vår granskning av Samefolket. Resultatre- dovisningen avslutas med en redovisning av hur Sápmi an- vänts inom nyare forskning, här definierad som forskning ef- ter 1980-talets mitt. Artikeln avslutas med en sammanfat- tande analys och diskussion.

Sápmi – invånare och hemland

Sápmi skrivs och uttalas på olika sätt inom olika samiska va- rieteter. Sápmi är den nordsamiska benämningen och stav- ningen, och den som i dag oftast brukas.¹⁶

Samiska med sina varieteter hör till den finsk-ugriska språkgruppen. För omkring 3 000 år sedan, vid Finska viken och dess östra inland, urskilde sig samiskan som språk. Sa- miskan utvecklades i och genom kontakter med baltiska och germanska folk, exempelvis i samband med byte av varor och kunskap om hantverk.¹⁷ Det är också i denna språkliga kontext som Sápmi får den innebörd det än i dag har med dess dubbla kopplingar till invånare/hemland.¹⁸

16 Andrea Amft, Sápmi i förändringens tid. En studie av svenska samers lev- nadsvillkor under 1900-talet ur ett genus- och etnicitetsperspektiv, Umeå 2000, s. 13. Övriga är lulesamiska: Sábme; sydsamiska: Saemie; enaresa- miska: Säämi; skoltsamiska; Sää'mjânnam; umesamiska: Sábmie. Se Moa Sandström, Dekolonisationskonst. Artivism i 2010-talets Sápmi, Umeå 2020, s 17; Sametinget: <http://www.samer.se/1002>; <https://sv.wiki- pedia.org/wiki/S%C3%A1pmi>. Hämtat 18/9 2020.

17 Cramér & Ryd 2012, s. 23.

18 Korhonen 1997, s 87.

De tidigaste baltiska lånorden tros ha kommit in i det finska språket vid ca 2500–2100 f.Kr. och påverkat det finsk- ugriska urspråket under senare delen av perioden. Enligt denna hypotes har samernas sápme(laš), same och finnarnas hämä(läinen) tavast ett ljudlagsenligt samband och därmed hög ålder.¹⁹ Den rekonstruerade tidiga urfinska formen šämä, som i ursamisk tid skrevs šǡmǡ, utgör enligt Olavi Korhonen, professor emeritus i samiska, den språkhistoriska grunden för Sápmi.²⁰

Enligt ovanstående är Sápmi en områdesbenämning, knu- ten till en bestämd plats eller tydligt definierade geografiska områden, som också kan beteckna ett folkslag, en folkgrupp eller nation. Samernas beteckning på sig själva på (nord-)sa- miska är sápmi eller sápmelaš; båda dessa översätts både till

’same’ och ’samisk’.²¹

En närliggande benämning som också använts historiskt, och i närtid är Sameätnam (med olika stavningar inom syd-, lule- och nordsamiskan). Sameätnam är en sammansättning av same och ätnam där det sistnämnda betyder ’land’.

Sameätnam har en lång historia och förekommer i skriftliga

19 Korhonen 1997, s. 85.

20 Ibid, s. 87.

21 Ibid, s. 84.

källor från 1730- och 1740-talen.²² Det är också namnet på en samisk kulturförening som funnits sedan slutet av 1940-talet, Same Ätnam.²³

Den äldre forskningens Lappland

Forskningen om samernas levnadsvillkor och historia domi- nerades från 1930-talet till och med 1980-talet av kulturgeo- grafer, etnologer och historiker.²⁴ I dessa studier användes

22 Under Carl von Linnés lappländska resa 1732 insamlades, förutom fakta rörande växtriket, också uppgifter om ord och fraser, däribland noterades i skrift orden Laplan Zaminetnam (det första var dåtidens svenska stavning av Lappland), vilka av professor emeritus i finska Tryggve Sköld återges med orden ”Same(n)-ätnam och med översätt- ningen ’Lappland’”, se Tryggve Sköld, ”En manuskriptsida med sa- miska och lite finska” i Carl Linnӕus, Iter Lapponicum. Lappländska resan 1732. II Kommentardel. Utgiven med kommentarer och register av Ingegerd Fries och Sigurd Fries. Redaktör: Roger Jacobsson, Umeå 2003, s. 416. Se även Pehr Högström, Beskrifning öfwer de til Sweriges Krona lydande Lap- marker, Stockholm 1747. Även faksimilutgåva, Umeå 1980. På s. 26 skrivs i en förklarande not att ”Lapmarken” ”Kallas och Lapland, samt på Latin, Lapponia, Lappia, och på Lapska Sameӕdnan, Sameladde”.

23 Informationen hämtad på Sametingets hemsida: <http://www.sa- mer.se/4977>. Hämtat 2/9 2019.

24 Vår karaktäristik av forskningen under dessa decennier, och beskri- ven nedan, baseras på Nils Arell, Rennomadismen – markanvändning un- der kolonisationsepoken i fr.a. Enontekis socken, Umeå 1977; Erik Bylund, Koloniseringen av Pite Lappmark, Uppsala 1956; Åke Campbell, Från vild- mark till bygd. En etnologisk undersökning av nybyggarkulturen i Lappland före industrialismens genombrott, Uppsala 1948, ny upplaga 1982; Phebe Fjellström, Samernas samhälle. I tradition och nutid, Stockholm 1985; Filip Hultblad, Övergång från nomadism till agrar bosättning i Jokkmokks socken,

benämningar som Lappland, lappmarkerna²⁵, det samiska områ- det²⁶, samernas bosättningsområde²⁷, det samiska utbredningsom- rådet²⁸ eller sockenbenämningar, som i exempelvis Filip Hultblads avhandling Övergång från nomadism till agrar bo- sättning i Jokkmokks socken (1968).²⁹

Forskarnas områdesbenämningar skiftade och problema- tiserades inte, vilket delvis berodde på deras – och nu avses i första hand den som utfördes av kulturgeografer och etno- loger – kultur-ekologiska teoretiska ramverk. Det handlade om att beskriva och analysera folkgruppers anpassning till de yttre livsvillkoren: framför allt topografin och klimatför- hållandena, men också i viss mån statliga lagar och skatter.

