Runfynd 1968
Svärdström, Elisabeth
Fornvännen 1969(64), s. 297-306 : ill.
http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1969_297 Ingår i: samla.raa.se
Runfynd 1968
R u n s t e n a r n a h a r varit i blickpunkten för lekt och lärd alltsedan 1600-talet och d ä r - för torde knappast någon e n d a nu stå förbigängen ute i n a t u r e n . Varje år görs det ä n d å ett tiotal runfynd. Det är bl. a. sådana runstenar som för längesedan h a r förts bort från sina ursprungliga platser för att bli mursten i kyrkor eller profana byggnader, och som sedan upptäckes först i s a m b a n d med restaureringar och ombyggnadsarbeten. O c h det är runristade föremål, ofta till det yttre ganska oansenliga, som hittas vid schaktnings- arbeten i gamla städers medeltidslager.
U n d e r 1968 h a r två fullständiga runstenar och tre fragment påträffats i kyrkor, dessutom ett fragment i ett brygghus och ett i en dikesbro. T r e av fynden utgöres av tidigare k ä n d a , men sedermera förkomna runstenar. Återfunnet är också ett tidigare som runsten betraktat fragment med enbart runstensornamentik. T v å medeltida runin- skrifter h a r u p p d a g a t s på en träskål respektive ett gravbleck. Dessutom b ä r en ny- funnen bit av ett arabiskt m y n t troligen ett p a r runor. För dessa elva fynd redogöres n e d a n . Aterfyndet 1968 av s a m m a n l a g t ungefär hälften av runstenen U 776 V ä p p e b y , Enköpings-Näs sn, k o m m e r att redovisas först efter det att den svårt r a m p o n e r a d e stenen lagats och restaurerats.
Småland, Mellby kyrka
Vid restaureringsarbeten i Mellby kyrka 1968 kom en dittills o k ä n d runsten i dagen.
Stenen, som låg som grundsten i sakristians östra m u r , h a r uttagits ur m u r e n och rests p å kyrkogården. Den h a r granskats av Sven B. F. Jansson som h a r för avsikt att publi- cera dess intressanta inskrift.
Södermanland, Kjula kyrka
N ä r i oktober 1968 en elkabel skulle dras från Kjula kyrka till kyrkogården, och m a n utifrån h a d e grävt sig fram till kyrkans gamla sydportal, som p å 1790-talet igensattes, fann m a n p å en meters djup en runsten. Fig 1. Stenen låg som t r a m p h ä l l framför in- gången, med ristningsytan vänd u p p å t och vänstra sidan inåt kyrkan. E n r a d tegel- stenar skilde runstenen från den p å s a m m a nivå liggande tröskelstenen av sandsten.
E h u r u funnen på ansenligt djup h a r runstenen icke varit helt o k ä n d tidigare (se Södermanlands runinskrifter, s. 389). Sist i handskriften Södermanlandz Antiquitcter och R u n e s t e n a r (Kungl. Bibi. sign. F 1 5 : 5 ) från 1686 förtecknar nämligen.Johan Peringskiöld n å g r a »Oafrijtade R u n s t e n a r i Sörmanl.» och d ä r i b l a n d »Noch ett fragment i K i u l a kyrkedörr». N å g o n läsning ger inte Peringskiöld, m e n otvivelaktigt avses m e d notisen den nyfunna runstenen. Att den uppfattats som ett fragment, för- klaras av stenens belägenhet och dess nedslitna yta m e d b a r a n å g r a runor synliga i ena kanten. Kjula kyrka är till sina äldsta delar, långhuset och tornet, från 11 oo-talet.
N ä r runstenen först kom att tjäna sitt sekundära ä n d a m å l vet m a n inte, m e n det h a r rimligen skett u n d e r medeltiden. R u n s t e n e n h a r n u ställts u p p invid södra kyrkmuren, u n d e r det västra fönstret, på den gamla sydportalens plats.
