Kompetenser med konsekvenser för
kulturmiljö- och museisektorn
– en förstudie
Riksantikvarieämbetet Box 5405
114 84 Stockholm Tel 08-5191 80 00 www.raa.se
registrator@raa.se
Riksantikvarieämbetet 2019
Rapporten: Kompetenser med konsekvenser för kulturmiljö- och museisektorn – en förstudie Författare: Ola Wolfhechel Jensen
Upphovsrätt, där inget annat anges, enligt Creative Commons licens CC BY.
Villkor på http://creativecommons.org/licenses/by/4.0/deed.sv
Innehållsförteckning
Sammanfattning ... 4
1. Syfte och fördjupningsområden ... 5
2. Avgränsning och metod ... 6
3. Kompetens, kunskap och utbildning... 8
3.1 Kompetens och kompetensförsörjning – några definitioner ... 8
3.2 Högre utbildning och dess relation till arbetsmarknaden ... 10
4. Utblick och tillbakablick ... 12
4.1 Tidigare utredningar ... 12
4.2 Faktorer som påverkat kompetensbehoven under 2000-talet ... 13
5. Kompetensbehov inom kulturmiljö- och museisektorn ... 15
5.1 Museikompetenser ... 15
5.2 Samlingsförvaltning, konserverings- och materialkompetenser... 18
5.3 Byggnads-, bebyggelse- och kyrkoantikvarisk vård ... 20
5.4 Inventering och landskapsvård ... 22
5.5 Uppdragsarkeologi och maritim arkeologi... 24
5.6 Samhällsplanering – kommuner och länsstyrelser ... 27
6. Slutsatser och rekommendationer ... 30
Referenser ... 34
Sammanfattning
Syftet med denna förstudie är att skapa ett underlag inför en kommande handlingsplan genom att dels övergripande karaktärisera innevarande
kompetensbehov inom kulturmiljö- och museisektorn, dels identifiera centrala områden som bör beaktas och aktörer att föra dialog med om innevarande och kommande behov. De identifierade kompetensbehoven är många och av mycket skiftande karaktär och tidigare insatser har i regel varit begränsade och inriktade på enskilda professioner och behov. Följaktligen saknas ett helhetsgrepp där hela kulturmiljö- och museisektorn blivit beaktad och som därtill varit uthållig över tid.
Till uppgiftens komplexitet hör att fältet rymmer en lång rad olika professioner och yrkeskategorier med delvis olika förutsättningar som måste beaktas i en
handlingsplan. Undersökningen visar därtill att uttryckta behov inte alltid är nya och vid andra tillfällen att det inte handlar om kompetens- utan om resursbrist. I ytterligare fall är det inte ny kompetens som behövs utan strategier för
kompetensöverföring och andra kunskapsfrämjande aktiviteter. För att lyckas med en långsiktig handlingsplan krävs vissa förutsättningar, däribland ett väl uppbyggt nätverk och en kontinuerlig dialog med företrädare för olika professioner och utbildningsanordnare om vilka behov som finns, hur de har uppstått och hur de bäst bör lösas. En handlingsplan förutsätter vidare att någon får förtroende att samordna och fungera som mottagare och förmedlare av information om arbetsmarknadens behov och utbildningsordnarnas förutsättningar och att i denna process föreslå åtgärder. Förstudien belyser möjligheterna för Riksantikvarieämbetet att ta denna roll.
1. Syfte och fördjupningsområden
Kompetensbehoven inom kulturmiljö- och museisektorn ändras över tid i takt med att inriktningar, uppdrag och vad som klassas som kärn- respektive
stödverksamheter kompletteras och ibland definieras om. Även praktiska förutsättningar som den digitala utvecklingen och att nya uppgifter tilldelas den offentliga sektorn spelar i sammanhanget en avgörande roll. Det är därför viktigt att vara lyhörd för innevarande och kommande behov och Riksantikvarieämbetet vill verka för att kompetensförsörjning i högre utsträckning ska kunna anpassas efter ändrade förutsättningar. Från myndighetens sida efterfrågas därför ett samlat och strategiskt arbete för att utveckla kompetensförsörjningen inom
kulturarvsområdet, främst med avseende på museer och kulturmiljöarbetet. Som ett led i detta har denna förstudie genomförts med syfte att ta fram ett underlag inför en kommande handlingsplan. Förstudien ska dels mynna ut i en översiktlig karaktärisering och beskrivning av kompetensförsörjningsbehov, dels ska den identifiera centrala områden och frågeställningar som bör beaktas och aktörer att föra dialog med inom ramen för handlingsplanen.
Kulturmiljö- och museisektorn rymmer en lång rad professioner och
yrkeskategorier. För att skapa en strategisk handlingsplan inom ett så omfattande fält krävs insatser och insikter inom en rad områden som rör kompetensfrågor i allmänhet och inom berörda professioner i synnerhet. Detta gäller allt från grundläggande frågor om vad kompetens och kompetensförsörjning innebär till vilka konkreta behov och förebyggande insatser som har blivit gjorda och som görs idag. Förstudien har därför fokuserat på följande områden:
Allmänna fördjupningsområden
● utbildning och arbetsmarknad (uppdrag, förväntningar och dess kontaktytor)
● olika kompetenstyper i relation till olika kunskaps- och utbildningsformer
● kompetensförsörjnings-/utvecklingsstrategier
Specifika fördjupningsområden beträffande kulturmiljö- och museisektorn
● tidigare och pågående utredningar och åtgärder gällande kompetensbehov
● karaktärisering av aktuella professioner och yrkeskategorier och dess olika kompetens- och utbildningsområden
● utbildningsanordnare och lärosätenas möjlighet att anpassa sin utbildning efter arbetsmarknadens ändrade kompetensbehov
● arbetsgivare och intresseorganisationer (kompetensbehövande aktörer och deras kanaler)
● kompetens- och utbildningsluckor
● exempel på kompetensförsörjningsstrategier; från högre utbildning, verksamhetsstyrd kompetensutveckling till rekrytering
● faktorer som påverkar dagens kompetensbehov
För att åtgärda uppkomna kompetensluckor har det under åren genomförts en rad insatser, dels genom intern och egeninitierad kompetensutveckling, dels genom ett närmande till externa utbildningsanordnare. I skrivande stund pågår flera insatser av vilka några presenteras senare i dokumentet. Något samlat grepp har emellertid inte tagits. Mot bakgrund av de kompetensbehov som idag uttrycks måste ett sådant samordningsarbete ses som angeläget. En seriös satsning kräver emellertid en långsiktighet och ett kontinuerligt arbete med att avläsa och kommunicera ändrade kompetensbehov med målsättningen att få dem åtgärdade.
En strategisk handlingsplan för kompetensförsörjning kan av naturliga skäl inte enbart fokusera på innevarande och tidigare brister utan även på kommande behov.
För att skapa framförhållning är det därför viktigt att i nära dialog med kulturmiljö- och museisektorn identifiera framtida utmaningar och kompetensluckor. Därtill är det viktigt att förmå framtida generationer av studenter inom högre utbildning att intressera sig för utbildningar som kan leda till arbete inom dessa områden. Här finns fler utmaningar som bland annat handlar om hur de kan få en överblick över framtida kompetensbehov och karriärmöjligheter, hur man kan stödja
utbildningsanordnare att utforma utbildningar i relation till identifierade kompetensbehov och hur man samtidigt kan bidra till en ökad mångfald och en balanserad könsfördelning inom deras framtida arbetsmarknad. Dessa uppgifter vilar ytterst på lärosätena, men för att kunna genomföra dem behöver de uppdaterad och relevant information om innevarande och kommande villkor.