Det innebar att skillnader mellan hur människor levde i de arktiska/subarktiska/boreala områdena inte i huvudsak kopplades till etnicitet, utan snarare ansågs bero på de kultu- rekologiskt sett rationella val som gjorts och som blivit en del

Uppsala 1968; Ernst Manker, Bortom fjällen. Mark och människor i Lapp- land, Stockholm 1957; Israel Ruong, Fjällapparna i Jukkasjärvi Socken, Uppsala 1937; Israel Ruong, Samerna, Stockholm 1969; Israel Ruong, Sa- merna i historien och nutiden, Stockholm 1982 (”helt omarbetad” upplaga av Ruong 1969); Brit Uppman, Samhället och samerna 1870–1925, Umeå 1978; Lennart Lundmark, Uppbörd, utarmning, utveckling. Det samiska fångstsamhällets övergång till rennomadism i Lule lappmark, Lund 1982; Ro- ger Kvist, Rennomadismens dilemma. Det rennomadiska samhällets föränd- ring i Tuorpon och Sirkas 1760–1860, Umeå 1989; Per Moritz, Fjällfolk.

Livsformer och kulturprocesser i Tärna socken under 1800- och 1900-talen, Umeå 1990.

25 Bylund 1956, s. 34.

26 Uppman 1978, s. 30.

27 Ruong 1982, s. 10–11.

28 Lundmark 1982, s.8.

29 Hultblad 1968, s. 34–35, 39.

av ”folkgruppers” traditioner. Detta bidrog till att forskare som Nils Arell föredrog folkgruppsklassifikationer med ut- gångspunkt i ”näringstillhörigheten” – inklusive grad av bo- fasthet – medan det ”etniska synsättet” avvisades.³⁰

Ett viktigt studieobjekt var relationerna mellan renskö- tarna, eller som de ofta kallades, nomaderna/fjällnomaderna och de bofasta/nybyggarna, som också ofta konstaterades vara före detta renskötare, exempelvis i Tärnaby med omnejd.³¹ Konflikter mellan nomadiserande samer och de bofasta jord- brukarna, men också mellan exempelvis nomadiserande sa- mer och mer stationära skogssamer, behandlades som natur- resurskonflikter av begränsad omfattning. Samarbete och byten av tjänster och produkter dominerade i Lappland, och den svenska nationalstaten och dess gränser och administra- tiva indelningar och benämningar var en självklar och icke- problematiserad realitet.

Från och med 1970-talet ökade intresset för att studera den svenska statens politik gentemot samerna, vilket var ett uttryck för samtidens politiska radikalisering och det ökade intresset för underifrånhistoria. Det gällde exempelvis histo- rikern Brit Uppman och hennes analyser av ”den svenska at- tityden till samerna”, men också etnologen Israel Ruong, vars forskning genomgick en etnopolitisk radikalisering från och med 1960-talets slut. Det yttrar sig bl.a. i hans bok Sa- merna i historien och nutiden (1982) där han använde benäm- ningen Sameeadnam (lulesamisk stavning; ett begrepp som

30 Arell 1978, s. 33.

31 Se särsk. Moritz 1990.

inte förekom i den tidigare upplagan utgiven 1969),³² en be- nämning som också etnologen Phebe Fjellström använder 1985 (men med en annorlunda stavning):

Sameätnam – samernas land – omspänner ett bågformigt område, som sträcker sig från Idre socken i Dalarna och sjön Fämundan i Norge i söder, går via västligaste halv- delen av norra Sverige och angränsande delar av Norge, vidare via norska Finnmarken vid Ishavet och norra Fin- land samt ända vid Kolahalvön i Sovjetunionen.³³

Sápmi i Samefolket

Sápmi introduceras ca 1975–1981

Åren 1965–1974 förekommer inte Sápmi i Samefolket. När det fanns ett behov av att ange samernas historiska bosättnings- område användes i stället Sameland och Sameätnam. Som framgår av tabell 1 nedan var det relativt sällan, någon gång per år, med undantag för 1970 och åren därefter.

År 1975 nämns Sápmi för första gången i Samefolkets spal- ter, i en insänd dikt på nordsamiska, med ett i huvudsak re-

32 Ruong 1969 respektive Ruong 1982. I 1982 års upplaga används Same- eadnam på s. 211.

33 Phebe Fjellström, Samernas samhälle. I tradition och nutid, Stockholm 1985, s. 17.

ligiöst innehåll och där Sápmi – med stavningen Sábmi – åsyf- tade ’same’, inte det traditionella bosättningsområdet.³⁴ Ett år senare, även denna gång i en text på nordsamiska, upp- märksammas den karta som 1975 skapats av konstnären Hans Ragnar-Mathisen med samiska platsnamn där Sábmi användes som namn på samernas traditionella bosättnings- område.³⁵

Året därpå används Sápmi för första gången i en svensk- språkig kontext. Det är en artikel om Mohawkfolket i USA och att de hade en samling rörande ”urbefolkningar” värl- den över, bl.a. om samerna: ”På väggarna hänger plakat om olika folk och snart kommer Sábmi, vår samiska karta, att visa vårt territorium.”³⁶

Åren 1978–1981 används Sápmi sporadiskt, en eller två gånger per år, en gång i anslutning till ett reportage om den

”Lappska Ungdomsmarschen” där strofer från en gammal samisk sång återgavs som bl.a. innehöll följande strof: ”Un- der Sapme standar, om ditt hjärta där är med.”³⁷ Hela sången hade, påpekades det i artikeln, funnits i det första numret av

34 De två första raderna i diktens näst sista vers lyder: ”Sábmi sámi vuos’tái læ, vaiku læt nu moaddis” vilket enligt Hanna Outakoski, fil.dr och universitetslektor i nordsamiska vid Umeå universitet och Norges Arktiske Universitet (UiT), kan översättas till ’En same mot en same, fast de/vi är så få’. I den religiöst präglade dikten beklagas att samer, och andra människor i världen, inte följer Guds ord och sätter sin tillit till honom och dessutom ofta har svårt att komma överens sinsemellan.

35 Samefolket, årg. 1976, nr. 2, s. 57–58; Nevadaart. Nevada Museum of art.

”Saami”: <https://www.nevadaart.org/travels-in-norway-saami-part- 3-of-3/>. Hämtat 20/4 2018.

36 Samefolket, årg. 1977, nr. 5, s. 152.

37 Samefolket, årg. 1978, nr. 6, s. 15.

Lappfolkets egen tidning, utgiven 1905.³⁸ Att Sápmi avser mer än samernas historiska bosättningsområde i Sverige framgår också då en artikel 1981 kort nämner ett byggnadsprojekt i

”finska Sápmi”³⁹.

