ÖVERGÅNGSEFFEKTERNA AV IFRS 9

(1)

ÖVERGÅNGSEFFEKTERNA

AV IFRS

9

–

EN STUDIE AV SVENSKA BANKER

2019: VT2019CE01

(2)

Förord

Vi vill rikta ett tack till vår handledare Bengt Bengtsson för råd och vägledning genom hela studiens arbetsprocess. Vi vill även tacka våra opponenter för deras tips på hur uppsatsen kunde förbättras. Slutligen vill vi tacka Högskolan i Borås för fyra roliga och lärorika år! Borås 2019-06-09

(3)

Svensk titel: Övergångseffekterna av IFRS 9 – En studie av svenska banker Engelsk titel: The transitional effects of IFRS 9 – A study of Swedish banks Utgivningsår: 2019

Författare: Stina Berggren & Malin Svensson Handledare: Bengt Bengtsson

Abstract

On January 1, 2018, a new accounting standard became effective for the regulation of financial instruments, IFRS 9, which replaced the predecessor IAS 39. Financial instruments are a subject that has been discussed frequently for many years and became even more in focus after the financial crisis in 2008. IAS 39 have been criticized for being complex, include several problems and one of the most controversial areas was how credit losses were reported. The introduction of the new standard resulted in differences in how financial instruments are classified, valued and how impairment is applied. All public companies in Sweden must use IFRS when preparing their consolidated financial statements, but those that primarily was affected by the standard replacement was financial companies. The introduction of IFRS 9 led to changes in the financial reporting and since the standard only has been effective for a year, few studies have been made on what effects the standard change has brought. Based on this, the study aims to contribute to the research area by examining which transition effects IFRS 9 has implied to the financial statements of Swedish banks.

This study is using a document analysis with comparative elements on the financial reports of three Swedish banks. The empirical data is compiled in tables and text, and then a consolidated result is made. Subsequently, the empirical data is analyzed to illustrate differences that have arisen in the accounting of financial assets after the introduction of IFRS 9. In addition, this study aims to investigate how stakeholders’ perception of the financial reports is affected by the new standard, this is done with regard to their decision making. The main differences that IFRS 9 entails is how the financial assets are classified and how impairment is applied. The new impairment model is based on expected credit losses, unlike the predecessor in IAS 39, where impairment only were applied as a result of an actual loss event. This study shows that the new classification categories under IFRS 9 led to a decrease in the reported value of the assets as a result of reclassification and impairment. The new impairment model has resulted in an increase in the reserve for expected credit losses and the result of the new classification categories and the impairments was a decrease in equity. IFRS 9 has had a positive impact on the stakeholders' perception of the financial reports and opportunities to make decisions. This is because the standard change had a positive effect on several of the qualitative characteristics of accounting. This study shows the transition effects that the change from IAS 39 to IFRS 9 has entailed. During this study, the economy is in a boom, which may have affected the outcome. When the economy transitions to a recession, further significant effects can arise. This paper is written in Swedish.

Keywords: Financial assets, IAS 39, IFRS 9, classification, valuation, impairment,

(4)

Sammanfattning

1 januari 2018 infördes en ny redovisningsstandard för reglering av finansiella instrument, IFRS 9, som ersatte föregångaren IAS 39. Finansiella instrument är ett område som varit diskuterat under många års tid och blev ännu mer i fokus efter finanskrisen 2008. IAS 39 var länge kritiserad för att vara komplex, innefatta flera problem och ett av de mest omdiskuterade områden var bland annat hur kreditförluster redovisades. Införandet av den nya standarden medförde skillnader i hur finansiella instrument klassificeras, värderas och hur nedskrivning tillämpas. Alla svenska börsnoterade bolag ska använda IFRS vid upprättande av sin koncernredovisning, men de som främst kom att påverkas av standardbytet var dock finansiella bolag. Införandet av IFRS 9 kom att leda till förändringar i bolagens finansiella rapportering och då standarden endast varit i kraft under ett års tid fanns få studier om vilka effekter standardbytet faktiskt har haft. Med grund i detta avser denna studie att bidra till forskningen genom att undersöka vilka övergångseffekter IFRS 9 har haft på svenska bankers finansiella redovisning.

Studien genomförs med hjälp av en dokumentanalys med komparativa inslag av tre svenska bankers finansiella rapporter. Empirin sammanställs i tabeller och text för att sedan mynna ut i ett konsoliderat undersökningsresultat. Därefter analyseras empirin för att belysa skillnader som uppkommit i hur bankerna tillämpar redovisning av sina finansiella tillgångar efter införandet av IFRS 9. Utöver detta syftar studien även till att analysera förändringen ur ett intressentperspektiv.

De största skillnaderna som IFRS 9 medfört ligger i hur de finansiella tillgångarna klassificeras och hur nedskrivning tillämpas. Den nya nedskrivningsmodellen utgår från förväntade kreditförluster till skillnad från föregångaren i IAS 39 där en tillgång endast skrevs ned till följd av en faktisk förlusthändelse. Studien visar att de nya klassificeringskategorierna under IFRS 9 lett till en minskning i tillgångarnas redovisade värde till följd av omklassificering och nedskrivning i alla studerade fall. Den nya nedskrivningsmodellen har resulterat i en markant ökning av bankernas kreditförlustreserver och de förändrade klassificeringarna och nedskrivningen har lett till en minskning i bankernas egna kapital. IFRS 9 har fått en positiv inverkan på bankernas finansiella rapporter sett ur ett intressentperspektiv. Detta eftersom standardbytet haft en positiv effekt på flera av de kvalitativa egenskaperna i redovisningen. Studien visar på övergångseffekter som bytet från IAS 39 till IFRS 9 har inneburit. Vid studiens genomförande befinner sig ekonomin i en högkonjunktur vilket kan ha påverkat utfallet, vid övergången till en lågkonjunktur kan ytterligare väsentliga effekter uppkomma.

Nyckelord: Finansiella tillgångar, IAS 39, IFRS 9, klassificering, kreditförlust,

(5)

Förkortningslista

AFS Finansiella tillgångar som kan säljas AmC Upplupet anskaffningsvärde

ECL Expected credit-loss

EG Europaparlamentets och rådets förordning EU Europeiska unionen

FASB Financial Accounting Standards Board

FVDPL Finansiella tillgångar som klassificerats till verkligt värde via resultatet FVHFT Finansiella tillgångar värderade till verkligt värde via resultatet som innehas

för handel

FVMPL Finansiella tillgångar som obligatoriskt värderas till verkligt värde via resultatet

FVO Finansiella tillgångar som identifierats till verkligt värde via resultatet “verkligtvärdeoptionen”

FVOCI Finansiella tillgångar värderade till verkligt värde via övrigt totalresultat FVTPL Finansiella tillgångar värderade till verkligt värde via resultatet

HFT Finansiella tillgångar som innehas för handel HTM Finansiella tillgångar som innehas för förfall IAS International Accounting Standard

IASB International Accounting Standards Board IASC International Accounting Standards Committee ICL Incurred credit-loss

(6)

Innehållsförteckning

1 Inledning ... 1

1.1 Bakgrund ... 1

1.2 Forskningsöversikt - redovisningsstandard för finansiella instrument ... 2

1.3 Problemdiskussion ... 3

1.4 Syfte och frågeställningar ... 4

1.5 Disposition ... 4

2 Referensram ... 5

2.1 Intressentteorin ... 5

2.2 Agentteorin ... 6

2.3 IASB och syftet med finansiella rapporter ... 6

2.4 Redovisningens kvalitativa egenskaper ... 7

2.5 IAS 39 ... 9

2.5.1 Syfte ... 9

2.5.2 Definitioner och tillämpningsområde ... 9

2.5.3 Klassificering och omklassificering ... 10

2.5.4 Värdering ... 11

2.5.5 Nedskrivning ... 11

2.6 IFRS 9 ... 11

2.6.1 Syfte ... 12

2.6.2 Definitioner och tillämpningsområde ... 12

2.6.3 Klassificering och omklassificering ... 13

2.6.4 Värdering ... 13

2.7 Skillnader mellan IAS 39 och IFRS 9 ... 15

2.8 Utgångspunkt för analys ... 15

3 Metod ... 17

3.1 Forskningsstrategi och design ... 17

3.2 Datamaterial och urval ... 17

3.3 Studiens trovärdighet och etiska överväganden ... 18

4 Standardbytets övergångseffekter ... 21

4.1 Skandinaviska Enskilda Banken ... 21

4.1.1 Klassificering och värdering enligt IAS 39 ... 21

4.1.2 Klassificering och värdering enligt IFRS 9 ... 21

4.1.3 Förändring i klassificering av finansiella tillgångar efter införandet av IFRS 9 ... 22

4.1.4 Analys av klassificering och värdering ... 23

4.1.6 Analys av nedskrivning ... 26

4.1.7 Översikt av förändring tillgångar och eget kapital ... 27

4.1.8 Analys av förändring i tillgångar och eget kapital ... 27

4.2 Swedbank ... 28

4.3 TF Bank ... 34

(7)

