Äldres fallskador i Västernorrland. Höftfrakturer orsakade av fall

(1)

Äldres fallskador i Västernorrland

Höftfrakturer orsakade av fall

år 2000–2009

(2)

Innehållsförteckning

Förord 3

Definitioner 4

Inledning 5

Syfte 6

Frågeställningar 6

Metod och material 6

Resultat 7

Västernorrland 7

Ånge kommun 8

Timrå kommun 9

Sundsvalls kommun 10

Härnösands kommun 11

Kramfors kommun 12

Sollefteå kommun 13

Örnsköldsviks kommun 14

Kostnadsutveckling 15

Diskussion 15

Metod 15

Resultat 15

Slutsats 18

Bilaga 19

För information kontakta

Barbro Forslin (barbro.forslin@lvn.se)

Leif Hammarström (leif.hammarstrom@lvn.se) Peter Möllerswärd (peter.mollersward@lvn.se) Niclas Olofsson (niclas.olofsson@lvn.se)

(3)

Förord

Landstinget Västernorrland följer systematiskt utvecklingen av antalet höftfraktu- rer som orsakats av fall i länet, syftet är att tillhandahålla kunskap om utvecklingen som underlag för planering och uppföljning av fallförebyggande åtgärder.

År 2007 presenterades en rapport över antal höftfrakturer som orsakats av fall år 2000-2006. Nu följer vi upp denna rapport och presenterar antalet höftfrakturer som orsakats av fall i perspektivet år 2000-2009.

Barbro Forslin Peter Möllersvärd

Folkhälsoplanerare Folkhälsoplanerare

Leif Hammarström Niclas Olofsson

Hälso- och sjukvårdsplanerare Statistiker

(4)

Definitioner

Olycka: en plötslig händelse som resulterar i något negativt.

I normalfallet omfattar olycksbegreppet oavsiktliga händelser.

Skada: den kroppsliga konsekvensen av oavsiktliga händelser.

Fallskada/

(fallolycka): en fysisk konsekvens som uppstår vid ett fall.

Slutenvård: hälso- och sjukvård som ges till patient som är inskriven vid vårdenhet (medicinskt verksamhetsområde, klinik).

Diagnos: kodad benämning på sjukdom enligt den svenska versionen av WHO´s klassifikation¹ .

ICD-10: International Classification of Diseases, enligt WHO´s internationella klassifikation av sjukdomar¹.

Incidens: antalet skadefall för respektive grupp (åldersklass och kön) i förhållande till gruppen invånare.

1 Olyckor i siffror, NCO, 2004, Socialstyrelsen, Epidemiologiskt centrum, (2006:8). ´Nurmi, I & Luthje, P. (2002) Incidence and costs of falls and injuries among elderly in institutional care. Scand J Prim Health Care, 20, 118-122.

(5)

Inledning

Höftfrakturer är en allvarlig och tyvärr vanlig komplikation av fallolyckor bland äldre. I den undersökning som vi publicerade 2007², framgår att i åldersgruppen 65 år och äldre behandlades i medeltal 561 fallrelaterade höftfrakturer årligen vid länets sjukhus, 69 procent av de vårdade var kvinnor.

Ett flertal kommuner i länet har tagit fram handlingsplaner för att förebygga fallskador bland äldre. Fixartjänster har inrättats, där äldre kan få praktisk hjälp att utföra riskfyllda göromål i hemmen. Mötesplatser för äldre har skapats, där det bland annat erbjuds fysisk aktivitet och studiecirklar i hälsofrämjande syfte. Det arbetas med säkrare vårdmiljöer inom äldreomsorgen och i slutenvården registreras avvikelser, som sedan ligger till grund för förebyggande åtgärder. Föreläsning- ar rörande fallprevention har anordnats runt om i länet. På samtliga vårdcentraler i länet erbjuds, från och med 2008, hälsosamtal till 75-åringar genom hembesök, med målsättningen att bland annat förebygga fallskador.

