En myckenhet av färger
En studie av Leksandsdräktens liturgiska skiftningar under 100 år
Harald Götlind
Kandidatuppsats i Kyrko- och missionsstudier Teologiska institutionen vid Uppsala universitet VT 2020
Handledare Professor Magnus Lundberg
Innehåll
Inledning ... 2
Syfte och frågeställning ... 3
Forskningsläge ... 3
Källmaterial ... 6
Metod ... 7
Hypoteser ... 8
Begreppsanvändning ... 8
Översikter över dräkten och året ... 9
Leksandsdräkten – en översikt ... 9
Kyrkoåret – en översikt ... 13
Kontinuitet och förändring ... 17
Dräkten i relation till kyrkoåret ... 17
Förändringar i dräktrekommendationerna ... 18
Sammanfattande diskussion ... 25
Avslutande reflektioner ... 28
Källor och litteratur ... 29
Tryckta källor ... 29
Muntliga uppgifter ... 29
Litteratur ... 29
Bilder ... 30
Bilaga ... 31
Inledning
I Leksands pastorat (Leksands, Djura och Siljansnäs församlingar) i Dalarna har befolkningen un- der hundratals år i stor utsträckning använt Leksandsdräkten både i kyrkliga och i profana sam- manhang. Ända in på 1900-talet var dräkten den allmänna klädseln vid kyrkogång och ofta använd klädsel till vardags och fest för allmogen. Men bruket har förändrats över tid. I dag har Lek- sandsdräkten kommit att bli en finklädsel som oftast bara nyttjas vid speciella tillfällen.
Under andra halvan av 1700-talet fick dräkten till stor del sin nuvarande utformning med en mängd dräktdelar, i olika färg och material, som i olika kombinationer användes vid olika söndagar. Lek- sandsdräkten uppvisade således en mängd liturgiska skiftningar som hjälpte församlingsborna att känna igen sig i kyrkoårets rytm.1 Fram till mitten av 1800-talet var Leksandsdräkten vanlig som klädsel både för kvinnor och män. I och med att klädseln kostym blev allt vanligare under andra halvan av 1800-talet minskade bruket av den manliga Leksandsdräkten. Hos kulturbärare såsom sångare i kyrkokörer och spelmän har den manliga dräkten i hög grad levt kvar till i dag. Även hos medverkande i gudstjänster i Leksands pastorat, till exempel kyrkvärdar, kyrkväktare och kyrko- musiker, lever dräkten. De senaste decennierna har däremot bruket av den kvinnliga dräkten mins- kat bland gudstjänstbesökare.2
För att kunna bevara traditioner och lära ut vilka delar av dräkten som kan användas vid olika tillfällen har det i Leksand, sedan tidigt 1920-tal, givits ut ett antal små skrifter med anvisningar om bruket av Leksandsdräkten. Dessa dräktalmanackor har kunnat användas av gudstjänstbesökare som vill bära dräkt i kyrkan. När det kommer till klädseln för till exempel kyrkvärdarna och kyrko- kören har dräktrekommendationerna under lång tid dessutom vilat på en muntligt överförd tradi- tion.3
Kyrkoåret har förändrats en del under de senaste hundra åren och de olika söndagarnas betydelse för bygden har förändrats. Jag ställer mig frågan hur detta har påverkat det anmodade dräktbruket i kyrkan. Hur har förändringar av söndagars tematik och reduceringen och tillskottet av söndagar behandlats i nya dräktalmanackor?
1 Söderbaum, Wilhelm (1967), Leksandsdräktens utveckling under tvåhundra år 1750–1950, utg. av Greta Söderbaum (Tällberg), s. 11–19.
2 Muntlig uppgift från Kersti Jobs-Björklöf, kyrkvärd i Leksands församling.
3 Muntlig uppgift från Kersti Jobs-Björklöf, kyrkvärd i Leksands församling.
Syfte och frågeställning
Syftet med denna uppsats är att klargöra sambandet mellan Leksandsdräktens liturgiska skiftningar och förändringarna av kyrkoåret under de senaste hundra åren. Fokus i uppsatsen kommer ligga på kvinnodräkten. Frågeställningen blir således:
• Hur har föreskrifterna för bruket av den kvinnliga Leksandsdräkten, så som de anges i utgivna dräktalmanackor, förändrats under perioden 1923–2020 i relation till kyrkoårets förändringar?
Det som studeras är således rekommendationerna rörande dräktens användning och inte det fak- tiska bruket.
Forskningsläge
Uppsatsen berör två olika forskningsområden som jag kommer diskutera, dels Leksandsdräktens utveckling, dels kyrkoårets förändring. Nedan presenteras forskningsläget för de två områdena.