Tabell 1. Sápmi, Sameland och Sameätnam i Samefolket 1965–1984

Årtal Sápmi Sameland Sameätnam

1965 0 0 2

1966 0 3 1

1967 0 0 0

1968 0 2 0

1969 0 1 0

1970 0 12 1

1971 0 8 1

1972 0 8 0

1973 0 3 0

1974 0 9 0

1975 1 17 21

1976 3 31 10

1977 1 49 21

1978 1 52 8

1979 0 32 23

1980 2 27 30

1981 2 57 19

1982 9 50 6

1983 20 36 0

1984 33 38 9

Källa: Samefolket, utgiven 1965–1984.

38 Samefolket, årg. 1978, nr. 6, s. 15. Tidningen som utgavs 1904–1905, angavs här felaktigt ha hetat Samefolkets egen tidning, vilket alltså ska vara Lapparnas egen tidning. Det var en föregångare till Samefolkets egen Tidning, dvs. Samefolket.

39 Samefolket, årg. 1981, nr. 6, s. 14.

Sápmi etableras 1982–1984

År 1982 arrangerades Svenska samernas riksorganisations (SSR) landsmöte i Idre och det var, förklarades det i Samefol- ket, inte en slump att man valt Idre. Under rubriken ”Sápmi – sameland och samefolk”, som också var landsmötets över- gripande tema, förklarades att:

Landsmötets förläggning till Idre torde kunna uppfatt- tas som en samisk manifestation på att samelandet sträcker sig ner till Idre i Sverige, en samisk manifes- tation utmanad av de samhällskrafter som i Idreområ- det hårdexploaterar ursprungligt renbetesland för kommersiella syften.⁴⁰

I flera av Samefolkets efterföljande nummer kommenterades det som ägt rum vid landsmötet där Sápmi användes.⁴¹ Här refererades bl.a. SSR:s ordförande Nikolaus Stenbergs öpp- ningstal där han använt Sápmi i sin genomgång av naturre- sursexploateringarnas negativa effekter på renskötseln. Sten- berg betonade även vikten av en samisk, kollektiv identitets- känsla och att alla samer skulle känna sig kulturellt delakt- iga: ”visionen sápmi, sameland – samefolk”.⁴² Vid landsmö- tet framhölls att Sápmi även omfattade områden i andra nat- ionalstater och att SSR:s arbete med att stärka ”samekul- turen” rör ”samerna i hela Sápmi. […] Även om vi arbetar med det här i Sverige, så får vi aldrig glömma, att det som

40 Samefolket, årg. 1982, nr. 5, s. 32.

41 Samefolket, årg. 1982, nr. 6, s. 5.

42 Samefolket, årg. 1982, nr. 6, s. 3–5.

händer med oss samer här i Sverige påverkar samernas situ- ation i hela sameland, i hela Sápmi.”⁴³ Citatet visar också hur Sameland och Sápmi kunde användas bredvid varandra, som synonymer.

Åren 1983–1984 ökar användandet av Sápmi i Samefolket, bl.a. då tidskriften kommenterade och följde upp olika ar- rangemang, händelser och opinionsarbete som var knutna till SSR. Ett av dessa var organisationens välkomsthälsning till FN:s generalsekreterare Javier Pérez de Cuéllar vid den- nes besök i Sverige: ”Vi begagnar tillfället att hälsa Er väl- kommen till Sápmi – samernas land. […] Vi är ett folk med ett eget bosättningsområde, ett eget språk och en egen kultur – och samhällsstruktur. Vi har under historiens lopp funnit vår bärgning och levat i Sápmi.” I hälsningen betonades också att samerna som ”ursprungsbefolkning” och etnisk mi- noritet hade hävdvunnen rätt till land och vatten. Häls- ningen till Cuellar undertecknades med ”Sápmi i april 1983”.⁴⁴

Benämningen Sápmi började också under dessa år använ- das i sammanhang utan direkt koppling till SSR eller rättig- hetsfrågor rörande mark och vatten. Sápmi framstår nu i Sa- mefolket som en etablerad och användbar samisk områdesbe- nämning. Det gällde exempelvis när utbildningsfrågor be- handlades. I en artikel om studentutväxling mellan indianer, inuiter och samer användes underrubriken ”Sápmi – USA”

varefter det förklarades att Nordiskt Samiskt Institut på upp- drag av Nordiskt Samråd hade tagit på sig det praktiska ar-

43 Samefolket, årg. 1982, nr. 6, s. 12.

44 Samefolket, årg. 1983, nr. 4, s. 24.

rangemanget av studentutväxlingen mellan samer och ur- sprungsfolk i delstaterna Montana och Alaska.⁴⁵ En annan gång beskrevs ett nordiskt författarsamarbete i Reykjavik med författare från Grönland, Island, Färöarna och Sápmi.⁴⁶ År 1983 informerade Samefolket att Ailu Gaup hade gett ut en diktsamling, med orden ”Ailu Gaup har levt ett hektiskt journalistliv i Oslo, innan han återvände till Sápmi.”⁴⁷ Vi har även gjort en mindre uppföljande kontroll av några av Samefolkets årgångar under 1990-talet, 1990 respektive 1995, vilket visar att Sápmi fortfarande användes regelbun- det, men också, det bör tilläggas, att Sameland även användes regelbundet, ungefär på samma sätt som 1983–1984, de två sista åren i vår egentliga undersökningsperiod. En översikt- lig analys av svensk dagspress under 1980- och 1990-talen vi- sar på ett liknande mönster, men också att det är under 1990- talets andra hälft som Sápmi i dagspressen blir förstahands- valet, dvs. väljs före det mer svenskklingande Sameland.⁴⁸ I anslutning till detta kan tilläggas att Sveriges Radios reporter Nils Matti, när han skulle kommentera Sametingets invig- ning 1993 – och att det tidsmässigt sammanföll med rege- ringens beslut om en ny jaktlag som innebar att staten skulle ansvara för administrationen av småviltsjakt och fiske i fjäl- len – sade följande apropå statens beslut: ”Ett ytterligare steg i den svenska statens kolonisering av Sameland, eller Sápmi

45 Samefolket, årg. 1982, nr. 3, s. 29.

46 Samefolket, årg. 1982, nr. 11, s. 23.

47 Samefolket, årg. 1983, nr. 1, s. 36.

48 Vi stödjer oss här på en sökning i Kungl. Bibliotekets digitaliserade dagstidningsdatabas. Sökord: sápmi, s*pmi, sameland, sameätnam, same*ätnam. Hämtat 16/9 2019.

enligt samerna”.⁴⁹ Citatet visar att användningen av Sápmi 1993 kunde behöva ett förklarande tillägg, och kunde använ- das parallellt med Sameland.

