EU- från fredsprojekt till försvarsprojekt?

EU- från fredsprojekt till försvarsprojekt?

- EU-samarbetet om säkerhet & försvar och dess mest ambitiösa försvarsprojekt genom tiderna PESCO.

Leonard Björebäck

Statskunskap C (Kandidatuppsats) Statsvetenskapliga institutionen Uppsala Universitet, HT19 Handledare: Anna Michalski Antal ord: 12 931

Antal sidor: 41

Innehållsförteckning

1. Introduktion ... 3

1.1. Problem ... 3

1.2. Syfte och frågeställningar ... 4

1.3. EU- a new (old) sheriff in town? ... 5

2. Teori ... 7

2.1. Vad är en allians? ... 7

2.2. Vad är en försvarsallians? ... 7

2.3. Vad är en multilateral försvarsallians? ... 8

2.4. Vad är en varaktig multilateral försvarsallians? ... 8

2.5. Förutsättning 1. Sammanslutning av liberala demokratier ... 9

2.6. Förutsättning 2. Öppenhet mot militär integration ... 11

2.7. Förutsättning 3. Gemensamma intressen/hot ... 13

2.8. Förutsättning 4. Samexistens med ett bipolärt system ... 15

3. Forskningsdesign ... 17

3.1. Val av metod ... 17

3.2. Val av material ... 18

3.3. Val av fall ... 19

3.4. Operationaliseringar ... 20

3.4.1. Figur för teoretiska och operationella definition ... 21

4. Analys ... 21

4.1. Är EU en sammanslagning av liberala demokratier? ... 22

4.2. Vilar EU:s medlemmar på gemensamma demokratiska värderingar? ... 23

4.3. Välkomnar, tillåter och/eller eftersträvar EU:s medlemmar militär integration? ... 24

4.4. Finns det gemensamma intressen inom PESCO? ... 26

4.5. Finns det existerande och/eller potentiella hot som är av intresse för samtliga EU-medlemmar? ... 27

4.6. Samexisterar EU med ett bipolärt system i termer om polaritet? ... 30

5. Resultat ... 31

6. Slutsats ... 32

6.1. Medvetet bidrag ... 33

6.2. Kritisk reflektion och avslutande ord ... 34

7. Referenslista ... 36

Appendix 1: Lista över PESCO:s 47 projekt och projektansvariga medlemsländer ... 39

1. Introduktion

Europeiska unionen har sedan dess begynnelse varit ett fredsprojekt. Ett projekt som format EU till en normativ makt som den länge har och än idag kan anses vara. Men trots att en stor del av EU:s fundament byggs kring fredsprojektet så är EU en organisation under ständig förändring.

Förändringarna är följder av nya händelser och fenomen som väntat och oväntat slår sig fram på den globala arenan. En av de pågående förändringar som under en längre tid varit på tapeten, men som under de senaste åren intensifierats är EU:s militarisering. Arbetet, ambitionerna och handlingsplanerna kring militariseringen kan komma att förändra EU:s mest fundamentala mål och syfte, vilket är ett fredsprojekt som verkar för kollektiv säkerhet, till att bli en försvarsallians som likt NATO verkar för och agerar efter kollektivt försvar.

1.1. Problem

Den pågående militariseringen av EU och närmandet av försvarsallians har väckt en omfattande debatt om huruvida EU kommer lyckas utveckla en försvarsallians eller inte, samt om EU bör eller inte bör militariseras. Där meningsmotståndarna tycks utgöra jämna vågskålar på balansvågen. De som menar att EU inte kommer lyckas att skapa en försvarsallians lägger bland annat vikt vid de misslyckade projekt som EU tidigare initierat men inte lyckats implementera.

Men även att EU:s politiska komplexitet står i vägen för ett sådant försvarssamarbete. På andra sidan finner vi de som menar att händelser så som Storbritanniens utträde kan möjliggöra en försvarsallians då det utträdda landet under en längre tid blockerat försvarspolitiska initiativ.

Även att Trumps skepticism gentemot transatlantiska avtal mer eller mindre kan tvinga EU till att skapa en egen försvarsallians, då framtiden för EU:s samarbete med NATO inte längre går att förutsäga. I den mer normativt grundade debatten finner vi de som dels förespråkar mellanstatlighet och menar att EU bör förbi det fredsprojekt som det från början var och bör därför inte militariseras. På den andra sidan står bland annat Tysklands förbundskansler Angela Merkel och före detta EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker som både vill se en egen EU-arme, där en tänkbar slogan lyder: bevara freden genom att skydda den! Men har EU potentialen att skapa en varaktig multilateral försvarsallians? Och vilka är egentligen förutsättningar för en sådan allians? Historiskt sätt har den absoluta majoriteten av försök till att skapa och upprätthålla en försvarsallians misslyckats. De misslyckade försöken gör gällande

de mycket krävande och särskilda förutsättningar som krävs för att lyckats utveckla och upprätthålla en varaktig multilateral försvarsallians.

I och med den intensifiering av debatt kring EU:s militarisering, närmandet av en försvarsallians samt den hastighet och omfattning som EU:s gemensamma säkerhets- och försvarspolitik (GSFP) rör sig med, så har relevansen för att studera detta ämne kanske aldrig varit högre. Detta är en förändring som drastiskt kan komma att påverka den överstatliga organisationen EU som idag utgör grunden för den kollektiva säkerheten och i framtiden kanske även det kollektiva militära försvaret för sina 508 miljoner invånare.

1.2. Syfte och frågeställningar

Undersökningens huvudsakliga syfte är att utvärdera om EU genom PESCO kan utvecklas till en varaktig multilateral försvarsallians. För att möjliggöra detta följer undersökningens andra syftet vilket är att identifiera och kartlägga undersökningskategorier som undersökningen benämner vid förutsättningar. Det första syftet behandlas genom att undersökningen kommer försöka utvinna förutsättningar som krävs för en varaktig multilateral försvarsallians.

Förutsättningarna kommer senare att operationaliseras och appliceras på det empiriska textmaterialet om EU och PESCO, vilket kommer utgöra utvärderingen om EU kan utveckla en varaktig multilateral försvarsallians. Det andra syftet behandlas genom att undersökningen kommer bygga ett teoretiskt ramverk baserat på det teoretiska textmaterialet om tidigare försvarsallianser, framförallt NATO. Den första frågeställning som undersökningen ämnar besvara är således: vilka är förutsättningarna för varaktiga multilaterala försvarsallianser?

Den andra frågeställningen som är beroende och följer av den första är: har EU genom PESCO de förutsättningar som krävs för att bli en varaktig multilateral försvarsallians? Den senare frågeställning utgör kärnan och den främsta ambitionen för undersökningen.

Dem tidigare nämnda debatterna om EU:s framtidsprognos gällande utvecklingen av en försvarsallians och om EU bör eller inte bör ske skapar ett problemsyfte och en relevans för undersökning. Men för förtydligandets skull så syftar inte undersökningen ta ställning i den normativa debatten om EU genom PESCO:s utveckling. Det vill säga, undersökningen kommer inte uttala sig om en framtida utveckling av en försvarsallians i termer om rätt eller fel, bra eller dåligt. Undersökningen kommer inte heller diskutera EU och PESCO:s framtid i andra

avseenden än de frågeställningar som listades i ovan. Det precis nämnda är undersökningens avgränsning.

1.3. EU- a new (old) sheriff in town?

EU:s ambitioner om att fördjupa säkerhet- och försvarssamarbetet är ingen nymodighet. Men EU:s utvecklingen och arbete kring det nämnda har genomgått flertalet motsättningar likväl som framgångar. Här i nedan följer en bakgrund till utvecklingen.

Året 1952 signerades fördraget om upprättandet av Europeiska Försvarsgemenskapen (EFG) av EKSG:s grundare: Italien, Frankrike, Belgien, Luxemburg, Nederländerna och Västtyskland.

