UPPSATSER:
Kulturgeografiska institutionen
Migranten som hot, offer eller entreprenör?
Kritisk diskursanalys av ansvar, rättvisa och klimatdriven
migration i Parisavtalet
Fågeln väljer flykten. Vi valde den icke. Flykten valde oss. Därför är vi här. Ni som ej blev valda - men ändå frihet äger,
hjälp oss att bära den tunga flykt vi bär!
ABSTRACT
Willner, H. 2017. ”Migranten som hot, offer eller entreprenör? Kritisk diskursanalys av ansvar, rättvisa och klimatdriven migration i Parisavtalet”. Kulturgeografiska institutionen, Uppsatser, Uppsala universitet.
Denna uppsats syftar till att undersöka hur problemet med klimatförändringarna och synen på ansvar konstrueras diskursivt i ett tungt styrande dokument som Parisavtalet, samt hur detta bidrar till konstruktionen av diskursen kring klimatdriven migration. Detta undersöks med hjälp av kritisk diskursanalys och ett diskursramverk med tre idealtypsdiskurser som konstruerar migranten och synen på ansvar olika: säkerhetsdiskursen, rättighetsdiskursen och resiliensdiskursen.
Resultaten visar att Parisavtalet formulerar problemet med klimatförändringarna på ett sätt som nedtonar ansvarsbördan för de rika länderna, vilka står för den historiskt största delen utsläpp av växthusgaser. Vidare bidrar till avtalet att reproducera en resiliensdiskurs och därigenom av konstruera en bild av migranten som ett entreprenöriellt subjekt som själv bär ansvaret för att ha valt att migrera på grund av ett förändrat klimat.
Detta riskerar få effekter i policy och beslutsfattande där klimatfrågan avpolitiseras och ett allt mindre ansvar åläggs historiskt ansvariga länder i form av politiska handlingar som utsläppsminskningar, och ett allt större ansvar läggs på de som drabbas av klimatförändringarna att anpassa sig till dessa genom exempelvis migration.
Nyckelord: klimatförändringar, migration, kritisk diskursanalys, Parisavtalet, resiliens, ansvar, klimaträttvisa
TACKORD
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
1. INLEDNING 1
1.1 Människor på flykt i en varmare värld 1 1.2 Språk och diskurs påverkar politisk handling 2 1.3 Uppsatsens syfte och frågeställningar 2 1.4 Kritisk läsning och uppsatsens disposition 3
2. TEORI 4
2.1 Tidigare forskning om klimatförändringar och migration 4 2.2 Från säkerhetshot till rättigheter till resiliens – tre diskurser om klimatdriven migration 5 2.3 Ansvar, klimaträttvisa och ojämlikhetens geografi 10 2.4 Teoretiska utgångspunkter om språk, diskurs och social praktik 11
3. METOD 12
3.1 Kritisk diskursanalys - begreppsapparat och analytisk modell 12 3.2 Tillämpning av diskursanalytiska verktyg 13 3.3 Forskningsdesign och urval 15 3.4 Reliabilitet, validitet och generaliserbarhet 16
3.5 Kompletterande metod 16
4. ANALYS 17
4.1 Parisavtalets genre och stil 17 4.2 Textanalys av Parisavtalet 17 4.3 Analys av Parisavtalets diskursiva praktik 23
4.4 Sammanfattande resultat 25
5. DISKUSSION OCH SLUTSATSER 26
1. INLEDNING
1.1 Människor på flykt i en varmare värld
Klimatförändringarna är utan tvekan en av vår tids största utmaningar. Forskningen uppskattar att vi med största sannolikhet kommer att nå två graders global uppvärmning av den genomsnittliga temperaturen till år 2050, även i ett av de mer positiva scenarierna, och till och med fyra, fem eller sex graders uppvärmning till år 2100 om utsläppen fortsätter i samma takt som idag (IPCC, 2014). Men redan i dag ser vi konsekvenserna av klimatförändringarna i vissa delar av världen i och med havsnivåhöjning, torka och svåra värmeböljor, översvämningar och kraftigare tropiska orkaner. Dessa konsekvenser har redan avgörande inverkan på människors möjligheter att bo kvar i särskilt utsatta områden, och många tvingas flytta från sina hem i sökandet efter bättre överlevnadsmöjligheter.
Flera olika uppskattningar har gjorts av hur många som kan komma att tvingas bort från sina hem genom så kallad klimatdriven migration (climate change induced migration) under de kommande decennierna, allt från några tiotals miljoner ända upp till 700 miljoner (Brown, 2007) (CARE, 2016) (Foresight, 2011) (Gemenne, et al., 2015). Hittills har omkring 22,5 miljoner människor per år har redan tvingats bort från sina hem på grund av klimat- och väderrelaterade katastrofer sedan 2008 (IDMC, 2015). Som jämförelse befinner sig drygt 65 miljoner människor på flykt undan väpnade konflikter i världen idag (UNHCR, 2016).
Miljömässiga orsaker till migration har länge överskuggats ekonomiska och politiska orsaker bakom migration. På grund av dessa ekonomiska och politiska paradigm som har dominerat migrationsforskningen under andra halvan av 1900-talet har miljö och klimat i stort blivit negligerat (Piguet, 2008, p. 2). Inte heller inom politiken är klimatdriven migration en prioriterad fråga, även om vikten av frågan har understrukits från flera internationella organisationer så som FN, IOM och IPCC. Det saknas fortfarande adekvata ramverk och mekanismer för att hantera klimatdriven migration (Biermann & Boas, 2010).
Klimatdriven migration är dock inget nytt fenomen. Människor har genom historien förflyttat sig för att anpassa sig till förändrade förhållanden i sina livsmiljöer. Vad som är nytt däremot är att den globala uppvärmningen, i egenskap av ett mänskligt skapat fenomen, bidrar till att förstärka många miljömässiga förändringar och katastrofer som i sin tur driver migration. Forskare diskuterar hur klimatdriven migration egentligen bör definieras, men enligt en tämligen väletablerad definition handlar det om migration som orsakas av någon av följande klimateffekter: havsnivåhöjning, extrema väderhändelser (kraftiga tropiska orkaner, skyfall och översvämning), samt torka och vattenbrist (Bates, 2002) (Biermann & Boas, 2010) (Piguet, 2008). Klimatförändringarna bidrar därmed till att förstärka befintliga migrationsmönster och massiva förluster av livsmiljöer när människor trängs undan från deras mark på grund av krig, konflikter, gruvbrytning, land-grabbing, skogsskövling och plantager (Sassen, 2016).
arbetslöshet, politiska spänningar och social oro, vilket ledde fram till de protester som var startskottet för vad man trodde skulle bli den arabiska våren i Syrien, men som på grund av Assad-regimen istället förvandlades till ett långt och blodigt inbördeskrig. På så vis kan migrationsströmmar som kanske i första hand är politiska eller ekonomiska ändå vara kopplade till klimatförändringar indirekt genom att de orsakar en extra stress på människor och miljö som kan trigga migration. Precis som halmstrået som knäcker kamelens rygg leder klimatförändringar till att redan väldigt marginaliserade människor i utsatta miljöer utan skyddsnät tvingas flytta på sig för att överleva (Esmailian, 2012).
1.2 Språk och diskurs påverkar politisk handling
Debatten om klimatdriven migration väcker också frågor om rättvisa och var ansvaret för denna utveckling ligger. Klimatförändringarna har en historisk dimension där vissa länder (rika) står för den absoluta majoriteten av utsläpp av växthusgaser, medan andra länder (fattiga) har ett mycket mindre avtryck men samtidigt drabbas mycket hårdare av klimatförändringarnas effekter. Hur man pratar om detta ansvar har stor betydelse för vilka möjliga åtgärder enskilda länder och det internationella samfundet sätter på dagordningen.
Därför blir det relevant att studera hur denna diskurs tar sig uttryck. Hur vi hanterar denna problematik grundar sig i hur vi förstår och pratar om problemet. Hur formulerar vi problembilden? Vilka är orsakerna? Var lägger vi ansvaret? Hur utmålas de som tvingas eller väljer att flytta på sig? Och vilka rättigheter tillskriver vi dem? Hur vi svarar på dessa frågor beror till stor del på vilka ramar diskursen sätter för oss. Diskurs verkar både konstituerande och konstituerade och påverkar därmed våra kollektiva föreställningar om frågan, samt sätter ramarna för vilka politiska handlingar som blir aktuella för att lösa det (Fairclough, 2010). Utgångspunkten är alltså att hur vi pratar om ett fenomen påverkar policy och beslutsfattande, samt vilka rättigheter vi tillskriver de som trängs undan av klimatförändringarna, vilket i sin tur påverkar reella möjligheter för människor att anpassa sig till klimatförändringarna på ett säkert och värdigt sätt.
