jag vill ber ät ta något för dig
Anna Gavalda
jag vill berät ta något för dig
översättning maria björkman A L BER T BONNIERS F ÖRL AG
Av Anna Gavalda har tidigare utgivits:
Jag älskade honom 2003
Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans 2003 Tillsammans är man mindre ensam 2005
Lyckan är en sällsam fågel 2009 En dag till skänks 2010 Hjärtat i vår vänskap 2015 Livet vi drömde om 2016
www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-017701-0
Franska originalets titel: Fendre l’armure
© Le Dilettante, 2017 Omslag Sofia Scheutz Design Tryck ScandBook, EU 2019
till Bénédicte
innehåll
hövisk k ärlek 9 motståndsk vinnan 39 min hund sk a dö 85 happy me al 111 mina livspoäng 121 fotsoldaten 145 en kille 203
9
hövisk k ärlek
1.
– Lägg av, säger jag. Det är ingen idé att du tjatar.
Jag hade inte den minsta lust att gå dit. Jag var döds- trött, jag kände mig ful, och dessutom hade jag inte vaxat mig. I såna lägen har jag noll att komma med och efter- som jag vet att det inte blir nåt napp slutar det alltid med att jag blir full som en kastrull.
Jag vet, jag är överkänslig, men jag kan inte rå för det, om jag inte är asfräsch och musen tiptop unnar jag mig ingen öppning.
Till råga på allt hade jag rykt ihop med min idiot till chef medan jag höll på och gjorde klart burarna och det hade typ helt tagit knäcken på mig.
Det var om den nya produktserien från ProCanina, Puppy Sensitive.
– Jag tänker inte sälja den, sa jag till honom gång på gång, jag tänker inte sälja den. Det är rent lurendrejeri.
Bidrar till hjärnans och synens utveckling, läste jag om igen och igen och langade tillbaka hans jävla påse med tre kilo torrfoder för tjugosju euro, hjärnans utveckling, vilket skitsnack, va, om det var sant skulle de göra klokt i att käka det själva, de där fårskallarna.
Min lilla chef gick småspottande därifrån: och hans av- kastning då, och min klädsel, och mitt språkbruk, och min tillsvidareanställning som jag aldrig kommer att få,
10
och blablabla och blahablaha, men det sket jag fullkom- ligt i. Mig går det inte att sparka och det vet han lika bra som jag. Sen jag började där har vinsterna gått upp och det har gått runt mer än en gång och i hemgift lämnade jag över hela min gamla kundkrets från Favrot, så …
Kör upp stämpelklockan i röven. Kör upp den i röven.
Jag vet inte varför han är så himla lättretad när det gäller den leverantören. Jag kan tänka mig att mark- nadschefen lovar honom massvis med grejer. Telefonskal formade som torrfoderkulor, tandkräm till hans pudel eller helger vid havet … Eller ännu bättre, vettja, en helg vid havet riggad som säljkonferens för att slå sig lös från frugan och åka och hoppa över skaklarna.
Det skulle vara precis hans stil …
Jag var hemma hos min kompis Samia. Jag satt och åt hen- nes mammas kakor och tittade på när hon plattade håret, slinga efter slinga efter slinga efter slinga. Det tog hur lång tid som helst. Jämfört med det var det typ kvinnans fri- görelse att bära slöja. Jag slickade mina honungskladdiga fingrar och beundrade hennes tålamod.
– Men eh … när började ni sälja grejer till puppor ? frå- gade hon.
– Va ?
– Ja, ditt det där torrfodret …
– Nä. Pöp-py. Det betyder ju valp på engelska.
– Åh, sorry, flinade hon, men än sen då? Vad är proble- met? Gillar du inte smaken?
– …
– Öh, det är lugnt. Se inte så sur ut. Kan man inte säga nåt längre eller. Och så häng på mig ikväll. Kom igen …
11
Snääälla … Kom igen, lilla Lulu … Dumpa mig inte för en gångs skull.
– Vem är det hos?
– Killen som brorsan delade lägenhet med förut.
– Jag känner honom inte ens.
– Inte jag heller, men det skiter vi i ! Vi kollar, vi väljer, vi kör ole dole doff och sen berättar vi för varann!