Den nyare forskningens Sápmi

Som tidigare redovisats började forskare som Ruong och Fjellström använda benämningen Sameätnam under 1980-ta- let. Det kom dock inte att få något genomslag inom forsk- ningen under detta och nästkommande decennium och det- samma gäller för benämningen Sápmi.⁵⁰ Det dröjde till 2000- talet innan Sápmi introducerades på allvar.

I historikern Patrik Lanttos doktorsavhandling Tiden bör- jar på nytt. En analys av samernas etnopolitiska mobilisering i Sve- rige 1900–1950 (2000), förklaras i det inledande historiska bakgrundskapitlet, vilket också illustrerades med en karta, att Sápmi ”betraktas [som] utbredningsområdet för samisk bosättning under modern tid, som ett samiskt hemland”. Vi- dare förklaras att benämningen också fanns på alla ”samedi-

49 Citatet från radioprogrammet Tendens, ”Girjas mot staten, del 1 av 2”, sänt 2/9 2019, kl. 11.04–11.30, ca sju minuter in i programmet.

50 Se t.ex. Lundmark 1982; Kvist 1989; Roger Kvist, Nordamerikansk indi- anpolitik och svensk samepolitik. En översikt och jämförelse 1750–1920, Umeå 1992; Moritz 1990; Peter Sköld, Samisk bosättning i Gällivare 1550–

1750, Umeå 1992; Anders Brändström, ”Från förebild till motbild.

Spädbarnsvård och spädbarnsdödlighet i Jokkmokk” i Sune Åkerman

& Kjell Lundholm (red.), Älvdal i norr, Umeå 1990; Peter Sköld & Kris- tina Kram (red.), Kulturkonfrontation i Lappmarken. Sex essäer om mötet mellan samer och svenskar, Umeå 1998.

alekterna” och att benämningen var bred och inte enbart av- såg ett geografiskt område. ”Sápmi är även beteckningen för språket och folket, för samiskan och samerna, och har där- med även en stor symbolisk betydelse.”⁵¹ Bredden var också något som betonades i historikern Andrea Amfts avhandling Sápmi i förändringens tid. En studie av svenska samers levnads- villkor under 1900-talet ur ett genus- och etnicitetsperspektiv (2000). Sápmi var fortfarande så nytt att det krävdes en för- klaring, tidigt i Amfts avhandling, förmodligen på grund av dess plats i titeln. Avhandlingens första mening lyder:

”Sapmi är nordsamiska och betecknar i vidaste bemärkelse både Sameland, den samiska befolkningen och den samiska kulturen. Dessa tre begrepp bildar en odelbar enhet och Sápmi kan i detta avseende betyda det samiska samhället.”⁵² Omkring 2010 och perioden därefter framstår Sápmi som en relativt etablerad benämning inom svensk forskning om samernas livsvillkor och historia.⁵³ Flera forskare följde

51 Patrik Lantto, Tiden börjar på nytt. En analys av samernas etnopolitiska mobilisering i Sverige 1900–1950, Umeå 2000, s. 31.

52 Amft 2000, s. 13.

53 Slutsatsen baseras utöver de artiklar/monografier som anges i texten nedan på: Anna-Lill Ledman [Drugge], Att representera och representeras.

Samiska kvinnor i svensk och samisk press 1966–och 1700-talen, Umeå 2012;

May-Britt Öhman, ”Julevädno ja mån. Lule älv och jag – tystnad, min- nesförlust och jojka älven som samisk-svensk vattenkraftshistoria” i Nina Wormbs & Thomas Kaiserfeld (red.), Med varm hand. Texter tillägnade Arne Kaijser, Stockholm 2015, s. 105–127; May-Britt Öhman, M. Palo & E.-L. Thunqvist, ”Public participation, human security and public safety around dams in Sweden. A case study of the regulated Ume and Lule rivers” i Safety Science Monitor, Issue 2, 2016, article 8; C.

Leu Train, Tourism work among Sami indigenous people. Exploring its

Amfts exempel att ha Sápmi i doktorsavhandlingarnas titlar, som Gabriella Nordins Äktenskap i Sápmi. Giftermålsmönster och etnisk komplexitet i kolonisationens tidevarv (2009) och Isa- belle Brännlunds Histories of reindeer husbandry resilience: Land use and social network of reindeer husbandry in Swedish Sápmi 1740–1920 (2015).⁵⁴ Noterbart är dock att benämningen val- des bort av exempelvis en del forskare som behandlade sa- mers turismföretagande, samt de som forskade i en äldre em- pirisk-beskrivande historietradition.⁵⁵

Ibland ansågs det fortfarande finnas ett behov av att för- klara Sápmis innebörd. Sålunda förklarade exempelvis Inga-

prevalance and role in sparsely populated areas of Sweden, Umeå 2018; Kris- ter Stoor, ”Jag är same. En betraktelse av samiska kulturgränser under 1990-talet” i Patrik Lantto, Eivind Torp, Ellacarin Blind, Anna-Lill Drugge, Krister Stoor och Michael Lindblad (red.), Vänbok till Lars Tho- masson. Banbrytande forskare, Umeå/Ubmeje 2018; Coppelie Cocq, ”Folk- lore och identitetsskapande. Vi och Dem i nordsamisk berättartradit- ion” i Else Mundal & Håkan Rydving (red.), Samer som ’De andra’, samer om ’de andra’. Identitet och etnicitet i nordiska kulturmöten, Umeå 2010.

54 Gabriella Nordin, Äktenskap i Sápmi. Giftermålsmönster och etnisk kom- plexitet i kolonisationens tidevarv, Umeå 2009; Isabelle Brännlund, Histo- ries of reindeer husbandry resilience: Land use and social network of reindeer husbandry in Swedish Sápmi 1740–1920, Umeå 2015.