I vår förra rapport antog vi att antalet fallrelaterade höftfrakturer skulle öka i takt med den ökande andelen äldre i länet, såvida inte preventiva insatser kunde ändra på detta förhållande. Vår tanke är att denna rapport ska kunna utgöra en del i uppföljning samt för framtida planering av fallförebyggande insatser, som nedan- stående figur illustrerar³.

Figur 1: Modell som presenterar olika faktorers påverkan över det uppmätta utfallet av fallolyckor på kommunnivå.

2 Landstinget Västernorrland. (2007). Äldres skador i Västernorrland. Höftfrakturer orsakade av fall år 2000–2006. Sundsvall: Prinfo Accidenstryckeriet AB.

3 Sveriges Kommuner och Landsting. (2009). Att förklara kommunala skillnader i fallskador bland äldre – en kunskapssammanställning. Karlstads universitet.

Utfall Fallolyckor Frakturer/

1 000 inv.

Registrering Datahantering Nationell nivå - slutenvårdsdata - skadetillfälle Vårdtillfälle Dödsorsaksreg.

Kommunalt/lokalt - Senior Alert - Egna falltillbud - Uppföljande statistik Förebyggande &

främjande insatser Multifaktoriellt Team

Enskilda insatser Fallriskbedömning Utbildningsinsatser Säkerhet Samverkan Fraktur-uppföljning

”Fallclinics”

Förebyggande hem- besök

Riskfaktorer Ålder Kvinna Fallhistoria Tidigare fraktur Medicinsk sårbar Fysisk miljö Nedsatt syn

Läkemedelskonsumt.

Kognitiv nedsättning Nedsatt gångförmåga Balans & muskelstyrka Benskörhet

Ensamboende Rädsla för fallolyckor Brist på D-vitamin

Sårbara grupper till högriskgrupper Metodologiska *Resultat.

till hel befolkning begränsningar, trender möjligheter utvärderingar

Strukturella bestämningsfaktorer på kommunnivå

Ålder, könsfördelning, socioekonomisk profil, boendeformer, geografisk struktur, vårdlogistik

(6)

Syfte

Syftet med denna rapport är:

• att beskriva utvecklingen av antalet höftfrakturer orsakade av fall i Västernorrland.

• att tillhandahålla ett underlag för uppföljning och planering av fallskadeförebyggande åtgärder.

Frågeställningar

Följande frågeställningar avseende fallskada med konsekvens/utfall höftfraktur för Västernorrland besvaras:

• Hur många fallrelaterade höftfrakturer registrerades år 2000-2009?

• Hur ser fördelning av fallrelaterade höftfrakturer ut med avseende på kön, åldersgrupp och kommun?

Metod och material

Studiebasen utgörs av patienter, 65 år och äldre, som behandlats på något av länets sjukhus för fallskada med höftfraktur som huvuddiagnos i tidsperspektivet år 2000-2009.

Till höftfrakturer räknas cervikala frakturer genom lårbenshalsen samt trokantära frakturer (diagnoskod: ICD-10: S72.00-S72.21). Urvalet av frakturer avgränsades till så kallade yttre orsaker till sjukdom och död; fallolycka (diagnoskod: ICD-10: W00.0-W19.9).

Statistiken redovisas i tabeller och figurer som faktiskt antal skadade och som antal skadade per 1 000/invånare, uppdelat på kvinnor och män i åldrarna 65-79 år samt 80 år och äldre.

Alla uppgifter i denna del av studien är hämtade från Landstinget Västernorrlands patientregister (slutenvård).

Det genomsnittliga antalet patienter vårdade för höftfrakturer har jämförts mellan åren

2000-2006 och 2000-2009. För att ge ett mått på kostnadsutvecklingen ställs vårdkostnader för de höftfrakturer som inträffade i tidsperspektivet 2007-2009 i relation till dito prognos som vi ställde i vår förra rapport⁴.

4 Landstinget Västernorrland (2007). Äldres skador i Västernorrland. Höftfrakturer orsakade av fall år 2000-2006 samt prognoser för 2007-2016. Sundsvall: Pr-info Accidenstryckeriet AB.