– Känner jag din brorsa rätt blir det en överklassgrej som vanligt …
– Jamen! Det är väl bra med överklassare! Det är ögon- godis och riktigt namnam, det, madame! Inte behöver man ringa runt till fjorton kusiner för att fixa fram villigt byte, och det finns de som till och med bjuder på crois- santer på morronen ibland.
Ärligt talat gick jag inte alls igång på det. Jag vågade inte säga det men jag hade en massa avsnitt av Sexy Nicky att kolla ikapp och dessutom stod det mig upp i halsen med alla hennes planer för oss panka tjejer.
Tanken på att ta pendeln igen gjorde mig låg, jag frös, jag var hungrig, jag luktade kaninbajs och jag hade bara lust att ligga ensam i sängen med min serie.
Hon la ner sin Babyliss och föll på knä framför mig, med hjärtformad mun och knäppta händer.
Jaha.
Jag gick med en suck fram till hennes garderob.
Vänskap.
Det enda som bidrar till min hjärnas utveckling.
– Ta min topp från Jennyfer! ropade hon åt mig från bad- rummet, den blir dundersnygg på dig!
– Eh … Den där superslampiga saken?
12
– Lägg av, den är asfin. Och så är det ett litet djur i strass frampå. Som gjord för dig, säger jag ju!
Jaha igen.
Jag lånade hennes krullhårstrimmer, jag tog en dusch och jag ansträngde mig så gott det gick för att klämma in Roro och Ploplo innanför hennes T-shirt i XXS med en gnistrande Kitty på.
När jag kom ner därnere vid postboxarna vände jag mig om framför spegeln för att kolla så att man verkligen såg getskägget på min Momo sticka upp ovanför rumpan.
Äsch, fasiken också … Det var på håret men jag blev tvungen att dra ner mina slimmade jeans och min andra hud en pyttebit.
Jag älskade den tatueringen. Det var Mosho (jag tror att det egentligen skrivs Mushu) (Mulans drake) (helt ärligt har jag sett den tecknade filmen minst etthundra- femtiosex gånger och varenda gång har jag bölat. Sär- skilt under träningen när hon lyckas klättra högst upp i stolpen.)
Killen som tatuerade den på mig svor på att det var en riktig en från Mingdynastin och jag tror honom för han är ju också kines.
– Woooow … Du äger.
Eftersom det kom från min bästis sög jag inte direkt i mig komplimangen, men när jag fick se minen på killen som klev ur hissen fattade jag att jodå, det funkade fett bra.
Han höll på att smälla av.
Sami pekade på väggen :
– Öh, du … Brandsläckaren sitter där …
13
Innan han kopplade var vi redan ute på gatan och sprang fnittrande mot pendeltågsstationen och höll var- ann superhårt i handen för med de klackarna som vi hade var det helt klart Stampe och Bambi på Holiday On Ice.
Vi tog SCOP som gick 19.42 och vi checkade att vid missbruk så skulle alltid ZEUS gå tillbaka 00.56. Sen plockade Samia fram sitt sudoku för att verka som typ värsta osexiga bruden tack och hej för annars får vi aldrig vara ifred.
14
2.
Överklassgrej, det kan man ju lugnt säga. Det var minst fyra portkoder innan vi kom fram till chipsen.
Fyra!
Jag svär, prefekturen i Bobigny var rena Playmobil- gården i jämförelse.
Ett tag trodde jag faktiskt att vi skulle få sitta hela natten bakom den gula soptunnan. Jag var vansinnig.
Sami i kubik med sitt svinjobbiga min-mobilpott-är-slut- men-jag-skickar-ändå.
Vilken tur att en kille gick ut för att pinka sin dvärg- schnauzer annars skulle vi ha varit kvar där än.
Vi kastade oss över den. Stackarn, jag tror att den blev satans så rädd. Ändå skulle jag aldrig slå till ett djur. Även om schnauzisar, det erkänner jag, inte riktigt är min grej.
Jag har aldrig gillat strävhåringar. Skägget, mustascherna, kjolen under magen, de rundklippta tassarna, seriöst det är rena slavjobbet att hålla efter.
Vi ringde hejvilt på alla porttelefonerna och ställde till med världens liv, så till slut blev vi insläppta och väl där- inne i värmen la vi såklart inte ner sjukt mycket tid på att hitta etanolen.