Leksandsdräkten
Ulla Centergran doktorerade i etnologi 1996 vid Göteborgs universitet med avhandlingen Bygdedräkter, bruk och brukare. Avhandlingen berör folk- och bygdedräkter ur ett etnologiskt och kulturellt perspektiv. Centergrans studie tar inte upp den specifika kyrkliga användningen av dräk- terna i särskilt stor utsträckning.4
Konsthistorikern och folklivsforskaren Inga Arnö-Berg och före detta intendenten vid Nordiska museet, tillika före detta ordföranden för Sveriges Hemslöjdsföreningars Riksförbund, Gunnel Hazelius-Berg skrev 1975 boken Folkdräkter och bygdedräkter från hela Sverige. Denna bok fokuserar på det geografiska skiftningarna som finns i folk-och bygdedräkter i Sverige. Inga Arnö-Berg och Gunnel Hazelius-Berg tar i ett kapitel upp kyrkans och statens betydelse i bevarandet och utveck- landet av folk- och bygdedräkter i Sverige.5
Den postumt utgivna boken av stadsläkaren i Norrköping Wilhelm Söderbaum (1874–1962), Leksandsdräktens utveckling under tvåhundra år 1750–1950, utkom 1967. Söderbaum redogör grundligt
4 Centergran, Ulla (1996), Bygdedräkter, bruk och brukare (Göteborg: Etnologiska institutionen).
5 Arnö-Berg, Inga & Hazelius-Berg, Gunnel (1975), Folkdräkter och bygdedräkter från hela Sverige (Västerås: Ica-förlag).
för Leksandsdräktens historiska användning och förändring under två hundra år. Söderbaum skriver både om dräktens utseende, användning och tillverkningsmetoder. Boken är uppbyggd utifrån de olika dräktdelarna som var för sig får sin historia beskriven och i vilken kombination med andra dräktdelar de bör användas vid olika tillfällen både till vardags och till fest.6
Moa Samuelsson vid Stockholms universitet skrev 2017 kandidatuppsatsen ”Alltid rätt klädd”. En etnologiskstudie av Leksandsdräkten idag. Studien bygger på ett antal intervjuer med personer som an- vänder Leksandsdräkten i dag och fokuserar på det kulturella bruket av dräkten i profana samman- hang. Uppsatsen berör det kyrkliga bruket men går inte specifikt in på hur kopplingarna mellan kyrkoåret och dräkten ser ut.7
En viktig person för studiet av Siljansbygdens dräktskick och kopplingarna till kyrkan var dräkt- forskaren Ingrid Bergman (1936–2013). Hennes arbete kretsar framför allt kring dräkten i Leksands grannsocken Åhl. I Stiftelsen Bonäs Bygdegårds skrift om Siljansbygdens folkdräkter finns hennes artikel ”Folkdräkter i Siljansbygden. Ideal och verklighet” om folkdräkternas användning och för- ändring under 1800-talet. Artikeln både berör det dräktbruk som förväntades av sockenborna och kommenterar hur det uppfattades om någon kom fel klädd i förhållande till kyrkoåret.8 Årsboken Dalarna 2009 innehåller hennes artikel ”När den gifta kvinnan inte fick visa sitt hår”. I denna artikel kopplar hon ihop dräktbruket i Siljansbygden med allmänkyrklig och bibliskt förankrad klädpraxis.9
Kyrkoåret
Ett äldre, viktigt arbete om kyrkoåret, som gavs ut 1937, och som de senare forskarna lutar sig mot är Kyrkans heliga år av docenten i praktisk teologi Gustaf Lindberg (1883–1938). Detta arbete är dels en studie av kyrkoårets historia i den västerländska kyrkan och dels en studie inriktad på det svenska kyrkoåret från medeltiden och framåt. Jag har framför allt använt Kyrkans heliga år för att beskriva tiden efter reformationens intåg i Sverige och dess påverkan på kyrkoåret.10
6 Söderbaum 1967.
7 Samuelsson, Moa (2017), “Alltid rätt klädd”. En etnologisk studie av Leksandsdräkten idag, Kandidatuppsats i etnologi (Stockholms universitet).
8 Bergman, Ingrid (1996), ”Folkdräkter i Siljansbygden. Ideal och Verklighet”, i Siljansbygdens folkdräkter, Kulturdagar i Bonäs bygdegård 1995 (Mora: Stiftelsen Bonäs bygdegård).
9 Bergman, Ingrid (2009), ”När den gifta kvinnan inte fick visa sitt hår. Om kyrkans betydelse i Siljansbygden för människorna och deras dräktskick”, i Dalarna 2009. Historiska nyheter (Falun: Dalarnas Fornminnes och
Hembygdsförbund).
10 Lindberg, Gustaf (1937), Kyrkans heliga år. En historisk-principiell undersökning med särskild hänsyn till det svenska kyrkoåret (Stockholm: Svenska kyrkans diakonistyrelses bokförlag).
