Djurens bästa vänner: Djurskydd, djurplågeri, och kultur i den svenska efterkrigstidens riksdagsdebatter

Djurskydd, djurplågeri, och kultur i den svenska efterkrigstidens riksdagsdebatter

Gustav Furubjelke

C-uppsats Vårterminen 2021 Institutionen för idé-och lärdomshistoria

Uppsala universitet

Handledare: Hampus Östh Gustafsson

efterkrigstidens riksdagsdebatter. Uppsala universitet: Inst. för idé- och lärdomshistoria, C-uppsats, Vårtermin, 2021.

While public opinion and previous research on the emergence of the first comprehensive animal welfare law in Sweden in 1944 has regarded it as a natural development of the animal welfare debates around the turn of the century, new research on the subject has problematized this view, instead pointing out the law of 1944 as a discursive break, in which the “animal welfare regime” emerged out of the previous “anti-cruelty regime”. This study focuses on the period of time after this break, from 1944 to 1973, examining this relatively unexplored part of Swedish animal welfare history by turning to the parliamentary debates of the time and looking at which practices were problematized and on which grounds, as well as how the line was drawn between acceptable animal use and unacceptable animal (ab)use. In doing so the study aims to explore the consequences of the aforementioned break in Swedish political discourse. The main argument of the study is that while the debates might seem to be about animal welfare, the main issue was in fact often not animals but humans, and differing

conceptions of who was truly a “friend of the animals”, as opposed to a primitive, uncultured, brute. Human animal use as such was thus never questioned, instead the focus lay on specific practices such as recreational hunting and factory farming. In trying to draw a line between these practices, the members of parliament critical to the current state of affairs employed arguments which, inadvertently, could be interpreted as an attack on human animal use as such. In doing so, they activated the discursive mechanisms of control of the animal welfare regime, one of which the study identifies as a reversal of the logic of equivalence used by the reformist members of parliament before 1944.

Keywords: animal rights, animal cruelty, animal welfare, discourse analysis, discursive control mechanisms, post-war Sweden,

Inledning 1

Syfte och frågeställningar 2

Tidigare forskning och teori 3

Material, metod, och disposition 5

Undersökning 7

1857–1944 - Djurskyddsregimen tar form 7

Nytta med nöje - Jakt och fiske 10

Vem piskar kusken? - Hästsport och djurskyddslagen 17

Vägen framåt är bakåt - Djurfabriker 21

Slutsatser och avslutande reflektioner 25

Sammanfattning 27

Käll- och litteraturförteckning 28

Inledning

Djurskyddet gäller förhållandet mellan människan och de djur som hon har i sin vård. Sedan urminnes tider är människan beroende av att hålla husdjur av skilda slag för olika ändamål och medvetenheten om att dessa djur behöver skyddas och vårdas är lika gammal som djurskötseln […] I vårt land har djurskyddet en bred och djup förankring i människors medvetande. Som en viktig del av vårt kulturarv ingår att djur skall garanteras skydd¹

Det ovanstående citatet är plockat från den proposition från regeringen som kom att bli 1987/88 års djurskyddslagstiftning. Som citatet antyder så fanns (och finns det än idag) en stark känsla av exceptionalism kring den svenska djurhållning och samtida debatter om konsumtionen av diverse animaliska produkter landar inte sällan i ett påbud att köpa svenskt.² Frågan om eventuella problem inom den svenska djurhållningen har även en stor affektiv laddning; att påstå att djuren far illa i industrin kan ju ses som en implicit anklagelse om djurplågeri mot de som i detta nu är en del i denna industri, vare sig de är konsumenter eller producenter.³Istället, när problem som exempelvis vanvård eller annan misskötsel uppdagas, förläggs skulden ofta på enskilda aktörer som framställs som avvikande från den normala svenska omsorgen.⁴

En hörnsten i detta anspråk på exceptionalism är just den svenska

djurskyddslagstiftningen, som även den ofta framställs som världsledande. När sveriges första övergripande djurskyddslag stiftades år 1944 hyllades detta som en stor framgång, och sågs som en naturlig utveckling av sekelskiftets djurpolitiska debatter.⁵Denna bild har även reproducerats av studier på detta område, men har under senare tid börjat ifrågasättas av undersökningar som Per-Anders Svärds Problem Animals, i vilken Svärd istället menar att 1944 års lagstiftning bör betraktas som ett diskursivt brott med den tidigare rådande djurpolitiska diskursen, antidjurplågeriregimen, och alltså inte som en naturlig utväxt ur denna.⁶

Svärd redogör utförligt för den nya djurskyddsregimens uppkomst ur den gamla ordningen, men hans undersökning är begränsad till perioden upp till och inklusive 1944 års lag, och effekterna av denna nya djurskyddsregim på den politiska sfären förblir alltså

6Svärd, s.4f

5Svärd, s.6

4Svärd, s.32ff

3Per-Anders Svärd, Problem Animals: A critical genealogy of animal cruelty and animal welfare in swedish politics 1844–1944 (Stockholm, 2015), s.34ff

2Somar Al Naher, “Köttnationalismen, rasismen, och halalfrågan” i Fronesis 56/57 (2017)

1Prop. 1987/88:93, s.14

outforskade. Denna period är dock även den mycket intressant ur ett djurskyddsperspektiv.

Redan kort efter lagen trädde i kraft kom den under kritik från djurskyddsrörelserna, och även i riksdagen påtalades brister med lagen i en mängd polariserade debatter, i vilka

föreställningar om djur och människor skulle komma att ställas mot varandra.⁷

Syfte och frågeställningar

Syftet med denna uppsats är att närmare undersöka det svenska djurskyddet under åren efter 1944 års lagstiftning. Medans uppkomsten av 1944 års lag, och den kontext som detta skedde i, har fått viss uppmärksamhet av såväl idéhistoriker som statsvetare och jurister, så har perioden efter denna lyst med sin frånvaro i den humanistiska forskningen om det svenska djurskyddet. Inspirerad av tidigare studier av sekelskiftets djurskyddsdebatter avser jag därför att undersöka denna period och dessa debatter utifrån ett diskursanalytisk perspektiv, där fokus ligger på hur djuranvändning problematiserades eller inte problematiserades av olika aktörer i riksdagen, alltså vilken användning som ansågs problematisk, och på vilka grunder denna ansågs problematisk. För att kunna åstadkomma detta syfte har jag specificerat några frågeställningar som kommer ge min undersökning en tydligare riktning, dessa är följande:

- På vilket sätt konstrueras gränsen mellan acceptabel djuranvändning och oacceptabelt djurplågeri i dessa debatter?

- Vilken djuranvändning problematiseras i debatterna? På vilka grunder?

Genom att besvara dessa frågeställningar avser jag att bidra dels till en ökad förståelse för denna period i svensk djurskyddshistoria, samt mer specifikt till för att undersöka

efterdyningarna av det diskursiva brott vid 1944 som Svärd uppmärksammat.

Djurrättsfrågor fortsätter även idag att vara av intresse för stora delar av Sveriges befolkning, något som vittnas om av både den stadiga ökning av medlemmar i organisationer som Djurens Rätt, frågans fortsatta närvaro i riksdagen, och den upprördhet som visas vid avslöjanden av djurplågeri, till exempel de missförhållanden som nyligen uppdagats vid Kronfågels slakteri i Valla.⁸Att titta närmare på hur dessa frågor behandlats i riksdagen är

8Djurens Rätt, Djurens Rätt Rapporterar Historisk Medlemsökning, 2015

<https://via.tt.se/pressmeddelande/djurens-ratt-rapporterar-historisk-medlemsokning?publisherId=1416101&rele aseId=1633199> [hämtad 30/05/2021]; Linda C Mohlin, et al, "Kunderna Rasar: ‘Har Ni Inga Känslor Alls På Kronfågel?’", Aftonbladet, 2021

<https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/WOwx2j/kunderna-rasar-har-ni-inga-kanslor-alls-pa-kronfagel> [hämtad 30/05/2021].

7Katarina Alexius Borgström, Djuren, läkarna och lagen: En rättslig studie om djurförsöksetik (Uppsala, 2009), s.87

således inte endast relevant ur ett historiskt perspektiv, utan har även en stark anknytning till vår samtid.

