Det svenska slaveriets avskaffande

Uppsats Historia III

Det svenska slaveriets avskaffande

En diskursanalys rörande slaveriets avskaffande på ön St.

Barthélemy 1813–1847

Författare: Raghid Sulaiman Handledare: Lars Båtefalk Examinator: Lars Berge Ämne/huvudområde: Historia Kurskod: HI 2016

Poäng: 15 hp Examinationsdatum:

Vid Högskolan Dalarna finns möjlighet att publicera examensarbetet i fulltext i DiVA.

Publiceringen sker open access, vilket innebär att arbetet blir fritt tillgängligt att läsa och ladda ned på nätet. Därmed ökar spridningen och synligheten av examensarbetet.

Open access är på väg att bli norm för att sprida vetenskaplig information på nätet.

Högskolan Dalarna rekommenderar såväl forskare som studenter att publicera sina arbeten open access.

Jag/vi medger publicering i fulltext (fritt tillgänglig på nätet, open access):

Ja ☒ Nej ☐

Högskolan Dalarna – SE-791 88 Falun – Tel 023-77 80 00

Abstract

Syftet med denna uppsats är att undersöka anledningarna till slaveriets avskaffande på den svenska kolonin St. Barthélemy mellan åren 1813–1847. För att undersöka avskaffandeprocessen har en diskursanalys tillämpats för att belysa de idéer, tankar och influenser som kom att påverka avskaffandet. För detta ändamål har riksdagshandlingar, protokoll, brevkorrespondens, dagstidningar och övrigt källmaterial gåtts igenom.

Undersökningens resultat visar att diskursen i Sverige rörande varför den svenska statsmakten valde att avskaffa slaveriet och senare avhända St. Barthélemy tillbaka till Frankrike är mångskiftande och nyanserade. Under sent 1700–tal och tidigt 1800–tal hade de ekonomiska aspekterna av St. Barthélemy som svensk koloni diskuterats och ön kom att betraktas som en belastning för den svenska kronan. Vidare fanns det också under denna tid internationella flöden och påtryckningar, primärt från engelskt håll, vad gäller att avskaffa och frigöra slavar. Dessa påtryckningar hade påverkat svenska politiker och intellektuella. Inte minst präglades också riksdagsdebatten om slaveriets avskaffande på ön St. Barthélemy av ekonomiska, humanitära och internationella influenser. Sammantaget mynnade detta ut i att riksdagen bestämde att slavarna skulle friköpas och år 1847 proklamerade Sverige att slaveriet på den svenska kolonin hade avskaffats.

Nyckelord: St. Barthélemy, 1813–1847, Slavemancipation, Svensk koloni

3

Innehållsförteckning

1. Introduktion...1

1.1 Syfte och frågeställning...2

1.2 Avgränsning, metod och källmaterial...3

1.3 Slaveri, slavhandel och abolitionist...5

1.4 Forskningsläge...7

2 Bakgrund...14

2.1 Fattigdomens Sverige...17

3 Undersökning...19

3.1 Den tidiga diskursen gällande slaveriets avskaffande: Åren 1812–1830...19

3.2 Den allmänna diskursen: Åren 1830–1840...25

3.3 Det politiska 1840–talet: Åren 1840–1847...29

3.3.1 Debatt: Sammanfattning av den politiska debatten gällande slaveriets avskaffande på St. Barthélemy och dess efterspel...38

4 Analys och diskussion...43

5 Sammanfattning...48

Källförteckning och litteraturlista

1

1. Introduktion

Sveriges roll i den europeiska kolonialismen under sent 1700–tal och början av 1800–talet har med åren tilltagit i intresse och varit orsaken till många C-uppsatser, masteruppsatser och övriga undersökningar och studier i området. I fokus står ön St. Barthélemy som 2007 blev självständig från Frankrike, men som icke desto mindre har varit ytterst intressant för den svenska historien med hänsyn till att ön tillhörde den svenska kronan och följaktligen var en svensk koloni mellan åren 1784–1878. Medan slavhandel förbjöds i flera länder under 1800-talet, däribland Sverige från och med 1813, avvecklades slaveri först 1847 och St. Barthélemy avhändes till fransmännen 1878. Ju mer som utforskas om den svenska kolonin, desto bredare blir det allmänna intresset. Inte minst har detta sporrat till en del medieintresse i form av dokumentärer och politiska uttalanden. Alldeles nyligen, i kölvattnet av Black Lives Matter rörelsen, rapporterade Expressen att professor Verene Shepherd, vice ordförande i karibiska gemenskapens gottgörelsekommission, krävde att Sverige skulle be om ursäkt för den roll som landet spelat som kolonialmakt gällande införsel och utförsel av afrikanska slavar under 1800–

talet.

Den roll som Sverige spelat i den karibiska slavhandeln och slaveriet är sålunda ett intressant och aktuellt ämne, med hänsyn till de luckor som finns i dagens forskning om Sveriges kolonialhistoria. I min uppsats har jag intresserat mig för att undersöka de skäl som resulterade i att Sverige avskaffade slaveriet på St. Barthélemy 1847. Den period som har intresserat mig, och som även utgör min avgränsning, är åren 1812–1847 – en period då avvecklingsprocessen av slaveri ägde rum.

Jag har inte intresserat mig för att studera den svenska debatten rörande avskaffande av slaveri emedan någon debatt inte riktigt existerade i Sverige förrän under 1840–talet. Mitt huvudintresse består av att studera orsakerna till avskaffandeprocessen genom att titta närmare på de diskursiva aspekterna av detta avskaffande. Här blir alltså en närstudie av det valda källmaterialet viktigt.

1 Arne Lapidus. Slavhandeln i svenska kolonin – hon kräver ursäkt av kungen, Expressen, 15-08-2020.

https://www.expressen.se/nyheter/slavhandeln-i-svenska-kolonin-hon-kraver-ursakt-av-kungen-/, hämtad 21-01- 2021.

2

1.1 Syfte och frågeställning

Syftet med min uppsats är att undersöka anledningarna till och diskursen kring slaveriets avskaffande på den svenska kolonin St. Barthélemy mellan åren 1813–1847.

För att uppnå syftet har jag formulerat följande huvudfrågeställning:

• Hur såg den svenska diskursen ut gällande slaveriets avskaffande på ön St. Barthélemy under första hälften av 1800–talet?

För att besvara ovanstående fråga har jag delat in den i tre delfrågor som kommer att utgöra undersökningen i uppsatsen:

• Hur såg den politiska diskursen ut under 1800–talets första hälft gällande avskaffandet av det svenska slaveriet?

• Hur såg den allmänna inställningen (opinionen) vad gäller slaveriets avskaffande i Sverige?

• Vilken påverkan hade internationella flöden, från primärt brittiskt håll, på avskaffandet

av det svenska slaveriet?

3 1.2 Avgränsning, metod och källmaterial

Perioden som jag har valt att undersöka utgör en god avgränsning vad gäller mitt studieområde, emedan några av de tidigaste svenska källmaterialen om det svenska slaveriets avskaffande härstammar från den tiden och är nära anknutna till förbuden av slavhandel som trädde i kraft åren 1813, 1824 och 1836. 1830 belades idkande av slavhandel för svenska undersåtar med dödsstraff. Medan svensk slavhandel förbjöds redan 1813, dröjde det fram till 1840–talet innan den politiska debatten gällande avskaffande av slaveri på St. Barthélemy tog fart i den svenska riksdagen, och mynnade ut i att man bestämde sig för att friköpa slavarna. I oktober 1847 utropade svenskarna att slaveriet var officiellt avskaffat. Inom ramarna för dessa händelser, som jag här i korthet har förtäljt, samt mot bakgrund av tillgängligt källmaterial i form av brevkorrespondens, riksdagstryck, motioner, protokoll och tidningsartiklar ämnar jag att belysa orsakerna till slaveriets avskaffande och de diskursiva ramarna rörande detta. Jag vill tydliggöra att medan det visserligen inte ägde rum någon debatt förrän 1840–talet, som flera historiker redan har hävdat, syftar jag till att belysa hur den svenska diskursen tedde sig gällande avskaffandet. Med detta i åtanke förefaller just diskursen rörande slaveriets avskaffande i Sverige ha omtalats och omskrivit till en viss del i forskningsarbeten, dock inte tillräckligt extensivt – och inte inom ramarna för den period som jag har avgränsat mig till.

Den metod som jag använt mig av vad gäller bearbetningen av källmaterialet och som spelar en framträdande roll i min undersökning tillhör den kvalitativa modellkategorin. Ett vanligt arbetssätt inom en kvalitativ metod i historievetenskap är att forskaren gör ett mera avgränsat urval av källmaterial relevanta för en eller flera fokuserade frågor under en avgränsad period i historien. I och med det blir det också möjligt att genomföra en närstudie av källmaterialet, dess mening och innebörd.