Medan jag stod där och smuttade på ett glas fisljummen och snudd på äcklig bål var jag som ett periskop och checkade raketsnabbt av hela utbudet som man kunde ta för sig av.
15
Njäää. Jag saknade redan min serie. Bara små välkam- made pappas pojkar som hade fått allt med modersmjöl- ken. Inget jag är kåt på.
Det var nån konstnärsgrej om jag förstod det hela rätt.
Utställning med foton av en tjej som hade varit i Indien eller var det nu var. Jag kollade inte så noga. När jag för en gångs skull var på rätt sida ringleden runt Paris var jag inte sugen på att bli visad fattigt folk igen.
Tack det räckte, jag hade allt jag behövde av den varan hemma.
Sami höll redan på att skrämma slag på nån sorts goth- are med spretigt hår och mammas kajalpenna och ärligt talat hade jag svårt att klura ut vad hon hade för kar- nevalisk plan när jag upptäckte att hennes lilla Dracula med nitar över hela kroppen hade en Gucciklädd polare alldeles bredvid sig.
Och då, okej. Då fattade jag. Då blev det ju värsta snyg- ga selfien.
För jag känner henne, min Yaya. Tanken på att hon för första gången i livet kanske skulle få gnida sig mot ett bäl- te från Goutch som inte kom från Porte de Clignancourt, bara det måste ju jämna vägen fram till killen för henne.
Till hans snorre, säger vi.
För att inte verka jättemycket som femte hjulet under vagnen gick jag runt och kollade på lägenheten.
Tja.
Fanns bara böcker.
Jag tyckte synd om städtanten …
Jag böjde mig fram och tittade på ett foto av en katt. Det
16
var en helig birma. Det syntes på de små vita strumpor- na. Jag gillar såna, men de är ömtåliga. Och så måste man tänka på priserna … För en helig får du två siame- ser, fossingarna kostar mycket pengar. Då kom jag att tänka på att jag fortfarande hade alla mina klösbrädor och klösträd kvar att packa upp … Pff … Jag har helt klart ingen plats på den avdelningen. Jag får vänta tills rean är slut på …
– Jag ber att få presentera Arsène.
Helvete vad han skrämde mig, den dåren.
Jag hade inte sett honom. Snubben i fåtöljen precis bak- om mig. Han doldes i dunklet och man såg bara ena benet. Eller … bara hans tantstrumpor och hans svarta kängor. Och så hans hand på armstödet. Hans stora hand som lekte med en pytteliten tändsticksask.
– Min katt. Min pappas, närmare bestämt. Arsène, får jag lov att presentera …
– Eh … Lulu.
– Lulu?
– Ja.
– Lulu … Lulu … upprepade han med ett superskumt tonfall, Lulu, det kan stå för Luce eller Lucie. Lucille kan- ske … Till och med Ludivine … Om inte … Lucienne?
– Ludmila.
– Ludmila? Vilken tur! En av Pusjkins hjältinnor! Och hur går det med Roslan, kära du? Letar han fortfarande efter dig tillsammans med den skojaren Rogdaj?
Hjälp.
Fan också, så fort det är nån som rymmer från en
17
skyddad verkstad kan du vara säker på att jag träffar på honom.
Du har rätt. Vilken tur.
– Ursäkta? sa jag.
Han ställde sig upp och jag såg att han inte alls hade samma utseende som sina fötter. Att han faktiskt till och med var söt. Fasiken, det var ju inte så himla bra för mig.
Han frågade om jag ville ha nåt att dricka och när han kom tillbaka med två glas som inte var plastmuggar, utan riktiga glas i glas från hans kök, gick vi ut och rökte på balkongen.
Jag frågade honom om Arsène hette så på grund av Arsène Lupin och hans vita handskar för att han direkt skulle fatta att jag inte var lika korkad som jag såg ut och då märkte jag på en gång liksom en liten besvikelse som kom och släckte blicken på honom. Han gratulerade mig och tog i så att han nästan sprack men det märktes tydligt att han tänkte: Fan också, hon blir inte lika lätt att sätta på som hon såg ut att vara, den kossan.
Jodå. Man ska inte tro sig veta. Jag är vulgo, men det är min kamouflagedräkt. Precis som geckoödlorna på träd- stammarna och fjällrävarna som byter till vinterpäls, den skrikiga sidan av mig är bara för att kunna hålla färgen.