4.4 Sammanfattat undersökningsresultat av Skandinaviska Enskilda Banken, Swedbank och TF Bank ... 39

4.4.3 Översikt eget kapital ... 40

4.5 Analys utifrån Kvalitativa egenskaper, Intressentteorin och Agentteorin ... 41

4.5.1 Klassificering och värdering ... 41

5 Diskussion och slutsats ... 44

5.1 Diskussion ... 44

5.2 Studiens slutsats ... 45

5.3 Förslag till vidare forskning ... 46

Litteraturförteckning ... 47

Redovisningsstandarder ... 51

Tabellförteckning

Tabell 1 Definitioner i IAS 39 ... 9

Tabell 2 Definitioner i IFRS 9 ... 12

Tabell 3 Skillnader mellan IAS 39 & IFRS 9 ... 15

Tabell 4 IAS 39 Klassificeringskategorier ... 22

Tabell 5 IFRS 9 Klassificeringskategorier ... 22

Tabell 6 Förändring i reserven för förväntade kreditförluster ... 25

Tabell 7 Förändring i reserven för förväntade kreditförluster för Lånelöften och Finansiella garantier ... 25

Tabell 8 Förväntade kreditförluster per steg ... 26

Tabell 9 UB och IB-värden tillgångar ... 27

Tabell 10 Förändring i Eget kapital ... 27

Tabell 14 Förändring i reserven för förväntade kreditförluster för Lånelöften och Finansiella garantier ... 32

Tabell 17 Förändring i Eget kapital ... 33

Tabell 23 Förändring i Eget Kapital ... 38

(8)

(9)

1 Inledning

1.1 Bakgrund

År 2002 antogs Europaparlamentets och rådets förordning (EG) 1602/2002 av den 19 juli 2002 om tillämpning av internationella redovisningsstandarder, som innebar att alla börsnoterade företag i Europeiska unionen (EU) från den 1 januari 2005 skulle anta och tillämpa IASB:s internationella redovisningsstandarder International Accounting Standards (IAS) och International Financial Reporting Standard (IFRS) i sin koncernredovisning. Syftet med införandet av standarderna i Europa var att skapa en mer enhetlig redovisning och mer jämförbarhet i de finansiella rapporterna (Armstrong, Barth, Jagolinzer & Riedl 2010; Ball 2006). Enligt Armstrong et al. (2010) skulle implementeringen av IFRS leda till potentiella konvergensfördelar och en möjlighet för de europeiska kapitalmarknaderna att bli mer globalt konkurrenskraftiga.

En av de internationella redovisningsstandarderna som fått utstå mycket kritik är IAS 39 som reglerade finansiella instrument. Redovisning av finansiella instrument var ett område som har diskuterats mycket under många års tid (Marton, Lundqvist & Pettersson 2018, s. 114) och IAS 39 kritiserades för att vara komplex och grunden till vissa problem och ersattes därför den 1 januari 2018 av IFRS 9 (PWC 2017). Ett av de stora problemen med den gamla standarden ansågs vara hur kapitalförlusterna på lån och kundfordringar redovisades (PWC 2017). Detta problem var en av de främsta anledningarna till utbytet av standarden (Frykström & Li 2018). Utbytet blev prioriterat efter finanskrisen 2008 (PWC 2017) då en av de stora anledningarna till krisen var subprimelånen som gavs ut till privatpersoner med hög kreditrisk för bostadsköp i USA (Gorton 2009). Dessa lån var förknippade med inga eller låga räntor under den första låneperioden och detta medgav inga problem så länge bostadspriserna ökade (Marton, Lundqvist & Pettersson 2018, s. 115). 2007 började dock räntorna stiga vilket resulterade i en nedåtgående bostadsmarknad (Marton, Lundqvist & Pettersson 2018, s. 115). En förändring av standarden för finansiella instrument har varit under diskussion under en tid men efter finanskrisen uppmanade G20-ledarna1_{International Accounting Standards Board}

(IASB) och Financial Accounting Standards Board (FASB) att genomföra en förändring i redovisningen av finansiella instrument och utveckla en ny modell för hur kreditförluster ska redovisas för att undvika att en liknande kris uppstår igen (Frykström & Li 2018; Marton, Lundqvist & Pettersson 2018, ss. 116-117). Utvecklingen av IFRS 9 tog flera år och standarden genomgick flera justeringar innan slutversionen godkändes (Marton, Lundqvist & Pettersson 2018, s. 120). Anledningen till att processen blev utdragen beror på svårigheterna i att utveckla regler för finansiella instrument eftersom dessa främst påverkar banker och försäkringsbolag. Inom dessa branscher är de politiska intressena starka och redovisningen av finansiella instrument sker därför inte endast till kapitalmarknaden utan även till det politiska systemet (ibid.).

(10)

1.2 Forskningsöversikt - redovisningsstandard för finansiella

instrument

IASB utvecklar redovisningsstandarder i syfte att harmonisera företags redovisning och göra den mer jämförbar (IFRS u.å.; Lönnqvist 2011, s. 21). Syftet med finansiella rapporter är att förse olika intressenter med användbar information som kan påverka deras beslut (IASB 2018, p. 1.12). IASB har utformat en föreställningsram som ska användas som ett hjälpmedel vid upprättande av finansiella rapporter.

IFRS 9 trädde i kraft 1 januari 2018 och ersatte den gamla standarden IAS 39. Standarden reglerar finansiella instrument som är en form av avtal som ger upphov till en finansiell tillgång i ett företag och en finansiell skuld eller ett egetkapitalinstrument i ett annat företag (IAS 32, p. 11). Exempel på finansiella tillgångar är kontanter och kundfordringar och finansiella skulder kan till exempel vara leverantörsskulder som betalas till följd av en avtalsenlig förpliktelse. Ett egetkapitalinstrument är en rätt till ett företags tillgångar efter att skulderna har dragits bort (ibid.).

En skillnad mellan standarderna är hur värdering och klassificering av de finansiella instrumenten ska tillämpas. IAS och IFRS genomsyras i allmänhet av värdering till verkligt värde, vilket även gäller för IAS 39 och IFRS 9 (Ball 2006). I båda standarderna värderas alla tillgångar initialt till verkligt värde, skillnaden ligger i hur klassificering och efterföljande värdering sker. IAS 39 har fyra klassificeringskategorier, Verkligt värde via resultatet,

Investeringar som hålls till förfall, Lånefordringar och kundfordringar samt Finansiella tillgångar som kan säljas. Tillgångarna kan, efter den initiala värderingen, omvärderas till en kostnad, upplupet anskaffningsvärde eller verkligt värde beroende på vilken typ av tillgång

det är (Doupnik 2014, s. 216; IAS 39, p. 45). I IFRS 9 finns istället tre klassificeringskategorier och värdering av tillgångarna sker på tre olika sätt, värdering till

Upplupet anskaffningsvärde, värdering till Verkligt värde via övrigt totalresultat och

värdering till Verkligt värde via resultatet (IFRS 9, p. 4.1.1). Företag som värderar sina finansiella tillgångar till verkligt värde kan använda sig av en värderingshierarki som är uppdelad i tre olika nivåer (IFRS 13, pp. 61 & 72). Ojusterade noterade priser på aktiva marknader för identiska tillgångar eller skulder ges högst prioritet och har indata nivå ett (IFRS 13, p. 72). Data som är andra indata än de noterade priser som ingår i nivå ett är direkt eller indirekt observerbara för tillgångar eller skulder och har indata nivå två (IFRS 13, p. 81). Indata nivå tre är den lägsta prioriteten och är icke observerbara indata för tillgångar eller skulder (IFRS 13, p. 86).