För att föra detta vidare, och mer specifikt hur bearbetningen av källmaterialet har gått till, så har jag inom den kvalitativa metoden valt att använda mig av textanalys. Kärnan i en textanalys är inte sällan innehållet i det material som närstuderas, där frågor som berör vad källmaterialet uttrycker och hur vi kan begripa dessa framställs. De olika utsagorna och händelserna står i centrum.

Textanalysen utgör alltså inte en enskild eller specifik metod i sig, snarare innefattar den flera olika metoder – vilket förklarar

2 Louise Berglund och Agneta Ney, Historikerns hantverk: Om historieskrivning, teori och metod, 1.uppl., Lund:

Studentlitteratur, 2015, s. 159.

3 Ibid, s. 160.

4 varför det existerar flera olika slags textanalyser som skiljer sig från varandra. I föreliggande uppsats är begreppet diskurs och den diskursiva textanalysen väsentliga verktyg.

Begreppet diskurs kommer från franskans Discours vars innebörd är ”tal”, ”samtal” eller

”yttrande”.

Den författare som tydligast associeras med begreppet är den franska filosofen Michael Foucault. Foucault menade att begreppet diskurs hjälper oss att se sammanhang och konturer i samhället, mera bestämt synliggör den de maktstruktur som förekommer i vår omgivning, där diskursen syftar till att visa en systematik av uttryck, uttalanden och tankar. Det är denna systematik som sätter de ramar som formar och påverkar människors handlingar och tänkanden i olika kontexter och under olika tidsperioder. Ännu viktigare, så förändras diskurser över tid och rum vilka berättar mycket om samhället och de samhällsförändringar som har ägt rum under gångna tidsperioder.

Sammanfattningsvis kan vi dra slutsatsen att diskursanalysen innefattar tolkningar av innehållet i ett källmaterial, vilka görs av författaren/forskaren genom en kategorisering av synliga mönster där man tar särskild hänsyn till vad källmaterialet uttrycker. Vad det säger om sin tidsperiod och vad som kan utläsas vid en djupare studie av källmaterialet.

Inom diskursanalysen tas hänsyn till de ord, uttryck och formuleringar som brukas och de kontexter som dessa används i är förankrade i vår samhällssyn – vilket tyder på att verkligheten i sig har ett språkligt fundament.

Därför sker diskursen alltid i ett socialt sammanhang utifrån en social position och utgör en grund för makt.

Metoden som jag har använt mig av är således av diskursiv art. Mitt källmaterial består primärt av motioner, kungliga skrivelser, traktat, tidningsartiklar, politiska skrifter, riksdagsprotokoll och brevväxlingar från 1800–talets första hälft som specifikt behandlar avskaffandet av slaveriet på ön St. Barthélemy (för att se en fullständig lista, se referenslistan).

Det bör påpekas att min intention inte är att försöka framhäva varenda tanke som uttrycks i källmaterialet eller varenda idé som det ger uttryck för. Inte heller är det mitt syfte att försöka spåra samtliga mönster eller att kategorisera allt innehåll som de förmedlar inom olika fack. Jag har använt mig av diskursanalysen för att spåra vilka tankebanor och idéer som givit upphov till slaveriets avskaffande nationellt och internationellt mellan åren 1813–1845. Åren 1845–

4 Ibid, s. 160.

5 Ibid.

6 Anders Florén, Henrik Ågren och Susanna Erlandsson, Historiska undersökningar: Grunder i historisk teori, metod och framställningssätt, 3. uppl., Lund: Studentlitteratur, 2018, s. 146.

7 Ibid.

5 1847 utgör blott slutakten, eller snarare resultatet, av en diskurs som kan spåras fram till riksdagsdebatterna och som sedermera färgade dessa debatter.

Med ovanstående sagt, är det väsentligt att poängtera att mitt källmaterial kan vara svårbegripligt och att det inte alltid uttrycker vad författaren eller talaren vill förmedla. Det finns undantag för detta, exempelvis pastorn C.A. Carlssons uttalanden (se undersökning och referenslista) eller Erik Gustaf Geijers skrifter och motion från 1840 till Rikets Ständer, så visar inte traktat, kungliga skrivelser eller riksdagsprotokoll vad talarna egentligen tänker eller vad talarna alltid vill ha sagt. Ofta är sådana offentliga dokument koncisa och sammanfattande.

Detta har jag tagit i beaktande när jag har undersökt materialet och är en av orsakerna till att jag valde att inte enbart studera riksdagsdebatten från 1845 då denna inte ger en helhetsbild av varför slaveriet slutligen avskaffades. Jag har valt att inkludera stora delar av den politiska processen som mynnade ut i debatterna under 1840–talet och senare själva avskaffandet.

För att ge hela undersökningen ett tydligare perspektiv och sätta den i ett begripligt sammanhang har jag i uppsatsens bakgrund valt att inkludera, i korta ordalag, hur fattigdomssituationen i Sverige under 1800–talet såg ut, då flera talare i riksdagsdebatten gör anspelningar på detta i sina argumentationer.

Slutligen får det inte falla i glömska att en del av mitt källmaterial är genomsyrat av tendens och uttrycker subjektiva positioner. Detta uppfyller ändå en del av syftet där jag ämnar framlyfta den svenska diskursen, där ibland individuella, nationella och internationella tankar och idéer spelar en avgörande roll för vår förståelse av händelseförloppen.

1.3 Slaveri, slavhandel och abolitionist

Definitionen av begreppen slaveri och slavhandel är komplexa och mångfacetterade och har under olika tider inneburit olika saker. Är exempelvis träl detsamma som slav? Är en hushållsslav detsamma som en plantageslav? Att köpa och sälja slavar inom ett avgränsat geografiskt område, räknas detta som slavhandel? Eller innebär slavhandel att slavar transporteras från andra geografiska områden? Nedan skall jag i korta drag försöka definiera innebörden av slav, slavhandel och abolition eftersom dessa begrepp kommer att förekomma frekvent i uppsatsen.

Dick Harrison menar att många forskare lyft fram tre variabler för vem och vad som anses

vara en slav: nämligen att slaven är en köp- och säljvara som inte äger sin egen kropp, hen

6 saknar en social plats i samhället och i det sociala nätverket och att slaven och slavsystemet upprätthålls med hjälp av våldsutövande.

Dessa tre punkter är givetvis inte de enda variablerna och är på inga villkor problemfria, men de ger oss en bild av hur vi kan förstå begreppen slav och slaveri. Holger Weiss förhåller sig på samma vis och framhåller komplexiteten vad gäller begreppen slav och slaveri, och menar att orden har inneburit olika saker under olika epoker men att slaveri i olika former har varit vanligt förekommande.

Slaven räknas som en ”icke- människa” och klassificeras på det viset som en köp- och säljvara i juridisk mening. Detta gör sålunda slaven till en social kategori som innefattar ett antal olika former av slaveri och slavar, alltifrån hushållslavar till plantageslavar och konkubiner. Socialt sett är slavens sociala status död eftersom slaven är eller var en vara och i många avseenden räknades som rotlös. I synnerhet i den koloniala och den atlantiska världen gjordes klara distinktioner mellan den fria vita sfären och den svarta ofria sfären.

Vad gäller begreppet slavhandel, så innefattar detta begrepp att slavarna köptes från Afrika och transporterades till andra världsdelar såsom Karibien och Amerika där de användes som arbetskraft på plantager, i hamnar och i hushåll.

Under tiden då Sverige införskaffade St.

Barthélemy, 1784, skeppades mindre än 10 000 slavar under svensk flagg från Afrika till Karibien.

Avseende definitionen av svensk slavhandel, menar Weiss, att denna kan sammanfattas i fyra kategorier:

(…) svenskflaggade slavskepp från Afrika till Gustavia inom ramarna för den transatlantiska slavhandeln, främmande nationers slavskepp som reste till eller via Gustavia och betalade tull till den svenska kronan, svenskflaggade slavskepp från Afrika till andra hamnar i Västindien samt svenskflaggade och övriga nationers slavskepp som förde slavar från Gustavia till övriga hamnar i Karibien inom den regionala eller inomkaribiska slavhandeln.

Betraktar vi ord som avskaffande, emancipation och abolition används dessa oftast som synonymer med varandra – även om vissa av dem kan ha olika ideologiska inslag och skifta i

8 Dick Harrison, Slaveriets historia, Lund: Historisk media, 2015, e-bok, s. 12.

9 Holger Weiss, Slavhandel och slaveri under svensk flagg: Koloniala drömmar och verklighet i Afrika och Karibien 1770-1847, 1. upp., Riga: Atlantis, 2016, s. 20.