Tidigare forskning och teori

Den period inom det svenska djurskyddets historia som jag har valt att undersöka är ett relativt outforskat ämne inom idéhistorien, och även inom humanvetenskaperna i allmänt. De främst studierna som gjort på området är juridiska, t.ex. Helena Striwings Djurplågeri: En studie i lagstiftning och rättsfall och Katarina Alexius Borgströms Djuren, läkarna och lagen:

En rättslig studie om djurförsöksetik, vilka jag har använt mig för att orientera mig i källmaterialets juridiska aspekter. Det fåtal humanistiska studier på ämnet som skett har istället fokuserat främst på perioden före 1944, och mest betydande för min undersökning bland dessa är Per-Anders Svärds tidigare nämnda avhandling Problem Animals: A Critical Genealogy of Animal Cruelty and Animal Welfare in Swedish Politics 1844-1944. I denna redogör Svärd för uppkomsten och utvecklingen av den svenska djurskyddslagstiftingen, från de första debatterna om frågan runt 1844 till 1944, då den första övergripande

djurskyddslagstiftningen i Sverige röstades igenom i riksdagen. Kärnan i Svärds undersökning utgörs av identifierandet av ett diskursivt brott runt 1944 då den tidigare rådande antidjurplågeriregimen, inom vilken djurplågeri definierades efter den enskilda måttstocken av “uppenbar grymhet”, ersattes av djurskyddsregimen. Inom denna skulle den enskilda måttstocken för djurplågeri ersättas av flera distinkta sådana, och kretsade kring positiva föreskrifter kring vad man bör gör mot djur, istället för antidjurplågeriregimens negativa föreskrift kring vad man inte bör göra mot djur.⁹

Svärds huvudsakliga bidrag till min undersökning är begreppsparet skillnadslogik och ekvivalenslogik. Dessa begrepp syftar till två strategier som användes i motståndarna mot och förespråkarna av ett utökat djurskydd i de av Svärd analyserade debatterna, och som även jag har använt för att tolka mitt eget källmaterial. Medans ekvivalenslogiken syftar till ett

likställande av en praktik som ansågs vara “uppenbart grym” med en då oproblematisk praktik med, i syfte att problematisera även denna, syftar skillnadslogiken till försöken att bryta upp dessa identitetskedjor genom att betona skillnaderna mellan de olika praktikerna, och således omöjligöra det likställande som ekvivalenslogiken bygger på .¹⁰

Utöver begreppen skillnadslogik och ekvivalenslogik använder jag mig även av Svärds beskrivning av de problemformuleringar, och dessas förutsättningar, som låg bakom de

10Svärd, s.41f

9Svärd, s.5

debatter han undersöker, i synnerhet hans beskrivning av hur föreställningar om en arthierarki sammanföll med föreställningar om civilisation och djurskyddets roll i denna. Som Svärd redogör för i sin studie har tanken på en hierarki av allt levande sina rötter djupt i det

“västerländska” tänkandet, en hierarki som placerade (den civiliserade) människan på toppen och djuren, definierade utifrån sin brist av just mänsklighet, i en fallande skala under denna.

Denna hierarkisering slutade dock inte vid djuren, utan strukturerade även relationen mellan människor, och de som inte upplevdes uppfylla kraven för civiliserad mänsklighet, bland dem omsorg om djur, riskerade att falla från sin position på toppen av arthierarkin. Detta ledde som Svärd påpekar till en säregen dynamik, då en person kunde hävda sin moraliska överhet genom omsorg om djur, men att detta faktum byggde på djurets kategoriska underordnande under människan, och befäste det. Samtidigt kunde även en bristfällig omsorg om djur få motsatt effekt, och möjliggöra påståendet att vissa personer eller kulturer var mindre

“mänskliga” och civiliserade än andra.¹¹

Slutligen har jag även låtit mig inspireras av Svärds fokus på politiska problem, en metodologi som bygger på en modifierad variant av Carol Bacchis “what’s the problem represented to be?”-analys. Som Bacchi poängterar så utgör politiska diskussioner alltid problem, men inte givna problem, utan dessa skapas diskursivt i t.ex. debatterna och bygger i sin tur på vissa föreställningar och förutsättningar.¹²Medans jag, till skillnad från Svärd och Bacchi, inte är intresserad av hela den politiska processen som sådan utan endast de idéer och föreställningar som artikuleras inom ramarna för den, anser jag ändå att delar av Bacchis metodologi kan vara mycket användbar för mina syften. En regelrätt problemanalys må vara utanför ramarna för denna uppsats, men jag har låtit mig inspireras av Svärds

tillvägagångssätt i konstruktionen av mina egna frågeställningar genom att ge utrymme för en undersökning av vad det är som problematiseras inom debatterna och vilka föreställningar detta vilar på.

Utöver Svärd har jag även nyanserat min tolkning av dessa diskurser med hjälp av Helge Jordheims Läsningens Vetenskap, i vilken Jordheim gör en filologisk nytolkning av Koselleck, Foucault, och Skinner. Boken kretsar förvisso kring läsningen, vilket skulle kunna göra den problematisk att använda för att analsyra ett källmaterial som mitt vilket ju, trots att jag läst det, ursprungligen består av tal, inte skrift. Dock finns det i min mening inget i

12Carol Bacchi, Analysing Policy. What's the problem represented to be? (Australien, 2009), s.xii-xiii, 15-16;

Svärd, s.40

11Svärd, s.95

Jordheims filologiska tolkning, eller iallafall de delar av den jag tar i bruk, som är oförenligt med en tolkning av talade diskurser.

Särskilt viktig för min undersökning är Jordheims betoning på att “den som yttrar sig aldrig behärskar det språk han eller hon yttrar sig i”, utan att denna uttalar sig i en diskurs fylld med “godtyckliga element […] bristande betydelser och förbindelser som de inte har kontroll över” och att när talet “överskrider den manifesta diskursens gränser och hotar dess stabilitet” aktiverar detta diskursens kontrollmekanismer för att bibehålla diskursens

integritet.¹³Av vikt är även betoningen på skillnaden mellan den som talar och

utsagosubjektet, där den förra är var intentionen kan lokaliseras, medans den senare är den position inom diskursen som subjektet med sin utsaga antar, en distinktion som visar sig tydligt i min undersökning.¹⁴

Material, metod, och disposition

Mitt huvudsakliga källmaterial för denna undersökning har av naturliga skäl blivit riksdagens arkiv, där dokumentation från riksdagen från 1867 och framåt finns bevarad och, till stor del, digitaliserad. De delar av arkivet som har varit av störst betydelse för min undersökning är de dokument som behandlar de olika stegen inför en eventuell lagstiftning, alltså

propositionerna/motionerna där ett förslag på en ny lag/lagändring läggs fram,

betänkandena/utlåtandena där dessa behandlas av riksdagens utskott, och särskilt kammarens protokoll i vilka man finner de kammardebatter som utifrån utskottens förslag debatterar för och mot det lagförslag som står på agendan.

Arkivets storlek har inneburit vissa problem med urvalet och insamlandet av relevant källmaterial. Att leta igenom de hundratals tusen dokument som producerats efter 1944 faller på sin orimlighet. Lyckligtvis är dokumenten sorterade mycket väl efter kategori, vilket gjort att jag har redan i ett tidigt skede kunnat gallra bort irrelevanta akter och fokusera på de materialkategorier jag nämnde i föregående stycke. Utöver detta, och ännu viktigare, så är dokumenten även inskannade på så vis att ordsökning i hela dokumenten kan genomföras. För att få fram de dokument som kan anses relevanta har jag ordsökt efter orden “djurskydd” eller

“djurplågeri” i samtliga böjelseformer i riksdagens kammarprotokoll. Valet av sökord är givetvis till viss del godtyckligt, men jag anser ändå att valet av dessa två ord ger mig ett bra och till stor del komplett urval av texter på området. Att endast söka på ett ord som

14Jordheim, s.208f

13Helge Jordheim, Läsningens vetenskap: Utkast till en ny filologi (Gråbo, 2003), s.196f, 208f

“otillbörligt lidande”¹⁵hade gett mig ett alldeles för snävt urval, och nästan helt missat de jaktdebatter som utgör en betydande del av min undersökning, medans sökningar efter ord som “lidande”, “plåga”, eller bara “djur” hade gett utslag på en större mängd dokument än vad som hade varit möjligt att ta sig igenom, samtidigt som det hade släppt igenom protokoll där dessa ord nämns i kontext orelevanta för min undersökning, ett problem jag inte funnit med “djurplågeri” och “djurskydd”, där nästan samtliga träffar har visat sig vara relevanta.

Valet att söka endast i protokollen är även det dels ett pragmatiskt sådant, då debatterna i kammaren är “slutdestinationen” för alla de hundratals motioner/propositioner och efterföljande betänkanden som återfinns i arkivet och kan således agera som

“uppsamlare” av dessa, något som avsevärt minskat antalet dokument jag behövt titta igenom, men har även en rent forskningsmässig motivering.

