Vad betyder min novell?

Handledare: Vasilis Papageorgiou 15hp Examinator:Vasilis Papageorgiou

G2 G3 Avancerad nivå

Morgan Svensson

Vad betyder min novell?

Författaren tolkar sin okända text

2010-01-14

Avancerad nivå

A

All my short stories have been written in an intuitive way according to which no outline of characters, intrigue or plot was made in advance. A consequence of this process is that not even myself as the author is aware of the meaning of the texts and therefore I too have to interpret the stories. Because of the character of the text, I use an analysis of archetypes according to C. G. Jung’s analytic psychology. In addition to this I also use concepts from hermeneutical and existential phenomenology, represented here by Viktor Frankl, Emmanuel Lévinas, Martin Heidegger and Paul Ricoeur. The Jungian analysis shows that the content in the short story Sjön (The lake) in a high degree is structured in a way that correlates very well with this method. When it comes to the phenomenological thinkers, several of their concepts are applicable in my short story. In the philosophy of Frankl and Heidegger, the concept of

I

INLEDNING 3

Arketyper och individuationsprocessen 7

Existens och livsfrågor 13 Mening och samvete 13 Minne och glömska 14

Peak-experiences och karnevaliskhet 15 Den andre och det oändliga 17

AVSLUTNING 20

LITTERATURFÖRTECKNING 22 BILAGA 23

I

I en tidigare studie av min novellistik redogjorde jag för min litterära metod och hur denna kunde beskrivas som intuitiv i den bemärkelsen att tillkomsten av mina berättelser inte föregicks av en planeringsfas, där jag bestämde handling, karaktärer eller intrig utan att innehållet snarare fick ”presentera sig på egen hand”. Jag konstaterade också då att metoden därför gav upphov till berättelser vars innebörd inte var omedelbart given och att läsare emellanåt upplevde att de var mångtydiga på ett sätt som skapade stor osäkerhet om hur de skulle uppfattas.

Ett tag efter att jag hade färdigställt novellsamlingen blev det tydligt för mig att mina berättelser innehåller motiv som återkommer i flera noveller. Ett sådant motiv är ett minne som huvudpersonen plötsligt erinrar sig och som får en avgörande betydelse för personens utveckling. Även om jag varit övertygad om motivens relevans för berättelsen under tiden jag skrivit, har jag inte analyserat deras djupare innebörd. Jag har inte heller haft helt klart för mig i vilken utsträckning motiven återkommit i andra noveller.

Tillvägagångssättet när jag skriver mina noveller innebär alltså att deras innebörd inte är klar för mig, varför jag i denna studie vill försöka att med olika metoder tydliggöra motivens betydelse i novellen Sjön, som är den sist tillkomna i min novellsamling.

Som en grundläggande metod för min undersökning finns ett hermeneutiskt perspektiv där sökandet efter en mening är central. Då tillkomsten av novellen i stor utsträckning skett intuitivt innebär tolkningen dessutom att leta efter en – även för mig – dold mening. En gren inom hermeneutiken anser att tolkning handlar om att försöka finna författarens intention med sin text.1 Men av nämnda skäl är den vägen inte möjlig ens för mig som författare. Man kan

1

Diskussionerna kring författarens intention som viktig för tolkningen av en litterär text har en lång historia. När det gäller förespråkarna för en sådan metod, skriver Anders Olsson i sin bok Den okända

texten (Stockholm, 1987, s. 10): ”Från den tyske romantikern F. A. Wolf till den amerikanske kritikern

E.D. Hirsch i våra dagar går en viktig linje med ursprung i viljan att identifiera textens mening som

författarens avsikt. […] Wolf formulerar det så här: ’Två utläggningar av samma passage, eller två sensus, är aldrig möjliga. Varje fras, och varje följd av fraser, har bara en mening, även om man

även mer generellt reflektera över vad som menas med författarens intention. Begreppet används i diskussioner inom hermeneutiken som om det var entydigt och okomplicerat och är därför sällan definierat i dessa sammanhang. Menar man med intention en avsikt som

författaren kan formulera innan verket skapas och som sedan uttrycks på ett relativt entydigt sätt i verket eller kan man tänka sig att författaren i inledningsskedet har en dunkel avsikt, vilken sedan i varierande grad förändras under den skapande processen?2 Kan man med avsikt också mena en intention som författaren kan uppge när verket är klart och det i efterhand är lättare, även för författaren, att upptäcka ”intentionen”? Istället för att tala om författarens intention föredrar jag därför i det här sammanhanget att kalla det för intention hos verket.3

Ett annat problem är tolkningens mål. Ska den nå en helhetsmening hos texten, där alla delar passar in, eller kan man tänka sig att snarare spåra meningar som sprider sig åt olika håll?4 I denna uppsats har jag valt att i min tolkning snarare sträva efter det som Anders Olsson i sin bok Den okända texten kallar för ”ett spridande och alstrande av mening” än en ”enhet av mening”.5

Innehållet i min novell kretsar kring livsfrågor, varför jag fann det rimligt att sätta dessa i relation till existentialfilosofiska riktningar. Denna undersökning av idéhistoriskt material i ett litterärt verk är komplicerad och risken är stor att man, som Lars Gustafsson påpekat, hamnar i ett cirkelresonemang: ”… man använder först ett diktverk som en idéhistorisk källa och finner där idéer med vars hjälp man sedan anser sig kunna ’förklara’ verket”.6 Jag har naturligtvis i viss mån påverkats av existentialismen men ofta på sådant sätt att jag funnit adekvata formuleringar för mina upplevelser och kanske inte så att jag mött något helt nytt då denna tankeriktning är så integrerad i vår kultur.

Min novell har en avskalad och stiliserad karaktär vad gäller miljö, personer och handling. Här nämns inga geografiska platser eller ens namn på personer. De handlingar personerna utför är också mycket allmängiltiga och är därför svåra att låsa till en viss historisk tid eller plats. Dessa omständigheter medförde att jag uppfattade elementen som symboliska, vilket fick mig att välja en analys av arketypiska bilder i novellen. Jung föreställer sig att

2

Anders Olsson, Den okända texten, Stockholm, 1987, s. 90. Enligt Olsson anser Derrida att på samma sätt ”som orden kan undfly vår avsikt när vi talar undflyr texten sin upphovsman; Derrida har liknat skriften vid ’ett föräldralöst barn’”.

3

Inom hermeneutiken finns hos vissa teoretiker åsikten att det ”inte är författarintentionen utan textens mening som ska tolkas”. Olsson, s. 25.

4

Olsson, s. 25f, 32, 46, 90.

5

Olsson, s. 90.

6

människans psyke består av både ett personligt omedvetet och ett kollektivt omedvetet. När det gäller det personligt omedvetna består det av material från vår existens som inte är medvetet men som mycket väl skulle kunna vara det. Det intressanta är snarare Jungs påstående om existensen av det kollektivt omedvetna, det vill säga ”att det i människans psyke finns ett nedärvt, för alla människor gemensamt skikt och att detta skikt består av genetiskt bestämda mönster som tenderar att styra våra tankar, känslor och föreställningar i likformiga banor”.7 Jung uppfattade det omedvetna som själva ursprunget till kreativitet och upplevelser av mening i livet. I det kollektivt omedvetna finns enligt Jung de så kallade ”arketyperna”, vilka blivit ett använt begrepp inom både bild- och textanalys.

Det är drömmens primitiva, analogiska tänkesätt som framställer dessa gamla bilder på nytt. Det är inte frågan om nedärvda föreställningar utan om nedärvda

föreställningsbanor. Då vi tar dylika fakta med i räkningen, måste vi väl anta att det omedvetna inte enbart innehåller personliga utan också opersonliga, kollektiva komponenter i form av nedärvda kategorier eller arketyper.8

En annan viktig del av Jungs analytiska psykologi är individuationsprocessen, vilken innebär att individens tänkande i barndomen i stor utsträckning styrs av det omedvetna. När man blir äldre tränger en intellektualistisk medvetenhet undan det omedvetnas inflytande och när människan slutligen blir gammal strävar hon mot en syntes av de två tidigare faserna. I den sista fasen är ”Självet” en viktig symbol för denna förening. Sammankopplad med Självet är också ”Mandalan” – en geometrisk figur som har formen av en cirkel – en symbol för denna förening.