(7)

Resultat

I de allra flesta fallen, drygt 60 procent, föll den äldre från ”samma plan” det vill säga halkade, snavade och/eller snubblade inomhus. Men fall utomhus på grund av underlaget, is och snö med mera förekom även relativt ofta.

Västernorrland

Tabell 1: Antal vårdade för höftfraktur i Västernorrland 2000–2009.

65 - w år Antal/1000 inv.

År Kvinnor Män Kvinnor Män Kvinnor och Män

2000 143 85 280 116 624 (13)

2001 123 69 272 114 578 (12)

2002 117 70 269 82 538 (11)

2003 110 63 267 108 548 (11)

2004 122 92 255 106 575 (12)

2005 106 61 267 89 523 (11)

2006 118 58 265 106 547 (11)

2007 117 61 316 100 594 (12)

2008 95 64 235 126 520 (10)

2009 81 53 265 124 523 (10)

65 - 79 år 80 - w år

I genomsnitt vårdades 560 patienter per år mellan 2000 och 2009 och av dessa var dubbelt så många kvinnor som män. Antalet vårdade för höftfrakturer i åldern 65 år och äldre har minskat sedan år 2000, vilket gäller både för män och för kvin- nor. Vid en jämförelse mellan perioderna 2000-2006 respektive 2000-2009 har det genomsnittliga antalet frakturer minskat från 11,6 till 11,1 per 1 000 invånare.

0 5 10 15 20 25

2000 2001 2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009

Antal per 1000 inv.

Kvinnor Män

Figur 3: Antal vårdade för höftfraktur per 1 000 invånare, 65 år och äldre i Västernorrland.

(8)

Ånge kommun

Tabell 2: Antal vårdade för höftfraktur i Ånge 2000-2009.

I genomsnitt vårdades 32 patienter per år mellan 2000 och 2009. Av dessa var det mer än dubbelt så många kvinnor som män. Det genomsnittliga antalet frakturer i åldern 65 år och äldre har minskat från 12,4 till 12,0 per 1 000 invånare mellan tidsperioderna 2000-2006 respektive 2000-2009.

0 5 10 15 20 25

2000 2001 2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009

Antal/1000/inv.

Kvinnor Män

Figur 4b: Antal vårdade för höftfraktur per 1 000 invånare, 80 år och äldre i Ånge.

0 10 20 30 40 50

2000 2001 2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009

Antal/1000/inv.

Kvinnor Män

2000 8 9 11 6 34 (12)

2001 6 4 15 6 31 (11)

2002 7 2 10 7 26 (10)

2003 5 1 16 8 30 (11)

2004 5 3 21 8 37 (14)

2005 6 6 25 6 43 (16)

2006 6 4 17 8 35 (13)

2007 4 3 17 5 29 (11)

2008 5 3 12 6 26 (10)

2009 4 1 14 9 28 (11)

65 - 79 år 80 - w år

Trenden i Ånge kommun visar att antalet höftfrakturer i åldersgruppen 65-79 år minskar över tid både bland kvinnor och bland män. Antalet höftfrakturer bland de i åldern 80 år och äldre ökar dock över tid både bland kvinnor och bland män.

Figur 4a: Antal vårdade för höftfraktur per 1 000 invånare, 65-79 år i Ånge.

(9)

Timrå kommun

Tabell 3: Antal vårdade för höftfraktur i Timrå 2000-2009.

I genomsnitt vårdades 35 patienter per år mellan 2000 och 2009. Av dessa var dubbelt så många kvinnor som män. Det genomsnittliga antalet frakturer i åldern 65 år och äldre har minskat, från 10,7 till 10,6 per 1 000 invånare mellan tidsperioderna 2000-2006 respektive 2000-2009.

Figur 5a: Antal vårdade för höftfraktur per 1 000 invånare, 65-79 år i Timrå.

Figur 5b: Antal vårdade för höftfraktur per 1 000 invånare, 80 år och äldre i Timrå.