(11)

månader görs en utvärdering om de förväntade kreditförlusterna har ökat sedan det första redovisningstillfället, har kreditrisken ökat redovisas en reserv som motsvarar de förväntade förlusterna under hela löptiden. I det sista steget görs samma utvärdering som i steg två, men då har en faktisk objektiv händelse inträffat som gör att tillgången skrivs ner (ibid.).

1.3 Problemdiskussion

Den 1 januari 2018 trädde IFRS 9 i kraft och ersatte föregångaren IAS 39. Utbytet av standarden har medfört förändringar inom vissa områden till följd av kritik av IAS 39, vilket också var anledningen till utbytet (PWC 2017). IAS 39 har länge varit kritiserad för att vara komplex och inkonsekvent med hur företag hanterar sina risker och det sättet som de gör affärer på (PWC 2017). Till skillnad från föregångaren IAS 39 är IFRS 9 mer principbaserad istället för regelbaserad (Gornjak 2017). För en standard som är mer principbaserad ökar relevansen i de finansiella rapporterna istället för att jämförbarheten ökar som i regelbaserade (Shortridge & Smith 2009). IFRS 9 är uppdelad i tre olika delar, klassificering och värdering, nedskrivning samt säkringsredovisning (Frykström & Li 2018).

En skillnad mellan standarderna är hur värdering och klassificering av de finansiella instrumenten ska tillämpas. I båda standarderna värderas alla tillgångar initialt till verkligt värde, skillnaden ligger i hur klassificering och efterföljande värdering sker. IAS 39 har fyra klassificeringkategorier medan IFRS 9 istället omfattar tre (IAS 39, p. 45; IFRS 9, p. 4.1.1). En väsentlig anledning till att IASB valde att byta ut IAS 39 var tillvägagångssättet för hur kapitalförluster redovisades (Frykström & Li 2018). Under IAS 39 redovisades kapitalförluster utifrån en Incurred credit-loss model (ICL-model), vilket innebar att förluster på till exempel lån och kundfordringar inte redovisades förrän en objektiv händelse faktiskt inträffat (Bester 2017; Camfferman 2015; PWC 2017). ICL-modellen blev kritiserad för att redovisa kreditförlusterna i för liten omfattning och även skjuta upp de för mycket i vissa situationer vilket innebar en osäkerhet i redovisningen (Frykström & Li 2018; Scott 2014). Trots att företagen eventuellt kunde förutse att en förlust skulle inträffa var det inte säkert att detta kunde kopplas till en faktisk händelse och en nedskrivning kunde därför inte ske (Frykström & Li 2018; Scott 2014). I ett försök att lösa problematiken kring nedskrivning på grund av kreditförluster har IFRS 9 utformats till att istället utgå från en Expected credit-loss model (ECL-model) (Camfferman 2015; Grobbelaar 2015). ECL-modellen är framåtblickande och kreditförluster redovisas istället utifrån förväntade förluster utan att en faktisk händelse måste ha ägt rum (Grobbelaar 2015; Frykström & Li 2018). Då modellen för nedskrivning har förändrats i och med införandet av IFRS 9 kan övergångseffekter påverka bolagens finansiella rapporter och ställning.

(12)

finansiella rapporterna är av stor vikt och ett standardbyte kan medföra att uppfattningen förändras på ett eller annat sätt.

IFRS 9 gäller för alla börsnoterade bolag, både icke-finansiella och finansiella. De företag som främst använder standarden och som förmodligen kommer påverkas mest av bytet är dock finansiella bolag som avser bland annat banker, kreditmarknadsföretag, försäkringsbolag och värdepappersföretag (Frykström & Li 2018; PWC 2018). Denna studie riktar endast in sig på banksektorn. Då IFRS 9 endast varit i kraft under ett års tid finns få studier om vilka faktiska övergångseffekter standardbytet medfört. Flera studier har gjorts av IFRS 9 men med huvudfokus på skillnaderna mellan den tidigare och den nya standarden. Denna studie bidrar därför till forskningen genom att undersöka övergångseffekterna av IFRS 9 hos svenska banker.

1.4 Syfte och frågeställningar

Syftet med studien är att undersöka vilka effekter införandet av IFRS 9 - finansiella

instrument har haft på svenska banker och deras koncernredovisning. Vidare syftar studien

även till att analysera hur införandet av den nya standarden har påverkat de finansiella rapporterna ur ett intressentperspektiv.

För att uppfylla studiens syfta formuleras följande frågeställningar.

• Vilka övergångseffekter har införandet av IFRS 9 haft på svenska bankers koncernredovisning?

• Hur har införandet av den nya standarden påverkat de finansiella rapporterna med utgångspunkt ur ett intressentperspektiv?

1.5 Disposition

(13)

2 Referensram

Kapitlet presenterar inledningsvis de olika teorier som legat till grund för delar av studiens analys. Vidare redogörs syftet med finansiella rapporter samt redovisningens kvalitativa egenskaper för att sedan ge en mer ingående beskrivning av de mest väsentliga delarna av IAS 39 och IFRS 9. Avslutningsvis presenteras teori och modeller som tydliggör de väsentliga begreppen i utgångspunkt för studiens analys.

2.1 Intressentteorin

Intressentteorin bygger på förhållandet mellan organisationer och dess intressenter och vilka rättigheter intressenterna har från företaget. Teorins syfte är att företag ska tillgodose alla intressenters behov och skapa värde för dem och sig själva (Freeman, Harrison, Wicks, Parmar & de Colle 2010, s. 9). Enligt Freeman och Reed (1983) är intressenter en grupp eller individ som kan påverka huruvida ett företag kan uppnå sina mål, eller som påverkas om målen uppfylls. Inom intressentteorin kan intressenterna delas upp i primära och sekundära, där primära intressenter är de som organisationen är beroende av för sin överlevnad (Clarkson 1995; Freeman et al. 2010, s. 26). Bridoux och Stoelhorst (2014) ger exempel på primära intressenter som investerare, anställda, leverantörer och kunder. Dessa behöver dock inte nödvändigtvis alltid klassas som primära i alla organisationer. Sekundära intressenter har ett inflytande på företaget, eller påverkas av företagets handlande, men är inte direkt involverade i transaktionerna som är väsentliga för företagets överlevnad (Clarkson 1995). Exempel på sekundära intressenter är enligt Freeman et al. (2010, s. 24) konkurrenter, media och statliga organisationer.

Intressentteorin består av två olika delar, en etisk gren och en positiv managementbaserad gren. Det etiska perspektivet är föreskrivande och har som utgångspunkt att alla intressenter, både primära och sekundära, ska behandlas lika och att företaget har en plikt att vara lojal mot alla typer av intressenter (Deegan & Unerman 2011, ss. 349-352). Hur mycket makt en specifik intressent har är inte relevant för företaget utan företagsledningen bör alltså utforma styrningen av organisationen så att den är till förmån för alla (ibid.). Alla intressenter har rätt till att få information om företaget och hur deras handlande påverkar dem, även om informationen inte har någon direkt påverkan och även om informationen inte används. Under den etiska grenen sker alltså rapportering främst utifrån företagets ansvar och inte med utgångspunkt i vad intressenterna faktiskt efterfrågar (ibid.). Om en konflikt mellan intressenter uppstår ska företaget försöka upprätthålla en optimal balans i intressentrelationerna.