Stark kritik har riktats mot Jungs idéer att arketyper skulle ha sin plats i ett nedärvt kollektivt omedvetet och det är naturligtvis omöjligt att vetenskapligt bevisa en sådan tes. Som Rönnerstrand påpekar är arketyperna ”latenta möjligheter till föreställningar” och därför inte möjliga att observera i sig utan endast genom deras effekter i form av bilder och

föreställningar.9 Ändå har många fascinerats av Jungs idéer och försökt att modifiera dessa, för att behålla delar av tankegodset men slippa de metafysiska inslagen. Inom

litteraturvetenskapen har till exempel Northrop Frye definierat arketyper som ”en beståndsdel i ett litterärt verk, en bild, en narrativ formel eller en idé som kan inordnas i en större

7

Torsten Rönnerstrand, Arketyperna och litteraturen: om arketypbegreppet i litteratur och

litteraturanalys, Malmö, 1993, s. 11.

8

C. G. Jung, Jaget och det omedvetna, översättning: Heidi Parland, 1989, s. 25f.

9

överordnande kategori”.10 Han vill alltså hellre betrakta arketyperna som hemmahörande i den litterära traditionen istället för i det kollektivt omedvetna. För min analys kommer denna diskussion inte att spela någon roll då jag endast intresserar mig för förekomsten av

arketypiska bilder och inte huruvida de är nedärvda.

En följd av Jungs teori när det gäller skönlitteratur är att författaren snarare blir en förmedlare för dessa arketypiska bilder än en person som skapar något helt personligt: ”Den som talar i urbilder talar med tusen röster. […] Från sin otillfredsställelse med samtiden drar sig konstnärens längtan tillbaka tills den uppnått den urbild i det omedvetna som är ägnad att på effektivaste sätt kompensera tidsandans brister och ensidighet.”11

A

Arketyper och individuationsprocess

Om man återger novellens fabel eller händelserna i tidsordning, möter man huvudpersonen på hans barndomsort, där han badar i en sjö som liten. På samma plats under sin ungdomstid gör han ett slags backanaliska utflykter tillsammans med flickor och berusande drycker. Det sker sedan ett hopp i tiden och nästa gång är han i medelåldern. Han är tillsammans med en kvinna med vilken han bor ihop i ett hus. Under den senaste tiden har han haft obehagliga drömmar, av vilka den ena handlar om att han begravt en människa och den andra att han har flera boningar, men att han glömt var de är belägna. I någon av drömmarna har han sett sjön och därför återvänt för att söka orsaken till sina drömmar. Han tar en promenad runt sjön under tiden som kvinnan sitter på en badplats och läser en bok. Det är sensommar.

Redan novellens inledning sätter fokus på ett par viktiga motiv i berättelsen: ”Ska du verkligen gå ensam runt sjön? Tänk om det händer dig något, du är ingen ungdom

längre!”12När jag skrev repliken upplevde jag den som olycksbådande, trots att jag då inte visste vad som skulle hända honom. En medelålders man som ska gå runt en sjö var den första bild som visade sig för mig när jag skulle skriva berättelsen, men jag visste inte i det skedet vad som åstadkom bildens laddning eller hur berättelsen skulle utveckla sig.

10

Rönnerstrand, s. 32.

11

C.G., Jung, Litteratur, myter och symboler, översättning: Dorothee Sporrong, Stockholm, 2003, s. 34f.

12

Sjön kan ses som en arketypisk bild för det kollektivt omedvetna, vilket förstärks av att novelltexten berättar att huvudpersonen i drömmen hade ”skymtat sjön”.13 Mannen ger sig emellertid inte ut på sjön utan vandrar runt den, vilket skulle kunna förstås som en inledande process att förena det omedvetna med det medvetna i hans psyke.14 Han håller sig vid

strandkanten och betraktar sjön: ”Han blickade ut över sjön. Vattnet var mörkt och siktdjupet kort. Snart var det höst.”15 Att vattnet är mörkt återkommer ett par gånger och kan tolkas som om han är obekant med det omedvetna, att han saknar kontakt med det (inget siktdjup). Han reflekterar även över det kraftiga tryck som sjöns vattenmassor måste utöva på dammluckan, vilket jag uppfattar som att han känner trycket från något i det omedvetna som vill förena sig med det medvetna (öppna dammluckan).

När han påbörjar sin promenad ”följde han den breda stigen”, men efter att han betraktat fördämningen och sjön och konstaterat att det snart var höst upphörde de upptrampade

stigarna och ”han fick söka sig fram längs djurstigarna”, vilket kan tolkas som att han anträder vägen till kontakt med det icke-intellektualistiska, det instinktstyrda, dvs. det omedvetna, Sedan han dessutom begrundat sina nattliga drömmar och sin inre splittring upphör stigen helt och han ”fortsatte sin promenad längs den sanka sjökanten där inga stigar längre fanns”. Här är han så nära det omedvetna att gränsen börjar suddas ut (”den sanka sjökanten”).

Symboliken är att han ger sig ut allt längre i för honom okända, inre landskap, och att denna drivkraft uppstått på grund av hans åldrande (”Du är ingen ungdom längre”, ”Snart var det höst”). 16

Under promenaden luktar han på pors och erinrar sig när han som liten brukade gå till sjön för att bada.17 Han förknippar doften med sin otåliga längtan att få kasta sig i vattnet och

13

C. G. Jung, Dreams, London, 2001, s.122.

14

Rönnerstrand gör en sådan koppling i sin analys av Tove Janssons berättelse ”Pappan och havet” , där han visar hur havsmotivet i berättelsen kan kopplas ”till Jungs idéer om de arketypiska havs- och vattendrömmarnas roll i den process som återförenar de omedvetna med de medvetna skikten i individens psyke”, s. 93. 15 Sjön (Se bilaga s. 23) 16 Rönnerstrand, s. 95. 17

Pors (Myrica gale) är en växt som förekommer vid strandkanten till sjöar. Det finns teorier att pors användes i forntiden för att nå ett annat medvetandetillstånd; pors är en av hypoteserna kring

orsakerna bakom bärsärkarnas raseri. I en rapport från Riksantivarieämbetet

(www.arkeologiuv.se/publikationer/daff/vast/ dv2004/dv2004_01_txt.pdf (sidan 20) kan man läsa att ”Pors var ju den vanligaste ölkryddan i norra Europa (där pors växer vilt) lång fram i historisk tid då den successivt slås ut av humlen. Övergången började på 1300-talet och hansan hjälpte till, med sin skräckpropaganda om att man kunde bli galen, blind, gå bärsärk etc. av porsöl.” På

dyka till bottnen för att ” utforska allt som låg gömt där”. Vatten är, enligt Jung, ofta en symbol för det omedvetna då det under den reflekterande ytan finns en dold värld att utforska.18 Barnet lever enligt Jung nära det omedvetna och styrs av arketyperna.

Huvudpersonen i novellen förknippar även doften av pors med en nyväckt sexualitet i hans barndom, också en outforskad värld för en tolvåring.

Relationen mellan mannen och kvinnan i novellens inledning ger mig intrycket av ett känslofattigt förhållande. De konkurrerar om tid för sig själva, hon vill inte följa med på promenaden och antyder att han borde måla färdigt huset istället för att ta en så lång

promenad. Deras hus framstår inte för honom som en gemensam bostad i emotionell mening, då han inte vid något tillfälle i novellen ägnar den en tanke, utan han är helt inriktad på boningarna i drömmarna.