Gråsvart gnejs. Höjd 120 cm, största b r e d d 95 cm, tjocklek 28 c m . R u n o r n a s höjd 9-11 cm. Ristningsytan är hårt blanksliten av t r a m p och mycket slät. Stenarten är skiktad och ytlagret t u n t , flerstädes avflagrat. D e ristningslinjer som ä n n u kan urskiljas h a r
298 Smärre meddelanden
_ - Fig. 1. Runstenen vid Kjula kyrka,
Södermanland. Foto förf. 1968 (ATA). Pä fotot i svart-vitt fram- träder icke inskriftens röda imål- ning tillfredsställande mot den mörka stenen. Bilden har därför här retuscherats av förf. — Rune- stone at Kjula Church, Söderman- land. T h e inscription, painted red, could not be seen satistac- torily in the black-and-white photograph, and the picture has therefore been retonched by the author.
slagits igenom ytskiktet, och själva bottnen i linjerna avtecknade sig som en färgskift- ning i ljusare grått. Bevarat ä r övre delen a v ett bågböjt r u n b a n d och innanför d e t t a rester av ett enkelt kors. T r e av k o r s a r m a r n a är bevarade, av den vänstra v å g r ä t a kors- a r m e n endast en 2 cm lång linje. Korset h a r sannolikt haft ringformigt c e n t r u m , m e n detaljerna kan n u icke redas ut.
Inskrift:
, . . : p e n s o : i f t i r : e s k i l : b r - b . . . 5 10 15 " •
» . . . d e n n a (sten) efter Eskil, (sin) b r o d e r » .
R u n o r n a s huvudstavar n å r i allmänhet inte ner till baslinjen, de hänger sä att säga i övre ramlinjen. E n sådan a n o r d n i n g ä r ovanlig. D e n skulle i d e t t a fall k u n n a bero p å att h u v u d s t a v a r n a från början h a r varit g r u n d a r e h u g g n a nedtill ä n upptill och n u i sina nedre partier gått förlorade, m e n det troliga ä r a t t ristaren h a r givit r u n o r n a deras n u v a r a n d e form. Inskriftens början, före skiljetecknet framför 1 p , ä r helt bortnött liksom slutet. R u n o r n a 1-15 är helt säkra. 2 e och 11 e ä r stungna, d ä r e m o t inte 6 i. 3 n och 5 a h a r dubbelsidiga bistavar. D e fyra sista r u n o r n a ä r till stor del bortnötta. M e n karakteristiska partier av r u n o r n a 16 b , 17 r och i g p ä r bevarade och säkerställer h ä r läsningen. Av r u n a n 18 kan möjligen ett kort stycke a v en huvudstav spåras.
Runstensresarens n a m n h a r gått förlorat. P ä d e n döde broderns n a m n , Mskell, finns ett tjugotal svenska runbelägg, de flesta frän götalandskapen. N a m n e t var mycket vanligt i hela N o r d e n u t o m p å Island. D e t r e sörmländska beläggen, Sö 46, 126, 333, är lokalt spridda. M e d kristendomen sjönk frekvensen av n a m n m e d s å d a n a hedniska förleder som As-, Por- etc. eller gick helt u r bruk. Att Eskil kom a t t fortleva beror väl till en del på uppkallelse efter Södermanlands apostel. Inskriften låter sig i sitt n u v a r a n d e tillstånd icke n ä r m a r e dateras ä n till 1000-taIets förra hälft eller mitt. Runstenens Eskil h a r sålunda — trots fyndplatsens belägenhet b a r a någon mil från Eskilstuna — intet
s a m b a n d m e d Eskilskulten.
Södermanland, Nyköping, kv. Rådhuset
I s a m b a n d m e d de arkeologiska u t g r ä v n i n g a r n a för det nya stadshusbygget i Nyköping påträffades i oktober 1964 en medeltida träskål, p å vilken m a n 1968 efter föremålets konservering upptäckte en inskuren runinskrift. Skålen h a r fyndnummer 2257 och k o m m e r att förvaras i Nyköpingshus.