År 1993 gav Stiftelsen Kyrkovetenskapliga Institutet ut fjärde delen i sin skriftserie, Kyrkans år och dagar. Den är skriven av docenten i praktisk teologi med kyrkorätt tillika överhovpredikanten Carl Henrik Martling. Martling beskriver tydligt skeendet hur ett kyrkoår uppstod. Först kom dagarna, sedan tiderna och sist kom året. Genom att först gå igenom dagar och kyrkoårstider och sedan hur det har skapats kyrkoår på olika sätt i olika kyrkor runt om i världen belyser Martling tydligt både likheter och skillnader mellan olika kyrkliga traditioner.11
Anders Ekenberg, professor i teologi och docent i kyrkovetenskap, har skrivit artikeln ”Kyrkoårets framväxt. Aktuella perspektiv och frågor” i Kyrkohistorisk årsskrift 2015. Ekenberg beskriver här de västerländska kyrkoårens uppkomst. Han fokuserar helt på söndagarna och de stora firandena kring jul och påsk under de första århundradena. Ekenberg utelämnar således firandet av martyrer, hel- gon och jungfru Maria som inte ingår i den ovan nämnda avgränsningen. I artikeln tar Ekenberg upp frågor som de senaste decenniernas forskning på området har belyst och konstaterar att kyrko- året har ”en brokig förhistoria”. Jag har använt denna artikel framför allt för att få en tydlig bild av firandet av söndagarna i den tidiga kyrkan.12
I Kyrkohistorisk årsskrift 2015 har Oloph Bexell, professor emeritus i kyrkohistoria, skrivit ”Det svenska kyrkoåret under de senaste två hundra åren. Förändringar och revitalisering”. Artikeln tar framför allt avstamp i 1600- och 1700-talets debatter om det svenska kyrkoåret och de förändringar som skedde genom heldagsreduktionen 1772. Bexell beskriver uppbyggnaden av kyrkoåret och hur det har kommit till olika uttryck genom åren både i homiletisk och liturgisk gestaltning. I artikeln skriver han även om de förändringar som har genomförts utan teologisk tanke eller hänsyn till svenska kyrkans yttranden och hur det har påverkat kyrkoåret. Framför allt de senaste decennierna och evangelieböckerna 1983 och 2002 behandlas utförligt i denna artikel. Jag har använt mig av Bexells artikel för min översikt över tiden från 1600-talet och framåt och beskrivningen av ett levande kyrkoår.13
Professor emeritus Sven-Erik Brodd är doktor i kyrkovetenskap och har tillsammans med ärkebis- kop emeritus Gunnar Weman som är doktor i teologi skrivit boken Liturgi i Svenska kyrkan. I ord och bild från då och nu, som kom ut i januari 2020. Det är en grundbok i liturgi inom Svenska kyrkan och tar upp både historik och regionala skillnader. Brodd och Weman skriver inte primärt om
11 Martling, Carl Henrik (1993), Kyrkans år och dagar (Stockholm: Verbum).
12 Ekenberg, Anders (2015), ”Kyrkoårets framväxt. Aktuella perspektiv och frågor”, i Kyrkohistorisk årsskrift 2015, red.
Anders Jarlert (Uppsala: Svenska kyrkohistoriska föreningen), s. 23–33.
13 Bexell, Oloph (2015), ”Det svenska kyrkoåret under de senaste två hundra åren. Förändringar och revitalisering”, i Kyrkohistorisk årsskrift 2015, red. Anders Jarlert (Uppsala: Svenska kyrkohistoriska föreningen), s. 35–57.
kyrkoåret. Detta får vara en del i det liturgiska ramverk som mycket av det de skriver om förhåller sig till. Bokens avsnitt om kyrkoåret under de olika festkretsarna och trefaldighetstiden ligger till grund för min beskrivning av dessa.14
Källmaterial
Även källmaterialet presenteras i två avsnitt, ett om Leksandsdräkten och ett om kyrkoåret.
Leksandsdräkten
Källmaterialet för denna studie av Leksandsdräkten är tre skrifter från olika tider som behandlar dräktens rekommenderade användning under kyrkoåret. Skrifterna är riktade till den dräktanvän- dande allmänheten och de med uppdrag i gudstjänster där dräkten förväntas användas, till exempel kyrkvärdar. Kyrkvärdarnas klädsel är inte nationellt reglerad utan regleras lokalt. I vissa försam- lingar används sockendräkter som självklar klädsel för kyrkvärdarna.15 I Carl Henrik Martlings in- struktionsbok till kyrkvärdar i Svenska kyrkan, Tjänst i heligt rum, konstaterar han rörande deras klädsel att det finns fördelar med de olika sockendräkterna eftersom de ibland kan kopplas till kyrkoårets liturgiska skiftningar.16
De tre skrifterna är:
• Albert Alm (1923), Dräktalmanacka för Leksands socken eller reglerna för Leksandsdräktens rätta använd- ning jämte beskrivning av dräkten (Leksand). Det är en liten bildlös skrift på 120 sidor med uppräkning av vilka delar som skall användas varje söndag och vardag. Skriften innehåller även detaljerade beskrivningar av dräktplaggens olika material och sömnad.