Han vet också på förhand att hon inte kommer att följa med honom, varför han kan kosta på sig ett särskilt trevligt tonfall när han frågar henne. Detta får honom att erinra sig en händelse där en bekant visade honom ogillande. Händelserna är analoga i den betydelsen att båda visar en sida hos honom själv som han inte varit medveten om, en sida som får till följd att andra ibland undviker hans sällskap. I fruns fall får han insikten att det inte bara är han som inte vill ha med henne på promenaden, utan att även hon avböjer denna samvaro med honom. På liknande sätt är det inte endast han som ogillar mannen på gatan utan även denne undviker honom. I Jungs analytiska psykologi kan man tolka detta som att huvudpersonen ställs inför sin skugga, vilken är en del av den omedvetna personligheten. Skuggan är ”inte hela den omedvetna personligheten. Den representerar attribut och egenskaper hos egot, som det självt vet mycket litet eller ingenting om, som i de flesta fall hör till det personliga psyket och som lika väl skulle kunna var medvetna.”19 När sådana egenskaper blir synliggjorda upplever individen ofta skam, menar Jung. Dessa element i novellen kan läsas som att

huvudpersonen har påbörjat en vandring mot större självkännedom vad gäller det omedvetna i hans personlighet.

Efter att huvudpersonen upptäckt sin skugga börjar han fundera kring sina nattliga drömmar som plågat honom en längre tid. I den ena drömmen blir han påmind om att han har

Även pors kan därför tolkas som en symbol för en väg till det omedvetna då det växer alldeles vid kanten till sjön, till det omedvetna, och dessutom har egenskapen att locka fram dolda sidor hos personlighen. Luktsinnet är även kopplat till människan mest primitiva strukturer i hjärnan där kopplingarna till språksinnet är särskilt svagt, varför vi har svårt för att beskriva lukter i ord. Doft och det omedvetna har därför en stark förbindelse.

18

I Dreams (s.122) skriver Jung att ”The sea is the symbol of the Collective unconsious, because unfathomed depths lie concealed beneath its reflecting surface.”

19

flera bostäder på olika platser, varav en av dem finns i ett träd. Huvudpersonen dras till dessa boningar, vilka han känner att han försummat och ”att det var hög tid att resa dit och ordna upp allt”.20 Att huset är beläget i ett träd kan man se som att det symboliserar utveckling och ”psykisk mognad”, en längtan till en integration av det medvetna och omedvetna, till

individuationsprocessens sista fas där motsättningarna förenas.

När vi ofta säger att någon har ”stannat i utvecklingen”, så visar det att vi utgår ifrån att inre växt och mognad är möjliga för var och en. Eftersom denna psykiska växt inte kan åstadkommas genom medveten ansträngning eller viljestyrka utan sker ofrivilligt och naturligt, symboliseras den i drömmen ofta av trädet, vars långsamma, oemotståndliga, ofrivilliga växt fullföljer ett bestämt mönster.21

Den andra drömmen som huvudpersonen haft på nätterna handlar om att han misstänker att han grävt ner ett lik. Han verkar inte helt säker på att han dödat personen men han utgår från att så skett: ”Han hade ju redan begått en fruktansvärd handling genom att försöka ha ihjäl människan och därför varit tvungen att undanröja spåren.”22 Vad som verkar bekymra honom mest är hans tillvaro efter denna makabra handling. Han plågas som en Raskolnikov av samvetsförebråelser och rädsla för att bli upptäckt samt av att hans självbild förändrats totalt. Han vet inte längre vem han är. Han är också rädd för att den nergrävda personen ska

”komma krypande tillbaka, smutsig och blodig och berätta för alla vad han gjort och vem han egentligen var.”23

Det är rimligt att tolka drömmen som att huvudpersonen under en lång tid försökt att ”ta död” på det omedvetna inom sig själv. Det som styrker en sådan tolkning är att ingen

upptäckt liket eller saknat den nergrävda personen. Den ende som tycks känna till ”mordet” är han själv.

När han kommer fram till en glänta i skogen stannar han och börjar fundera kring sitt liv och han försöker förgäves återkalla de känslofyllda stunderna som han upplevt i gläntan när han var ung.24 Han undrar vad som hänt under de år som passerat sedan dess men inga ” bilder framträdde”. Man får intrycket att han levt ett känslomässigt torftigt liv och det 20 Sjön (Se bilaga, s. 24). 21 Jung, 1978 s. 161. 22 Sjön (Se bilaga, s. 24) 23 Sjön (Se bilaga, s. 24) 24

Peter Gärdenfors, Tankens vindlar Om språk, minne och berättande, Nora, 2005.

förefaller som om han kommer till en första insikt om att han levt ”fel”, det vill säga att han inte varit tillräckligt uppmärksam på sitt omedvetnas behov.

Gläntan kan ses som en arketypisk bild för mandalan, inom Jungs analytiska psykologi en symbol för Självet, som ”är en symbol för den förening av medvetet och omedvetet till en helhet som människan uppnår i individuationsprocessens tredje och sista fas. Ofta framträder Självet som en sammansmältning av manligt och kvinnligt, där det kvinnliga står för det omedvetna och det manliga för det medvetna.”25

Mandala har ofta en cirkulär form med en mittpunkt och ibland innehåller den även en figur med fyra hörn. Förekomsten av en mittpunkt är viktigt eftersom det är ett tecken på hur långt individen nått i sin individuationsprocess.26 Gläntan i novellen har en mittpunkt, eldstaden, där huvudpersonen betraktar de förkolnade resterna från elden och glöden. Jag konstaterade tidigare att han förgäves försökte återkalla värmen från elden, berusningen och de intensiva känslorna som han haft i sin ungdom. Avsnittet kan därför tolkas som att huvudpersonen har anträtt ett sökande efter Självet men att han har en lång väg kvar innan ”mittpunkten brinner” igen.

Huvudpersonen prioriterar fortfarande intellektet när han anstränger sig att komma ihåg vad som hänt i hans liv. Han har under en lång period levt i den intellektualistiska fas ”som gör det möjligt för människan att i någon mån frigöra sig från arketypernas makt över våra sinnen.”27 När han nu vill återkalla upplevelser från en annan period där det omedvetna hade ett större inflytande fungerar inte metoden: ” Han väntade att minnen skulle komma till honom, men inga bilder framträdde. Han försökte organisera sitt liv i perioder för att lättare komma ihåg, men inte heller det hjälpte. När han till slut tvingade fram minnen var det enbart händelser som egentligen inte intresserade honom.”28

Huvudpersonen verkar ha levt ett ganska innehållslöst liv där få upplevelser har gett upphov till något minnesvärt men nu – efter besynnerliga eller obehagliga drömmar – har han påbörjat ett sökande efter något som han själv är osäker på vad det kan vara. Han upplever att stora delar av hans liv passerat utan att lämna några minnesvärda spår och känner leda.29 Denna företeelse kan man tolka som att han påbörjat sin individuationsprocess:

25 Rönnerstrand, s. 15. 26 Rönnerstrand, s. 100. 27 Rönnerstrand, s. 13. 28 Sjön (Se bilaga, s. 25). 29

Reflektioner om ledan i den moderna kulturen återkommer även i diskussionen om modernitet och postmodernitet. Utifrån Freuds bok Vi vantrivs i kulturen (1930) kan man tolka huvudpersonens upplevelser som typiska för den moderna människans tillvaro i kulturen, där vi gett upp det

Själva individuationsprocessen – den medvetna strävan efter samförstånd med ens eget inre centrum (psykiska kärna) eller Självet – börjar vanligen med att personligheten tillfogas sår och lider. Denna första chock är egentligen liktydig med ett slags ”kallelse”, fastän den sällan uppfattas så. Tvärtom känner egot det som om något ställde sig i vägen för dess vilja och önskningar; det projicerar i allmänhet hindret på något utanför sig självt, dvs. egot anklagar Gud eller ekonomin eller chefen eller äktenskapet och ger dem skulden för motigheterna. Eller allting kanske verkar bra utåt, medan personen under ytan lider av dödlig leda, som kommer allt att verka meningslöst och tomt.30

När huvudpersonen lämnar gläntan för att söka sig in bland träden och slutligen sjunker ner i jorden och fastnar mellan några trädrötter, tolkar jag det som att han misslyckats med sitt försök att nå boningen i trädet, det vill säga att han inte lyckats i individuationsprocessens sista fas att närma sig Självet. Här kan tilläggas att en analogi uppstår till mardrömmen där han grävde ner en människa som han inte var säker på fortfarande levde. Den person han grävde ner kan alltså ha varit han själv.

