Runfynd 1967
Svärdström, Elisabeth
Fornvännen 1968(63), s. 275-288
http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1968_275 Ingår i: samla.raa.se
Runfynd 1967
U n d e r år 1967 h a r Runverket inregistrerat tretton nyfynd, sju inskrifter på större eller m i n d r e fragment av resta stenar och s a m m a n l a g t sex inskrifter på medellida föremål.
U p p l a n d , Skoklosters sn, »Flasta mur».
Vid utgrävningen av den tidigt medeltida kyrkoruinen »Flasta m u r » i Skoklosters sn tillvaratogs s o m m a r e n 1967 s a m m a n l a g t 23 fragment av sannolikt fyra olika runstenar, alla i sekundärt läge. De olika fyndlokalerna finns u t m ä r k t a med nr 1-4 p å orienterings- skissen fig. 1. F r a g m e n t e n h a r för granskning förts till Statens historiska m u s e u m , d ä r de ä n n u (juli 1968) kvarligger.
Samtliga fragment är av b r u n r ö d sandsten, tolv är ristade, elva o b e a r b e t a d e . Inga färgspår finns b e v a r a d e .
1. S a m m a n l a g t tjugo fragment, nio ristade och elva oristade, påträffades mitt i koret p å ca en halv meters djup u n d e r golvnivå, framför det ursprungliga högaltaret. Fig.
2. Dessa fragment h ä r r ö r synbarligen från en tämligen stor runsten, som tillpassad i helt stycke eller flera, sekundärt h a r a n v ä n t s som lock i en gravkista. Kistans sido- hällar h a r utgjorts av vanliga gråstenar med den flataste sidan v ä n d inåt. Åtskilliga av fragmenten, även av de ristade, h a r m i n d r e k l u m p a r av m u r b r u k b e v a r a d e på baksidan, varigenom locket h a r fixerats vid sidohällarna. M a n k a n således konstatera, att ristningsytan vid gravläggningen h a r blivit vänd u p p å t . Graven befanns p l u n d r a d , endast småbitar av ben (fingerben o. d.) återstod av det ursprungliga innehållet. S a n n o - likt h a r lockhällen vid g r a v p l u n d r i n g e n slagits sönder och stenfragmenten kringkastats och delvis bortförts. F r a g m e n t e n täckte vid fyndtillfället endast delar av kistan, och ristningssidan låg nu vänd nedåt. Grävningsledaren, fil.stud. Birgitta FVedricson h a r i brev till mig den ig.2.1968 meddelat, »att den stora ofigurerade biten låg över gravens västra del och de a n d r a mot mitten av graven med d r a g n i n g mot öster. De var knäckta och nedsjunkna mot gravens mitt. I öster låg ingen täckhäll. Graven var fylld förutom m e d sten och 2 tegel [1200-taIstyp] också av j o r d . »
M e r än hälften av runstenen har således på ett eller a n n a t sätt gått förlorad. Att d ö m a av ornamentikens uppläggning kan runstenen ha varit ca 150 120 cm hög o v a n j o r d . Sju av d e ristade fragmenten h a r sinsemellan passning och kan läggas s a m m a n till ett e n d a stycke, 75 x 54 x 5 cm stort. Utefter en av k a n t e r n a löper en del av en slinga m e d 10-11 cm höga r u n o r . I övrigt består ristningen av rester av ett ringkors med flätornamentik. De två återstående fragmenten med ristning (utan passning), 32 20 x 5 cm respektive 12,5 x 4 x 2 cm stora, saknar r u n o r . O r n a m e n t s d e t a l j e r p å det större av fragmenten, yttersta delen av cn korsarm, visar att del tillhör runstenen. I n g e n t i n g mot- säger, att d e t s a m m a gäller det m i n d r e fragmentet. Stenmaterialet är skiktat, och de o-
271» Smärre meddelanden
lig. 1. Kyrkoruinen »Flasta mur»
Skoklosters sn. Korpartiet med fyndlokalema liir de- fyra run- stenarna utmärkta. Planritning av Birgitta Fredricson 1967.
1 : 150, — I lie chancel of the church ruin Flasta mur (Flasta wall), parish of Skokloster, T h e sites of lhe linds ot the (Om rune-stones are indicated.
ristade b i t a r n a är av v a r i e r a n d e tjocklek. Av de elva oristade fragmenten h a r det största m å t t e n 80 X47 x 8 c m . Det torde vara en del av runstenens r o t p a r t i .