Syftet med fördraget var att skapa ett europeiskt gemensamt försvar där varje medlemsstats försvar, förutom Västtyskland som var underställd EKSG överstatlighet, tillsammans skulle utgöra EKSG:s försvar. Efter Frankrikes betänkande valde landet dock att inte ratificera fördraget på grund av landets oro för sin nationella suveränitet vilket innebar att fördraget aldrig implementerades.¹ Det dröjde sedan 17 år innan toppmötet i Haag upprättade det Europeiska Politiska Samarbetet (EPS). Det nya samarbete skapade ett forum där medlemsstaternas utrikesministrar samt stats- och regeringschefer kunde diskutera och debattera politiska likväl som säkerhetsorienterade frågor. EPS kom sedan institutionaliseras och förkroppsligas i och med att den under Europeiska Enhetsakten 1987 fick sitt eget juridiska regelverk. Detta gav EPS en formaliserad status inom EU och därmed starkare handlingskraft.

Året 1990 hade utrikes- och säkerhetsfrågor tagit sig högst upp på den politiska agendan inom EU. Förklaringen till detta var Sovjetunionens fall, det plötsliga slutet för kalla kriget, utbrytandet av Gulfkrisen och startskottet för inbördeskriget i Jugoslavien.² Ett år senare så undertecknades Maastricht-fördraget vilket transformerade EPS till det nya EU:s politiska området: den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (GUSP).

Under samma fördrag så tilldelades även EU:s politiska ramverk området: försvarspolitik. Det nya politiska området fick dock anpassa sig till både europeisterna som förespråkade en egen försvarspolitik oberoende av NATO och atlantisterna som med starka kopplingar till USA var oroliga för att en europeisk försvarspolitik kunde komma att skada den transatlantiska relationen (NATO). Den kompromiss som lyckades ro i hamn mellan de två

1 Hix och Høyland, Foreign Policies, s. 311.

2 Ibid, s. 312.

meningsmotståndare blev senare en av huvudfrågorna under Amsterdamfördraget vilket resulterade i att GUSP fick genomgå en rad strukturella och administrativa förändringar efter fördragets implementering år 1999. Det då nya politikområdet europeisk säkerhets- och försvarspolitik (GSFP) var en av de nämnda förändringar som innefattade GUSP. Sammantaget så stärktes EU:s försvarspolitik av detta men hade samtidigt tydliga förhållningsregler gentemot NATO. EU:s försvarspolitik fick under inga omständigheter äventyra samarbetet med NATO.

Under samma period så skapades det skepsis och förlorad tillit beträffat EU:s förmåga att agera i konflikter och kriser. Förklaringen till detta menar Hix och Høyland var EU:s faktiska misslyckade försök att bistå med stöd under Bosnienkriget vilket upprepades under Kosovokriget.³ I båda nämnda krig var NATO den framträdande aktören vilket bidrog till ett starkare strålkastarljus på det äldre mer framgångsrika syskonet NATO. I och med misslyckandena så beslutade europeiska rådet att skapa ett trovärdigt GUSP som innan 2003 skulle ha tillgängliga trupper som inom 60 dagar kunde placera ut 60 000 man. Ett mål som senare skalades ner till trupper om 15 000 man vilka kunde placeras ut inom 5–10 dagar. År 2007 var EU-trupperna fullt operativa och året därpå fick EU uppvisa sin kapacitet vad gäller hanteringen av internationella kriser då EU blev en central aktör i konfliktlösningen av kriget i Georgien. År 2010 hade EU genomfört 16 civila och militära uppdrag runt om på den internationella arenan.

Den ovanstående historiebeskrivningen lade grunden för EU:s militariseringen och sitt närmande av en försvarsallians som vi idag kan ses. Vad som nu återstår att redogöra för, är den mer moderna och aktuella utvecklingen kring EU:s säkerhet och försvar.

År 2016 beslutade EU:s ledare att ta ett krafttag gällande säkerhet och försvar. På mindre än tre år hade EU upprättat det permanenta strukturerade samarbetet (PESCO) som år 2017 antog 17 projekt som gällande bland annat utbildning, förmågeutveckling och operativ beredskap inom försvarsområdet. Året därpå antogs ytterligare 17 nya projekt vilka förutom att förbjuda arbetet kring de tidigare nämnda, även ämnade att utveckla den operativa beredskapen på land, till havs, i luften och cyberförsvar. EU har även inrättat en militär planerings- och ledningskapacitet inom EU:s militära stab, skapat en ny finansieringsplan för EU:s stridsgrupper och ett fördjupat samarbete med NATO.

3 Hix och Høyland, The Political System of The European Union, s. 315.

Kommissionen har även föreslagit en långtidsbudget för den europeiska försvarsfond på 13 miljarder euro mellan perioden 2021–2027. För att sätta denna framtida budget i jämförande perspektiv så är det en 22-faldig dubblering av den nuvarande budgeten mellan 2014–2020.⁴

2. Teori

Innan presentationen av förutsättningar för en varaktig multilateral försvarsallians görs, kommer teoriavsnittet inleda med en förklaring av följande begrepp som undersökningen ämnar konkretisera och exemplifiera. Dessa är samtliga resultatet av tidigare forskning. Begreppen kommer att vara centrala under större delar av undersökningen. Se: allians, försvarsallians, multilaterism och varaktighet. Efter den mer begreppsorienterade delen så följer en sammanställning av det teoretiska ramverket vilken är förutsättningarna för en varaktig multilateral försvarsallians. Den tidigare forskningen om försvarsallianser och NATO redogör för fler förutsättningar än de som presenteras i nedan, men undersökningen har valt de förutsättningar som dels är av mer övergripande karaktär och de som i det teoretiska textmaterialet framställts som mest centrala och av särskild vikt.

2.1. Vad är en allians?

En allians är enligt Tallberg en sammanslutning av parter (ofta stater) som i huvudsak ägnar sig åt intressehävdande, vilket innebär att ”de söker tillvarata medlemsstaternas intressen gentemot en yttre motpart”.⁵ Denna form av sammanslutning som innefattar NATO kan kontrasteras mot EU, eller World Trade Organization (WTO) som ägnar sig åt intern koordinering, vilket innebär att arbetet riktar sig främst mot medlemsstaterna och bland annat utarbetandet av gemensamma regler och normer samt konflikthantering mellan de sammanslutna genom institutioner så som internationella domstolar.⁶

2.2. Vad är en försvarsallians?

En försvarsallians går under kategorin internationellt samarbete. Vidare så präglas en försvarsallians av en uteslutande defensiv agenda som verkar för att försvara dess allierade

4 European Commission, EU BUDGET FOR THE FUTURE, s. 1.

5 Tallberg ”Internationellt samarbete”, s. 202.

6 Ibid, s. 203.

likväl som de normer, värderingar och principer som samarbetet är byggt kring.⁷ Den nämnda kategorin rymmer dock en stor variation av olika typer av internationella samarbeten. Vad som bäst beskriver en försvarsallians är vad Tallberg benämner vid en internationell regim. Det vill säga ett samarbete som kännetecknas av normer, principer, regler och beslutsprocedurer som alla verkar inom ett specifikt politikområde. Principerna utgör fundamentet för samarbetet, det vill säga vilka syften de deltagande parterna förväntas eftersträva. Normerna rör de allmänna uppfattningar om rättigheter och skyldigheter som parterna accepterat. Reglerna rör bestämmelserna kring vilka fysiska ageranden som är tillåtna och otillåtna. Beslutsprocedurer preciserar de metoder som används för att utforma regler och de gemensamma ställningstaganden som samarbetet karaktäriseras av.⁸ Den nämnda formen av samarbete har dock enligt Gustavsson och Tallberg kommit att sammanfallas med en annan form av samarbete, internationella organisation. Vad som tidigare utgjort skillnaden mellan de två är att organisationer likt EU och FN har ett permanent säte, egen personal, en juridisk person och har en egen budget medans regimer inte har det.⁹ De två sammanfallna formerna av samarbeten benämns i den moderna forskningen som en internationell institutionen enligt författarna.¹⁰ Inom den nya formen finner vi NATO som till stor det utgör en internationell regim men som även utmärker sig som en internationell organisation med bland annat ett permanent säte och en egen budget.