10 Ibid, s. 21.

11 Ibid, s. 22.

12 Ibid.

13 Ibid, s. 23.

7 sina definitioner beroende på hur man använder dem. Enligt Harrison bestod exempelvis de tidiga abolitionisterna av en brokig skara med olika mål. Vissa var troende och menade att slaveri stred mot kristendomen, medan andra utgick från naturrätten och mänskliga rättigheter.

Andra menade helt enkelt att slaveri var, utifrån ekonomiska synpunkter, ogynnsamt. Den gemensamma nämnaren som band ihop abolitionisterna var just kampen mot slavhandel och slaveri där man ville avskaffa den i sin helhet.

Det bör tydliggöras att med avskaffande åsyftas att slavsystem med slavar som köps och säljs upphör och vidare att tidigare slavar sedermera blir en del av samhället och inte längre ”ofria” i både juridisk och social mening. I min uppsats använder jag ordet abolitionister enbart om de som betecknat sig själva som abolitionister, såsom exempelvis medlemmar i Anti-Slavery Society och British and Foreign Anti-Slavery Society och andra som uttryckligen betraktade sig själva som detta. I övriga fall, för att tala om upphävande av slavsystem gällande så väl slavhandel som slaveri emedan dessa oftast hängde ihop, kommer jag att använda orden avskaffande och emancipation.

1.4 Forskningsläge

Tidigare forskning om slaveriets avskaffande på St. Barthélemy är förhållandevis begränsad och inte särskilt utforskat. Detta betyder inte att den är obefintlig, men merparten av tidigare forskning som jag har funnit förefaller primärt fokusera på hur och när Sverige införskaffade St. Barthélemy, de tidiga svenska kolonialdrömmarna, förhållandet mellan slavar och slavägare i den svenska kolonin och förvaltningen av ön. Oftast framhålls eller diskuteras avskaffande i marginalen och utgör sällan huvudsyftet för forskningen. Nedan följer en redogörelse rörande några av de forskare som har diskuterat eller berört slaveriets avskaffande på St. Barthélemy.

Det tidigaste inlägget är Erik Olof Emanuel Högströms avhandling S. Barthélemy under svenskt välde från 1888.

Högströms avhandling publicerades tio år efter att St. Barthélemy hade sålts till Frankrike och berör i stora drag de ekonomiska aspekterna av St. Barthélemy, det vill säga ekonomiska vinster och förluster i fråga om öns förvaltning för svenskarnas del.

Högström ägnade dock några sidor åt slaveriets avskaffande. Högström skrev att åren 1846–

1847 präglade tankarna om slavemancipationen Sverige och ön, och detta var orsaken till konflikter mellan slavägare och slavar. Riksdagen hade förvisso förklarat att samtliga slavar

14 Harrison, s. 224.

15 E. O. E. Högström, S. Barthelemy under svenskt välde, Uppsala: Almqvist & Wiksells Boktr.-Aktiebolag, 1888. Runeberg: http://runeberg.org/hogsbarth/0003.html (hämtad: 28-01-2021).

8 skulle friköpas, men hade ännu inte löst ut hela beloppet.

Högström påpekade att riksdagen kom till insikt om att Sverige borde friköpa de resterande slavarna innan konflikterna skulle trappas upp, och 1847 friköptes de sista slavarna. Den 9 oktober proklamerade Sverige att slaveriet hade avskaffats.

Mer än detta framkommer inte om avskaffandet, vilket gör att avhandlingen överlag – förutom att fylla ut de ekonomiska aspekterna som senare färgade riksdagsdebatten – inte behandlar dialogen, diskursen eller debatten omkring slaveriets avskaffande.

Utöver Högströms avhandling har med åren forskningsintresset för ön och den roll som Sverige spelat i den karibiska slavhandeln och slaveriet tilltagit. Kända avhandlingar och studier om området är Ingegerd Hildebrands Den svenska kolonin S:t Barthélemy och västindiska kompaniet fram till 1796 från 1951, Bengt Sjögrens Ön som Sverige sålde från 1966, Göran Skyttes Kungliga svenska slaveriet från 1986 och ett antal andra studier som med tiden har växt i antal. Gemensamt för flertalet av ovannämnda arbetena är att de behandlar de första åren av ön som svensk koloni eller de ekonomiska faktorerna samt den svenska förvaltningen. Medan dessa delar är användbara vad gäller vår förståelse för när, hur och varför ön förvärvades som koloni av svenskarna så är huvudintresset varken slavhandelns eller slaveriets avskaffande.

Därför har jag valt att begränsa mig till nedanstående titlar när det kommer till tidigare forskning.

1975 publicerade historikern Ernst Ekman en artikel i en fransk antologi, Sweden, the Slave Trade and Slavery, 1784–1847.

I artikeln kartlade och sammanfattade Ekman den svenska närvaron på ön från 1784 till 1847 då slaveriet avskaffades. Avstampet blev sålunda 1784 då Sverige erhöll ön från Frankrike i utbyte mot handelsprivilegier i Göteborg och att svenskarna kvickt insåg att det ekonomiskt fördelaktigaste alternativet var att använda St.

Barthélemy som frihamn i Västindien.

Ekman skrev att svenskarna hade varit intresserade av slavhandel under längre tid, men att de hindrades av att trenden i Europa var abolitionistisk mot slutet av 1700–talet och under början av 1800–talet.

Illegal slavhandel pågick dock under Johan Norderlings guvernörskap (svensk guvernör i Barthélemy mellan åren 1819– 1826) då slavskepp från USA lade till i hamnen vid Gustavia för att sälja och köpa slavar – under falsk

16 Högström, s. 85.

17 Ibid, s. 86.

18 Ernst Ekman 1975, Sweden, the Slave Trade and Slavery, 1784-1847 I Revue française d'histoire d'outre-mer, tome 62, n°226-227, 1er et 2e trimestres 1975. La traite des Noirs par l'Atlantique : nouvelles approches. (s.

221-231) Persee : www.persee.fr/doc/outre_0300-9513_1975_num_62_226_1827 (hämtad 09-03-2021).

19 Ekman, s. 222, 223.

20 Ibid, s. 224.

9 flagg.

Vad gäller avskaffandefrågan initierades denna enligt Ekman under 1830–talet. Hans argument var att efter den engelska slavemancipationen 1833–34, och när metodistpastorn George Scott besökte Sverige, började frågan successivt tas på allvar. Inte minst kom ytterligare två kväkare från British and Foreign Anti-Slavery Society under 1840– talet och sökte audiens hos kungen, vilket de nekades. Under vistelsen lyckades dock kväkarna influera svenska intellektuella, bland vilka Erik Gustaf Geijer befann sig. Denne presenterade senare i riksdagen en motion som satte igång den inhemska debatten gällande slaveriets avskaffande.

Ekman sammanfattade i korta ordalag guvernör James Haarlef Haasums rapport till kungen om tillståndet för slavarna i den svenska kolonin och kostnaderna för ett friköpande av dessa slavar.

Haasums beräkningar och skildring av slavarnas tillstånd kom att påverka debatten i Sverige.

De som enligt Ekman var mest intresserade av ett avskaffande förefaller ha varit prästeståndet i Sverige, medan borgarståndet och bondeståndet mestadels beklagade de svenska böndernas tillstånd under 1844–1845.

En aktuell och omfattande undersökning om slavhandel och slaveri på St. Barthélemy är Holger Weiss bok Slavhandel och slaveri under svensk flagga – koloniala drömmar och verklighet i Afrika och Karibien 1770–1847 från 2016. I nämnda bok framhåller Weiss att han valt att undersöka den svenska slavhandeln och Sveriges roll i slaveriet utifrån ett social- mikrohistoriskt perspektiv i syfte att studera befolkningsgruppernas levnadsförhållanden i St.

Barthélemy. Tidsmässigt är hans undersökning fokuserad på åren 1770–1847. Mer specifikt ägnar han större delen av studien åt de första decennierna eftersom denna period, enligt Weiss, var då slavantalet på ön ökade drastiskt. Detta löper som en röd tråd igenom undersökningen där Weiss analyserar och diskuterar Sveriges koloniala drömmar, och det som senare mynnar ut i att Sverige erhåller ön St. Barthélemy av Frankrike 1784. Vidare studerar Weiss alltifrån Sveriges inspiration från holländsk och dansk sida, till kolonialadministrationen och öns ekonomiska nytta för den svenska kronan. Slavhandel och svenskt slaveri från slutet av 1700–

talet studerar han mera ingående, och inte minst tittar han på hur slavarna behandlades på ön.