Inskrift:
. . . R : l e t u : - - a r u . . .
5 1»
» . . . läto göra . . . »
Till läsningen: I I R h a r vänstra delen av huvudstaven samt vänstra bistaven gått förlorade i brottet. Skiljeteeknet efter 1 R består av två p u n k t e r . 2 I n å r ej u p p till övre slinglinjen. 3 e är tydligt stungen m e d en liten djup punkt. Ö v r e ramlinjen sann övre d e l a r n a av r. 4 - 8 är bortslagna. 4 t h a r två bistavar. Nedersta delen av huvudstaven i 5 u är bortslagen. I skiljeteeknet efter 5 u h a r övre p u n k t e n gått förlorad. Av r. 6 och 7 återstår nedre hälften av h u v u d s t a v a r n a ; inga spår av bistavar, men r u n o r n a kan u t a n vidare ha varit k i . B a h a r lång, ensidig bistav. I g r ansluter bistaven p å mitten icke till huvudstaven. N e d r e hälften av bistaven till 10 u h a r gått förlorad.
Språkbandets korta runföljd innehåller praktiskt taget b a r a texten »läto g ö r a » . R u n - följden 6-10 h a r nämligen med säkerhet varit k i a r u . dvs. kompletterad med en a - r u n a i det följande bortslagna partiet verbet fsv. gxrva 'göra'. I det förlorade partiet framför pluralformcn l e t u har stått n a m n e n pä minst två personer. Den fragmentariska in- skriftens första r u n a (R) torde vara den maskulina nominativändelsen i det senare av
lig. 2. Runstenen »Flasta mm» 1. Arrangemanget av tic oristadc fragmenten är god- tyckligt, eftersom samtliga saknar passning. Foto N. La- gergren 1967 (ATA). — Rune- stone Flasta mur 1. T h e ar- rangeinciit ot the uncarved piéces is arbitrary, since none of them fit.
dessa n a m n eller möjligen i ett s a m m a n f a t t a n d e p r o n o m e n psein, i vilket fall b å d a n a m n e n h a r varit m a n s n a m n .
Vilket ord som varit objekt till gxrva är naturligtvis ovisst. Kanske är det fsv. mxrkin.
i betydelsen ' m i n n e s m ä r k e ' . Generellt sett är uttrycket gxrva bro vanligare p å r u n s t e n a r n a . M e n i d e n n a del av U p p l a n d överväger beläggen på gxrva mxrki, särskilt i H å b o h ä r a d med sju belägg på gxrva mxrki mot endast ett på gxrva bro. Det finns givetvis också a n d r a t ä n k b a r a objektsord, t. ex. kumbl n., som i fornsvenskan h a r cn vidare betydelse än det nusvenska ' k u m m e l ' , m e n detta substantiv h a r sin huvudsakliga frekvens i götaland- skapens runinskrifter.
Inga spår av djurornamentik finns. Korset, ett ringkors med rik flätornanientik, h a r helt d o m i n e r a t stenytan innanför r u n b a n d e t . Det är till sin utformning unikt men erinrar något om de visserligen enklare korsen p å ett p a r sörmländska runstenar, Sö 280 Sträng-
1 9 — 6 8 4 3 9 6 Fornvännen H . 4, 1968
27S Smärre meddelanden
Fig. 3-5. Runstensfragmenten »Flasta mur» 2-4. Foto N. Lagergren niiiy (ATA), — Fragments of rune-stones, Flasta mur 2-4.
näs domkyrka samt Sö 55 Bjudby, Blacksta sn. Ö v e r h u v u d taget uppvisar det sörm- ländska materialet en större variationsrikedom i korsformerna än det uppländska, m e - d a n de uppländska ristarna, som j u framför allt o m h u l d a r djurornamentiken, begagnar sig av m e r a stereotypa korsmönster.
De övriga tre runristade fragmenten som tillvaratogs vid utgrävningen av Flasta m u r h ä r r ö r med allra största sannolikhet från tre olika runstenar. Intet av d e m tycks heller höra s a m m a n med den ovan beskrivna runstenen.
2. F r a g m e n t e t (25 x 14. X4 cm) fig. 3 påträffades i korabsiden, i fyllningsmaterial u n d e r gråstensplattorna, som täckte o m r å d e t kring resterna av högaltaret. Ristningen består av en liten runslinga och rester av o r n a m e n t . Den är g r u n d och förefaller närmast skisserad. R u n o r n a s höjd är 5 c m .