Det finns höns, jag kommer inte ihåg vad de heter nu, som har fjädrar bakpå benen, på det sättet sopar de igen spåren efter sig när de tar sig fram, asså för mig är det samma grej förutom att det går åt andra hållet: jag kluddar till allt innan kontakten ens uppstår.
18
Varför? Därför att min kropp alltid finns där och ger en falsk bild av min natur.
(Och än mer när jag tar på mig min kompis Samias flugpapperstunna T-shirts, det medger jag.)
Så vi började alltså med hans katt och sen med katter i allmänhet och sen hundar och blablabla som inte är lika ädla men vansinnigt mycket tillgivnare och därifrån kom vi oundvikligen hela vägen fram till mitt jobb.
I hans öron var det hur kul som helst att det var jag som är ansvarig för alla små djur på Animaland i Bel-Ébois.
– Alla?!
– Ja … Larverna till fiske, hundarna, marsvinen, ökenråttorna, karparna, undulaterna, kanariefåglarna, hamstrarna och … eh … kaninerna … dvärgar, vädurar, angoror … Plus alla som jag glömmer nu på grund av romen, men som är där i alla fall, ju!
(Egentligen är jag inte riktigt den som är ansvarig, men eftersom han bodde mittemot Notre-Dame och jag bakom Stade de France kände jag mig tvungen att få mathoarna litegrann i jämvikt igen.)
– Det är fantastiskt.
– Vad sa du?
– Nej, men jag menar, det är pittoreskt. Det är som en roman.
Jaha? tänkte jag. Kånka, märka, lyfta, trava fodersäckar nästan lika tunga som du själv, orka med kundkretsen, asfåniga uppfödare som alltid vet bättre än alla andra, hundförarna som är sjukt jobbiga med prislistorna, tan- terna som i timtal står och uppehåller dig med sitt prat
19
om övergivna katter och de som kräver att få byta sin unges döda hamster och står och suckar svinförbannat som om det inte var rätt storlek. Stå ut med bossarna, upptäcka att arbetsplaneringen ändras utifrån rövslick- arnas vilja, kämpa för dina raster, ge hela tjocka släkten mat, kolla vattenkopparna, sära på de dominanta, ta li- vet av de dödsdömda, slänga ut dem som har kolat och byta strö i över sjuttio burar om dan, var det verkligen pittvadhannusa?
Det var det säkert eftersom han frågade mig tusen miljarder saker.
Vad det innebar med Ovanliga sällskapsdjur, och om det var sant att folk födde upp pytonormar och kobror hemma i sina tvåor, och om det verkligen funkade med mintgodis till hundar för hans morfars labrador stank apa ur munnen (sen sa han inte morfar mer när han pratade om honom, han sa ”min Moffa” och jag kom att tänka på att moffa i sig sånt som överklassare kan käka, det lät gulligt), och om jag gillade råttor, och om det var sant att filmen Råttatouille hade skapat råttmani, och hade jag blivit biten nån gång än, och var jag vaccinerad mot ra- bies, och om jag hade hållit i en orm nån gång, och vilka raser gick bäst, och …
Och vad hände med dem som inte såldes?
Vad gjorde man med valparna som hade blivit för stora?
Tog man bort dem?
Och mössen då? Gav man bort dem till labb när man hade för många?
Och sen om det var sant att folk spolade ner sina sköldpaddor i toaletten, att hemlösa med hundar var ena
20
riktiga överbeskyddande duttiga hussar och mattar, att kaniner inte gillade cannabisplantor, att frisläppta kro- kodiler knallade omkring i Paris kloaker och … och …
Och jag blev påverkad. Men i god mening. Inte irri- terad, berusad.
Glad i hatten, typ.
Och eftersom jag älskar mitt jobb störde det mig ärligt talat inte att ta på mig arbetskläderna igen. Ens i en rikingvåning och långt efter stängningsdags.
Jag berättade om alla mina avdelningar från spånet ända upp till taket och han lyssnade superuppmärksamt och sa gång på gång: Utmärkt. Utmärkt.
Utmärkt.
– Och fiskarna också?
– Fiskarna också, höll jag med.
– Få höra. Tala för varan.
Det var underligt. Jag hade så superkul fast jag inte ens var full.
Det var … Hur var det han sa nu igen?
Pittoreskt.
