Det förfärliga levernet på caféet
Ytterligare information om Lidingö stadsarkiv finns på stadens hemsida, www.lidingo.se.
Arkivet har inga fasta öppettider men kan besökas efter överenskommelse.
Besöksadress: Lidingö stadshus, Stockholmsvägen 50 Postadress: 181 82 Lidingö
Telefon: 08-731 31 45
E-post: stadsarkivet@lidingo.se
Kvar finns några gulnade dokument i Lidingö stadsarkiv samt några lika gulnade presslägg från Lidingö Tidning som ger en kort men intensiv bild av hur svensk alkoholpolitik kunde gestalta sig för drygt 80 år sedan.
Rolf Söderqvist
Faktablad av Lidingö stadsarkiv
Centralcaféet vid Sveavägen i Skärsätra
Vykort från Sten Schüsslers samling Utgivet av Svenska Litografiska AB
Utskänkning av pilsnerdricka på Centralcaféet
Centralcaféet fotograferat av Sten Schüssler 1961. Några år därefter revs huset.
Lägg märke till skylten med reklam för Carneige Porter.
Stadsstyrelsen i stadsarkivet Stadsstyrelsens arkiv omfattar tidsmässigt åren 1926 till 1937.
Arkivet innehåller såväl proto- koll som diarier och diarieförda handlingar. Tillsammans ger de en intressant inblick i vilken typ av evenemang och samman- komster, som man var tvungen att söka tillstånd för, för att anordna. 1937 övertogs arbets- uppgifterna av kommunalborg- mästaren.
Överkonstapel Larssons rapport
Måndagen den 5 november 1928 satt överkonstapel Petrus Larsson på Lidingö polisstation och författade en skrivelse till Stadsstyrelsen. Det var en myndighet som bildats i och med att Lidingö fått stadsrättigheter 1926 och man ansvarade i huvudsak för tillståndsgivning av allehanda slag. Det fordrades tillstånd för att anordna basarer, dans, lotterier; tillstånd för att lagra bensin och andra lättantändliga ämnen; till- stånd för att framföra tung trafik på Lidingös dåliga vägar; tillstånd för att arrangera politiska möten och folkbildande föredrag; och framför allt i dessa motbokens och spritsmugglingens tider så hade man tilldelats den grannlaga uppgiften att ge tillstånd för något så tabubelagt som utskänkningen av pilsnerdricka och andra rusdrycker.
Det var i den egenskapen som Petrus Larsson vände sig till dem den här november- dagen och han var i stark affekt varom inledningen av hans rapport vittnar:
Sedan lång tid tillbaka har Centralkaféet i Skärsätra varit ett ständigt tillhåll för mindre hyfsade individer, som där berusa sig av pilsnerdricka och om kvällarna efter stängningsdags avlägsna sig därifrån under skrän, skrål, uppträden och slagsmål.
Härförutom hava de för vana att antasta mötande personer samt att ogenerat kasta sitt vatten, var helst det passar dem, allt till allmän förargelse. På grund härav får jag å tjänstens vägnar anhålla, att ölutskänkningsrättigheterna å detta kafé måtte indragas.
Genom skrivelsen kan man följa hur den gode överkonstapelns indignation eskalerar:
omdömen som ”mindre hyfsade individer” förbyts till ”slynglar”, ”nidingar” och
”allmänt slödder”.
Man skulle lätt kunna tro att detta är saxat ur Grönköpings Veckoblad, men en stäm- pel och några tjänsteanteckningar på första sidans övre högra hörn skvallrar om att det rör sig om en diarieförd handling. Allvarliga saker med andra ord.
Upprinnelsen till skrivelsen tycks ha varit en incident som Lidingö Tidning skriver om den 31 oktober 1928 då en ”bärsärk” med ”svagt ölsinne” hade ”härjat värre” och bland annat slagit sönder fönster. Det senare ledde till att han måste plåstras om på Serafimerlasarettet innan den traditionella tillnyktringsproceduren i fyllfinkan.