2.3. Vad är en multilateral försvarsallians?

Multilaterism är inom internationella relationer ett begrepp som avser samarbeten mellan ett flertal stater inom ett givet område. En multilateral försvarsallians är i linje med ovanstående beskrivning av en försvarsallians men som till skillnad från en bilateral försvarsallians utgör ett samarbete som sträcker sig mellan fler än två stater. Exempel på organisationer vars spännvidd är multilateral är bland andra: EU, FN, NATO och WTO.

2.4. Vad är en varaktig multilateral försvarsallians?

Trots att NATO är samtidens enda varaktiga multilaterala försvarsallians, har det historiskt sätt funnits andra varaktiga multilaterala försvarsallianser. Den varaktighet som här betonas är den

7 Dahl, NATO, s. 13.

8 Tallberg, ”Internationellt samarbete”, s. 202–204.

9 Ibid, s. 203.

10 Ibid, s. 203.

ihärdighet och den långa period som NATO svept igenom och överlevt. Till skillnad från NATO:s framstående varaktighet finner vi bland andra Warszawapakten som även den varade under en längre period och präglades därför av en viss varaktighet. Men som enligt Thies endast höll ihop sina allierande under Sovjetunionens tvång. När elementet tvång försvann efter kalla kriget så kollapsade alliansen.¹¹ NATO har till skillnad från de tidigare försvarsallianser lyckats överleva flertalet krig och konflikter. En av förklaringsfaktorerna till detta menar Dahl är det faktum att NATO likt ingen annan försvarsallians grundar sig på gemensamma demokratiska värderingarna och består av demokratier. Se citat: ”Det är med andra ord inte enbart medlemsländernas territorier utan i nog så hög grad den gemensamma värdegrunden, demokratin och friheten som gemensamt ska försvaras. En försvarsallians av demokratier har i sig dessutom en viktig stabiliserande effekt.”¹² Detta påstående får ytterligare stöd av Thies som även han understryker vikten av NATO som en sammanslutning av demokratier. Han menar att den gemensamma nämnaren demokrati har hjälp till att lösa interna konflikter som andra tidigare allianser slitits itu av.¹³

2.5. Förutsättning 1. Sammanslutning av liberala demokratier

En allians som består av liberala demokratier har enligt både Dahl och Thies vissa inneboende och genererande effekter. Thies förklarar hur en allians av liberala demokratier innehåller en viss seghet vilket gör det svårare för unilaterala beslut eller interna konflikter som kan komma att skada alliansen. En allians bestående av en eller flera totalitära stater kan enklare forcera fram beslut utan att känna behovet av att konsultera med de andra länderna och som dessutom präglas av frånvaron av en gemensam demokratisk värdegrund som skulle motarbeta statens agerande.¹⁴ Mer ingående innebär segheten som Thies resonerar kring att beslut inom en allians av liberala demokratier ofta behöver invänta nya val, bilda en opposition inom medlemsstaten och den kanske mest tidskrävande lobbyverksamheten. Det vill säga det arbete som beträffar upprättandet av stöd hos en eller i somliga fall flera medlemsstater. Thies exemplifierar sitt resonemang med en tänkbar demokratisk stat vars politiska ledare och regering är mycket skicklig. Samma politiska ledare kan upprätta en anti-agenda mot den försvarsallians som landet är en del av. Men till skillnad från totalitära stater och diktaturer där det politiska ledarskapet kan sitta över en lång period (tänk Putin och Stalin) och på så vis är förmögna att

11 Thies, Why NATO Endures, s. 124.

12 Dahl, NATO, s. 226.

13 Theis, Why NATO Endures, s. 287.

14 Ibid, s. 131.

föra sin agenda så långt att den tillslut kan splittra alliansen, så kommer de politiska ledarna i demokratier så småningom bytas ut. Thies menar att demokratier har egenskapen att byta ut sin regering oftare än till exempel diktaturer. Detta skapar egenskapen och möjligheten för demokratier att kunna omvärdera gamla politik, men även införliva ny politik som kan vara till gagn för allianssamarbetet.¹⁵ Thies andemening är således att ”nya ögon” emellanåt är något som är bra för en försvarsallians och är något som bidrar till dess överlevnad.

I termer om interna kriser och konflikter inom försvarsallianser så markerar Thies betydelsen för likheterna mellan de allierade inom NATO. Han menar att till skillnad från interna konflikter mellan allierade i tidigare försvarsallianser så föredrog de allierade inom NATO oftare behaga och tillmötesgå varandra snarare än att konfrontera den andre med sin egen agenda som den primära. För detta resonemang presenterar Thies argumentet om att liberala demokratier alltid kommer ha en stark åtrå till att samarbete med andra demokratier. Detta eftersom acceptans och stöd från andra demokratier ökar den enskilda demokratins legitimitet, nationellt som internationellt.¹⁶

I tidigare försvarsallianser så har det ofta uppstått spänningar och oro när en allierad expanderar militärt. Det vill säga när en stat skapar en skev maktbalans inom alliansen. Thies menar att spänningarna och orosmomentet inte funnits inom NATO och hänvisar till sitt eget påstående:

”democracies don’t fear one another”¹⁷, vilket kan tänkas vara inspirerat av den demokratiska fredsteorin som menar att demokratier inte går i krig med andra demokratier. NATO har alltså till skillnad från tidigare försvarsallianser ansett att en militärt expanderade allierad inte är ett hot mot alliansen då risken för att det vid ett visst stadie skulle vända sig emot hela etablissemanget varit liten om ens befintlig. NATO:s allierade har istället uppmuntrat till militär expansion vilket främst gjorde gällande stormakten USA. Logiken som sågs till var att ett starkare USA är ett starkare NATO där samtliga inom alliansen får ta del av den andres militära kapacitet och genom den aggregerade militära kapaciteten kunna genomdriva sina enskilda nationella intressen mot aktörer utanför alliansen.

Sammanfattningsvis så kan vi av Thies och Dahls intuitiva resonemang, konstatera att den gemensamma nämnaren demokrati har varit en nödvändig förutsättning för NATO och således

15 Thies, Why NATO Endures, s. 297.

16 Ibid, s. 294.

för andra tänkbara varaktiga multilaterala försvarsallianser. Som tidigare nämnt menar Dahl att NATO genom att vara en demokratisk försvarsallians lyckats skapa en allians som inte endast ser till att försvara dess territorier mot yttre hot, utan som också har i uppgift att försvara den gemensamma värdegrunden, friheten och demokratin. NATO:s allierande har genom att samtliga vara demokratier lyckats skapa ett trygghetsprojekt som trots interna kriser lyckats överleva. Thies förklarar att även när sammandrabbningarna av olika intressen hos de allierade inom NATO var som allvarligast, det vill säga när allierade var nära på att bryta samarbetet med varandra så valde de allierade istället för att bryta samarbetet, vända sig till varandra inom försvarsalliansen för att på så sätt mobilisera ett större intressegrupp och med efterföljande större inflytande i förhandlingar.¹⁸

2.6. Förutsättning 2. Öppenhet mot militär integration

Många tidigare försvarsalliansen har enligt Thies inte lyckats skapa en framgångsrik och militär integration. Han betonar hur viktigt upprättandet av gemensamma koalitionsstyrkor är.