– Jaha, först och främst måste man välja mellan havsvatten och sötvatten för det blir inte samma besättning. Men an- nars skulle jag till ett hyggligt akvarium föreslå den mycket fina scalaren som förflyttar sig majestätiskt med sina långa eleganta fenor och så den diskusformade diskusfisken som verkligen är praktfull … Och så danior, barber, rasboror och neontetror som är verkliga smycken med sina fluoresce- rande nyanser … Som lysmaskar, fast i vatten … Men vi får inte glömma otocinclus, storstädarna som äter alger
21
och hypostomus som rengör rutorna och … eh … själv gil- lar jag också botian vars kropp är strimmad av tre svarta ränder, mycket stiligt, men den är snarare en bottenlevan- de fisk. Man ser inte ofta till den. Och guppyer … Och guramier likaså … Men med dem måste man se upp, de är riktiga bråkmakare. De lär ha benägenhet att äta upp just de neonfärgade. I vilket fall som helst råder jag dig att föda upp dem allihop tillsammans och att ta dem redan som små. Självklart erbjuder vi också ett stort urval akva- rier. Aqua tlantis, Nano, Eheim, Superfish, plus alla tillbe- hör som finns på marknaden, liksom ett stort sortiment av importerade produkter som bara säljs här. Grus, sten, alger, växter, inredning, filtreringssystem, doppvärmare, luftpumpar och pH-test-set. Du ser … Allt finns … Det var första gången jag träffade nån som var så intres- serad, rentav fascinerad av min vanliga vardagslunk.
Mitt förråd i andra änden av affären, mina kilome- ter att gå, min trötthet, mina hygienbekymmer, mitt slavgöra med skabb, ringorm, snuva och hela det köret.
Dessutom tror jag att det var uppriktigt. Att det verkligen intresserade honom. Annars skulle vi ha insett tidigare att vi höll på att frysa ihjäl när vi stod och pladdrade sådär, stödda på armbågarna ovanför Paris mitt i vintern.
Jag säger inte att han inte spanade in mig litegrann och snokade, men det var … eh … det var som han själv, liksom: soft. Och det fick mig också att känna mig all- deles vilsen. Mina bröst och jag var inte vana vid ett så tjusigt sätt.
Eftersom jag hade gåshud föreslog han att vi skulle gå in igen och vi klev tillbaka in i musiken och röken.
22
Han hade inte ens dragit igen balkongdörren efter oss förrän en supersmal tjej zoomade in honom och alldeles jämrande och fett uppjagad frågade vart han hade tagit vägen, vad han gjorde, varför musiken var så urdå… och där avbröt hon sig eftersom hon just hade lagt märke till mig.
Det fick helt klart den där plankan att nyktra till på sekunden.
– Åh, förlåt, mimikerade hon, jag visste inte att du hade … eh … så fint sällskap …
(Jo, jo. Jag drömde inte. Hon betonade verkligen fint, det lilla ludret.)
Och han svarade med ett kattleende:
– Nej. Det visste du inte.
Hon tittade på mig och töjde så långt det gick på sin stora mun och slängde åt mig ett snällt leende som betydde ungefär ”Hormoner redan utsprutade, revir redan markerat så hon den tjocka ska härifrån på direk- ten annars spräcker jag fläskmagen på henne” och sen hakade hon sig fast i hans arm och släpade iväg honom till de andra.
Jag passade på att leta efter min Sami, men utan framgång.
Antagligen var hon redan på väg till Italien via Ber- mudatriangeln …
Det fanns inget kvar att käka, musiken var verkligen skitkass, typ bullrig men som absolut inte får störa grannarna och alla gäster hade gyttrat ihop sig i slutna små grupper.
Jag drog fram en tröja ur väskan, jag drog på mig den så att min Mosho inte skulle frysa om lilla nästippen och
23
bli förkyld, och innan jag gick och hämtade min parkas skannade jag en sista gång av lägenheten bara för att säga hejdå till den enda människa som hade pratat med mig på hela kvällen.
Omöjligt att hitta honom. Han som hade visat ett sånt brinnande intresse för två minuter sen hade zappat bort mig helt så fort hon den där horan kom och slog klorna i honom.
Äh … Det är sånt som händer. Eller, det händer mig.