Därav är det av stor vikt att vi bättre förstår hur diskursen kring ansvar för klimatförändringarna och dess effekter är konstruerad, hur detta påverkar synen på de som drabbas, samt hur detta tar sig uttryck i policy och beslutsfattande. Detta kan undersökas på flera sätt, varav ett är att undersöka diskursen i en inflytelserik text som har direkt inverkan på politisk handling. I detta syfte har jag valt Parisavtalet som ett fall för att studera hur diskursen i det internationella samfundet kring dessa frågor är konstruerad.
1.3 Uppsatsens syfte och frågeställningar
konstruktionen av diskursen kring klimatdriven migration, samt vad detta kan få för konsekvenser för policy och beslutsfattande i dessa frågor.
De forskningsfrågor som ligger till grund för studien är som följer:
• Hur formuleras problemet med klimatförändringarna och hur framställs synen på ansvar för deras konsekvenser i Parisavtalet?
• Hur bidrar Parisavtalet till att konstruera diskursen om klimatdriven migration? • Vilka implikationer kan detta få för beslutsfattande och policy gällande
klimatdriven migration?
Några ord om avgränsningar kan vara på sin plats här. Denna studie är alltså av beskrivande karaktär, snarare än förklarande, i och med att jag ämnar beskriva hur diskursen kring ansvar för klimatförändringarnas effekter så som klimatrelaterad migration är konstruerad och att jag inte försöker bevisa några orsakssamband. Detta är inte heller en studie i hur policy och beslutsfattande faktiskt påverkar människor som tvingas migrera på grund av klimatförändringar, även om jag resonerar kring vilka möjliga konsekvenser den diskursiva konstruktionen av dessa problem kan få för politiska beslut på området. Jag kommer inte heller att studera den omgivande sociala praktiken i sig. För detta skulle en annan typ av metod än diskursanalys vara nödvändig.
1.4 Kritisk läsning och uppsatsens disposition
Innan vi går vidare vill jag förmedla en medvetenhet om att denna uppsats också bidrar till att förstärka och reproducera vissa föreställningar inom klimatdiskursen, kring exempelvis synen på migranten och den utsatte. Men detta menar jag är oundvikligt, även i en diskursanalys, och inte heller något som bör vare sig accepteras okritiskt eller ignoreras. Istället är det något läsaren uppmanas att aktivt reflektera kring för att själv kunna anlägga ett kritiskt förhållningssätt till hur denna text positionerar sig gentemot den större diskursen om klimatförändringarna och klimatdriven migration.
2. TEORI
I detta kapitel redogör jag först översiktligt om den tidigare forskningen inom området
klimatförändringar och migration, varefter jag går igenom tre idealtyper av diskurser på
området vilka tjänar som ramverk för diskursanalysen. Därpå går jag igenom begrepp så som ansvar och rättvisa och deras relevans för en studie i geografi, för att till sist presentera de teoretiska och filosofiska utgångspunkterna för kritisk diskursanalys som metod.
2.1 Tidigare forskning om klimatförändringar och migration
Diskussionen om klimatmigration inom forskningen har sprungit ur en tidigare debatt om miljömigration, alltså hur förändringar i den omgivande miljön orsakar migration, och har varit föremål för vetenskaplig debatt under de senaste 30 åren. Kontroverserna har framför allt berört två dimensioner: hur kan vi belägga det faktiska orsakssambandet mellan klimat och migration, samt hur ska migranterna egentligen klassificeras vetenskapligt och juridiskt.
I den första frågan har det funnits principiellt två ståndpunkter. På ena sidan finns de som hävdar att det är oerhört svårt, om inte omöjligt, att vetenskapligt belägga ett kausalt orsakssamband mellan ett så aggregerat och långsamverkande fenomen som klimatförändringarna och migrationsprocesser (Black, 2001). Komplexiteten är alldeles för stor för att kunna dra några enkla slutsatser om att klimatförändringar leder till migration, och andra välkända nyckelvariabler för migration, så som demografi, arbete, fattigdom och politisk styrning, tenderar därmed att förminskas i denna diskurs (Brown, 2007, p. 13) (Methmann & Oels, 2015). Den komplexa verkligheten gör också att det är svårt att peka ut några ursprungsfaktorer, eftersom det ofta uppstår nedåtgående spiraler där olika miljömässiga, politiska, ekonomiska och demografiska faktorer samverkar och förstärker varandra (Piguet, 2008, p. 3).
På den andra sidan av debatten står de som menar att det dock finns ett stort behov att prata om hur klimat och migration hänger samman och att vi inte längre kan bortse från att effekterna av klimatförändringarna utgör reella orsaker till att folk migrerar (Biermann & Boas, 2010). Ytterligare ett perspektiv som har trätt fram på senare år i forskningen är en syn på migration som något naturligt i och med att människor genom historien alltid har rört på sig, och att det därmed fungerar som en strategi för människor och samhällen att anpassa sig till förändrade förhållanden som exempelvis klimatförändringar (Armiero, et al., 2015) (Methmann & Oels, 2015).
Idag råder det ändå en övervikt, både bland forskare och hos flera stora internationella organisationer, mot att vi bör se klimatförändringar som en förstärkande kraft (exacerbating force) till migration. Denna verkan sker på framför allt tre huvudsakliga sätt: 1) varmare regioner orsakar långvarig torka som minskar jordens bördighet och därmed jordbrukets avkastning, samt underminerar ekosystemtjänster så som rent vatten vilket också påverkar matförsörjningen; 2) fler och kraftigare extrema väderhändelser som orsakar översvämningar och våldsamma stormar; samt 3) havsnivåhöjning som gör lågt liggande kustnära områden permanent obeboeliga (Biermann & Boas, 2010, p. 63) (Piguet, 2008, p. 5).
uppnåtts i debatten. Frågan kopplar delvis till den föregående frågan om orsakssambandet mellan klimatförändringar och migration, men har också grund i rena rättsmässiga frågor. Ska de som flyttar kallas för flyktingar, migranter, bortträngda (displaced), eller något helt annat?
Flyktingbegreppet gjorde sitt stora inträde i debatten i och med att begreppet miljöflykting introducerades i en rapport av Essam El-Hinnawi på FN:s miljöprogram UNEP, och har sedan dess använts för att benämna alla sorters människor som tvingas bort från sina hem på grund av miljöförstöring (El-Hinnawi, 1985). Därefter flyttades flyktingbegreppet över även till diskursen om klimatmigration där det har använts ganska vidlyftigt för att representera de som tvingas bort på grund av klimatrelaterad miljöförstöring.
I takt med detta har även en kritik vuxit fram mot klimatflyktingbegreppet, vilken grundar sig främst i två huvudpunkter. Dels den kritik som är beskriven ovan; att det görs en förenklad kausal koppling mellan klimatförändringar å ena sidan och det faktum att människor migrerar å andra sidan, där man menar att orsakerna bakom migration är mycket mer komplexa än så och att klimatflyktingbegreppet därmed riskerar att missleda (Black, 2001) (Methmann & Oels, 2015). Dels består kritiken av att man använder flyktingbegreppet felaktigt, eftersom flyktingar är ett begrepp som tillskrivs människor som faller inom ramen för FN:s flyktingkonvention från 1951 (Genèvekonventionen) (Bates, 2002). De som passar in i denna definition ses som konventionsflyktingar, vilka åtnjuter en rad rättigheter i form av att medlemsstater är skyldiga att upplåta skydd åt dem enligt principen om non-refoulment (rätten att inte återlämnas till ursprungslandet), medan alla andra helt enkelt anses vara frivilliga migranter (Bates, 2002) (Neumayer, 2005, p. 390).
I flyktingkonventionen finns alltså ingenting nämnt om vare sig miljö eller klimat, vilket gör det juridiskt svårt att prata om klimatflyktingar. Dessutom gäller konventionen endast för
transnationella migranter (som korsar nationsgränser), vilket utelämnar många
klimatmigranter eftersom en stor del av dessa migrerar inom det egna landet (Ödalen, 2011). De som tvingas migrera på grund av klimatförändringar ramlar därmed igenom sprickorna inom internationell flykting- och invandringslag, och det finns ett stort motstånd (från framför allt rika länder) att utöka definitionen av politiska flyktingar i flyktingkonventionen att omfatta även de som flyr från klimatet (Brown, 2007, p. 2).