Trenden i Timrå kommun visar att antalet höftfrakturer bland män i åldersgruppen 65-79 år minskar över tid. Antalet höftfrakturer bland de i åldern 80 år och äldre minskar över tid bland männen men ökar något bland kvinnorna.

2000 8 3 21 8 40 (13)

2001 6 6 14 9 35 (11)

2002 3 11 15 3 32 (10)

2003 4 7 13 10 34 (10)

2004 12 7 15 4 38 (12)

2005 6 3 14 3 26 ( 8 )

2006 8 3 20 6 37 (11)

2007 4 8 24 7 43 (13)

2008 8 4 11 4 27 ( 8 )

2009 6 3 21 3 33 ( 9 )

65 - 79 år 80 - w år

0 5 10 15 20 25

2000 2001 2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009

Antal/1000/inv.

Kvinnor Män

0 10 20 30 40 50

2000 2001 2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009

Antal/1000/inv.

Kvinnor Män

(10)

Sundsvalls kommun

Tabell 4: Antal vårdade för höftfraktur i Sundsvall 2000-2009.

I genomsnitt vårdades 184 patienter per år mellan 2000 och 2009. Av dessa var mer än dubbelt så många kvinnor som män. Det genomsnittliga antalet frakturer i åldrarna 65 år och äldre har minskat från 10,9 till 10,7 per 1 000 invånare mellan tidsperioderna 2000-2006 respektive 2000-2009.

Figur 6a: Antal vårdade för höftfraktur per 1 000 invånare, 65-79 år i Sundsvall.

Figur 6b: Antal vårdade för höftfraktur per 1 000 invånare, 80 år och äldre i Sundsvall.

Trenden i Sundsvalls kommun visar att antalet höftfrakturer i åldersgruppen 65-79 år minskar något över tid både bland kvinnor och bland män. Antalet höftfraktu- rer bland de i åldern 80 år och äldre minskar över tid bland kvinnorna, men ökar något bland männen.

0 5 10 15 20 25

2000 2001 2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 Antal/1000/inv. Kvinnor Män

0 10 20 30 40 50

2000 2001 2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009

Antal/1000/inv.

Kvinnor Män

2000 52 33 78 40 203 (12)

2001 48 22 88 33 191 (11)

2002 20 35 96 30 181 (11)

2003 42 21 90 26 179 (11)

2004 37 19 91 33 180 (11)

2005 39 21 90 29 179 (10)

2006 33 20 81 34 168 (10)

2007 48 23 95 37 203 (11)

2008 34 20 79 50 183 (10)

2009 34 23 78 39 174 ( 9 )

65 - 79 år 80 - w år

(11)

Härnösands kommun

Tabell 5: Antal vårdade för höftfraktur i Härnösand 2000-2009.

I genomsnitt vårdades 63 patienter per år mellan 2000 och 2009. Av dessa var det dubbelt så många kvinnor som män. Det genomsnittliga antalet frakturer i åldern 65 år och äldre har minskat från 12,0 till 11,9 per 1 000 invånare mellan tidsperioderna 2000-2006 respektive 2000-2009.

Figur 7a: Antal vårdade för höftfraktur per 1 000 invånare, 65-79 år i Härnösand.

Figur 7b: Antal vårdade för höftfraktur per 1 000 invånare, 80 år och äldre i Härnösand.

Trenden i Härnösands kommun visar att antalet höftfrakturer i åldersgruppen 65-79 år minskar över tid bland kvinnorna, men ökar bland männen.

Antalet höftfrakturer bland de i åldern 80 år och äldre minskar över tid bland kvinnorna, men ökar något bland männen.

2000 19 7 43 14 83 (16)

2001 12 8 30 13 63 (12)

2002 11 16 35 8 70 (13)

2003 10 7 29 10 56 (11)

2004 13 1 23 16 53 (10)

2005 12 4 27 8 51 (10)

2006 8 6 35 13 62 (12)

2007 9 10 35 9 63 (12)

2008 9 10 24 11 54 (10)

2009 9 6 37 19 71 (13)

65 - 79 år 80 - w år

0 5 10 15 20 25

0 10 20 30 40 50

2000 2001 2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009

Antal/1000/inv.