Ofta, till och med. Så fort en kille intresserar sig för nåt annat än det jag bjuder ut brukar inte intresset bli särskilt långvarigt.
Snabbt hånglad med eller snabbt slängd på sophögen.
Det är mitt öööd-eee.
Jag berättade nyss om alla jävla problem som jobbet gav mig, men grejen är att inget enda av mina små djur nån- sin skulle ha behandlat mig på det viset. Aldrig nånsin.
När jag satsar tid på dem, när jag är schysst mot dem och är mån om att de har det bra, då minns de det.
Och vilken stund på dan det än är så har de allihop ett sätt att visa mig sin vänskap varenda gång jag går förbi deras burar.
De slutar äta, de höjer huvudet, det finns de som gnäl- ler, andra som piper, som kvittrar, som stampar, som visslar eller som sjunger till och med, och så fort jag går min väg, hoppla, börjar det käkas igen.
Förresten blir jag ledsen varenda gång det är nån som försvinner. Även om det bara är en liten vit mus eller en larvig undulat och till och med när kunderna verkar snälla.
Jag blir orolig och jag säger inte ett knyst på flera timmar.
24
Samia säger att det är för att mina föräldrar är långt bor- ta och att bristen på kärlek gör att jag inte vill släppa taget.
Jag vet inte. Jag tror faktiskt att jag mest bara är knäpp.
Huu. Det var svinkallt. Inne. Ute. I huvudet och på gatan.
Fingrarna var som glasspinnar och humöret likaså.
Precis den sortens ögonblick då det är en superdålig idé att summera sitt liv och precis den sortens ögonblick då man inte kan låta bli.
Jag var singel. Jag bodde i en helskabbig liten etta. Ännu mindre än rastkyffet på jobbet. Varenda söndag åkte jag till min syster och lekte med hennes ungar så att hon kun- de hjälpa sin man att få deras villa färdig och på semestern reste jag aldrig bort eftersom jag tog hand om djur som tillhörde mina älsklingskunder och några grannar i huset.
Och så Shirley, den kvinnliga väktarens lilla york. Det gav mig en ursäkt för att slippa åka och hälsa på min farbror och faster och dessutom betalade det en hyra.
Och resten av tiden jobbade jag.
Ibland gick jag ut med kompisar och hamnade i den ena historien sopigare än den andra. Eller, jag säger ”histo- rier”, det är ju inte riktigt rätt ord men ni fattar nog ändå vad jag menar.
Jag har en tjej på jobbet som tjatar på mig om att jag ska hitta kärleken på internet men jag känner inte alls för det.
Varenda gång jag har litat på foton när jag beställt gre- jer har jag blivit besviken på det jag har fått. Folk är helt rubbade med sina datorer. De tror stenhårt på det fast det bara är varor som bjuds ut i ett upplyst skyltfönster.
25
Ingen kan tro att jag är sån där. Att jag är typen som summerar saker helt på egen hand uppe i skallen, att jag kan skilja de rätta orden från de dåliga och att jag till och med har åsikter om internet.
I vilket fall som helst vet ingen ett smack, så … Själv visste jag fortfarande för några timmar sen inte ens att det fanns två öar mitt i Paris. Jag fattade det all- deles precis nyss när vi stod och pratade på balkongen.
Rätt patetiskt när man är tjugotre.
Jag rusade mot Châtelet eftersom jag var rädd att missa pendeln och verkligen inte hade råd att ta en taxi just i det ögonblicket när jag hörde:
– Prinsessan! Prinsessan! Spring inte så fort! Ni kom- mer att tappa toffeln!
Nä …
Jag trodde inte mina öron … Det var agent Mulder igen …
Han kanske hade en sista grej att fråga mig om? Priset på en kanariefågel eller på en illerboll?
Han stod dubbelvikt och försökte hämta andan:
– Va… Varför för… försvann du så fort? Vill … fff … vill du inte ta ett … fff … sista glas?
Jag förklarade för honom att jag inte ville missa ZEUS och då började han att skratta, sen erbjöd han sig att göra mig sällskap till Olympen och det gjorde mig ledsen.
Det var tunga grejer jag hade att göra med och jag visste mycket väl att jag inte skulle kunna ha särskilt mycket att komma med så jättelänge till. Att jag skulle bli tvungen att lägga mig om jag ville fortsätta leka. Ja,