Skålen ä r av ask och svarvad, b o t t n e n dock täljd. Fig. 2. Den var vid anträffandet brusten i ett tjugotal bitar som i s a m b a n d m e d konserveringen hopfogats. P å utsidan är skålen o r n e r a d m e d två d u b b l a , ristade svarvränder; p å insidan, utefter överkanten, finns en enkel svarvrand. Vid b r ä d d e n är omkretsen 58 cm, dvs. föremålet h a r ursprung- ligen haft en diameter av 18,5 c m ; n u är skålen tämligen skev genom virkets k r y m p n i n g . Höjden h a r varit ungefär 5 cm, stödbottnen i diameter ca 10 cm, tjockleken upptill ca 6 m m .
Runinskriften, som h a r skurits p å stödbottnen vinkelrätt mot träets ådring, är 6,5 c m lång. Den är mycket nött genom skålens hantering och svårläst. E n brottspricka h a r touchat runornas toppar. Av runtecknen, som är 1,5 cm höga, förefaller somliga för blotta ögat delvis u t p l å n a d e . Svaga spår av n å g r a till synes förlorade detaljer h a r dock k u n n a t urskiljas vid stark uppförstoring (20:1) i förening m e d lämplig belysning. På teckningen i fig. 2. h a r skillnaden mellan vad som är synligt för blotta ögat och v a d som endast kan urskiljas i förstoringsapparat markerats m e d olika grovlek i linjerna, rekon- struerade linjer h a r streckats.
Inskrift:
t - f a • o mk
5
»Tova äger mig».
Inskriften börjar 0,5 cm innanför stödbottnens kant. U t r y m m e t tillåter icke någon text före den r u n a som ovan uppfattats som den första. Intet skiljetecken förekommer vid inskriftens början, ej heller vid dess slut. Av r u n a n 1 återstår huvudstaven, djupt och tydligt skuren, vid toppen till vänster o m huvudstaven mycket svaga spår av en linje på platsen för en t-bistav; en liten vinkelformig rits ovanför huvudstaven är av träytans färg att d ö m a troligen senare tillkommen, oavsiktlig; r u n a n är säkerligen t med ensidig bistav. Nästa skåra h a r ungefär en halv huvudstavs längd och bör vara övre delen av en sådan. Det stora avståndet till föregående r u n a gör det a priori troligt, att r u n a n 2 h a r haft bistav eller bistavar till vänster; u n d e r förstoring kan m a n också skymta den inre hälften av en sådan bistav, vars läge indicerar o m e d ensidiga bistavar;
den nedre bistaven är dock helt u t p l å n a d . Efter 2 O följer i r u n a n 3 likaledes övre hälften av en huvudstav; u n d e r förstoring skönjes ytterst svaga spår av två raka f-bistavar, som u t g å r från huvudstaven och upptill slutar i fogen. R u n a n 4 är övre delen av en a - r u n a m e d relativt lång, ensidig bistav. Därefter finns ett högt ansatt skiljetecken i form av ett litet ojämnt kryss, fördjupat i mitten till en kraftig punkt. Av 5 a är övre och större delen bevarad, således hela den tämligen långa, ensidiga bistaven. I 6 m är h u v u d - staven och högra bistaven helt b e v a r a d e ; den vänstra bistaven syns tydligt m e d för- storing. 7 k ä r i sin helhet djup och tydlig; en spricka i träets y t a följer bistaven och mellersta delen av huvudstaven, svänger snett nedåt vänster och försvinner i en fog.
Föremålet är en matskål. Insidan h a r ett otal lätta skåror som m i n n e av att b å d e skål och matkniv h a r varit i flitigt bruk. Skålen h a r tillhört en kvinna m e d n a m n e t T o v a . Inskriften är nämligen en ägarformel. T y p e n är välkänd från a n d r a medeltida runin- skrifter. Den finns bl. a. p å en matkniv, också den anträffad 1964 i kv. R å d h u s e t i
goo Smärre meddelanden
Fig. 2. Träskäl med runin- skrift frän Nyköping, kv.