Kvinnor Män

(12)

Kramfors kommun

Tabell 6: Antal vårdade för höftfraktur i Kramfors 2000-2009.

I genomsnitt vårdades 63 patienter per år mellan 2000 och 2009. Av dessa var det mer än dubbelt så många kvinnor som män. Det genomsnittliga antalet frakturer i åldern 65 år och äldre har minskat från 12,9 till 12,7 per 1 000 invånare mellan tidsperioderna 2000-2006 respektive 2006-2009.

Figur 8a: Antal vårdade för höftfraktur per 1 000 invånare, 65-79 år i Kramfors.

Figur 8b: Antal vårdade för höftfraktur per 1 000 invånare, 80 år och äldre i Kramfors.

Trenden i Kramfors kommun visar att antalet höftfrakturer i åldersgruppen 65-79 år minskar över tid både bland kvinnorna och bland männen. Antalet höftfrakturer bland de i åldern 80 år och äldre minskar över tid bland kvinnorna, men är oför- ändrad bland männen.

2000 12 7 36 15 70 (13)

2001 12 6 31 19 68 (13)

2002 8 8 34 11 61 (12)

2003 12 9 38 15 74 (15)

2004 13 6 32 13 64 (13)

2005 8 8 28 13 57 (12)

2006 15 2 32 9 58 (12)

2007 15 4 35 13 67 (14)

2008 6 7 23 14 50 (10)

2009 3 7 29 17 56 (12)

65 - 79 år 80 - w år

0 5 10 15 20 25

2000 2001 2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009

Antal/1000/inv.

Kvinnor Män

0 10 20 30 40 50

2000 2001 2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009

Antal/1000/inv.

Kvinnor Män

(13)

Sollefteå kommun

Tabell 7: Antal vårdade för höftfraktur i Sollefteå 2000-2009.

I genomsnitt vårdades 54 patienter per år mellan 2000 och 2009. Av dessa var det mer än dubbelt så många kvinnor som män. Det genomsnittliga antalet frakturer 65 år och äldre har minskat från 10,9 till 10,5 per 1 000 invånare mellan tidsperioderna 2000-2006 respektive 2000-2009.

Figur 9a: Antal vårdade för höftfraktur per 1 000 invånare, 65-79 år i Sollefteå.

Figur 9b: Antal vårdade för höftfraktur per 1 000 invånare, 80 år och äldre i Sollefteå.

Trenden i Sollefteå kommun visar att antalet höftfrakturer i åldersgruppen 65-79 år minskar över tid bland männen, men ökar svagt bland kvinnorna. Antalet höft- frakturer bland de i åldern 80 år och äldre ökar svagt över tid både bland

kvinnorna och bland männen.

2000 12 9 36 11 68 (13)

2001 7 10 23 10 50 ( 9 )

2002 4 13 24 3 44 ( 8 )

2003 8 5 26 16 55 (11)

2004 10 6 18 11 45 ( 9 )

2005 13 6 28 12 59 (12)

2006 18 10 29 12 69 (14)

2007 7 3 32 10 52 (14)

2008 9 6 24 13 52 (10)

2009 7 1 33 8 49 (12)

80 - w år 65 - 79 år

0 5 10 15 20 25

0 10 20 30 40 50

2000 2001 2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009

Antal/1000/inv.

Kvinnor Män

(14)

Örnsköldsviks kommun

Tabell 8: Antal vårdade för höftfraktur i Örnsköldsvik 2000–2009.

I genomsnitt vårdades 114 patienter per år mellan 2000 och 2009. Av dessa var det mer än dubbelt så många kvinnor som män. Det genomsnittliga antalet frakturer 65 år och äldre är 9,9 per 1 000 invånare för perioden 2000-2009 och är i stort sett oförändrat jämfört med perioden 2000-2006.

Figur 10a: Antal vårdade för höftfraktur per 1 000 invånare, 65-79 år i Örnsköldsvik.

