I april 1863 föds i Linköping en liten pojke som får namnet Tycho Filip. Som nyfödd flyttar han med sin mor, som är ogift, till Lovö strax väster om Stockholm, där Drottningholms slott är beläget.
På Lovö har hans mor fått tjänst som piga på en av de stora arrendegårdarna som vid sidan om slottet dominerar ön. När Tycho Filip är ett och ett halvt år återfinns dock mor och son i socknens fattighus, som är beläget strax norr om Drottningholms slott på den så kallade Drottningholmsmalmen. Där avlider modern efter en kort tid i lunginflamma- tion.
Lovö socken får nu ansvar för Tycho Filips försörjning – han blir ett så kallat sockenbarn – och han placeras som fosterbarn i en av Lovös många statarfamiljer. Två år senare blir han av någon anledning »inköpt» på Allmänna barn- huset i Stockholm för 300 riksdaler – en mycket stor summa vid denna tid. Men bara några veckor senare är han tillbaka på Lovö i en ny fosterfamilj.
Tre månader senare dör Tycho Filip, knappt fyra år gammal.
Uppgifterna om Tycho Filip är hämtade ur Lovö församlings kyrkböcker och från församlingens fattigräkenskaper. Ingen dödsorsak finns angiven i död- och begravningsboken, men en anteckning i husförhörslängden ger en ledtråd. I den kan vi läsa att pojken var »blind och dövstum». En liten pojke, med svåra funktionshinder, om vars
korta liv anteckningarna i kyrkböckerna inte kan berätta så mycket. Inte mer än att han bollades mellan fattighus, fosterhem och det stora barnhu- set i Stockholm.1
Den som gjorde anteckningarna om Tycho Filip i kyrkböckerna var kyrkoherden i Lovö försam- ling, Anders Mellander. Jag vill i det följande ge ett exempel på hur hans noteringar om församlings- invånarna har använts i en mikrohistorisk studie av ett annat sockenbarn. Men först några ord om mikrohistoria.
***
Mikrohistoria som historievetenskapligt begrepp myntades på 1970-talet av en grupp italienska historiker.2 En av dem var Carlo Ginzburg, som 1976 fick stort genomslag med boken Il formaggio e i vermi. Boken utkom på svenska 1983 med titeln Osten och maskarna. En 1500-talsmjöl- nares tankar om skapelsen. I denna får vi möta 1 Berättelsen om Tycho Filip liksom resten av artikeln bygger på Anna Götlind & Rolf Lind (2019), Spår av ett liv: En berättelse om sockenbarnet August Theodor och hans samtid (Stockholm: Stockholmia). För mer detaljerade resonemang och referenser hänvisas till detta arbete.
2 För en kort presentation av mikrohistoria liksom exempel på ett antal mikrohistoriska studier, se Anna Götlind & Helena Kåks (2014), Mikrohistoria. En introduktion för uppsatsskrivande studenter (Lund:
Studentlitteratur).
mjölnaren Domenico Scandella (Mennochio) och hans säregna tankar om skapelsen. Utifrån Men- nochios föreställningar skildrar Ginzburg mötet mellan den katolska kyrkans lära och samtida folkliga trosföreställningar. Hans källmaterialet utgörs av samtida rättegångsmaterial.
Bland tidiga svenska företrädare för det mikro- historiska perspektivet bör nämnas Britt Liljewall, som gett ut en rad studier baserade på folkligt skrivande under 1800-talet: bondedagböcker, brev, levnadsminnen. En annan svensk historiker som tidigt uppmärksammade mikrohistoria var Lundaprofessorn Birgitta Odén i boken Leda vid livet. Fyra mikrohistoriska essäer om självmordets historia (1998). På senare år har mikrohistoria som historievetenskapligt perspektiv fått ett bredare genomslag i Sverige, bland annat genom arbeten av historiker som Peter Englund och Annika Sandén.
År 2017 ägnades Historisk tidskrifts temanum- mer (nr 3) åt just mikrohistoria.3
Rent konkret kan mikrohistoria beskrivas som att forskaren lägger historien under ett mikroskop.
Fokus riktas ofta mot dem som ibland kallas histo- riens »obemärkta», de människor som har levt sina liv utan att ge avtryck i »den stora historien» och vars namn vi inte hittar i skolans historieböcker.
