Lika barn leka häst
33 dagar kvar
Det ligger i kontaktboken. Brevet. Det vibrerar som ett flygplan gör, precis innan det ska sticka iväg på startbanan för
att kunna lyfta. Brevet från fröken till mammis och pappis. Jag vet vad det står där. Fastän jag bara vågade titta på det i en sekund innan jag stängde kontaktboken och tryckte ner allt i ryggan.
För jag vill inte tänka på det.
Det står
Välkommen
med snirkliga data- bokstäver.Välkommen på utvecklingssamtal
.Och det samtalet kommer att vara snart!
Och jag kommer inte att hinna ändra på mig till dess, eller få fröken att tycka de saker om mig som jag har sagt hemma att hon tycker. Till exempel att jag är nog- grann och duktig.
”Det är ordning och reda med dig!” har jag påstått att fröken har sagt till mig. Men det var till Bella hon sa det. Inte till mig.
För mig blir det bara oordning och oreda, hur mycket jag än försöker.
”Det är oordning och oreda med dig, Juni!” Det är vad hon skulle ha sagt, om hon sa som det var.
Fast hon försöker vara snäll och säger:
”Du måste försöka ha lite ordning på dina
saker, Juni.” Det är vad hon säger. Exakt så säger hon. Tvärtomspråket igen. För lite ordning är ju precis vad jag har.
Hon borde säga: ”Du måste försöka ha mycket ordning på dina saker, Juni.” För det är ju vad hon tycker.
Fröken, jag, mamma och pappa – snart kommer vi alla att sitta där. Mamma och pappa kommer inte att känna igen mig.
För jag kommer att vara knäpptyst och liv- rädd. Livrädda Juni. Jag kanske ska döpa om mig till det?
Sen kommer fröken att säga det.
SANNINGEN. Och mamma kommer att titta på mig med tårar i ögonen.
Stackars mamma.
Jag tänker på det hela vägen hem. Brevet i kontaktboken. Och nu, när jag är hemma,
så minns jag egentligen inte hur jag ham- nade här, utanför vår dörr. För jag kommer inte ihåg promenaden. Men mina ben
hittar tydligen hem ändå, även om hjärnan inte är påkopplad.
Jag måste ta upp brevet och lägga det på köksbordet direkt när jag kommer in. För att bli av med det bara. Jag kan ju ändå inte stoppa att det blir ett utvecklingssam- tal, och att mamma och pappa kommer att träffa fröken. Och prata om mig.
Jag går in och tar av mig jackan. Ryggan slänger jag på hallgolvet. Extra hårt, så att pappret där inne ska förstå att jag inte tycker om det.
Mamma är i köket och hon ropar:
”Hej älsklingen! Kom, jag vill ha en bamsekram.”
Hon får en.
”En till”, ber hon.
Hon får en till.
”Hur har du haft det i dag då?”
”Bra”, säger jag först lite segt på skol- Junis vis. Men sen … munnen öppnas igen och hemma-Juni börjar prata. Hemma- Juni säger att hon fick rabbla hela alfabetet högt för klassen och att hon inte missade en endaste bokstav. Inte ens W.
Och att hon fick applåder av klassen och av fröken eftersom ingen annan klarar av att säga det så snabbt.
”Får jag höra”, säger mamma intresserat.
Men då skakar jag på huvudet.
”Nej, har inte tid … för vet du vad som hände på rasten … eller det kan du ju inte veta, men ändå … Jo, först så skulle vi jaga varandra, men då snubblade Bella och slog i armen. Och då fick hon så ont så hon inte ville göra det mer. Men då kom jag på att vi kunde leka hästskötare istället.”
Och jag pratar, eller rättare sagt, min mun pratar. Det är egentligen inte jag som vill säga allt konstigt ljug. Det är mest för att slippa komma ihåg – brevet. Det som jag hade tänkt ge mamma direkt när jag kom hem. Det ligger fortfarande kvar i ryggan.
Man svär så länge man lever
3 dagar kvar
Fröken står i dörröppningen, ler och tar mamma och pappa i hand.