• Almanacka för Leksansdräkten, med bilder av David Tägtström (Leksand: Leksands Hemslöjds- förening, 1978). Denna skrift innehåller en tydlig uppställning av kyrkoårets söndagar och vilka dräktdelar som skall användas. Den är dessutom väl illustrerad av konstnären David Tägtström som framför allt tydligt visar på de olika kombinationer av snörliv och förkläden som utgör grun- derna i Leksandsdräktens varianter.
14 Brodd, Sven-Erik & Weman, Gunnar (2020), Liturgi i Svenska kyrkan. I ord och bild från då och nu (Skellefteå: Artos &
Norma).
15 Enligt uppgift från John Sund, komminister i Leksands pastorat, rekommenderas gudstjänstmedverkande att följa den senast utkomna dräktalmanackan.
16 Martling, Carl Henrik (2013), Tjänst i heligt rum (Helsingborg: Gaudete), s. 64–65.
• Leksandsklädd i Leksand, Djura och Siljansnäs, med almanacka för Leksandsdräkten under kyrkoåret, red. och foto Charlotte Lautmann (Leksand: Leksands Hemslöjdsvänner, 2013). Detta är den sen- ast utkomna boken om Leksandsdräkten och dess olika bruk och varianter. Boken innehåller först en uppställning av olika kombinationer utifrån de olika förklädena och snörliven. Vidare berör denna bok även specifika avvikelser i dräktbruket som i sorg och vid personliga högtider. I slutet finns en almanacka som redogör för vilken dräktvariant som bör användas vid olika tillfällen.
Eftersom det i den senaste utgivna dräktalmanackan saknas uppgifter om dräktanvändandet vid några söndagar har jag kompletterat almanackans uppgifter med muntliga uppgifter från Kersti Jobs-Björklöf, kyrkvärd i Leksands församling.
Kyrkoåret
För att få en bild av kyrkoårets förändringar under andra halvan av 1900-talet används i denna studie, av kyrkomötet beslutade, evangelieböcker där kyrkoårets texter regleras och söndagarnas temata redovisas, samt kyrkokalendern för kyrkoåret 2019–2020 och aktuell kyrkoordning. Evan- gelieböckerna finns utgivna i särskilda tryck vilka har använts i denna studie, men de finns även med i de flesta psalmböcker:
• Den svenska evangelieboken (Stockholm: Diakonistyrelsen, 1942).
• Den svenska evangelieboken (Älvsjö: Verbum, 1983).
• Den svenska evangelieboken. Antagen för Svenska kyrkan av 2002 års kyrkomöte (Stockholm: Verbum, 2003).
• Kyrkokalendern 2019–2020 (Stockholm: Verbum, 2019).
• Kyrkoordningen för Svenska kyrkan 2020.
Metod
Uppgifterna från källmaterialet har lagts in i en matris (se bilaga). I matrisen visas söndagarnas liturgiska färg, alternativa färg och antal altarljus enligt kyrkokalendern, dräktrekommendationer
symboliserat genom förklädesfärgerna enligt dräktalmanackorna, och söndagarnas temata enligt evangelieböckerna. Ordningen på söndagarna i matrisen är densamma som i evangelieböckerna.
I matrisen blir förändringar över tid i söndagarnas dräktrekommendationer och temata tydliga.
Även förhållandet mellan söndagarnas liturgiska variationer och dräkten syns tydligt. De söndagar där dräktrekommendationen har förändrats har granskats noggrannare.
Hypoteser
Hypotesen är att dräktens skiftningar under året följer kyrkoårets liturgiska skiftningar i till exempel färg och antal altarljus. En annan hypotes är att dräktrekommendationerna inte har förändrats så mycket över tid eftersom dräktanvändandet i kyrkan har minskat de senaste decennierna.
Begreppsanvändning
I denna uppsats används benämningar på Leksandsdräktens olika delar på Leksandsmål utifrån Leksandsklädd av Lautmann.17 Dessa förklaras i översikten nedan.
Användningen av begreppet liturgisk färg och de olika färgernas betydelse är baserad på utlägg- ningen av Brodd & Weman i Liturgi i Svenska kyrkan.18
Användningen av en tredelad uppdelning av kyrkoåret i Julkrets, Påskkrets och Trefaldighetstid är baserad på Lindbergs bok Kyrkans heliga år. I Brodd & Weman delas kyrkoåret upp på ett delvis annat sätt. Då deras bok publicerades efter att arbetet med denna uppsats påbörjats har deras upp- delning inte använts.
17 Lautmann 2013.
18 Brodd & Weman 2020, s. 107–108.
Översikter över dräkten och året
Både Leksandsdräkten och kyrkoåret har utvecklats under lång tid och är i viss mån i ständig för- ändring. Leksandsdräkten har sina rötter i medeltiden och kyrkoåret grundar sig i de första kristnas firande under året.