Studieobjektet är alltså avgränsat, och inte sällan just en individ. De frågor som ställs i mikrohisto- riska studier är däremot inte små, utan har ofta det som kan kallas existentiell relevans. Varför valde en nästan hundraårig man att ta livet av sig i en tid,
3 För en mer teoretisk diskussion om mikrohistoria, se Götlind & Lind (2019), s. 190–203.
det tidiga 1700-talet, då självmordet var ett allvar- ligt brott (Odén, Leda vid livet)? Hur överlevde vanliga människor första världskrigets alla fasor (Englund, Stridens skönhet och sorg)? Och är det möjligt att förstå de människor som i det tidiga 1600-talets Sverige begick de mest fasansfulla brott? (Sandén, Missdådare). För att kunna svara på dessa frågor måste mikrohistorikern hela tiden förhålla sig till den samtida kontexten, de större historier som vi alla är en del av, men som vi genom våra liv också är med och formar.
I metodiskt hänseende utmärks många mikro- historiska studier av användande av en mångfald av källor, och att man som forskare följer olika ledtrådar. Detta kräver både nyfikenhet och uthållighet. Kunskap om den samtida kontexten, på olika nivåer, är också nödvändig, och den kan förstås nås genom tidigare forskning, men också genom platsbesök. Det senare ger kunskap om och känsla för till exempel avstånd, vilket är svårt att få på andra sätt. Platsbesöken kan också leda till muntliga berättelser om den historia eller person som står i centrum. Vi kan kalla det »det lokala minnet». Men vi kan också skaffa oss en bild av den lokala kontexten genom att studera källorna, i det här aktuella fallet kyrkböckerna.
För att sammanfatta ovanstående i några punkter.
• Mikrohistoria fokuserar den lilla historien i den stora och samspelet dem emellan. Ofta står en enskild individ i centrum.
Anteckning om Tycho Filip i husförhörslängden för Lovö församling 1866–1870. I vänstermarginalen står »F.s.» vilket visar att han var ett fosterbarn. Vi får också veta att den lille pojken var »blind o döfstum». Stockholms stadsarkiv.
lorna i sig kan ge kunskap om det lokalsamhälle där mikrohistoriens människor levde sina liv.
***
Anders (Johansson) Mellander (1802–1889) kom till Lovö 1831 då han blev skollärare och pastor vid Drottningholms slott. En skola, eller pedagogi som den kallades, hade inrättats vid slottet redan 1724.
Den kom från mitten av 1800-talet att fungera också som folkskola för barnen på Lovö. Skolan var belägen mitt på Drottningholmsmalmen, strax norr om slottet och inte långt från fattighuset, och här hade Mellander också sin bostad.
År 1859 blev Mellander utnämnd till kyrko- herde på Lovö, och som sådan verkade han i 30 år, fram till sin död vid 86 års ålder.4 Prästbostaden var belägen mitt på ön, strax väster om kyrkan.
Lovö församling var vid denna tid (och är också i dag) en liten församling med ca 1000 invånare.
Den präglades helt av det kungliga slottet och ett antal stora arrendegårdar. I stort sett all mark på ön tillhörde kronan.
Kyrkoherde Anders Mellander förde i decennier anteckningar om sina församlingsbor, kvinnor och män, unga och gamla, rika och fattiga.5 Under sina många år på ön, först som pastor och skollärare och sedan som kyrkoherde, lärde han känna sina församlingsbor väl. Samtidigt präglades Lovö för- samling av en mycket rörlig befolkning. I de in- och utflyttningslängder som Mellander förde kan vi se att vissa år byttes så mycket som en tredjedel av Lovös befolkning ut. I första hand var det statare 4 Ludvig Nyström (1893), Upsala ärkestifts herdaminne,
ny följd, del 4 (Uppsala), s. 270–271.
5 Kyrkböckerna för Lovö församling förvaras i Stock- holms stadsarkiv och finns tillgängliga digitalt via Riksarkivet och privata släktforskartjänster.
och pigor och drängar som lämnade eller kom till ön i hopp om att få lite bättre villkor. En av dem var Tycho Filips unga mor. Men hennes liv med sonen blev inte det som hon hade hoppats på.