2. Avgränsning och metod
Förstudien koncentrerar sig på kompetensförsörjningsbehov inom
kulturmiljöarbetet och museer vilket ligger i linje med Riksantikvarieämbetets ansvarsområden, dvs. kulturlandskap, kulturmiljöer, kulturföremål och museer.
Flera av de professioner som ingår i dessa områden kan därtill karaktäriseras som välfärdprofessioner då de, direkt eller indirekt, verkar inom och för den offentliga sektorn och därmed är avhängiga övergripande politiska mål och
förvaltningsprinciper. Medan vissa av dessa professioner, som uppdragsarkeologi och byggnadsvård, har en mer ämnespraktisk inriktning arbetar andra med
handläggnings- och tillsynsärenden som ofta kräver andra typer av kompetenser.
Denna beroendeställning till professions-, bransch-/sektors- och
förvaltningsgrundade faktorer har långtgående konsekvenser för vilka färdigheter som behövs och hur själva behoven av kompetens uppstår och ändras över tid. I den kommande handlingsplanen blir detta viktigt att beakta.
Professioner är heller inte statiska utan förändras över tid vilket får avgörande konsekvenser för dess kompetenser. Då många av dess utövare verkar inom den offentliga sektorn påverkas de av faktorer som präglar förvaltning i sin helhet, såsom ändrade lagar och politiska beslut. Kompetensbehov kan även uppstå då nya uppdrag och ansvarsområden fogas till gamla. Olika politik- och
förvaltningsområden existerar ej heller isolerade utan flyter oundvikligen in i varandra vilket kräver kunskap och insikter i angränsande verksamhetsområden.
Samtidigt uppstår kompetensbehov inte i ett vakuum vilket gör det nödvändigt att backa tillbaka i tid för att förstå under vilka omständigheter de skapats.
För att täcka in bredden av professioner och kompetensregister fördjupar förstudien kompetensfrågan inom följande uppdragsformer: bebyggelse- och byggnadsvård med dess olika professioner inklusive kyrkoantikvarisk sådan, uppdragsarkeologi inklusive maritim arkeologi, inventering och landskapsvård, museisektorns olika professioner liksom samlingsvård, konserverings- och materialkompetens samt länsstyrelsernas och kommunernas tillsynsansvar.
Ser vi till utbildningsmöjligheter inom berörda kategorier så finns det idag en uppsjö av aktörer, från yrkeshögskolor till lärosäten inom högre utbildning, dvs.
universitet och högskolor. Inom detta område finns flera kartläggningar gjorda och en jämförelse över tid visar att utbildningsutbudet ändras förhållandevis snabbt vilket kräver regelbunden uppdatering. Av den anledningen har förstudien istället valt att fokusera på hur lärosäten inom högre utbildning ser på sin utbildningsroll i förhållande till arbetsmarknaden. Det finns idag en utbredd föreställning att lärosäten har till uppgift att anpassa sin utbildning efter nya behov. Det är därför viktigt att föra dialog om var dessa gränser går och var olika behovsanpassade utbildningsformer bäst hör hemma.
Kartläggningen av innevarande kompetensförsörjningsbehov syftar enbart till att skapa en översiktlig beskrivning och karaktärisering av vad som uttryckts under den senaste femårsperioden. Den begränsas till att redogöra för vad som
framkommit i redan genomförda och pågående utredningar med kompletterande insatser i form av frågeställningar till några utvalda aktörer inom kulturmiljö- och museisektorn och lärosäten där så ansetts nödvändigt. En stor del av arbetet har därför bestått i litteraturstudier för att fånga upp relevant information. Följaktligen gör den inte på något vis anspråk på att vara uttömmande och ska inte mynna ut i någon detaljerad analys av innevarande behov eller i ett slutgiltigt förslag på hur handlingsplanen ska utformas.
3. Kompetens, kunskap och utbildning
3.1 Kompetens och kompetensförsörjning – några definitioner
Kompetens är ett mångfacetterat begrepp och kopplas i regel till individens
färdighet och förmåga att omsätta kunskap och erfarenheter i handling. Följaktligen är kompetens relationellt i betydelsen att den är beroende av individens
förkunskaper/förförståelse sett i relation till vad den ska uppnå, men också av de förutsättningar som organisationen och omgivningen ger. En vanlig och grov indelning är den mellan formell och reell kompetens. Den förra syftar på grundläggande och i regel examinerad erfarenhet och inlärning av fakta (förfogandekunskap) som i huvudsak förvärvas under formella
utbildningsaktiviteter. Med reell kompetens menas en individs samlade erfarenheter och kunnande som successivt byggs upp under dennes
yrkesverksamma liv. För att begreppsliggöra denna förändring skiljer man mellan förståelsekunskap, färdighetskunskap och förtrogenhetskunskap. Genom
insocialisering, praktisk arbetslivserfarenhet och andra kompetenshöjande aktiviteter inom exempelvis en myndighetskultur erhåller individen gradvis en ökad abstraktionsförmåga och kunnande i handling, kunskapsmässig överblick och fördjupad förståelse.
Kompetenser kan även delas in i kärn-, stöd-, utvecklings- respektive
nedgångskompetenser.1 Såväl utvecklings- som nedgångskompetenser tar sikte på framtiden, i det förra fallet på möjliga och kommande behov, i det senare fallet på sådant som kan falla ifrån. Med kärnkompetens avses kunskap och färdigheter inom organisationens sakområden, medan stödkompetenser ska bistå dessa verksamheter. Ett närliggande begrepp är kvalifikation vilket syftar på de
arbetsinsatser och krav på arbete som kompetensen är tänkt att motsvara.2 Det är i själva handlingen som kompetensen kommer till uttryck. Även här är det brukligt att skilja mellan formella, uttalade kvalifikationer som ställs och faktiska
kvalifikationer i det dagliga arbetet.
1 Se exempelvis Nilsson, Wallo, Rönnqvist & Davidson 2011, s. 77.
2 Se Nilsson, Wallo, Rönnqvist & Davidson 2011, s. 75–82.
Exempel på kompetensmodell som illustrerar förhållandet mellan olika påverkansfaktorer.
Ännu ett närliggande begrepp är förmåga i betydelsen vad för aktiviteter som exempelvis en myndighet behöver göra för att kunna genomföra sina olika uppdrag.3 Även om en förmåga kan vara varaktig kan behovet av kompetens och kvalifikationer ändras eller behöva kompletteras på grund av införandet av exempelvis nya system, arbetsmoment och tekniska hjälpmedel.4
Avsaknaden av kompetens kan följaktligen åtgärdas på olika vis beroende på vad som efterfrågas och vilka krav på förkunskaper som ställs.5 Då grundläggande kompetens med formell utbildning inte finns kan det bli tal om nyrekrytering. I andra fall handlar det om utveckling av befintlig kompetens genom icke-formella utbildningsaktiviteter och informellt lärande. Behov av kompetens kan även uppstå
3 Det kan nämnas att Riksantikvarieämbetet under 2017–2018 genomförde en intern förmågekartläggning.
4 Vetenskapsteoretikern Bertil Rolf gör en liknande distinktion då han talar om färdighet, praktisk kunskap samt handlings- respektive professionell kompetens som han beskriver som olika former av förmågor. Rolf 2017, s. 49–
80.