Weiss framhåller att ett av målen med studien är att synliggöra debatten om slaveriets avskaffande i Sverige emedan detta område är en högaktuell fråga. I synnerhet om svenskarna skall ha en minnesdag för ett avskaffande, då det råder oklarheter angående när detta datum skall sättas. Detta diskuteras först i slutkapitlet där Weiss dels tittar på de brittisk-svenska

21 Ibid, s. 226.

22 Ibid, s. 228-229.

23 Ibid, 2. 229.

10 traktaten som först förbjuder slavhandel på den svenska kolonin tidigt 1813. Weiss menar dock att ingen riktig debatt fördes om något avskaffande under denna tid.

I sitt källmaterial har han utgått från bland annat brev mellan Carl David Skogsman till statssekreteraren Adolph Göran Mörner 1814

vilka pekade på att slavhandel fortfarande pågick trots det svenska förbudet.

Även traktat, kungörelser, skrivelser och andra verk under den tiden tas upp.

Weiss argumenterar för att debatten i Sverige gällande slaveriets avskaffande inte riktigt tog fart före 1840–talet, trots att Storbritannien lyfte frågan vid Wienkongressen 1815, de svensk-engelska förbuden från 1823, och 1830års lag som belade idkande av slavhandel med dödsstraff.

Weiss skriver att debatten inte började förrän på1840–talet då William Alexander George och James Whitehorn besökte Sverige och lyckades influera svenska intellektuella.

Detta förde liv till debatten, och guvernören på St. Barthélemy vid den tiden, James Haarlef Haasum, fick i uppgift att utreda slavarnas tillstånd. Han kom fram till att slavarnas levnadsförhållanden egentligen var fördelaktiga. Kapitlet avslutas med att de sista slavarna friköptes den 9 oktober 1847.

Förvisso diskuterar Weiss det område som jag har intresserat mig för, det vill säga slaveriets avskaffande, så skiljer sig min undersökning från hans i den aspekten att jag har intresserat mig för att undersöka hur diskursen artade sig mellan åren 1813–1847. Jag är inte intresserad av att närmare undersöka när slaveriet i Sverige uppkom och när det avslutades, utan snarare om meningsyttringar och diskursen om slaveriet, vilka personer som tog upp frågan, vilka argument som presenterades för och emot och vilka konsekvenser dessa hade för det officiella avskaffandet år 1847.

2016 utkom Åle Pålssons doktorsavhandling Our Side of the Water: Political Culture in the Swedish colony of St Barthélemy 1800–1825.

I detta arbete studerar Pålsson den politiska inställningen hos den fria befolkningen på St. Barthélemy. I synnerhet är syftet att analysera Barthélemys befolkningens politiska ställning i relation till den svenska staten, samt hur det svenska medborgarskapet tedde sig i Karibien.

Tidsperioden som undersöks är avgränsad till

24 Ibid, s. 213, 214-215.

25 Ibid, s. 216.

26 Ibid, s. 232.

27 Ibid, s. 242.

28 Ibid, s. 250.

29 Åle Pålsson. Our Side of the Water: Political Culture in the Swedish colony of St Barthélemy 1800–1825.

Malmö: Holmbergs, Stockholm University, 2016. Diva: http://su.diva- portal.org/smash/get/diva2:967510/FULLTEXT01.pdf (hämtad: 09-03-2021).

30 Pålsson, s. 18.

11 åren 1800–1825, och Pålsson klargör att hans mål är att studera den fria befolkningens politiska kultur genom att besvara följande frågeställningar: Hur deltog den fria befolkningen i politiska diskussioner och aktioner? Vilka begränsningar eller hinder förelåg för det politiska deltagandet? Hur förhöll sig den fria befolkningen till myndigheterna i Gustavia och Stockholm? Hur uppfattade och utnyttjade den fria befolkningen sitt svenska undersåteskap?

Pålsson kommer fram till att det fanns flera olika sätt för befolkningen att påverka sin politiska situation efter 1811 då köpmän kunde vara en del av folkförsamlingen. Trots att det här fordrades ett godkännande från svenska myndigheter. De fria vita var benägna att rösta, och inte minst var rösträtten eftertraktad av den fria färgade befolkningen.

Petitionerna spelade ingen liten roll, menar Pålsson, emedan dessa kunde påverka det politiska livet direkt, särskilt när många av dem var adresserade till guvernören och i andra fall direkt till Stockholm. Vad gäller hinder och begränsningar rörande engagemanget för det politiska deltagandet, så menar Pålsson, att trots att önskemål kunde skickas till guvernören så var denne inte skyldig att lyssna till befolkningen. Det ogillades och kritiserades som korruption av befolkningen.

Vad gäller relationen mellan svenska myndigheter och den fria befolkningen, hävdar Pålsson att den var komplex. Å ena sidan kunde den fria befolkningen inte riktigt få höga poster inom öns administration. Å andra sidan var gång de kände sig missnöjda med den politiska situationen i Gustavia hörde de av sig till Stockholm.

Att bestämma en nationell identitet hos den fria befolkningen på Barthélemy torde vara omöjligt eftersom de oftast betecknades av svenska myndigheter som fransmän, italienare eller britter. Däremot visade de ofta sin lojalitet genom sånger och andra åtbörder som de mer än gärna ville visa upp genom bland annat tidningen The Report of St. Bartholomew.

Mest relevant för min studie i Pålssons doktorsavhandling är avsnittet: The End of Swedish Colonialism. Här lyfter författaren att St. Barthélemy hade lidit tillräckligt många ekonomiska problem för att inte längre vara profitabel för Sverige. Orsaken var att den karibiska handeln hade avtagit avsevärt under 1830– och 1840–talet. Vidare hävdar han att det diskuterades i riksdagen huruvida slavarna skulle förklaras fria eller om dessa skulle köpas fria.

Att de köptes fria var vad som bestämdes, och att man 1846–47 avskaffade slaveriet på

31 Ibid, s. 19.

32 Ibid, s. 223.

33 Ibid, s. 224, 225.

34 Ibid, s. 226-227.

35 Ibid, s. 227, 228.

12 Barthélemy.

Mer än detta finns inte i avhandlingen, eftersom dess fokus inte är avskaffandet eller diskursen kring slavhandelns och slaveriets avskaffande.

Martin Schibbye, som både författat en magisteruppsats och skrivit en rad artiklar på Blankspot om St. Barthélemy, har behandlat ön, slavhandel och slaveri i allmänhet.

I en artikel med rubriken Sveriges omstridda strategi – i avskaffandet av slavhandeln behandlar Schibbye den politiska debatten som ledde till avskaffandet av slaveriet på ön.

Här tar han avstamp i Geijers motion och återger vad som sades och de olika argument som presenterades av de olika stånden. Vad gäller bondeståndet, menar Schibbye, var deras argument och kritik gentemot de medel som skulle användas för friköpandet av slavarna legitim, emedan ledamöterna ifrågasatte varför man skulle använda pengar ur statens fonder för att ersätta slavägare medan barthélemyfonden existerade och sorterades direkt under kungen och till vilken kolonins inkomster gått. Eller varför inte rentav använda medel från en försäljning av ön? Vidare menar han att ingen i bondeståndet ville att slavarna skulle friköpas av humanitära skäl, utan huvudmotivet för argumenten var mestadels ekonomiska.

Vad gäller prästeståndet, hävdar Schibbye, att i grund och botten handlade deras argument om det faktum att om man inte friköpte slavarna så skulle Sverige komma att ta avstånd från strömningarna i Europa.

För borgarståndet var deras argument ekonomiskt färgade, men de hävdade samtidigt att de tog hänsyn till humanismen och de ägnade därför många tankar år fattigfolket i Sverige. Om någon annan makt var villig att stå för kostnaderna av ett avskaffande, så skulle de mer än gärna tillåta detta.

Slutligen har vi adeln vars åsikter, enligt författaren, var att Sverige var tvunget att friköpa slavarna på St. Barthélemy. Dock hävdade Adeln det att detta inte borde ske med penningar tagna ur handels- och sjöfartsfonden. Schibbye skriver att avskaffandet behandlades här som en ekonomisk fråga.

36 Ibid, s. 65-66.

37 Martin Schibbyes magisteruppsats finns refererad bland annat i Holger Weiss bok. Det finns dessutom en beskrivning/sammanfattning av magisteruppsatsen på Martin Schibbyes hemsida www.martinschibbye.se.

Däremot är magisteruppsatsen otillgänglig. Därför har jag valt att här inkludera en av hans artiklar från www.blankspot.se.