De huvudsakliga frågor jag intresserar mig för i denna undersökning är ju som tidigare nämnt hur gränsen mellan acceptabel djuranvändning och oacceptabelt djurplågeri

konstrueras, och på vilka grunder denna gräns dras. Att studera dessa frågor i kontextet av riksdagsdebatter är i min mening särskilt lämpligt av två huvudsakliga anledning. Dels så är ju, som Helena Striwing påpekar, definitionen av djurplågeri satt av oss människor, dess frekvens beror helt på hur vi i samhället definierar vart “gränsen mellan det acceptabla och oacceptabla skall dras”, och en av de platser där dessa gränser arbetas och diskuteras fram i en rättslig mening är ju just i riksdagen.¹⁶För det andra så är riksdagens debatter offentliga handlingar, och är därför underställda ett visst tryck från offentligheten kring vad som är lämpligt att säga eller inte. Riksdagsdebatter befinner sig enligt mig alltså i en sorts diskursiv gråzon, underkastad dess regler men även den plats där dessa regler utmanas och på så sätt synligörs, och där diskursens kontrollmekanismer tydligt kommer till uttryck. Således blir de alltså enligt mig ett särskilt lämpligt källmaterial för undersöka hur “samhällets” gräns mellan lämplig och olämplig djuranvändning dras och förhandlas fram över tid.

Mot detta skulle givetvis kunna ställas invändningen att denna metodologi bortser från de motioner/propositioner och efterföljande betänkanden som ej ledde till någon debatt, utan endast bifölls eller röstades, och således inte ger korrekt bild av det historiska förloppet. Detta är givetvis en korrekt iakttagelse, men bortser från syftet med denna undersökning, vilket ju är att undersöka gränsdragning och problematisering vid diskursens gränser. Att titta på de motioner som utan överläggning antogs eller avfärdades är föga intressant ur detta perspektiv, även det hade varit givande att undersöka i sin egen rätt.

16Helena Striwing, Djurplågeri: En studie i lagstiftning och rättsfall (Stockholm, 1987), s.11

15Ett nyckelbegrepp i 1944 års lag.

I mitt arbete med debatterna har jag identifierat tre huvudsakliga ämnen i dessa debatter, och för att underlätta både min analys och min presentation av denna har därför valt att lägga upp min undersökning kring dessa tematiska områden: debatter om jakt, debatter om hästsport och debatter om djurhållningen i de s.k “djurfabrikerna”, samt ett mycket kort stycke om de övriga debatterna under 50- och 60-talet. Denna uppdelning är givetvis en efterhandskonstruktion, men jag menar att den inte gör allt för stort våld på materialet, då dessa ämnen ofta diskuteras separat och relativt sällan tas upp tillsammans.

Jag har dock valt att inleda min undersökning med en kort historisk redogörelse av den period som Svärd har berört i sin avhandling, dels för att ge ett ytterligare kontext till de debatter jag senare skall diskutera men främst för att bidra med en kontrast till mina egna analyser i den resterande undersökningen.

Undersökning

1857–1944 - Djurskyddsregimen tar form

Den djurskyddslag som utgör “ämnet” för denna uppsats kan sägas ha sitt ursprung redan i 1857 års förordning mot misshandling av djur.¹⁷Denna förordning skiljde sig från tidigare bestämmelser om djurhållning, som endast avsett att skydda äganderätten, genom att för första gången inskränka rätten för även den lagliga ägaren av ett djur att göra vad denna vill med djuret.¹⁸Dock rörde förordningen endast de handlingar som kunde anses vara utförda med “uppenbar grymhet” från förövarens sida, och gällde även då endast “egna och andras kreatur”.¹⁹Som Svärd beskriver så präglades denna lag av en tydlig föreställning om vem det var som stod för denna “uppenbara grymhet” i samhället: medlemmar av de lägre

samhällsklasserna, d.v.s. bönder, arbetare i städerna, fattiga, och andra “avvikande”

personer.²⁰Denna föreställning om förbrytaren som “avvikare” syns även tydligt i

misshandlingsstadgandet placering bland de så kallade sedlighetsbrotten i och med 1864 års strafflag.²¹Gemensamt för brotten i detta kapitel är, som Helena Striwing skriver, att de var

21Striwing, s.21

20Svärd, s.84f

19Striwing, s.20

18Svärd, s.83

17Striwing, s.20

“gärningar, som ej kunde tillåtas fortgå eftersom de antogs undergräva den allmänna sedligheten.²²

Runt sekelskiftet 1900 skulle flera för Sverige nya djurrättsliga frågor dyka upp på agendan i riksdagen. Gemensamt för dessa frågor var att de, trots att de av allmänheten uppfattades som djurplågeri, ej uppenbart kunde dömas som detta under rådande lagstiftning eftersom de på olika punkter inte uppfyllde dess förutsättningar.²³ I sin argumentation för lagens applikation även på dessa områden expanderade djurvännerna, i enlighet med den ekvivalenslogik jag beskrev tidigare, i riksdagen definitionen av begreppet “uppenbar grymhet” till praktiker som det tidigare inte var tänkt att hänvisa till, och även till nya potentiella gärningsmän som inte passade in i den tidigare beskrivna “ideala”

gärningsmannen, alltså den avvikande medborgaren. På detta vis började gränsen mellan

“normal” djuranvändning och “brottsligt” djurplågeri att suddas ut, och allt fler “normala”

praktiker (och människor) riskerade att kriminaliseras.²⁴Detta innebar ett problem för försvararna av status quo, som genom den tidigare nämnda skillnadslogiken försökte bryta upp djurvännernas associationskedjor, men även för djurvännernas själva, då inte ens de var ute efter att problematisera all mänsklig användning av djur.²⁵

Ett första försök till en lösning på denna problematik skedde i och med 1907 års ändring i misshandlingsstadgandet. Från att före 1907 ha utgjort en “objektiv” måttstock mot vilken dåd kunde mätas, skulle begreppet “uppenbar grymhet” efter lagändringen komma att mätas “relativt” mot den allmänna opinionen.²⁶Detta neutraliserade de mer radikala

implikationerna av begreppet, och bör enligt Svärd ses som del i ett “‘politics of containment’

aiming to limit the practical impact of the reform.²⁷

Problemen med att avgränsa vad som ansågs var “uppenbar grymhet” eller inte skulle dock inte komma att stävjas av denna förändring, och under 10-talet skulle än fler nya

problem komma att lyftas och debatterna om problemen med begreppet “uppenbar grymhet”

fortsatte.²⁸1921 lades ytterligare en proposition till en lagändring fram, i vilken begreppet

“uppenbar grymhet” ersattes av “otillbörligt lidande” Denna ändring skulle dock inte gå igenom, då riksdagen föredrog det första lagutskottets revision i vilket “uppenbar grymhet”

stod kvar i paragrafen.²⁹

29Svärd, s.193, 199f

28Svärd, s.191f,

27Svärd, s.170f

26Svärd, s.157

25Svärd, s.177ff

24Svärd, s.155ff, 174f

23Svärd, s.156

22Striwing, s.21

Begreppet “otillbörligt lidande” skulle dock komma att återvända några år senare, i och med en proposition från regeringen som skulle komma att ligga till grund för 1944 års nya djurskyddslag. Denna proposition utgjorde en stor förändring från tidigare lagstiftning på området, och skulle vara den som enligt Svärd slutligen löste den kris som präglat den tidigare antidjurplågeriregimen.³⁰Till skillnad från den gamla lagen, som kan karaktäriseras som en negativ lag i det att den endast innehöll förbud, innehöll denna nya lag en mängd positiva föreskrifter, alltså en mängd påbud, till exempel minimistandarder för djuranvändning i olika former. Det väsentliga var dock att dessa föreskrifter var olika för olika former av

djuranvändning; det fanns en standard för djurförsök, en för djur inom jordbruket, osv.³¹ Genom att särskilja olika praktiker i lagen, institutionaliserades skillnadslogiken, något som även syns i det ovan nämnda skiftet från “uppenbar grymhet” till “otillbörligt lidande”.