Leksandsdräkten – en översikt
Leksandsdräkten är en sockendräkt som har använts i Leksands socken sedan medeltiden.19 I mit- ten av 1700-talet fick dräkten den utformning och variationsrikedom den har i dag. Leksandsdräk- ten har varianter för alla, unga som gamla, arbetande som lediga, kvinnor som män. Dräkten för män med sina skinnbrackor (knäbyxor i sämskskinn) och de mörka västarna och rockarna med röd kant, höll på att helt dö ut under slutet av 1800-talet, men räddades bland annat genom de sats- ningar på ett levande dräktbruk som gjordes av konstnären och hembygdsvurmaren Gustav Ankar- krona. Detta resulterade i den dräktalmanacka och lilla handbok som Albert Alm gav ut 1923, Dräktalmanacka för Leksands socken eller reglerna för Leksandsdräktens rätta användning jämte beskrivning av dräkten.
I Albert Alms skrift omnämns gulkjolen och gulkolten, som var klädseln för flickor och pojkar.
Den gula färgen var lätt att få till med hjälp av växtfärgning så den användes som vardagsfärg.
Pojkarnas gulkolt har på senare tid helt bytts ut mot den vanliga mansdräkten fast i mindre storlek.
Både mansdräkten och klädseln för barn har variationer för bruk i vardagen och i kyrkan. Till mansdräkten hör bland annat en skimpa (arbetsförkläde i skinn).
Leksandsdräkten för kvinnor är en av de mest varierade sockendräkterna i Sverige. De olika dräkt- delarna används beroende på vilken söndag det är samt om det är faste- och sorgetider eller den glada vardagen. Det finns olika huvudbonader för gifta och ogifta kvinnor som visar om Lek- sandskvinnan är ”käring eller kulla”.20 Förr var det dessutom tydligare skiftningar mellan sommar- och vinterhalvår. Mellan Mikaelsmässan och Valborgsmässan användes kjol och snörliv i skinn till de randiga förklädena och päls som ytterplagg.21 Vinterbruket ser vi i dag en rest av i skiftningen
19 Redogörelsen för Leksandsdräktens historiska utveckling bygger på Söderbaum 1967.
20 Söderbaum 1967, s. 59.
21 Alm 1923, s. 43, 45 och 49.
mellan tröjtid och tröjlös tid.22 Även kvinnodräkten har särskilda arbetskläder som till exempel skimpa.
Bild 1. Käring och kulla vid midsommarfirande i Hedby i Djura församling.
I denna uppsats behandlas endast de delar av kvinnodräkten som används i kyrkan vid till exempel dop, vigslar och begravningar samt söndagens gudstjänster.
Kvinnodräktens olika delar för kyrkligt bruk:23
• Svart kjol i kläde.24
• Kjolväska.
• Vita strumpor.25
• Svarta skor med röda tuppor (garnbollar).
• Halvhandskar i skinn med laskrosor (broderi i silke).
22 Lautmann 2013, s. 40.
23 Genomgången av dräktens delar och variationer redovisar dräktanvändningen i dag utifrån Lautmann 2013.
24 I vissa byar och av bruden vid bröllop används en grön kjol i kläde till blåmajden.
25 Vid användandet av grön kjol används röda strumpor.
• Bälte i läder eller svart sammet med tenndekorationer.
• Majder (förkläden) i ylle.
• Överdelar (blusar) i linne eller bomull.
• Snörliv i ylle eller siden med laskrosor.
• Halskläde i linne eller bomull med spets eller broderier.
• Huvudbonad för ogifta: roshätta i mönstrad bomull eller siden; timp i vitt linne med spets.
• Huvudbonad för gifta: käringhatt i vitt linne eller bomull med spets eller broderier.
• Tröja (midjekort jacka) i grönt eller svart kläde.
Dräkten kan för kyrkligt bruk delas upp i två varianter: den släta dräkten och den granna dräkten.
Den släta dräkten
Den släta dräkten är tillverkad i enkla material så som hemvävt ylle eller linne som har växtfärgats med till exempel björkblad som ger en gul färg. Till den släta dräkten bärs halskläde utan spetsar.
Detta är istället utsmyckat med krus (vitbroderi).
Den släta dräktens specifika delar är:
• Majder: mörkt förkläde, svartrandigt förkläde eller gult förkläde.
• Överdel, halskläde och hatt i omönstrat linne med krus; mörk roshätta för ogifta.
• Svart sidensnörliv med laskrosor.
• Svart tröja.
• Vid begravning kompletteras dräkten med ett slängkläde (dok) i hemvävt linne ovanpå hat- ten eller roshättan.26
Bild 2. Mörkt förkläde. Bild 3. Svartrandigt förkläde. Bild 4. Gult förkläde.
26 Slängklädet knyts under hakan förutom i Djura församling där det knyts i nacken; Lautman 2013, s. 34.
Till vardags används i faste- och sorgetider ett mörkt förkläde med svarta vertikala ränder (bild 2).