Att han har fastnat i rötterna till trädet, som är en symbol för Självet, uppfattar jag som en bild för att han inte kan växa eller påbörja sin individuationsprocess. Han försöker skoja bort den extrema situationen som han hamnat i men blir genom smärtan medveten om hotet mot hans liv. Genom att till sist göra det ologiska, det vill säga att sträva neråt mot det omedvetna, lyckas han frigöra sig från sitt fängsel och blir fri att återuppta strävan mot Självet, men denna gång genom en annan metod: ”Han låg kvar på marken, sträckte försiktigt ut benen och tittade upp i trädkronorna. Han tänkte ingenting men kände sig alldeles lugn och trött. Allt var stilla och han urskilde ett sus inne bland granarna, som ett mummel från

tusentals minnen som sorterades om på några sekunder eller som en röst som viskade något till honom.”31

tomhet. Freud skriver: ”man skulle kunna säga, att tanken att människan ska vara lycklig inte finns med i skapelseplanen. Vad man menar med lycka i ordets egentligaste betydelse uppstår ur det ofta plötsliga tillfredsställandet av kraftigt uppdämda behov och kan genom sin art inte förekomma som annat än episodiskt fenomen. Varje förlängande av den situation, som lustprincipen kräver, ger bara en känsla av ljum tillfredsställelse; vi är skapade så, att vi endast kan njuta kontrasten intensivt, men själva tillståndet njuter vi endast i obetydlig grad.” (s. 19)

Zygmunt Bauman har kommenterat Freuds resonemang i sin essäsamling Vi vantrivs i det

postmoderna där han menar att om tryggheten i det moderna samhället skapade vantrivsel så ger den

postmoderna kulturens ökade frihet i strävan efter individuell lycka en otrygghet som resulterar i sömnlösa nätter.

30

Jung, 1978, s.166f.

31

Denna gång sker det inte genom intellektet utan snarare genom en passiv glädje att leva, vilket blev en följd av det påtagliga hotet mot hans liv och möjligheterna att nå en syntes i livet. Och det är nu det sker. Han kommer plötslig ihåg de unga kvinnor som deltog i de backanaliska eller karnevaliska utflykterna i hans ungdom. Detta kan tolkas som ett möte med hans anima, det vill säga en personifikation av ”alla de feminina tendenserna i mannens psyke […] inte minst, förhållandet till det omedvetna.”32 Jung menar att när mannen ”med sin logiska tanke inte kan se klart i vissa saker, som är förborgade i hans omedvetna, hjälper anima honom att gräva ut dem. Ännu viktigare är den roll som anima spelar för att rikta in mannens psyke på de rätta inre värdena och därmed öppna vägen in till större själsdjup […] Det är anima, som genom att ställa in den inre mottagaren, spelar rollen av vägvisare till den inre världen och till Självet.”33

Emellertid är han fortfarande osäker på vad som krävs av honom för att gå det kvinnliga till mötes: ” Men något hände. De satt tillsammans några meter ifrån honom och pratade lågmält, han kunde inte höra vad de sa. Då och då tittade de på honom, som om han sagt eller gjort något de inte förstått. Han ville gå fram till dem men förmådde inte. Istället låg han på rygg och tittade upp i den oändliga himlen och drömde sig bort. När han efter en stund vände sig mot dem för att ställa en fråga, såg han dem just försvinna in i skogsbrynet. Han ropade något för att få dem att stanna, men det verkade inte som om de hörde honom längre.”34

En tolkning av slutet kan vara att han misslyckas med att närma sig en syntes av det medvetna och omedvetna men att han åtminstone fått en ledtråd till hur han ska söka vidare. En annan möjlig tolkning är att händelserna i gläntan faller i glömska: ”Enligt Jung leder sålunda det första mötet med det omedvetna till en vitalisering som dock är av tillfällig natur, så länge individen inte är beredd att ta till sig vad som finns i dess dolda djup.”35

Slutet tyder emellertid på att han kommer att ta vara på upplevelsen: ” Han tog stöd mot en stam och reste sig. Halva sträckan kvarstod, på ensliga skogsvägar och slingrande stigar. Konstigt nog kände han sig inte trött längre.”36

Existens och livsfrågor

Mening och samvete

Huvudpersonen i novellen verkar ha drabbats av meningsförlust och reflekterar kring sitt liv och de år som passerat sedan hans ungdomstid: ”Vad hade egentligen hänt under de år som gått?”37. När han erinrar sig vad som hänt i hans liv dyker inga minnen upp. Mannen tycks inte ha tagit vara på sina livsmöjligheter, utan snarare låtit åren gå och levt som ”alla andra”, ett sätt att förhålla sig till livet som Martin Heidegger kallar mannet (das Man): ”Vi njuter och roar oss, likadant som man njuter och roar sig; vi läser, ser på och bedömer litteratur och konst, likadant som man läser, ser och bedömer; men vi drar oss också undan från den ”grå massan”, likadant som man drar sig undan från den; vi finner det ”upprörande” som man finner upprörande. Mannet – som inte är något bestämt och som alla, dock inte såsom summa, ändå är – föreskriver alldaglighetens varaart.”38

Av de karaktärer som nämns i texten söker huvudpersonen sig till de kvinnor som finns i minnet från ungdomstiden och människorna som sköter om hans boningar i drömmarna. De karaktärer som han söker sig ifrån är hans kvinna och en bekant som han möter på en gata. De sistnämnda tycks vara en del av hans nuvarande tillvaro. Detta avståndstagande menar

Heidegger är utmärkande för mannet, det vill säga att ”tillvaron, såsom alldaglig

medvarandravaro, alltid står i beroende (Botmässigkeit) av de andra. Tillvaron själv är inte, de andra har tagit dess vara ifrån den. De andras godtycke förfogar över tillvarons alldagliga varamöjligheter.”39 Huvudpersonen söker en ny, eller förlorad, mening och i detta sökande utgör mannet ett hinder, eftersom han söker något utöver vad som ryms inom mannet, inom genomsnittsligheten, vilken ”vakar nogsamt över varje undantag som söker sig fram. […] Allt nytt och ursprungligt slipas av över en natt och gäller som sedan länge bekant. Allt tillkämpat blir lättvunnet. Varje hemlighet förlorar sin kraft.”40

De drömmar som drabbar honom vill jag i Heideggers existentialfilosofiska perspektiv se som samvetets röst, vilken är ”ett anrop till man-självet i dess själv; såsom detta anrop, är

37

Sjön (Se bilaga, s. 26).

38

Martin Heidegger, Varat och tiden, översättning: Richard Matz,Göteborg, 2004, del 1, s.167.

39

Heidegger, del 1, s.166.

40

det ett upprop till självet att ta sig an sitt kunna-vara-sig-själv, och är därmed även ett framropande av tillvaron till dess möjligheter.”41

Hos Heidegger har samvetet funktionen att varna individen för att inte leva i egentlighet och ta vara på sina livsmöjligheter: ”Träffad av ropet blir den som vill bli hämtad tillbaka/ur oegentligheten/.”42 Samvetet talar inte om för individen vad han ska göra utan varningen uppstår som en obestämd ångest.