”Vi kan väl sitta här”, säger hon och visar oss till det runda bordet.
Det brukar vara helt överfullt där, och ibland när fröken har bråttom, så stöter hon till det och någon hög rasar i golvet.
En vanlig vuxen skulle nog bli arg och svära fula ord. Men fröken bara staplar upp böckerna igen och rusar vidare.
Nu är det i alla fall helt städat. Det är bara min portfoliopärm som ligger där.
Med mitt fula självporträtt från 1:an på framsidan. Jag har ritat helt galet jättestora ögon och näsan ser ut som
en bucklig elefant- snabel.
Fast munnen blev rätt bra.
Jag ritar alltid pussmunnar, så jag vet hur jag ska få dem snygga. Inte för att den liknar min mun, trots att det ju skulle vara ett självporträtt, men ändå …
Jag blir helt skakis när jag ser den.
Pärmen. Där inne finns de. Alla orden om mig. Alla dåliga ord. Och när fröken öppnar den kommer de att flyga upp från pappret, virvla framför mammas och pappas ansikten tills de båda trillar av stolarna.
Då kommer orden att fortsätta anfalla dem, ända tills de snubblande och skrämda rusar ut ur klassrummet.
Fröken ser annorlunda ut. Hon har städat sig själv också. Tagit på sig fina kläder och läppstift. Undrar varför. Varför vill hon vara fin för mamma och pappa men inte för mig och mina klasskompisar?
Men det är samma sak med mamma och pappa. De har också städat sig själva, ser jag nu.
Pappa har faktiskt skjorta och kavaj på sig. Och mamma har klivit ur sina älskade svarta gympabrallor och tagit på sig ett par vanliga byxor.
Tänk att vi sitter i det klassrum som jag är i varenda dag! Ändå känns det som om jag är på en annan planet nu. Ingenting är som vanligt. Fröken är knasig. Till och med rösten låter annorlunda. Mamma och pappa är knasiga.
Och så jag själv, knasigast av oss alla.
För jag fattar inte vad jag gör här. Vill inte vara här!
De borde aldrig få träffas. Mammisarna, pappisarna och fröknarna. Det är liksom två världar som aldrig ska mötas.
Hur än Juni sig vrider,
portfolion solstrålar sprider
Fortfarande 3 dagar kvar
”Vi kan väl titta lite i din portfolio, Juni?”
säger fröken och sätter tummen rakt i mitt stora öga på pärmens framsida. ”Du har säkert några arbeten du är stolt över och vill visa.”
Nej, tänker jag. Det har jag såklart inte.
Åh, nu kommer hon att säga allt om hur hemsk och dålig jag är. Hur jag skriver som en kratta, att jag aldrig lyssnar och
att jag har problem med kompisar. Och mammis och pappis kommer att tänka:
Men gud, vilken misslyckad unge vi har!
Fröken bläddrar i pärmen, stannar till ibland och säger något om en teckning eller en text. Men bara snälla saker, som:
”Den här var ju fin Juni, kommer du ihåg när du gjorde den?”
Sen lägger hon pärmen så att vi alla kan läsa det som hon har skrivit om mig.
Jag vågar inte titta. Slutar andas. Tänker bara: Stackars mamma och pappa, vad de kommer att skämmas.
”Så här har jag skrivit om Juni”, säger fröken, ”hon ger alltid sina kamrater arbetsro i klassrummet. Hon är hjälpsam.
Är alltid en bra kamrat, som de andra beskriver som snäll. Hon har stor fantasi
och humor, som hon använder bra i sina berättelser och texter.”
Jag blir helt nervös när jag hör hur hjärtat dånar innanför min randiga tröja.
Jag tittar jättenoga på fröken. Och när jag koncentrerar mig så hårt på hur hon ser ut och på allt hon säger, glömmer jag till slut att lyssna.
Börjar inte hennes näsa växa lite? Eller har hon fingrarna i kors?
Nä, dem håller hon
synliga på bordet, med sin lila penna fast- klämd mellan pekfingret och långfingret.
Nu vickar hon på den, fram och tillbaka, snabbt och säkert.