Inskrift:
. . . i r b . . .
Före r u n a n 1 i finns möjligen en grund a n t y d a n till mittpartiet av en huvudstav samt yttersta spetsen av en l-bistav eller högra bistaven i en t - r u n a . Efter 2 r intet spår av skiljetecken. Inga spår av ristning efter 3 b .
Runföljden skulle kunna vara rester av t. ex. prepositionen 'efter' j ä m t e ett person- n a m n , som börjar på B , m e n textfragmentet är givetvis i n g a l u n d a entydigt.
3. I den lilla tillbyggnaden till koret på dess södra sida påträffades i resterna av en gravkista ett a n n a t av de m i n d r e fragmenten (34 x 15 x 4 c m ) , fig. 4. Själva graven hade s a m m a k a r a k t ä r som den i koret. Kistan befann sig delvis u n d e r tillbyggnadens västmur och ligger sålunda i anläggningen tidsmässigt före d e n n a . Även d e n n a grav v a r p l u n d r a d på sitt innehåll, endast små ben (finger- och tåben) anträffades. Runstens- fragmentet låg h ä r tillsammans med benresterna och en halv brakteat (fyndnr n , ej b e s t ä m b a r ) . Ristningen består av en kort runföljd u t a n spår av ramlinjer. R u n o r n a s höjd är 10 cm.
Inskrift:
. . . k u n . . .
m ^ ^
ö v e r s t a och nedersta delarna av huvudstaven i r u n a n 1 k är bortslagcn. 2 u är i det n ä r m a s t e fullständig. Nedersta delen av 3 n har gått förlorad. Efter 3 n finns inga spår av skiljetecken, möjligen i själva brottet ett svagt spår, 1 cm långt, av en h u v u d s t a v .
Runföljden kan vara rester av ordet fsv. kona ' h u s t r u ' eller av ett p e r s o n n a m n . 4. Detta runstensfragment (24 x 19 x 1,7 c m ) , fig. 5, påträffades i tillbyggnadens västra murverk, v a r a v endast obetydligt återstod. FVagmentet låg i kalkbruk och h a r förmodligen ingått i fyllningen vid murens uppförande.
Ristningen består av ett kort stycke av en runslinga. R u n o r n a s höjd är g c m . Inskrift:
. . . u tji Is : . . .
» . . . Ödils . . . »
I r u n a n 1 u kan huvudstavens högra kant skönjas i brottet; toppen av r u n a n är av- slagen liksom ramlinjcn ovanför. 5 S är kortkvistruna; toppen j ä m t e ramlinjen ovanför är bortslagna. Skiljetecknet efter 5 S består av två punkter.
Runföljden motsvarar närmast m a n s n a m n e t Ödils, utvecklat ur ett s a m m a n s a t t n a m n fisl. Audgid, fsv. Odhgisl. F r å n medcltidsnorskan känner m a n formen Oudels (1492), som till formen liknar fragmentets. Det är mycket troligt, att en a - r u n a h a r gått för- lorad framför 1 u . N a m n e t finns i en starkt s a m m a n d r a g e n form, Oysl, belagt i ett fåtal svenska runinskrifter.
Samtliga runstenar tillhör mitten eller senare hälften av 1000-talet.
U p p l a n d , Sollentuna kyrka.
N e d r e delen av en förut o k ä n d runsten upptäcktes i juli 1966 liggande som grundsten utvändigt i långhusets nordvästra h ö r n . Den låg i marknivå med den ristade sidan v ä n d u p p å t . Stenen uttogs ur k y r k m u r e n våren 1967 och står nu rest 4 m Ö S Ö o m tornets SV hörn, strax till vänster o m runstenen U 94. Fig. 6.
G r å granit. Höjd 87 cm (över m a r k y t a n ; total längd 140 c m ) , b r e d d 63 cm, tjocklek 40 c m . R u n o r n a s höjd 7-8 c m .
Inskrift:
- i k f a s t r : a k x u n e . . . a x eftiR x i l u k a x fpu . . .
»Sigfast och O n ä m . . . efter Illuge, (sin) fader.»
R u n o r n a är tydliga, och alla är säkra u t o m möjligen den första, av vilken endast nedre hälften av en lodrät stav återstår, troligen tredje leden i en s-runa; r u n a n torde knappast vara resten av en u - r u n a med hänsyn till inskriftens övriga U-runor, som alla är extremt smala.