5 Exempel på metoder som används för att identifiera kompetensbehov är programteorin verksamhetslogik, planeringsverktyget SWOT-analys och en så kallad öppen samordningsmetod. Se Ekonomistyrningsverkets Verksamhetslogik: Vägledning: ESV 2016:31 2016 samt Almevik & Wolke 2018.
kräver
FÖRTROGENHETS KUNSKAP
KOMPETENS
kräver
MÖJLIGHET kräver
INSIKTER, ERFARENHETER & TRÄNING del av
del av del av
del av del av
kräver
del av
del av
del av VILJA KUNSKAP
FÖRMÅGA
FÄRDIGHETS KUNSKAP FÖRSTÅELSE
KUNSKAP FAKTA
KUNSKAP
UTBILDNING
då medarbetare slutar vilket kräver kompetensöverföring inom den egna organisationen. I andra fall kan verksamheten förändras så till den grad att
kompetenser behöver fasas ut (nedgångkompetenser). Uppkomna kompetensbehov kan även vara av mer övergående art och tillfälligt lösas med hjälp av exempelvis konsulttjänster. Även dessa faktorer måste följaktligen vägas in i en organisations kompetensförsörjningsstrategi och i en kommande handlingsplan.
3.2 Högre utbildning och dess relation till arbetsmarknaden
Inom musei- och kulturmiljösektorn ryms många olika professioner och
yrkeskategorier med olika typer av kompetenser. Nya behov kan leda till att redan etablerade utbildningsanordnare kompletterar sin undervisning eller att nya aktörer träder in för att fylla uppkomna kunskapsluckor.6 En central fråga som sällan lyfts i sammanhanget är i vilken mån de inom ramen för sina uppdrag både vill och kan anpassa sin utbildning efter ändrade kompetensbehov. Utbildning, forskning och samverkan med det omgivande samhället är universitetens och högskolornas huvudsakliga uppdrag, detta samtidigt som de är autonoma myndigheter och därför i hög grad själva kan välja inriktning på sin utbildning. Deras uppdrag vilar på en vetenskaplig grund och värnandet av den akademiska friheten liksom dess obundenhet till politiska, ideologiska och ekonomiska lojaliteter.
Samtidigt har senare decenniers högskolereformer inneburit att utbildningar i varierande omfattning kommit att anpassas efter samhällets behov och på ett tydligare vis blivit yrkesförberedande. Ett centralt mål har sedan 1990-talet varit att stimulera kontakten mellan universiteten och arbetsmarknaden och att utbildningen på ett tydligare vis ska gynna samhällelig tillväxt. I högskolelagen anges att de ska
”samverka med det omgivande samhället och informera om sin verksamhet”, att utbildningen ska verka för att studenterna har ”beredskap att möta förändringar i arbetslivet” samt att utbildning på avancerad nivå ska ”utveckla studenternas förutsättningar för yrkesverksamhet som ställer stora krav på självständighet eller för forsknings- och utvecklingsarbete”.7 Vidare har kravet att lärosätena ska verka för en ökad mångfald och könsmässig jämlikhet bland studenter skärpts.8 I högskolelagen betonas därför att i ”högskolornas verksamhet skall jämställdhet mellan kvinnor och män alltid iakttas och främjas”. Och så sent som i
regleringsbrevet för 2019 till landets universitet och högskolor understryks att utbildningsutbudet ska svara mot vad studenterna och arbetsmarknaden efterfrågar,
6 För detaljerade beskrivningar av relevanta utbildningsanordnare, se bland andra Hammarskiöld 2011; Granberg 2014 samt Lindblad & Almevik 2016.
7 Högskolelag (1992:1434).
8 SOU 2000:47: Mångfald i Högskolan: Reflektioner och förslag om social och etnisk mångfald i högskolan samt SOU 2005:66: Makt att forma samhället och sitt eget liv – jämställdhetspolitiken mot nya mål.
men också att de ska ta fram planer för hur de kan utveckla sitt arbete med jämställdhetsintegrering.9
Det kan redan här konstateras att för vissa lärosäten är den direkta kopplingen till kompetensbehov mer given än för andra. Det kanske tydligaste exemplet på detta är Hantverkslaboratoriet vid Göteborgs universitet som närmast regelbundet läser av arbetsmarknaden för att behovsanpassa vidareutbildningar. För att ta reda på hur andra förhåller sig till ändrade behov har några utvalda institutioner inom
arkeologi, museologi och byggnadsvård vidtalats inom ramen för denna förstudie.
Svaren visar på en något kluven bild både vad gäller möjlighet och benägenhet att anpassa undervisningsmoment efter arbetsmarknadens nya behov. En intressant skillnad visar sig i hur man ser på sin utbildning. Medan vissa anser att hela deras utbildningspaket har en arbetsmarknadsorientering10 gör andra en tydlig skillnad mellan dessa och moment de menar har en mer traditionell kunskapsbildande roll.11 Däremot håller de flesta med om att utbildning och program allt mer har orienterats gentemot arbetsmarknaden under senare år. En utmaning som lyfts fram är riskerna med att i allt för hög grad anpassa utbildningen efter rådande arbetsmarknad då dess behov ändras förhållandevis snabbt. Detta kan innebära att kursinnehållet är omodernt när studenterna väl är redo att bege sig ut i arbetslivet.12 En annan åsikt, som tangerar den föregående, lyfter vikten av att skapa utbildningsmoment som är flexibla nog att både svara mot innevarande och kommande behov som vi ännu inte känner till.13 Och en tredje åsikt, slutligen, pekar i fallet med arkeologi på att ämnesinriktningen är allt för bred för att kunna täcka in allt, men att det samtidigt skulle bli både felriktat och föråldrat om undervisningen enbart fokuserade på ett enskilt yrke.14 Med andra ord är det viktigt att finna en balans mellan utbildningens innehåll och en arbetsmarknad som är både bred och i ständig förändring.
Gemensamt för alla tillfrågade är att de har strategier för att inkludera arbetslivs- och branschorienterade moment i sin utbildning, däremot varierar det i vilken grad detta görs. Därtill erbjuder samtliga tidigt i grundutbildningen praktiska och arbetspräglade moment, förlägger studiebesök till arbetsplatser och ordnar föreläsningar med representanter från branschorganisationer. Därutöver har de flesta mer praktiskt orienterade program på avancerad nivå såsom på magister och mastersnivå – på Linnéuniversitetet finns därtill en forskarskola med fokus på utveckling av uppdragsarkeologi (GRASCA). Vidare håller de flesta sig
regelbundet informerade om arbetsmarknadens ändrade villkor, däremot skiljer det sig något i hur man inhämtar information, hur ofta och vilka kanaler man använder sig av samt i vilken grad kontakten med branschen är formaliserad eller mer
9 Regleringsbrev för budgetåret 2019 avseende universitet och högskolor 2018-12-18.
10 Enkätsvar 6.
11 Enkätsvar 2, 3, 5.
12 Enkätsvar 1.
13 Enkätsvar 2.
14 Enkätsvar 4.
personligt präglad. Det föreligger även en tydlig skillnad i vilken grad man mer aktivt samverkar med olika branschorganisationer och hur regelbundet detta sker.