38 Martin Schibbye, Sveriges omstridda strategi – i avskaffandet av slavhandeln, 25-06-2020. Blankspot:

https://blankspot.se/sveriges-omstridda-strategi-i-avskaffandet-av-slavhandeln/ (hämtad: 09-03-2021).

39 Ibid.

40 Ibid.

41 Ibid.

42 Ibid.

13 Avslutningsvis menar författaren att grundfrågan som diskuterades var spanska piastrar (guldmynt). Schibbye skriver att det inte handlade om rätt och fel när det kom till slavhandel och slaveri, utan: ”(…)hur mycket en humanitär princip fick kosta statskassan.”

Att tänka på statskassan var samtliga ståndens gemensamma mål, vilket författaren menar i hög grad färgades av tidens liberalistiska idéer. Författaren avslutar i sista stycket med: ”Girigheten och statsnyttan segrade över dygden när slaveriet infördes och samma statsnytta var orsaken till dess upphävande.”

43 Ibid.

44 Ibid.

14

2. Bakgrund

Ön St. Barthélemy, som mot slutet av 1700–talet kom att bli en svensk koloni, är belägen vid Små Antillerna i Västindien och är omgiven av andra öar som Saint-Martin, Saint-Eustatius och Saint-Christopher. Under merparten av 1700–talet präglades Sverige av kolonialdrömmar som successivt tilltagit. Primärt hade man intresserat sig för kolonier i Afrika där man tänkte sig upprätta handels- och bosättarkolonier.

Kolonialdrömmarna realiserades 1784 när Gustav III erhöll ön St. Barthélemy från Frankrike. Bakgrunden till förvärvet av ön var att svenskarna stöttade Frankrikes roll i det Nordamerikanska frihetskriget mot Storbritannien, varpå Gustav III utryckte sin önskan om att förvärva en koloni i Västindien.

Sedan fick Frankrike handelsprivilegier i Göteborg.

Ursprungligen önskade svenskarna upprätta plantager i den nya kolonin, men efter närmare inspektion upptäcktes att ön var karg vilket försvårade omfattande plantager. Dock kunde ön vara inkomstbringande som frihamn i Västindien. Öns första guvernör, Solomon Mauritz Rajalin, började tidigt utforska öns potential och klarlade att ön hade ett utmärkt läge att fungera som frihamn för att inlöpa, lossa, lasta och idka handel.

Med hjälp av slavarbetskraft, initierade Rajalin byggandet av St. Barthélemys svenska huvudstad Gustavia. Vidare kom han underfund med att en del av jorden var brukbar och skulle kunna användas för jordbruk, varför han inför Gustav III uttryckte att det fanns behov av ytterligare slavar från Afrika som kunde säljas till den vita befolkningen på ön, och på sätt möjliggöra en utveckling av odlingen på ön. Kungen avböjde förslaget, men var överlag positivt inställd till framtida slavhandel.

1785 proklamerade kungen att ön officiellt var en frihamn.

Svenska Västindiska Kompaniet (SVIK) upprättades 1786 och fick som uppgift att omhänderta kolonins styre och förvaltning vid sidan av guvernörerna. Vidare hade SVIK tull- och handelsfrihet samt rättigheten att införa slavar från Afrika.

Mot slutet av 1790–talet visade sig St. Barthélemy

45 Weiss, s. 26.

46 Weiss, s. 51-52.

47 Ekman, s. 222.

48 Ibid, s. 56-57, 59.

49 Göran Skytte, Kungliga svenska slavar, Stockholm: Askelin & Hägglund, 1986, s. 33, 35-36.

50 Weiss, s. 62.

51 Ibid, s. 68.

15 vara inkomstbringande, och inkomster från tull- och hamnavgifter hade stigit. Under 1800–

talet fortsatte vinsterna och man införde diverse tullavgifter för införsel och utförsel av slavar i huvudstaden Gustavia.

De mest lönsamma åren var under Hans Henrik Anckarheims guvernörskap från 1802–1812. Hans ersättare Berndt Robert Gustaf Stackelbergs guvernörskap mellan 1812–1816 var en period då avkastningen var rekordhög.

Orsakerna till varför ön inbringade vinster var krigen mellan England och Frankrike som utbröt 1803, i synnerhet med hänsyn till att britterna ockuperade de danska öarna vilket resulterade i att danskarna anslöt sig till Napoleon. För Barthélemys räkning blev Gustavia en attraktiv neutral frihamn, och när britterna erövrade Guadeloupe och Martinique 1809–1810 var Gustavia den enda frihamnen som inte kontrollerades av britterna.

Emellanåt drabbades ön av orkaner och naturkatastrofer vilka bromsade handeln och ökade öns kostnader för den svenska kronan. Dessutom var Gustavia oerhört beroende av den internationella handeln och påverkades av denna kontinuerligt – särskilt när britterna förbjöd transithandel med USA till de brittiska öarna som i stort påverkade öns ekonomi och försatte den i sviktande konjunktur.

SVIK upplöstes den 22 maj 1805 och 1812 separerades St. Barthélemy från statsverket och övergick i kungens egen ägo. Barthélemyfonden upprättades och hade som huvudsyfte att förvalta öns inkomster och avgifter.

Under sina drygt 90 år som koloni hade ön 12 guvernörer och svensk lag gällde. Efter1830–talet började Barthélemys handel avta i och med britterna börjat handla mellan sina kolonier och USA. Gustavias roll som neutral frihamn blev irrelevant.

Mot slutet av 1700–talet och under början av 1800–talet diskuterades slavhandelsfrågan frekvent på den internationella scenen. Det fanns påtryckningar från flera sidor gällande avskaffande av slavhandel (senare slaveri också). Exempelvis grundades år 1787 Society for the Abolition of the Slave Trade i Storbritannien, 1788 bildades Société des Amis des Noirs i Frankrike.

Sverige utgjorde inget undantag heller, utan under 1780–talet publicerades flertalet texter, pjäser och artiklar om ämnet som pläderade för det omänskliga med slavhandel; Abbé

52 Ibid, s. 90, 121, 122.

53 Ibid, s. 91.

54 Ibid, s. 93.

55 Ibid, s. 87.

56 Ibid, s. 212-213.

57 Ibid, s. 280.

58 Ibid, s. 196.

16 Raynal, Samuel Ödman, Carl Fredrik Nordenskiöld, Anders Sparrman och Carl Bernhard Wadström är några namn som framförde frågan om huruvida slavhandel och slaveri borde förbjudas i Sverige. Den gemensamma nämnaren tycks vara att de noggrant följde den brittiska debatten och de brittiska abolitionisternas propaganda.

Ett av de första länder som tog steget mot ett slavhandelsförbud var Danmark år 1792.

Den 25 mars 1807 fastställde det brittiska parlamentet att inga brittiska undersåtar fick köpa eller sälja slavar från Afrika till de övriga kolonierna. I Nordamerika gjorde man detsamma 1807, och 1808 trädde det nya förbudet i kraft. 1810 undertecknade britterna och portugiserna ett fördrag som innefattade att slavhandeln successivt skulle avskaffas.

Britterna hade länge haft kännedom om att det på den svenska kolonin förekommit slavhandel i olika former, vilket motiverade dem att försöka förhandla fram ett förbud mot slavhandel i Sverige också. Åren 1812–13 ägde förhandlingar rum mellan Storbritannien och Sverige där målet var att binda svenska trupper till kriget mot Napoleon, men för britterna uppstod möjligheten att söka förhandla fram ett svenskt förbud mot slavhandel.

I förbundet som undertecknades klarlades också att Sverige skulle få Guadeloupe som ett bevis på vänskapen med Sverige. Efter att Napoleon kapitulerat grusades dessa förhoppningar eftersom britterna förpliktigade sig att återlämna ön till fransmännen för att inte försvåra kungasläktens återkomst.

Under Wienkongressen 1814–1815 förpliktade sig bland andra Frankrike, Nederländerna, Portugal och Spanien att förbjuda slavhandel. Portugal och Spanien menade dock att införsel av nya slavar till deras amerikanska och karibiska kolonier inte ingick i förbudet.

För svenskarnas del dök ett antal förbud upp mellan åren 1813 till 1836 som till viss grad förbjöd svenska undersåtar att idka slavhandel. Detta konkretiserades efter 1830–talet då detta belades med dödsstraff.

1836 undertecknades ett avtal mellan Sverige och Frankrike i antislaverianda där bägge länderna förband sig i kampen mot slavhandel och med rätt att borda och inspektera varandras skepp.