Koalitionsstyrkorna innebär att alla allierades militärstyrkor gemensamt utgör alliansens militära försvar. Gemensamma koalitionsstyrkor kan endast ske genom en djupgående militär integrationen som dessutom ger försvarsallianser sin permanenta struktur.¹⁹ Tidigare försvarsallianser så som Warszawapakten ställde sig enligt Thies skeptiska till och i somliga fall även bromsat den nämnda integrationen vilket har innebar tydliga begränsningar för försvarssamarbetet. Vidare menar Thies att den permanenta struktur som integrationen är ett resultat av ger försvarsallianser möjligheten att skapa en gemensam militärledning och normaliserade beslutsprocedurer.²⁰ Inom dessa två nämnda praktiker kan medlemsstater skapa en insyn i hur medlemsstaterna bidrar till alliansen och även ställas till svars för när de inte uppfyllt sin del av samarbetet.

Genom den ovannämnda militär integration blir det enklare att se till aspekten: burden sharing, vilken är en central del och problematik för en försvarsallians.²¹ Det vill säga hur stora finansiella medel, oftast i form av militära medel, som varje medlemsstat faktiskt bistår med, men även bör bistå med. Aspekten burden sharing och dess inbegripande problematik är enligt

18 Thies, Why NATO Endures, s. 133.

19 Ibid, s. 133.

20 Ibid, s. 133.

21 Ibid, s. 132–133.

Thies något som präglat många tidigare försvarsallianser. Han beskriver denna problematik som så att det inom försvarsallianser ligger i de allierades natur att betala och därför bidra med så lite som möjligt, främst i termer om finansiella medel. Detta exemplifierar han genom att belysa NATO. USA har under hela NATO:s historia varit den största bidragsgivaren. Något som mer än sällan skapat slitningar intern i USA och i vissa fall givit upphov till ifrågasättandet av medlemskapet i alliansen från Trumanadministrationen 1947 ²² till Trumpadministrationen 2017.²³ Dock, i och med den politiska och militära integrationen som bland annat institutionaliserade en årlig sammanfattning av NATO:s militära mål och medlemskapsbidrag så lyckades alliansen på ett bättre sätt fördela bördan av kostnader. Han menar att det fortfarande låg i alla medlemstataters intressen att betala så lite som möjligt, men i och med ständiga uppföljningar och regler kring bidragsstorlekar så minimerades problematiken kring detta. Thies jämför NATO med Warszawapakten som även den uppvisade en viss grad av politisk och militär integration. Vidare menar han dock att Sovjetunionen gjorde få och ynka försök att integrera dess medlemmar, vilket resulterade i att den gemensam militärledning endast förblev en ”paper organization”. ²⁴ Ett annat exempel på en allians som inte lyckades integreras är den marina stillahavspakten: Australia-New Zealand-United States Defence Treaty and Council (ANZUS). Denna militärallians har enligt Thies varit relativ varaktig där de allierade varit politiskt och militärt öppna motvarandra till skillnad från det tidigare diskuterade Warszawapakten, men lyckades dock inte integrera eftersom de allierade inte fann det nödvändigt.²⁵ (Mer om detta i förutsättning 3).

Men trots de positiva fördelar så som att militär integration formar och institutionaliserar försvarsallianser likt NATO, så innebar institutionerna och det kollektiva samarbetet bakom en försvarsallians drastiska förpliktelser där Theis menar att samtliga länder emellanåt varit tvungna att väga fördelar mot nackdelar.²⁶ Att ingå i en försvarsallians innebär många allmänt kända fördelar så som en delad finansiell börda, ett större aggregerat försvar, större förhandlingskraft till samtliga medlemsstater på den globala arenan och framför allt en större trygghet gentemot yttre hot. Men för att kunna ta del av dessa kollektiva nyttigheter så är, enligt litteraturen om tidigare försvarsallianser och NATO, öppenhet mot militär integration en grundförutsättning och även vad som delvis förklarar NATO:s framgång vilken samtidigt

22 Thies, Why NATO Endures, s. 128.

23 Deni, NATO and Article, s. 77.

24 Thies, Why NATO Endures, s. 129.

25 Ibid. s. 125.

26 Thies, Why NATO Endures, s. 135.

begränsat tidigare försvarsallianser som inte lyckats med detta. Avvägningen mellan fördelarna och kostnaderna för medlemskapet i en försvarsallians undgår inte någon och är den avvägning som förmodligen är den mest fundamentala i betänkandet om att skapa eller gå med i en försvarsallians.

2.7. Förutsättning 3. Gemensamma intressen/hot

I det tidigare teoriavsnittet redogjorde undersökningen, med hjälp av Tallberg, vad som avses med begreppet allians. Som tidigare nämnt så bygger och upprättas det nämnda på en organiserad ställning gentemot en yttre part. Hotet behöver förvisso inte vara aktuellt i den mening att en yttre part utgör ett stundande eller existerande hot, utan det kan även röra sig om ett potentiellt och framtida hot. I samtliga försvarsallianser som Theis beskriver så har det funnits en motpol och en gemensam fiende till varje allians. Detta exemplifierar han bland andra med NATO och Warszawapakten vars konflikt fick de båda att växa under kalla kriget. NATO- medlemmarna hade det gemensamma intressen att upprätthålla ”the territorial status quo” ²⁷ i Europa efter andra världskriget. Detta eftersom varje eventuellt förlorat territorium till Sovjetunionen hade försvagat dess ställningen i termer om säkerhet. För att undvika en expanderande Sovjetunion så upprättades NATO. Till skillnad från tidigare försvarsallianser menar Thies att NATO redan vid dess begynnelse var en allians som ämnade skapa en permanent snarare en temporär försvarsallians. Alliansens agenda skulle till skillnad från tidigare allianser vara bredare och innehålla flertalet politiska och militära organisationer och institutioner inom samma allians. ²⁸ Då Sovjetunionen såg NATO som ett hot upprättade även länderna i öst försvarsalliansen Warszawapakten. De två allianser gav således varande syften att upprätta försvar gentemot varandra.

Thies och Dahl betonar båda den intuitiva vikten av gemensamma hot och intressen vilka bland annat för samman försvarsallianser. Thies beskriver hur intressen mellan allierade i NATO stundom divergerat. Detta har främst gällt hur alliansen ska fördela kostnaderna för militära trupper som skulle säkra människorna och länderna i väst som geografiskt sätt låg nära Sovjetunionen.²⁹ Thies beskriver hur tidigare allianser så som det i ovannämnda ANZUS avstannat i sin utveckling och integrering då gemensamma hot inte varit tydliga nog och inte

27 Thies, Why NATO Endures, s. 129.

28 Ibid, s. 135.

29 Ibid, s. 136.

existerat emellanåt. I den nämnda alliansen mellan Australien, Nya Zeeland och USA, så har USA ställt sig skeptiska till att fördjupa samarbetet då ”no imminent danger that required such a step”.³⁰ Det nämnda citatet motiverar alltså varför USA inte ansåg det nödvändigt att fortsatta expandera och fördjupa försvarssamarbetet.

Ett annat gemensamt intresse för försvarsallianser som Thies graviterar mot, är de ekonomiska fördelarna beträffande försvarsutgifter som allianser möjliggör. ”Democracies also share an aversion to spending money on defence”.³¹ Han menar alltså att liberala demokratier generellt har en svag militarism vilket beror på en motvilja att spendera pengar på försvarsutgifter. Detta är i sin tur ett resultat av impopularitet hos medborgarna gällande skatteutgifter på försvar som istället hade kunnat investeras på mer attraktiva investeringar som ger medborgare mer direkt avkastning, så som bland annat nya arbetsprogram eller subventionera jordbruksindustrin.

