Spjutskaften från Kragehul mosse Åberg, Nils
Fornvännen 1945(40), s. 251-259 : ill.
http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1945_251 Ingår i: samla.raa.se
SPJUTSKAFTEN FRÅN KRAGEHUL MOSSE
AV
N I L S Å B E R G
Inför dateringen av de o r n e r a d e spjutskaften från K r a g e h u l1 h a r forskningen sedan gammalt stått tveksam, och o r s a k e n därtill h a r varit, alt spjutskaftens o r n e r i n g visar h ä n mot en y n g r e stilepok än fyndmaterialet i övrigt, som a n k n y t e r till den äldre g r u p p e n av d a n s k a mossfynd. S å l u n d a b e h a n d l a r Salin2 spjutskaftens orne- r i n g i s a m b a n d med stil I I , men t v e k a r dock till följd av fyndom- s t ä n d i g h e t e r n a att u t s ö n d r a s p j u t e n f r å n det ö v r i g a m a t e r i a l e t och a t t
h ä n f ö r a dem till 600-talet, medan fyndet i övrigt skulle tillhöra folk- v a n d r i n g s t i d e n s början. Med t a n k e på Kragehulfyndet fäller också Salin ett omdöme, som sedan med begärlighet upptagits av en y n g r e f o r s k a r s k o l a . »Aber w i r durfen nicht vergessen, d a s s bereits in der allerfriihesten Zeit der A u s b i l d u n g des germanischen T i e r s t i l s F o r - men u n d Motive a u f t r e t e n , die n a c h s e h r k u r z e r L e b e n s d a u e r w i e d e r verschwanden, u m länge d a n a c h als Resultat einer l a n g s a m sich voll- ziehenden E n t w i c k l u n g a b e r m a l s aufzutreten.»
I sitt likaledes berömda arbete om e n t r e l a k o r n a m e n t i k e n s h i s t o r i a a n k n y t e r L e x o w3 till Salins s t i l a n a l y s och h ä v d a r med s k ä r p a , att flätmotiven från K r a g e h u l r e p r e s e n t e r a ett sent utvecklingsstadium, v a r s u p p t r ä d a n d e ej g ä r n a k a n t ä n k a s falla tidigare än o m k r i n g å r 600.
Den y n g r e f o r s k a r s k o l a n s inställning till det b e r ö r d a problemet ä r s v å r a r e att överblicka, då frågan u n d e r s e n a r e tid ej varit på samma sätt a k t u a l i s e r a d . Av Cleves4 nyligen gjorda uttalanden att döma, skullo i h i t h ö r a n d e stilfrågor uppfattningen allmänt vara på glid
1 E n g e l h a r d t , Fynske Mosefund, I: Kragehul Fundet, Kjöbenh. 1867.
2 S a l i n , Die altgermanische Tierornamentik, Stockholm 1904, s. 253.
3 L e x o w , Hovedlinierne i entrelacornamentikkens historie: Bergens Museums Aarbok 1921—22, s. 39.
4 C l e v e , Motsättningar i nordisk och mellaneuropeisk folkvandrings- tidskronologi: Finska Fornminnesföreningens Tidskrift, Bd. 45 (Tallgrens Festskrift), Helsingfors 1945, s. 158.
252 N I L S Å B E R G
Fig. 1. Bandflätningsmönster.
Interlacc patterns.
bakåt i tiden, varför sålunda en tidig datering av spjutskaften från Kragehul torde få anses äga förespråkare.5
Emellertid har också ett nytt moment i den vetenskapliga diskus- sionen numera tillkommit genom Gabrielssons0 arbete, där forsk- ningen blivit uppmärksammad på kompositionsanalysens betydelse.
Det nya hjälpmedel, som därmed ställts till förfogande, skall här prövas.
I den följande analysen av orneringen från Kragehul skola endast entrelakkomposilionema av den konstantinska stilgruppen upptagas till behandling. Beträffande orneringen i övrigt må blott anmärkas, att den synes stå i samklang med vår undersöknings resultat.
Till väsentlig del kan orneringen från Kragehul härledas från det konstantinska stilschema, som här återgives i fig. 1. Motiv nr 1 representerar en enkel tvåbandsfläta med alternerande stora och små
5 Kragehulorneringens ställning bar senast behandlats av H o l m q v i s t i Kunstprobleme der Merowingerzeit, Stockholm 1939, s. 280, där förf.
framhåller, att spjutskaften ur rent ornamental synpunkt lika väl kunna hänföras till 400-talet som till 500-talet. Om möjligheten av ett hänförande till 600-talet yttras intet.