Inskriftens första n a m n är säkerligen Sigfaslr. På d e t t a n a m n finns inemot ett tjugotal r u n b c l ä g g , alla från m ä l a r l a n d s k a p e n , flertalet uppländska. I de övriga nordiska län- d e r n a saknas r u n b e l ä g g ; sammansättningslcden Fastr-, -faslr är karakteristisk för öst- 1 9 * - 684396
280 Smärre meddelanden
Fig. 6. Runsten vid Sollentuna kyrka.
Foto S. Hallgren 1967 (ATA). — Rune-stone at Sollentuna Church.
nordiskt namnskick.1 Det e n d a n a m n som u t o m Sigfastr formellt möjligen k u n d e k o m m a i fråga är Vigfastr, men dels talar formen på inskriftens övriga u - r u n o r mot en s å d a n läsning, dels är d e t t a n a m n sällsynt med endast ett runbelägg, på en östgötsk runsten.2
Runföljden u n e är u t a n tvivel början av det sällsynta m a n s n a m n e t Onxms, ur- sprungligen ett tillnamn med n e d s ä t t a n d e betydelse 'oläraktig, obegåvad'. Hittills har det endast funnits tre belägg p å n a m n e t i runinskrifter, alla från U p p l a n d och d ä r lokalt k o n c e n t r e r a d e , en vid Kyrkstigen i Eds sn ( U 1 12 o n e m s . gen.), en i L u n d b y , M a r k i m s sn ( U 328 unif, ack.), en från Orkesta kyrka (U 336 u n i m , ack.). Enligt E. Wessén avser de b å d a sistnämnda beläggen otvivelaktigt s a m m e m a n (se U 328) och m å h ä n d a även d e t förstnämnda (se U 112). U 328 och U 336 h a r rests efter O n ä m , U 328 av hans d ö t t r a r , U 336 av brorsonen, Ulv i Bårresta, som »i England tagit tre gälder» och fått r u n s t e n a r n a U 343 och 344 resta till sitt m i n n e . I U 112 n a m n e s O n ä m endast i förbi- g å e n d e som fader till den d ö d a Fastvi. U 336 är den till typen äldsta av de tre n ä m n d a O n ä m - r i s t n i n g a r n a . .Sollentunastenen p å m i n n e r lill inskriftens a n o r d n i n g en smula o m d e n till typen något yngre U 328 men skulle, för den händelse det vore fråga o m s a m m e O n ä m även här, genom inskriftens innehåll vara den äldsta av alla fyra ristningarna.
Det är möjligt men knappast troligt. H u r u v i d a O n ä m , Fastvis far, i U 112, den till typen yngsta ristningen, är identisk med Sollentunastenens, är svårt att avgöra, m e n sannolikhetsskälen för en s å d a n kombination är i varje fall större. Troligen avser d e fyra runbeläggen minst två m ä n .
Den d ö d e faderns n a m n , Illugi, är tidigare känt från tolv runinskrifter, nio uppländska en småländsk, en sörmländsk och en östgötsk.
Inskriften torde ha tillkommit u n d e r förra hälften av 1000-talet.
1 Se E. Wessén, Nordiska namnstudier, Uppsala 1927, s. 99 f.
• Se S. B. F. Jansson i Fornvännen /950, s. 342.
Västergötland, Tumbergs sn, kyrkoruinen.
I s a m b a n d med undersökning av resterna av T u m b e r g s gamla medeltidskyrka, belägen i T u m b e r g s by ca 1,5 km N Ö om Kullings-Skövde kyrka, som nu är gemensam för de b å d a församlingarna, påträffades i juli 1966 ett runstensfragment. R u n s t e n e n låg i lång- husets mitt, i rasmassorna från d e b å d a l å n g h u s m u r a r n a . I någon av dessa bör alltså fragmentet en g å n g ha varit i n m u r a t . K a l k b r u k täckte så gott som hela stenytan, och det var en tillfällig belysningseffekt, som avslöjade ett p a r av runtecknen. Först efter avlägsnandet av kalkbruket, vilket skedde p å Statens historiska m u s e u m 1967, fram- t r ä d d e ristningen i sin helhet. Fig. 7. F r a g m e n t e t , som utgör ett mellanparti av den ur- sprungliga runstenen, förvaras nu i Kullings-Skövde kyrkas v a p e n h u s .
Ljusröd granit. Höjd 51 c m , största b r e d d 63 cm, tjocklek 28 cm. R u n o r n a s höjd är 8—10 cm. I den högra runslingan är ristningen g r u n d g e n o m vittringsskador. D e t s a m m a gäller delvis det o r n a m e n t a l a flätkorsct mellan de b å d a runslingorna.