Genom en militär integration och kollektiv försvar så kan alliansmedlemmar undgå duplicering av försvarsbyggen, vilket innebär att den kollektiva försvarsmodellen möjliggör för alliansmedlemmar att komplimentera till det kollektiva försvaret och dessutom specialisera sina respektive försvarsbidrag till vad som är dem bäst lämpade. Det kostsamma alternativet duplicering är att varje medlemsstat istället bygger ett eget försvar och som på så sätt får stå för hela kostnaden, trots att de alla är inordnade inom samma försallians. Detta gemensamma intresse var något som enligt Thies lockade NATO-medlemmarna och andra medlemmar i tidigare försvarsallianser. Trots att exemplet NATO och dess kollektiva försvarskapacitet var skevt fördelat mellan de allierade vilket i sin tur var en följd av varierande nationella prioriteringar och finansiella möjligheter, så blev resultatet fortfarande ett mer ekonomiskt effektivt försvarsbygge vars länders statskassor kunde undvika att bli ruinerad av försvarsutgifter.³²

NATO ämnade från början att bli en permanent försvarsallians. Dessa lovord var är dock ingen garant för ett varaktigt samarbete. En historisk återblick till tidigare försvarsallianser och deras korta varaktighet talade starkt emot NATO:s chanser att lyckas. Både Warszawapakten och AZNUS är exempel från litteraturen som både upplösts av ett försvinnande hot och begränsats av ett ej tillräckligt hot. NATO har, till skillnad från de två nämnda försvarsallianser, under

30 Ibid, s. 125.

31 Wallace, Why NATO Endures, s. 115.

32 Ibid, s. 115.

större delar av sin historia haft turen, men framför allt oturen att ställas inför gemensamma och stundtals eskalerande hot så som det ständigt återkommande Ryssland. Ett hot som sammanfört NATO som en enda enhet då Ryssland setts och upplevts som ett hot mot samtliga av NATO:s medlemsstater. Andra hot som sammanfört NATO är 11-septemberattackerna. Något som innebar en direkt effekt på USA men även indirekta effekter på hela NATO (terrorism) vilket blev ett gemensamt hot och intresse för hela alliansen. Det kollektiva fördelar som en försvarsallians innebär, skapar gemensamma intressen för en försvarsallians, men gemensamma intressen utgörs framför allt och lite dystert av gemensamma hot och angrepp vilket enligt textmaterialet är en viktig förutsättning för en varaktig multilateral försvarsallians.

2.8. Förutsättning 4. Samexistens med ett bipolärt system

Textmaterialet lägger en stor vikt kring de skilda förutsättningar som ett bipolärt respektive ett multipolärt system innebär för försvarsallianser. Oaktat att polaritet är något som utgör en stor del av realismen inom IR-teori så är det allmäntaget vad polariteten är för något. Med ett bipolärt system avses enligt Hall, en internationell politik som utgörs av två stormakter. Detta innebär att de två stormakterna konstituerar och formar den internationella politiken och samtidigt skapar den så kallade maktbalansen. Övriga stater inordnar sig i den internationella politik som stormakterna utformat. Medans ett multipolärt system avser ett politiskt system som utformas av tre eller fler stormakter.³³ Inom detta system kan det förekomma konstellationer (allianser) av stormakter eller ett system där samtliga enskilt utgör maktbalansen.³⁴

Thies menar att det multipolära systemet som varit gällande under större delen av den moderna historien (1500-talet fram till idag) har försvårat och till slut upplöst de allra flesta försvarsallianser. Förklaringen till detta anser han vara att i ett multipolärt system så finns det ett större antal makter som bestrider varandra, men även ett större antal allianser. Inom dessa allianser så fanns det, som tidigare nämnt, en konstant oro att den andre skulle vända sig emot en då den blev tillräckligt militärt stark. Det fanns alltså likt en koncensus kring att försvarsallianser var något temporärt som stater deltog i tills de själva byggt ett tillräckligt starkt eget försvar eller rådande hot avtagit. Vidare menar Thies att det mer än sällan hände att stater bytte allianser och på så kunde var allierad med samma stat som den senare hamnade i krig med.

33 Hall, ”Realism”, s. 59.

34 Ibid, s. 59.

Till skillnad från tidigare system så menar Thies att det bipolära systemet kraftigt begränsar den flexibilitet och rörlighet som stater har i ett multipolärt system, vilka är en av förklaringsfaktorerna till varför tidigare allianser har upplösts. De mindre stater kommer inordna sig efter den stormakt som den är mest ideologiskt lik. Från de mindre staters perspektiv så är stormakten den enda aktör som kan garantera dess säkerhet samt självständighet och den mindre staten i fråga kommer därför trots ideologiska skillnader och oönskade inblandningar i konflikter och krig stanna kvar i alliansen. Från stormaktens perspektiv så kan kritik och ynka finansiella stöd från de mindre staterna accepteras. Detta eftersom stormakten i praktiken klarar sig utan de små staterna, men ett litet stöd är bättre än inget stöd. Det bipolära systemet kommer alltså tillåta stabilare och mer långlivade allianser.³⁵ Thies menar att de två stormakter som skapar det bipolära systemet kommer båda ha missnöjda mindre allierade stater som ständigt gör motstånd, men de kommer trots detta stanna i allianserna då det fortfarande är det bästa alternativet för dem.³⁶

”The bipolar power structure that emerged after the war and the ideological gulf that seperated the Sovjet Union from the states of the West combined to deprice statsmen of whatever flexibility they had previously enjoyed in the selection of alliance partners”.³⁷ Andemeningen i Thies resonemang är att den tidigare friheten för mindre och mellanstora stater i det multipolära systemet nu var borta. De enda två aktörer som nu kunde skydda mindre stater mot Sovjetunionen eller USA var just precis dem två nämnda. Kostnaderna för att lämna en allians var således höga och möjligheterna att finna nya allianser var mycket små. Under dessa villkor inordnade sig de flesta av Europas länder efter antingen västblocket eller östblocket och de hitintills starkaste försvarsallianser växte fram. Var på Thies betonar NATO som den mest varaktiga och spänstiga av allianser.³⁸

35 Thies, Why NATO Endures, s. 290.

36 Ibid, s. 290.

37 Ibid, s. 291.

38Ibid, s. 292.

3. Forskningsdesign

I detta avsnitt redogör undersökningen för den valda metoden kvalitativ textanalys och en kort kritisk diskussion kring den valda metoden. Sedan följer en presentation och diskussion om val av material, val av fall och avslutningsvis en operationalisering av de teoretiska och operationella definitionerna.

3.1. Val av metod

Enligt Esaiasson m.fl. finns det flera skäl till att använda sig av en kvalitativ textanalys som metod. Ett av skälen är för forskaren att fånga in centrala delar av texten snarare än att intressera sig för den totala summan av delarna.³⁹ Ett annat skäl, vilket även är det vanligast förekommande enligt författarna är att tolka textens latenta innehåll, det vill säga en kritiskt granskande undersökning. I praktiken innebär detta att undersöka det innehåll som ligger dolt under ytan och kräver en mer intensiv läsning av texten.⁴⁰ Denna undersökning kommer att tillämpa det förstnämnda, vilket snarare fokuserar på det manifesta innehåller även kallat för en systematisk undersökning.⁴¹ Motiveringen till detta val är helt enkelt för att undersökningen ämnar kartlägga och konkretisera vilka förutsättningarna är för en varaktig multilateral försvarsallians snarare än kritiskt granska och värdera dem.

Inom ramen för valet av metod så använder sig undersökningen av en induktiv ansats snarare än en deduktiv ansats. Den förstnämnda innebär att texterna som undersökningen studerat tillåts

”tala fritt”⁴² och på så sätt generera kategorier som beskriver innehållet. Detta står i motsats till den deduktiva ansatsen där texten tolkas utifrån ett förhandsbestämt kodningsschema.⁴³ Anledningen till detta är att undersökningen stod ovetandes inför vilka kategorier eller snarare förutsättningarna vad gäller en varaktig multilateral försvarsallians. Dessutom så föll den icke förhandsbestämda delen i textanalysen naturligt då undersökningen ämnade att kartlägga dessa med hjälp av textmaterialet. Sammanfattningsvis för att undvika okvalificerade spekulationer och hypoteser kring dessa så använde sig undersökning således av den induktiva ansatsen.