Medans begreppet “uppenbar grymhet” antyder en absolut gräns, öppnar “otillbörligt lidande”

upp för ett övervägande om vad exakt som är “otillbörligt”, ett övervägande som beror på kontext. Lidandet i sig ifrågasattes alltså inte längre, utan endast det “otillbörliga” lidandet, vars definition skiljde sig från situation till situation.³²Dessa förändringar som utgör kärnan i det Svärd kallar djurskyddsregimen, som etablerades genom 1944 års lag, och genom detta slutligen ersatte den krisdrabbade antidjurplågeriregimen.³³

De nästkommande tjugo åren efter 1945, då den nya djurskyddslagen trädde i kraft, skedde ingen förändring i den svenska djurskyddslagstiftningen. Detta innebär dock givetvis inte att frågan inte togs upp. Som nämns i Djurskyddsutredningens första respektive tredje betänkande så hade “Den allmänna tillsynsorganisation, som tillskapades genom

djurskyddslagen [...] icke förvärvat anseende såsom fullt effektiv och tillfredsställande” och

“ett icke obetydligt antal framställningar [...] rörande ändringar och kompletteringar i olika avseenden av den gällande djurskyddslagstiftningen” överlämnats av såväl privatpersoner som ett stort antal djurskyddsrörelser.³⁴

Det skulle dock dröja något innan missnöje av detta slag tillkännagav sig i riksdagen.

Under de första tio åren efter 1944 års lags ikraftträdande skulle djurskyddet tas upp endast ett fåtal gånger, och det skulle dröja ända tills 60-talet innan dessa debatter på riktigt fick fart.

När djurskydd eller djurplågeri kom på tal innan denna period var det nästan uteslutande i frågor rörande jakt eller människans användning av vilda djur i stort, och dessa debatter skulle

34SOU 1958:49, s.13 ;SOU 1961;45, s.15; Alexius Borgström, s.87

33Svärd, s.301

32Svärd, s.294f, 310

31Svärd, s.271, 281ff

30Svärd, s.263f

även komma att fortsätta in på 60-talet för att först närmare 70-talet minska i omfattning. I följande stycke kommer jag redogöra för dessa debatter, från 40-talet till 70-talet, för att sedan återvända tillbaka till 50-talet och de mer allmänna djurskyddsdebatterna.

Nytta med nöje - Jakt och fiske

Det första meningsutbytet om skyddet av djuren skedde med anledning av en interpellation år 1948 av August Spångberg, en socialdemokratisk riksdagsledamot, i vilken frågan om

rådjursdrivande hundar diskuterades. Meningsutbytet mellan Spångberg, chefen för jordbruksdepartementet Sköld, och två andra ledamöter, är anmärkningsvärt av flera anledningar, främst på grund av den samstämmighet som rådde mellan de inblandade. Att fenomenet i fråga är att anse som djurplågeri accepteras av alla inblandade. Den enda punkt där ledamöterna gick isär var i frågan om hur detta problem bör lösas. I sitt svar till Spånberg menar departementschefen att lösningen är “propaganda och utbildning”, då ett förbud vore

“icke för närvarande framkomligt”.³⁵Spångberg menar istället att en strängare lagstiftning är lösningen. Detta dock inte för att utbildning inte funkar, utan för att det inte behövs. Jägarnas och djurvännernas intressen är enligt Spångberg redan i harmoni, och menar till skillnad från departementschefen att dessa jägare “gärna [hade] underkasta[t] sig “ ett förbud.³⁶Problemet är inte jägarna utan “mindre noggranna hundägare”, vilka man bara når genom lagstiftning.³⁷ När samma fråga tas upp igen år 1954, återigen i en motion av Spångberg, har positionerna dock förflyttats något. Spångberg uttrycker i denna överläggning en mycket större skepsis mot jägare än vid 1948, och inleder sitt anförande med att instämma i att en humanisering av jakten är nödvändig.³⁸Jaktföreningarna, som samtliga ledamöter vid 1948 hade stött sig på i sin argumentation, avfärdas nu av även Spångberg, som menar att djurskyddsföreningarna nu istället bör kopplas in.³⁹Problemet är dock fortfarande “en hundfråga” “icke en jaktfråga”, som en riksdagsledamot sammanfattar Spångbergs position som, och departementschefen vidhåller att han och Spångberg är av samma åsikt, att “de vilda djuren skall, där det finns möjlighet därtill, få skydd”.⁴⁰

Dessa tidiga debatter om jaktfrågan är mycket intressanta som en kontrast till de senare debatter jag kommer diskutera nedan. Det råder en anmärkningsvärd samstämmighet

40II 1954:30, s.26

39II 1954:30, s.24f

38II 1954:30, s.23

37II 1948:21, s.8

36II 1948:21, s.7f

35II 1948:21, s.6; Detta är formatet jag kommer använda för att referera till riksdagsdebatterna i fotnoterna. Den romerska siffran syftar på om debatten skett i första (I) eller andra (II) kammaren, medans siffran efter kolon visar vilket protokoll under det angivna året det rör sig om.

mellan de medverkande, och trots motsättningar ledamöterna emellan är

problemformuleringarna sådana att ingen tydlig opposition uppstår. Redan i dessa tidiga debatter kan man dock se exempel på många av de fenomen som man stöter på i de senare.

Vid 1954 års interpellation börjar Spångberg dra en gräns mellan djurvänner och jägare, vilket föranleder den ovan nämnda kommentaren från departementschefen, samtidigt som han vidhåller att det inte är jakten som sådan han är ute efter.

Denna förflyttning hos Spångberg skulle komma att fortsätta under 60-talets debatter, men innan jag går närmare in på dessa ska jag uppehålla mig litet vid två debatter under 50-talet. Djurskyddsfrågan var blott en bisak i dessa, men i avvisandet av denna användes en retorisk manöver som skulle återkomma i jaktdebatterna under 60- och 70-talet. Den första av dessa är en debatt om olovlig jakt år 1950, i vilken en riksdagsledamot, som svar på

påståendet att denna jakt skulle utgöra en källa till djurplågeri, påpekar att all jakt innebär djurplågeri. Ledamoten tar även upp de, för sin tid, moderna slakthusen, och menar att om inget kan göras mot “det ritualmässigt bedrivna djurplågeriet” som sker i dessa, så borde inget kunna göras mot “de mera fåtaliga fall av djurplågeri” som förekommer vid jakt.⁴¹Ledamoten vill inte här göra all jakt olaglig, eller att mena på att slakthusen bör läggas ned, detta

framställs som omöjligt. Istället används detta likställande för att relativisera problemet som diskuteras. Samma företeelse möter man även 1954 i debatterna om en ny fiskestadga, då förbudet av ljustring av ål tas upp. I sitt anförande i första kammaren frågade Elof Hällgren retorisk “vilket som är mest djurplågeri: att ljustra en ål eller att kasta ut långrev, där fisken i nätter och dagar hänger med kroken i munnen.”⁴²Detta uttalande följdes av en försäkran från Hällgren att han “inte vill göra en mask för när, om [han] kan slippa”. Samtidigt menar han dock att “skulle man var så rädd överallt, som man är här, tror jag man skulle göra stor skada på hela vår fiskerinäring.”⁴³ I andra kammaren lyfts samma invändning av Olaus Nyberg, som hänvisar till problemen med att dra en gräns mellan ljustring och annat fiske “om man tar hänsyn till det djurplågeri som uppstår.”⁴⁴Likt Hällgren motsätter sig inte Nyberg att ljustring skulle vara djurplågeri, utan relativiserar detta genom att jämföra praktiken med det vanliga djurplågeriet som fiske enligt dem innebär.

Den sorts relativisering som syns i dessa debatter utgör i min mening en sorts omvänd användning av de ekvivalens- och skillnadslogiker som under debatterna före 1944 års

lagstiftning användes av reformisterna för att problematisera en “normal” praktik genom

44II 1954:24, s.7f

43I 1954:24, s.82

42I 1954:24, s.81

41II 1950:1, s.69f

likställande med en praktik som är accepterad som djurplågeri, ett likställande försvararna av status quo försökte bryta upp genom den skillnadslogik där dessa praktiker försökte separeras.

I dessa debatter är det istället försvararna av status quo som använder sig av denna

ekvivalenslogik för att avproblematisera en praktik genom likställande med en praktik som är accepterad trots djurplågeri, en praktik som reformisterna i sin tur försökte särskilja från dessa praktiker i enlighet med den skillnadslogik som de tidigare värjde sig mot. Dessa är de första användningarna av denna omvända ekvivalenslogik, men skulle ej komma att bli de sista, och under 60- och 70-talets debatter kommer, som vi snart ska se, denna strategi komma att användas för att möta kritik mot den rådande ordningen i såväl jakt som andra

djurskyddsfrågor.