Jag har berättat om Tycho Filip men framför allt om ett annat sockenbarn i boken Spår av ett liv. En berättelse om sockenbarnet August Theodor och hans samtid (2019), som jag skrivit tillsammans med Rolf Lind, tidigare lektor i företagsekonomi vid Stockholms universitet. Boken redovisar en mikrohistorisk studie av en enskild, vi kan kalla honom obemärkt, människas liv, närmare bestämt min medförfattares mormorsfar: August Theodor Blomqvist (1854–1941).
Bakgrunden till Spår av ett liv var den berättelse som fanns bland August Theodors ättlingar om att han var ett hittebarn från Drottningholm, möjli- gen med kungligt blod i ådrorna. Jag blev nyfiken på hittebarnshistorien, och efter en snabb genom- gång av kyrkböckerna kunde jag avfärda den. Men jag kunde inte låta bli att fundera över historiens uppkomst, så jag fortsatte att följa spåren efter August Theodor i kyrkböckerna.
Anders (Johansson) Mellander (1802–1889) var kyrko- herde på Lovö 1859–1889. Målning i sakristian i Lovö kyrka. Foto: Anna Götlind.
De direkta källorna till August Theodors liv är få. Själv lämnade han efter sig endast ett brev, skrivet på ålderns höst, och ett antal små och ofta lite suddiga fotografier. Men med hjälp av framför allt kyrkböckernas uppgifter har jag kunnat kartlägga hans liv, men också de männ- iskor som fanns runt omkring honom och som var viktiga för honom vid olika tidpunkter i livet, inte minst under barndomen. En av dem var den ovan nämnde kyrkoherden på Lovö, Anders Mellander.
***
August Theodor föddes 1854 i ett båtsmanstorp i Täby. Fadern, som alltså var båtsman, det vill säga en indelt soldat i flottan, var dock sjuk.
När August Theodor var bara några år gammal tvingades fadern därför att ta avsked från sin tjänst. Han och familjen lämnade då Täby och han blev statare, årsanställd jordbruksarbetare, på en gård på Lovö. Två år senare, hösten 1859, sökte han sig vidare till Ulvsunda slott i Bromma och en ny tjänst som statare. Bromma var vid denna tid en mycket liten församling med bara 600 invånare.
August Theodor var enda barnet i familjen, och våren 1860, när han var sex år, hände det som inte fick hända. Båda hans föräldrar avled inom loppet av tre veckor, pappan i lungsot och modern av en kronisk njursjukdom. Vad hände nu med August Theodor? Ja, hur såg skyddsnätet ut för samhällets allra svagaste vid denna tid? Vem tog hand om en föräldralös sexåring i 1860-talets Bromma? Det är
en forskningsfråga med existentiell relevans. Och i och med formulerandet av den förvandlades det som hade börjat som privat släktforskning till att bli ett mikrohistoriskt projekt.
För att få svar på den ovan formulerade frågan måste vi ställa den på flera olika nivåer. Vad vet vi mer allmänt om samhällets skyddsnät för de för- äldralösa barnen, som vid denna tid var många?
Fanns det lagar som reglerade omsorgen om dessa samhällets olycksbarn, och hur såg de i så fall ut?
Och hur applicerades lagarna på den lokala nivån?
Det finns inte mycket forskning gjord om den här gruppen barn, men lite vet vi.
Det allra vanligaste var förstås att släktingar tog hand om de barn som förlorade sin föräldrar.
I några fall kan det också ha varit de faddrar som barnet fick vid dopet, som tog över ansvaret. I fad- deruppdraget ingick visserligen inte att stå för fad- derbarnets försörjning, utan endast att garantera att barnet fick en kristlig uppfostran. Men i vissa fall, och kanske särskilt om faddrarna var nära släktingar, kan ansvaret i praktiken ha utvidgats till att omfatta också barnets försörjning.