Rådhuset. Foto M. Claréus 1969 (ATA) jämte förf:»
teckning. — Wooden bowl with runic inscription, Ironi the Radhuset area, Nyköping; photo M.
Claréus, 1969, and author's drawing.
1 å YÅ' Å Y Y
Nyköping, med texten m a r g a r e t d a m i k .1 Bruket av formeln är såtillvida exklusivt, att det förutsätter förtrogenhet med runristning hos den som m ä r k t e föremålet och en viss g r a d av läskunnighet i ägarens omgivning. I inskriften p å skålen h a r ristaren uteglömt en i-runa i det sista ordet. Ristningsfel i form av u t e l ä m n a d e vokaler är icke ovanliga.
Beträffande uttrycket a mik 'äger mig' kan det noteras, att skiljetecken nästan aldrig förekommer mellan de b å d a orden.2
K v i n n o n a m n e t T o v a , som j u ä n n u brukas, är välbelagt b å d e i runinskrifter och medeltida källor liksom det motsvarande m a n s n a m n e t Tove, b å d a ursprungligen kort- n a m n till s a m m a n s a t t a n a m n m e d förleden Por-. N a m n e n är typiskt östnordiska m e d sin största frekvens i D a n m a r k . Ett av de äldsta beläggen p å T o v a ger den som historisk b e t r a k t a d e Sönder Vissing-stenen 1 (Danmarks Runeindskrifter 55) från senare hälften av 900-talet, enligt runtexten rest av H a r a l d Gormssons hustru T o v a efter hennes mor.
Det yngsta runbelägget är otvivelaktigt Nyköpingsskålens T o v a . E n tidsbestämning kan ske först n ä r grävningsberättelsen föreligger och de n ä r m a r e fyndomständigheterna blir k ä n d a . Sannolikt tillhör dock skålen och dess runinskrift 1300-talet.
1 E. Svärdström, Två runristade knivar från Nyköping, Fornvännen 1965, s. 133 t.
2 Smålands runinskrifter 162 är felläst; även här saknas i verkligheten skiljetecken mellan orden. På åtskilliga runristade märkstickor bland fynden från Bryggen i Bergen står verbformen a 'äger' utan objekt. Se A. Liestöl, »Runer frä Bryggen», Viking X X V I I (1964), s. 6 f.
berga, Kungs-Husby sn, Uppland, U 712. Foto förf. 1968 (ATA). - Fragment ot runestone at Skebcrga, Kungs-Husby parish, Uppland, U 712.
Fig. 4. Träsnitt i Johan Peringskiölds Monumenta Sveo-Gothorum, som vi- sar de tre på 1600-talet kända run- -11 TI.una vid Skcberga, av vilka ste- narna till höger (U 713) och till vän- Itei 1U714) nu är förkomna. Av ste- nen i mitten (U 712) har den nedre vänstra delen, på bilden begränsad med en streckad linje, återfunnits 1968; resten av stenen saknas fort- farande. — Woodcout in Johan Peringskiöld1! Monumenta Sveo- Gothorum, showing three rune- stones at Skebcrga, known in the 171b century. T h e stone to the right (U 713) and the one to the left (U 714) are now löst. Ot the middle slone (U 712), the lower left-hand part, marked in the illustration by a broken line, was r e f o u n d in 1968;
the rest ot this stone is still missing.
U p p l a n d , Kungs-Husby sn, Skeberga
I maj 1968 fick Runverket m e d d e l a n d e o m att ett större stycke av en runsten för ett p a r å r sedan (1965 eller 1966) h a d e påträffats i en j o r d b r o strax V o m infarten till allén, som från landsvägen K u n g s - H u s b y kyrka — A r n o leder till Skeberga g å r d . R u n - stenen h a d e legat som gånghäll i den lilla b r o n över diket p å norra sidan o m allén. N u h a r stenen flyttats ett 30-tal m i östlig riktning och ställts u p p mot ett m i n d r e stenblock på en liten bergsknalle i Skeberga hage ö om landsvägen. Ristningsytan ä r v ä n d åt V , mot landsvägen. Fig. 3.