En kommentar gör gällande att samverkan tar mycket tid i anspråk för båda parter vilket man inte alltid har. Avslutningsvis bör det noteras att när det gäller
handlingsplaner i jämställdhets- och mångfaldsfrågor så svarar några att de själva har utarbetat sådana och andra att de följer den som det egna lärosätet har upprättat.
Däremot förefaller ingen arbeta aktivt för att exempelvis skapa balans mellan manliga och kvinnliga studenter.
4. Utblick och tillbakablick
4.1 Tidigare utredningar
De professioner som här behandlas har sina egna utbildningshistorier, men flera av dem har även det gemensamt att de under loppet av 1900-talet blivit mer
specialiserade och deras utbildningar mer formaliserade. De uttryckta kompetensbehoven har varit skiftande och rört allt från grundläggande
ämneskunskaper till kompetens av mer fortbildande karaktär. En återkommande fråga under hela perioden har varit vem det är som ska åtgärda framkomna kompetensbehov, särskilda utbildningsanordnare som lärosäten, den egna branschen eller båda två. Framförallt är det i samband med större organisatoriska och verksamhetsomdanade förändringar som dylika frågor ventilerats, som inför landsantikvarieorganisationen på 1930-talet, 1976 års länsantikvariereform15 och museiutredningar som MUS-65 och Ny museipolitik från 2015.
Riksantikvarieämbetet har länge haft en samordnande roll i frågor som rör sektorsrelaterad kompetens- och kunskapsutveckling och i flera fall även varit drivande i utbildningsfrågor. Exempel på tidigare insatser är då myndigheten 1979 genomförde en utredning om utbildningsbehoven inom kulturminnesvårdens ansvarsområden.16 Drygt två decennier senare arrangerades tillsammans med DIK- förbundet en konferens för att se över kompetensbehov och utbildningsmöjligheter inom kulturarvsvetenskaper som arkeologi och museologi.17 2014 beställde Riksantikvarieämbetet en enkätundersökning om utbildning och kompetensbehov inom musei- och kulturarvsområdet18 och året därpå genomförde myndigheten tillsammans med bland andra Statens fastighetsverk, Svenska Kyrkan och
Fortifikationsverket en undersökning av kompetensförsörjningsbehov beträffande
15 I samband med detta genomfördes en inventering av utbildningar som rörde hela det kulturminnesvårdande fältet, se bidrag i Meddelanden från Riksantikvarieämbetet 1975:1.
16 Utredning om utbildning inom kulturminnesvårdens ansvarsområde: Remissammanställning och Riksantikvarieämbetets kommentarer. Rapport 1981:1.
17 Bolin (red.) 2001.
18 Lund 2015.
kulturhistoriska byggnader och miljöer.19 För museisektorns vidkommande bör även framhållas, att sedan museiuppdraget 2017 tillföll Riksantikvarieämbetet följer myndigheten kontinuerligt och i dialogform upp frågor som tangerar kompetens- och kunskapsfrågor.
Även branschorganisationer och fackförbund har varit drivande både vad gäller analys av vilka behov som finns och i att skapa åtgärder. Idag finns en lång rad intresseorganisationer inom både kulturmiljö- och museisektorn med särskilda forum där bland annat kunskaps- och kompetensbehov diskuteras. Inom högre utbildning har högskolereformer som nämnts successivt bidragit till att
utbildningen knutits allt närmre arbetsmarknadens behov av ny och uppdaterad kompetens. Redan i samband med 1969 års universitetsreform blev utbildningen inom kulturvetenskaper mer samhällsintegrerad. I kombination med tidens
stadsomvandlingar och de hot som kulturfastigheter stod inför mynnade behovet av kompetens inom byggnadsvården under 1960- och 70-talen ut i särskilda
utbildningspaket och att institutioner inom ämnet bildades, bland dem Institutionen för konservators- och bebyggelseantikvarisk utbildning vid Göteborgs universitet.20 I början av 2000-talet smiddes långtgående planer på att inrätta ett
kulturvetenskapligt institut i syfte att utveckla kulturarvsmyndigheternas arbete genom kvalificerad forskarkompetens.21 På Hantverkslaboratoriet, Göteborgs universitet, pågår som nämnts sedan tidigare arbetet med att analysera och utvärdera kompetensbehov inom områden som byggnadsvård och konservering.
Under 2017 och 2018 deltog Sverige i EU-samarbetet Open Method of
Coordination (OMC) on skills, training and knowledge transfer: Traditional and emerging heritage professions. Som del i arbetet gjordes en SWOT-analys med en nulägesbeskrivning för delar av kulturavssektorn i Sverige. Avslutningsvis kan även nämnas att Katja Lindqvist vid Institutionen för service management och tjänstevetenskap, Lunds universitet, driver ett kompetensförsörjningsprojekt med fokus på museisektorn.
4.2 Faktorer som påverkat kompetensbehoven under 2000-talet
Utredningar som de ovan har både påverkat och varit ett uttryck för ändrade kompetensbehov. Under 2000-talet är det flera faktorer som sammantaget påverkat förutsättningarna för arbetet inom musei- och kulturmiljösektorn.22 En av de stora förändringarna rör utvecklingen av den digitala tekniken och IT. Digitaliseringen har revolutionerat hantering och förmedling av kulturarvsinformation vilket
19 Kompetensförsörjning för kulturhistoriska byggnader och miljöer KKBM. Slutrapport 2015.
20 Se olika bidrag i Kulturminnesvård 1987:1.
21 Försöksverksamhet med ett kulturarvsvetenskapligt institut 2005-2010, opublicerad.
22 Kulturarvsarbetet i samhällsutvecklingen. Redovisning av regeringsuppdrag om omvärldsanalys och kunskapsöversikt avseende kulturarvsområdet 2016.
mynnat ut i krav på kompetens i frågor som rör drift, utveckling och inte minst dess användning. I princip all dokumentation som görs inom uppdragsarkeologi,
byggnadsvård och föremålshantering skapas, förvaltas och förmedlas idag med hjälp av digital teknik och för museerna har den fått långtgående konsekvenser för det pedagogiska arbetet.