De definitioner som många forskare, myndigheter och internationella organisationer använder sig av idag handlar antingen om migranter med olika prefix (klimatmigranter, miljömigranter), tvingade migranter (forced migrants) eller om bortträngda personer (displaced persons). När det gäller fenomenet migration orsakad av klimatförändringar är de vanligaste termerna just klimatdriven migration (climate change induced migration), tvingad migration (forced migration) eller klimat-bortträngning (climate change displacement).
2.2 Från säkerhetshot till rättigheter till resiliens – tre diskurser om
klimatdriven migration
konceptet resiliens har börjat användas i den miljöpolitiska diskursen i form av en säkerhetsfråga. I sin artikel beskriver de hur diskursen kring klimatmigration har gått från en säkerhetspolitisk diskurs där klimatflyktingar har setts som ett hot mot den nationella säkerheten, till att mer glida över i en diskurs om vikten av att värna om klimatflyktingars rättigheter, till att nu domineras allt mer av en syn på migration som en strategi för anpassning och resiliens (Methmann & Oels, 2015). Dessa diskurser korresponderar väl med den begreppsmässiga genomgången om klimatmigranter i förra avsnittet.
2.2.1 Säkerhetsdiskursen – migranten som ett hot
Den första diskursen – vi kan kalla den säkerhetsdiskursen - där klimatflyktingar ses som ett hot, som någonting att frukta, menar Methmann & Oels (2015) kommer ur en ”post-kalla-kriget-diskurs” där militära organisationer sökte efter nya hot för att rättfärdiga sitt existensberättigande. Miljöaktivister och forskare målade upp domedagsscenarier som resultat av miljöförstöringen, vilket i samband med att Essam El-Hinnawi på UNEP publicerade rapporten om miljöflyktingar rörde upp den vetenskapliga debatten om miljöförstöring verkligen skulle leda till massmigration eller inte (El-Hinnawi, 1985). När Myers och Kent (1995) presenterade sin inflytelserika prognos om mer än 180 miljoner flyktingar till år 2050 ledde detta till att flyktingbegreppet etsade sig fast i debatten, trots att detta begrepp saknade grund som juridisk status och trots kunskapen om att majoriteten av klimatmigranter inte blir transnationella migranter (Methmann & Oels, 2015, p. 56).
I sin artikel byggde Myers och Kent sitt resonemang på det enkla, men enligt många felaktiga, antagandet om att alla de som bor i områden utsatta för klimatförändringar kommer att bli klimatflyktingar. Detta bidrog till att skapa ett scenario där en våg av hundratals miljoner klimatflyktingar plötsligt skulle välla in till rikare länder, och globala Syd utmålades som en
vild zon mot vilken globala Nord skulle komma att behöva försvara sig. Därmed skulle också
den suveräna ordningen av nationalstater hotas, och klimatdriven migration kom alltså att ses som en fråga för den nationella säkerheten hos de utvecklade länderna. Denna diskurs går enligt Methmann och Oels (2015) hand i hand med en lång tradition av främlingsfientlighet hos liberala demokratier i Väst och banade väg för synen på migration som en säkerhetsfråga som måste bemötas med utövandet av suverän makt.
2.2.2 Rättighetsdiskursen – migranten som ett offer
den växande betydelsen av sårbarhet var avgörande för detta skifte och just sårbarhet är ännu ett centralt begrepp inom klimatmigrationsdiskursen. Denna diskurs kan förklaras som en diskurs av liberal biopolitik - ett begrepp myntat av Michel Foucault och som innebär top-down-styrning där man gör ingrepp för att korrigera en ”sjuklig” del av befolkningen (Methmann & Oels, 2015).
I denna diskurs ses alltså klimatdriven migration som ett hot mot mänsklig säkerhet och mobiliserar därmed också en juridisk diskurs där man fokuserar på rättigheterna hos drabbade befolkningar, så som utvecklandet av nya rättsliga system och konventioner som kan ge de drabbade juridisk status som klimatflyktingar, inklusive rätt till non-refoulment och humanitär hjälp. Dessa nya rättsliga system föreslås antingen som tilläggsprotokoll till FN:s flyktingkonvention, till FN:s klimatkonvention UNFCCC eller som en fristående konvention (Biermann & Boas, 2010) (Docherty & Giannini, 2009).
Trots alla goda intentioner bakom denna rättighetsdiskurs, menar Methmann & Oels att den här diskursen riskerar legitimera humanitära insatser även i form av militära interventioner under de mänskliga rättigheternas fana. Detta kränker inte bara staters suveränitet utan gör även att de drabbade fråntas all sin agens och handlingskraft som självständigt tänkande och handlande subjekt. Den utsatte blir istället ett objekt och ett offer som måste räddas till varje pris, även om det innebär militära interventioner och tvångsförflyttningar av hela befolkningar. Som ett exempel lyfter de fallet med orkanen Katrina i USA 2005, där de drabbade kallades för i-ländernas första klimatflyktingar i media och New Orleans utmålades som en ”ormgrop av anarki” där de överlevande plundrade, stal och vandaliserade (Methmann & Oels, 2015, p. 58). Trots att denna bild var något medierna målade upp eftersom det var en säljande story, blev responsen från myndigheterna att skicka dit väpnade styrkor för att återställa den allmänna ordningen och jakten på plundrare prioriterades över att rädda liv. Ytterligare en baksida med denna diskurs menar Methmann & Oels (2015) är att många i globala Syd och från lågt liggande önationer själva uttrycker i intervjuer att de inte vill utmålas som offer för klimatförändringarna. De pratar hellre om sig själva i termer av klimatkrigare (climate warriors), ett begrepp som implicerar en helt annan agens hos subjektet.
2.2.3 Resiliensdiskursen – migranten som entreprenör
I den tredje diskursen har begreppet klimatflyktingar nästan helt försvunnit och den liberala biopolitiken över klimatflyktingar har ersatts av en resiliensdiskurs där man nu istället pratar om migration som en anpassningsstrategi (Methmann & Oels, 2015, p. 58). I denna diskurs förvandlas klimatdriven migration från att vara ett problem till att vara en lösning; det är genom att migrera som drabbade befolkningar kan bygga en resiliens mot klimatförändringarnas effekter. Detta underbyggs av antagandet om att migration alltid har varit ett av de sätt som människor har använt för att anpassa sig till förändringar i sin livsmiljö.
mer diffust. Methmann & Oels menar att det finns tre huvudsakliga innebörder av begreppet: resiliens som konserverande (maintenance), resiliens som anpassning (adaptive) och som transformerande (transformational).
I och med att klimatförändringarna har utmålats i forskning som ett apokalyptiskt scenario och jordens globala klimatsystem förståtts som ett komplext och icke-linjärt system med en mängd oförutsägbara brytpunkter (tipping points), framstår mänsklighetens framtid på jorden som oviss och oförutsägbar. Här kommer resiliensdiskursen till sin rätt eftersom idén om resiliens möjliggör att människor och samhällen kan fortsätta fungera under föränderliga förhållanden som vi inte kan planera för. Att bygga resilienta samhällen bidrar dels till att bibehålla vitala funktioner och institutioner i samhällen (konservering), dels möjlighet till anpassning (adaptation) genom säkerhetsplanering i form av översvämningsskydd, vattenflödesreglering, vindskydd. Om migration tidigare sågs som ett tecken på att försök till klimatanpassning har misslyckats, så ses det inom resiliensdiskursen istället som en av flera viktiga anpassningsstrategier.
Klimatdriven migration är alltså dels kopplat till resiliens som anpassning, men ännu mer till resiliens som transformation menar Methmann & Oels. Klimatförändringarna beskrivs inom forskning och av beslutsfattare som miljöterror som kommer att göra delar av världen helt obeboeliga, vilket framställer frånvaron av migration som ett otänkbart alternativ och migration inte bara som en lösning utan även en fullt naturlig respons på klimatförändringarna. I denna diskurs ses klimatdriven migration till och med som en möjlighet att förbättra människors livsvillkor, bidra till utveckling och få samhällen att blomstra. I denna typ av osäkerhetens diskurs ses katastrofer inte bara som oundvikliga, utan också som möjligheter för oss människor att lära oss, växa och utvecklas, både individuellt och kollektivt (Methmann & Oels, 2015, p. 59).