6 G a b r i e l s s o n s arbete recenseras i dotta häfte av Fornvännen.
5 I' J U T S K A F T E N F R Å N K R A G E H U L M O S S E 2 5 3
^ R K
Fig. 2—3. Kragehul.
Fig. 4. Tjängvide.
öglor. Denna fläta har i motiv nr 2 utökats med nya band längs var- dera kanten och infogade så, att de med angränsande band i den gamla flätan bilda nya flätor av samma karaktär som den ursprung- liga. Mönstrets tillväxtmöjligheter bliva sålunda obegränsade. Det tredje av motiven är en dubblerad tvåbandsfläta av typ nr 1 med den ena flätans små öglor fallande i mittpunkten av den andra flätans stora öglor.
Entrelakmotiven nr 2 och 3 återkomma i ursprungligt eller mera transformerat skick å flere av spjutskaften, bland dem de i fig. 2 och 3 återgivna. Såsom ren entrelak äro dylika mönsterbildningar säll- synta företeelser i nordisk konst. Motiv nr 2 har uppenbarligen legat till grund för entrelakkompositionen i fig. 4 härrörande från den gotländska bildstenen Tjängvide l,7 daterad till tiden omkring år 700 eller obetydligt senare.8 Den dubblerade tvåbandsflätan återkommer i Vendelgrav XI9 samt i besläktat utförande i Valsgärde 6,10 där likväl den ena flätan saknar småöglor.
7 L i n d q v i s t , Gotlands Bildsteine, Stockholm 1941, fig. 137. — S. 120 hänvisar Lindqvist till orneringen från Kragehul.
8 På stenen uppträda flätverk av keltisk stilkaraktär samt en bård av djurhuvuden i stil Il-komposition av karaktär som i Ultunafyndet ( S a l i n , a. a. fig. 554).
» S t o l p e och A r n e , Gravfältet vid Vendel, Stockholm 1912, Pl, 30:2.
10 A r w i d s s o n , Valsgärde 6, Uppsala 1942, fig. 95.
254 N I L S Å B E R G
Kragehul.
V å r k a r a k t ä r i s t i k av den dubblerade tvåbandsflätan från K r a g e h u l överensstämmer till alla delar med L e x o w s framställning, och s å till- vida h a r något nytt moment icke tillförts diskussionen. Såsom beteck- n a n d e för f o r s k n i n g e n s hittillsvarande inställning till kompositions- a n a l y s e n får likväl förhållandet b e t r a k t a s , att v a r k e n Salin eller L e x o w iakttagit, att K r a g e h u l m ö n s t r e t fig. 3, den dubblerade två- bandsflätan, spelat en dominerande roll för mönsterbildningen inom stil I I .1 1 Detta mönster ä r s å l u n d a praktfullt företrätt i Vendelgrav X I I och V a l s g ä r d e 6, ä n n u r i k a r e representerat i kontinentalger- m a n s k stil I I , mot söder förekommande till det l o n g o b a r d i s k a Italien, mot väster till det a n g l o s a x i s k a E n g l a n d och från s i s t n ä m n d a håll i n t r o d u c e r a t i Book of D u r r o w .1 2
Det k o n s t a n t i n s k a mönsterschemat fig. 1: 2, som från K r a g e h u l ä r bäst företrätt genom o r n e r i n g e n i fig. 2, f r a m t r ä d e r även transfor- m e r a t i s t i l I I , e x e m p e l v i s i fig. 5 f r å n U l t u n a g r a v e n . I s i s t n ä m n d a
11 Det konstitutionella sambandet mellan bandflätning och stil I I har redan av Salin iakttagits och har sedan ofta framhävts, ehuru en systema- tisk analys hittills icke företagits. En första, om också ej fullföljd ansats till kompositionsanalys av stil II, har gjorts av L i n d q v i s t i en 1 tid- skriften Rig år 1919 framlagd undersökning rörande den svenska folk- vandringsstilens uppkomst.
12 Å b e r g , The Occident and the Orient in the Art of tho Seventh Cen- tury, II. Lombard Italy, Stockholm 1945, fig. 89, 103—105.