55 Angående åsyftad turismforskning, se; Dieter K. Muller, ”Från renskötsel till turism. Om att försörja sig på samisk turism i Sverige” i Ymer 2019; Robert Pettersson, Sami Tourism in Northern Sweden. Supply, Demand and Interaction, Östersund & Umeå 2004; Hannelene Schilar &

E. Carina H. Keskitalo, ”Ethnic boundaries and boundary-making in handicraft. Examples from northern Norway, Sweden and Finland” i Acta Borealia, vol. 35, nr. 1, 2018. En relativt ny avhandling, som dock liknar de som producerades i en äldre empirisk-beskrivande tradition, är Bertil Marklunds Det milsvida skogsfolket. Skogssamernas samhälle i om- vandling, 1650–1800, Umeå 2015.

Maria Mulk i en artikel från 2009, med en karta över Sápmi, att det är ”the Sami homeland”.⁵⁶ Sápmi kunde också tillskri- vas en närmast nationell status. I en artikel beskrev Lantto hur samer, ”the original inhabitants” på ömse sidor om Skan- dernas fjällrygg, i och med tillkomsten av den s.k. Lappkodi- cillen 1751, delades i två samiska nationer, ”a nation within the nation”.⁵⁷ Det beskrevs som ett tidigt inslag i en statlig politik syftande till att göra den nationalstatliga svenska identiteten överordnad en samisk nationsidentitet.

Benämningen Sápmis breda innebörd, att det förutom att avse samernas traditionella bosättningsområde, också kunde avse det samiska folket och deras kultur, avklingade efter- hand för att snävas in att enbart åsyfta bosättningsområdet.

Det uttrycktes inte explicit, utan snarare genom att det enbart användes när samernas bosättningsområde behandlas.⁵⁸ Den ovan refererade Brännlund förklarade exempelvis att samer- nas ”traditionella land, Sápmi, sträcker sig över delar av

56 Inga-Maria Mulk, ”Conflicts Over the Repatriation of Sami Cultural Heritage in Sweden” i Acta Borealia, 26:2, 2009, s. 195.

57 Patrik Lantto, ”Borders, citizenship and change. The case of the Sami people, 1751–2008” i Citizenship Studies, vol. 14, nr. 5, 2010.

58 För ett undantag, där Sápmis insnävade territoriella betydelse uttryckligen framgår, se May-Britt Öhman, ”TechnoVisions of a Sámi Cyborg. Reclaiming Sámi Body, Land-, and Waterscapes After a Cen- tury of Colonial Exploitations in Sábme” i J. Bull, M. Fahlgren (red.), Illdisciplined Gender, Crossroads of Knowledge, 2016, s. 63, där Öhman skriver: ”’Sábme’ is the Lule Sámi word for the territory of the Sámi people. This territory stretches over four nation states, Norway, Swe- den, Finland, and Russia.”

Norge, Sverige, Finland och Ryssland. Här har samernas be- drivit renskötsel i olika former under hundratals år.”⁵⁹ Den statligt understödda kolonisation, där den svenska kyrkans mission fyllde en viktig funktion, ägde också rum i Sápmi:

”Som en del av koloniseringen av Sápmi ingick kristnandet av samerna”, skrev exempelvis historikern Peter Sköld 2005.⁶⁰ Det här var också huvudtemat i Svenska kyrkans vit- bok om kyrkans övergrepp mot samerna som publicerades 2016.⁶¹ I den populärvetenskapliga sammanfattningen (de två huvudrapporterna omfattar ca 1 300 sidor) beskrevs hur det kristna missionsarbetet inletts i Sápmi under 1000-talet.⁶² Parallellt med betydelseinsnävningen, att Sápmi i första hand åsyftade ett geografiskt område, växte Sápmi i omfatt- ning, geografiskt sett. I Ruongs karta från 1982, Lanttos och Amfts från 2000 ingick inte Norrlands kustland i Sápmi/Sameätnam, vilket det dock gjorde i Brännlunds karta 2015 (ungefär från Medelpad och norrut). Den sistnämnda

59 Brännlund 2015, s. 79. Bör dock framhållas att Brännlund i avhand- lingens kappa nämner att Sápmi ”refers to both the land Sápmi and the Sami people”, s. 10. Men i den löpande texten är det – som hos övriga forskare som använder Sápmi – samernas traditionella bosättningsom- råde som åsyftas.

60 Peter Sköld, ”Samisk forskning inför framtiden” i Peter Sköld & Per Axelsson (red.), Igår, idag, imorgon – Samerna, politiken och vetenskapen, Umeå 2005, s. 35.

61 Daniel Lindmark & Olle Sundström (red.), De historiska relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna. En vetenskaplig antologi, band 1 och 2, Umeå 2016.

62 Björn Norlin, ”Kyrkan, missionen och skolan” i Daniel Lindmark &

Olle Sundström (red.), Samerna och svenska kyrkan. Underlag för kyrkligt försoningsarbete, Möklinta 2017, s. 38.

kartan överensstämmer för övrigt med den som 2019 fanns på Sametingets hemsida.

Sápmi kom alltså över tid att snävas in och syfta på samer- nas traditionella bosättningsområde, vilket blir extra tydligt när forskare i anslutning till dylikt resonemang använder kartor som visar Sápmis rumsliga utsträckning. Det gäller också i hög grad de forskare som likt historikern Åsa Össbo och etnologen Kristina Sehlin MacNeil kritiskt – med utgångspunkt i den postkoloniala teoribildningen – undersökt de naturresursexploateringar som påverkat renskötselns negativt, indirekt den samiska folkgruppen i sin helhet enligt denna forskning då den samiska kulturen, och samernas etniska identitet, anses utgå från renen/

renskötseln. Här rör det sig om högst konkreta, platsspecifika exploateringar av naturresurser, främst mineraler och vattenkraft. I både Össbos och Sehlin MacNeils avhandlingar beskrivs Sápmi som ett icke-svenskt

”territorium”.⁶³

Avslutning – områdesbenämning som etnopolitisk maktresurs

Samernas etnopolitiska mobilisering, som har en lång histo- ria med början under 1900-talets första decennier, sköt fart