(14)

2.2 Agentteorin

Agentteorin ger en förklaring till varför finansiell rapportering och val av specifika redovisningsmetoder och bonussystem spelar roll och kan användas för att till viss del lösa de konflikter som kan uppstå inom en organisation (Deegan 2014, s. 279; Lambert 2001; Riahi-Belkaoui 2004, s. 136). Inom agentteorin finns två olika inriktningar, principal-agent och den positiva agentteorin (Eisenhardt 1989). De båda linjerna har samma antaganden om information, organisationer och människor där utgångspunkten är kontraktet mellan principalen och agenten (Eisenhardt 1989). Jensen och Meckling (1976) definierar agentrelationen som ett kontrakt mellan två eller flera personer där den ena parten, principalen, anlitar en annan person, agenten, för att utföra uppdrag i förmån till principalen och därmed delegerar makt. Principalen, som till exempel kan vara en medlem i styrelsen eller en representativ aktieägare, har som uppgift att bland annat bidra med kapital, bära risken och även konstruera incitament (Lambert 2001). Agentens, till exempel företagsledningens, roll är att fatta beslut utifrån principalens intressen och även bära en form av sekundär risk (Lambert 2001). Agentteorin behandlar främst två problem som kan uppstå i agentrelationer. Det första är agentproblemen som uppstår genom att de båda parternas motiv och mål skiljer sig åt och att det är dyrt eller komplicerat för principalen att verifiera vad agenten faktiskt gör (Eisenhardt 1989). Det andra problemet är riskrelaterat där problematik kan uppstå om synen på risk skiljer sig åt mellan principalen och agenten (ibid.).

Agentteorin grundar sig på antagandet om att alla parter verkar efter att maximera sin egen nytta och när delegering av makt sker kan det uppstå intressekonflikter mellan principalen och agenten (Baiman 1990; Jensen & Meckling 1976). Så länge agentens mål går i samma linje som principalens kommer agenten fatta beslut som uppfyller både sina egna och principalens mål, men konflikter uppstår när agentens incitament inte är de samma som principalens och personen i fråga agerar utifrån eget intresse (ibid.). Agentteorin används för att se hur information, redovisning och bonussystem påverkar dessa incitamentsproblem och hur problemen i sin tur påverkar hur utformningen av dessa områden ser ut (Lambert 2001). Om agenten har andra mål och även har möjlighet att fatta beslut till sin egen fördel utan att principalen upptäcker detta uppstår agentproblem (Booth & Schulz 2004; Jensen & Meckling 1976). Möjlighet för agenten att utnyttja sin position kan tillkomma genom informationsasymmetri där agenten besitter mer information om verksamheten än vad principalen gör (ibid.). Detta kan leda till minskad effektivitet och ökade kostnader, så kallade agentkostnader, då principalen känner ett behov av ökad kontroll av hur agenten förvaltar bolaget (Deegan 2014, s. 279). Finansiell rapportering är därför en viktig grund i att hantera och utvärdera agentens resultat och ageranden (Riahi-Belkaoui 2004, s. 136).

2.3 IASB och syftet med finansiella rapporter

(15)

beteckningen IFRS (Johansson et al. 2009, s. 59; Lönnqvist 2011, s. 21). Sedan den 1 januari 2005 är det ett krav för alla börsnoterade företag i EU att anta och tillämpa IASB:s internationella redovisningsstandarder i sin koncernredovisning (Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1606/2002).

IASB har utformat en föreställningsram som behandlar begrepp och principer inom redovisningen och som ska vara ett hjälpmedel vid upprättande av finansiella rapporter och i IASB:s utvecklande av nya standarder (IASB 2018). IASB:s föreställningsram (2018, p. 1.12) och Barth (2007, s. 8) förklarar att syftet med finansiella rapporter är att förse olika intressenter med användbar information om ett företag som kan ligga till grund för deras beslutsfattande. I rapporterna ska information som exempelvis ett företags finansiella ställning och resultat eller olika typer av förändringar finnas med (IASB 2018, p. 1.12). Målet med rapporterna är att tillgodose de primära användarna som till exempel investerare och långivare, men även andra användare kan se rapporterna som användbara då informationskraven ofta är så omfattande att de även uppfyller deras behov (IASB 2018, p. 1.10). Dock kan inte all relevant information åstadkommas i de finansiella rapporterna och därför måste andra informationskällor vara av förtroende för användarna (IASB 2018, p. 1.6).

2.4 Redovisningens kvalitativa egenskaper

Ett av redovisningens syfte är att den ska vara användbar. För att informationen i de finansiella rapporterna ska vara användbar och uppfylla användarnas informationsbehov finns kvalitativa egenskaper för hur redovisningen ska utformas (IASB 2018; Johansson 2010, s. 404; Smith, Brännström & Jansson 2015, s. 71). Denna information blir som ett underlag för beslut gällande ekonomiska frågor som exempelvis om aktier ska behållas eller säljas eller för att kontrollera hur väl företagsledningen förvaltar verksamheten (Johansson 2010, s. 404). De kvalitativa egenskaperna kan delas upp i grundläggande egenskaper och förbättrande egenskaper (Marton, Lundqvist & Pettersson 2018, s. 41; Smith, Brännström & Jansson 2015, s. 72). De grundläggande egenskaperna är relevans och korrekt återgivande och de förstärkande egenskaperna är jämförbarhet, begriplighet, verifierbarhet samt aktualitet (ibid.).

Relevans är huvudkriteriet för bra redovisning och är en av de grundläggande kvalitativa

(16)

Vilken information som ska finnas med i de finansiella rapporterna beror på huruvida en händelse har en effekt på redovisningen eller inte och om ett utelämnande av informationen påverkar användarnas bedömningar av företaget (Johansson 2010, ss. 407-408; Lönnqvist 2011, s. 33; Smith, Brännström & Jansson 2015, s. 74). Om informationen påverkar användarnas beslut anses den vara väsentlig och väsentligheten kan ses som ett underkriterium som är kopplat till relevansen i de finansiella rapporterna (Johansson 2010, ss. 407-408). Relevansen av innehållet ökar om väsentlig information inkluderas i redovisningen (Smith, Brännström & Jansson 2015, s. 74).

Genom sin finansiella rapportering presenterar företag ekonomiska företeelser i både text och siffror (Marton, Lundqvist & Pettersson 2018, s. 43). För att vara användbar räcker det inte med att informationen endast är relevant, utan den måste också vara korrekt återgiven vilket är den andra grundläggande kvalitativa egenskapen (Marton, Lundqvist & Pettersson 2018, s. 43; Smith, Brännström & Jansson 2015, s. 75). Fenomenet kan antas vara återgivet på ett korrekt sätt om redovisningen representerar det som den faktiskt avser att representera och avbildar företagets ekonomiska verklighet. För att redovisningen ska anses ge en korrekt återgivning krävs att framställningen i så stor grad som möjligt är fullständig, neutral och att den även är fri från fel (ibid.).

Begriplighet är en av de förstärkande kvalitativa egenskaperna och informationen i de

finansiella rapporterna måste kunna uppfattas som lättbegriplig för användarna (IASB 2018; Johansson 2010, s. 405). Däremot krävs det att användarna har någorlunda kunskaper inom affärsverksamhet, redovisning och ekonomi så att informationen kan avläsas med förståelse och noggrannhet (ibid.). Information som rör komplicerade frågor och som kan vara svår att förstå för vissa användare ska dock inte uteslutas eftersom den fortfarande kan vara relevant som beslutsunderlag för andra användare (ibid.).

Användarna av ett företags finansiella information står ofta mellan två val, det kan till exempel vara huruvida en investering ska göras i det ena eller andra bolaget eller om en investering ska behållas eller säljas (Marton, Lundqvist & Pettersson 2018, s. 44). För att användarna ska kunna skapa sig en uppfattning om ett företags finansiella ställning och för att informationen ska vara användbar krävs att den information som lämnas är jämförbar, inte bara över tid utan även mellan företag (IASB 2018; Johansson 2010, s. 57; Marton, Lundqvist & Pettersson 2018, ss. 44-45). För att informationen ska vara jämförbar måste värderingsprinciper och transaktioner av samma art redovisas på ett likformigt sätt (ibid.). Utgivna rekommendationer och redovisningsreglering har som syfte att minska antal metoder som används och skapa bättre förutsättningar för jämförbarhet mellan olika företag (Marton, Lundqvist & Pettersson 2018, s. 45).

Verifierbarhet innebär att användarna kan försäkra sig om att den information som företaget

har återgivit ger en trovärdig bild av det fenomen som avses att återspegla (IASB 2018; Marton, Lundqvist & Pettersson 2018, s. 45). Det innebär att användare som är oberoende av varandra och som har olika kunskapsnivå ska komma fram till samma svar kring huruvida skildringen är trovärdig (ibid.). Ju fler oberoende användare som når samma slutsats desto högre är verifierbarheten (Smith, Brännström & Jansson 2015, ss. 78-79).