En nyhet inom denna diskurs är synen på de subjekt och objekt som man ämnar styra, där ett framträdande karaktärsdrag handlar om att stärka handlingsförmågan (empower) hos de som migrerar på grund av klimatförändringar. Det ”resilienta subjektet” går från att vara ett offer till att ses som en aktiv agent som är kapabel till att ”transformera” sig själv och sin situation. Därigenom gör man de som utsätts för klimatförändringarna ansvariga för att anpassa sig själva. Migration är inte något som bör undvikas, migranterna blir entreprenörer som aktivt uppmuntras att forma sitt eget öde. På så vis bidrar resiliensdiskursen till att utmåla de mest sårbara som självhjälpsaktörer och att klimatdriven migration ses som ett medvetet, fritt val av dessa agenter istället för en tvingande omständighet.
Det entreprenöriella subjektet åläggs ansvaret att optimera sin egen situation och söka uppnå sina egna intressen på en global arbetsmarknad. Därmed blir det arbetsmarknaden och inte statliga aktörer som föreslås kunna erbjuda nya möjligheter till uppehälle för de som drabbas av klimatförändringarna. Idén om socialt ansvarstagande ersätts här med en nyliberal självständighetssyn där det är hushåll och individer som anses ska bli resilienta snarare än samhällen.
fattigaste blir instängda (trapped) eller att migranter flyttar till osäkra områden (slum och liknande) där det finns risk för arbetslöshet, sociala spänningar och konflikt. I dessa fall styrks staters rätt till suveränt biopolitiskt maktutövande för att kontrollera oordnade befolkningar, om dessa utgör ett potentiellt hot mot det globala systemets liberala nationalstater och ordnade befolkningar (Methmann & Oels, 2015).
2.2.4 Resiliensdiskursens baksidor
Resiliensdiskursen med dess idé om migration som en lösning och en naturlig respons är inte ny, men det är enligt Methmann & Oels först de senaste åren som den har börjat dominera diskursen om klimatdriven migration inom forskning och beslutsfattande. Denna diskurs framstår på många sätt som attraktiv eftersom den handlar om att stärka människors egen agens så att de kan bli fria individer med handlingsförmågan att själva skapa bättre liv i skuggan av klimatförändringarna. Methmann & Oels menar dock att det finns åtminstone tre viktiga politiska implikationer i denna diskurs som vi behöver vara medvetna om.
För det första berövas subjekten (migranterna) inom resiliensdiskursen sina rättigheter, vilket är problematiskt eftersom frånvaro av rättslig status gör migranter ytterst sårbara för våld och utnyttjande. Istället för att betona att migranter har omistliga rättigheter förespråkar resiliensdiskursen anpassningsbarhet i en värld där de ekosystem som utgör grunden för överlevnad kan ha förintats. Resiliensdiskursen fokuserar därmed på ren överlevnad och bäddar in den förödelse och sårbarhet som klimatförändringarna orsakar i en diskurs om framsteg, utveckling och förändring.
För det andra skiftar resiliensdiskursen ansvaret för klimatanpassning från globala Nord till globala Syd, i och med att drabbade befolkningar ses som ansvariga för sina egna öden. Ur ett maktperspektiv är det också problematiskt när ansvaret för klimatanpassning läggs på individ- och hushållsnivå, snarare än på statlig nivå, eftersom stater har långt mycket mer makt att påverka detta. Det är därmed en bekväm diskurs för stater och mellanstatliga organisationer, eftersom diskursen möjliggör en friskrivning från ansvar för dem – om människor går under på grund av klimatförändringarna för att de väljer att stanna på sin hemort eller i sitt hemland är det deras eget fel eftersom de valde att inte flytta. Samtidigt är det väl känt att migration – särskilt transnationell och i synnerhet till industrialiserade länder – är kostsam, vilket lämnar många fattiga utan den möjligheten (Brown, 2007).
2.3 Ansvar, klimaträttvisa och ojämlikhetens geografi
Varför är det relevant att prata om ansvar och rättvisa i en diskussion om klimatdriven migration? Julian Agyeman (2008) har påpekat att klimat- och hållbarhetsdiskursen länge har dominerats av de ”gröna” frågorna, alltså frågor som sätter miljö och natur i centrum, medan frågor om ojämlikhet, orättvisor, rasism och klass länge har förbisetts och utelämnats från denna diskurs. Han förespråkar ett nytt paradigm som förenar frågor om rättvisa mellan människor och en välmående miljö eftersom han menar att dessa dimensioner är oseparerbara från varandra (Agyeman, 2008). Detta är ett centralt perspektiv också inom fältet politisk ekologi. Marxistiska geografer som David Harvey (1996) menar att eftersom miljö och samhälle är sammanflätade i ett dialektiskt förhållande kan vi inte analysera dem isolerat från varandra. När vi förändrar vår miljö genom bland annat teknik manifesteras även maktstrukturer och sociala hierarkier. Därmed är social rättvisa omöjlig att uppnå utan miljörättvisa, och vice versa (Harvey, 1996, p. 184) (Johnson, 2009).
Som Naomi Klein (2014) också skriver i sin bok This Changes Everything är problemet med klimatförändringarna egentligen så mycket större än att ”bara” minska utsläppen av växthusgaser. Eftersom klimatförändringarna och kapitalismen är intimt förknippade med varandra, handlar det om att vi måste ställa om hela världsekonomin, förändra globala maktstrukturer och tänka om hur vi lever våra liv i grunden (Klein, 2014). En sådan omställning måste också vara rättvis om den ska komma alla till del, vilket har lett till framväxten av diskursen om klimaträttvisa. Grundpoängen med konceptet klimaträttvisa är just att klimatförändringarna och de globala orättvisorna vad gäller sådant som välfärd, utveckling och tillväxt bara är två olika yttringar av ett och samma felaktigt system (Fisher, 2015). Det är den rika delen av världen som till största del har orsakat klimatförändringarna och under processen åtnjutit privilegier och välfärd som är förunnade bara en liten del av jordens befolkning, medan det är den fattiga, och största, delen av jordens befolkning som drabbas av konsekvenserna av denna utveckling. Det är därför vi behöver systemförändring - inte klimatförändring (Klein, 2014).
Denna systemkritik har även en rumslig dimension. Kulturgeografen Doreen Massey (2004) skriver om att det finns en tendens att stora, globala processer (så som klimatförändringarna eller kapitalism) ofta neutraliseras och blir fenomen som ”bara sker”, och som människor på lokala platser bara måste förhålla sig till. Det finns alltså en tendens, både i akademiska och politiska argument, att vi framställer det lokala som en produkt av det globala, att det lokala helt saknar agens och blir ett offer i globaliseringens framfart. Detta är ett tankefel enligt Massey som menar att vi måste se agensen i även det lokala; att lokala platser är agenter i globaliseringen. Det är genom lokala platser som det globala konstitueras, uppfinns, koordineras och produceras (Massey, 2004, p. 14). Till och med kapitalismen har en lokal praktik i hur människor interagerar med varandra i kapitalistiska ekonomier.
växthusgaser. Det är inte bara något som sker, det finns en agens bakom, det finns intentioner och det finns till och med strategier. Det går till och med att argumentera för att klimatförändringarna är en form av långsamt våld, och därmed en handling som utövas av förövare mot offer (Nixon, 2011). Alla platser är därmed inte enbart offer för globala processer; en del är också till stor del aktivt med och driver dessa. En viss del av världen har aktivt bidragit till att förändra jordens klimat, och dragit nytta av detta i form av kapitalackumulation, välstånd och makt. Därmed finns det också ett ansvar att utkräva på dessa platser.
2.4 Teoretiska utgångspunkter om språk, diskurs och social praktik
I denna studie använder jag Norman Faircloughs (2001; 2010) kritiska diskursanalys som analysmetod. Kritisk diskursanalys är dock inte enbart en metod med konkreta analytiska verktyg, utan den bygger även på en teoretisk grund och särskilda filosofiska grundantaganden. Här nedan går jag igenom de viktigaste teoretiska utgångspunkterna om hur språk, diskurs och social praktik hänger samman, medan själva metoden beskrivs närmare i kapitel 3.
Diskursanalysen kommer ur den socialkonstruktionistiska traditionen och bygger därmed på socialkonstruktionistiska premisser om språk, kunskap och världsuppfattning. Inom socialkonstruktionismen menar man att verkligheten så som vi uppfattar den är socialt
konstruerad, på så vis att den uttrycks och tolkas genom språket. Detta innebär bland annat att
vår syn på världen alltid är historiskt och kulturellt situerad, att vår kunskap och uppfattning om världen skapas och upprätthålls i sociala processer, att vår kunskap om världen inte är en objektiv sanning, och att det finns ett intimt samband mellan kunskap och social handling där en viss kunskap om något gör särskilda handlingar rationella (Winther Jørgensen & Phillips, 2000, pp. 11-12).