Hon kanske håller fötterna i kors! Mitt huvud dyker ner under bordsskivan. Måste
ju vara snabb och avslöja henne, innan hon hinner ändra tillbaka dem.
”Men vad gör du?” undrar pappa och fiskar upp mig med handen om min arm.
”Lyssna nu på fröken”, säger mamma och tittar skarpt på mig och sen trevlig- hetstrevligt mot fröken.
Nu sneglar fröken ner i sina papper, som om hon kommit bort sig.
”Hon har stor fantasi … ja visst, det har jag redan sagt.”
Hon tänker jag. Eftersom jag sitter här så kan det ju inte vara mig hon pratar om nu. Då skulle hon väl säga du: ”Du har stor fantasi.” Eller hur? Är det Bella hon pratar om, eller?
”Ibland lite av en dagdrömmare som kan fara iväg i egna tankar”, fortsätter fröken, ”men hon ser alltid till att göra
färdigt sina arbetsuppgifter. Hon gör alltid sitt bästa. Och har ofta kloka idéer om saker och ting. Hon behöver få mer finmo- torisk träning, så det blir lättare att skriva och klippa … och kanske träna mer på att våga framföra alla kloka funderingar inför klassen. Så det tycker jag vi ska skriva upp som mål inför nästa samtal.”
Nu stirrar hon rakt på mig, HJÄLP! Så tar hon ny sats:
”Är det någonting som du har tänkt att det här behöver jag träna mer på, eller det här skulle jag vilja lära mig?”
”Simma!” säger jag direkt.
”Ja, men då skriver vi det här. Det passar ju jättebra eftersom simskolan börjar den här veckan.”
Hon ler. Jag ler. Mammis och pappis ler.
Men jag gör det bara utanpå.
Inuti krigar le-cellerna mot argskrikar- cellerna så det bara dånar i huvudet.
Hon skriver snabbt ner det som jag har sagt.
Sen vänder hon sig till mamma och pappa och ställer samma fråga. De skakar på sina huvuden.
”Och Juni, du ska inte jämföra dig med alla andra hela tiden”, säger fröken,
”hur den du sitter bredvid skriver sina bokstäver, eller hur långt någon annan hunnit i matteboken. Jag ser att du ut- vecklas och gör framsteg.”
Och jag som trodde att jag bara gjorde baksteg hela tiden!
”Du ska bara jämföra dig med dig själv och ditt tidigare arbete”, fortsätter fröken.
”Jag tycker att du har fått ett väldigt stort ordförråd också.”
Jag kan inte låta bli att tänka på det där ordförrådet som fröken pratar om. Det är ett träfärgat förråd med en liten dörr och ett fönster, där man kan se hur orden hoppar omkring och trängs.
Fröken pratar vidare:
”Och det använder du jättebra när du skriver berättelser. Sen gör du alltid fina bilder till dem som gör det extra roligt att läsa. Läser ni böcker hemma?” Hon tittar först på mamma och sen på pappa. De två tittar på varandra och de slåss inte direkt om vem som ska svara.
”Nja”, trevar mamma igång. ”Det gör vi nog alldeles för lite”, säger hon sen och ser själv ut som en liten skolflicka som inte gjort sin läxa i tid.
”Nej”, backar pappa upp. ”Jag har nog inte läst en bok sen jag gick ut skolan.”
Han skrattar sen ett riktigt tillgjort skratt, för han tror visst att det han säger är något roligt och att fröken ska skratta med.
Men det gör hon inte. Fast då måste jag avbryta mina fåniga föräldrar.
”Jag läser i alla fall varje kväll”, säger jag till fröken och då ser hon plötsligt lite gladare ut. Och jag behöver inte korsa ett endaste finger, för det är helt sant.
Mamma och pappa ser helt förvånade ut. Sen nästan misstänksamma.
”Den här veckan har jag läst ut
Diamantmysteriet och Tågmysteriet”, fort- sätter jag. ”De var spännande och roliga.
Ganska enkla. De var svåra att lägga ifrån sig, för man vill ju veta hur det ska gå och vem som är tjuven.”