(17)

tidsintervaller, eftersom informationen blir av mindre värde ju längre tiden går (IASB 2018; Smith, Brännström & Jansson 2015, s. 82).

2.5 IAS 39

I detta avsnitt redogörs för de mest väsentliga delarna inom IAS 39 - Finansiella instrument:

Redovisning och värdering som tidigare var den gällande standarden för finansiella

instrument. Standarden ersattes den 1 januari 2018 av IFRS 9.

2.5.1 Syfte

Nedan följer syftet med standarden:

Syftet med denna standard är att ange principer för redovisning och värdering av finansiella tillgångar, finansiella skulder och vissa avtal avseende köp eller försäljning av icke-finansiella poster. Krav på klassificering av icke-finansiella instrument återfinns i IAS 32

Finansiella instrument: Klassificering. Upplysningskrav rörande finansiella instrument

återfinns i IFRS 7 Finansiella instrument: Upplysningar.

(IAS 39, p. 1)

I standarden redogörs för hur finansiella instrument ska redovisas och värderas. Hänvisningar görs dock till IAS 32 Finansiella instrument: Klassificering när det gäller klassificering av de finansiella instrumenten och till IFRS 7 Finansiella instrument: upplysningar gällande upplysningskrav av dessa.

2.5.2 Definitioner och tillämpningsområde

I Tabell 1 nedan redogörs för de definitioner som används i IAS 39, dessa tillämpas även i IFRS 9.

Tabell 1 Definitioner i IAS 39

Definitioner

Finansiellt instrument En form av avtal som ger upphov till en finansiell tillgång i ett företag och en _{finansiell skuld eller ett egetkapitalinstrument i ett annat företag (IAS 32, p. 11).} Finansiella tillgångar Tillgångar bestående av exempelvis kontanter, kundfordringar eller _{egetkapitalinstrument i andra bolag (IAS 32, p. 11).}

Finansiella skulder Skulder bestående av exempelvis leverantörsskulder som ska betalas till följd av en avtalsenlig förpliktelse eller ett avtal som kan komma att justeras med företagets egna kapitalinstrument (IAS 32, p. 11).

Egetkapitalinstrument Avtal som ger en residual rätt till ett företags tillgångar efter att skulderna har _{dragits bort (IAS 32, p. 11).} Effektivräntemetoden En metod för att beräkna upplupet anskaffningsvärde för finansiella instrument och som även används vid fördelning och redovisning av periodens ränteintäkter

och kostnader i resultatet (IAS 39, p. 9).

Effektivränta

(18)

IAS 39 ska tillämpas av alla företag för alla typer av finansiella instrument, dock finns vissa undantag som exempelvis vissa andelar i dotterbolag, intressebolag och joint ventures (IAS 39, p. 2). Fler undantag finns i p. 2 i standarden men ingen av dessa kommer påverka studien.

2.5.3 Klassificering och omklassificering

I IAS 39 finns fyra alternativ för klassificering av finansiella tillgångar. De fyra olika kategorierna är: Finansiella tillgångar värderade till verkligt värde via resultatet, Investeringar som hålls till förfall, Lånefordringar och kundfordringar samt Finansiella tillgångar som kan säljas (IAS 39, p. 45).

Exempel på Finansiella tillgångar värderade till verkligt värde via resultatet är tillgångar som innehas för handel eller som redovisades till Verkligt värde via resultatet första gången då redovisning ägde rum (IAS 39, p. 9). Redovisning för den sistnämnda får dock endast tillämpas om detta leder till mer relevant information som minskar risken för inkonsekvenser i redovisningen eller då tillgångarna förvaltas och vars resultat utvärderas från verkligt värde. Den andra kategorin Investeringar som hålls till förfall har strikta krav och omfattar Finansiella tillgångar som företaget har som avsikt och möjlighet att hålla till förfall. Dessa tillgångar har en begränsad löptid och fastställda betalningar (ibid.). Under Lånefordringar

och kundfordringar klassificeras tillgångar som har fastställda betalningar och inte är noterade

på en aktiv marknad, detta är sådant som företaget genererar i sin verksamhet (IAS 39, p. 9; Marton, Lundqvist & Pettersson 2016, s. 450). Den sista kategorin Finansiella tillgångar som

kan säljas används för tillgångar med möjlighet till försäljning. Denna kategori kan även ses

som en residualkategori eftersom tillgångar som inte kan klassificeras under någon av de andra kategorierna hamnar här (IAS 39, p. 9).

Omklassificering av Finansiella tillgångar som värderats till verkligt värde via resultatet är inte tillåtet om tillgången vid den initiala värderingen redovisats till Verkligt värde via resultatet (IAS 39, p. 50b). Omklassificering är dock tillåten om tillgången inte värderats på detta sätt vid första redovisningstillfället och inte längre har som syfte att innehas för handel eller återköpas kortfristigt (IAS 39, p. 50c). Om ett företag vid den ursprungliga värderingen har klassificerat en finansiell tillgång i någon av de andra kategorierna får omklassificering inte ske till kategorin Tillgångar värderade till verkligt värde via resultatet (IAS 39, p. 50). För en tillgång som klassificerats under Finansiella tillgångar som kan säljas men som, om den inte skulle säljas, hade uppfyllt definitionen av kategorin Lånefordringar och

kundfordringar kan företag omklassificera tillgången till denna kategori om ambition finns för

att behålla tillgången (IAS 39, p. 50E). Enligt IAS 39, p. 50F ska tillgångar som omklassificeras från Finansiella tillgångar som kan säljas och Finansiella tillgångar

värderade till verkligt värde via resultatet värderas till verkligt värde på dagen för

omklassificeringen. Detta värde blir tillgångens nya anskaffningsvärde eller upplupna anskaffningsvärde beroende på vilket värde som kan tillämpas.

Tillgångar som klassificerats under kategorin Investeringar som hålls till förfall kan kategoriseras om till finansiella tillgångar som kan säljas om den inte är lämplig att ha kvar under denna kategori. Om en omkategorisering eller försäljning sker från Investeringar som

(19)

2.5.4 Värdering

Vid det första redovisningstillfället ska ett finansiellt instrument värderas till det verkliga värdet plus transaktionskostnader som är direkt kopplade till förvärvet. Transaktionskostnaderna ska dock inte räknas med om det finansiella instrumentet tillhör kategorin som värderas till Verkligt värde via rapporten över totalresultat. Det verkliga värdet är oftast lika med anskaffningsvärdet för tidpunkten (IAS 39, p. 43).

Efter att det finansiella instrumentet redovisats första gången sker värdering olika beroende på vilken av de fyra olika klassificeringskategorierna som används. Dessa är som nämnts Finansiella tillgångar värderade till verkligt värde via resultatet, Investeringar som hålls till förfall, Lånefordringar och kundfordringar samt Finansiella tillgångar som kan säljas (IAS 39, p. 45).

Efter det första redovisningstillfället ska finansiella tillgångar under kategorierna Finansiella

tillgångar värderade till verkligt värde via resultatet och Finansiella tillgångar som kan säljas värderas till verkligt värde. De instrument som klassificerats enligt kategorierna Lånefordringar och kundfordringar och Investeringar som hålls till förfall ska vid det

efterföljande värderingstillfället värderas och redovisas till upplupet anskaffningsvärde som beräknas genom tillämpning av effektivräntemetoden (IAS 39, p. 46). För investeringar i egetkapitalinstrument där det verkliga värdet inte kan fastställas på ett tillförlitligt sätt ska redovisning istället ske till kostnaden (ibid.).

2.5.5 Nedskrivning

Vid varje balansdag ska företag göra en bedömning om det finns objektiva faktorer som tyder på att en finansiell tillgång ska skrivas ned (IAS 39, p. 58). En objektiv faktor är en förutsättning för att en finansiell tillgång ska ha ett nedskrivningsbehov och skrivas ned. Den tillkommer som följd av en eller flera fallissemangshändelser som påverkar de framtida kassaflödena från tillgången och som uppkommit efter tillgångens initiala redovisning (Gebhardt 2016; IAS 39, p. 59). Förlusthändelser som kan leda till ett nedskrivningsbehov kan till exempel vara väsentliga betalningssvårigheter hos emittenten eller gäldenären eller ett avtalsbrott (IAS 39, p. 59). Om det finns en objektiv händelse som indikerar på att nedskrivning bör ske ska nedskrivningsförlusten beräknas, detta görs på olika sätt beroende på vilken av klassificeringskategorierna som tillgången tillhör (Gebhardt 2016). Modellen för nedskrivning inom IAS 39 kallas för Incurred credit-loss model (ICL-model) (Frykström & Li 2018).