Centralcaféets innehavarinna Amalia Johansson blev dock inte svaret skyldig. I ett tre foliosidor långt genmäle bemöts samtliga Petrus Larssons anklagelser. Vidare bifogar hon två bilagor: I den första intygar hennes tre lojala uppasserskor att de strängeligen blivit instruerade av sin arbetsgivare att inte under några omständigheter tolerera, än mindre servera, fyllhundar. I den andra har Amalia Johansson mobiliserat de verkliga stödtrupperna: sina trogna stamgäster som mangrant intygar att Centralcaféet är ett oklanderligt skött näringsställe. Dessutom betonar man vikten av det sociala um- gänget: Även anse vi, att ifrågavarande kaférörelse fyller ett verkligt behov, i det att många vid Skärsätra boende personer, som icke hava eget hushåll, där kunna få en bit mat, liksom man där även i lugn och ro kan taga sig en pilsnerdricka och prata bort en stund.
Formuleringarna i de tre svarsskrivelserna tyder på att de författats av någon som var van att gå i svaromål mot myndigheter. Måhända återfanns det bland de stenhuggare, banvakter och skorstensfejargesäller som hade för vana att regelbundet frekventera Centralcaféet även en jurist som valde att varken skylta med namn eller titel, men som drog sitt strå till stacken med det som vi i modern tid kallar rättshjälp.
Stadsfiskal Olof Nilsson
En som dock saknade känsla för cafélivets sociala del var stadsfiskal Olof Nilsson som i sitt yttrande i frågan bland annat skrev: Enär gäster, vilka besökt kafét (sic!) i fråga, gjort sig skyldiga till anmärkningar, varom överkonstapelns skrivelse om- förmäler, och då kaféts gäster till största delen utgöres av där närboende personer, vilka jag anser böra kunna förtära pilsner inom respektive hem, varför något behov av utskänkning av pilsner icke synes föreligga.
Att supa hemma var modellen enligt myndigheternas sätt att se på saken.
Även Nykterhetsnämnden och Skärsätra Egnahemsförening, som också hade att yttra sig i frågan gick på stadsfiskalens linje även om två ledamöter i Skärsätra Egnahems- förening vid ärendets behandlande den 8 januari uttryckte sin tvekan i frågan. Man får förmoda att de emellanåt då de inte var upptagna med ansvarsfulla styrelseupp- drag kopplade av vid ett glas pilsnerdricka på Centralcaféet. Historien gav också fortsatt eko i lokalpressen: en notis i Lidingö Tidning den 3 november vet att berätta att det anställts en speciell ordningsvakt vid Centralcaféet för att hindra överförfris- kade personer att komma in.
Lidingö var således även pionjärer då det gällde dörrvakter på krogen.
Den 7:e samma månad skrivs det under den braskande rubriken ”Polisen går till attack.”, om polisens arbete med de störande elementen på Centralcaféet och för att verkligen ge tyngd åt situationens allvar återges Petrus Larssons rapport in extenso.
Utskänkningsrättigheterna kom slutligen att avgöras i högsta instans den 27 maj 1929, Lidingös kommunalfullmäktige. Resultatet blev att Amalia Johansson fick behålla utskänkningstillståndet för Centralcaféet, dock med inskränkningen att
”utskänkningen icke finge utövas annorledes än i samband med verklig måltid till spisande gäster” och högst 2/3 liter pilsnerdricka per person och tillfälle.
Motbokstidens klassiska mattvång hade gjort entré även på Centralcaféet.
Severingen kom att fortgå i många år, men nu är Sveaborg, som huset i vilket det var inrymt kallades, sedan länge borta. Det är även Amalia Johanson och hennes trogna uppasserskor; den nitiske överkonstapel Petrus Larsson; den rigide stadsfiskalen Olof Nilsson och alla Centralcaféets trogna stamgäster som