Den 9 oktober 1847 hade de sista slavarna på St. Barthélemy

59 Ibid, s. 197, 199-200.

60 Ibid, s. 205, 207, 209.

61 Ibid, s. 211-212.

62 Ibid, s. 223.

63 Ibid, s. 225.

64 Ibid, s. 232, 233, 235.

65 Ibid, s. 236.

17 friköpts och Sverige proklamerade att slaveriet hade upphört. 1878 såldes ön tillbaka till Frankrike.

2.1 Fattigdomens Sverige

Under 1700– och början av 1800–talet präglades Sverige av ståndssamhället där de fyra stånden bestod av adel, präster, borgare och bönder. Inom ramarna för ståndssamhället, i synnerhet vad gäller bondeståndet, räknades långt ifrån alla som brukade jorden eller i grunden var bönder.

Tvärtom uteslöts en stor grupp egendomslösa personer vilka räknades till de grupper som hade det ekonomiskt svårast i landet.

De lägsta sociala skikten i landsbygdsbefolkningen var de som inte ägde någon jord, samt att den jord de arbetade på sällan räckte för att försörja dem eller deras familjer. De som hade det svårast i landet benämndes som försvarslösa och ansågs ligga samhället till last. Denna grupp av obesuttna växte mellan åren 1750 till 1850 från omkring 50 000 personer till drygt 200 000 personer och hade därmed blivit ett verkligt problem för Sverige både ekonomiskt och politiskt.

Under 1700–talet och första halvan av 1800–talet fanns visserligen ett fattigvårdssystem där fattigvårdsansvaret försörjdes lokalt. Det statliga ansvaret var i grunden hospitalen som var avsedda för de individer som var mentalt sjuka eller som på grund av smittosam sjukdom inte kunde vårdas på annat sätt.

I sin undersökning om fattigvårdens former i Sverige under 1800–talet, I fattiga omständigheter, påpekar Elisabeth Engberg att långt ifrån alla som hade svårigheter med att försörja sig under 1800–talet var föremål för fattigvård.

Många pendlade mellan självförsörjning och understödsberoende, och var sällan regelbundna understödstagare. Det pekar på att fattigdomen i Sverige egentligen var långt mer utbredd än vad forskning visat (beroende på hur begreppet fattigdom förstås tolkas och definieras.)

Merparten av understödstagarna i de olika socknarna kom oftast från agrarsamhällets lägre skikt och levde

66 Ibid, s. 250-252.

67 Elisabeth Mansén, Sveriges historia 1721-1830, Stockholm: Norstedts, 2011, s. 161.

68 Ibid, s. 195, 196.

69 Ibid, s. 60.

70 Elisabeth Engberg. I fattiga omständigheter: Fattigvårdens former och understödstagare i Skellefteå socken under 1800–talet, Umeå: Original, 2005. Researchgate:

https://www.researchgate.net/publication/279491771_I_fattiga_omstandigheter_Fattigvardens_former_och_unde rstodstagare_i_Skelleftea_socken_under_1800-talet (hämtad: 10-01-2021), s. 327.

71 Engberg, s. 326.

18 sannolikt på marginalen innan de blev föremål för fattigvård. Det uttalade syftet med fattigvården var att hjälpa arbetsföra fattiga med försörjning och betonade starkt arbete och självförsörjning.

Trots att det fanns skyldigheter för varje socken att omhänderta sina fattiga dröjde det egentligen fram till 1847 då Sverige fick sin första fattigvårdslagstiftning då den före det primärt baserades fattigvården på volontärer och donationer.

Fattigvårdsfrågan och den ökade fattigdomen dök ständigt upp på riksdagsagendan vid till exempel 1809års riksdag, 1823års riksdag och i 1833års förordning om försvarslösa personer. Efter flera debatter på 1830–talet tillsattes till slut en ny kommitté 1837 som skulle utarbeta förslag till en samlad svensk lagstiftning gällande fattigvården. I Sverige fanns malthusianska influenser i alla politiska läger, vilket sannolikt påverkade 1839års fattigvårdskommittés ställningstagande att understödet skulle betraktas som ”en nödhjelp af christelig omvårdnad för den lidande” och inte som en laglig rätt.

I Sverige ägde en stark befolkningstillväxt rum under 1800–talet samtidigt med en ökad social skiktning, som tillsammans bidrog till att en ökad proletarisering. 1800–talet präglades sålunda av starka strukturella förändringar vilka innebar en försvårad social mobilitet. Detta uttryckte sig på flera olika sätt. Några exempel är att bönder hade det svårare att få tillgång till jord att bruka, medan fler och fler sökte nya sätt att kunna försörja sig på. De befolkningsgrupper som ökade mest under denna period förefaller vara egendomslösa på landsbygden som torpare, backstugusittare, statare och andra jordbruksarbetare som hade det svårt. Allt detta pekar på att fattigdomen i Sverige drastiskt ökade och förmedlar att det blev en viktigt politisk fråga att försöka komma på ekonomiska lösningar vad gäller fattigdomen i Sverige.

72 Ibid, s. 328.

73 Ibid, s. 58.

74 Ibid, s. 61, 62.

75 Ibid, s. 237.

19

3 Undersökning

3.1 Den tidiga diskursen gällande slaveriets avskaffande: Åren 1812–1830

Slavhandelns avskaffande kan räknas som det första steget mot slaveriets avskaffande. Blickar vi internationellt, var början av 1800–talet fyllt med nationer som successivt avskaffade och förbjöd slavhandel (inte slaveri) nationellt, och senare internationellt. Danmarks förbud mot slavhandel trädde i kraft i januari 1803. Haiti utropade sin självständighet 1804 och förbjöd slavhandel och slaveri. Abolition of the Slave Trade Act antogs i det brittiska imperiet 1807 och fastställde att man förbjöd slavhandeln. Redan här märker vi sålunda en internationell våg som drog igenom stora delar av Europa. Det är viktigt att erinra sig om att ovannämnda nationer (förutom Haiti) avskaffade slavhandel – inte slaveri. Slavar förekom fortfarande i de brittiska kolonierna, men icke desto mindre markerade 1807 startskottet för ett internationellt samarbete och brittiska påtryckningar som kom att påverka Europa, och i den vågen Sverige.

1812 började svenskarna diskutera St. Barthélemys vara eller icke vara som svensk koloni i Västindien. I riksdagshandlingen Om svenska West-India-colonien S:t Barthelemy: B. 2:ne riksdagshandl. af år 1812 ställs frågan huruvida det var gynnsamt att hålla kvar kolonin eller om man i stället borde sälja kolonin till främmande makt och därmed avlasta Sverige ön och dess kostnader.

Det förefaller som att ön, ekonomiskt sett, var skör för den svenska kronan och att man därför försökte finna en lämplig utväg. Som vi såg tidigare i bakgrunden, präglades ön av osäkra konjunkturer och det ena året skilde sig drastiskt från det andra gällande dess ekonomiska avkastningar. Ekonomiska argument av detta slag blev allt vanligare under 1800–

talet och färgade senare 1840–talets riksdagsdebatter. Innan vi kommer till 1840–talet, kan vi dock peka på att en diskurs rörande slavhandelns och slaveriets avskaffande, rent politiskt och internationellt, kan spåras under början av 1800–talet.

De följande åren, mellan 1813 och 1815, uttalade sig Sverige emot slavhandel och menade att slavhandeln borde avskaffas. I synnerhet är detta påtagligt vid Wienkongressen som pågick mellan 1814–1815, efter Napoleonkrigen, där man syftade till att skapa maktbalans

76 Proposition, Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition till Rikets Ständer, angående en särskild Författning med Svenska Ultramarinska Besittningars Styrelse och Drätsel; gifven Örebro Slott den 18 April 1812 i Om svenska West-India-colonien S:t Barthelemy: B. 2:ne riksdagshandl. af år 1812, Stockholm: Bernh. M. Bredberg, 1830, s. 9.

20 mellan de europeiska nationerna. En av frågorna på agendan var den transatlantiska slavhandeln. I kongressens slutakt, där bland andra Sverige, Ryssland, Spanien, Portugal, Preussen och Storbritannien skrev på, framhöll britterna önskvärdheten av att avskaffa negerhandeln. Medan Portugal och Spanien protesterade mot detta, stödde Sverige deklarationen som förpliktigade dem att avskaffa slavhandel kopplad till svenska undersåtar.

Wienkongressen var mycket omtalad och diskuterades frekvent under 1840–talets riksdagsdebatter om slavhandelns och slaveriets avskaffande. Inte minst ägnade Erik Gustaf Geijer några ord vad gäller detta i Den blå boken. Strödda anteckningar från 1837 där han citerade kongressens slutakt: ”(…) att slafhandeln ej var förenlig med mensklighetens och moralens allmänna fordringar, och att det var deras allvarliga önskan, att afskaffa detta plågoris, som förödde Afrika, förnedrade Europa och skymfade menskligheten.”