Detta bör inte användas i kyrkan, men syns ibland i gudstjänst antagligen för att ”rätt” förkläde saknas i familjen. I kyrkan bärs istället ett förkläde som är gult med svarta horisontella ränder (bild 3). Det används även vid begravning. Vid personlig sorg så används den släta dräkten även vid kyrkliga högtider men då med ett helgult förkläde i tunt ylletyg (bild 4). Förr i tiden användes detta förkläde också av gifta kvinnor som gick till nattvarden.27
Den granna dräkten
Den granna dräkten är delvis tillverkad i köpetyger, till exempel bomull och siden, och delarna är i klara färger som rött, blått och grönt.
Den granna dräktens specifika delar är:
• Majder: rödrandigt; blå, röd, grön och gul raskmajd (förkläde i tunt ylletyg som är bestruket med vax).
• Överdel, halskläde och käringhatt i hemvävt linne med hemknypplad spets eller i kamris (mönstervävd bomull) med köpespets; ogifta bär roshätta eller timp.
• Till blå, röd och grön raskmajd används tupphalskläde (halskläde i linne med svarta silkes- broderier, så kallat svartstick, och svarta silkestuppor i hörnen).
• Rött hemvävt yllesnörliv eller rött sidensnörliv med laskrosor.
• Grön tröja.
Bild 5. Rödrandigt med hemvävt. Bild 6. Rödrandigt med kamris. Bild 7. Gul raskmajd.
Till vardags men även i kyrkan bärs rödrandigt förkläde med hemvävda linnedelar och snörliv i ylle (bild 5) eller överdel, halskläde och käringhatt i kamris och sidensnörliv (bild 6). Till vardags an- vänds också en rossjal (blommigt halskläde) eller en rutig sjal men dessa bärs aldrig i kyrkan.
27 Lautmann 2013, s. 25.
Bild 8. Blå raskmajd. Bild 9. Röd raskmajd. Bild 10. Grön raskmajd.
Till den granna dräkten hör också fyra stycken raskmajder. Till dessa används alltid överdel och hatt i kamris och rött sidensnörliv. Tre av raskmajderna är rangordnade efter högtidens betydelse.
Första rangens raskmajd är blåmajden och den används även vid bröllop och som högtidsdräkt i civila sammanhang (bild 8).28 Näst i rang kommer rödmajden som i dag bara används i kyrkliga sammanhang (bild 9). Tredje rangens raskmajd är grön och används även vid barndop (bild 10).
Grönmajd används även på övriga kyrkliga högtidsdagar under året så länge de inte infaller under fastetid. Om någon av dessa raskmajder skulle saknas i hushållet kan det rödrandiga förklädet an- vändas som substitut.
Den fjärde raskmajden är gul och till den används inte tupphalsklädet utan det vita kamrishalsklädet med köpespets (bild 7). Den används vid festtillfällen under allvarstider så som fastan. Förr använ- des gul raskmajd av ogifta kvinnor vid nattvardsgång tillsammans med ett vitt slängkläde i kamris över roshättan.29 En rest av detta är att dräktbruket finns kvar vid nattvardsgången för konfirman- der. Till gulmajden används den svarta tröjan istället för den gröna.
Kyrkoåret – en översikt
Kyrkoåret i Svenska kyrkan regleras i av kyrkomötet antagna evangelieböcker och kyrkoordningens 28:e kapitel vilka har sin förankring i den tidiga kyrkan.30 Uppkomsten av ett kyrkoår skedde grad- vis. De tidigaste kristna församlingarna firade Kristusdagar, Mariadagar och helgondagar. Efter en tid utökades firandet kring Jesu födelse, död och uppståndelse som då ledde till de två festkretsarna julkretsen och påskkretsen.31
28 I vissa byar och ibland vid bröllop används grön kjol, röda strumpor och svart tröja till blåmajd; Lautmann 2013, s.
18 och 27.
29 Lautmann 2013, s. 24.
30 Kyrkoordningen för Svenska kyrkan 2020, kap. 28.
31 Ekenberg 2015.
Efter reformationens intåg i Sverige på 1520-talet så kan vi se en första helgdagsreduktion. Luther förespråkade de firanden som gick att rättfärdiga i Bibeln och avfärdade de som hade uppkommit genom till exempel de vida spridda helgonlegenderna utan koppling till Bibeln. Men Luther ut- tryckte vikten av att folket fick fasta tider för förkunnelse och fest. Fyra fasta böndagar infördes i det svenska kyrkoåret liksom bruket av tillfälliga böndagar vid behov. Under åren som följde ut- ökades firandet av helgon och Kristusfesterna igen.32 I slutet av 1500-talet så användes termen kyrkoår för första gången.33
På 1600- och 1700-talet diskuterades det återigen och lades förslag på att minska antalet helgdagar.