Det finns olika tolkningar och definitioner av vad diskurs egentligen är, men en beskrivning är att diskurs utgör ”ett bestämt sätt att tala om och förstå världen” (Winther Jørgensen & Phillips, 2000, p. 7). Fairclough definierar diskurs som ”språkbruk såsom social praktik”, med vilket han menar att diskurs inbegriper ett dialektiskt förhållande till vår sociala praktik. De är ömsesidigt beroende av varandra och bidrar till att konstituera (bygga upp) varandra (Winther Jørgensen & Phillips, 2000, p. 72). Diskursen konstituerar den sociala praktiken, och blir samtidigt konstituerad av densamma. Annorlunda uttryckt bidrar diskurser till att forma vår sociala verklighet, samtidigt som den sociala verkligheten bidrar till att forma diskurserna.
Denna konstituering sker genom språket. Fairclough pratar om semiosis som en ofrånkomlig del av materiella sociala processer, vilket inkluderar all form av meningsskapande (såväl bilder och kroppsspråk som texter) (Fairclough, 2001, p. 122). Semiosis är all form av språkligt uttryck (även bilder och kroppsspråk), och det är när vi uttrycker världen genom språket som vi också konstruerar, reproducerar och förändrar den sociala praktiken och därmed verkligheten så som vi uppfattar den.
3. METOD
Analysen i denna studie genomförs som sagt med hjälp av kritisk diskursanalys som metod, vilken tillämpas på Parisavtalet i form av en kommunikativ händelse för att analysera diskursen kring ansvar, rättvisa och klimatdriven migration. Kapitlet är strukturerat så att jag inledningsvis går igenom den kritisk diskursanalysens begreppsapparat och analytiska modell för att sedan beskriva hur detta tillämpas rent praktiskt i studien. Därefter diskuterar jag metodologiska överväganden kring forskningsdesign och urval, för att avslutningsvis säga några ord om studiens tillförlitlighet och kompletterande metoder.
3.1 Kritisk diskursanalys - begreppsapparat och analytisk modell
3.1.1 Diskursanalysens tre dimensioner
I en diskursanalys finns det tre dimensioner att förhålla sig till: text, diskursiv praktik och social praktik (se Figur 1). Detta innebär att man dels analyserar den kommunikativa händelsen (texten), som exempelvis en rapport, en artikel, en film, ett politiskt tal eller en intervju. I denna studie är det Parisavtalet som utgör den kommunikativa händelsen. Dels tittar man på den diskursiva praktiken som omger texten, och försöker kartlägga diskursordningarna, det vill säga ”summan av de diskurser som används inom en social institution eller en social domän” (Winther Jørgensen & Phillips, 2000, p. 73). Den diskursiva praktiken handlar om hur olika diskurser interagerar, samverkar och konkurrerar med varandra. Detta görs här med hjälp av Methmann & Oels diskursramverk för klimatdriven migration. För en fullskalig studie är det också relevant att studera den omgivande sociala praktiken, men för detta behöver man komplettera med andra teorier eftersom den sociala praktiken också innehåller icke-diskursiva
SOCIAL PRAKTIK
DISKURSIV PRAKTIK TEXT
Textproduktion
Textkonsumtion
Figur 1. Faircloughs tredimensionella modell för
element och därför inte låter sig fångas med enbart diskursanalys. Av denna anledning, samt av utrymmesskäl, kommer jag inte studera den omgivande sociala praktiken i denna studie mer än att jag kommer att beröra de konsekvenser den diskursiva praktiken omkring Parisavtalet kan få för den sociala praktiken i form av policy och beslutsfattande.
3.1.2 Interdiskursivitet, social kamp och hegemoni
Förhållandet mellan kommunikativa händelser och diskursordningar är dialektisk; det går åt båda hållen. Diskursordningar som system konstitueras av kommunikativa händelser, som exempelvis medierapporteringen av situationen i New Orleans efter orkanen Katrina. Alla de artiklar och rapporteringar som journalister och media gjorde bidrog till att bygga upp en diskurs som utmålade de överlevande som farliga och kriminella. Samtidigt bidrar diskursen till att forma och sätta ramarna för de kommunikativa händelserna, på så vis att den lägger restriktioner på vad som kan sägas och inte. Exempelvis var det antagligen svårt att i fallet med Katrina rapportera om positiva händelser som hur människor hjälper varandra och samarbetar i en svårartad situation, eftersom den rådande diskursen inom nyhetsgenren satte förväntningar på att människorna skulle beskrivas utifrån sina värsta sidor (en sorts sensationsjournalistik).
Men kommunikativa händelser kan också bryta mot dessa ramar genom att aktörer använder sig av diskurser och genrer på nya sätt eller lånar från andra diskurser. Detta sker genom så kallad interdiskursivitet, som är en form av intertextualitet, vilket innebär att texter alltid förhåller sig till andra texter inom (och till viss del utanför) diskursen. På så vis finns det alltid ett handlingsutrymme, eller agens, för språkbrukare att bidra till att förändra den rådande diskursordningen. När kommunikativa händelser bryter mot en diskurs genom nya former av artikulering av en diskurs påverkar det gränserna både inom diskursordningen och mellan olika diskursordningar och bidrar till att skapa förändring (Winther Jørgensen & Phillips, 2000, p. 77). Ett exempel på interdiskursivitet kan vara när företag i syfte att marknadsföra sig som miljömässigt eller socialt ansvarstagande lånar från en miljödiskurs eller en feministisk diskurs i så kallad greenwashing och pinkwashing.
På så vis kan interdiskursivitet och diskursiva relationer fungera som en arena för social kamp och konflikt, där olika aktörer och grupper kämpar om att vinna dominans i diskursordningen för att på så sätt också skaffa sig tolkningsföreträde och makt. En sådan diskursiv dominans bidrar till att skapa hegemoni, en sorts betydelsekonsensus, där vissa tankar, uttryck och handlingar blir självklara medan andra blir förlöjligade, förbjudna eller otänkbara (Winther Jørgensen & Phillips, 2000).
3.2 Tillämpning av diskursanalytiska verktyg
3.2.1 Textmässiga analysverktyg
begrepp inte särskilt relevanta. Istället fokuserar jag i textanalysen på de grammatiska element som Fairclough kallar för transitivitet och modalitet.
Med transitivitet avses hur händelser och processer förbinds (eller inte förbinds) med subjekt och objekt. På så vis studerar man hur handling och agens manifesteras i språket. Frågor som vem som är subjekt (aktiv aktör) och vem som är objekt (passiv aktör) är av central roll här. Man kan leta efter användandet av passivformer, vilket ofta utelämnar agenten i en handling. Ett exempel kan exempelvis vara om klimatförändringarna beskrivs som något som ”bara sker” eller som processer som är orsakade av mänskliga aktörer. Ett annat sätt att dölja agens är genom så kallad nominalisering, där man ersätter hela processer som inkluderar subjekt och objekt med ett substantiv. Exempelvis om man pratar om förekomsten av migrationsströmmar eller ”volymer” (ett populärt ord idag) istället för människor som migrerar.
Modalitet har med inställning, attityd eller ”sätt” att göra och avser grad av instämmande i
en sats. Detta kan exempelvis avspeglas i hur språkbrukaren artikulerar påståenden, där man kan utläsa nyansskillnader ”får konsekvenser för diskursens konstruktion av både sociala relationer och kunskaps- och betydelsesystem” (Winther Jørgensen & Phillips, 2000). Det är till exempel skillnad på formuleringen ”klimatförändringar bidrar till ökad migration” och ”klimatförändringar kan bidra till ökad migration”. Sanning är en form av modalitet (där något helt enkelt är på ett visst sätt) medan möjlighet är en annan (något kan vara på ett visst sätt). Detta är möjligt att analysera bland annat genom att studera hur modala hjälpverb, så som kan, är, bör, ska, används i satserna.
3.2.2 Verktyg för att analysera diskursiv praktik
I analysen av diskursiv praktik ska man inom kritisk diskursanalys titta på textens produktions- och konsumtionsförhållanden (Winther Jørgensen & Phillips, 2000, p. 85). Med textens produktion avses hur texten har skapats och färdigställts. Frågor som man kan ställa sig är: I vilket sammanhang är texten producerad? Av vem/vilka? I vilket syfte? Vilka led har den gått igenom innan publicering? För textens konsumtion gäller liknande frågeställningar: Hur konsumeras texten? Vilken är målgruppen? Hur tolkas den av mottagaren? Dessa frågeställningar är dock svårare att besvara utan exempelvis receptionsundersökningar.