39 Esaiasson m.fl., Metodpraktikan, s. 211.

40 Ibid, s. 213.

41 Ibid, s. 211.

42 Ibid, s. 223.

43 Esaiasson m.fl., Metodpraktikan, s. 223.

En vanlig kritik som enligt riktas mot kvalitativa textanalyser gör enligt Esaiasson m.fl.

gällande själva tolkningsarbetet. Eftersom textanalyser är ett individuellt tolkningsarbete så kan tolkningar skilja sig mellan forskare.⁴⁴ Denna problematik är dock främst riktad mot textanalys som ämnar undersöka det latenta innehållet i text som ofta är mer komplicerat och kräver mer noggrannhet samt eftertänksamhet. I denna undersökning är det som tidigare nämnt det manifesta innehållet som undersöks. Detta lämnar mindre risk för eventuella tolkningsproblem då undersökning endast ser till det explicita och synliga innehållet. De få risker som då kvarstår för tolkningsarbetet gör gällande förståelse och översättning av språk, vilken denna undersökning kommer förhålla sig noggrant till.

Angående tolkningsarbetet så nämner Esaiasson m.fl. att det inte finns några renodlade tolkningsregler. Vad som dock finns är grundprinciper för vad som betraktas som god forskning. Se citat: ”tolkningen måste i möjligast mån göras på ett transparent och hederligt sätt och empiriska belägg i form av referat och citat från texten skall presenteras för att stödja forskarens tolkningar och anspråk”. ⁴⁵ Dessa grundprinciper kommer undersökningen förhålla sig till.

3.2. Val av material

I valet av material om försvarsallianser och NATO så har undersökningen försökt samla in och använda sig av så pass teoretiskt textmaterial som möjligt. Något som visade sig vara aningen problematiskt då en stor del av det tillgängliga textmaterialet var historiebeskrivande och gick under en mer skönlitterär beteckning. I och med svårigheterna med att finna det önskade textmaterialet, så läste undersökningen in sig på en del av det mer historiebeskrivande textmaterialet med syftet att se till vilka källor som de refererade till. Något som visade sig vara ett användbart tillvägagångssätt. I användningen av det mer historiebeskrivande materialet användes ”Historien om en försvarsallians i förändring” av Ann-Sofie Dahl. Den litteratur som utgör det vetenskapliga textmaterial är ”Why NATO Endures” av Wallace J. Thies; ”NATO and Article 5” av John R. Deni; ”Internationella relationer” av Gustavsson & Tallberg m.fl.

I valet av material om EU och EU:s säkerhet- och försvarsarbete fanns det inga problem med att finna relevant textmaterial då tillgängligheten och utbudet var generöst. Här valde undersökningen att använda sig av tidigare kurslitteratur som delvis väckt intresset för ämnet

44 Ibid, s. 228.

45 Esaiasson m.fl., Metodpraktikan, s. 228.

och som behandlar EU i bredare drag, men även EU:s utrikespolitik: ”The Political System of The European Union” av Hix & Høyland. I materialet med större precision gällande EU:s försvar- och säkerhetspolitik användes några kortare passage i forskningsprojektet och boken:

”The EU, Strategy and Security Policy av Chappell m.fl. Förutom det ovan presenterade materialet så använde sig undersökningen av mängd rapporter, artiklar och juridiska dokument från officiella EU-organ. Till sist så använde sig undersökningen även av organisationen Freedom House för siffror och rapporter om demokrati.

3.3. Val av fall

I fokus för undersökningen gör det första syftet gällande att utvärdera om EU genom sitt försvarssamarbete PESCO kan utvecklas till en varaktig multilateral försvarsallians. Fallet som undersökning graviterar mot är således EU och PESCO. För förtydligandets skull är det svårt att tala om PESCO utan att nämna EU och tvärtom eftersom de är summan av varandra. I analysen kommer de två emellanåt att sväva in i varandra. Dels för att de är summan av att varandra och dels för att vissa analyskategorier (förutsättningar) rör EU som helhet och andra mer fokuserade på det renodlande försvarssamarbetet PESCO. För enkelhetens skull så kan EU lite platt ses som fordonet där försvarssamarbetet färdas i medans PESCO är motorn som driver försvarssamarbetet framåt. Motivering till val av fall är för det första att EU under en längre tid uppvisat ambitioner och en utveckling som tycks eftersträva, men framför allt börjat efterlikna en försvarsallians. För det andra finns det ingen union eller organisation som präglas av liknande ambitioner eller utveckling. Detta gjorde EU till ett naturligt och kritiskt val av fall.

Valet av kategorierna eller rättare sagt karaktärsdragen kommer även här att motiveras.

’Varaktig’ valdes då undersökningen är intresserad av att se om EU har potentialen att utveckla en lyckad, ihärdig och permanent (därav ’varaktig’) försvarsallians snarare än en försvarsallians som eventuellt blir mindre lyckad, kortlivad och eller temporär likt många tidigare försvarsallianser. ’Multilateral’ valdes utifrån de faktum att multilaterism redan präglar EU såväl som många av de tidigare och aktuella varaktiga försvarsallianserna. Att se till bilaterala eller unilaterala försvarsallianser saknar därför relevans för undersökningen och är därför inget som studerats. ‘Försvarsallians’ valdes då undersökningen intresserar sig av allianser som utövar och verkar för kollektivt försvar snarare än allianser som verkar under andra syften och ändamål.

Trots att undersökningen främst är intresserad av EU och PESCO så bör det här även nämnas att NATO tenderar att ligga i förgrunden till en stor del av undersökningen och på så sätt även genomsyra delar av den. För att uppfylla undersökningens syfte om att kartlägga de förutsättningar som krävs för en varaktig multilateral försvarsallians så ställdes delvis kravet på ett eller flera fall som präglades av samma karaktärsdrag som EU genom PESCO kommer utvärderas efter: varaktig, multilateral och en allians som var försvarsorienterad. Att se till försvarsallianser som är bilateral eller endast temporär var således uteslutet.

Undersökningen gjorde otaliga sökningar efter lämpligt textmaterial om varaktiga multilaterala försvarsallianser som i huvudsak var teoretisk. Det visade sig att samtliga sökningar hänvisade till NATO. För att uppfylla undersökningens primära syfte att undersöka huruvida EU har förutsättningarna att skapa en varaktig multilateral försvarsallians inhämtades material från tidigare forskning om NATO. Detta är oundvikligt givet då NATO är den genom tiderna hitintills mest framstående varaktiga multilaterala försvarsalliansen. De presenterade förutsättningarna som utgör undersökningens teoretiska ramverk var tvunget att vara ett resultat av textmaterialet om de facto varaktiga multilaterala försvarsallianser, annars skulle utvärderandet av EU genom PESCO endast vara föga spekulationer som saknar anknytning till relevant text- och forskningsmaterial. Ännu viktigare är faktumet att fel typ av textmaterial hade inneburit en låg validitet och ett systematiskt fel som innebar att studien inte undersöker vad den ämnar undersöka. ⁴⁶

3.4. Operationaliseringar

För att möjliggöra en utvärdering om huruvida EU genom PESCO kan utveckla en varaktig multilateral försvarsallians så är det nödvändigt att operationalisera de förutsättningar som presenterats i tidigare teoriavsnitt. De fyra förutsättningar kommer först att reduceras ner till teoretiska definitioner som återspeglar kärnan i respektive förutsättning vilka sedan kommer tilldelas operationella indikatorer (frågor). Dessa indikatorer kommer sedan i analysen att ställas till det empiriska textmaterialet om EU och EU:s försvars- och säkerhetsarbete. Här behövs även klargöras, som dock tidigare nämnts, att de förutsättningar som undersökningen valt att fokusera på inte är de enda förutsättningarna för en varaktig multilateral försvarsallians.