Däremot, menade Geijer, fortfor slavhandeln ohindrat i Europa.

Att klagomål förekom gentemot Sveriges inblandning i slavhandel är inte konstigt – särskilt när internationella påtryckningar tilltog från primärt engelsmännens sida.

Den 29 juni 1815 inkom en nådig skrivelse till statsutskottet rörande de barthélemisiska medlen samt hur dessa har begagnats.

I skrivelsen klargjordes att inkomsterna från St.

Barthélemy var volatila och att de inte kunde förutspås eller på förhand beräknas.

Däremot påminde skrivelsen om att inkomsterna hade varit betydliga i takt med kriget mellan Storbritannien och USA, då Barthélemy var den enda neutrala handelsplatsen i Västindien.

Kongl. Maj:t klarlade villkoret som sattes för ön, nämligen: ”Att till förekommande af framtida möjliga brister bespara de öfverskjutande tillgångarna, så att administrationen af Colonien, äfvensom det har särskildt inrättade Colonial-Departementet, ej i något fall kommer att belasta Svenska Stats-Verket.”

I denna skrivelse påminde Kongl. Maj:t om den nytta som inkomsterna hade haft för Sverige från och med 1812.

Mot slutet av skrivelsen klargjorde

77 T.H. Werstin (red.), Nordisk familjebok: Konversationslexikon och realencyklopedi, Sökord: Wienkongressen, Stockholm: Nordisk familjeboks förlags aktiebolag, 1921, e-bok, s. 323.

78 Erik Gustaf Geijer, Den blå boken. Strödda anteckningar, Örebro: N. M. Lindhs boktryckeri, 1837, e-bok, s.

42. 79 Geijer, s. 42.

80 Skrivelse, Nådiga. Skrifvelse till Riksens Ständers Stats-Utskott, rörande de Barthelemyska medlen; Gifven Stockholms Slott den 29 Juni 1815 i Bihang Till samteliga Riks-Ståndens Protocoll, Innehållande de Handlingar, Hvilka till Riks-Stånden blifvit aflemnade, Såsom Konungens Nådiga Propositioner, Riksens Ständers Utskotts Betänkanden och Förklaringar, Samt Riks-Ståndens Protocolls-Utdrag, vid Urtima Riksdagen i Stockholm 18I5, Femte Delen. Stockholm: A. Gabeiivs, 1815.

81 Ibid, s. 634.

82 Ibid.

83 Ibid, s. 635-636.

21 Kongl. Maj:t att det inte gick att räkna med att St. Barthélemy skulle tillföra lika stora inkomster varje år.

Mycket riktigt stämde detta. Två år senare, den 12 maj 1818, inkom en annan skrivelse från Kongl. Maj:t till statsutskottet.

Freden mellan Storbritannien och USA, mellan Frankrike och Storbritannien, Holland och Danmark samt upprätthållandet av andra frihamnar i Västindien, såsom St. Martin, hade bidragit till: ”(…) en icke mindre hastig än betydlig minskning uti den Svenska Coloniens Handelsrörelse och de af densamma helt och hållet beroende Inkomsterne.”

Således hade inkomsterna, sedan 1815, sjunkit drastiskt 1816 och 1817, och Kongl. Maj:t menade att Rikets Ständer behövde hitta andra medel för att täcka statens utgifter, som de barthélemesiska medlen hjälpte med, såsom Svenska Theaterns upprätthållande.

Samma år utkom skrivelse N:r 240: Riksens Ständers underdåniga Skrifvelse om Försäljning af Kolonien St. Barthelemy.

Här lät man förstå öns känsliga ekonomiska tillstånd, och uppmärksammade frågan om en potentiell försäljning av St. Barthélemy. Riksdagen menade: ”(…) Sin afsigt att, i händelse denna Koloni skulle på lika billiga villkor så för, Moderlandet som för Kolonien till en främmande Makt kunna afträdas, en Afhandling i sådant afseende genast ingå (…)”

Dessutom framhöll riksdagen att så länge som St. Barthélemy förvaltades av Kongl. Maj:t, skulle denna ingalunda belasta den svenska kronan med några utgifter över huvud taget.

I brevkorrespondens mellan den svenska utrikesministern Lars von Engeström och den brittiske Charles M. St. George (Charge de affairs) diskuterades slavhandeln och de barthélemesiska slavarnas tillstånd på den svenska kolonin. Den 13 Maj 1822 skrev Engeström att invånarna på den svenska kolonin inte behandlades illa: “ (…) the Undersigned would,

84 Ibid, s. 646.

85 Memorial, N:o 232 Riksens Höglofl. Ständers Stats-Utskotts Memorial, angående Kongl. Maj:ts Nådiga Skrifvelse om Intraderne från St. Barthelemy I Bihang till Samtliga Riks-ståndens Protokoll, Innehållande de Handlingar, Hvilka till Riks-Stånden blifvit aflemnade, Såsom Konungens Nådiga Propositioner, Riksens Ständers Utskotts Betänkanden och Förklaringar, Samt Riks - Ståndens Protokolls - Utdrag, vid Urtima Riksdagen i Stockholm 1817—1818. Fjerde Bandet. Stockholm: Marqvardska Tryckeriet, 1818, s. 1330.

86 Ibid, s. 1331.

87 Ibid, s. 1335-1336.

88 Skrivelse, N:r 240. Riksens Ständers underdåniga Skrifvelse om Försäljning af Kolonien St. Barthelemy i Bihang till Riks-Ståndens Protokoll vid Urtima Riksdagen i Stockholm 1817 och 1818. 10:de Samlingen, Innehållande Riksens Ständers Expeditions-Utskotts Memorial med Riks-Ståndens deröfver fattade Beslut, och Riksens Ständers underdåniga Skrifvelser till Kongl. Majit, jemte Riksdags-Beslutet. Stockholm: Elmeus och Granbergs Tryckeri, 1818, s. 644.

89 Ibid.

90 Ibid, s. 645.

22 notwithstanding, willingly believe that such gross demoralization has not yet found its way amongst the Inhabitants of the Colony of St. Bartholomew.”

Orsaken till denna brevkorrespondens var fartyget Joseph som stoppades av britterna den 26 februari 1822. Vid inspektion hade man funnit vittnesmål och dokument om att det omnämnda skeppet hade transporterat slavar. Enligt engelska utsagor hade The Joseph burit svenska färger och däri fanns papper daterade och signerade i St. Barthélemy. Vid intervjuer hävdades det att skeppet hade använts för att transportera åtta slavar via den svenska kolonin, vilka dock frisläpptes tidigare än förväntat eftersom slavförsäljarna anade att skeppet skulle inspekteras.

Den 12 december 1822 skrev Engeström ett annat brev till den brittiska utrikesministern där han enträget förklarade att skeppet som omtalades omöjligt var svenskt.

Tvärtom var skeppet spanskt. Engeström menade att man envetet skulle genomsöka St.

Barthélemy för att utreda sakfrågan, samt att Sverige hade: ”(…) abolished and prohibited slavery, under whatever form it might present itself; and the Slave Trade is consequently included in this general prohibition.”

Denna del av brevet förtäljer dels om den internationella påverkan som britterna hade under tiden då brevet skrevs. Engeströms intyganden om att Sverige inte deltog i den transatlantiska slavhandeln och att man klart och tydligt tog avstånd från nämnda slavhandel är intresseväckande i det avseendet. I senare delar av brevet blir detta betydligt påtagligare.

Engeström intygade vidare i sina brev att man i Sverige hade vidtagit åtgärder som fordrats för att avskaffa slavhandeln i enlighet med vad som bestämts i Wienkongressens slutakt 1815 i syfte att: “(…) effect the abolition of a traffick which is a disgrace to humanity, unworthy of a civilized age, and equally degrading to those who carry it on, and to those who are its unfortunate victims.”

Brevet avslutades med att Engeström tydliggjorde att alla skepp, som på ett eller annat sätt hade svenskt eller norskt flagg skulle missta sitt beskydd från moderlandet, och att man uttryckligen tackade britterna ifall de upptäckte andra skepp som använde dessa flaggor för att idka slavhandel.

Det ord som väcker intresse här, samt som står i kontrast till 1812års riksdagshandling, är disgrace som ungefär betyder skam/skamligt/vanära och

91 Lars von Engeström till Charles M. St. George (13-05-1822) i House of Lords: The sessional papers 1801- 1833, vol. 158, 1823, e-bok, s. 154.

92 George Canning till Charles M. St. George (19-10-1822); Paper relating to the Ship Joseph (09-07-1822), s.

154-155.