Vidare ska man även studera intertextualiteten (och därigenom även interdiskursiviteten) mellan analystexten och andra texter. Om det finns möjlighet kan man studera samma text i olika stadier i produktionsledet, en så kallad intertextuell kedja, och se hur uppbyggnaden och innehållet förändras under processen och därigenom dra slutsatser om produktionsförhållandena. Även den manifesta intertextualiteten, när det i en text direkt hänvisas till andra texter, är en central del i denna analys.
Genom intertextuell analys kan man också blottlägga graden av interdiskursivitet i en text och därmed även graden av förändring eller reproduktion. En text som präglas av hög interdiskursivitet (där flera olika diskurser blandas) är enligt Fairclough ett tecken på diskursiv förändring och därmed också social förändring, medan en text med låg interdiskursivitet (som strikt håller sig till en och samma diskurs) tyder på reproduktion av det bestående (Winther Jørgensen & Phillips, 2000, p. 87).
slutsatser om hur denna text bidrar till att reproducera eller förändra diskursen om klimatmigration och den omgivande sociala praktiken i form av politisk handling.
3.3 Forskningsdesign och urval
Denna studie är upplagd i form av en fallstudie där Parisavtalet står i fokus för analys i egenskap av en text som manifesterar hur diskursen kring klimatförändringar i det internationella samfundet är konstruerad. En fallstudie är en intensiv form av forskningsdesign som, till skillnad från extensiva upplägg, är fördelaktig när man som forskare ämnar studera ett fenomen mer på djupet och försöka förstå de specifika karaktärsdragen hos ett fall eller flera fall som är av särskilt intresse (Bryman, 2011, p. 74). Ett fall kan vara i princip vad som helst, från en enskild person eller organisation till ett helt land eller en isolerad händelse, helt beroende på vad det är för fenomen och vetenskapligt problem som ska studeras.
När man vill studera en diskurs kan man antingen göra ett extensivt urval för att fånga en bred bild av hur diskursen är konstruerad, eller så gör man ett mindre men strategiskt urval som fortfarande är representativt för diskursen. Eftersom Parisavtalet är en internationell överenskommelse mellan medlemsländerna inom FN:s klimatkonvention UNFCCC (som är den främsta arenan för internationella klimatförhandlingar) om vilka åtgärder som ska vidtas mot den globala uppvärmningen, är avtalet ytterst representativ för diskursen inom det internationella samfundet kring just klimatfrågan. Det säger därmed även indirekt något om den större och angränsande diskursen kring klimatdriven migration genom hur klimatanpassning beskrivs, i och med att migrationsfrågan är en del av anpassningsdiskursen.
Ytterligare en anledning till att analysera just Parisavtalet är på grund av dess ställning som politiskt och juridiskt dokument. Parisavtalet är inte vilken text som helst, utan ett politiskt dokument som har makt att påverka klimatets, och därmed mänsklighetens, framtid. Det är ett 25 sidor långt internationellt avtal mellan de 197 parter (196 länder plus EU) som har ingått i FN:s klimatkonvention och är juridiskt bindande för de 147 som hittills har ratificerat det. Alla dessa länder har gått samman och enats om gemensamma målsättningar och tillvägagångssätt för att hantera klimatförändringarna. Den övergripande målsättningen i avtalet är att inte låta den globala uppvärmningen överstiga två grader Celsius (tvågradersmålet), och göra ansträngningar för att begränsa uppvärmningen till 1,5 grader från förindustriell nivå. Avtalets främsta syfte är därmed att styra politiska beslut på regional och nationell nivå gällande sådant som utsläppsminskningar och klimatanpassning. Därmed spelar det stor roll vilken typ av diskurs som avtalet bidrar till att producera, eftersom det därmed sätter ramarna för vilka typer av politiska beslut och handlingar som blir rationella och legitima.
3.4 Reliabilitet, validitet och generaliserbarhet
En kvalitativ analysmetod som kritisk diskursanalys inbegriper alltid ett stort mått av tolkning från forskarens sida. Tolkningsmomentet kan vara problematiskt för studiens reliabilitet och validitet, eftersom det alltid finns risk för ett visst mått av jäv i analysen på grund av de tidigare erfarenheter och kunskaper man som forskare besitter. Denna påverkar även studiens replikerbarhet; om någon annan skulle upprepa denna studie skulle hen inte nödvändigtvis komma fram till samma resultat som jag. Detta är en problematik som är inbyggt i den kvalitativa forskningens karaktär och delvis även förknippat med den samhällsvetenskapliga forskningen i stort. Med detta sagt är resultaten dock inte mindre tillförlitliga bara för det, eftersom en kvalitativ studie möjliggör att forskningen kan dyka ner på djupet istället och fånga nyanserna och komplexiteten i ett fenomen. Det man som forskare kan göra för att så gott som möjligt väga upp för potentiell bias och färgade glasögon är att försöka vara så självkritisk som möjligt, till exempel genom att gå in i studien med så öppet sinne som möjligt och alltid fråga sig om det inte hade kunnat vara precis tvärtom när man gör sin analys.
Fallstudien som forskningsdesign anklagas ibland för att vara omöjliga att generalisera utifrån, på grund av sitt snäva urval. Det finns en poäng i kritiken i och med att fallstudiens styrka inte ligger i att kunna generalisera till en större population, utan snarare i dess möjlighet att på djupet studera komplexiteten i ett fenomen. Detta till trots går det att generalisera även från en fallstudie, så länge valet av fall har gjorts på ett strategiskt och genomtänkt sätt. Om fallet kan sägas vara kvalitativt representativt för en större population i egenskap av dess tyngd kan man ändå generalisera teoretiskt utifrån ett eller ett fåtal fall med god konfidens (Teorell & Svensson, 2007, p. 222).
3.5 Kompletterande metod
För att eftersträva transparens och redighet i forskningen bör jag också säga några ord om de kompletterande metoder jag har använt mig av under förberedelserna av denna studie. Den 8– 12 maj 2017 var jag närvarande som observatör vid UNFCCC:s mellanförhandlingar i Bonn i Tyskland genom hållbarhetsnätverket PUSH Sverige. På plats där genomförde jag deltagande observationer med syftet att sätta mig in i förhandlingarnas politiska innehåll såväl som den generella diskursen och jargonen inom UNFCCC. Jag deltog även i sidoevenemang som workshops och seminarier som handlade om anpassning, förluster och skador, samt genomförde fyra rekognoserande semistrukturerade intervjuer på temat klimatdriven migration med väl insatta informanter.
4. ANALYS
Diskursanalysen av Parisavtalet här är upplagd på så vis att jag först sätter texten i dess genre- och stilmässiga kontext och diskuterar vilka implikationer detta får för resten av analysen. Sedan analyserar jag avtalet som en text med fokus på transitivitet och modalitet i språkbruket. Därefter undersöker jag avtalets diskursiva praktik med avseende på textens produktion och konsumtion, samt intertextualitet. Avslutningsvis sammanfattar jag mina resultat i ljuset av uppsatsens syfte och frågeställningar.
4.1 Parisavtalets genre och stil
Som tidigare nämnts är Parisavtalet ett politiskt dokument i form av ett avtal mellan en mängd förhandlande parter. Just att det befinner sig inom genren politiska dokument gör att man också måste ha en förståelse för vad politik är. Enligt Fairclough är politik ett tillvägagångssätt för att gemensamt skrida till handling för att lösa problem och specifikt om att ta beslut om hur man ska handla (Fairclough & Fairclough, 2012). I den politiska diskursen argumenterar olika parter för att få igenom just sin idé om vilket vore det bästa tillvägagångssättet för att lösa problemet. Men det kan också vara så att tillvägagångssätten redan är bestämda utifrån ideologiska ståndpunkter eller särintressen, vilket gör att ett problem också måste konstrueras på ett särskilt sätt för att göra åtgärderna legitima.
Parisavtalet är dock inte enbart ett politiskt dokument, det är också ett styrdokument som är juridiskt bindande. På så sätt skiljer det sig från andra politiska dokument genom att det syftar till att styra parternas gemensamma handlingar. Själva syftet med texten att påverka den
sociala praktiken i form av att styra politiska beslut på regional och nationell nivå, vilket gör
att språket och formuleringarna blir av extra stor tyngd här. Varje ordval är noga genomtänkt och varje mening är en kompromiss av olika intressen från alla parter som har försökt driva sina agendor.