År 1772 kom en Kunglig förordning om en helgdagsreduktion. Det kyrkoår som då fastställdes är i stort sett det kyrkoår vi har i dag, som består av två stora festperioder, julkretsen och påskkretsen, samt trefaldighetstiden.34
Under 1900-talet så har kyrkoåret kommit att betyda mer för Svenska kyrkans gudstjänster än att utgöra ett homiletiskt ramverk. Med avstamp i Svenska kyrkans handbok som antogs 1894 så har gudstjänsternas ritual fått mer och mer koppling till kyrkoåret genom till exempel den liturgiska musiken och psalmval. Så småningom kom även rekommendationer om liturgiska färger och om altarklädnad, som till exempel antal ljus. Även symbolhandlingar kopplade till kyrkoåret har kom- mit att bli vanligare, till exempel korstecknande med aska i panna på gudstjänstbesökarna under askonsdagen. Allt detta medför att kyrkoårets skiftningar har blivit tydligare i gudstjänster runt om i Sverige under 1900-talet.35
År 1952 beslutades ännu en helgdagsreform som trädde i kraft 1953. Den innebar att en del av de helgdagar som inte låg på någon fast söndag utan på ett speciellt datum, som till exempel Jungfru Marie bebådelsedag, Midsommardagen och Mikaelidagen, flyttades till närmast liggande lördag eller söndag. För att tydligt skilja på firandet av helgonen och alla avlidna släktingar och vänner skiljdes dessa åt genom att Alla helgons dag förlades till en lördag och Alla själars dag till söndagen efter.
Dessutom skapades då en långhelg på hösten med ledigt både lördag och söndag.36
I och med 1983 års evangeliebok instiftades tre likvärdiga årgångar med texter och kyrkan gick ifrån det medeltida bruket att ha en fast evangelietext varje söndag. Även de stora firandena kring
32 Lindberg 1937, s. 353–433.
33 Bexell 2015, s. 35.
34 Bexell 2015, s. 35–47.
35 Bexell 2015, s. 55–56.
36 Bexell 2015, s. 46–47.
jul och påsk fick ett annat textutbud med fyra serier, en per evangelist. Påskens firande utvecklades till att innefatta texter för hela Stilla veckan.37 År 1983 avskaffades även böndagsinstitutet och bön- dagarnas temata flyttades till andra söndagar. Den fjärde böndagen Tacksägelsedagen upptogs som ordinarie söndag.38
I Brodds och Wemans bok Liturgi i Svenska kyrkan. I ord och bild från då och nu finner vi en översikt över kyrkoårets olika delar.39 Nedan följer en kort sammanfattning av denna.
Julkretsen
Kyrkoåret börjar med julkretsen. Denna har en inledande fastetid, Advent, där kyrkan förbereder sig för Kristi ankomst, och avslutas vid påskfastans inledning med Fastlagen eller i förekommande fall förfastan, söndagarna Sexagesima och Septuagesima. Julkretsens övergripande tema är hur Gud blir människa och kommer till människorna på jorden för att bringa fred. Med Nicenska trosbe- kännelsens lydelse om Sonen ”Gud av Gud, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud, född och icke skapad…” som ofta används i julens gudstjänster har denna tid även blivit ett tydligt firande av ljuset som bryter in i människornas liv. Detta gestaltas bland annat i det Luciafirande som har vuxit sig starkt i Svenska kyrkan under 1900-talet.
Under trettonhelgen firas åminnelsen av de vise männen som kom med guld, rökelse och myrra för att uppvakta det nyfödda barnet. Trettondagens oktav (tiden efter en kyrklig helg) sträcker sig tills påskfastan inleds. Även Kyndelsmässodagen och Jungfru Marie bebådelsedag ingår som en del av Julkretsen med till exempel julens liturgiska musik för att förtydliga dagarnas koppling till Jesu födelse.
Påskkretsen
Påskkretsen har en inledning med flera delar. Först kommer förfastan, bestående av Septuagesima och Sexagesima, sedan Fastlagen, med Fastlagssöndagen, Blåmåndagen eller Fläskmåndagen och Fettisdagen, och sedan den stora fastan som inleds med Askonsdagen. Den fyrtio dagar långa fastan får kyrkan att känna med världens lidande, som Jesus bar till döden på korset. Tiden från Femte
37 Bexell 2015, s. 49–54.
38 Bexell 2015, s. 50; Brodd & Weman 2020, s. 131.
39 Brodd & Weman 2020, s. 109–135.
söndagen i fastan benämns Passionstiden och präglas av nedtonad liturgi och stängda altarskåp om möjlighet finns.
Stilla veckan inleds med Palmsöndagen och firandet av Jesu intåg i Jerusalem. Under veckans passionsgudstjänster läses texter om Jesu vandring mot döden på korset. Under Skärtorsdagens kvällsgudstjänst är det brukligt att altaret kläs av och kyrkorummet släcks ned för att förberedas för Långfredagen.40 Långfredagen har känslan av begravning och Påskafton är den dag på året då kyrkan alltid är stängd, detta för att påminna församlingen om att Jesus inte är med de levande.