För de barn som inte hade släktingar som kunde ta hand om dem fanns olika alternativ. I en del städer, som Stockholm, fanns barnhem eller barnhus, där föräldralösa barn togs om hand, oftast i väntan på utplacering i ett fosterhem. På landsbygden fanns andra lösningar. En sådan, som praktiserades fram till mitten av 1800-talet, var så kallad rotegång. Den innebar att socknens invå- Död- och begravningsbok, Bromma församling 1860. På den övre raden har prästen antecknat att statdrängen vid Ulvsunda, Bror Petter Litz eller Blomqvist har avlidit i lungsot, 35 år gammal. Tre veckor senare antecknar han att Blomqvists änka, Maria Charlotta Rydgren, har avlidit i en kronisk njursjukdom, 31 år gammal. Stockholms stadsarkiv.
var att allt bettlande (tiggeri) skulle förbjudas. En annan var att
Barn, som tillhöra fattigwården, skola icke allenast förses med uppehälle, utan äfwen christligen uppfostras och underwisas.6
De så kallade sockenbarnen, de barn som var föremål för socknarnas försörjning och omsorg, placerades som regel i ett fosterhem. Ibland förekom det att de auktionerades ut till lägstbju- dande, alltså till den som kunde tänka sig lägst ersättning för att ta hand om barnet. För att påräkna hjälp från socknen måste den hjälpbe- hövande, och det gällde också barn, ha vistats i socknen i tre år. Kritiken mot denna bestämmelse var dock hård, och fattigvårdsförordningen revi- derades 1853. Nu ändrades det till att man måste ha varit mantalsskriven i socknen i sex månader för att kunna påräkna hjälp.
***
Hur gick det då för den sexårige August Theodor på Ulvsunda, som inom loppet av tre veckor hade förlorat båda sina föräldrar? Föräldrarna hade flyttat flera gånger och han hade inga släktingar i närheten som kunde ta hand om honom. Inte heller hans faddrar kontaktades. Han blev därför Bromma sockens ansvar. Men det fanns en hake.
När hans föräldrar gick bort hade familjen varit mantalsskriven i Bromma kortare tid än de föreskrivna sex månaderna. August Theodor skickades därför tillbaka till den socken varifrån han kommit: Lovö. Nästa fråga att ställa blir då:
hur såg den lokala fattigvården ut i Lovö socken?
År 1847, samma år som den första fattigvårds- 6 Kongl. Majt:s Nådiga Förordning angående Fattigwår- den i Riket, Svensk författningssamling 1847:23, s. 4,
§ 6.
förordningen utfärdades, fattade sockenstämman i Lovö beslut om en lokal fattigvårdsförordning. I den kan vi läsa att sockenbarnen ska
... beredas en efter deras ålder och krafter afpassad sys- selsättning samt att i öfrigt tillgodose dem, at de af brist på kläder icke må uteblifva från Kyrka och skola.7
August Theodor ska alltså inte bara få ett nytt hem, han ska också få gå i skola – det är viktigt – och han ska dessutom beredas en lämplig sys- selsättning så att han en dag kan försörja sig själv.
Hans nya hem blir prästgården på Lovö, dock inte hos kyrkoherde Anders Mellander utan hos präst- gårdssmeden. August Theodor får säkert hjälpa sin fosterfar med små ärenden och kanske också handräckning i smedjan. Med största sannolikhet är det Mellander som ordnar det hela.
Men August Theodor ska alltså också gå i den skola som i mer än hundra år har funnits vid Drottningholms slott och där Mellander tidigare varit lärare. Detta var ingen självklarhet i början av 1860-talet. Det hade visserligen gått ett par decennier sedan den allmänna folkskolan infördes 1842, men det skulle ta lång tid innan lagen blev verklighet för alla barn. Ibland var det långa avstånd till skolan som hindrade skolgång, ibland var det föräldrar som var ovilliga att låta barnen
7 Sockenstämmoprotokoll 17/10 1847, Lovö församling, Stockholms stadsarkiv.
Lovö prästgård är omnämnd första gången i mitten av 1300-talet. Den nuvarande mangårdsbyggnaden uppfördes på 1740-talet. Foto: Rolf Lind.
gå i skola, inte sällan för att man menade att de behövdes bättre hemmavid i arbetet.
Från och med att August Theodor kommer till Lovö för kyrkoherde Anders Mellander regel- bundna anteckningar om honom i församlingens husförhörslängd, där alla Lovö församlings invå- nare finns antecknade, men också i kyrkans fat- tigräkenskaper. För August Theodor har nu blivit ett sockenbarn. Fattigräkenskaperna redovisar socknens kostnader för honom. I husförhörsläng- derna får vi uppgifter om hans fosterfamilj, men vi kan också få en bredare bild av det samhälle som August Theodor växte upp i: den lokala kontexten.