Stilen i Parisavtalet är därmed byråkratiskt och språket svårtillgängligt. Verben är av stor
betydelse i dessa texter eftersom det är de som till stor del styr politisk handling. Det är stor skillnad på en formulering med verben ”skall” och en med verbet ”bör” eller ”kan”. ”Skall” är ett tvingande verb som inte lämnar något utrymme för subjektet att avstå från politisk handling. ”Bör” är istället ett uppmanande verb som inte är lika hårt styrande och lämnar ett större utrymme för subjektet att välja om uppmaningen ska följas eller inte.
Eftersom internationella avtal som Parisavtalet bygger på gemensamma ansträngningar och till stor del god vilja inom det internationella samfundet, så tenderar de att vara skriva i en mjukare stil. Detta beror också på att det inte finns någon överstatlig ”polis” som kan tvinga suveräna stater att följa internationella avtal om de skulle vägra. Därför blir den internationellt politiska diskursen inbäddad i ett mer diplomatiskt språk än exempelvis olika nationella politiska diskurser där man oftare kan hitta en tydligare och hårdare styrning.
4.2 Textanalys av Parisavtalet
uppnå målen ska övervakas och liknande. De delar som främst är av intresse för denna analys är Inledningen med dess erkännanden av olika aktörer, frågor och perspektiv, Artikel 7 om anpassning, Artikel 8 om förluster och skador, samt Artikel 11 om kapacitetsbyggande.
Förenklat går det att dela upp Parisavtalet i två huvudsakliga diskurser eller teman. Dels diskursen om utsläppsminskningar – hur vi ska lyckas kapa utsläppen så att vi håller tvågradersmålet, och dels diskursen om anpassning – hur vi ska anpassa oss till de klimatförändringar som redan sker och kommer att ske i framtiden (se Figur 2). Utöver och under dessa teman finns det mer specifika frågor som handlar om exempelvis finansiering, uppföljning och kontroll, kapacitetsbyggande, förluster och skador. Det bör också påpekas att diskursen om anpassning är den dominerande i avtalet i jämförelse till diskursen om utsläppsminskningar rent utrymmesmässigt. Bara ordet anpassning (adaptation) nämns i dubbelt så stor utsträckning (47 gånger) som utsläppsminskningar (mitigation), vilket bara nämns 23 gånger.
4.2.1 Problemformuleringen och synen på ansvar
I inledningen till PA, på de första två sidorna, hittar vi först en uppsättning paragrafer som sätter kontexten för avtalet. Dessa anger att de ingående parterna har ingått denna överenskommelse med vissa aspekter i åtanke. Det handlar om att notera (note), uppmärksamma (recognize), ta i
beaktning (take into account), ta i full beaktning (take into full account), understryka
(emphasize), bekräfta (affirm), och erkänna (acknowledge) aspekter så som gemensamt men differentierat ansvar i klimatfrågan, särskilda behov och förutsättningar för utvecklingsländer och mycket mer1. Dessa verb är till skillnad från de uppmanande verben inte imperativa – de uppmanar inte till handling. Dessa paragrafer tillhör alltså inte själva överenskommelsen för politisk handling, men de är fortfarande viktiga i och med att de sätter särskilda frågor på
1
Egen översättning av dessa verb gjordes med hjälp av digitala ordböcker och uppslagsverk så som Merriam Webster Dictionary och Google Translate.
PARISAVTALET Diskurs om utsläppsminskningar Nationella bidrag Finansiering Kontroll, uppföljning & transparens Diskurs om anpassning
Finansiering Kapacitetsbyggande Förluster och skador
dagordningen, och modaliteten hos verben signalerar med vilken tyngd detta görs. Exempelvis har ett verb som erkänner en större tyngd än ett verb som noterar.
Som ett exempel kan vi i inledningen, paragraf, 11 läsa att parterna till avtalet erkänner att de bör respektera, förespråka och överväga sina förpliktelser gentemot de mänskliga rättigheterna, rätten till hälsa, rättigheterna för ursprungsbefolkningar, lokalsamhällen,
migranter, barn, funktionsnedsatta och människor i utsatta situationer, samt rätten till
utveckling, jämställdhet mellan könen, kvinnors egenmakt och rättvisa mellan generationerna. ”Acknowledging that climate change is a common concern of humankind, Parties should, when taking action to address climate change, respect, promote and consider their respective obligations on human rights, the right to health, the rights of indigenous peoples, local communities, migrants, children, persons with disabilities and people in vulnerable situations and the right to development, as well as gender equality, empowerment of women and intergenerational equity” (United Nations, 2015, p. 2).
Denna paragraf är av extra stort intresse för denna studie eftersom det är den enda paragraf där ordet migrant nämns. Inte någon annanstans i avtalet står det om migranter, migration, displacement eller flyktingar. Detta är alltså det enda direkta hänsynstagandet till migranters situation i Parisavtalet, vilket inte säger särskilt mycket. Men om vi samtidigt har i åtanke att PA inte handlar om klimatdriven migration utan om klimatförändringarna och vad vi kan göra för att motverka dessa, så är det ändå av betydelse att migranters rättigheter faktiskt erkänns i avtalet. Här ges det alltså uttryck för den rättighetsdiskurs som Methmann & Oels beskriver.
Som vi kan se ovan skriver man också ut att klimatförändringarna är en ”common concern
of humankind”. Här har vi alltså en nyckel till hur problemet formuleras. Att
klimatförändringarna framställs som en gemensam angelägenhet för mänskligheten är svårt att invända mot, men det är samtidigt en svepande problembeskrivning utan någon större differentiering mellan hur olika människor drabbas av effekterna och där de ansvariga utelämnas. Detta riskerar att osynliggöra skillnader mellan olika länder och befolkningar och bidrar till att sudda ut det historiska ansvaret för de rika, industrialiserade länderna.
Frågan om ansvar tas dock upp explicit i avtalet. I inledningen skriver man ut att processen är vägledd av principen gemensamt men differentierat ansvar och respektive förmågor i ljuset av olika nationella förutsättningar.
In pursuit of the objective of the Convention, and being guided by its principles, including the principle of
equity and common but differentiated responsibilities and respective capabilities, in the light of different national circumstances, (United Nations, 2015, p. 1)
Även det konsekventa användandet av ordet parter (parties) gör att diversiteten mellan olika länder döljs och ansvaret åläggs alla parter än enbart vissa. Parterna framställs nästan uteslutande i passiv form, vilket tonar ner deras agens och handlingsutrymme. Denna
transitivitet bidrar också till en ansvarsförskjutning som minskar ansvarsbördan för framför allt
de rika länderna.
Ytterligare ett tecken på ansvarsförskjutning är frågan om nationellt satta bidrag till utsläppsminskningar (Nationally Determined Contributions - NDCs). Detta är den viktigaste mekanismen i avtalet som adresserar själva grundproblemet till klimatförändringarna. I artikel 3 kan man läsa:
As nationally determined contributions to the global response to climate change, all Parties are to undertake and communicate ambitious efforts as defined in Articles 4, 7, 9, 10, 11 and 13 with the view to achieving the purpose of this Agreement as set out in Article 2. (United Nations, 2015, p. 3)
Innebörden i denna paragraf säger att alla parter, genom frivilliga åtaganden, ska bidra till att uppnå målet att den globala uppvärmningen inte ska överstiga två grader. Genom att beskriva detta som bidrag görs en mycket viktig semiotisk förändring av diskursen. Ett bidrag konstruerar en bild av utsläppsminskningar som något givmilt, som en gåva eller allmosa från den generöse till dem som är i behov eller nöd. Detta är radikalt annorlunda mot att använda en formulering som anger att parter är skyldiga att göra utsläppsminskningar. Med tanke på att varje lands totala utsläpp av växthusgaser gör dem skyldiga till klimatförändringarna skulle mekanismen för utsläppsminskningar lika gärna kunna formuleras som en skyldighet att minimera sin inverkan på klimatet. Istället bidrar denna formulering till konstruktionen av en diskurs där ansvarstagande och klimatledarskap ses som en frivillig sysselsättning i mån om utrymme bland de nationella prioriteringarna. Detta kan motiveras dels utifrån respekten för suveränitetsprincipen och nationalstaters egenbestämmande över sina nationella utsläppsminskningar, och dels utifrån svårigheterna för parterna att komma överens om konkreta målsättningar.
Detta riskerar bidra till en diskursförskjutning från utsläppsminskningar till att ett allt större fokus läggs på anpassning till klimatförändringar. Det ska dock nämnas att det finns en brasklapp i avtalet även för detta. I Artikel 7, paragraf 9, kan man läsa att parterna uppmärksammar att utsläppsminskningar minskar behovet av anpassning.