Nya kulturpolitiska mål och ändrade krav på den offentliga förvaltningen har också bidragit till nya kompetensbehov. De nationella kulturmiljömålen ska främja ett hållbart samhälle (miljömässigt, socialt och ekonomiskt) och utvecklingen av en mångfald av kulturmiljöer och medborgarnas möjlighet att vara delaktiga i kulturmiljöarbetet. För detta krävs en helhetssyn på förvaltningen och för att nå dessa mål så har behovet av samverkan, samordning och tvärsektoriella arbetssätt hamnat i fokus. Denna utveckling har satt fingret på var kompetens i olika frågor finns, vem som bör ha den och vad som eventuellt fattas. Länsstyrelsen ska utifrån ett statligt helhetsperspektiv arbeta sektorsövergripande och vid sidan av
Riksantikvarieämbetet har flera myndigheter idag i uppdrag att utveckla strategier för sin delaktighet i kulturmiljöarbetet. Följaktligen ställs det idag högre krav på kunskaper om hur andra verksamheter och politikområden fungerar. Det kan redan här nämnas att just hållbarhet och kopplingen mellan natur- och kultur lyfts fram som allt viktigare verksamhets- och kompetensområden, även från musei- och utbildningshåll.23
Vidare har de ökade miljöproblemen liksom medvetenheten om kulturarvets skörhet och olika former av kulturarvsbrott aktualiserat kompetensbehov inom miljö- och klimatanpassning, samlingsvård, katastrofberedskap, brandskydd, restvärdesräddning och brottsförebyggande åtgärder. Arbetet med att främja mångfald, delaktighet och tillgänglighet förutsätter inkluderande och normkritiska arbetssätt och kompetens att motverka diskriminering utifrån kön, sexuell läggning, etnicitet, kultur, ålder, klass och funktionshinder och att barn och ungdomar lyfts fram och integreras i samhällspolitiska sammanhang.24 I målet om hållbar tillväxt möts ambitioner om regional utveckling vilket satt fokus på kulturmiljöns och museers attraktionskraft för ekonomisk tillväxt. Behov av kompetens inom entreprenörskap och näringslivsfrågor har även präglats av kulturmiljösektorns ekonomisering och avreglering liksom den ökande konsultverksamheten inom inte minst uppdragsarkeologi och byggnadsvård.25
23 Enkätsvar 2, 3 och 8.
24 Regeringens proposition 2012/13:96. Kulturmiljöns mångfald.
25 Se exempelvis Larsson 2016.
5. Kompetensbehov inom
kulturmiljö- och museisektorn
Nedan följer en beskrivning av identifierade kompetensbehov som lyfts i olika sammanhang under den senaste femårsperioden. Den utger sig som sagt inte för att vara heltäckande, istället presenteras valda exempel i syfte att visa på den variation av behov som identifierats. Varje underkapitel inleds med en kort beskrivning av de professioner som åsyftas samt några av dess förutsättningar följt av tematiska beskrivningar av ett urval av identifierade kompetensbehov.
5.1 Museikompetenser
Museisektorn rymmer en rad professioner och yrkeskategorier och bland dem både ämnes- som funktionsspecialister. Utbildning i dessa ämnen bedrivs på flera av landets lärosäten och som kärnområden räknas samlingsförvaltning, publik verksamhet och kunskapsuppbyggnad. Inom vissa områden saknas emellertid formell utbildning som är särskilt anpassad för museiverksamhet och där kunskapen istället traderas. Vikten av hög kompetens inom museernas ämnesområden betonas i 2016 års museiutredning och i den efterföljande
propositionen och museilagen från 2017. Utredningen mynnade som nämnts även ut i att Riksantikvarieämbetet har i uppdrag att samordna och främja utveckling och samarbete inom museiområdet. Därtill förekommer det att branschorganisationer lyfter frågor som rör kompetensbehov. Behoven varierar dock väsentligt, inte minst på grund av att museisektorn är tämligen heterogen vad gäller huvudmannaskap, ämnesinriktningar och uppdrag och, som en konsekvens av detta, deras
ekonomiska och personella förutsättningar.26 Istället för kompetensbrist bottnar problemet på en del håll snarare i just resurs- och personalbrist och att fler uppgifter läggs på en befintlig eller till och med minskad personalstyrka.27 Därtill kan det vara svårt att rekrytera ny personal med rätt kompetens. Att tala om generella kompetensbehov kan därför vara lite missvisande. Nedan följer dock några exempel på uttryckta behov.
Uttryckta kompetensbehov
Frågor kring museernas kompetensbehov har under senare år dryftats ett flertal gånger, främst i samband med utredningar och seminarier som rört museernas roller, uppdrag och organisation.28 Utpekade kompetensområden rör allt från
26 Se exempelvis Regeringens proposition 2016/17:116. Kulturarvspolitik. s. 103.
27 Enkätsvar 7 och 8.
28 Som underlag används i huvudsak följande: Bara gör! Så skapar du ett tillgängligare museum 2017;
Besöksutveckling för de centrala museerna 2016: Redovisning av ett regeringsuppdrag 2017-04-26; Hauptman &
projektledning, kommunikation, entreprenörskap, upphandling, samverkan och informationsförvaltning till frågor om museernas kärnområden.29 2018
presenterade Riksantikvarieämbetet en utredning som visade på stora
kompetensbehov inom digitalisering, däribland digitisering (konvertering från analogt till digitalt format), etablering av digitala plattformar och utställningar, frågor om upphovsrätt och licenser, uppföljning av webbplatsbesök och beställarkompetens av tekniska lösningar.30 Behoven liksom insatserna för att stärka dylika kompetenser varierar dock väsentligt mellan olika museer. För att överbrygga behoven efterfrågas strategisk omvärldsbevakning liksom mötesplatser och nätverk genom vilka kunskap och erfarenhet kan spridas och samarbeten skapas. Kompetensbehoven inom digitalisering har även lyfts av fackförbundet DIK. I sin framåtblickande utredning, 5D – en kompetenspolicy för framtidens museer, framhålls den digitala teknikens möjlighet till mer interaktiva och deltagarorienterade möten med museernas besökare. De nya kompetensområden som lyfts ska enligt DIK förstås mot bakgrund av de förändringar som
museisektorn genomgått under senare decennier – från att i huvudsak varit förmedlare av kunskap åt passiva besökare till att fungera som mötesplatser för demokratiska och inkluderande samtal.31
Betoningen på upplevelse, dialog och interaktion har inneburit en uppgradering av det pedagogiska arbetet. Flera museer anger visserligen att de har tillräcklig kompetens,32 men samtidigt betonas i museiutredningen och propositionen vikten av att kompetensutveckla och stärka museernas pedagogiska arbete.33 Här finns en utmaning som bottnar i att museipedagogik inte är någon enhetlig eller
lättdefinierbar verksamhet, att utbildning och grundkompetensen bland pedagoger ofta skiljer sig åt och att det pedagogiska arbetet kan te sig olika på olika museer.34 Därtill har enbart drygt hälften av de som arbetar med lärande på museer
pedagogisk utbildning varför Riksutställningar har rekommenderat
Näversköld (red.) 2014; Kultur av vem? En undersökning av mångfald i den svenska kultursektorn: Rapport 2015:2; Regeringens proposition 2012/13:96. Kulturmiljöns mångfald; Regeringens proposition 2016/17:116.
Kulturarvspolitik; Länsmuseernas och motsvarande museers kulturmiljöarbete: Kartläggning och redovisning av förutsättningarna för samverkan och verksamhetsutveckling på regional nivå 2015; Länsmuseernas situation: En konsultrapport från Kontigo på uppdrag av Riksutställningar 2016; Museer 2015: Kulturfakta 2016:3; Museer 2016: Kulturfakta 2017:3; Museerna och hbtq: En analys av hur museer och andra utställare kan belysa perspektiv rörande homosexuella, bisexuella, transpersoner och queera personer 2015; Museerna och mångfalden: En analys av hur den svenska museisektorn kan stödja och ta vara på utvecklingspotentialen i det mångkulturella Sverige 2014; SOU 2015:89: Ny museipolitik: Betänkande av museiutredningen 2014/15; Vilken mångfald? Kulturinstitutioners tolkningar av mångfaldsuppdraget. Rapport 2017:3 2017; Vision för
kulturmiljöarbetet 2030: Redovisning av ett regeringsuppdrag om ett offensivt och angeläget kulturmiljöarbete 2017 samt Dahlquist 2017.