Inskrift:
. . . e s b i : s e n : . . . IR : t u f a : m a . . .
» . . . reste (denna) sten efter Tove, (sin) frände . . . »
Alla r u n o r n a är säkra. Av inskriftens a n d r a skiljetecken återstår invid b r o t t y t a n endast d e n nedre p u n k t e n . I det a n d r a ordet är en t - r u n a u t e l ä m n a d , ett tämligen ovanligt ristningsfel.
M a n s n a m n e t Tofi är k o r t n a m n till s å d a n a n a m n som Porfastr, I>orfinnr. Det är väl- känt från ett tiotal svenska runinskrifter, ett femtontal danska men b a r a en norsk.
Inskriftens b å d a sisla r u n o r är resterna av ack.formen av fsv. magn ' m å g ' , som i ä l d r e tid h a d e en vidare betydelse, 'manlig släkting genom giftermål'. O r d e t h a r i inskriften sannolikt haft en nu förlorad bestämning av b e r ö m m a n d e innebörd, t. ex.
godan.
Inskriften tillhör förra hälften av 1000-talet.
Fig. 7. Runstensfragment från Tum- bergs kyrkoruin. Foto N. Lagergren 1967 (ATA). — Fragment ot ruiic- Stone Ironi the ruin of Tumherg Church.
282 Smärre meddelanden
Skåne, Annelövs kyrka.
I mars 1967 fick Runvcrket m e d d e l a n d e om att m a n vid en byggnadsarkcologisk under- sökning i s a m b a n d med restaurering av Annelövs kyrka hade iakttagit r u n o r p å en sten i södra l å n g h u s m u r e n . Stenen ligger i murens bottenskift, o m e d e l b a r t o v a n p å g r u n d - stenarna och med ena sidan i innerväggens liv. På d e n n a smalsida, som är 1 m lång och 26 c m bred, finns sex dccimcterlånga r u n o r . Fig. 8.
D å runstenen skulle k o m m a att ligga u n d e r nivån för det nya golvet i kyrkan, föreslog R u n v e r k e t att den om möjligt skulle uttagas ur m u r e n . M a n skulle d ä r i g e n o m få tillfälle att undersöka stenens övriga sidor för att konstatera, om någon av dessa ocksä var ristad.
Att avlägsna stenen ur m u r e n lät sig emellertid av byggnadstekniska skäl icke göra, en- ligt vad som vid ett senare tillfälle på förfrågan meddelades. R u n s t e n e n fick alltså ligga kvar i m u r e n . I den m å n omständigheterna tillät h a d e dock dess övriga sidor undersökts;
ingen ristning utöver smalsidans k u n d e därvid upptäckas. Enligt vad som framgår av antikvarie C.-A. Mildners restaurcringsrapport till Riksantikvarieämbetet (diar.nr.
2578/68) »kan inte runstenen vara så stor, eftersom en a n n a n större sten påträffades i m u r k ä r n a n mitt emot r u n s t e n e n » . M e d en lucka i betonggolvet ansåg m a n sig också ha sörjt för att inskriften i framtiden skulle k u n n a ses och sakkunnigt undersökas. M o n - teringen av en bänkskärm över luckan gör emellertid, alt inskriften för n ä r v a r a n d e icke u t a n stor svårighet är tillgänglig.
I stenens n u v a r a n d e läge står r u n o r n a u p p och ner.
lig. 8. Runsten i Annelövs kyrka, ikritad av C.-A. Mildner. Foto M. Weidhagen 1967 (Skänes hembygdsförbunds arkiv, Lund). — R u n e s t o n e in Aniielöv Church.
Inskrift enligt tillgängligt foto fig. 8:
m a h r n s
O m runföljden som ansågs tydlig är rätt återgiven på bilden, ger den ingen säker me- ning. Möjligen avser den ett n a m n . Det skulle i så fall k u n n a vara m a n s n a m n e t Marinus m e d ett säkert danskt belägg från 1400-talel, Marinus Nicolaus, kanik i K ö p e n h a m n , samt två osäkra, Nicolaus Marinss 1372, Thordo Marins 1388 (de två sistnämnda skulle möj- ligen också k u n n a hänföra sig till en kortform av k v i n n o n a m n e t Marina), eller m å h ä n d a ett i D a n m a r k lika fåtaligt belagt Maurins (av Maurinus)?