63 Åsa Össbo, Nya vatten, dunkla speglingar. Industriell kolonialism ge- nom svensk vattenkraftutbyggnad i renskötselområdet 1910–1968, Umeå 2014, s. 10; Kristina Sehlin MacNeil, Extractive violence on indigenous country. Sami and Aboriginal views on conflicts and power relations with extractive industries, Umeå 2017, s. 5.

på allvar från och med 1970-talets slut då samerna uppgra- derades från nationell minoritet till urfolk och inkluderade krav på ökat medbestämmande över marker och övriga na- turresurser. Den samiska folktanken, liksom samisk kultur, sköts också i förgrunden mer än tidigare: samerna/det ”sa- miska” var mer än renskötsel.⁶⁴

Vid denna tidpunkt kom också ett internationellt genom- brott för urfolkens krav, något som i sin tur var en del av bre- dare rörelse för mänskliga rättigheter.⁶⁵ Inrikespolitiskt hade vi en vänsterpolitisk radikalism som tog sig nya former, mer engagerad i såväl miljöpolitiska frågor som de rättvisekrav som fördes fram av marginaliserade individer och grupper i samhället.

Under 1980-talet blev samernas etnopolitiska mobilise- ring ännu mer markerad. Några skäl till detta är, förutom en fortsatt aktivitet på den internationella urfolkspolitiska ni- vån, Altakonflikten i Nordnorge samt det s.k. Skattefjällsmå- let, en mångårig rättsprocess i Sverige där Högsta domstolen 1982 kom med sitt utslag (tolkat som i huvudsak negativt för de svenska samerna). Båda dessa händelser satte fokus på platsspecifika mark- och naturresursutnyttjande och intres- sekonflikter där staten utgjorde en viktig motpart.⁶⁶

64 För en beskrivning och analyser av samernas etnopolitiska mobilise- ring, inklusive politiska och statliga diskurser rörande svensk samepo- litik, se Lantto 2000; Ulf Mörkenstam, Om ’Lapparnes priviligier’. Före- ställningar om samiskhet i svensk samepolitik 1883–1997, Stockholm 1999;

Peter Johansson, Samerna – ett ursprungsfolk eller en minoritet? En studie i svensk samepolitik 1986–2005, Göteborg 2008.

65 Samuel Moyn, The Last Utopia. Human Rights in History, Philadelphia 2012.

66 Ruong 1982, kap. 19.

Användningen av benämningen Sápmi i svenskspråkiga sammanhang, däribland i Samefolket som granskats i denna studie, sammanfaller alltså i tid med att samernas etnopoli- tiska mobilisering gick in i en ny och intensivare fas där också rätten till mark och naturresurser kom att fokuseras liksom ökat samiskt medbestämmande i frågor som rörde dem. Det handlade också om att betona ”samiskhet” och om att, som historikern Anna-Lill Drugge formulerat det, ge sa- merna en ”tydlig kollektiv identitet, uttryckt genom symbo- liska konstruktioner såsom den samiska flaggan, den sa- miska nationaldagen och inte minst Sápmi som symboliskt begrepp”.⁶⁷

Det fanns alltså, för att återknyta till vårt inledande språk- teoretiska ramverk, ett ökat behov av en politiskt slagkraftig benämning: språk som maktresurs och social handling.

Sápmi representerade med sin långa historik och breda inne- börd i de olika språkliga samiska språkvarieteterna ett at- traktivt alternativ när statliga administrativa begrepp skulle ersättas. I bräschen gick – som det förefaller av vår gransk- ning av Samefolket – samiska kulturpersonligheter, vilket kanske ses som ett utryck för kulturskapandets många gånger normbrytande och frihetliga karaktär.

På det språkpolitiska området kom även minoriteters rätt till självkategorisering att betonas. Att använda samiska ord och språk var ju i sig en viktig etnopolitisk symbolhandling, och även ett viktigt inslag i den minoritetsspråkliga revitali- sering som pågått sedan 1970-talet (där ortnamnskyltning på samiska varieteter var ett exempel, en process som började

67 Ledman [Drugge] 2012, s. 123. Se även Lehtola 2004, s. 9.

under 1980-talet, och sköt fart med Språklagen 2000).⁶⁸ I sam- manhanget är naturligtvis också Sametingets tillkomst 1993 av betydelse då det bidrog till att ytterligare betona samerna som ett folkligt kollektiv med en lång, platsspecifik historia.

Benämningen Sápmi var som framgått ingen språklig in- novation, utan fanns där, i de samiska varieteterna, färdigt att använda. Dess introduktion och användning i det svenska språket representerade ett språklån: en av tre språk- liga mekanismer som förekommer när nya ord börjar använ- das i ett språk. I denna nya språkkontext genomgick också benämningen som framgått en betydelseförskjutning: från att avse det samiska folket och deras bosättningsområde, till att i första hand avse det sistnämnda.

Sápmi är tvåstavigt och enkelt att uttrycka för såväl sa- miskspråkiga som andra och det var/är inte som Sameätnam också en benämning på en samisk kulturförening. Det sist- nämnda bör rimligen ha varit en hämsko för benämningen Sameätnam. Den nordsamiska varietetens starka ställning – den största varieteten – bör vara en viktig förklaring till att det är den nordsamiska stavningen som vunnit störst sprid- ning.

När forskarna under 2000-talet successivt införlivade Sápmi i den vetenskapliga prosan var det till betydande del ett uttryck för den postkoloniala teoribildningens stånd- punkt att forskningen ska utgå från de koloniserades per- spektiv, i detta fall samerna och hur dessa upplevt och på- verkats av den svenska nationalstatens koloniala politik. Ett syfte var att problematisera kolonialmaktens (samhällseli-

68 <http://www.samer.se/3267>. Hämtat 16/9 2019.

ters) bild av ”den andre”, samerna som ”vildar” eller harmo- niskt levande naturmänniskor, och då var naturligtvis områ- desbenämningar som Lappland och lappmarker omöjliga, lad- dade med statskoloniala, förtryckande innebörder.⁶⁹

Vår pilotstudie av benämningen Sápmi och hur den bör- jade användas i det svenska språket visar på behovet av att undersöka fler aktörer, inte bara forskare och skribenter i Sa- mefolket – det gäller exempelvis det kulturella fältets aktörer och deras roll som språkliga förnyare. En närmare gransk- ning av journalisternas (i första hand dagstidningar, SVT/SR) roll behövs också, inte minst vad gäller 1990-talet, liksom av hur Sápmi sedan 1980-talet använts av politiker på olika ni- våer, men också inom olika partier. Avslutningsvis behövs även en fördjupad problematisering av hur forskare påver- kar maktpolitiska benämningars legitimitet, men också em- piriskt inriktade studier av Sápmi som nation och etnisk, kul- turell gemenskap, från 1000-talet och framåt.