Stenen h a r visat sig v a r a n e d r e hälften av runstenen U 712, k ä n d sedan 1600-talet m e n sedermera förkommen. Att d ö m a av de äldsta uppgifterna om runstenen torde dess
;io2 Smärre meddelanden
ursprungliga plats h a legat i den hage, d ä r det återfunna stycket nu står: » W e d h skibergha, å ängian " ( C a s p a r Cohl i F a 6 ) , " J Skeberga beteshage wid grönsö wägen»
(Peringskiölds M o n u m e n t a ) . Ytterligare minst två runstenar (U 713 och 714) h a r funnits i Skeberga hage, se fig. 4. Vid R. Dybecks besök 1860 söktes alla tre förgäves.
Den återfunna stenen är av grå granit med starka kvartsinslag, höjd 109 cm, b r e d d 68 cm, tjocklek 30 cm. Stenytan ä r grovt knottrig; den h a r varit svårbearbetad och linjerna är ojämnt djupa. Runslingorna som följt stenens kanter är svårt skadade, delvis bortslagna. Även i stenens b e v a r a d e parti h a r delar av ristningen gått förlorade efter granskningen och avritningen p å 1600-talet. R u n o r n a s höjd ä r 7 cm.
Inskrift (med texten inom [] supplerad efter träsnittet i Peringskiölds M o n u m e n t a ) : [ - l a i f r • l i t r a i s a • s t a i n • . . . t • k r i b i o r - b • r o \ > u r s i n ] • k u b • a [ — isti •
•[ti . . . ]
»Olev lät resa stenen efter Gerbjörn, sin gode broder. . . . ristade stenen.»
Ristarens n a m n h a r gått förlorat redan före avritningen på 1600-talet. Möjligen är runstenen ett arbete av Balle, verksam u n d e r senare hälften av 1 ooo-talet, som bl. a.
h a r signerat U 707 i K u n g s - H u s b y kyrka.
Inskrifterna på den återfunna U 712 samt U 713 ( » . . . Olev, de läto resa stenen efter Gerbjörn, sin broder») gör det troligt, att dessa två runstenar en gång h a r varit p a r - stenar, den ena rest av Olev ensam efter brodern Gerbjörn, den a n d r a av Olev gemen- samt med övriga bröder till Gerbjörn.
Uppland, Rasbo sn, Västerberga
Vid o m b y g g n a d av ett brygghus p å Västerberga 1 :1 påträffades i g r u n d e n till m u r - stensstocken mitt i huset i november 1967 ett runstensfragment, som utgör ett stycke av U 1008. Fig. 5. Runverket u n d e r r ä t t a d e s om fyndet i j a n u a r i 1968.
R u n s t e n e n U 1008 var känd redan på 1600-talet, se fig. 5, d å den stod rest » W i d h West Berga sönan byn uidh gri[n]den» ( J . H . Rhezelius i F c 6). 1813 fanns den fort- farande kvar p å platsen, men 1848 uppges den vara sönderslagen och till större delen förkommen. 1926 framtogs två större fragment, observerade av R . Dybeck r e d a n 1866, ur ladubyggnader. Dessa fragment, som tillsammans utgör runstenens övre hälft, h o p - fogades och placerades i R a s b o kyrka, d ä r det n u återfunna fragmentet också förvaras.
G r å r ö d granit. Ristningsytans storlek är 26 x 36 cm. F r a g m e n t e t utgör en del av stenens nederdel till vänster. Det h a r icke passning till den tidigare återfunna delen.
R u n b a n d e t innehåller fyra runor (nr 38-41 n e d a n ) ; r u n o r n a s höjd 8 cm.
Inskrift (med texten inom [j supplerad efter träsnittet i Peringskiölds M o n u m e n t a ) : [ k u n i l i t • r a s a • s t a i n - e j f t i R k l — u k u • k u n u [ s i n o •] k u b h j i a l b i o n t e n | o r
5 10 15 20 25 30 35 40 45 50
» G u n n e lät resa stenen till m i n n e av Ginnlög, sin hustru. G u d hjälpe hennes a n d e . » Av r u n a n 38 k återstår endast yttersta spetsen av bistaven. N e d r e delen av 39 U är bortslagen.