2.6 IFRS 9

(20)

2.6.1 Syfte

Nedan följer syftet med standarden:

Syftet med denna standard är att fastställa principer för redovisning av finansiella tillgångar och finansiella skulder som kommer att ge relevant och användbar information till användarna av finansiella rapporter för bedömning av belopp, tidpunkter och osäkerhet för ett företags framtida kassaflöden.

(IFRS 9, p.1.1)

I syftet framgår att relevans har en stor betydelse för den finansiella rapporteringen. Detta styrker det faktum att just relevans är en av IASB:s mest betydelsefulla kvalitativa egenskaper (Lönnqvist 2011, s. 31; Marton, Lundqvist & Pettersson 2016, ss. 32-33).

2.6.2 Definitioner och tillämpningsområde

I tabell 2 nedan redogörs för väsentliga begrepp inom IFRS 9. Tabell 2 Definitioner i IFRS 9

Definitioner

Kreditförlust Underskott i företagens kassaflöden, det vill säga differensen mellan avtalsenliga kassaflöden och de kassaflöden som förväntas erhållas, diskonterat med den ursprungliga effektivräntan (IFRS 9 Bilaga A).

12 månaders förväntade

kreditförluster Delen av de förväntade kreditförlusterna för den återstående löptiden som är möjliga inom tolv månader efter balansdagen (IFRS 9 Bilaga A).

Förväntade kreditförluster för återstående löptid

De förväntade kreditförlusterna som uppkommer av möjliga fallissemangshändelser under det finansiella instrumentets förväntade löptid (IFRS 9 Bilaga A).

Kreditförsämrad finansiell tillgång

Om en eller flera händelser inträffar och som har negativ påverkan på de framtida kassaflödena från en finansiell tillgång räknas den som kreditförsämrad. Händelser som kan påverka detta är exempelvis avtalsbrott eller betydande betalningssvårigheter hos låntagaren (IFRS 9 Bilaga A).

Kreditjusterad effektivränta Räntan som exakt diskonterar de beräknade kommande in- och utbetalningarna under löptiden för tillgången till det upplupna anskaffningsvärdet (IFRS 9 Bilaga A).

Derivat

Ett finansiellt instrument som har följande tre egenskaper:

a) Värdet förändras på grund av ändringar i ett finansiellt instruments pris, bestämd ränta, råvarupris, valutakurs, ränte- eller prisindex, kreditindex eller kreditbetyg.

b) Den inledande investeringen är mindre än för andra avtal som förväntas påverkas på ett jämförbart sätt vid marknadsförändringar eller kräver ingen investering alls.

c) Reglering sker vid en framtida tidpunkt. (IFRS 9 Bilaga A).

Förlustreserv Reserveringar för förväntade kreditförluster (IFRS 9 Bilaga A).

(21)

2.6.3 Klassificering och omklassificering

Hur ett företag klassificerar sina finansiella tillgångar beror på företagets affärsmodell och egenskaperna hos de kassaflöden som ska genereras från tillgången. Klassificering av tillgångarna kan ske till Upplupet anskaffningsvärde, Verkligt värde via övrigt totalresultat eller till Verkligt värde via resultatet (IFRS 9, p. 4.1.1). Om syftet med innehavet är att erhålla avtalsenliga kassaflöden och inbetalningar sker vid förutbestämda tidpunkter med ett kapitalbelopp och ränta på kvarvarande beloppet ska klassificering ske till Upplupet anskaffningsvärde (IFRS 9, p. 4.1.2). Om företaget istället har en affärsmodell vars huvudmål är att erhålla avtalsenliga kassaflöden av kapitalbelopp och ränta vid bestämda tidpunkter men också att sälja de finansiella tillgångarna ska tillgången klassificeras till Verkligt värde via övrigt totalresultat (IFRS 9, p. 4.1.2A). Med kapitalbeloppet för de två nämnda värderingarna avses den finansiella tillgångens verkliga värde första gången som redovisning sker och räntan omfattar exempelvis ersättning för kreditrisker, pengars tidsvärde, vinstmarginal och diverse utlåningskostnader (IFRS 9, p. 4.1.3). Om den finansiella tillgången inte kan värderas till Upplupet anskaffningsvärde enligt p. 4.1.2 eller till Verkligt värde via övrigt totalresultat enligt p. 4.1.2A ska värdering ske till Verkligt värde via resultatet, detta sker även om avsikten med tillgången är att sälja den (IFRS 9, p. 4.1.4; B4.1.5). Klassificering ska även ske till denna kategori om tillgången värderas och förvaltas utifrån verkligt värde (IFRS 9, p. B4.1.6). Dock kan ett företag även göra ett oåterkalleligt val att värdera en tillgång till verkligt värde via resultatet första gången som redovisning sker om detta minskar eller eliminerar avvikelser i värdering eller redovisning (IFRS 9, p. 4.1.5).

En omklassificering av de finansiella tillgångarna ska enligt IFRS 9, p. 4.4.1 endast ske om ett företag byter affärsmodell för hur tillgångarna ska förvaltas. En sådan omställning förväntas dock ske mycket sällan när företaget antingen börjar eller slutar utöva en verksamhet, till exempel om ett affärsområde avvecklas (IFRS 9, p. B4.4.1). Om en omklassificering sker enligt punkt 4.4.1 ska den tillämpas framåtriktat och därför ska inte tidigare vinster, förluster och räntor som är redovisade räknas om (IFRS 9, p. 5.6.1).

2.6.4 Värdering

(22)

2.6.5 Nedskrivning

Nedskrivningen av en finansiell tillgång utgår från tillgångens förväntade kreditförluster och en förlustreserv ska redovisas för finansiella tillgångar redovisade till Upplupet anskaffningsvärde och Verkligt värde via övrigt totalresultat (IFRS 9, p. 5.5.1). Nedskrivningen och förlustreserven för finansiella tillgångar som värderas till Verkligt värde via övrigt totalresultat ska redovisas i övrigt totalresultat men dock inte påverka tillgångens redovisade värde i balansräkningen (IFRS 9, p. 5.5.2). I IFRS 9 finns tre olika steg för redovisning och avsättning för förväntade kreditförluster som instrumenten kategoriseras i, terminologin om tre steg är dock inget som benämns rakt ut i standarden (Hashim, Li & O’Hanlon 2016). Företagen ska, vid varje balansdag, göra en bedömning av kreditförlustreserven och utvärdera huruvida kreditrisken har ökat och värdera den till ett belopp som återspeglar de förväntade kreditförlusterna (IFRS 9, p. 5.5.3).

Initialt placeras alla finansiella instrument i “steg ett” och det är sådana där kreditrisken inte ökat avsevärt sedan det första redovisningstillfället eller där kreditrisken är låg (Gebhardt 2016; Grobbelaar 2015; Hashim, Li & O’Hanlon 2016; Novotny-Farkas 2016). För dessa ska förväntade kreditförluster för tolv månader framöver beräknas och redovisas på balansdagen. Det är den del av de förväntade kreditförlusterna för instrumentets hela livslängd som är möjliga till följd av en fallissemangshändelse inom de kommande tolv månaderna (Hashim, Li & O’Hanlon 2016). Redovisningen av förväntade kreditförluster i “steg ett” syftar till att återspegla att avkastningen på den finansiella tillgången även inkluderar en reservering som täcker eventuella kreditförluster som förväntas när instrumentet först redovisas (Novotny-Farkas 2016).