Paragraf 4: Parties recognize that the current need for adaptation is significant and that greater levels of mitigation can reduce the need for additional adaptation efforts, and that greater adaptation needs can involve greater adaptation costs. (United Nations, 2015, p. 9)
Dock kvarstår problematiken med att mekanismen för utsläppsminskningar i avtalet formuleras som frivilliga bidrag snarare än obligatoriska skyldigheter, vilket möjliggör att mer fokus läggs på anpassning och att politiker därmed kan undslippa att genomföra tuff utsläppsminskningspolitik på hemmaplan.
Noting the importance of ensuring the integrity of all ecosystems, including oceans, and the protection of
biodiversity, recognized by some cultures as Mother Earth, and noting the importance for some of the concept of "climate justice", when taking action to address climate change, (United Nations, 2015, p. 2) Detta är intressant ur flera aspekter. För det första är, som har poängterats ovan, modaliteten i verbet notera svagare än i exempelvis erkänna. Att parterna i avtalet noterar vikten av klimaträttvisa innebär att man inte tillskriver det samma tyngd som ett erkännande eller att ta det i full beaktning. Detta blottlägger en oenighet i förhandlingarna där vissa parter har drivit frågan om klimaträttvisa, men där man inte har lyckats uppnå konsensus om att erkänna detta som viktigt för alla. Här kan man i texten skönja en diskursiv kamp där diskursen om klimaträttvisa förvisso har tagit sig in i texten, men där den absolut inte har uppnått dominans. Till Parisavtalets försvar ska ändå sägas att man erkänner att de rika, industrialiserade länderna bär ett större ansvar än utvecklingsländer. Detta syns exempelvis i att man uppmärksammar ett differentierat ansvar, att man betonar vikten av att utvecklingsländer och de som är mest sårbara för klimatförändringarnas effekter ska ges stöd och hjälp i att nå sina utsläppsminskningsmål och att anpassa sig till klimatförändringarna.
“Parties recognize the importance of support for and international cooperation on adaptation efforts and the importance of taking into account the needs of developing country Parties, especially those that are particularly vulnerable to the adverse effects of climate change.” (United Nations, 2015, p. 9)
Man uppmärksammar också vikten av hållbara livsstilar och hållbara konsumtions- och produktionsmönster för att möta klimatförändringarna och att utvecklade länder tar ledarskap i detta.
Also recognizing that sustainable lifestyles and sustainable patterns of consumption and production, with
developed country Parties taking the lead, play an important role in addressing climate change, (United Nations, 2015, p. 2)
Detta visar på ett omställningsperspektiv som är förknippat med resiliensdiskursen, men där ansvaret för denna omställning i större utsträckning läggs på de som har störst klimatpåverkan. Men samtidigt blir risken med denna diskurs att det uppstår en ansvarsförskjutning där utvecklade länder kan ”köpa sig fria” från ansvaret att minska sina utsläpp genom att hjälpa utvecklingsländer att anpassa sig till klimatförändringarna.
4.2.2 Dominans av resiliensdiskursen inom anpassningsdiskursen
Vilka element från de tre diskurserna som Methmann & Oels (2015) presenterar går att återfinna i Parisavtalet? Först och främst går att konstatera att säkerhetsdiskursen i form av
nationell säkerhet är i princip helt frånvarande. Även om klimatförändringarna i avtalet
beskrivs i termer av ”ett hot” (United Nations, 2015, pp. 1, 3), så lämnas detta i texten öppet för tolkning. Det skrivs inte ut för vem detta är ett hot, och den rimliga tolkningen av detta är att det är ett hot mot alla. Detta är inte ett särskilt förvånande resultat eftersom säkerhetsdiskursen inom internationella förhandlingar enligt Methmann & Oels (2015) redan är överspelad. Dessutom är det troligare att en sådan diskurs återfinns på nationell nivå snarare än internationell, eftersom den nationella diskursen konstrueras i relation till andra nationer. Detta är inte görbart i samma utsträckning i ett internationellt sammanhang som bygger på samarbete, och framför allt inte något som skulle manifesteras i en gemensam text.
Av de två andra diskurserna från Methmann & Oels (2015) kan vi se en tydlig dominans av resiliensdiskursen i Parisavtalet inom ramen för anpassningsdiskursen, vilket också är den diskurs som bidrar till ansvarsförskjutning till utsatta befolkningar. Detta framgår exempelvis i artikel 2(b) där det står att avtalet syftar till att stärka den globala responsen på hotet från klimatförändringarna genom att bland annat öka anpassningsförmågan till de skadliga effekterna av klimatförändringarna och främja resiliens.
“Increasing the ability to adapt to the adverse impacts of climate change and foster climate resilience and low greenhouse gas emissions development, in a manner that does not threaten food production” (United Nations, 2015, p. 3)
Betoningen av resiliens lyfts återigen upp i Artikel 7 paragraf 1, som behandlar anpassningsfrågan, där det står att:
“Parties hereby establish the global goal on adaptation of enhancing adaptive capacity, strengthening resilience and reducing vulnerability to climate change, with a view to contributing to sustainable development and ensuring an adequate adaptation response in the context of the temperature goal referred to in Article 2. (United Nations, 2015, p. 9)
Här slår man fast ett globalt mål om att öka den adaptiva förmågan, stärka resiliens och minska sårbarhet till klimatförändringarna. Resiliensbegreppet har alltså inte bara tagit sig in på agendan, utan även formulerats i termer av ett globalt mål. Det är alltså något alla länder ska eftersträva.
Även i Artikel 7, paragraf 9 dyker resiliens upp som en möjlig del av de nationella anpassningsplanerna som varje land ska formulera.
Resiliens av socioekonomiska och ekologiska system är alltså ett av flera perspektiv som parterna föreslås att bidra till. Det är på så vis en viktig del i verktygslådan för klimatanpassning, men inte det enda.
Rättighetsdiskursen då, finns den närvarande överhuvudtaget? Ja på så vis att man erkänner mänskliga rättigheter och rättigheterna för de som drabbas av effekterna av klimatförändringarna (däribland migranter) (United Nations, 2015, p. 2). Men detta är ett i överlag marginaliserat perspektiv där man inte heller anger vilka särskilda rättigheter det rör sig om. Ett problem med detta för migranter, framför allt inrikes migranter, är just frånvaron av rättigheter. Så ur denna aspekt är rättigheter något som Parisavtalet kringgår i stor utsträckning, eftersom man inte tydliggör vilka rättigheter det handlar om och på vilka sätt dessa ska respekteras.
4.3 Analys av Parisavtalets diskursiva praktik
I analysen av den diskursiva praktiken för Parisavtalet undersöker jag dels textens produktion och konsumtion, och dels dess intertextualitet och interdiskursivitet. För att förstå vilka produktions- och konsumtionsförhållanden som Parisavtalet är underkastat behöver vi gå tillbaka till textens syfte och kontext.
Parisavtalet är som tidigare nämnts ett politiskt och juridiskt dokument vars produktionsförhållande inbegriper politiska förhandlingar mellan dess alla parter som alla har sina respektive politiska agendor som de försöker driva. Detta innebär att avtalet har fått genomgå många turer med tentativa utkast och revideringar innan det har nått sin slutliga form så som det är publicerat och ratificerat. Under dessa olika produktionsfaser har texten tagit sig olika uttryck, ord har bytts ut, meningar har strukturerats om, innehåll har lagts till och dragits ifrån – allt utifrån vad de förhandlande parterna har lyckats komma överens om. Detta gör att Parisavtalet manifesterar en hög grad av interdiskursivitet där element från konkurrerande diskurser från olika politiska agendor samsas i en politisk konsensus och en diskursiv blandning. Eftersom texten är just ett resultat av en förhandlingsprocess blir det centralt att förstå hur makten att påverka innehållet i avtalet är fördelat mellan parterna.
Bland de förhandlande parterna finner vi dels enskilda stater. Att vissa stater har mer att säga till om i dessa förhandlingar framstår som tämligen självklart. De ”stora spelarna” är också de mest folkrika länderna och framför allt de största ekonomierna, som exempelvis USA, Kina, Ryssland, Indien, Brasilien, Kanada, Australien. Att dessa länders intressen väger tyngre i en förhandling än exempelvis Sveriges, Angolas, Kiribatis eller Honduras intressen är självklart i och med att de också står för en betydligt större andel av de globala utsläppen.