U 1008 anses vara ett arbete av s a m m a ristare som runstenen U 1006 Lejsta i s a m m a socken. Ristningsdetaljer stöder onekligen ett sådant a n t a g a n d e . Att d e n n e ristare skulle k u n n a vara vara identisk m e d M a n n e , signaturen p å U 1007 Visteby, vilket E. Wessén håller för troligt, motsäges dock b å d e av runformerna och o r n a m e n t a l a detaljer.
Fig. 5. Runsten vid Västerberga, Rasbo sn, Uppland, V 1008. Träsnittet lill höger ur J. Peringskiölds Monumenta visar, att hela stenen var i behåll pä 1600-talet. På 1800- talet slogs den sönder. Toppstycket återfanns 1926, det lilla fragmentet nedtill till vänster 1968. Begränsningen av de återfunna styckena har på bilden här av fört. ut- märkts med streckade linjer. Resten av stenen saknas fortfaranele. Foto N. Lagergren 1968 (ATA). — Runestone at Västerberga, Rasbo parish, Uppland, U 1008. T h e woodcut to the right. from J. Peringskiöld'! Monumenta, shows that the stone was intact in the 171b century. It was broken during the igtli century. T h e top part was rccovcrcd in 1926 and lhe small fragment, bottom lett, in 1968. T h e limits of the rccovcrcd fragments are marked with broken lines. T h e rest of the stone is still löst.
Uppland, Uppsala, kv. S:t Per
Vid arkeologisk undersökning av S : t Pers kyrkoruin påträffades 1966 i det understa skelettlagret b l a n d g r a v a r n a i koret ett omvikt, runristat bronsbleck (Upplandsmuseet inv.nr 13000:241). R u n o r n a upptäcktes i s a m b a n d med föremålets konservering 1968 p å Raä:s och S H M » tekniska avdelning. Runinskriften ger i sitt n u v a r a n d e , ofull- ständiga skick ingen språklig mening. Blecket, som torde h a tillkommit p å 1100-talet, indicerar j ä m t e några o r u b b a d e skelettgravar u n d e r själva kormuren (ursprunglig) en kristen begravningsplats äldre än 1200-talskyrkan. E n utförlig redogörelse för granskningen h a r j a g l ä m n a t i artikeln »Runblecket från östra Aros» i U p p l a n d s F o r n - minnesförenings Årsbok Uppland 1969.
Samtidigt anmäldes till Runverket, att också två små ristade stenfragment ( U M inv.
nr 13000:245 a och b ) , det ena m e d runor, 1966 h a d e påträffats i ruinen. Fig. 6. F r a g -
304 Smärre meddelanden
V
Fig. fi. Rislade stenfragment funna i S:t Pers kyrkoruin, Uppsala, det nedersta med runor. Foto N. Lagergren 1969 (ATA). — Inscribed stone fragments from the ruin of St. Peter's Chuich, Uppsala, the lowest part with runes.
Fig. 7. Runstensfragment frän Yttergrans kyrka. Uppland. Foto N. Lagergren 1968 (ATA).
— Fragment of a runestone from Yttergran Church, Uppland.
m e n t e n »låg u t m e d norra långhusmuren i hörnet mot koret . . . vid understa stenskiftet»
enligt uppgift av grävningsledaren, fil. stud. Ulla Walukiewicz.