Om det vid utvärderingen av det finansiella instrumentet visar sig att en väsentlig ökning av kreditrisken ägt rum sedan det första redovisningstillfället faller det istället under “steg två” för redovisning av förväntade kreditförluster (Grobbelaar 2015; Hashim et al. 2016; IFRS 9, p. 5.5.3). För sådana finansiella instrument ska de förväntade kreditförlusterna för instrumentets hela återstående löptid redovisas (ibid.). Om företaget vid nästkommande balansdag gör bedömningen att kreditrisken inte har ökat och att kraven för “steg två” inte längre uppfylls ska företaget istället återgå till “steg ett” och värdera reserven till ett belopp motsvarande 12 månaders kreditförluster (IFRS 9, p. 5.5.7). Huruvida kreditrisken har ökat eller inte ska bedömas genom en jämförelse av hur stor risken för fallissemang är mellan balansdagen och det första redovisningstillfället. Detta ska göras genom beaktning av tillgängliga uppgifter som både är verifierbara och rimliga (IFRS 9, p. 5.5.9).

(23)

2.7 Skillnader mellan IAS 39 och IFRS 9

I detta avsnitt redogörs för de mest väsentliga skillnaderna mellan IAS 39 och IFRS 9. Skillnaderna sammanfattas nedan i tabell 3.

Tabell 3 Skillnader mellan IAS 39 & IFRS 9

Kategori IAS 39 IFRS 9

Innehåll

Behandlar redovisning och värdering samt nedskrivning av finansiella instrument medan hänvisning görs till IAS 32 och IFRS 7 för klassificering och upplysningar (IAS 39).

Inkluderar klassificering, värdering och redovisning samt nedskrivning. Hänvisning till IFRS 7 görs gällande upplysningar (IFRS 9)

Klassificering

Fyra olika klassificeringskategorier. Finansiella tillgångar värderade till verkligt värde via resultatet, Investeringar som hålls till förfall, Lånefordringar och kundfordringar och Finansiella tillgångar som kan säljas (IAS 39 p. 9).

Tre olika klassifieringskategorier. Upplupet anskaffningsvärde, Verkligt värde via övrigt totalresultat och Verkligt värde via resultatet (IFRS 9 p. 4.1.2, 4.1.2A, 4.1.4).

Värdering

Inga skillnader vid den första värderingen. Efterföljande värdering ska ske till verkligt värde, upplupet anskaffningsvärde eller kostnad (IAS 39 p. 46).

Inga skillnader vid den första värderingen. Efterföljande värdering ska ske till upplupet anskaffningsvärde, verkligt värde via övrigt totalresultat och verkligt värde via resultatet (IFRS 9 p. 5.2.1).

Omklassificering Se avsnitt 2.6.6 för omklassificeringar under IAS _39. Får endast ske vid byte av affärsmodell för hur tillgångarna ska förvaltas (IFRS 9 p. 4.4.1).

Nedskrivning Redovisning av kreditförluster sker endast till följd av en objektiv händelse (Incurred credit-loss model).

Framåtblickande. Redovisar förväntade kreditförluster utifrån en Expected credit-loss modell i tre olika steg, ingen objektiv händelse krävs för redovisning.

2.8 Utgångspunkt för analys

Mot bakgrund av referensramen illustreras i detta avsnitt studiens analysmodell som består av två delar. Den första inkluderar ett verktyg för analys ur ett intressentperspektiv och den andra omfattar lagstiftning och grundar sig i bankernas redovisning. Analysmodellen appliceras på studiens datamaterial som presenteras i kapitel 4 för att undersöka vilka övergångseffekter standardbytet medfört.

De första avsnitten av referensramen ligger till grund för analys ur ett intressentperspektiv. Med hjälp av redovisningens kvalitativa egenskaper undersöks hur möjligheterna att fatta beslut påverkats av standardbytet, detta utifrån ett intressentperspektiv. Vi har utformat en modifierad intressentmodell med utgångspunkt från intressentteorin och agentteorin för att utforma en passande analysmodell för denna del av studien. I studien används både de grundläggande och förstärkande kvalitativa egenskaperna som tagits upp under avsnitt 2.5,

relevans, korrekt återgivande, jämförbarhet, begriplighet, verifierbarhet och aktualitet. Dessa

(24)

undersöka hur varje kvalitativ egenskap påverkats av standardbytet och om de förbättrats, försämrats eller inte fått någon påverkan.

Syftet med finansiella rapporter är att förse intressenter med användbar information som kan ligga till grund för de beslut som kan fattas (IASB 2018, p. 1.12). Olika intressenter har ofta olika informationsbehov men vi använder oss dock av en bred definition av begreppet intressent där vi på ett liknande sätt som Freeman och Reed (1983) definierar en intressent som en part som på något sätt, direkt eller indirekt, påverkas av företagets handlande. Exempel på intressenter som kan vara relevanta vid studier av banker är investerare och kunder i form av låntagare. Vi väljer även att inkludera vissa delar av agentteorin i intressentmodellen då agentrelationer inom bankerna kan påverka intressenterna genom olika incitament och handlanden. Informationsassymetri och redovisningens utformande kan leda till agentproblem om agentens och principalens mål inte är desamma, vilket kan påverka bankernas finansiella ställning.

(25)

3 Metod

Detta kapitel presenterar studiens tillvägagångssätt. Studiens syfte är att undersöka vilka effekter införandet av IFRS 9 har haft på svenska banker och deras koncernredovisning. Detta har genomförts med hjälp av en innehållsanalys av tre svenska bankers årsredovisningar och kvartalsrapporter där lämplig data gällande IAS 39 och IFRS 9 samlats in och analyserats. Studien har endast fokuserat på finansiella tillgångar och därför bortsett från finansiella skulder och säkringsredovisning under standarderna. Datamaterialet har sammanställts i tabeller och text i kapitel fyra och utifrån detta utformades ett sammanfattat undersökningsresultat för att få en tydligare överblick av materialet. Vidare syftar studien även till att analysera förändringarna som standardbytet medfört sett ur ett intressentperspektiv. För att undersöka detta har analys genomförts med hjälp av studiens analysverktyg som presenterats i avsnitt 2.9. Detta har sin utgångspunkt i de kvalitativa egenskaperna, intressentteorin och agentteorin.

3.1 Forskningsstrategi och design

Studien har en kvalitativ forskningsstrategi då syftet är att undersöka vilka effekter standardbytet medfört och därigenom få en djupare förståelse för detta specifika fenomen. I kvalitativ forskning läggs mer vikt på ord än på att mäta data (Bryman & Bell 2017, s. 58). Forskaren har ofta som mål att få en mer fördjupad förståelse för det som undersöks (Patel & Davidson 2011, s. 118) och vid genomförandet av en kvalitativ forskningsprocess är forskaren mer flexibel och forskningen mer ostrukturerad (Olsson & Sörensen 2011, s. 18). Studien har inte för avsikt att generalisera resultatet utan syftet är att få en grundlig förståelse för kontexten. Hur standardbytet har påverkat de finansiella rapporterna utifrån ett intressentperspektiv undersöks lämpligast genom tolkning, vilket även styrker argumentationen kring varför en kvalitativ forskningsstrategi är bäst lämpad.

Undersökningen har genomförts med hjälp av en dokumentanalys i form av en kvalitativ innehållsanalys av årsredovisningar och kvartalsrapporter utgivna av bankerna. Analysen är deskriptiv där datamaterialet består av text och siffror över hur bankerna beskriver och tolkar standardbytet. Vidare finns även vissa inslag av en komparativ design då jämförelser har gjorts mellan år och bankerna för att få en övergripande insikt i hur standardbytet påverkat redovisningen. Vi anser att en dokumentanalys är tillräcklig för att även studera standardbytet ur ett intressentperspektiv, detta eftersom denna aspekt undersöks med utgångspunkt i vilka effekter IFRS 9 haft på redovisningens kvalitativa egenskaper. Utifrån ett mer tolkande perspektiv har analys av de kvalitativa egenskaperna genomförts med utgångspunkt i standarderna. Med hjälp av studiens utgångspunkt för analys som presenterats i avsnitt 2.9 analyserades datamaterialet.