46 Esaiasson m.fl., Metodpraktikan, s. 58.

Textmaterialet redogjorde för fler förutsättningar än vad som i denna undersökning presenteras.

Undersökningen har dock valt de förutsättningar som varit mest förekommande i textmaterialet och är av en mer övergripande bemärkelse än de andra som undersökningen stött på. Samma förutsättningar har även betonats som de viktigaste och/eller avgörande förutsättningarna i textmaterialet. Dem teoretiska och operationella definitionerna kommer följa samma schematiska uppställning som Esaiassons m.fl. använder sig av. ⁴⁷

3.4.1. Figur för teoretiska och operationella definition

Sammanslutning av liberala demokratier =

Försvarsalliansen är summan av sina allierade som är liberala demokratier

som dessutom vilar på gemensamma demokratiska

värderingar.

Försvarsalliansen stabilitet ges delvis av de inneboende

stabiliserande effekterna som demokratierna medför.

Öppenhet mot militär integration=

De allierade välkomnar, tillåter och/eller eftersträvar

militär integration för att möjliggöra ett unisont försvarssamarbete som på sikt

kan institutionaliseras och ge försvarsalliansen permanent

karaktär.

Gemensamma intressen/hot=

Det finns gemensamma intressen som driver försvarsalliansen framåt.

Det bör även finnas existerande och/eller potentiella hot som är av

intresse för samtliga allierade och därmed

samordnar försvarsalliansen.

Samexistens med ett bipolärt system=

Försvarsalliansen samexisterar med ett bipolärt system som

utgörs av två ledande stormakter. Försvarsalliansen

varaktighet ges delvis av de begränsade möjligheter och inflexibilitet som stater i ett bipolärt system omfattas av.

-Är EU en

sammanslutning av liberala demokratier?

- Vilar EU:s medlemmar på gemensamma demokratiska värderingar?

- Välkomnar, tillåter och/eller eftersträvar EU:s medlemmar militär integration?

- Finns det gemensamma intressen inom PESCO?

- Finns det existerande och/eller potentiella hot som är av intresse för samtliga EU-

medlemmar?

- Samexisterar EU med ett bipolärt system i termer av polaritet?

4. Analys

I detta avsnitt kommer de teoretiska ramverket tillämpas för att utvärdera huruvida EU kan utveckla en varaktig multilateral försvarsallians. Mer precist så kommer de operationella indikatorer som redogjordes för i metodavsnittet försökas besvaras utifrån det empiriska textmaterialet om EU och PESCO.

47 Ibid, s. 56.

4.1. Är EU en sammanslagning av liberala demokratier?

För att besvara denna mer övergripande fråga så använder sig undersökningen av Freedom House och organisationens rapporterar om Freedom in the World⁴⁸. Den region som innefattar Europeiska unionen uppvisar alla förutom ett land höga siffror och kategoriseras som free. De länder som kategoriseras som free kan därför betraktas som liberala demokratier. Undantaget som Freedom House menar: ”are sliding intro authoritarian rule”⁴⁹ är Ungern. Enligt organisationens årliga rapport så transformerar Viktor Orbáns regering Ungern till en snarare illiberal demokrati med inslag av ett auktoritärt styrelseskick.⁵⁰ I den strikta meningen är alltså svaret nej, nuvarande EU är inte en sammanslutning av liberala demokratier. I en mer generös mening så är dock EU fortfarande en sammanslagning av 28 länder där 27 av dem är liberala demokratier. Vidare så har även EU procedurer för att både neka nya medlemmar som kränker demokratiska världen och samtidigt begränsa länder som uppvisar ett beteende som inte är i samklang med EU:s konstituerade värden (se i nedan).

Enligt de så kallade Köpenhamnkriterierna som är EU:s anslutningskriterier så finns det vissa kriterier som varje land måste uppfylla för att få bli medlem i EU. För att EU överhuvudtaget ska kunna inleda förhandlingar med det ansökande landet, så måste landet i fråga uppfylla det första kravet: ”Stabila institutioner som garanterar demokrati, rättsstatsprincipen, mänskliga rättigheter samt respekt för skydd av minoriteter”.⁵¹ De andra kriterierna rör bland annat en fungerande marknadsekonomi och förmågan att följa skyldigheter som medlemskapet omfattas av. Men trots att EU inte skulle anta nya medlemsländer så som Ungern, finns det inga garantier för att EU:s medlemsländer förblir demokratiska och på så sätt upprätthåller den demokratiska statusen. Det finns inte heller något angivet sätt att tvinga ett medlemsland till utträde och på så vis försvara sammanslagningen av liberala demokratier. Men vad som dock finns är en procedur för att begränsa länders inflytande så som Ungern. Enligt EU:s artikel 7 kan ett lands rösträtt fråntas om samma land allvarligt åsidosätter EU:s grundläggande värden om till

48 Freedom House, Freedom in the World 2019 Map.

49 Freedom House, Democracy in Crisis.

50 Freedom House, Democracy in Crisis.

51 EUR-lex, Anslutningskriterier (Köpenhamnskriterierna),

exempelvis demokrati och jämlikhet. ⁵² Fler av dessa konstituerade värdena står angivna i artikel 2.⁵³

Sammanfattningsvis så bör EU trots Ungern innefattas av de demokratiskt inneboende och genererande effekter som Thies och Dahl menar medföljer av en sammanslagning av liberala demokratier. Detta eftersom 27 av 28 länder betraktas som liberala demokratier och som tidigare nämnt finns det både procedurer för att begränsa de länder som väljer att åsidosätta de värden som unionen står för och neka länder som ansöker om medlemskap. Som tidigare nämnt gör de inneboende och genererande effekterna gällande bland annat en seghet för omvälvande och drastiska beslut, att demokratierna inte fruktar varandra i termer av militär upprustning och att försvarsalliansens syfte inte endast är att försvara medlemmarnas territorier utan även den gemensamma värdegrunden. EU uppfyller i stort sätt förutsättningen om en sammanslagning av liberala demokratier.

4.2. Vilar EU:s medlemmar på gemensamma demokratiska värderingar?

Hix och Høyland redogör bland annat för när initiativet Charter of Fundamental Rights of EU godkändes. Detta godkändes med enhällighet i december år 2000 av de nationella

parlamenten, europaparlamentet och europakommissionen. ⁵⁴ År 2004 blev rättighetsstadgan inkluderad i fördraget om upprättandet av en konstitution för Europa. Senare blev även rättighetsstadgan juridiskt bindande till EU-rätten år 2009. Bland annat så säger rättighetsstadgan att europeiska unionen ska stå för samma demokratiska värderingar som den från dess begynnelse gjort. Rättighetsstadgan bygger vidare på och ytterligare institutionaliserar Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (EKMR) vilken konstituerades år 1950.⁵⁵ Samtliga EU-medlemmar och eventuella nya medlemmar i EU måste skriva under EKMR⁵⁶ vilket i teorin innebär att samtliga EU- medlemmar vilar på gemensamma demokratiska värderingar och uppfyller därmed förutsättningen om gemensamma demokratiska värderingar.

52 Fördraget om Europeiska unionen (konsoliderad version) - AVDELNING I GEMENSAMMA BESTÄMMELSER - Artikel 7 (f.d. artikel 7 FEU) EUT C 326, 26.10.2012, s. 19–20.

53Fördraget om Europeiska unionen (konsoliderat version) – Artikel 2 EUT C 326 26.10.2012, s. 17.

54 Charter of Fundamenatal Rights of The European Union- EUT C 364 18.12.2000, s. 1.

55 Hix och Høyland, The Political System of The European Union, s. 281.

56 Ibid s. 281

I praktiken så finns även här undantaget Ungern. Enligt Freedom House begränsar Ungern demokratisk frihet så som pressfrihet och yttrandefrihet⁵⁷, vilket innebär att landet inte är i samklang med den frihet som nämns i EU:s artikel 2⁵⁸, vilken Unionen i teorin ska byggas på.