Som jag nämnde tidigare skulle det dröja tills 60-talet innan nästa jakten diskuterades ur ett djurskyddsperspektiv i riksdagen igen, även denna gång med anledning av två

interpellation av den ovan nämnda Spångberg, och en av den folkpartistiske ledamoten Axel Gustafsson, i vilka åtgärder för en humanare jakt behandlas. Problemet för Spångberg och Gustafsson är här skadeskjutningarna av djur vid jakt, vilka de menar bör anses vara

djurplågeri.⁴⁵Spångbergs positioner flyttas i dessa debatter fram ytterligare, och första gången dras ej ett likhetstecken mellan jägarnas och djurvännernas intressen, vilka han menar “i allmänhet har olika utgångspunkter”.⁴⁶Istället beskrivs jägarförbundens som främst ute efter att försvara “jägarnas lovliga avsikt att såra och döda”.⁴⁷Spångberg är dock tydlig med att inte problematisera alla jägare, utan håller fast vid att “det finns många jägare som också är

naturvänner”.⁴⁸Lösningen på problemet är för Spångberg samma som vid rådjursdrivning:

förbud, i detta fall mot jägare som ej kan fälla bytet med ett skott. Detta reagerar dock departementschefen på, och menar att vissa olyckor är oundvikliga och att “Inte ens herr Spångberg skulle väl vilja föreslå totalförbud på jakt …”, något Spångberg inte motsäger.⁴⁹ Trots den uppskruvade retoriken vidhåller dock departementschefen fortfarande, likt under 50-talet, att han och Spångberg är av samma åsikt, alltså att båda är måna om djuren.⁵⁰

Här exemplifieras Jordheims (och Foucaults) tanke att diskurser inte är “ett fritt och neutralt medium”, utan är “kontroller[ade] och begränsa[de] av olika ‘procedurer’.⁵¹När Spångberg drar en gräns mellan jägare och djurvänner, och menar att alla jägare som skjuter

51Jordheim, s.196f

50II 1960:28, s.10

49II 1964:38, s.22

48II 1964:38, s.20

47II 1960:28, s.8

46II 1960:28, s.9

45II 1961:30, s11; II 1960:28, s.XXX; II 1964:38, s.

bom ej bör inkluderas i det senare, hotar detta att problematisera den allmänna jakten som sådan, vilket påpekas av departementschefen, som framställer detta som något fullständigt orimligt. Spångberg mister här kontrollen över sin utsaga, och aktiverar, till synes

oavsiktligen, djurskyddsdiskursens kontrollmekanismer” i form av departementschefens uttalande.

Att lägga märke till här är även departementschefens konstaterande att det inte råder några väsentliga meningskiljaktigheter mellan han och Spångberg, detta trots den stora förändring i den senares positioner. Departementschefen försöker här motarbeta den sorts uppdelning som Spångberg här försöker göra mellan jägare och djurvänner, ett fenomen som vi kommer möta även i de senare debatterna.

I anslutning till dessa interpellation tar Spångberg även upp en fråga som skulle bli ett återkommande tema i jakt och djurskyddsdebatterna: frågan om nöjesjakt. Spångberg nämner bara frågan översiktligt, då han 1964 säger “Det ligger något ruskigt i den inställningen, att dödande av djur är ett nöje och därtill ett högt uppskattat sådant.”⁵²Frågan skulle dock

komma på tal igen året därpå, i en debatt om rätten till vårjakt av sjöfågel vid Bottenviken och Östersjökusten, i vilken den socialdemokratiske ledamoten Nils Kellgren uttrycker sitt

motstånd denna s.k nöjesjakt, vilken han beskriver som “primitiv”. Att jakten sker på våren ges särskild vikt, då detta är när fåglarna häckar, en poäng som även lyfts av den tidigare nämnda Gustafsson. Kellgren är dock likt Spångberg mycket tydlig med att jakten som sådan inte är problemet, utan att den utförs i underhållningssyfte. Jakten i sig är oundviklig, men bör utövas av specialister, “folk vilka har detta släckande av liv som yrke till människans nytta och uppehälle.”⁵³

Mot anklagelserna om att jakten skulle vara av ondo mobiliserades en rad

motargument. Ett genomgående tema är frågan om expertis, och på vilken grund man kan tala. Förespråkarna av jakten gör vid flera tillfällen uppdelning mellan stadsbor och lokalbefolkningen, där den förra gruppen beskrivs som okunniga eller som

“skrivbordsmänniskor” av den centerpartistiska ledamoten Erik Grebäck,och de senare som

“de verkliga naturvännerna”.⁵⁴Ett tydligt exempel på detta finner vi i den folkpartistiske ledamoten Mac Teodor Pennycook Hamrins replik till det ovan nämnda förslaget om

specialistjägare från Kellgren, i vilken Hamrin menar att det är “vår skärgårdsbefolkning, som känner sin natur, känner fågellivet, vet vad de talar om” som är de specialister Kellgren talar

54 II 1965:36, s.130, 133

53 II 1965:36, s133

52 II 1964:38, s19

om.⁵⁵Att det skulle röra sig om nöjesjakt ifrågasätts även, ofta genom att yrka på jaktens nödvändighet: “Jag är personligen inte road av jakt … men det vilda måste nu en gång beskattas på ett eller annat sätt: annars för det vilda själv illa ut.” som en ledamot uttrycker det.⁵⁶Jakten är alltså en tragisk nödvändighet.

Slutligen relativiseras problemet även, till exempel genom att poängtera problemet med gränsdragning, såsom man kan se i följande uttalanden av den ovan nämnda Hamrin respektive den centerpartistiska ledamoten Börjesson: “[var vi] drar gränsen, om man tillåter det ena eller det andra? Vi plockar blommor litet till mans. Skall vi göra det eller skall vi låta bli?” och “miljontals amatörfiskare som sitter med metspöet i hand och försöker lirka en krok i halsen på en fisk […] man skall vara konsekvent när man diskuterar [natur och

naturvård].”⁵⁷

I ledamöternas svar på Kellgrens anförande ser man tydligt den affektiva laddning som finns bakom föreställningar om djurvänlighet. Med sitt uttalande om nöjesjaktens primitivitet sluter sig Kellgren till en föreställning som Svärd har visat har en långt historia i det “västerländska” tänkandet: sammanflätandet av föreställningar av mänsklighet/civilisation och attityder gentemot djur, och som även var ett återkommande inslag i de djurpolitiska debatterna före 1944. När Kellgren, med sina anklagelser om primitivitet, ifrågasätter djurvänligheten hos vissa människor, ifrågasätter han även alltså deras grad av civilisation, och således även deras grad av mänsklighet. Detta är enligt mig en möjlig förklaring till den kraftiga respons till Kellgrens anförande, i vilka ledamöterna uttryckligen menar att dom, eller snarare dom de talar för, som är dom faktiska djurvännerna. Den faktiska problematiken är således inte behandlingen av djuret, på den punkten råder det trots allt inte så stor skillnad mellan ledamöterna, utan både Kellgren och de andra ledamöterna definierar genomgående problematiken som en fråga om människan och dennes kulturella utveckling. Djuret blir i dessa debatter således en sorts projektionsyta för olika föreställningar om djurvänlighet och kultur, medans de djuren och deras faktiska mående hamnar i bakgrunden.

I sin argumentation för sin definition av djurvänlighet använder sig dock Kellgren, likt Spångberg, av argument som riskerar att problematisera all jakt, och som vid Spångbergs anförande aktiverar dessa utsagor från Kellgren djurskyddsregimens diskursiva

kontrollmekanismer, har i form av de försvarande ledamöternas påpekande av problemen med gränsdragning som Kellgrens förslag innebär. Här möter vi igen den “omvända”

57 II 1965:36, s.140

56 II 1965:36, s.139

55 II 1965:36, s.134

ekvivalenslogik jag diskuterade tidigare, då ledamöterna påpekar att den (accepterade) praktiken metning även den innebär djurplågeri. Precis som Spångberg får Kellgrens utsaga alltså en betydelse han, iallafall uttalat, ej avsåg, och vilket föranleder dennes upprepade insisterande att det är just nöjesjakten, inte jakten som sådan, som är det han är ute efter att problematisera.

Den ovan diskuterade debatten var bara den första i en rad debatter om nöjesjakt under 60-talets andra hälft. Bakom dessa debatter stod nästan undantagslöst Mårten Werner och Sten Sjöholm (Moderat och folkpartist, respektive), två ledamöter som under 60- och 70-talet förde ofta förde djurskyddsfrågan på tal i riksdagen, i kontext av jakt såväl som, som vi ska komma att se, bredare djurskyddsfrågor. Försvararna av de problematiserade praktikerna var även de en relativt konstant uppsättning ledamöter, varav många även uttalade sig i den ovan

diskuterade debatten, såsom Hamrin.