Figur 10b: Antal vårdade för höftfraktur per 1 000 invånare, 80 år och äldre i Örnsköldsvik.

Trenden i Örnsköldsviks kommun visar att antalet höftfrakturer i åldersgruppen 65-79 år minskar marginellt över tid både bland kvinnorna och bland männen.

Antalet höftfrakturer bland de i åldern 80 år och äldre minskar över tid bland kvinnorna, men varken ökar eller minskar bland männen.

2000 25 16 54 20 115 (10)

2001 32 12 65 21 130 (11)

2002 20 25 65 18 128 (11)

2003 28 12 51 23 114 (10)

2004 26 9 52 19 106 ( 9 )

2005 19 12 53 17 101 ( 9 )

2006 28 10 48 22 108 ( 9 )

2007 26 9 69 19 123 (11)

2008 20 13 56 26 115 (10)

2009 16 9 49 26 100 ( 8 )

65 - 79 år 80 - w år

0 5 10 15 20 25

0 10 20 30 40 50

2000 2001 2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009

Antal/1000/inv.

Kvinnor Män

(15)

Kostnadsutveckling

Det genomsnittliga antalet höftfrakturer vid denna mätning var 11,1 per 1 000 invånare (10-årsmedelvärde), att jämföras med 11,6 som var sjuårsmedelvärdet vid mättillfället 2006. Minskningen har framför allt skett bland kvinnorna i åldern 65-79 år, medan antalet höftfrakturer är relativt konstant bland de i åldern 80 år och äldre. Denna minskning har även betytt minskade vårdkostnader. Enligt den beräkningsmodell vi använde i 2007 års rapport, det vill säga 155 000 kronor per höftfraktur i direkta kostnader för vård och eftervård, så har de förväntade kostnaderna för fallrelaterade höftfrakturer i länet under åren 2000-2009 minskat med knappt 4 miljoner kronor uttryckt i 2002 års prisnivå.

Diskussion

Metod

Värden utifrån tio års registrering av höftfrakturer rapporteras och får anses vara tillförlitliga data eftersom alla höftfrakturer opereras och därmed registreras i vårddatabasen. Vissa kommuner är mycket små till invånarantal vilket gör att årsvariationerna kan vara stora.

Resultat

Trenden visar att antalet höftfrakturer för 65 år och äldre, har minskat i Väs- ternorrland med cirka 0,5 fall per 1 000 invånare, mellan perioden 2000–2006 jämfört med perioden 2000–2009. Samtliga kommuner i länet uppvisare en viss minskning, förutom Örnsköldsvik där värdet är i stort sett oförändrat. Resultaten stämmer överens med den nationella trenden där antalet fallskador som lett till höftfrakturer också har minskat under den senaste tioårsperioden⁵. Trots denna minskning ligger Västernorrland fortfarande högre jämfört med rikets 9,0 höft- frakturer per 1 000 invånare i åldersgruppen/tidsperioden⁶.

Ett flertal utredningar har haft ambitionen att uppskatta kostnader för fallolyckor, däremot är det färre som har försökt värdera det förebyggande arbete som görs.

I inledningen av denna rapport räknade vi upp ett antal åtgärder som genomförs i länet för att förebygga fallskador bland äldre. Det är rimligt att ställa frågan i vilken utsträckning dessa kan ses som effektiva. I en rapport från Västra Göta- land⁷, presenteras beräkningar som indikerar att risken för fallolyckor som kräver sjukhusvård är högre än 10 procent i åldersgruppen 85-89 år och att insatser som minskar fallrisken med 20 procent eller mer är kostnadsbesparande i denna ålders- grupp, det vill säga kostnaderna för sjukvård och omsorg överstiger kostnaderna

5 Patientregistret, EPC, Socialstyrelsen, 2008.

6 Patientregistret, Socialstyrelsen, 2009.

7 Västra Götalandsregionen. Järbrink, K. & Althoff, K. (2010). Fallskador bland äldre I Västra Götaland 2004–2009 – förekomst och direkta kostnader. Hälso- och sjukvårdskansliet: Göteborg.

