This work is licensed under the Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.5 Sweden License. To view a copy of this license, visit
creativecommons.org/licenses/by-nc-nd/2.5/se/
Nyheter från Nicaragua (NfN) nr 4-2006
Vänskapsförbundet Sverige – Nicaragua (VFSN)
Vart går Ortega?
Den 10 januari 2007 tillträder den nya, nicaraguanska regeringen under ledning av president Daniel Ortega. Vi vet ännu inte vilken väg han och hans regering kommer att välja.
Rubrikens fråga – vart går Ortega? – är det nog ingen i hela denna värld som kan svara på, och knappast heller den allvetande gubbe i himlen som Ortega allt oftare hänvisar till. Svaret beror väl på utvecklingen helt enkelt. Svaret beror på styrkan hos de krafter som verkligen vill åstadkomma något, som vill ta Nicaragua upp ur det nyliberala träsk som landet sjönk ner i för 16 år sedan. Och lika mycket på styrkan hos motkrafterna, de som vill hålla Nicaragua fast därnere.
Ortega själv har svarat både A och B. Han har helgarderat sig. Han har å ena sidan lovat att utrota fattigdomen, att genomföra stora sociala reformer, att skapa en utvecklingsbank, och å andra sidan lovat att upprätthålla goda förbindelser med Internationella Valutafonden (IMF), att uppmuntra alla former av investeringar, att till fullo respektera äganderätten och det marknadsekonomiska systemet.
Kan man svara både A och B? Ja, enligt hoppfulla bedömare (överdrivet hoppfulla enligt den här artikelförfattaren) bör Nicaragua kunna plocka russinen ur kakan och vara du och bror med alla parter.
I en mer himmelsk värld skulle det säkert vara fullt möjligt, men låt oss ge ett av många exempel på att det kan vara ofantligt mycket svårare i denna. Alltså: Ortega har lovat både att han ska utrota fattigdomen och att Nicaragua ska ha utmärkta relationer med IMF, han har redan inofficiellt påbörjat de förhandlingar som ska leda fram till ett nytt treårsavtal med nämnda organisation.
Krav på fortsatta nedskärningar
Vad kommer då IMF att kräva? IMF kommer att kräva det som IMF alltid kräver: fortsatta nedskärningar i offentlig sektor och över huvud taget en mycket stram ekonomisk (höger-)po- litik, som inte lämnar mycket utrymme för den fattigdomsbekämpning som ingår i det andra löftet.
Men IMF kommer att kräva mycket mer än så, i fallet Nicaragua har IMF visat sig vara synnerligen klåfingriga. En ny studie av NGO-nätverket EURODAD visar att Nicaragua lig- ger överlägset i topp när det gäller antal krav från IMF, 25 stycken (genomsnittet är 11 krav).
IMF har exempelvis krävt att Nicaragua river upp flera av de lagar som parlamentet i den redan innan sköra demokratin har beslutat att stifta. IMF har kört över parlamentet genom att kräva lönestopp för de uselt betalda lärarna. Och IMF har dessutom, osannolikt nog, krävt att
Nicaragua tar de för fattigdomsbekämpning öronmärkta pengar som frigjordes genom HIPC- initiativet (då en del av utlandsskulden skrevs av), för att istället lägga dem på avbetalning av den på tvivelaktiga, för att inte säga brottsliga grunder uppkomna, interna skulden.
Det tycks alltså handla om att svara A (fattigdomsbekämpning) eller B (IMF) snarare än att svara både A och B. Så även på många andra frågor. Ortega och hans regering kommer att bli tvungna att avgränsa sina svar, och om de inte gör det kommer utvecklingen att göra det åt dem.
Att utmana världsordningen
Vacklandet är på flera sätt fullt begripligt. De historiska erfarenheterna av att utmana eller till och med bryta med rådande världsordning förskräcker, i synnerhet det USA-finansierade contraskriget som förödde landet under 1980-talet. Därtill har Nicaragua hamnat i ett biståndsberoende som har få motsvarigheter i den övriga världen.
Dessutom är det inget tydligt mandat sandinisterna har. Ortega kommer att forma sin egen regering, men i parlamentet är FSLN i minoritet, med ungefär lika många platser som under förra perioden. FSLN fick ju i själva verket inte så värst många fler röster i det här valet än i det förra, utan segern beror främst på att högern nu var splittrad i två partier: PLC och ALN.
För det tredje bör man naturligtvis sätta ett stort frågetecken för det ledande Frente-skiktets vilja till förändring. Som hoppfull radikal önskar man innerligt att det sorgliga närmandet till den ultrakonservativa kyrkan bara var valtaktik, med den tragiska abortlagen som taktikens antiklimax. Vidare hoppas man att Ortegas dagliga närmanden till IMF-representanter, Zona Franca-investerare och allsköns storkapitalister (till och med Carlos Pellas var nöjd efter sitt möte med Ortega) också är någon form av taktik. Kanske för att få en mjukare start än vad som annars blivit fallet.
Kanske, kanske inte. Hur som helst finns det också positiva tecken bland alla de ovan nämnda negativa, och dessa glädjeämnen tar vi nu hoppfullt fasta på. Så har exempelvis Ortega gjort fräna uttalanden både mot Bushadministrationen och mot USA:s krig i Irak. Samtidigt har han betonat sin vänskap med alla delar av den brokiga latinamerikanska vänstern. Med de befogenheter som ges den nicaraguanske presidenten skulle Ortega och hans regering, även utan majoritet i parlamentet, åtminstone kunna driva på för en radikal utrikes- och finanspolitik. Och så skulle exempelvis dagens USA ha mindre möjligheter till djävulskap, tack vare den tyngd som ges av stödet från en allt starkare latinamerikansk vänster.
Nicaragua behöver allt hopp
Låt oss ta fasta på det hoppfulla, för Nicaragua är ett land som behöver allt hopp det någonsin kan få. Ett land i ett fruktansvärt skick. Ett land där fler än man kan begripa saknar mänsklig värdighet i form av ordentligt näringsintag och grundläggande utbildning. Ett sjukt land i en sjuk värld.
Text: John Lapidus VFSN:s koordinatör i Managua