29 Känn dig som hemma i framtidens museum: Fyra områden att förstärka och utveckla – ett framtidsdokument från Riksförbundet Sveriges museer 2016.
30 Museers digitala förmedling: Nulägesanalys med fokus på hur museer i Sverige använder digitala metoder, produkter och innehåll i utåtriktad verksamhet 2018.
31 Dahlquist 2017. Som åtgärd uppmanas landets utbildningsanordnare att i högre utsträckning integrera den digitala kompetensen i utbildningen av framtidens museipersonal.
32 SOU 2015:89. Ny museipolitik: Betänkande av museiutredningen 2014/15, s. 137.
33 Regeringens proposition 2016/17:116. Kulturarvspolitik, s. 103.
34 Hedman 2007.
kompetensutveckling inom detta område.35 Ännu en utmaning består i att det pedagogiska arbetet tenderar att ändras förhållandevis snabbt. Berit Ljung sammanfattar detta på följande vis: ”Det pedagogiska innehållet är ständigt föränderligt. Precis som pedagogik i skolor måste museers pedagogik förhålla sig till och anpassa sig till samhällsutvecklingen, t.ex. vad beträffar globalisering, demokratisering, teknifiering, mångkultur och förändrade synsätt på kunskap, lärande och synen på den som lär sig och utvecklas.”36 Denna beroendeställning innebär en utmaning i planeringen av framtida kompetensbehov och vilka åtgärder som bör vidtas. En viktig trend som uppmärksammats är att det bland
museibesökarna redan har infunnit sig en viss ’tekniktrötthet’ och att det snarare är färdigheter som rör personliga möten mellan besökare och pedagoger som behöver uppgraderas och att man möter den ökande efterfrågan på materiella och
föremålspräglade utställningar.37
Ett återkommande kompetensbehov gäller jämställdhetskompetenser som normkritik, intersektionalitet, genus, hbtq, barn- och unga liksom tillgänglighets- och mångfaldsperspektiv.38 Då Riksutställningar 2015 tillfrågade museer om deras engagemang i hbtq-frågor svarade majoriteten (87 procent) att det fanns behov av att stärka det egna museets kompetens.39 Året dessförinnan presenterade
Riksutställningar ytterligare en rapport i vilken museer rekommenderades att öka kompetensen kring mångfaldsfrågor, dels genom kompetensutveckling och dels genom att rekrytera fler med utländsk bakgrund.40 En senare undersökning visar att så inte blivit fallet och att behovet således kvarstår.41 Riksutställningar har vid ett flertal tillfällen även lyft frågor kring den fysiska, språkliga, kulturella och sociala tillgängligheten till kulturarv och minnesinstitutioner, bland annat i samarbete med projektet Funtek. Projektet, som avslutades 2017, sökte svar på hur man med tekniska, pedagogiska och kompetenshöjande insatser kan öka tillgängligheten till museer för personer med funktionsvariationer.42
Två av museisektorns kärnområden rör som nämnts samlingsförvaltning, som vi återkommer till i nästa kapitel, och kunskapsuppbyggnad. Museiutredningens och propositionens betoning av hög kompetens inom sina ämnesområden leder osökt in på behovet av forskningskompetens som varit en återkommande fråga under hela
35 Möten med möjligheter: En rapport om lärare och museers perspektiv på samverkan 2017. Se även Ljung 2009, s. 96 och Arwskog 2015.
36 Ljung 2009, s. 113.
37 SOU 2015:89: Ny museipolitik: Betänkande av museiutredningen 2014/15, s. 246 samt Enkätsvar 7.
38 Museerna och mångfalden: En analys av hur den svenska museisektorn kan stödja och ta vara på utvecklingspotentialen i det mångkulturella Sverige 2014; Genus på museer 2003 samt Jonsson Malm 2016.
39 Museerna och hbtq: En analys av hur museer och andra utställare kan belysa perspektiv rörande homosexuella, bisexuella, transpersoner och queera personer 2015.
40 Museerna och mångfalden: En analys av hur den svenska museisektorn kan stödja och ta vara på utvecklingspotentialen i det mångkulturella Sverige 2014, s. 6.
41 Kultur med olika bakgrund: Utländsk bakgrund bland anställda på statligt finansierade kulturinstitutioner i Norden 2017. Se även Lihammer & Ali 2018, s. 70–71.
42 Bara gör! Så skapar du ett tillgängligare museum 2017.
2000-talet.43 Museiforskning syftar dels till att öka kunskapen om museernas samlingar i relation till sina ämnesområden, dels till att genomlysa
kulturarvsprocesser och historiebruk. Flera utredningar pekar samstämmigt på att forskarkompetensen generellt sett är hög men att det behövs fler med
forskningsutbildning och att åtgärder vidtas för att stimulera den befintliga kompetensen. Bland förslagen finns bättre finansierings- och
meriteringsmöjligheter samt fler samarbeten mellan forskare på olika museer och landets lärosäten.44 Samtidigt har kulturmiljövårdens avreglering inneburit att många länsmuseer har förlorat sin tidigare kunskapsuppbyggande roll i länsutvecklingen samtidigt som de offentliga anslagen blivit mindre. För att upprätthålla kompetens, och samtidigt delfinansiera sin verksamhet, har flera museer valt att behålla och utveckla sin konsultverksamhet som uppdragsarkeologi och att stärka samarbetet med andra forskare och forskningsmiljöer.45 Andra, däremot, har tvärtom valt att helt eller delvis knoppa av denna verksamhet. Som en konsekvens har flera tappat sin kompetens inom områden som kräver exempelvis arkeologisk kunskap, såsom kunskapsbildning, samlingsförvaltning och
utställningar som berör arkeologiskt källmaterial.46
5.2 Samlingsförvaltning, konserverings- och materialkompetenser
Tre centrala områden som rör museiarbetet är samlingsförvaltning, konservering och materialkunskap. Riksantikvarieämbetet har med riktade satsningar länge arbetat inom dessa områden och driver sedan tidigare ett laboratorium för forskning och metodutveckling i Visby (Kulturarvslaboratoriet). Genom metod- och kunskapsutveckling erbjuder myndigheten ett brett informations- och kunskapsstöd inom samlingsförvaltning (exempelvis genom processtandarder, handböcker och råd för hantering av museisamlingar).47 I nuläget bedrivs
utbildning och kompetensutvecklingsprogram i princip enbart vid Institutionen för kulturvård på Göteborgs universitet samt ett föremålsantikvariskt program vid Campus Gotland.
43 Lihammer 2009; Pettersson 2009.
44 Lihammer 2009; Pettersson 2009, s. 110-129 samt Rentzhog 2006.
45 Länsmuseernas och motsvarande museers kulturmiljöarbete: Kartläggning och redovisning av förutsättningarna för samverkan och verksamhetsutveckling på regional nivå 2015, s. 8, 26, 30 och 32.