• Se härom Danmarks gamle Personnavne. udg. af G. Knudsen og M. Kristensen, 1:2, Khvn 1941-48, sp. 915.
Rimformerna, i första h a n d a och n med ensidiga bistavar, talar för att inskriften ä r medeltida. M u r e n är från i loo-talet, varför det inte är alldeles uteslutet, att inskriften h a r tillkommit på stenens n u v a r a n d e plats. Även om inskriften i så fall skulle k u n n a tänkas ha kyrklig a n k n y t n i n g , finns det på g r u n d av den egendomliga placeringen k n a p p a s t någon rimlig anledning a n t a g a , att något av helgonen med ovanstående n a m n avsetts, M a r i n u s ep. m., senare firad i L u n d den 16 juli med festgraden D u p l . , eller M a u r i n u s a b b . m. den 10 j u n i med endast H l L.4
Som runstensfragment h a r u n d e r året dessutom a n m ä l t s ett p a r ristade stenar med e n b a r t ornamentik men inga runor. Båda är var på sitt vis av vetenskapligt intresse.
Den ena stenen, av kalksten, 130 « 110 > 12 cm, h a r påträffats i JV. Härene kyrka, Väster- götland, som golvsten i den ursprungliga, förmodligen senmedeltida sakristian, som vid
4 Enligt kalendariet hos H. Grotefend, ^eitrechnung I I : i. Hannover 1892.
Fig. 9. Korsristad gavelhäll lill grav kista, N. Härene kyrka.
Fota N. Lagergren 1967 (ATA). — Gable of stone tonih-chest, incised with a cross, N. Härene Church.
U
284 Smärre meddelanden
Fig. 10 a och b. Bildstensfragmcnt från Berga, Österåkers sn, Uppland, ristat pä tvä sidor. Foto N. Lagergren 1967 (ATA). — Fragment of a picture-stone from Berga, parish of österåker, Uppland, carved 011 both sides.
kyrkans utvidgning 1767 införlivades med långhuset. Fig. 9. Efter konservering på Riksantikvarieämbetets tekniska avdelning står stenen nu uppställd i nedre delen av N . H ä r e n e kyrka. Ristningen, nött av t r a m p , består av ett k o n t u r t e c k n a t kors av d e n t y p som förut är känd från gavelstenar till gravkistor i H u s a b y , K å l l a n d s R å d a och Hossmo. N . Härene-stenen är u t a n tvivel en gavelsten till en s å d a n gravkista från 1000- talet. M e d den vida toppvinkel, som stenen måste ha haft (bredden över korsmitten är d e n ursprungliga), är formen intressant, inte minst för frågan o m konstruktionen av d e n n a g r a v t y p från runstenstiden.
Den a n d r a stenen är ett m i n d r e fragment, funnet ig66 vid arkeologisk undersökning en stensättning vid Berga, Österåkers sn, Uppland (Fornlämningsregistret nr 115). Fig.
10. F r a g m e n t e t låg, j ä m t e två mycket små, o o r n e r a d e skärvor av s a m m a sten (utan pass- ning), u n d e r grästorven, p å k a n t i stenpackningen. Materialet är röd sandsten, m å t t e n 2g x 23 x 5,5 cm. Y t t e r k a n t e n ä r en 23 cm lång cirkelbåge med en radie av ungefär 27 cm.
Ristning förekommer p å b å d a sidorna av den t u n n a stenskivan, p å den ena rester av figurristning, p å den a n d r a ett mönster av geometrisk k a r a k t ä r . F r a g m e n t e t , som icke är runristat, utgör sålunda en del av en liten bildsten, n ä r m a s t av den typ som beskrivits av N . Sundquist, » E n gravsten från Edsbro» (i U p p l a n d 1941, s. 85 f.) och C.-A. M o - berg, » E n ristad sten från Lovö» (i F o r n v ä n n e n 1953, s. 325 f.) samt i dessa b å d a u p p - satser anförd litteratur. Bergafragmentet, som n u förvaras i Statens historiska m u s e u m , diar. nr. 4952/67, tillhör förmodligen liksom den bekanta Häggebystenen (U 664) och de a n d r a b e r ö r d a bildstenarna från fastlandet folkvandringstiden.
Västergötland, Norra Björke kyrka.
Landsantikvarie S. A. Hallbäck m e d d e l a d e i n o v e m b e r 1967, att h a n p å c u p p a n till den medeltida dopfunten i N o r r a Björke kyrka bland diverse ristningar, enligt hans u p p - fattning sena, h a d e observerat runor. Dessa r u n o r utgör två medeltida inskrifter.