För kyrkböckerna ger oss en möjlighet att följa inte bara en individ utan också en grupp människor.
***
Jag har i Spår av ett liv gått igenom fattigräken- skaperna och husförhörslängderna för Lovö för- samling, båda förda av Anders Mellander, för hela 1860-talet. Jag har bland annat kartlagt alla de barn som i husförhörslängden är markerade som fosterbarn, ofta med förkortningen »F.s.» eller
»F.d.» i vänstermarginalen. År 1861, då August Theodor kom till Lovö, fanns 32 fosterbarn i socknen. Många av dem var utplacerade från Allmänna barnhuset i Stockholm. Sockenbarnen, alltså de barn som Lovö socken hade ansvar för, utgjorde ett tiotal. Deras försörjning löstes på lite olika sätt. Ett par av dem placerades på fattighu- set. Dessa barn hade ofta sin mor i livet, men hon klarade inte av att försörja sig så socknen fick gripa in. De flesta av sockenbarnen blev dock fosterbarn hos någon av öns många statare eller ibland hos en
änka. En del av pojkarna placerades, i likhet med August Theodor, hos en hantverkare.
Av fattigräkenskaperna framgår att fosterför- äldrarna på Lovö vid denna tid ersattes av socknen med en närmast fast taxa: 18 riksdaler och 75 öre i kvartalet för en pojke, och 18 riksdaler för en flicka. Efter 1865 gällde en enhetstaxa, då foster- föräldrar ersattes med 50 riksdaler om året, oavsett om de tog hand om en pojke eller flicka. Undantag fanns dock, och ett sådant var den i inledningen till artikeln nämnde Tycho Filip. Hans fosterföräldrar ersattes med 8 riksdaler i månaden, alltså mer än vad andra fosterföräldrar fick. Varför framgår inte av källorna, men kanske var det enda sättet att få någon att vilja ta hand om pojken.
Men – och det är viktigt – det finns inga som helst spår av att det förekom barnauktioner på Lovö, inte i fattigräkenskaperna och inte i sockenstäm- moprotokollen, som jag också har gått igenom för samma tid. Förklaringen till detta, menar jag, ligger bland annat i öns speciella näringsstruktur.
Det var lätt att hitta fosterhem ute på de stora arrendegårdarna. Men jag tror också det kan för- klaras med kyrkoherde Mellanders centrala roll i församlingen. Han kände sina församlingsbor väl och allt tyder på att det var han personligen som hittade och placerade ut sockenbarnen i deras nya hem. Ersättningen var dessutom, som nämnts ovan, densamma för alla barn så några auktioner behövdes inte.
***
Låt oss nu återvända till August Theodor. Hur såg hans barndom på Lovö ut? Det ska visa sig att uppbrotten för den lille pojken skulle bli flera.
Den första anteckningen om August Theodor Blomqvist i fattigräkenskaperna för Lovö. Där står att »h. Andersson»
(= prästgårdssmeden Johan Andersson) får 18 riksdaler och 75 öre i kvartalet för att ta hand om August Theodor.
Stockholms stadsarkiv.
skola. Mellander antecknade i husförhörslängden att August Theodor nu var skomakarlärling.
Drottningholmsmalmen, eller kort och gott Malmen, kallas den lilla stad som Gustaf III hade anlagt norr om slottet och där tomtmark uppläts åt de personer som på olika sätt var knutna till slottet. För att få en bild av August Theodors upp- växtmiljö har jag gått igenom Mellanders anteck- ningar i husförhörslängden om samtliga invånarna på Malmen. Och det handlade om en mycket brokig skara människor. På Malmen bodde olika anställda vid hovet, här fanns byggnader för mili- tärer och deras hästar, ett värdshus, en rad olika hantverkare, men också invånarna i fattighuset.
Och mitt i alltihop låg skolan.