Länsmuseernas situation: En konsultrapport från Kontigo på uppdrag av Riksutställningar 2016, s. 16, 20 och 27.
46 Se bidrag i temadiskussionen The changing roles of archaeology in Swedish museums, Current Swedish Archaeology, Vol 25, 2017.
47 God samlingsförvaltning 2017–2019: Samordning och utveckling av frågor om samlingsförvaltning: Program för Riksantikvarieämbetet 2016.
Uttryckta kompetensbehov
Under 2000-talet har frågor om kompetens präglats av en ökande medvetenhet om konsekvenserna av katastrofer och miljöförändringar och som en följd av detta behovet av restvärdesräddning, katastrofberedskap och miljöanpassning.48 I övrigt är det framförallt kompetensbehov inom konservering och konserveringsvetenskap som lyfts i olika utredningar.49 Man har då konstaterat att kompetensnivån inom den aktiva yrkeskåren av konservatorer visserligen är hög men att det behövs fler med fackutbildning liksom ökade möjligheter till kontinuerlig fort- och
vidareutbildning. Samtidigt flaggas det för att söktrycket till
konservatorutbildningen vid Göteborgs universitet är lågt vilket skapat oro kring professionens framtida existens.50 Bakgrunder är som följer: ”Tillfrågade anser att en förklaring kan vara att professionen har förändrats de senaste decennierna och att konservatorn har en otydligare roll i dagens samhälle. Arbetsmarknaden har också förändrats och det är inte enkelt att få arbete. Framförallt har konservatorn som profession utvecklats från ett mer hantverksmässigt yrke, fokuserat på praktisk konservering och laborativt arbete, till att bli mer administrativt och samordnande.
Inom museiområdet har exempelvis funktionen samlingsförvaltare utvecklats.
Vissa menar att utbildningarna har haft svårigheter att anpassa sig [sic!] vad som efterfrågas av yrket på marknaden”.51
De områden man på grund av pensionsavgångar räknar med kommer att tappa flest konservatorer berör främst måleri, preventivt arbete och allmän kulturhistorisk inriktning.52 Specifikt efterfrågas kompetensutveckling inom färgundersökning,53 inom stenkonservering, likaså inom träkonservering och i synnerhet inom ämnen som träkemi, trämekanik, mikrobiologi och geovetenskap. Att förstå
nedbrytningsprocesser är i sammanhanget centralt.54 Från marinarkeologiskt håll efterfrågas kursmoment i marinarkeologi på konservatorsprogrammen.55 Inom museisektorn flaggar man därtill för att brister i fort- och vidareutbildning försvårar möjligheten att hålla sig uppdaterad och att implementera nya tekniker och metoder inom konservering.56 Vissa länsmuseer pekar även på behovet av kompetens och
48 Risker och kulturarv: Arbete med brand och naturolyckor som påverkar kulturarv 2017.
49 Se exempelvis Fynden – källmaterial för framtiden: Uppföljning av arkeologisk konservering i handläggning och praktik hos länsstyrelser och undersökare 2007, s. 17. För en tidigare kunskaps- och kompetensutredning i Riksantikvarieämbetets regi, se Fasth-Tjerdsmaa 2010.
50 Lindblad & Almevik 2016, s. 35.
51 Almevik & Wolke 2018, s. 19, se även s. 27.
52 Holmberg Wensby 2018.
53 Byggnadens färgundersökning: Sammanställning av aktuell praxis i Sverige 2015.
54 Tid för studier av tid: Naturlig och simulerad åldring av kulturobjekt: Forsknings- och kunskapsbehov för bevarande av arkeologiskt trä: Sammanställning av kunskapsluckor inom arkeologiskt trä och kemi 2014, s. 7-8.
55 Arbin von & Zedig. Marinarkeologisk verksamhet och utbildning i Sverige. PM 2017-01-13.
56 Konserveringsvetenskap 2014–2016: Samordning, utveckling och tillämpning av tekniska och naturvetenskapliga metoder för kulturvårdens behov: Program för Riksantikvarieämbetet 2014.
kompetensutveckling inom samlingsförvaltning, förebyggande konservering och tillika för registrering och digitalisering av föremål.57
5.3 Byggnads-, bebyggelse- och kyrkoantikvarisk vård
Byggnads- och bebyggelsevård är ett komplext fält som rymmer en rad professioner och tillika aktörer från såväl den offentliga som privata sidan.
Byggnadsantikvarier, kyrkoantikvarier, byggnadsarkeologer liksom byggnadshantverkare som snickare, murare och målare är några av de yrkeskategorier som ingår. Följaktligen finns det många och skiftande
kompetensområden att ta hänsyn till. Byggnadsantikvariska utbildningar har många inriktningar och finns utbildningsmässigt representerade på alla nivåer och på flera av landets universitet och högskolor. Grundläggande kompetenskrav för
byggnadsantikvarier finns föreskrivna av både Riksantikvarieämbetet och
Boverket.58 Byggnadsarkeologi, dvs. studiet av byggnaders arkitektoniska historia, användning och förändringsprocesser, hör utbildningsmässigt främst till arkeologi och då ytterst till medeltids- och historisk arkeologi.59 Hantverksutbildningar ges främst på gymnasial-, folkhögskole- och yrkeshögskolenivå. På Institutionen för kulturvård i Göteborg drivs som nämnts Hantverkslaboratoriet i samarbete med hantverksföretag och branschorganisationer i syfte att utveckla metoder och kompetens inom kulturmiljövårdens hantverk.60
Uttryckta kompetensbehov
Under 2000-talet har frågor kring kompetens och kunskapsutveckling inom byggnadsvården varit intensiv och lyfts av såväl intresseorganisationer (som Svenska Byggnadsvårdsföreningen), utbildningsanordnare och myndigheter som Riksantikvarieämbetet.61 Till följd av de ökande miljöproblemen och
medvetenheten om kulturarvets sårbarhet har kraven på kompetens inom miljö- och klimatanpassning, katastrofberedskap, brandskydd, restvärdesräddning och
brottsförebyggande åtgärder ökat. Ännu ett område där kompetens efterfrågas rör skyddet av äldre byggnaders kulturhistoriska värden i anpassningen till fysisk tillgänglighet och nya byggnadstekniska krav (som ventilation, energieffektivitet,
57 Länsmuseernas situation: En konsultrapport från Kontigo på uppdrag av Riksutställningar 2016, s. 21.
58 Boverkets föreskrifter och allmänna råd (2006:6) om certifiering av sakkunniga kontrollanter av kulturvärden vid ändring av byggnadsverk 2006 samt Vägledning avseende antikvarisk medverkan vid tillämpningen av 3 kap.
14 § och 4 kap. 3, 9 och 13 §§ kulturmiljölagen (1988:950) samt 2 och 16 §§ förordningen (2010:1121) om bidrag till förvaltning av värdefulla kulturmiljöer 2011 reviderad 2014. För rekommendationer om kompetens för statliga byggnadsminnen, se även Förenklad beredning av statliga byggnadsminnen: Tydligt och ändamålsenligt ansvar i enklare processer 2012 samt Vägledning för tillämpning av förordningen om statliga byggnadsminnen 2017.