Flera av inslagen som jag diskuterade i den ovanstående debatten skulle även återkomma i dessa debatter, såsom gränsdragningsproblematik, frågan om vem som är

djurvän egentligen, och diskussioner om problemets omfång. Precis som Kellgren så beskrivs nöjesjakten ofta som “primitiv” av både Sjöholm och Werner, och sätts här även i direkt kontrast till vad de kallar ett “kulturland” eller “kultursamhälle”.⁵⁸Skillnaden mellan jägare och djurvänner påtalades även kraftfullt, till exempel genom Sjöholms uttalande:“att det är mycket svårt att få detta att överensstämma, att man är djurälskare och så dödar man det man tycker om.”⁵⁹Detta fokus på dödandet återfinner man i flera av Sjöholms anföranden, vilken kan ge intrycket att han till skillnad från tidigare ledamöter som Spångberg är mot jakten som sådan istället för att endast opponera sig mot ex. skadeskjutningar. Detta är dock inte fallet, utan likt föregående motståndare mot jakt så är såväl Sjöholm som Werner endast mot “den som kan betecknas som nöjesjakt”, där man “dödar för dödandets skull”, inte jakten i sig.⁶⁰ Lösningen på problemet blir således inte ett förbud för all jakt, utan att jakten skall utföras av

“kompetenta människor” eller av de med skjutskicklighet” som Werner uttrycker det, alltså yrkesjägare.⁶¹Detta faktum påtalas även regelbundet i jaktförespråkarnas repliker till Sjöholm, exempelvis när moderata ledamoten Per-Eric Ringaby i ett svar på Sjöholms ifrågasättande av behovet av att döda de vilda djur som fötts upp: “det får vi ju göra i alla sammanhang. Hur skulle det se ut om vi aldrig slaktade en gris eller en ko utan bara födde upp djuren?” Av Sjöholms svar: “Visst slaktar man grisar. Men de människor som föder upp

61II 1970:36, s.62

60II 1970:28, s.159

59II 1970:28, s.158

58II 1970:36, s.62

grisar gör det i förvärvssyfte, och det är vällovligt”, blir det tydligt att det alltså, trots retoriken, inte är så att Sjöholm är emot dödandet av djur i sig.⁶²

Sjöholm är dock tydlig med att han vill minimera jakten och detta, i kombination med de ovan nämnda argumentation han använde för att driva denna fråga, väckte starka

reaktioner hos hans meningsmotståndare och i sina repliker till Sjöholm tar jaktförespårkarna till användning flera av de tankefigurer som jag redan diskuterat. Problemen med

gränsdragning påtalas som ovan nämnt av Ringaby, men även den socialdemokratiske ledamoten Valfrid Wikner påpekar svårigheterna med att skilja på nöjesjägare och “vanliga”

jägare.⁶³ Motsättningen mot begreppet nöjesjakt kvarstår också, dels genom att argumentera för att nöjet med jakten för jägarna inte är själv dödandet: “Man lämnar inte gärna ut

jaktområden till en person som jagar enbart för dödandets egen skull”, men även genom att framställa jägarna som mer eller mindre motvilliga utförare av en nödvändig uppgift: “ Vi måste ha klart för oss att våra dagars jägare känner sitt ansvar och fullgör en viktig uppgift.

Funnes inte de, skulle […] faunan avsevärt snedvridas genom att somliga arter skulle massförökas och andra utrotas.”⁶⁴

Slutligen vänder sig jaktförespråkarna kraftigt mot “djurvännernas” isärhållande av jakt och djurvård. Wikner menar exempelvis att “vi jägare är väl medvetna om att det är levande djur vi jagar” och att djuren “naturligtvis [måste] avlivas så smärtfritt som möjligt, så de inte utsätts för onödigt lidande”, samt att “ jakt [inte heller får] bedrivas så, att villebrådet tillfogas onödig skada.”⁶⁵Längst går dock kanske Wachtmeister som menar att “jägarna är djurens bästa vänner”⁶⁶Sjöholm och Werners förslag att förbjuda nöjesjakt är således “direkt farlig för det vilda”⁶⁷

I de ovan redovisade debatterna möter man tydliga exempel på båda de fenomen jag uppehållit mig vid i undersökning hittills, alltså djurskyddet som en projektionsyta för föreställningar om människan, och en oavsiktlig problematisering av jakten i sig. Sjöholms och Werner uttalanden om nöjesjaktens omoraliskhet, onödighet, och problematisering av dödandet formulerades på sätt som riskerade ifrågasätta jakt, och till och med dödandet av djur i sig, och aktiverade således, likt i tidigare debatter, djurskyddsregimens diskursiva kontrollmekanismer. Detta exemplifieras kanske tydligast i Ringabys jämförelse av jakten med slakten, i enlighet med den omvända ekvivalenslogiken, genom vilket Sjöholms

67II 1970:36, s.61

66II 1970:36, s.64

65II 1967:46, s.5

64II 1970:28, s.157,159

63II 1967:46, s.5

62II 1970:36, s.63

ifrågasättande, åtminstone på ett diskursivt plan, av rätten att döda oskadliggörs genom likställande med en praktik som Ringaby (och Sjöholm) anser vore absurda att ifrågasätta.

Likt i de föregående debatterna är Sjöholms respons på detta avvisande, avsikten var ju aldrig att problematisera jakten, eller dödandet, som sådant.

Precis som i föregående debatter menar jag att den väsentliga frågan här är de olika ledamöternas föreställningar om vad de diskuterade praktikerna säger om människorna och det samhälle de lever i, om dessa jägare verkligen är “djurens bästa vänner” eller står i rak motsats till djurvännerna som försvararna av en primitiv praktik som ej hör hemma i ett kulturland som Sverige. Varken Sjöholm eller Werner är som sagt ute efter att problematisera jakten eller dödandet som sådant, trots retoriken, utan endast att förhindra att människor gör detta som ett självaändamål. Djuret och dess lidande i sig är alltså i princip obetydligt, eller åtminstone ovidkommande, förutom som föremål får riksdagsledamöternas föreställningar om vad olika inställningar till detta lidande innebär för dem som människor.

Vem piskar kusken? - Hästsport och djurskyddslagen

I föregående stycke har jag redogjort för jaktdebatterna som skedde under 50-, 60- och 70-talet. Som jag nämnde inledningsvis var dock även mer allmänna djurskyddsfrågor på riksdagens agenda åren efter 1944 års lag. De första diskussionerna i ämnet stod den moderata ledamoten Elsa Ewerlöf för genom en interpellation i andra kammaren år 1956 om den då pågående djurskyddsutredningen, i vilken Ewerlöf menar att djurplågeri är ett mycket vanligt fenomen i Sverige.⁶⁸Precis som i de tidiga jaktdebatterna påpekar departementschefen att han likt Ewerlöf är mån om att djuren “icke vålla[s] … onödigt lidande.”, vilket Ewerlöf inte motsäger.⁶⁹De två går dock isär i sin uppfattning av den rådande lagen. Medans båda menar att lagen är “ett led i en större reform” påpekar att departementscehfen “vi redan nu har ganska utförliga bestämmelser till djurens skydd.”, medans Ewerlöf är tydlig med att

“förhållandena är otillfredställande”, och nämner en mängd frågor där lagen enligt henne ännu brister, såsom s.k “bandhundar”, cirkusdjur, och även djurförsök.⁷⁰

Det skulle dock dröja innan de frågor som Ewerlöf tar upp fick någon större uppmärksamhet. Den fråga som den största mängden djurskyddsdebatter under 60-talet kretsade kring var hästsporten, och särskilt användningen av spö vid drivandet av hästen vid denna. Drivande i motståndet mot dessa var inledningsvis ledamöterna Spångberg och

70II 1956:7, s.16f

69II 1956:7, s.16f

68II 1956:5, s.14f

Gustafsson, men under slutet av 60-talet skulle även ledamöter som bland annat Sjöholm och Werner ansluta sig. Dessa ledamöter mötte vi i de ovan föredragna jaktdebatterna, och det finns många likheter mellan hur hästsporten och jakten diskuterades. Frågan om expertis, vilken som vi har sett spelade en stor roll i jaktdebatterna under samma tid, var även viktig här. Både Gustafsson och Spångberg hänvisar vid flera tillfällen till den allmänna opinionen och även, ofta i anknytning till detta, till dagspressen och TV-sändningar.⁷¹Likt vid

jaktdebatterna drar även Spångberg en tydlig gräns mellan “hästsportens folk” och