93 Lars von Engeström till Charles M. St. George (13-12-1822), s. 158.

94 Ibid, s. 159.

95 Ibid.

23 unworthy of a civilized age betyder ”ovärdigt en civiliserad tidsålder.” Det finns inte många källor i Sverige som avslöjar om den allmänna opinionen eller den politiska opinionen egentligen ansåg slavhandel vara skamligt. Inte heller slaveri som omnämns i breven. Inte heller finner vi många källor som visar oss att svenskarna tyckte att de afrikanska slavarna, som oftast förekom i samband med slavhandel, betraktades som offer (se ordet victims i citatet ovan). Att Engeström ändock valde att använda dessa ord, och försäkrade att Sverige gjorde sitt yttersta i St. Barthélemy för att motverka slavhandel, pekar på att man internationellt sett ville visa sig vara i frontlinjen vad gäller upplysning och upplysningsidealen.

Att slavskepp bärande den svenska flaggan förekom i Västindien utgjorde ett svenskt problem och stred mot slavhandelns avskaffande som Sverige hade gått med på i Wien. Den 7 februari 1823 undertecknades Kongl. Maj:ts Nådiga Kungörelse, angående påföljd för Swenska fartyg, som emot förmodan begagnas till Slafhandels drivande.

Inom ramarna för denna kungörelse fastställdes att alla svenska och norska fartyg som användes i slavhandelns syfte förbjöds och riskerade straffpåföljder. Detta speglar Engeströms korrespondens med britterna, men pekar också på den väg som Sverige skulle komma att gå när det kom till synsättet på slavhandeln. Nästkommande år, den 17 december 1824 (och i London den 25 januari 1825), blev tonen strängare i och med Tractat, till slafhandelns afskaffande, emellan hans Maj:t konungen af Swerige och Norrige å ena, samt hans Maj:t konungen av det förenade riket Stora Britannien och Irland, å andra sidan. Här förordades att Sverige och Norge, tillsammans med Storbritannien, skulle göra sitt yttersta för att avskaffa och förhindra slavhandeln.

Följaktligen bestämdes det att varken den brittiska eller den svenska och norska flaggan skulle begagnas i syfte att bedriva slavhandel, och man åberopade Wienkongressens slutakt 1815.

Tonen i dokumentet var sträng och man skrev att den som idkade slavhandel: ”skola, ensamt för detta tilltag, hawa förlorat all rätt att åberopa sin flagga.”

Baserat på ovanstående källmaterial synliggörs den väg som diskussionerna rörande slavhandelns (och senare slaveriets) avskaffande tog i Sverige. Den internationella influensen

96 Kungl. Maj:t, Kongl. Maj:ts Nådiga Kungörelse, angående påföljd för Swenska fartyg, som emot förmodan begagnas till Slafhandels drivande. Gifwen Stockholms Slott Den 7. Februarii 1823., Stockholm: kongl.

tryckeriet, 1823. Tillänglig hos kungliga biblioteket (KB) i Stockholm, referensbibliotek: (RefKB 348.48502 Kungl. Förordningar.)

97 Traktat, Tractat, till slafhandelns afskaffande, emellan hans Maj:t konungen af Swerige och Norrige å ena, samt hans Maj:t konungen av det förenade riket Stora Britannien och Irland, å andra sidan, afhandlad och afslutad i Stockholm den 6 november 1824 och ratificerad på Stockholms slott den 17 december 1824 och i London den 25 januarii 1825, Stockholm: kongl. tryckeriet, 1825. Tillgänglig hos KB, referensbiblioteket:

(RefKB 348.48502 Kungl. förordningar.) s. 3.

98 Ibid, s. 4-5.

99 Ibid, s. 9.

24 är tydlig och kan spåras tillbaka till Wienkongressen med de brittiska abolitionisternas önskan att avskaffa den internationella slavhandeln. Sverige ville redan här inte sticka ut från mängden – i synnerhet i takt med att de stod på god fot med Storbritannien. Sverige skärpte ytterligare sin ton mot slavhandlare sex år efter ovanstående traktat.

Den 13 december 1828 inlämnades en proposition till riksdagen från Kongl. Maj:t där det föreslogs att Sverige borde anta strafflag: ”emot negerhandel och delaktighet deruti”.

Denna strafflag antogs och presenteras den 7 januari 1830 i Förordning angående ansvar för negerhandel och delaktighet deruti. Här proklamerades att den som: ”(…) bortför en neger med avsikt att sälja” men som inte hade fullbordat själva brottet skulle straffas med livstidsarbete.

Den som på något vis hade beblandat sig i handeln eller agerat som agent skulle straffas med straffarbete i tjugo år. Den som med vett och vilja bedrev slavhandel skulle dömas till döden.

Den politiska tonen i Sverige skärptes och det stannade inte med denna förordning. Utanför Sverige hade man sedan tidigare tagit internationell ställning emot slavhandel och befäste detta ytterligare 1836 då Sverige undertecknade ytterligare en traktat, denna gång med Frankrike, om slavhandelns avskaffande.

Det bör observeras att medan slavhandel förefaller ha avskaffats i Sverige, så innebar detta på inga villkor att slaveriet hade upphört. Tvärtom menade man att slaveri och slavhandel var två skilda saker som inte nödvändigtvis behövda ha något med varandra att göra. Medan slaveri i form av slavarbetare förekom på plantager och i kolonier, däribland St. Barthélemy, var tanken att man inte längre skulle föra in nya slavar till kolonierna.

100 Skrivelse, § 67 i Bihang till Samtliga Riks-Ståndens Protocoll Wid Lagtima Riksdagen i Stockholm, åren 1828, 1829 och 1830. Tionde Samlingen, innehållande Expeditions-Utskottets Memorial och Utlåtanden samt Förslag till Rikets Ständers underd. Skrivelser till Kongl. Maj:t, jemte Riksdagsbeslut. Fjärde bandet.

Stockholm: Kongl. Boktryckeriet 1830, s. 78.

101 Ibid.

102 Officiella Afdelningen i Sveriges Stats-Tidning, N:o 210., 10-09-1836.

25 3.2 Den allmänna diskursen: Åren 1830–1840

Den allmänna diskursen i Europa rörande slavhandelns och slaveriets vara eller icke förefaller inte ha varit något som diskuterades aktivt förekom i Sverige vad gäller opinion eller andra yttringar. Vad anbelangar de svenska tidningarna och debattinlägg i ämnet är dessa sparsamma och få. Den svenska kolonin eller svenskt slaveri omnämndes inte ofta. Däremot fanns det gott om artiklar som behandlade slavhandel och slaveriets avskaffande i andra länder och andra geografiska områden i världen. I detta avsnitt har jag valt att avgränsa mig till endast ett fåtal av dessa artiklar – emedan dessa artiklar rapporterade och vidare kommenterade slaverifrågan för det svenska folket.

Torsdagen den 5 maj 1831 underrättade och återberättade tidningen Fäderneslandet för sina läsare om Kongl. Maj:t beslut om upphävande av kolonialförfattningen från 1787 som gjorde åtskillnad mellan fria färgade och vita.

Artikeln meddelade att från och med 1831 erhöll fria färgade invånare i St. Barthélemy fullkomliga rättigheter i likhet med de vita, samt att detta ansågs vara av värde för att bekämpa fördomar och orättfärdigheter gentemot de fria färgade. Detta var viktigt för: ”(…) tidens, upplysningens och den lugna öfwertygelsens långsamma inwerkan.”

I 1830–talets Sverige finner vi flertalet artiklar i Aftonbladet vad gäller slaverifrågan i andra länder såsom USA och Storbritannien. I en artikel från 1835 kommenterade artikelförfattaren en annan artikel från Journal des debats, där man presenterade oroligheterna i USA. I dessa kommentarer framhöll tidningen att: ”(…) i de stater, hvarest slafveriet ännu är bibehållet, sederna i allmänhet äro vida sämre och hårdare, än i dem, hvarest det är afskaffadt”.

I kommentarsnoter fortfor artikeln med att förklara att man höll med den franska tidningen om att man inte direkt kunde avskaffa slaveriet i USA, och att det därför var en nödvändighet att ha de strängaste lagar emot de som predikade emancipation.

Samma år publicerades en annan artikel i Aftonbladet med rubriken Rhapsodier öfver England. Här visade artikelförfattarna att man i England hade emanciperat slavarna i de brittiska kolonierna (detta skedde 1833), där följden blivit en total påverkan på hela arbetet vid

103 Inrikes Underättelser i Fäderneslandet N:o 67., 05-05-1831.

104 Ibid.

105 Statstidningen och Amerika i Aftonbladet, Nr 156, 12-10-1835.

106 Ibid.