59 Eriksdotter & Anglert 2018.
60 Almevik 2017.
61 Se Lindblad & Almevik 2016 för en djuplodad kompetensutredning.
brandsäkerhet och tillgänglighetsanpassning). Trots tidigare insatser har man från Riksantikvarieämbetets sida konstaterat att kompetensutvecklingsinsatser alltjämt behövs.62 I linje med detta efterfrågas mer kompetens och forskning kring hur moderna byggnadskrav påverkar traditionella byggmaterial och hur man kan integrera antikvarisk kunskap inom angränsande professioner som saknar denna specialkompetens, som inom klimat- och energirådgivning.63 Liknande krav på kompetens inom den statliga förvaltningen av kulturfastigheter har även signalerats från regeringens sida i den senaste kulturpropositionen.64
Likt kulturmiljövården i övrigt har den digitala utvecklingen i grunden även ändrat förutsättningarna inom byggnadsvården, inte minst inom planering och
dokumentation. Samtidigt flaggas det för att kompetensen gällande de digitala verktyg som används inom byggbranschen är förhållandevis låg bland
byggnadsvårdare. Detta kan försvåra samarbetet dem emellan vilket skulle kunna åtgärdas med riktade utbildningsinsatser. Ett utpekat hinder är att
teknikutvecklingen håller hög takt och att fortbildningen därför tenderar att bli både kostsam och tidskrävande. Ytterligare ett orosmoln rör hantverkskunskap där det idag råder stor kompetensbrist inom områden som traditionellt stenhuggeri och stenhantverk, glas- och byggnadsmåleri samt äldre tak-, plåt-, mur- och
putsteknik.65 En negativ trend som noterats är att flera utbildningar med inriktning mot byggnadsvård och bygghantverk under senare år har lagts ned. Samtidigt saknar idag ett flertal arkitektutbildningar undervisning i arkitekturhistoria.
Följaktligen efterfrågas både längre och kortare utbildningsmöjligheter samt fortbildning och mer flexibla utbildningspaket.
En positiv trend gäller den kyrkoantikvariska kompetensen som sedan
relationsändringen år 2000 har stärkts.66 I uppgörelsen med staten ska Svenska kyrkan ha erforderlig kunskap och kompetens för att säkra vård och bevarande av det kyrkliga kulturarvet, både i frågor som rör förvaltning och hanteringen av den kyrkoantikvariska ersättningen.67 För att stärka den gemensamma kompetensen kring kulturarvs- och fastighetsfrågor finns särskilda enheter vid kyrkokansliet i Uppsala.68 I sin redovisning inför 2019 konstaterar Svenska kyrkan att dess
”förvaltningskompetens utvecklas årligen och idag har organisationen på nationell, regional och lokal nivå fler expert- och specialistkompetenser än någonsin tidigare.
Genom nationella och regionala samråd och konferenser kan erfarenheter och
62 Varsam energieffektivisering II: Seminarium om energieffektivisering i kulturhistoriskt värdefull bebyggelse Visby 5 maj 2014 2014 och Nilsson 2016.
63 Lindblad & Almevik 2016, s. 28.
64 Regeringens proposition 2016/17:116. Kulturarvspolitik, s. 162.
65 Följande del bygger helt på Lindblad & Almevik 2016 och Almevik 2017.
66 Mötesplatser i tiden: Svenska kyrkans redovisning till regeringen angående de kyrkoantikvariska frågorna inför kontrollstationen 2019 2018
67 Se Handbok för arbetet med kyrkoantikvarisk ersättning: Version 1:2 2016, s. 5.
68 Varsam energieffektivisering Workshop, Visby 23-24 augusti 2012 2012; Varsam energieffektivisering Workshop II. Seminarium om energieffektivisering i kulturhistoriskt värdefull bebyggelse Visby 5 maj 2014 2014 samt Altahr-Cederberg, Söderström Rosén & Broström 2012.
expertkunskaper utbytas mellan stift och församlingar och på så sätt ytterligare förbättra överblicken och ge förutsättningar för samverkan. Bland de olika
kompetenserna på nationell, stifts- och församlingsnivå kan nämnas byggnads- och föremålsantikvarier, olika konservatorer, experter inom orglar, fastighetsekonomer, byggnads-, el- och energiingenjörer”.69
Samtidigt skiljer sig förutsättningarna åt mellan olika stift och församlingar. Inom vissa stift finns särskilda stiftsantikvarier, inom andra har man valt att skapa servicebyråer som på konsultbasis även bistår sina församlingar. Andra församlingar, som ingår i samma kontrakt, har valt att slå sig samman för att gemensamt finansiera antikvarisk kompetens. Därtill ordnar stiften årligen särskilda utbildnings- och seminariedagar med kompetensutveckling som rör kyrkoantikvariska spörsmål. Detta sagt saknar alltjämt flera, främst mindre och ekonomiskt svagare, församlingar tillräcklig kompetens vilket försämrar
möjligheten att göra adekvata bedömningar av vårdbehov och att ansökningar om kyrkoantikvarisk ersättning blir undermåliga.70 Vidare saknar man från
länsstyrelsernas sida den konsultativa expertkompetens man tidigare kunde räkna med från Riksantikvarieämbetet och ett förtydligande om vad för antikvarisk kompetens som Svenska kyrkan ska ha i linje med överenskommelsen med staten.71 Detta sagt har det även framförts önskemål om en uppgradering av länsstyrelsernas handläggare i frågor som rör kyrkoantikvariska ärenden.72
5.4 Inventering och landskapsvård
Inventering utgör en av de allra äldsta av antikvariska sysslor och innebär okulär besiktning av landskapet för att kunna identifiera, klassificera, dokumentera och registrera fornlämningar och andra kulturhistoriska lämningar. Som metod används den inom uppdragsarkeologi och i samband med att kommuner och företag tar fram planeringsunderlag såsom miljökonsekvensbeskrivningar. Således krävs både grundläggande arkeologisk utbildning och praktisk erfarenhet av att arbeta i fält.
Kartinventeringen trappades kraftigt ned vid mitten av 1990-talet med undantag för eftersatta delar i fjällområdet. Därefter har ett antal specialinventeringar i utvalda områden genomförts. Intresset för kulturarv i skogsmiljö har ökat sedan
hänsynskrav för övriga kulturhistoriska lämningar infördes i Skogsvårdslagen. För att öka denna kunskap genomfördes mellan åren 1995–2007 ett omfattande
inventeringsprojekt i skogsmiljöer, Skog och Historia. Även vård av fornlämningar och kulturlandskap har gamla anor och har under senare decennier kompletterats
69 Mötesplatser i tiden: Svenska kyrkans redovisning till regeringen angående de kyrkoantikvariska frågorna inför kontrollstationen 2019 2018, s, 39–40.
70 Bättre koll på kulturarvet – en översyn av den kyrkoantikvariska ersättningen 2018, s. 21–31.
71 Bättre koll på kulturarvet – en översyn av den kyrkoantikvariska ersättningen 2018, s. 49–52.
72 Bättre koll på kulturarvet – en översyn av den kyrkoantikvariska ersättningen 2018; Värdet av ett kyrkligt kulturarv: Kyrkoantikvarisk ersättning 2002–2018 – redovisning av regeringsuppdrag KU2017/00942/KL 2018 samt Översyn av regelverket om de kyrkliga kulturminnena: Kartläggning och förslag till lagändringar 2015.