Båda fragmenten är av röd sandsten. Det större (med r u n o r n a ) h a r m å t t e n 28 x 12 x 3-4 cm, det m i n d r e (med rester av o r n a m e n t a l a slingor) 18,5 x 10,5 x 3-3,5 c m . Frag- m e n t e n h a r icke passning sinsemellan. Det större fragmentet h a r två v a r a n d r a korsande r u n b a n d j ä m t e rester av ett p a r smalare o r n a m e n t a l a slingor. Linjerna är b r e d a men g r u n d a , ristningen oskickligt utförd. I det ena r u n b a n d e t finns två r u n o r som förlorat sina nedersta delar, t h ; t - r u n a n h a r två bistavar, i h - r u n a n h a r kryssarmarna till vänster o m huvudstaven helt gått förlorade i ett bortslag, som också kan ha avlägsnat ett even- tuellt skiljetecken mellan de b å d a r u n o r n a . Det a n d r a r u n b a n d e t innehåller en h u v u d - stav, i(?), 5,5 c m hög. Det förra inskriftspartiet kan vara rester av prepositionen at j ä m t e ett personnamn som börjar p å H, eller kan det h a ingått i en from önskan för den dödes själ enligt böneformeln [Gud hialpi an)d h[ans) m e n givetvis också i någon a n n a n text.
O m de b å d a fragmenten ursprungligen h a r tillhört s a m m a runsten kan icke avgöras.
Stenmaterialets struktur och huggningen talar emot, den g e m e n s a m m a fyndplatsen för ett sådant a n t a g a n d e . Ej heller tycks de höra s a m m a n m e d någon tidigare känd r u n - sten i staden.
U p p l a n d , Yttergrans kyrka
I september 1968, m e d a n restaureringsarbeten pågick i Yttergrans kyrka, observerades ett runstensfragment (fig. 7) liggande p å m a r k e n i hörnet mellan södra l å n g h u s m u r e n och vapenhusets västmur. Enligt uppgift h a d e fragmentet tillvaratagits vid bogårds- murens omläggning 1965. Det låg u n d e r marknivå i västra m u r e n ungefär mitt för kyrktornet. I n g a a n d r a ristade fragment h a d e iakttagits. Spår av bruk och slamning p å runstensfragmentets yta visade, att det h a r varit i n m u r a t , men o m d e t t a h a r varit fallet i ett tidigt eller sent skede kan brukspåren inte avgöra. F r a g m e n t e t förvaras nu i kyrkan.
Grovkornig, grå granit. M å t t 43 x 25 x 11 cm. R u n o r n a s höjd 8 cm. Ristningen, som p å det hela taget är djup och j ä m n , består av två korta r u n b a n d , synbarligen ett stycke av en kantslinga (med 4 runor) och en mot kantslingan vinkelrätt liggande slingstump
(med en r u n a ) ; inga o r n a m e n t . I nskrift:
• • • u i b b . . . a • • •
» . . . V i d b j ö r n ( ? ) . . . »
R u n o r n a är säkra. I n g a spår vare sig av skiljetecken eller någon r u n a framför 1 U. I den fjärde r u n a n är huvudstaven tydlig, dock något g r u n d a r e än d e övriga r u n o r n a ; till höger om huvudstaven svaga men säkra rester av två b-bistavar m e d små öglor, vitt åtskilda.
Runföljden u i b b är sannolikt början av m a n s n a m n e t Viöbiorn, känt från sju a n d r a uppländska runinskrifter och en öländsk.
Gotland, Västergarns sn, Paviken
Bland de 24 fragmenten av orientaliska silvermynt, som påträffades 1968 vid u n d e r - sökningen av den vikingatida varvsanläggningen vid Paviken1 finns p å en bit av ett arabiskt m y n t m e d b e v a r a d kant, troligen en omaijad (700-750 e. K r . )2, fyndnr 5882/
68:31018, graffiter, som liknar r u n o r n a i t . Fig. 8. Det a n d r a tecknet i ordningen kan nämligen u t a n hinder vara övre hälften av en t - r u n a m e d ensidig bistav (kortkvistruna);
det första, u t a n bistav, i så fall troligen i. M y n t e t och graffiterna är dock i n u v a r a n d e tillstånd alltför s t y m p a d e för att de sistnämnda m e d absolut visshet skall k u n n a b e - s t ä m m a s som r u n o r (myntfragmentet väger b a r a 0,33 gr. och utgör ungefär 1/8 av en d i r h e m ) .