S P J U T S K A F T E N F R Å N K R A G E H U L M O S S E 2 5 5
^H--ÄXÉ^"-'^_i
•• •• •»••"»••.-*.• • 2 _ r " -
Fig. 8. Biimpliz, kanton Bern.
exempel hava proportionerna något förändrats, då mönstret så att säga sprängts sönder genom att banden fått löpa ut i fria djurhuvu- den eller sljärtliknande flikar. Någon tvekan torde likväl knappast kunna råda därom, att det grundmönster, som föresvävat konstnären, varit av samma stilkaraktär som i Kragehulfyndet.
Den partiella söndersprängningen och upplösningen genom djur- elementens införande i en från början ren entrelakkomposition av mediterran karaktär utgör det konstituerande draget i stil II. Samma
transformation av det ursprungliga entrelakmönstret iakttages också å de i fig. 6—7 återgivna orneringarna från Kragehul. Om därtill fogas Salins iakttagelse rörande de där inkomponerade djurhuvude- nas frändskap med ordinär stil II, torde Kragehulorneringens ställ- ning framstå klart.
Till ytterligare belysande av problemet må här även hänvisas till besläktade företeelser i kontinentalgermansk utveckling. Den dubble- rade tvåbandsflätans (fig. 1:8) dominerande roll i germansk stil II
256 N I L S A R E R G
Fig. 9. Lezéville, departement Meuse.
har redan berörts. Även flätverket av typ fig. 1; 2, Kragehulmotivet fig. 2, är där representerat, ej endast genom Ultunaorneringen i fig.
5, utan även i kontinentalgermanskt utförande. De exempel av sist- nämnda slag, vilka här skola anföras, erbjuda också ett speciellt intresse för problemet om Kragehuls ställning i nordisk stilut- veckling.
Som första exempel må här omnämnas den i fig. 8 återgivna sköld- tornsöljan från Biimpliz13 vid Bern, dekorerad med silvertausche- ring på järn. Orneringsmönstret är av typ fig. 1:2, Kragehulmotivet fig. 2, och är ren entrelak så när som på löst infogade djurhuvuden vid vardera kortsidan.
Till stilen närstående är den i silvertauschering på järn utförda orneringen å sköldtornsöljan fig. 9 från Lezéville14 i departementet Meuse. Grundmönstret är här som å söljan från Biimpliz, men kom- positionen har längs kanten sprängts, då banden där fått löpa ut i
" Jahrbuch Hist. Museum Bern, Bd. 19, 1939, Bern 1940, Pl. I, Gr. 103.
14 S a l i n , Le cimetiére barbare de Lezéville, Paris 1922, Pl. 5:3.
S P J U T S K A F T E N F R Å N K R A G E II I! L M 0 S S E 257
Fig. 10. St. Peter, Metz.
fria d j u r h u v u d e n . ö v e r e n s s t ä m m e l s e n med U l t i i n a b l e c k e t s o r n e r i n g (fig. 5) ä r u p p e n b a r .
Orneringsmotivet från Lezéville ä r även företrätt i Metz, d ä r det återfinnes å den i fig. 10 å t e r g i v n a stenreliefen från St. P e t e r s k y r k a .1 8 D å Metz ä r beläget o m k r i n g 10 mil nordost om Lezéville, k u n n a de båda fyndplatserna möjligen a n t y d a förctintligheten i Loth- ringen av en g e r m a n s k k o n s t n ä r s s k o l a , a r b e t a n d e i stil I I , men i Metz också t r ä d a n d e i n ä r a b e r ö r i n g mod r e n medelhavskonst och s a n n o - likt u n d e r direkt s a m a r b e t e med k o n s t u t ö v a r e av mediterran oxtrak- tion. E h u r u L o t h r i n g e n i fyndmatcrialet i n g a l u n d a framstår som den egentliga förmedlaren mellan g e r m a n s k t och mediterrant, förtjäna likväl sten relieferna från St. P e t e r att u p p m ä r k s a m m a s även u r den g e r m a n s k a st i lut veck lingens s y n p u n k t .1 6 F ö r h å l l a n d e t skall emcller-
15 K n i t t e r s c h e i d , Die Abteikircho St. Peter auf der Citadelle in Metz: Jahrbuch der Ges. f. lothringische Geschichte und Altertumskunde, Bd. 10, Metz 1898, s. 120, Pl. 8:20.