Fallet Ungern är något som bör tas på allvar vid en utveckling av en försvarsallians då medlemslandet uppenbarligen inte står fast vid samma normativa värden så som övriga EU. En försvarsallians vilar ju de facto på överenskomna gemensamma normativa värden om vad som är ’bra eller dåligt’, ’rätt eller fel’. Dessa värden är ofta nedskrivna i konkreta fördrag, men talar likväl intuitivt när en försvarsallians bör och inte bör agera i händelser av konflikt, kris och krig. Vid något skede behöver dessa betonas ytterligare vid utvecklingen av en försvarsallians där ett eventuellt allierat Ungern behöver anpassa sig eller avvika från alliansbygget.

4.3. Välkomnar, tillåter och/eller eftersträvar EU:s medlemmar militär integration?

PESCO är det främsta exemplet på att EU:s medlemmar faktiskt välkomnar, tillåter och eftersträvar militär integration. Samtidigt som PESCO historiskt sätt är kulmen av EU:s militära integration. De 25 medlemsländer som frivilligt undertecknat det fördragsbaserade försvarssamarbetet är nu juridiskt bindande till de åtagande och förpliktelser som samarbetet innebär.⁵⁹ Det övergripande målet för PESCO citeras nedan och utgör ett tydligt kännetecken för militär integration enligt den teoretiska litteraturen: ”The aim is to jointly develop defence capabilities and make them availible for EU military operations. This will enhance the EU’s capacity as an international security actor, contribute to the protection of EU citizens and maximise the effectivness of defence spending”⁶⁰. Vad som gör samarbetet så intressant i termer av militär integration, är de faktum att det medlemsländerna har gått med på att fördjupa försvarssamarbetet genom juridiskt bindande förpliktelser. Detta är något som särskiljer PESCO från tidigare försvarssamarbeten inom EU.⁶¹ Vidare evidens gällande den militära integrationen återfinnes i en aktuell rapport från 2019 av Europaparlamentets utredningstjänst (EPRS) som skriver ”According to an agreement between Member States, 35% of their equipment spending will be used for collaborative projects”⁶². Detta innebär alltså att EU:s

57 Freedom House, Confronting Illiberalism.

58 Fördraget om Europeiska unionen (konsoliderat version) – Artikel 2 EUT C 326 26.10.2012, s. 17.

59European External Action Service, Deeping Defence Cooperation Among EU Member States.

60 Ibid.

61Ibid.

62 European Parliament, Security and Defence.

medlemmar har kommit överens om att spendera minst 35 % av deras framtida utgifter på militär utrustning som är till ändamål för försvarssamarbetet PESCO.

En annan utveckling som gör gällande militär integration är den solidaritetsklausul som europeiska rådet beslutade om 2014. Solidaritetsklausulen innebär att varje medlemsland kan åberopa klausulen om landet i fråga anser att en situation av till exempelvis katastrof eller terroristattacker överstiger sina egna insatser eller resurser. Om detta sker är alla medlemsländer skyldiga att bistå med stöd som de anser vara lämpliga. Dessa stöd kan handla om allt ifrån diplomatiskt till militärt stöd.⁶³

För att återkoppla till Thies resonemang om militär integration som förutsättning för en lyckad och varaktig försvarsallians så menar han att en djupgående militär integration möjliggör en gemensam militärledning vilket i sin tur möjliggör permanent struktur och normaliserade beslutsprocesser. PESCO överensstämmer med samtliga delar av detta resonemang. PESCO:s sekretariat består i själva verket av Europeiska unionens militära stab (EUMS) vilken har kompetensen och ansvaret att bland annat planera och utveckla militära operationer inom ramen för EU.⁶⁴ Det permanenta strukturen är även den given, permanenta strukturerade samarbetet (PESCO). Gällande beslutprocesser så tas de flesta beslut av europeiska rådet. PESCO omfattas därför av samma beslutsregel (enhällighet) som tillämpas i europeiska rådet vid politiskt känsliga frågor och utrikespolitiska beslut. PESCO kan ses som ett resultat av en framåtgående militär integration och uppfyller förutsättningen om militär integration.

Det finns dock möjliga hinder och problem som en fortsatt militär integration kan innebära. Ett av dessa är som det som teorin redogjorde för. Detta gör gällande den problematik kring budget sharing vilket följer som ett resultat av lyckad och djupgående militarisering. Problematiken gör specifik gällande hur stora finansiella medel varje medlem, eller allierade i en försvarsallians ska bidra med. Enligt Thies är detta något som mer än sällan skapat interna konflikter och dispyter inom försvarsallianser så som NATO. Denna problematik är även något som kan uppstå för EU vid en utveckling av en försvarsallians. EU genom PESCO kan eventuellt ställas inför två problem. För det första så kommer Storbritannien snart att lämna EU vilket innebär att en stor försvarsbidragsgivare försvinner. I en budgetrapport från 2018 skriver

63 2014/415/EU: Rådets beslut av den 24 juni 2014 om närmare bestämmelser för unionens genomförande av solidaritetsklausulen- Artikel 3, 4 och 5, EUT L 192, 1.7.2014, s. 53–58

64Europeiska utrikestjänsten, The European Union Military Staff (EUMS).

europaparlamentet: ” In absolute terms, the United Kingdom spent by far the most on defence (EUR 47 billion in 2016). This represents around a quarter (23,7%) of the total EU expenditure on defence”.⁶⁵ Detta innebär att de kvarvarande medlemsländerna kommer behöva spendera ännu mer på försvar och militär de vill upprätthålla samma storlek på försvar eller eventuellt utöka försvaret vilket PESCO arbetar för. Det andra problemet rör den skeva fördelningen av försvarsutgifter mellan EU:s medlemmar. Följande länder utgör hela 71,3 % av de totala försvarsutgifterna inom EU: Storbritannien 23,7%, Frankrike 20,4%, Tyskland 16,4% och Italien 10,8%. Trots att somliga av dessa länder har ett högre BNP än andra medlemsländer och därför äger större möjligheter att spendera mer på försvar, så finns det fortfarande länder som spenderar avsevärt mindre rent procentuellt på militära utgifter än andra. Luxemburg spenderar 0,9% av sin årliga statsbudget på militära medel medans Estland spenderar 5,8%.⁶⁶ Detta kan som tidigare sagt innebära interna konflikter. PESCO:s medlemmar har dock som tidigare nämnts kommit överens om att spendera minst 35% av sina militära utgifter på gemensamma projekt vilket kan vara en tillräcklig lösning för de två ovannämnda problem som en försvarsallians kan ställas inför. Sammanfattningsvis så uppfyller EU förutsättningen om att EU:s medlemsländer välkomnar, tillåter och/eller eftersträvar militär integration.

4.4. Finns det gemensamma intressen inom PESCO?

Alla de existerande och eventuellt nya projekt som PESCO tagit och eventuellt kommer ta sig an genomgår omröstningar i europeiska råder som kräver enhällighet. Detta innebär att PESCO:s projekt är resultatet av samtliga medlemsländernas intressen och samtycken. Om ett medlemsland anser att ett projekt inte är lämpligt eller inte är av den egna nationens intresse kan respektive stats- eller regeringschef i europeiska rådet blockera omröstningen vilket innebär att projektet inte antas. Förutom de konkreta 47 projekten som medlemmarna i samarbetet gemensamt arbetar med, vilka inte kommer redogöras för här då de riskerar att trötta ut läsaren, (se appendix 1) så kan de gemensamma intressena inom PESCO sammanfattas med följande citat från PESCO:s officiella webbplats: ”EU Member States have joined PESCO and subscribed to more binding commitments to invest, plan, develop and operate defence capabilities more together, within the Union framework”.⁶⁷

65Europaparlamentet, Defence: Member States’ Spending, s. 1.

66Ibid, s. 1.

67 PESCO, About PESCO.