Själva funten är av täljsten, 76 cm hög; c u p p a n s d i a m e t e r 66 cm, höjd 36 cm, djup 28 c m ; centralt uttömningshål. Ungefär 1 d m nedanför c u p p a n s överkant är den längre runinskriften (A), 7,5 cm lång, inskuren, fig. 11. Den kortare runinskriften (B) står 6 cm u n d e r repstaven, som löper strax nedanför c u p p a n s mitt; d e n är 7 cm lång, fig. 12.
Fig. 11-12. Runinskrifterna A och B pä dopfunten i N.
Björke kyrka. Etter förf:s kalkeringar. 1:2. — Runic in- scriptions 011 the baptismal font in X. Björke Church,
V and B.
O m e d e l b a r t nedanför den första r u n a n i inskriften A finns en 2 cm hög, ristad figur, som p å m i n n e r o m ett Kristusmonogram. Innehållet i funtens övriga, o r e g e l b u n d n a och heterogena ristningar är ovisst. De har mer eller m i n d r e tillfällig k a r a k t ä r .
Inskrift A:
auae m a r i a g r a s i a
»Ave M a r i a g r a t i a »
Inskrift B:
f u b o r k h
Båda inskrifterna är fullständigt b e v a r a d e och h a r alltså icke haft någon fortsättning.
R u n o r n a s utseende framgår av fig. 11 och 12. Binderunan g r är unik. En originell form h a r också o - r u n a n .
Änglahälsningcn förekommer även annorstädes i runskrift, t. ex. på den b e r ö m d a kyrkklockan i Saleby och p å korstolen från Suntaks kyrka (Västergötlands m u s e u m . Skara, inv. nr 1594), b å d a i s a m m a landskap. Skrivningen s i ordet gratia svarar mot det medeltida uttalet.
Inskriften B, som består av de sju första tecknen i runalfabctet, avser med största sannolikhet serien av söndagsrunor, motsvarigheten i runskrift till det latinska kalenda- riets söndagsbokstäver.5
Dopfunten tillhör enligt Hallbäck Ostfold-Markcrna-skolans produktion p å 1200- talet (förra hälften och m i t t e n ) .8 Runinskrifterna är förmodligen yngre, inskriften A dock knappast senare än från 1300-talet; den kan också vara från 1200-talet. Inskriften B är svårare att d a t e r a på g r u n d av det spröda jämförelsematerialet; intet h i n d r a r dock att den kan vara tillkommen p å 1300-talet.
5 Se härom E. Svärdström, Nyköpingsstaven och de medeltida kalenderrunorna, Antikvariskt arkiv 29, Uppsala 1966.
6 S, A. Hallbäck, Medeltida dopfuntar i Älvsborgs läns norra västgötadel, Västergötlands Fornminnesförenings Tidskrift VI13-4, Lidköping 1963. s. 126 f.
286 Smärre meddelanden
\
lig. 13. Runinskriften Likiöse 1. Foto N. Lagergren 19(17 (ATA). — Rnnie inscription, Lödöse 1.
Fig, 1 1. Runinskriften Lödöse 2. Foto N. Lagergren 19(17 (ATA). — Runic inscription, Lödöse t.
Västergötland, S:t Peders sn, Lödöse.
I s a m b a n d med p å g å e n d e arkeologiska undersökningar på olika platser i Lödöse h a r några småting med korta runinskrifter kommit i dagen.
1. Fyndet (fyndnummcr M 66), en cirkelrund skiva av ek, 14 cm i d i a m . , med tre runor, 5 cm höga, gjordes hösten 1966 vid återställningsarbeten å Kroken 1 . 2 . Fig.
13. R u n o r n a kan läsas k a a eller möjligen k k a , beroende på vad som är u p p eller ned på föremålet eller var det, n ä r ristaren skar in d e m . Föremålets funktion är nämligen o k ä n d ; m a n kan gissa p å lock eller botten till ett kärl eller en ask av något slag. Inskriften ä r också d u n k e l , förmodligen en ägarbeteckning. I n o m s a m m a o m r å d e påträffades också bottnen till en svarvad träskål (fyndnummer M 83) m ä r k t med en enstaka, inristad f- r u n a .