“djurskyddets folk”, vilka han menar har olika sätt att se på frågan, och menar även att den allmänna opinionen ligger närmare de senare.⁷²

Denna föreställning, att det svenska folket är särskilt djurvänligt, upprepas även av Gustafsson vid flera tillfällen: “Det svenska folket är utpräglat djurvänligt” och”vissa folk i t.

ex. södra Europa, [menar] nämligen att djuren är att betrakta som känslolösa robotar … Svensk lagstiftning ser dock inte saken så”.⁷³Kopplingen mellan djurskydd och nation förekom även under jaktdebatterna i Werner och Sjöholms användning av begreppet

“kulturstat”, och samma uppfattning uttrycks även här av just Werner med uttalandet “att ambitionen att värna de värnlösa röjer kvalitén på vår kultur”, samt av Spångberg som menar att “hästplågeriet vid sport” inte kan anses vara ett “värdigt folknöje”⁷⁴

Som källa till hästsportens problem pekades ofta efterlevnaden och tillsynen av lagen ut av de kritiska ledamöterna, vilka ansågs att dessa var bristfälliga. Som orsak till denna brist pekades i sin tur ofta vinstrintresset, vilket exempelvis syns i Gustafssons uttalande att

“Hästtävlingarna har utvecklats till affärsföretag”, vilket “öka[r] riskerna för djurplågeri”.⁷⁵ Denna jakt på vinst ledde enligt de kritiska ledamöterna till dels en sämre efterlevnad av lagen då kuskarna, drivna av tanken på vinst, pressade hästarna hårdare än tillbörligt, och dels en sämre tillsyn, då veterinärerna pressades av dessa kuskar att slarva med sina undersökningar.⁷⁶ Tanken att hästsporten drevs av ekonomiska eller andra “icke-nödvändiga anledningar,

användes även för att motivera de ovan nämnda föreställningar om att det djurplågeriet som hästsporten ansågs leda till var “ovärdigt” och opassande för det svenska folket.⁷⁷Likt i föregående debatter var dock de kritiska ledamöterna aldrig ute efter att problematisera hästsporten som sådan, något som görs mycket tydligt av till exempel följande uttalande av

77II 1962:35, s.60

76II 1962:35, s.62; I 1969:21, s.4

75II 1962:35, s.60

74II 1968:14, s.65; II 1961:18, s.32

73II 1962:30, s.9; II 1962:35, s.59

72II 1961:25, s.136f

71II 1961:30, s.9

Gustafsson: “Jag är angelägen att säga att jag inte har någonting emot hästsporten som sådan, varken galopp- eller travsporten”.⁷⁸Problemet är istället användningen av spöet för att driva hästen, eller överdriven hetsning till följd av en jakt på vinst.

Precis som de kritiska ledamöternas argument har stora paralleller med de i

jaktdebatterna, går även många av de motargument jag redogjorde för i stycket om de igen i replikerna till dessa debatter. En vanlig respons till de kritiska ledamöterna från de ledamöter och myndighetspersoner som opponerade sig mot dom var att hänvisa till den rådande lagstiftningen på området, vilken ansågs vara en garant mot djurplågeri.⁷⁹Även utskiljandet av “hästsportens” folk från de den djurvänliga allmänheten kritiserades av hästsportens försvarare, som istället försökte påtala likheterna mellan dem och hästsportens kritiker genom att påpeka att “många i denna kammare, en vidsträckt opinion och inte minst många av hästsportens egna företrädare har känt minst samma upprördhet över vad som inträffat.”⁸⁰. Just åberopandet av den allmänna opinionen, särskilt i form av hänvisning till pressen och allmänhetens reaktion på de saker som uppdagades där, mötte hård kritik. Replikerna till dessa påståenden består ofta av avvisandet av dessa vittnesmål i favör för experter, såsom då chefen för Jordbruksdepartementet Netzen avvisar Spångbergs påstående att dödsfallen vid ridtävlingar är orsakade av djurplågeri, med att veterinärstyrelsen inte anser att detta är fallet, och att denna “innehar den största möjliga sakkunskap på detta område”.⁸¹

Även i dessa debatter möter man den tidigare diskuterade sammanflätandet av djurskydd och kultur, och de gränsdragningsförsök som vi känner igen från jaktdebatterna.

Medans de kritiska ledamöterna försöker avlägsna en viss praktik, i detta fall spödrivningen, med hänvisning till dess grymhet och “ovärdighet” i ett kultursamhälle som Sverige, försöker de försvarande ledamöterna motarbeta denna gränsdragning, dels genom försök att påtala deras gemensamma intresse för djurens väl och ve men här även genom att ifrågasätta lekmännens förmåga att avgöra om djurplågeri förekommit, något endast de sakkunniga veterinärerna kan göra. Precis som i föregående debatter så utgår alltså samtliga ledamöter från människan i sin argumentation, och frågan om djurplågeri blir istället en sorts

projektionsyta för olika föreställningar om humanitet, kultur, och expertis.

En betydande skillnad mellan dessa debatter och jaktdebatteran är dock bristen på gränsdragningsproblematik, och användningen av den omvända ekvivalenslogiken som en respons på de kritiska ledamöternas oavsiktliga problematisering av all djuranvändning, något

81II 1961:30, s.9

80II 1961:25, s.140

79II 1961:25, s.133; se även I 1969:21, s.5

78II 1968:14, s.63

som i min mening beror på frågan som diskuterades inte hade samma risk att problematisera djuranvändningens grundvalar på samma sätt som jaktdebatterna, där människans rätt att döda djur i min mening kan anses stå på spel.

Givetvis kretsade dock inte samtliga debatter under denna period om hästsporten.

Under 60-talet och 70-talets början förekom även flera debatter som rörde djurskyddslagen i sig, och tillsynen av denna. Likt i de ovan redovisade debatterna intog ledamöterna Spångberg och Gustavsson samt Werner och Sjöholm, under början respektive slutet av 60-talet,

framstående positioner, men även andra ledamöter lyfte under denna period olika

djurskyddsfrågor och även i dessa anföranden och resulterande debatter stöter man på flera av de fenomen jag diskuterat ovan. Att det svenska folket skulle vara i allmänhet djurvänligt tas upp i flera anföranden, ofta i anknytning till åberopandet av allmän opinion, och likt i

föregående debatter förekommer i nästan samtliga debatter en nästan ritualmässig upprepning av påståendet att alla är måna om djuren, och att ingen vill de något illa. Även kopplingen mellan djurskydd och kultur och civilisation görs av flera ledamöter, bland annat av

ledamoten Sörensson som beskriver djurskyddet som en “front mot jagiska och destruktiva tendenser” och liknar kampen mot djurplågeri med kampen mot barnmisshandel.⁸²Precis som i de ovan diskuterade debatterna diskuteras alltså frågan om djurplågeri i dessa debatter ofta med utgångspunkt i människan, och vad en viss djuranvändning har för implikationer för oss.

I ett par anföranden ifrågasätts dock även själva formuleringen av djurskyddslagen, mer specifikt begreppet “otillbörligt lidande”. I debatten 1965 med anledning av

propositionen som låg till grunden för 1965 års lagändring ifrågasätter Gustafsson huruvida det finns en “‘tillbörlig’ misshandel av djur”. På detta svarar ledamoten Levin att “Vi [utskottet] har faktiskt ansett att man får tolerera — och som alla vet tolererar vi i verkligheten — att djur under vissa förhållanden utsätts för visst mått av lidande av både fysiskt och psykiskt slag”⁸³Gustafssons anförande problematiserar uttryckligen

djurskyddsregimens grundvalar, och i sitt svar använder sig Levin även tydligt av dessa för att möta Gustafssons påstående. Denna korta ordväxling kan i min mening ses som ett sorts mikrokosmos för den sorts dynamik jag redogjort för i denna uppsats, där problematiseringar av djurskyddsordningen möts av en omvänd ekvivalenslogik, här avskalad och artikulerad i generella termer iställer för specifika.