Viktor Frankl, grundaren av en existensanalys där människans vilja till mening betonas, ser också samvetet som individens vägvisare i andliga frågor: ”Sålunda framträder samvetet som en till sitt väsen intuitiv funktion: för att antecipera det som skall förverkligas måste samvetet först ha uppfattat det intuitivt; och i denna mening är samvetet, är det etiska livet i själva verket irrationellt och kan blott rationaliseras i efterhand.”43

Även i Frankls psykologi skulle man alltså kunna tolka huvudpersonens drömmar som varningar från hans omedvetna andliga att han lever fel och måste ta vara på sitt liv.44 Frankl menar att den moderna människan lever i ett existentiellt tomrum där hon inte längre har ”några instinkter som säger henne vad hon skall göra, och hon har inte några traditioner som talar om för henne vad hon bör göra. Snart kommer hon inte ens att veta vad hon vill göra. Mer och mer kommer hon att dirigeras av vad andra vill att hon ska göra, och därmed faller hon lätt offer för konformism.”45

Minne och glömska

Huvudpersonen förefaller vilja söka efter något som ligger dolt i de drömmar han haft i sömnen, och han ger sig därför ut på promenad kring sjön på jakt efter drömmarnas betydelse. När han sedan kommer fram till gläntan aktualiseras också frågan vad han gjort med sitt liv. Han söker i det förgångna, i minnen som han har men ändå på något sätt saknar. Här uppstår en spänning mellan minne och glömska, en spänning som Paul Ricoeur diskuterar i sitt verk

Minne, historia, glömska. Huvudpersonens sökande efter något förgånget tycks vara förknippat med en tro på minnet som en vägledande funktion för hans fortsatta liv. Ricoeur menar att vi här kanske har ”den djupa sanningen i det grekiska anamnesis: att söka är att

41

Heidegger, Varat och tiden, del 2, s. 58.

42

Heidegger, s. 55.

43

Viktor Frankl, Den omedvetne Guden, översättning: Alf Ahlberg, Uppsala, 1959, s. 26.

44

Frankl, s. 34. Frankls drömtydning i en fallstudie: ”Drömmen representerar alltså det egna samvetets varnande stämma.”

45

hoppas återfinna. Och att återfinna är att känna igen det man en gång – tidigare – lärt.”46 Till en början återkallar huvudpersonen i novellen minnen från sin barndom och senare när han kommer till gläntan minns han de intensiva upplevelser han hade på just den platsen i sin ungdom. Men han misslyckas att känna något av de emotioner han upplevde vid den tiden. Ricoeur skriver: ”Det är nämligen minnet givet att utan glädje komma ihåg glädjen och utan sorg komma ihåg sorgen”.47 I detta sammanhang citerar Ricoeur även Augustinus: ” Även om jag inte förstår eller kan förklara på vilket sätt är jag emellertid ändå säker på att jag minns också själva glömskan, glömskan som begraver våra hågkomster.”48

Huvudpersonen söker en hågkomst som han tror ska ge honom vägledning i nuet och inför framtiden, och till slut når han fram under en kort stund och får återuppleva känslor som han förknippar med minnet av kvinnorna. Men det magiska ögonblicket går över och

kvinnorna i erinringens bilder börjar agera på ett sätt som inte stämmer med vad som hände i hans ungdomstid. Jag uppfattar detta som att kvinnornas handling i nuets fantasi i metaforisk form ger honom en ledtråd till svaret på de frågor han ställer sig, vilket efterlämnar en terapeutisk stämning inom honom: ”Halva sträckan kvarstod, på ensliga skogsvägar och slingrande stigar. Konstigt nog kände han sig inte trött längre.”

Peak-experiences och karnevaliskhet

Minnet från huvudpersonens ungdomstid verkar ha en backanalisk karaktär men dessa händelser bör ha innehållit någon ytterligare kvalitet än endast älskog och berusning. Det är snarare något annat i mötet med dessa kvinnor som lämnat kvar en känsla av stort bestående värde i livet, ett värde som han sedermera inte vårdat: ”Han mötte deras öppna och sensuella leenden, de orädda och livsbejakande ögonen. De lockade, utmanade och bjöd in honom, frimodigt… Att han glömt hur vackra och kärleksfulla de var! Allting hade tagits för givet, ingen rädsla, inga överväganden. De hade alla varit berusade, av levandets glädje… så underligt, avlägset, ändå nära.”49

Denna typ av förtätade upplevelser återfinns i flera av mina andra noveller och de har fört mina tankar till Maslows begrepp peak-experiences, maximalupplevelser, det vill säga

46

Paul Ricouer, Minne, historia, glömska, översättning: Eva Backelin,Göteborg, 2005, s. 530

(”Anamnesis” är enligt Nationalencyklopedin (1995) en ”återerinring (anamnesis) av idéer som själen skådat i en tidigare existens”.

starka positiva, intensiva upplevelser som personen aldrig glömmer och som också i många fall kommer att påverka dennes fortsatta liv: ”In the peak-experiences, the dichotomies, polarities, and conflicts of the life tend to be transcended or resolved […] I have likened the peak-experiences in a metaphor to a visit to a personally defined heaven from which the person then returns to the earth.”50

Även om denna beskrivning passar in på huvudpersonens upplevelser i mötet med de unga kvinnorna i hans ungdom kan man ändå fortsätta att spekulera kring själva innebörden i dessa stunder.

Huvudpersonen relaterar inte till sexuella upplevelser utan nämner ”sensuella leenden”, ”de orädda och livsbejakande ögonen” och att ”Allting hade tagits för givet, ingen rädsla, inga överväganden. De hade alla varit berusade, av levandets glädje”. Gestaltningen av hans känslor påminner om Bachtins skildring av den karnevaliska kulturen och dess innebörd av sannare mänskliga relationer och befrielse från ordning.

I motsats till den officiella festen firade karnevalen en tillfällig befrielse från den förhärskande sanningen och den rådande ordningen, ett upphävande av alla hierarkiska förhållanden, privilegier, normer och förbud. Karnevalen var en tidens sanna fest, en tillblivelsens, förändringens och förnyelsens fest, fientlig mot allt beständigt, allt fullbordat och avslutat. Den såg in i den ofullbordade framtiden. […] Människor tycktes pånyttfödas till nya, rent mänskliga relationer. Främlingskapet försvann för en tid. Var och en vände tillbaka till sig själv och kände sig som människa bland människor. Och dessa äkta mänskliga relationer var ingalunda frukten av någon inbillning eller abstrakta tankar utan blev i sanning förverkligade och genomlevdes i en verklig, materiellt-sinnlig kontakt människor emellan. Det utopiska idealet och verkligheten smälte för en tid samman till en karnevalens hel unika förnimmelse av världen.51

Karaktärerna i novellen hade lämnat den vanliga ordningen genom att bege sig till gläntan vid sjön där de skulle festa hela natten, varefter händelserna och stämningen fick utvisa vad som skulle ske under natten. Utflykterna tycks ha utspelat sig inom en parentes i tid och rum. Inget var planerat, till skillnad från den planeringskalender som han nu går omkring med i sin jackficka och i vilken han tydligen även noterat ”En promenad runt sjön”. Innebörden av hans möten med dessa kvinnor i erinringen kan liknas vid Bachtins beskrivning av karaktären hos relationerna i det karnevaliska, att de ”blev i sanning förverkligade och genomlevdes i en

50

Abraham H. Maslow, Religions, values, and peak-experiences, New York, 1994, s. 62f.

51

verklig, materiellt-sinnlig kontakt människor emellan”. Man kan konstatera att

huvudpersonen saknar en typ av relationer människor emellan som han upplevt vid några enstaka tillfällen under sin ungdomstid men som inte återkommit senare i livet.

Den andre och det oändliga

Man kan också tolka novellen utifrån Lévinas reflektioner kring mötet med den andre, vilken möter oss som ett ansikte.52 Enligt Lévinas är det viktigt att relationen till andra kan acceptera den andres annanhet så att man inte, till exempel av kontrollbehov, reducerar relationen eller gör den symmetrisk. Det är framför allt i mötet med den andre ansikte mot ansikte som den viktiga annanheten kan behållas.

Redan i inledningen av novellen uppfattar jag att mannens relation till kvinnan på stranden inte bygger på kärlek eller djupare känslor. Ingenstans framgår det att de ens tittar på varandra: ”Hon pratade samtidigt som hon öppnade sin väska och letade efter något”.53 När han sedan erinrar sig mötet med en bekant i staden, då han undvek att möta personen ansikte mot ansikte, tolkar jag detta som att han saknar intresse även för andra människor och att han väljer bort dem.