2. Föremålet (fyndnummer M C 15) är en liten plan furusticka, 6,3 2,8 0,5 cm, som påträffades i mars ig67 i s a m b a n d med schaktning för vatten och avlopp på Speta- len 1 : 11. Fig. 14. Inskriften, som är fullständig, består av fem runor, ki - - p , av vilka den första, tredje och femte h a r förlorat sin nedersta del; tredje och fjärde r u n o r n a är oklara. I sitt n u v a r a n d e skick ger inskriften ingen mening.
3. Fyndet (fyndnummer M C 63) gjordes i maj igÖ7 i schaktningsjord från Spetalen 1 : 1 t. Fig. 15. Det består av ett djurbensfragment (revben), 8 cm långt och 2,4 cm brett med två korta runinskrifter, en p å vardera bredsidan. R u n o r n a s höjd är 1,5 cm.
Inskrift A (på den konvexa sidan):
k u b
» G u d »
Ingen ristning finns före den första r u n a n och efter d e n sista.
Inskrift B (på den konkava s i d a n ) : a s u - . . .
Fig. 15 a och b. Runin- skrifterna Lödöse 3 A och 3 B. Foto X. Lagergren
i()l>7 (.V IV). Knnk in- sel iptions, Lödöse 3 A and 3 B.
Inskriften är a v b r u t e n eller i varje fall skadad. De två första r u n o r n a är säkra; den tredje är sannolikt u med lågt ansatt bistav; av den fjärde återstår endast ett litet stycke upptill, varför den icke kan säkert bestämmas, möjligen I eller r. Innehållet i den skadade runföljden är mycket osäkert, allra helst som det lilla föremålets funktion är oviss. Inskriften kan möjligen avse ett m m n , t. ex. Assurr, Asulflt, Asvaldr. Inskriften B är intressant genom sin ovanliga s-runa. Kortformen av s - r u n a n är i västgötska inskrifter eljest endast företrädd i Sparlösainskriften (Vg 119) från 800-talet samt den relativt tidiga Vg g p å Leksbergs kyrkogård. I norska runinskrifter förekommer den d ä r e m o t allmänt även u n d e r medeltiden.
F y n d o m s t ä n d i g h e t c r n a är s å d a n a , att ingen av de tre lödöseinskrifterna kan dateras n ä r m a r e ä n lill medeltiden.
Elisabeth Svärds I röm
S u m m a r y
Thirteen finds of previously unknown runic inscriptions were registered during
lhe- year 1967, seven 011 fragments of rune-stones of various si/e (tigs. 2-8) a n d six on medieval objects (figs. 11-15).
All the finds of rune-stones were m a d e in churches, Flasta m u r (Flasta wall) 1 and 3 (figs. 2, 4) in enl lin graves. Flasta m u r 2 (lig. 3) in floor lilling. a n d lhe others in masonry. l h e inscription in A n n e l ö v C h u r c h (fig. 8) is p r o b a b l y medie- val, while the others are from the 11 th century. Two stones from Västergötland
respectively Uppland, reported as rune-stones, hut found to have only ornamen- tal carving, are illustrated in figs. 9 and 10; the former is from the gable of a
stone tomb-chest d a t i n g from the rune-stone period ( i i t h cenlury), and the lali 1 is a fragment of a picUire-stonc carved 011 both sides, and d a t i n g from the migra- tion period.
T h e inscriptions 011 the baptismal font in N . Björke C h u r c h (figs. 11-12) are
288 Smärre meddelanden
more recent than the font, which dates from the ijth eentury; inscription A (lig.
11), "augcTs greeting". is probably i.|th century; inscription B (lig. 12) is, in the authors opinion, a series of medieval Sunday runes, undoubtedly the scientili- cally most interesting find of the year. The wooden subjects (figs. 13-15) were found during archaeological excavations at the medieval town of Lödöse.
Translated hy A. Bead
Ett tråddragningsinstrument från Birka
Bland fynden från Birkas svarta jord finns stora mängder av järnföremål som påträffades vid Hjalmar Stolpes utgrävningar i Svarta jorden 1871-1874 och 1878. Jordmånen i Svarta jorden i Birka synes ha varit mycket gynnsam lör be- varandet av arkeologiskt material. Det visar inte minst de överväldigande mängder av benföremål som påträffats i området, men också järnet är i hög grad välbc- varat och som regel kan man under en relativt tunn rostyta få fram helt okorro-
-ism
n Fig. 1. Tråddragningsinstnunentet
efler avroslning, a) framsidan b) baksidan. 1 1 . Foto \ . Lagergren. — The wire-drawing instrument after removal of rust.