Samma försvar möter man även i svaret på en interpellation av Spångberg från 1963, om den påstådda inplanteringen smittosjukdomen myxomatos, s.k “kaninpest”, i den

83II 1965:40, s.138; Min kursivering

82II 1967:21, s.7; I 1969:21, s.9; se även II 1969:35, s.76

gotländska kaninstammen. I sin replik vidhåller departementschefen att han likt Spångberg är emot tanken på att inplantera en sådan sjukdom, men påpekar även att djurskyddslagen inte kriminaliserar alla handlingar som förorsakar lidande, utan bara “otillbörligt” sådant, vilket bland annat beror på ekonomiska hänseenden.⁸⁴Denna sorts ekonomiska kalkyl motsätter sig Spångberg, som menar att “det väl ändå [är] ohyggligt att man utsätter djur … för lidanden av ekonomiska eller andra skäl. Vad vi kallar det bryr sig inte djuret om och inte allmänheten heller.”⁸⁵Denna typ av ekonomiska resonemang, och motsättningarna mot den, som jag även berörde i anknytning till debatterna om hästsporten, skulle även komma att spela en stor roll i de debatter om en fråga som skulle dyka upp allt oftare mot 60-talets slut: frågan om den industriella djurhållningen i de s.k “djurfabrikerna”, och i den sista delen av undersökningen kommer jag titta närmare på dessa debatter.

Vägen framåt är bakåt - Djurfabriker

Problemet med den industriella djurhållningen påtalades först år 1964, i samband med en interpellation angående åtgärder för bättre djurvård och djurskydd av Spångberg. Fokus ligger på “de nya, rationaliserade, hönserierna.”, i vilka Spångberg anser att “det förekommer ett verkligt djurplågeri.” Denna praktik påminner enligt Spångberg om den olagliga grova vanvården som uppmärksammas i pressen, men är helt laglig och drivs av jakten på ökad vinst.⁸⁶

Spångbergs uttalande skedde dock i kontext av ett större anförande, och passerade de övriga ledamöterna utan notis. Den första riktiga överläggningen i frågan skulle komma att ske 1969 i samband med en interpellation av ledamöterna Westberg och Oskarsson, i vilken begreppet “djurfabrik” förekom för första gången i riksdagen. Likt Spångberg menar både Westberg och Oskarsson att det som sker i dessa “djurfabriker” är att anse som djurplågeri, trots dess laglighet, och att “[u]ppfödarna är tvingade till detta av en hård konkurrens.”⁸⁷ Oskarsson påpekar även att djuren “inte har skuggan av en chans att leva ett något så när naturligt liv” i dessa fabriker.⁸⁸I sin replik på dessa påståenden tar Bengtsson, chefen för jordbruksdepartementet, till bruk flera av de motargument vi redan stött på i tidigare debatter.

Bengtsson pekar bland annat på den rådande lagstiftningen,som “successivt har skärpts”, och de sakkunniga som sköter tillsynen av lagen, och menar att den rådande lagen kan rätta till de

88II 1969:11, s.185

87II 1969:11, s.185

86II 1964:38, s.21

85II 1963:33, s.18

84II 1963:33, s.17

eventuella missförhållanden som kan gälla i dessa “s.k djurfabriker”, men att han som lekman inte kan uttala sig i dessa frågor.⁸⁹Bengtsson menar även att det endast rör sig om ett fåtal potentiella fall av missförhållanden, men att om dessa visar sig vara riktiga så “önskar [han]

inget annat” än att “hälsovårdsnämnderna omedelbart tar itu med” dem.⁹⁰Slutligen, påpekar Bengtsson, som svar på Oskarrsons påstående att djuren inte får leva naturliga liv, att de djur som människan tar till bruk sällan lever ett naturligt liv. Detta är ytterligare ett exempel den gränsdragningsproblematik jag diskuterat tidigare, här fokuserat på problemet med att definieras naturlighet istället för djurplågeri, och utgör ytterligare ett exempel på den omvända ekvivalenslogikens användning för att neutralisera kritik som hotar att problematisera människans djuranvändning i sig. Oskarssons avvisande svar på detta

uttalande visar även på hur denna problematisering kan ske oavsiktiligen och att utsagor inom en diskurs inte endast står under kontrollen av de som uttalat dem, utan även av diskursens egna regler för vad som kan sägas och hur.

Djurfabriksfrågan debatterades vid ytterligare ett tillfälle 1969, denna gång av de vid detta lag bekanta ledamöterna Sjöholm och Werner, och det var även dessa två som skulle figurera i de mest omfattande debatterna i frågan runt 70-talets början. Även i dessa stöter man på många av de argument och motargument som jag redan diskuterat ovan. Likt

Spångberg, Oskarsson, och Westberg, menar Sjöholm och Werner att djurfabrikerna utgör ett

“kvalificerat djurplågeri”, och orsaken till detta djurplågeri är den “rationalisering” som förekommer i dessa fabriker, där djuren hindras från att leva ett naturligt liv, bland annat genom att deras rörlighet kraftigt begränsas.⁹¹

Sjöholm påpekar att djurfabrikerna utgör ett exempel på en punkt där den annars bra djurskyddslagen brister.⁹² Anledningen till denna brist är, spekulerar Sjöholm, att

djurfabrikerna har blivit ett “etablerat” missförhållande, som accepteras av samhället och ej längre betraktas som ett missförhållande.⁹³Detta verkar vid första anblick säga emot några av Sjöholms tidigare uttalanden om den svenska befolkningens djurvänlighet, men Sjöholm är även tydlig med att det i Sverige faktiskt finns “en mycket stark opinion i dessa frågor” och att “alla läst i tidningarna de senaste veckorna om det mycket omfattande djurplågeri som förekommer i vårt land.”⁹⁴“Samhället” i detta kontext bör alltså snarare betraktas som

94II 1969:12, s.60

93II 1970:10, s.97; 1971:49, s.47

921971:49, s.47; Avsaknaden av romersk numrering är en konsekvens av övergången från en tvåkammarriksdag till en enkammarriksdag år 1971

91II 1969:12, s.64ff; II 1970:10, s.97

90II 1969:11, s.187

89II 1969:11, s.183, 185

lagstiftare eller domare, som alltså inte tolkar dessa djurfabriker som källor till djurplågeri, i kontrast till den allmänna uppfattningen i frågan.

Sjöholm upprepar här den tidigare nämnda föreställning om den svenska

befolkningens allmänna djurvänlighet, och den koppling mellan kultur och djurskydd jag redogjort för och diskuterat i ovanstående debatter görs även här, av såväl Sjöholm som andra ledamöter, gjort särskilt explicit i följande uttalande av Werner: “De som reser söderöver upprörs ofta av hur primitiva människor handskas hårt med djuren, slår dragare osv.” I detta uttalande syns tydligt hur föreställningarna om djurskydd och kultur även innefattar en (ofta implicit) hierarki även mellan människa och människa. Den huvudsakliga förklaringen som ges till djurfabrikernas förekomst är dock inte att de har blivit normaliserade utan, likt i de föregående debatterna i ämnet, vinstintresset. Detta syns tydligt i fortsättning på den ovan citerade uttalandet av Werner: “vi har ju själva satt detta i system för den kallhamrade kommersialiserade konkurrensens skull.” och även av Sörenssons anförande i första kammaren med anledning av samma motion, där han menar att “det förefaller som om abnormiteter förekommer i kommersiellt intresse.”⁹⁵Werner och Sjöholm gjorde i anslutning till dessa uttalanden även en uppdelning mellan de som “ser det hela från en

djurskyddssynpunkt”, alltså Sjöholm och Werner själva, och de som “ser det även från en ekonomisk synpunkt” och tar djurägarnas parti.⁹⁶

Likt under de föregående debatterna så är Werners och Sjöholms position dock inte så radikal som den först kan verka, och ingen av ledamöterna är mot djurhållning som sådan.

Werner är exempelvis tydlig med att de “dömer naturligtvis inte ut alla former av

djurhållning”, och Sjöholm menar i sin tur att lösningen på problemen i djurfabrikerna är “en väg tillbaka där vi avskaffar djurplågeriet”, här syftandes på djurhållningen före

djurfabrikerna, vilka även de var vinstdrivande, men som alltså inte innebär djurplågeri enligt Sjöholm.⁹⁷

Precis som i debatterna om de andra frågor jag diskuterat i denna uppsats, gick inte Sjöholm, Werner, och de andra kritiska ledamöternas anklagelser förbi utan anmärkning, utan även i dessa debatter tog ledamöter som de tidigare nämnda Grebäck och den

centerpartistiska ledamoten Nils G. Hansson till ord och försvarar den angripna praktiken med många av de argument vi redan stött på. Tanken att djurplågeri skulle kunna vara “etablerat”, som Sjöholm uttryckte det, protesterades kraftigt av både Grebäck och Hansson, bland annat

971971:49, s.51; II 1969:12, s.67

961973:79, s.173

95II 1969:12, s.62