P å ett litet kantfragment av ett sassanidiskt m y n t (ej b r a k t e a t ) , fyndnr 5882/68:31103, ä r graffiterna icke r u n o r u t a n troligen p r o b e r m ä r k e n .
Fig. 8. Fragment av ett arabiskt silvermynt med graffiter, sannolikt runor. Foto N. Lagergren 1969 (ATA). — Fragment ot an Arabic silver coin with graffiti, probably runes. 2: i.
Östergötland, Fivelstads kyrka
Ett ristat, något blankslitet kalkstensfragment (60 x 48 x 8 cm) m e d runstensornamentik m e n u t a n runor tillvaratogs p å senhösten 1968 i Fivelstads kyrkas östra b o g å r d s m u r omedelbart N o m den norra ingången till kyrkogården. Fig. 9. H ä r låg fragmentet som täcksten ytterst i m u r e n m e d ristningssidan v ä n d nedåt.
Fyndet h a r visat sig vara identiskt m e d den fragmentariska, ornerade sten, som av
1 P. Lundström, »Paviken I, ett vikingatida varv på Gotland» (1968), s. 108 t. (i Gotländskt arkiv 1968.)
2 Bestämningen av mynten har gjorts av fil. lic. Ulla S. Welin vid K. Myntkabinettet.
306 Smärre meddelanden
Fig. 9. Återfunnet fragment av gravhäll med rimsti-nsornameiitik från Fivelstads kyrka, Östergötland, ö g i. Foto X. Lagergren 1969 (ATA). — Rccovcrcd fragment ot a grave slab wilh runestone ornainentalion, from Fivelstad Church, Östergötland, ö g 1.
P. A. Säve, L. C. Wiede och C. F. Nordenskjöld observerats »på stora gången» i Fivel- stads g a m l a medeltidskyrka. M e d u n d a n t a g av tornet revs d e n n a 1882. E. Bråte h a r inte återfunnit stenen i s a m b a n d m e d förberedelserna för Östergötlands runinskrifter h. 1 (1911) men i likhet med Nordenskjöld utgått från att den skulle h a varit en del av en runsten och registrerat den som ö g 1. E n teckning utförd av Wiede (förvarad i A T A ) visar att ytterligare någon decimeter av fragmentet är förlorad.
Fragmentet h a r m e d all sannolikhet tillhört cn gravkista från senare hälften av 1000- talet. E n b r u n a k t i g ton i ristningslinjerna p å den ljusgrå stenen var icke ursprunglig färg u t a n g a m m a l förorening. Den återfunna stenen h a r n u rengjorts och u p p m å l a t s m e d röd färg samt placerats i kyrkans vapenhus. D ä r förvaras också ett korsristat kalk- stensfragment, blågrått till färgen (59 x 57 x 6,5 c m ) , funnet 1961 vid Petersborg m e n säkert h ä r r ö r a n d e från en liknande gravkista på Fivelstads kyrkogård. Något s a m b a n d mellan de b å d a fragmenten föreligger troligen icke.
Elisabeth Svärdström
Summary
Finds of runic inscriptions during 1968 were two complete runestones, (one illustrated in fig. 1), fragments of four other stones (figs. 3, 5, 6, 7) a n d inscriptions on two medieval a r t i d e s , a wooden bowl (fig. 2) a n d a bronze plate, a n d also a small fragment of a n Arabic silver coin with graffiti, which are probably runes (fig. 8). T h r e e of the finds (figs 1, 3, 5) were of runestones known earlier but låter löst. O n e of the runestones, the one at Mellby C h u r c h , S m å l a n d , has been studied by Sven B. F. Jansson, w h o will publish t h e interesting inscription in another context. T h e a u t h o r has dealt with the bronze plate from the ruins of St. Peter's C h u r c h , Uppsala, in an a r t i d e entitled R u n - blecket från östra Aros, in U p p l a n d s Fornminnesförenings Årsbok Uppland 1969. I n spite of its incomplete a n d incomprehensible runic inscription, the plate is of great historical value. T h e other seven inscriptions a r e given here (transliterated in böld t y p e ) .