(16)

för förebyggande insatser. När det gäller de yngre åldersgrupperna 65-69 år anses det vara svårt att hitta generellt kostnadsbesparande insatser. Enligt denna studie bör därför insatser framförallt riktas till invånare som är 80 år och äldre för att vara kostnadsbesparande.

I en nyligen publicerad rapport från SKL⁸ uppges kostnaderna för en höftfraktur uppgå till minst en 250 000 kronor första året efter frakturen. Om vi använder denna beräkningsgrund på våra resultat blir kostnadsminskningen drygt 6 miljoner kronor, jämfört med 4 miljoner i 2002 års prisnivå. Oavsett vilken beräkningsmo- dell vi använder så kan det konstateras att fallrelaterade höftfrakturer fortfarande är ett mycket allvarligt och kostsamt folkhälsoproblem. I rapporten från SKL framgår att räknat i vårdtid så är lårbensfraktur den tredje största diagnosgruppen överhuvudtaget, efter schizofreni och stroke. Lårbensfrakturer medför fler vård- dygn än hjärtinsufficienser och hjärtinfarkter och upptar 45 procent av samtliga vårddygn. Mot bakgrund av den demografiska utvecklingen i Västernorrland med en åldrande befolkning så är ett rimligt antagande att antalet fallolyckor kommer att förbli ett mycket allvarligt folkhälsoproblem såvida inte trenden kan vändas radikalt till exempel via hälsofrämjande och förebyggande åtgärder.

Det kan även vara intressant att jämföra vilka resurser som satsas på olycksföre- byggande arbete i andra samhällssektorer. I en jämförelse mellan kostnader för förebyggande arbete och olyckor har det visat sig att kostnaden för säkerhetsarbe- tet inom transportområdet är dubbelt så stor som olyckskostnaderna år 1955⁹. Vår bedömning är att kostnaderna för fallförebyggande arbete i länet är blygsam- ma, ställt i relation till att det i Sverige dör i snitt mer än dubbelt så många personer till följd av fallolyckor jämfört med dem som sker i trafiken varje år.

Fem gånger fler hamnar på sjukhus efter fallolyckor än efter trafikolyckor¹⁰. I sammanhanget kan påminnas om att fallolyckor som leder till höftfrakturer leder till ett stort personligt lidande. Och sammanfattningsvis är det synnerligen angelä- get att försöka förebygga fallskador i både ett medmänskligt och samhällsekono- miskt perspektiv.

Effektiva fallförebyggande metoder kräver kännedom om vilka riskfaktorer som kan utlösa ett fall. Dessa riskfaktorer kan delas upp i tre grupper:

1. Faktorer som direkt relaterar till individens kapacitet, funktion och självständighet.

2. Utlösande faktorer i den fysiska miljön, den aktuella omgivningen, där äldre vistas.

3. Det beteende som påverkar risken för fall genom olika aktiviteter, det vi kan kalla exponering för risken att ramla.

8 Sveriges Kommuner och Landsting (2009). Hjalmarsson, H. & Andersson, R. Att förklara kommunala skillnader i fallskador bland äldre – En kunskapssammanställning. Stockholm.

9 Räddningsverket. Sund, B (2000). Samhällets kostnader för olyckor. Kostnader för det förebyggande arbetet. Karlstad.

10 FHI (2009). Gyllensvärd, H. Fallolyckor bland äldre – en samhällsekonomisk analys och effektiva preventionsåtgärder.

(17)

Figur 11: Samspelet mellan olika faktorers inverkan på fall utifrån litteraturen¹¹.