3.2 Datamaterial och urval

(26)

Studien har utgått från ett målstyrt strategiskt urval, vilket enligt Bryman och Bell (2017, s. 406) och Jacobsen (2002, s. 202) lämpar sig när syftet med urvalet är att det ska vara relevant för undersökningens forskningsfrågor och den information som efterfrågas. Det målstyrda urvalet var i linje med studiens omfattning och syfte och medförde en begränsning i antalet företag som inkluderades i studien, men till förmån för en mer djupgående förståelse och analys av de enskilda fallen. Efter avvägningar mellan vilken bransch som angås mest lämpad för studien föll valet på banksektorn. Detta eftersom mycket information presenteras i bankernas finansiella rapporter och vi fann ett intresse i just denna bransch. I linje med studiens syfte avsågs även endast svenska börsnoterade banker vara av intresse för urvalet då det är redovisningsstandarder som endast tillämpas av börsnoterade bolag som studeras. Urvalsprocessen mynnade ut i tre banker som kom att ligga till grund för datainsamlingen, Skandinaviska Enskilda Banken, Swedbank och TF Bank. Anledningen till varför just dessa banker valdes ligger i avsikten att studera banker av olika storlek. SEB och Swedbank anses vara storbanker medan TF Bank är en mindre nisch-bank. Den sistnämnda har sitt säte i Borås vilket låg till grund för varför just den valdes.

I dessa tre banker valdes sedan lämpliga dokument ut i form av årsredovisningar och delårsrapporter som hämtades från varje banks hemsida. De åren som var väsentliga för datainsamlingen var 2017 och 2018 eftersom standardbytet ägde rum 1 januari 2018. Anledningen till att flera olika rapporter användes var för att få ett så brett underlag som möjligt och även identifiera relevant information då olika mängd tas upp i de olika rapporterna och presenteras på olika ställen. Utvalda kvartalsrapporter användes som ett komplement till årsredovisningarna för att få ett brett datamaterial. Mycket fokus lades även på noterna i rapporterna där mycket information återgavs kring standardbytet. De årsredovisningar och kvartalsrapporter som legat till grund för studiens datainsamling har ansetts tillräckliga, men förutom dessa har även andra rapporter från till exempel andra kvartal granskats överskådligt men ingen data från dessa har använts i studien. Rapporterna granskades noggrant i syfte att sortera ut relevant information och då studien behandlar IFRS 9 - finansiella instrument var det endast poster som behandlar finansiella tillgångar som var av essentiell betydelse. Resterande delar och poster i dokumenten beaktades inte.

Vid genomförandet av en studie är det till följd av ekonomiska, praktiska och tidsmässiga orsaker i stort sett omöjligt att studera alla fall inom det område som studeras, vilket leder till att ett urval måste göras (Bryman & Bell 2017, s. 32; Halvorsen 1992, s. 95). Hur urvalet görs avgör hur representativt det är för hela populationen (Halvorsen 1992, s. 96). I kvalitativa ansatser finns det flera olika kriterier som ligger till grund för urvalet (Jacobsen 2002, s. 198). Kriterierna för urvalet till kvalitativa undersökningar styrs ofta av syftet med undersökningen (ibid.).

3.3 Studiens trovärdighet och etiska överväganden

(27)

undersökningar, men i kvalitativa undersökningar är mätning inte det främsta syftet och därför har vissa forskare diskuterat hur relevanta just dessa begrepp är för den typen av studie (Bryman & Bell 2017, ss. 68, 378). För studier som använder sig av en kvalitativ metod har det istället utarbetats alternativa kriterier för att utvärdera kvaliteten på undersökningen;

trovärdighet och äkthet (Bryman & Bell 2017, s. 380). Kriteriet trovärdighet omfattas av fyra

underkriterier som är tillförlitlighet, överförbarhet, pålitlighet och konfirmering (Bryman & Bell 2017, s. 380).

Tillförlitlighet innebär att det ska finnas en samstämmighet mellan forskarens observationer och utvecklade teorier och att resultatet ska spegla verkligheten (Bryman & Bell 2017, ss. 380-381). Studien möter tillförlitlighetskriteriet genom att empirin utformats från offentliga dokument utgivna av verkliga företag. Noggranna granskningar och diskussioner har också förts för att säkerställa att informationen har uppfattats korrekt och återkoppling till studiens syfte och forskningsfrågor har skett löpande under studiens gång.

En kvalitativ forskning utgörs ofta av djupgående studier av en grupp eller sammanhang, vilket innebär att resultatet har tendens att fokusera på just den specifika kontexten av verkligheten som har studerats (Bryman & Bell 2017, s. 382). Överförbarhet handlar om hur och om studiens resultat kan generaliseras och appliceras i andra kontexter (Bryman & Bell 2017, s. 70). Då syftet med studien inte är att generalisera resultatet och urvalet är begränsat anses möjligheten för överförbarhet av resultatet till andra kontexter bristande. Generalisering till alla svenska banker som tillämpar IFRS är alltså inte möjligt.

Pålitlighet är det tredje underkritieriet till trovärdighet och är en motsvarighet till reliabilitet (Bryman & Bell 2017, s. 380). Pålitlighet uppnås genom att forskaren tillämpar ett granskande synsätt, vilket innebär att en komplett beskrivning av forskningsprocessen skapas (Bryman & Bell 2017, s. 382). I denna studie bemöts pålitlighetskriteriet genom beskrivningar av de olika valen för forskningsansats, forskningsstrategi och tillvägagångssätt. Den data som samlats in är offentlig vilket också understödjer att liknande studier kan genomföras i framtiden.

Inom samhällelig forskning är det osannolikt att uppnå fullkomlig objektivitet men det är ändå av stor betydelse att säkerställa att studien i största utsträckning genomförts objektivt och i god tro (Bryman & Bell 2017, ss. 382-383). Detta är det fjärde trovärdighetskriteriet som Bryman och Bell (2017, s. 380) benämner konfirmering. Forskaren ska alltså vara objektiv och inte låta personliga värderingar påverka undersökningen eller dess resultat. Med detta i åtanke har studien i största möjliga mån genomförts utifrån ett objektivt perspektiv.

Det andra grundläggande kriteriet för att bedöma en kvalitativ studie är äkthet (Bryman & Bell 2017, s. 380). Kriterierna som faller under äkthet är sådana som mer rör forskningspolitiska konsekvenser som till exempel att undersökningen ger en rättvis bild av de uppfattningar som finns i den grupp av människor som studerats (Bryman & Bell 2017, s. 383).

Vid datainsamlingen måste tillförlitligheten övervägas och källorna ska granskas utifrån saklighets- och objektivitetssynpunkt (Ejvegård 2009, s. 71). Vid nyttjande av källkritik på ett systematiskt sätt finns det främst fyra olika regler; äkthet, oberoende, samtidighet och

tendens, vilket kan ses som ett hjälpmedel för att värderingen och tolkningen av datan ska

(28)

Äkthet innebär att en kontroll av äktheten i källorna ska göras av forskaren för att garantera att inga förfalskningar finns i materialet och vart informationen är hämtad (Ejvegård 2009, s. 71; Esaiasson et.al 2012, s. 282). Källor som kan bekräftas med hjälp av andra källor från andra tidpunkter men med samma påstående är en del av oberoenderegeln. Personen som har tagit fram informationen till källorna ska vara oberoende och opåverkade (Thurén 2013, ss. 7-8). Den tredje regeln, samtidighet förklaras som tidssamband och betyder att tiden från att en händelse sker tills att insamlingen av data har ägt rum har stor betydelse, eftersom skäl till tvivel på källan blir större ju längre tiden går (Nyberg 2000, s. 197; Thurén 2013, ss. 7-8). Den fjärde och sista regeln, tendens hjälper oss att överväga hur berättaren har skapat berättelserna (Esaiasson et.al 2012, s. 285). Med tendens ska inga anledningar och misstankar existera om att informationen har förvanskats (Thurén 2013, ss. 7-8).

Då studien har som syfte att behandla IFRS 9 har standarder och offentliga dokument varit av stor betydelse. Detta är dokument som utgivits av organisationer och myndigheter. De standarder som använts har getts ut av IASB som är ett normgivande organ och anses därför tillförlitliga. Studiens datamaterial har sin grund i årsredovisningar och kvartalsrapporter utgivna av bankerna. Dessa är offentliga och hämtade från respektive banks hemsida. Årsredovisningarna och kvartalsrapporterna anses tillförlitliga då de ska upprättas i enlighet med IFRS och sedan revideras av oberoende revisorer. Informationen som hämtats från bankerna uppfyller regeln för samtidighet då fokus har legat på rapporter som avser de senaste åren.