Tiden hos skomakaren blev kort. Ännu en förlust väntade August Theodor. I december 1865, då August Theodor var elva år, avled den unge skomakaren i difteri. Vem skulle nu ta hand om pojken? Lösningen blev att August Theodor så länge han gick i skolan fick bo kvar hos skoma- karens syster, som skött hushållet åt sin bror. Men sen var det dags för Mellander att ordna ett tredje fosterhem. Och återigen valde han en smed, gårds- smeden på Barkarby gård strax norr om kyrkan.
August Theodor började nu bli vuxen. När han var sexton år konfirmerades han och efter det förväntades han klara sig själv. Socknens ansvar upphörde och bland det sista som finns antecknat om honom i fattigräkenskaperna är att socknen har betalat tio riksdaler för kläder »vid hans första nattvardsgång».
Det hade gått bra för August Theodor i skolan.
Husförhörslängden visar att han läste väl, och Mellander gav honom högsta betyg i allt som prövades i förhöret. Han verkar också ha trivts i
sitt sista fosterhem, för han valde att stanna kvar som smedslärling hos sin tidigare fosterfar i fyra år. Och han fick nu på allvar lära sig det yrke som skulle bli hans. För han gjorde inte det som man hade kunnat förvänta sig av en ung man i hans situ- ation, nämligen att i likhet med Henning Nilsson i Per Anders Fogelströms Mina drömmars stad bege sig in till Stockholm för att söka framtiden i den växande staden. Nej, han valde att göra tvärtom och söka sig västerut, ut på Mälaröarna där han resten av livet kom att arbeta som just smed.
***
Vilket är då värdet med att närma sig det förflutna och dess människor ur ett mikrohistorisk perspek- tiv? Vad kan mikrohistoriska studier bidra med som andra perspektiv inte kan ge? Jag menar att det mest värdefulla i att »lägga historien under ett mikroskop» är att det visar på hur komplex och Det äldsta fotot av August Theodor Blomqvist är från mitten av 1870-talet. Foto i privat ägo.
nyansrik historien är. Genom att komma enskilda,
»obemärkta» människor nära får vi perspektiv på den »stora historien» som ofta har skrivit ur ett maktperspektiv uppifrån. Mångfalden blir synlig, liksom alla de människor som bara finns kvar i form av korta notiser i kyrkböckerna. För i präs- ternas anteckningar hittar vi alla människor som levt, också de allra minsta och svagaste, som de föräldralösa barnen.
Genom det mikrohistoriska perspektivet, där vi väljer att ha individen som »utkikspunkt», blir historien också mer konkret och levande och »den stora historien» mer komplex. Alternativen och avvikelserna blir synliga, liksom de människor i det förflutnas marginaler som aldrig fått sin his- toria berättad. Historien får genom detta en exis- tentiell relevans.
***
När man googlar på ordet »sockenbarn» handlar många av träffarna om Harry Martinsons välkända roman Nässlorna blomma från 1935. I romanen, som utspelar sig i tidigt 1900-tal, möter vi sockenbarnet Martin, författarens alter ego.
Det är en berättelse om en mycket svår barndom.
Martin blir såld på auktion och får uppleva det ena fosterhemmet värre än det andra. Otryggheten hos pojken är total. Det här är en berättelse som i stor utsträckning har kommit att prägla vår tids bild av sockenbarnens villkor liksom uppfattningen att alla sockenbarn såldes på auktion.
Vår mikrohistoriska berättelse om sockenbar- net August Theodor presenterar en motbild. Alla sockenbarn såldes inte på auktion. Och det fanns sockenbarn som fick uppleva en relativt trygg barndom, med ett vuxensamhälle – i August Theo- dors fall framför allt representerat av kyrkoherde Anders Mellander – som tog ansvar. Ett socken- barns liv var inte alltid fyllt av nässlor utan det kunde också inrymma blommande syrener.
Summary
Parish records as source material for microhistorical studies of
orphaned or poor children
In the article the author gives an example on how we can use parish records as source material for microhistorical studies of so called »sockenbarn», orphaned or poor children who’s fostering the parish was responsible for. The example is from Lovö parish, west of Stockholm. An important person in the lives of the »sockenbarn» in Lovö was the vicar Anders Mellander, who found foster homes for the children. There are no signs of children in Lovö being boarded out by auction, in contrast to other parts of Sweden.
Omslaget till Spår av ett liv. En berättelse om socken- barnet August Theodor och hans samtid.