" I sitt förut anförda arbete, s. 203 omnämner H o l m q v i s t stenrelie- ferna från Metz, varvid dot koptiska inslaget särskilt betonas, men även de germanska djurhuvudena samt bandflätningsanalogierna från Kragehul.
17 F o r m annen /-''(•>
2 5 8 N I L S Å B E R G
tid närmare utredas först i ett senare arbete och kommer därför i detta sammanhang endast att antydningsvis beröras.
Flertalet av de reliefornerade stenarna från St. Peter hava upp- fattats såsom utgörande delar av ett i vit Jurakalk utfört korskrank eller annan kyrklig balustrad. Stenarna anträffades inmurade och med orneringsytan inåt i baserna till pelarna i den tidigtromanska kyrkobyggnaden. Korskranket, som alltså tillhört en ännu äldre byggnadsepok, har på goda grunder blivit hänfört till 600-talet. Da- teringen torde visserligen knappast få anses historiskt fixerad, men överensstämmer bäst med den kyrkliga och kulturella ställningen inom frankerriket under ifrågavarande epok, omfattande kloster- grundläggandets tid efter Columbas mission och före merovinger- väldets kaotiska slutfas. Det avgörande stödet för en dylik datering vinnes likväl av reliefernas egen stilkaraktär.
Vid korskrankets utförande medverkade av allt att döma ger- manska konstnärer eller hantverkare, förtrogna med germansk orne- ring i stil II. Det framgår ej endast av dekorationen i fig. 10, utan även av andra stenar, där olika entrelakmönster — bl. a. tätveckade eller öglade band som från Kragehul eller Valsgärde 6 — samt i ett fall även en spiralranka förenats med djurhuvuden till kompositioner av rent germansk och för stil II utmärkande karaktär.
I stenrelieferna iakttagas emellertid vid sidan av dessa germanska arbeten även en ren och oförfalskad medelhavskonst, företrädd av bladrankor, ymnighetshorn och vaser med bladrika växter, av arkad- motiv, korssymboler och helgonbilder, samtliga starkt kontrasterande mot de germanska elementen och likväl delvis så intimt förknippade mel dessa, att några skarpa gränslinjer svårligen kunna dragas dem emellan. Förhållandet har sin motsvarighet på do northumbriska sten- korsen. Stenrelieferna från Metz ge på samma sätt som de northumbriska korsen en överraskande inblick i det ur kulturhistorisk synpunkt så utomordentligt betydelsefulla skeendet, då medelhavskonsten blev omplanterad i barbarmiljö. Det är mycket betecknande, att denna om- plantering ägde rum under Dagoberts tid och icke under Klodvige, liksom också att germansk stil II kom att tillhöra 600-talet och icke?
400-talet. Relieferna från Metz tala därvidlag ett tydligt språk. Ett första närmande hade där ägt rum, det nästa steget skulle ieda fram till den karolingiska renässansen.
S P J U T S K A F T E N F R Å N K R A G E H U L M O S S E 2 5 9
S U M M A R Y
N I L S ÅBERG: The spear-shafts from Kragehul moor.
The investigation deals with the so-called Constantinian interlaco pat- tern (fig. 1) of the carved ornamentation on tho spear-shafts from Krage- hul on Fyen. The interlace style in question is one of the conspicuous elements in the Germanic animal ornamentation of Salin's style II. Tho zoomorphization of the Mediterranean plaiting makes its appearance över a large part of the Germanic world, in the northern areas, inter alia, in the Kragehul find (fig. 6—7), in tho Vendel grave XII and Valsgärde grave 6, and in the Ultuna grave (fig. 5). Mainland Germanic parallels to the Kragehul ornamentation are exemplified by finds from Biimpliz, Berne (fig. 8) and Lezéville, in the Department of Meuse (fig. 9), and by relief works in stone in St. PeteFs Church at Metz (fig. 10). The Germanic artists and craftsmen who worked in St. PeteFs Church in the 7th century there came into contact with a pure and unspoilt Mediterra- nean art and with artists of Mediterranean provenience. Thus in the Frankish Lorraine we find the same conditions as in the Anglo-Saxon Northumborland, where the stone crosses also bear witness to the trans- plantation of Mediterranean art into a barbarian milieu. In Frankish quarters this transplantation took place during the time of Dagobert, but not during that of Clovis, and it is equally significant that the Germanic style II belonged to the 7th century and not to tho 5th. In mainland Ger- manic art, style II stånds out as the first Germanic reaction in the presence of the Mediterranean influcnce on style.