Satsningar på fallskadeprevention kanske inte i alla händelser förhindrar att äldre faller och skadar sig, men de kan bidra till att konsekvenserna blir mindre all- varliga. En sådan åtgärd kan till exempel vara höftskyddsbyxor, som de flesta kommuner erbjuder, eller rekommenderar på sina äldreboenden. En annan åtgärd kan vara gånghjälpmedel. Förebyggande insatser mot benskörhet, råd om kost, rökning, motion, minskar också risken för att frakturer uppstår vid ett fall enligt IMS¹². Detta är ju en del i hälsosamtalet till 75-åringar som pågår i samtliga länets kommuner sedan år 2008. Risker i bostadsmiljön uppmärksammas också under hembesöken hos 75-åringarna bland annat med hjälp av en checklista.

Det finns vetenskapliga underlag som rekommenderar åtgärder för att förebygga fall¹³, men det är mindre känt om dessas effekt på antalet fallskador och svårighe- ten av dessa. I bland annat USA och Storbritannien finns riktlinjer för att förebyg- ga fall bland äldre. I Sverige finns idag inga nationella riktlinjer för att förebygga fall. Socialstyrelsen har dock givit ut riktlinjer för vård och behandling av höft- frakturer, där man berör prevention¹⁴.

Fall

Individens kapacitet

Beteende &

Aktivitet

Faktorer i omgivningen

11 Sveriges Kommuner och Landsting (2009). Hjalmarsson, H. & Andersson, R. Att förklara kommunala skillnader i fallskador bland äldre – En kunskapssammanställning. Stockholm.

12 Institutet för utveckling av metoder i socialt arbete, 2007.

13 Gillespie m.fl.; AGS, 2001; NICE, 2004.

14 SoS (2003) Riktlinjer för vård och behandling av höftfrakturer.

(18)

Riktlinjerna med prioriteringsgrad (Förklaring se Bilaga 1)

• Identifikation av personer med hög fallrisk bör göras (grad 3).

• Bedömning av fallrisk bör ingå i all vård (grad 3).

• Åtgärder för att förebygga fallolyckor bör vidtas och leda till individuella rekommendationer (grad 2).

• Förebyggande åtgärder bör riktas mot omgivningsfaktorer (grad 2).

• Förebyggande åtgärder bör riktas mot den enskilda personens riskfaktorer (grad 2).

• Fysisk aktivitet kan förebygga fall och höftfrakturer (grad 2).

• Åtgärder för att förebygga fall hos äldre bör vara interdisciplinära och innehålla vissa träningsmoment samt anpassning till mediciner, hjälpmedel och omgivning (grad 2).

• Mediciner för äldre bör ses över regelbundet. Undvik för mycket preparat som förvärrar fallrisken (grad 2).

• Akut förvirrade och äldre personer med demens har starkt ökad risk för fallskador, liksom med stroke och andra neurologiska sjukdomar (grad 2).

Slutsats

Orsakerna till fallolyckor, vilka leder till höftfrakturer är mångfacetterade och där både individen själv och miljön kan vara den utlösande faktorn till fallet.

Angreppssättet att arbeta med fallförebyggande åtgärder bör därför ske både hälsofrämjande befolkningsinriktat, miljöinriktat samt anpassat individinriktat.

(19)

Bilaga 1

Prioriteringsgrader

Grad 1 Starkt stöd. Starkt vetenskapligt underlag. Om flera stora studier, från olika centra och med en lämplig design och högt bevisvärde, givit samma resultat är det vetenskapliga underlaget starkt och slutsatsen pålitlig. Det gäller även när det finns en systematisk översikt av flera

välgjorda studier.

Grad 2 Måttligt stöd. Måttligt starkt vetenskapligt stöd. Om endast en studie med högt bevisvärde finns, men resultat stöds av flera studier med

medelhögt bevisvärde, blir evidensstyrkan måttligt stark.

Grad 3 Svagt stöd. Begränsat vetenskapligt underlag. Begränsad eviden styrka föreligger när ingen studie med högt bevisvärde finns men

minst två med medelhögt bevisvärde.

Grad 4 Ringa stöd inklusive konsensus om detta bland experter, eller inget stöd alls. Otillräckligt vetenskapligt underlag. Vid evidensstyrka 4 är det vetenskapliga underlaget otillräckligt och man måste ange vilket underlag eventuella slutsatser baserar sig på.

(20)