69 Se t.ex. Anna-Lill Drugge (red.), Ethics in Indigenous Research. Past Ex- periences – Future Challenges, Umeå 2016; Christina Åhrén, ”En samebys strategi för överlevnad” i Kulturella Perspektiv, nr. 1, 2014, årg. 23; Kris- tina Sehlin MacNeil, ”Vad är urfolksmetodologier?” i Kulturella Per- spektiv, nr. 1, 2014, årg. 23.

Käll- och litteraturförteckning

Elektroniska källor

Kungl. Bibliotekets digitaliserade dagstidningsdatabas. Sökord: sápmi, s*pmi, sameland, sameätnam, same*ätnam. Hämtat 16/9 2019.

Kuoljok, Sunna, ”Samiska ortnamn – pusselbitar till historien”, <http://www.samer.se/3267>. Hämtat 16/9 2019.

Löfvendahl, Bo, ”Sápmi finns inte i Svenska Akademiens ordlista” i Svenska Dagbladet 19/3 2017: <https://www.svd.se/sapmi-finns- inte-i-svenska-akademiens-ordlista>. Hämtat 29/8 2019.

Nevadaart: Nevada Museum of art. ”Saami”,

<https://www.nevadaart.org/travels-in-norway-saami-part-3-of-3/>.

Hämtat 20/4 2018.

”Samefolket” i Nationalencyklopedin: <https://www-ne-

se.proxy.ub.umu.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/samefolket>

Hämtat 24/4 2018.

”Samernas tid”, [Dokumentärserie]:

<https://urplay.se/program/204533-samernas-tid-nordsamiska- allianser-i-sapmi>, 2017, manus och regi, Magnus Sjöström.

Hämtat 10/6 2018.

Sametinget, <https://www.sametinget.se/startsida>. Hämtat 25/8 2020.

Sametinget: <http://www.samer.se/1002>. Hämtat 18/9 2020.

”Sápmi” i Nationalencyklopedin: <https://www-ne-

se.proxy.ub.umu.se/uppslagsverk/encyklopedi/enkel/sapmi>.

Hämtat 24/4 2018.

”Sápmi” Riksdagen:

<https://www.riksdagen.se/sv/global/sok/?q=s%C3%A1pmi&st=1>.

Hämtat 14/6 2018.

Skielta, Anna, ”Same Ätnam”: <http://www.samer.se/4977>. Hämtat 2/9 2019.

Wikipedia: <https://sv.wikipedia.org/wiki/S%C3%A1pmi>. Hämtat 18/9 2020.

Litteratur

Amft, Andrea, Sápmi i förändringens tid. En studie av svenska samers lev- nadsvillkor under 1900-talet ur ett genus- och etnicitetsperspektiv, Umeå

2000.

Andersson, Kajsa, (red.), Sápmi i ord och bild. I, Hyltebruk 2015.

Andersson, Kajsa, (red.), Sápmi i ord och bild II, Hyltebruk 2017.

Arell, Nils, Rennomadismen – markanvändning under kolonisationsepoken i fr.a. Enontekis socken, Umeå 1977.

Brändström, Anders, ”Från förebild till motbild. Spädbarnsvård och spädbarnsdödlighet i Jokkmokk” i Sune Åkerman & Kjell Lund- holm (red.), Älvdal i norr, Umeå 1990.

Bylund, Erik, Koloniseringen av Pite Lappmark, Uppsala 1956.

Campbell, Åke, Från vildmark till bygd. En etnologisk undersökning av nybyggarkulturen i Lappland före industrialismens genombrott, Uppsala 1948.

Cocq, Coppelie, ”Folklore och identitetsskapande. Vi och Dem i nord- samisk berättartradition” i Else Mundal & Håkan Rydving (red.), Samer som ’De andra’, samer om ’de andra’. Identitet och etnicitet i nor- diska kulturmöten, Umeå 2010.

Cramér, Tomas & Ryd, Lilian, Tusen år i Lappmarken, Skellefteå 2012.

Drugge, Anna-Lill (red.), Ethics in Indigenous Research. Past Experiences – Future Challenges, Umeå 2016.

Edlund, Lars-Erik & Hene, Birgitta, Lånord i svenskan. Om språkföränd- ringar i tid och rum, Lund 2007.

Evans, Lisa,”Observations on the changing language of accounting” i Accounting history, vol. 15, n:o. 4, 2010.

Fjellström, Phebe, Samernas samhälle. I tradition och nutid, Stockholm 1985.

Grzega, Joachim, ”Borrowing as a Word-finding Process in Cognitive Historical Onomasiology” i Onomasiology Online, no. 4, 2003.

Hultblad, Filip, Övergång från nomadism till agrar bosättning i Jokkmokks socken, Uppsala 1968.

Högström, Pehr, Beskrifning öfwer de til Sweriges Krona lydande Lapmarker, Stockholm 1747. Även faksimilutgåva, Umeå 1980.

Johansson, Peter, Samerna – ett ursprungsfolk eller en minoritet? En studie i svensk samepolitik 1986–2005, Göteborg 2008.

Korhonen, Olavi, ”Samiskan som språk och traditionskälla” i Olavi Korhonen & Birger Winsa. Språkliga och Kulturella Gränser i Nordskandinavien. Två uppsatser. Umeå 1997.

Kvist, Roger, Rennomadismens dilemma. Det rennomadiska samhällets förändring i Tuorpon och Sirkas 1760–1860, Umeå 1989.

Kvist, Roger, Nordamerikansk indianpolitik och svensk samepolitik. En översikt och jämförelse 1750–1920, Umeå 1992.

Lantto, Patrik Tiden börjar på nytt. En analys av samernas etnopolitiska mobilisering i Sverige 1900–1950, Umeå 2000.

Lantto, Patrik, ”Borders, citizenship and change. The case of the Sami people, 1751–2008” i Citizenship Studies, vol. 14, nr. 5, 2010.

Lantto, Patrik (red.), Ett historiskt möte. Protokollet från samernas landsmöte i Östersund 1918, Umeå 2018.