Han nämner själv att han upplever en viss oärlighet i relationen till sin kvinna, och inga varma och ömsinta känslor utrycks i relationen till henne, till skillnad från kvinnorna som kommer honom till mötes i hans erinring och som fortfarande tycks ge upphov till ett intresse och en spänning.

I Eros kommer en annanhet (altérité) mellan de varande till utryck på ett exalterat sätt, som inte låter sig reduceras till den logiska eller numeriska åtskillnaden, den som formellt skiljer vilken individ som helst från vilken annan som helst. […] Det kvinnliga är något annat för ett manligt vara, inte enbart på grund av att det är av olikartad natur, utan också så vitt som anannheten (altérité) på något sätt är dess natur. I den erotiska relationen handlar det inte om ett annat attribut hos den andre utan om ett attribut av annanhet (altérité) i honom.54

Enligt Lévinas finns det en stark tradition i det västerländska tänkandet att reducera allt som är nytt och annorlunda, annanheten, till något man känner igen, till det samma, det identiska,

52

Emmanuel Lévinas, Etik och oändlighet, översättning: Maria Gunnarsson Contassot,1993, s. 99f.

53

Sjön (Se bilaga, s. 24).

54

och när det gäller synen på den sexuella dualiteten så förutsätter även denna en föreställning om en helhet som i sig innebär en sammansmältning. Men, menar Lévinas, i en

kärleksrelation ”försvinner inte annanheten (altérité) och dualiteten […] Idén om en kärlek som skulle innebära ett sammansmältande av två varande är en falsk romantisk idé.”55 Förhållandet mellan mannen och kvinnan i novellen saknar denna spänning som enligt Lévinas är förutsättningen för en relation i Eros.

Eros skiljer sig från ägandet och makten, som vi kan erkänna en kommunikation i Eros.

Den är varken kamp eller sammansmältning, ej heller kunskap. Det är nödvändigt att erkänna dess exceptionella plats bland alla relationer. Det är relationen med annanheten (altérité), med hemlighetsfullheten, det vill säga med framtiden, med det som aldrig är till, i en värld där allt är till.56

De nattliga drömmar som återkommer hos huvudpersonen kan vara en varning som förebrår honom hans avståndstagande från den andre. Han minns emellertid ansiktena hos sin

ungdoms kvinnor, vilket tyder på en upplevelse av ett möte med den andre i Eros, eller åtminstone något som påminner om det, och han känner en stor fascination kring vällusten i dessa möten. Hos Lévinas uttrycks detta i hans syn på smekningen.

Det är detta sökande efter smekningen som utgör smekningens väsen, genom det faktum att smekningen inte vet vad den söker. Detta ”att inte veta”, denna grundläggande oordning är det väsentliga i den. Den är som en lek med något som döljer sig, en lek absolut utan plan eller avsikt, inte med det som kan bli vårt eller vi utan med något annat, alltid annat, alltid ouppnåeligt, alltid något som ska komma. Och smekningen är väntan på denna rena framtid utan innehåll.57

Hans kvinna på stranden vill att han målar färdigt deras hus när han kommer tillbaka från promenaden, men hans återkommande nattliga drömmar om andra boningar verkar viktigare för honom: ”Han hade helt enkelt glömt bort dessa boningar, men han förstod att de

fortfarande fanns kvar, och att det var hög tid att resa dit och ordna upp allt. Människor väntade på honom.” Relationen till kvinnan på stranden skapar inte den ”hemkänsla”, den

55

Lévinas, 1993, s. 78.

56

Lévinas, 1993, s. 80. Författarens kursivering.

57

boning, där relation till den andre och friheten uppstår. I sin bok Totality and Infinty reflekterar Lévinas kring frågan hur hemmet uppstår;

How does habitation, actualization this recollection, this intimacy and this warmth or gentleness of intimacy, make labour and representation, which complete the structure of separation, possible?” […] And the other whose presence is discreetly an absence, with which is accomplished the primary hospitable welcome which describes the field of intimacy, is the Woman. The woman is the condition for recollection, the interiority of the Home, an inhabitation.58

I novellen är det emellertid inte ett riktigt möte med en konkret människa utan en hågkomst av möten och därför tolkar jag episoden snarare som en påminnelse att inte glömma den frihet, det nya, som den andre representerar. Hans minnesbild av de mycket korta mötena med kvinnorna under utflykterna har en karaktär av något symbiotiskt där den andre och han själv smälter samman, varför följden i så fall innebär att den andre assimileras till det samma. Hans erinring representerar då något omöjligt, enligt Lévinas, eftersom den andre står för en viktig annanhet som måste bibehållas, för att inte den andre ska reduceras. En spricka mellan Jaget och Duet måste vidmakthållas för att mötet ska innebära frihet och förändring.

När intensiteten i huvudpersonens erinring avtar sker en förändring som kan tolkas som att denna spricka mellan Duet och Jaget plötsligt inställer sig. I slutet av novellen lyckas han i sin erinring inte hålla kvar eller styra utgången av fantasin utan den löses upp på ett för honom oväntat sätt. Han avlägsnar sig från kvinnorna och lägger sig istället på marken en bit ifrån dem och tittar upp i himlen.

Men något hände. De satt tillsammans några meter ifrån honom och pratade lågmält, han kunde inte höra vad de sa. Då och då tittade de på honom, som om han sagt eller gjort något de inte förstått. Han ville gå fram till dem men förmådde inte. Istället låg han på rygg och tittade upp i den oändliga himlen och drömde sig bort.

När han efter en stund vände sig mot dem för att ställa en fråga, såg han dem just försvinna in i skogsbrynet. Han ropade något för att få dem att stanna, men det verkade inte som om de hörde honom.59

58

Emmanuel Lévinas, Totality and Infinity, 2001, s. 154 och 155

59

En möjlig tolkning är att det i slutet av novellen uppstår den enligt Lévinas nödvändiga sprickan eller annanheten mellan kvinnorna i hans hågkomst och honom själv, men å andra sidan försvinner kvinnorna ur hans dröm och varken känslan av hemmet eller smekningen finns kvar. I boken Etik och oändlighet nämner Lévinas att i ”tillgången till ansiktet finns säkerligen även en tillgång till gudsidén”60. Huvudpersonen valde bort gemenskapen med kvinnorna och istället ”låg han på rygg och tittade upp i den oändliga himlen och drömde sig bort.” Den ”oändliga himlen” förefaller mer lockande för honom än gemenskapen med kvinnorna. Möjligen kan det vara så att huvudpersonen transcenderar mötet med kvinnorna eller som Lévinas uttrycker det: ”Ansiktets betydelse får mig att tänka på det Oändliga. Ansiktet betyder det Oändliga”.61 Att huvudpersonen drömmer sig bort tyder på att han begär något mer, något utöver, kanske ett sökande efter just det oändliga.

En annan tolkning är att han nu inser att dessa kvinnor som han dagdrömmer om ändå inte representerar den andre i Eros, utan snarare står för en njutning av mer tillfällig karaktär. Novellens slut skulle således kunna uppfattas som att han ännu inte funnit den han söker, alltså inget hem och ingen smekning i Lévinas mening, men att han med denna insikt vill öppna sig för detta möte: ”Han tog stöd mot en stam och reste sig. Halva sträckan kvarstod, på ensliga skogsvägar och slingrande stigar. Konstigt nog kände han sig inte trött längre.”62

A

Analysen av arketypiska bilder visar på många dolda innebörder som för mig känns mycket träffande. När jag skrev novellen hade jag inte vid något tillfälle Jungs arketyper i åtanke, även om jag själv naturligtvis upplevde många av elementen som symboliska. Enligt denna metod handlar novellen på ett plan om en man i medelåldern som börjar inleda sin

individuationsprocess, det vill säga att förena sitt omedvetna med det medvetna, det kvinnliga med det manliga, och som i denna process möter sin skugga och sin anima. Många av

novellens element passar bra in i denna typ av analys: vandringen, sjön, gläntan med eldstaden, drömmarna, träden. Ett intressant resultat av analysen är att hans erinring av kvinnorna i ungdomen inte står för en saknad efter erotiska upplevelser, utan snarare handlar om att lyfta upp det omedvetna för att kunna nå en helhet.

När han till slut erinrar sig kvinnorna är upplevelsen intensiv och jag försökte beskriva den med hjälp av Maslows begrepp peak-experiences. I flera av mina andra noveller är detta en adekvat framställning av liknande erfarenheter, men i novellen Sjön kanske upplevelsen är för svag i intensitet för att riktigt passa in på en sådan beskrivning. Karaktären på hans

upplevelser under utflykterna påminner om Bachtins utläggning om människors erfarenheter i den karnevaliska kulturen då de kunde uppleva en mer sinnlig och äkta relation mellan

varandra.

Tolkningen utifrån Heideggers existentialfilosofi visar en person som drabbats av meningsförlust som en följd av att han blivit en del av mannet, men att han i drömmens form fått en påminnelse av samvetet att ta sig an sitt kunna-vara-sig-själv och sina livsmöjligheter.

Med Ricoeurs analys av minnet och glömskan försökte jag belysa huvudpersonens sökande efter minnen från möten som innebar intensiva upplevelser, hur han försöker återkalla emotionerna för att utvinna en lärdom som ska kunna ge honom vägledning i livet.

Lévinas idéer fångar in huvudpersonens sökande efter den andre och hennes annanhet, som i mötet representerar hemmet, smekningen och det oändliga .

Analysen av min novell har för mig kastat nytt ljus över många inslag i berättelsen. Det mest överraskande, utöver resultatet av analysen av arketypiska bilder, har varit

förskjutningen i tolkningen från det som jag från början själv uppfattade som ett erotiskt inslag, det vill säga utflykterna med kvinnorna, till ett slags sökande efter en sannare relation människor emellan och efter ”det oändliga”, en transcendens.

LITTERATURFÖRTECKNING

Böcker

Bachtin, Michail, Rabelais och skrattets historia, översättning: Lars Fyhr, Gråbo, 1986 Bauman, Zygmunt, Vi vantrivs i det postmoderna, översättning: Sven-Erik Torhell, Göteborg, 1999

Frankl, Viktor, Den omedvetne Guden, översättning: Alf Ahlberg, Uppsala, 1959

Frankl Victor, Livet måste ha mening, översättning: Margareta Edgardh , Stockholm, 1996 Freud, Sigmund, Drömtydning, översättning: John Landquist, Stockholm, 1962

Freud, Sigmund, Vi vantrivs i kulturen, översättning: Sven Stolpe; översättningen reviderad av Ingeborg Löfgren, Stockholm, 1969

Forskningsfält och metoder inom litteraturvetenskapen, (red. Lars Gustafsson), Stockholm, 1974

Gärdenfors, Peter, Tankens vindlar, Om språk, minne och berättande, Nora, 2005

Heidegger, Martin, Varat och tiden, Del 1-2, översättning: Richard Matz, Göteborg, 2002 Jung, C. G., Dreams, London/New York, 2009

Jung, C. G., Jaget och det omedvetna, översättning: Heidi Parland, Stockholm,1989 Jung, C.G., Litteratur, myter och symboler, översättning: Dorothee Sporrong, Stockholm, 2003

Jung,C. G., Människan och hennes symboler, översättning: Karin Stolpe, Stockholm, 1978 Lévinas, Emmanuel, Etik och oändlighet, översättning: Maria Gunnarsson Contassot, Stockholm/Stehag, 1993

Lévinas, Emmanuel, Totality and infinity, Pittsburg, 2001

Maslow, Abraham H. Religions, values, and peak-experiences, New York, 1994 Nylander, Lars, Litteratur och psykoanalys, Stockholm 1986

Olsson, Anders, Den okända texten, Kristianstad, 1987

Ricœur, Paul, Minne, historia, glömska, översättning: Eva Backelin, Göteborg, 2005 Rönnerstrand, Torsten, Arketyperna och litteraturen: om arketypbegreppet i litteratur och

B

Sjön

– Ska du verkligen gå ensam runt sjön? Tänk om det händer dig något, du är ingen ungdom längre!

Hon pratade samtidigt som hon öppnade sin väska och letade efter något. – Ja men, följ med! Det kan väl vara skönt med en promenad?

– Jag tog en promenad igår, under tiden som du satt och läste din bok. Idag är det min tur att koppla av.

Ur väskan plockade hon fram en bok. Hon slog upp sin vilstol på badplatsen, ställde den vänd mot den bleka sensommarsolen och satte sig tillrätta.

– Är du säker på att den här är bra? Hon vände på boken och läste på baksidan. Jag tror att jag har läst den… Hade han inte ett porträtt av sig själv som åldrades istället för han själv … eller var det tvärtom? Nej, jag kommer inte ihåg vad den handlade om. Antagligen tyckte jag inte om den. Sedan tycker jag förresten att du ska måla färdigt vårt hus efter promenaden, så det blir klart någon gång.

Han följde den breda stigen längs strandkanten bort mot dämmet. Det var en lång promenad som låg framför honom. Han hade gått den för många år sedan och gissade att vandringen åtminstone skulle ta honom fyra timmar, om han kom ihåg rätt.

Men han kunde behöva den tiden.

När han kom fram till fördämningen stannade han och tittade ner på den gamla träluckan som man ibland öppnade när vattennivån i sjön var alltför hög. Det var nästan ofattbart att den kunde hålla för den väldiga vattenmassan på andra sidan. Han funderade en stund på om trycket och kraften hos det stillastående vattnet kanske gick på djupet, och inte åt sidan.

De upptrampade stigarna upphörde inom kort och han fick söka sig fram längs de smala djurstigarna som slingrade sig genom blåbärsriset. I dalsänkan intill stod några rådjur lugnt kvar och tittade på honom när han passerade. Längst ner vid strandkanten växte pors och han tog några blad som han gnuggade mellan handflatorna och luktade.

Han kom ihåg den otåliga längtan som han alltid kände när han som pojke närmade sig badplatsen och passerade ett ställe där porsen växte, just innan han var framme. Han brukade småspringa för att så fort som möjligt byta om och sedan kasta sig i sjön och dyka ner till bottnen och utforska allt som låg gömt där.

Men där fanns ett annat minne som gjorde sig påmint. Porsen växte även bakom väggen till flickornas omklädningsrum vid badplatsen. Någon hade öppnat några kvisthål i väggen. Kanske hade han varit i tolvårsåldern.

Han blundade och tog ett djupt andetag. Allt hade sin speciella doft, sankmarkerna, de torra stigarna med granbarr, de kalla stråken längs vikarna som tidigt hamnade i skugga. Han njöt av att få göra promenaden ensam, men känslan grumlades en aning av att han kanske varit oärlig mot henne. Han hade varit helt säker på att hon skulle avböja hans förslag att följa med på promenaden och han hade därför varit särskilt trevlig i sitt tonfall. Men i samma stund som han fått rätt hade det slagit tillbaka.

Det påminde honom om en händelse som inträffat för många år sedan i staden. Han hade fått se en bekant längre fram på gatan och eftersom han inte tyckt om personen hade han genast bestämt sig för att låtsas att han inte lagt märke till den andre. Han hade istället tittat i skyltfönstren. Men när mannen var alldeles intill hade han sett i fönstrets spegelbild hur den andre upptäckt honom och genast vänt bort huvudet.

Han hade haft svårt att erkänna det, men incidenten hade nog rubbat hans självbild, eller snarare kluvit den på något sätt, som om han hyste en främmande person inom sig.

Anledningen till att han velat promenera ensam var att han den senaste tiden haft sådana besynnerliga drömmar, som han av någon anledning förknippat med sjön.