Laulas, Elsa, Inför lif eller död? Sanningsord i de lappska förhållandena, Stockholm 1904.

Ledman [Drugge], Anna-Lill, Att representera och representeras. Samiska kvinnor i svensk och samisk press 1966–och 1700-talen, Umeå 2012.

Lehtola, Veli-Pekka, The Sámi People. Traditions in Transition, Fairbanks 2004.

Lindmark, Daniel & Sundström, Olle (red.), De historiska relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna. En vetenskaplig antologi, band 1 och 2, Umeå 2016.

Lundmark, Lennart, Uppbörd, utarmning, utveckling. Det samiska fångst- samhällets övergång till rennomadism i Lule lappmark, Lund 1982.

Manker, Ernst, Bortom fjällen. Mark och människor i Lappland, Stockholm 1957.

Marklund, Bertil, Det milsvida skogsfolket. Skogssamernas samhälle i om- vandling, 1650–1800, Umeå 2015.

Moritz, Per, Fjällfolk. Livsformer och kulturprocesser i Tärna socken under 1800- och 1900-talen, Umeå 1990.

Moyn, Samuel, The Last Utopia. Human Rights in History, Philadelphia 2012.

Mulk, Inga-Maria, ”Conflicts Over the Repatriation of Sami Cultural Heritage in Sweden” i Acta Borealia, 26:2, 2009.

Muller, Dieter K., ”Från renskötsel till turism. Om att försörja sig på samisk turism i Sverige” i Ymer 2019.

Mörkenstam, Ulf, Om ’Lapparnes priviligier’. Föreställningar om samiskhet i svensk samepolitik 1883–1997, Stockholm 1999.

Nordin, Gabriella, Äktenskap i Sápmi. Giftermålsmönster och etnisk kom- plexitet i kolonisationens tidevarv, Umeå 2009.

Norlin, Björn, ”Kyrkan, missionen och skolan” i Daniel Lindmark &

Olle Sundström (red.), Samerna och svenska kyrkan. Underlag för kyrkligt försoningsarbete, Möklinta 2017.

Pettersson, Robert, Sami Tourism in Northern Sweden. Supply, Demand and Interaction, Östersund & Umeå 2004.

Ruong, Israel, Fjällapparna i Jukkasjärvi Socken, Uppsala 1937.

Ruong, Israel, Samerna, Stockholm 1969.

Ruong, Israel, Samerna i historien och nutiden, Stockholm (1969) 1982.

Sandström, Moa, Dekolonisationskonst. Artivism i 2010-talets Sápmi, Umeå 2020.

Samefolket, årg. 1965, nr. 7–9, årg. 1968, nr. 10–12, årg. 1976, nr. 2, årg.

1977, nr. 5, årg. 1978, nr. 6, årg. 1981, nr. 6, årg. 1982, nr. 3, årg. 1982, nr. 5, årg. 1982, nr. 6, årg. 1982, nr. 11, årg. 1983, nr. 1, årg. 1983, nr. 4.

Schilar, Hannelene & Keskitalo, E. Carina H., ”Ethnic boundaries and boundary-making in handicraft. Examples from northern Norway, Sweden and Finland” i Acta Borealia, vol. 35, nr. 1, 2018.

Sehlin MacNeil, Kristina, ”Vad är urfolksmetodologier?” i Kulturella Perspektiv, nr. 1, 2014, årg. 23.

Sehlin MacNeil, Kristina, Extractive violence on indigenous country. Sami and Aboriginal views on conflicts and power relations with extractive industries, Umeå 2017.

Sköld, Peter, Samisk bosättning i Gällivare 1550–1750, Umeå 1992.

Sköld, Peter & Kram, Kristina (red.), Kulturkonfrontation i Lappmarken.

Sex essäer om mötet mellan samer och svenskar, Umeå 1998.

Sköld, Peter, ”Samisk forskning inför framtiden” i Peter Sköld & Per Axelsson (red.), Igår, idag, imorgon – Samerna, politiken och veten- skapen, Umeå 2005.

Sköld, Tryggve, ”En manuskriptsida med samiska och lite finska” i Carl Linnӕus, Iter Lapponicum. Lappländska resan 1732. II Kommen- tardel. Utgiven med kommentarer och register av Ingegerd Fries och Si- gurd Fries. Redaktör: Roger Jacobsson, Umeå 2003.

Stoor, Krister, ”Jag är same. En betraktelse av samiska kulturgränser under 1990-talet” i Patrik Lantto, Eivind Torp, Ellacarin Blind, Anna-Lill Drugge, Krister Stoor & Michael Lindblad (red.), Vänbok till Lars Thomasson. Banbrytande forskare, Umeå/Ubmeje 2018.

Säljö, Roger, ”Betecknandets politik – kommunikation som social handling” i Utbildning & Demokrati, vol. 9, nr. 2, 2000.

Train, C. Leu, Tourism work among Sami indigenous people. Exploring its prevalance and role in sparsely populated areas of Sweden, Umeå 2018.

Uppman, Brit, Samhället och samerna 1870–1925, Umeå 1978.

Västerbottens-Kuriren 8/8 2019.

Åhrén, Christina, ”En samebys strategi för överlevnad” i Kulturella Per- spektiv, nr. 1, 2014, årg. 23.

Öhman, May-Britt, ”Julevädno ja mån. Lule älv och jag – tystnad, min- nesförlust och jojka älven som samisk-svensk vattenkraftshistoria”

i Nina Wormbs & Thomas Kaiserfeld (red.), Med varm hand. Texter tillägnade Arne Kaijser, Stockholm 2015.

Öhman, May-Britt & Palo, M. & Thunqvist, E.-L., ”Public participation, human security and public safety around dams in Sweden: A case study of the regulated Ume and Lule rivers” i Safety Science Moni- tor, Issue 2, 2016, article 8.

Öhman, May-Britt, ”TechnoVisions of a Sámi Cyborg. Reclaiming Sámi Body, Land-, and Waterscapes After a Century of Colonial Exploitations in Sábme” i J. Bull & M. Fahlgren (red.), Illdisciplined Gender, Crossroads of Knowledge, 2016.

Össbo, Åsa, Nya vatten, dunkla speglingar. Industriell kolonialism genom svensk vattenkraftutbyggnad i renskötselområdet 1910–1968, Umeå

2014.