I en dröm som återkommit under ett par års tid hade han erinrat sig att han hade flera bostäder, oklart hur många. Han kunde se dem framför sig i drömmen men fick inga

upplysningar om var de var belägna och han lyckades aldrig känna igen omgivningarna. En av dem hade väckt hans nyfikenhet mer än de andra och han hade efter varje uppvaknande känt en stark önskan att bege sig dit. Det egendomliga var att bostaden befann sig i ett träd.

hade förmodligen under alla dessa år skött om alla bestyr och sett till att rummen fortfarande fanns kvar för honom. Vilka var dessa människor? De framträdde endast som otydliga skepnader i drömmen, men han kunde känna deras närvaro.

Men den främsta anledningen till att han ville göra promenaden var en annan mycket obehaglig dröm, som återkommit flera gånger och som också tilltagit i intensitet den senaste tiden, och för varje gång hade den fått mer av mardrömmens grymma åskådlighet. Han hade grävt ner ett lik i skogen! Han rös vid tanken. Han kunde i denna stund känna lukten av jord, hur hjärtat bultade, den döda kroppens tyngd. Dessutom hade han varit osäker på om personen verkligen varit död men ändå bestämt sig för att gräva ner kroppen. Han hade ju redan begått en fruktansvärd handling genom att försöka ha ihjäl människan och därför varit tvungen att undanröja spåren. Men det värsta hade varit efteråt. När han skulle uppträda som vanligt. Låtsas som om ingenting hänt, leva som alla andra. Ständigt oroa sig för att någon skulle hitta kroppen. Eller om personen inte var död och skulle komma krypande tillbaka, smutsig och blodig och berätta för alla vad han gjort, och vem han egentligen var! Vem var han? Varför var det ingen som saknade den nergrävda människan? Han väntade sig att någon skulle fråga efter personen som han dödat. Att alla skulle ut och leta. Men det skedde aldrig.

I drömmen hade han skymtat sjön.

När han vaknat upp efter dessa morgnar hade han varit övertygad om sitt brott och försökt komma ihåg vem han grävt ner i skogen, men utan resultat. Naturligtvis hade han efter en stund skakat av sig den obehagliga mardrömmen och nästan lyckats glömma bort alltsamman, tills den åter drabbade honom. Men den senaste tiden hade den återkommit så ofta att han känt ett behov av att försöka få någon klarhet i saken.

Nu var han alltså äntligen där, trakten där han vuxit upp, nu gällde det bara att hitta själva platsen för denna fruktansvärda händelse.

Han fortsatte sin promenad längs den sanka sjökanten där inga stigar längre fanns, och han funderade på om han skulle söka sig upp mot vägen för att lättare ta sig fram, men något höll honom kvar vid vattnet.

Då och då blickade han ut över den mörka ytan. Ibland kom en vindil som fick den att vattras och han blundade för att lyssna till vindens sus bland träden, men han hörde inget.

Efter en stund kom han fram till en glänta. Han blev stående och såg sig omkring. I mitten av gläntan fanns eldstaden kvar och stockarna omkring den. Det lilla övergivna torpet var sig likt på kullen och den fallfärdiga vedboden nere vid vattnet. Han gick till stranden där han

försökte undvika när de lade till med båtarna. Enda skillnaden var att träden vuxit och blivit större.

Här hade de festat i varma sommarnätter när de var unga, ända fram till gryningen hade det varit osäkert vem man smugit iväg med bland träden.

Han stod med händerna i jackfickorna och petade med skon bland de förkolnade träbitarna. Han försökte höra skratten och känna värmen och dofterna från elden, känna den bultande berusningen. Han blundade och ansträngde sig att återkalla förväntningarna, kittlingen, lidelsen.

Vad hade egentligen hänt under de år som gått? Han drog ett djupt andetag och såg upp i himlen. För en gång skull hade han tillfälle att tänka tillbaka och summera.

Det förvånade honom att gläntan var så tyst, som om den inte släppte fram de ljud som borde finnas där. Inga fåglar som kvittrade, inget prassel från djur inne bland träden, inga avlägsna hammarslag från någon sommargäst som spikade på sitt hus.

Han väntade att minnen skulle komma till honom, men inga bilder framträdde. Han försökte organisera sitt liv i perioder för att lättare komma ihåg, men inte heller det hjälpte. När han till slut tvingade fram minnen var det enbart händelser som egentligen inte

intresserade honom.

Han kände sig nedstämd och började vandra planlöst i gläntan. Det skrämde honom att allt var så likt, trots att ett liv nästan hade passerat, hans liv.

Han sökte sig in bland träden, fumlande föste han kvistarna åt sidan men de snärtade till honom gång på gång. Han gned sig i ansiktet och upptäckte att han blödde en aning. Han sökte irriterad i fickorna efter något att torka sig i ansiktet med. Han började ångra att han gett sig ut på denna långa promenad, det var säkert två timmar kvar i raskt tempo och han kände sig trött och kraftlös.

Marken gav plötsligt vika och hans fot sjönk ner i den mjuka myllan. Han tappade

balansen och handen som tog emot fallet sjönk också ner i jorden. Han försökte dra upp foten, men lyckades inte. Den hade kilat sig fast och hamnat i spänn mellan några rötter. Hela kroppen var ur balans och han kunde varken falla eller få något stöd för att komma upprätt. Ingen stam eller gren var tillräckligt nära för att han skulle nå den och inte heller fanns där något på marken som skulle kunna hjälpa honom.

Han blev tvärt avbruten i sin fantasi av en kraftig smärta i knäet. Han insåg genast att om han inte kom loss snabbt kunde det gå riktigt illa. Han försökte slita upp benet men fick ingen kraft då han inte kunde ta spjärn mot något och dessutom stramades rötterna åt kring hans vrist varje gång han drog uppåt. Smärtan pulserade genom kroppen och han blev yr och illamående. Han gjorde några förtvivlade ryck till innan han förstod att det var lönlöst.

Hjälplösheten skrämde honom.

Han var tvungen att hitta en annan utväg. Han stötte med benet neråt istället och försökte samtidigt vrida på foten. Smärtan var kraftig men den bekom honom ändå inte. Foten sjönk en aning djupare ner. Frenetiskt fortsatte han att borra ner foten i jorden.

Till slut hade knäet hamnat under marknivån och han lyckades komma i balans. Han gjorde en paus och tog några djupa andetag. Benet var fortfarande fastklämt mellan rötterna men den omedelbara faran var ändå över.

Genom en öppning mellan ett par andra rötter prövade han att nå sitt ben med handen. Först verkade det inte möjligt men när han pressade sig mot marken och sträckte

fingertopparna nådde han precis fram och kunde dra den ena roten tillräckligt åt sidan för att få loss benet.

Han låg kvar på marken, sträckte försiktigt ut benen och tittade i upp i trädkronorna. Han tänkte ingenting men kände sig lugn och trött.

Allt var stilla och han urskilde ett sus inne bland granarna, som ett mummel från tusentals minnen som sorterades om på några sekunder eller som om en röst viskade något till honom. Han kände plötsligt igen platsen där han låg. Det var just hit de smugit iväg i

sommarnätterna. Nu kom han ihåg dem.

Han mötte deras öppna och sensuella leenden, de orädda och livsbejakande ögonen. De lockade, utmanade och bjöd in honom, frimodigt…Att han glömt hur vackra och kärleksfulla de var! Allting hade tagits för givet. Ingen rädsla, inga överväganden. De hade alla varit berusade, av levandets glädje…så underligt, avlägset, ändå nära.

Så låg han där, blundade och log åt strömmen av minnen som forsade genom honom. Han hade verkligen varit där.

Det hade varit hans liv.

de inte förstått. Han ville gå fram till dem men förmådde inte. Istället låg han på rygg och tittade upp i den oändliga himlen och drömde sig bort.

När han efter en stund vände sig mot dem för att ställa en fråga, såg han dem just försvinna in i skogsbrynet. Han ropade något för att få dem att stanna, men det verkade inte som om de hörde honom.