Sedan konciliet i Nicea år 325 är det bestämt att Påskdagen skall firas på första söndagen efter första fullmåne efter vårdagjämningen.41 Detta beslut följer fortfarande kyrkor runt om i världen.42 Påskens firande handlar från och med Påskdagen och den efterföljande oktaven om den upp- ståndne Jesus och den tid som han möter lärjungarna efter uppståndelsen. På den 40:e dagen efter Påskdagen firar kyrkan Kristi himmelsfärds dag och tio dagar senare firas Pingst. Pingsten kallas ibland för kyrkans födelsedag och texterna kretsar kring Andens nedkomst till människorna. Det sista som händer i Påskkretsen är Annandag pingst som sedan 2005 inte är allmän helgdag men fortfarande firas i Svenska kyrkan.43
Trefaldighetstiden
Söndagen efter Pingst är Heliga trefaldighets dag som inleder Trefaldighetstiden. Söndagarna mel- lan Pingst och Första advent räknades från början som söndagar efter Pingst men från Uppsala- missalet utgivet 1513 så benämns de som söndagar efter Trefaldighet. År 1628 instiftades Dom- söndagen som avslutar Trefaldighetstiden. Trefaldighetstiden fick sin teologiska utformning under 1500-talet och söndagarnas fokus är på trons växt i människors liv genom läran och Jesu predik- ningar.44
Under Trefaldighetstiden infaller en del heldagar som antingen ligger fast i förhållande till julen, påsken eller annat fast datum, till exempel Midsommardagen, Tacksägelsedagen och Alla helgons dag.
40 Brodd & Weman 2020, s. 122–123.
41 Lindberg 1937, s. 67.
42 I Sverige firas Påskdagen ”söndagen närmast efter den fullmåne som infaller på eller närmast efter den 21 mars”
enligt Kyrkoordningen för Svenska kyrkan 2020, kap. 28 §1.
43 Bexell 2015, s. 49.
44 Lindberg 1937, s. 507–510.
Kontinuitet och förändring
Under århundradena som Leksandsdräkten har använts har kyrkoåret funnits med som något som dräkten förhåller sig till. Ibland har förändringarna i kyrkoåret påverkat dräktbruket men inte alltid.
I vissa fall har icke kyrkoårsrelaterade anledningar legat till grund för förändringar i dräktalmanack- orna.
Dräkten i relation till kyrkoåret
Leksandsdräkten har precis som kyrkoåret återkommande växlingar mellan nedtonade fastetider, flärdfulla fester och den vanliga vardagen. Den släta dräkten med växtfärgat förkläde och spetslöst halskläde visar på hur fastetidernas enkelhet och nedtonade liturgi i kyrkan går igen i dräkten. Om det under fastetid skall firas något lite extra, till exempel kyrkoårets första dag och nyårsdag Första advent, så går det växtfärgade temat igen i den gula raskmajden. I dräktens tre rangordnade rask- majder ser vi den rikaste färgprakten. Detta kan i viss mån kopplas till firandet av första-, andra- och tredjedagarna vid de kyrkliga storhelgerna. 45
En del av tredagarsfirandet finns kvar i annandagarna vid jul, påsk och pingst. Tredjedagarna i sin tur går igen i dräktanvändandet på så vis att det på första söndagen efter annandagarna, Söndagen efter jul, Första söndagen i påsktiden och Heliga trefaldighets dag använder grönmajd. Samma mönster går att se kring nyår med blåmajd på Nyårsdagen, rödmajd på Trettondag jul och grönmajd på första söndagen efter Trettondagen. Detta kompliceras dock de år det infaller en söndag 2–5 januari, Söndagen efter nyår. Eftersom den inte firas som en så stor festdag i kyrkan så används rödrandigt förkläde denna söndag och bryter således av mellan en söndag med blåmajd och en söndag med rödmajd. Undantag görs även kring Midsommardagen. Under kyrkoårets ”vanliga”
söndagar och de stora oktaverna efter jul och påsk används det rödrandiga förklädet.
Julkretsen
Julkretsen inleds med en fastetid och det bärs gulmajd på Första advent och därefter svartrandigt förkläde under resten av fastetiden. Sedan år 1983 firas Fjärde advent som Mariadag med temat Herrens moder. Någon förändring i dräkten ser vi dock inte utan det är alltjämt svartrandigt för- kläde som används. Detta visar tydligt att den nytillkomna Mariadagen med sitt lite lättare tema
45 Lautmann 2013, s. 7.
inte har påverkat dräkten i Leksand. Inte heller Lucia som kyrkligt firande finns med i dräktalma- nackorna. Under julkretsen används de tre rangordnade raskmajderna i två omgångar med blåmajd på Juldagen och på Nyårsdagen. Under Trettondagens oktav används grön raskmajd på Första söndagen efter trettondagen. Från och med Andra söndagen efter trettondagen används rödrandigt förkläde. När Julkretsen går över i Påskkretsen beror på om söndagarna Septuagesima och Sexage- sima firas som förfasta eller som söndagar efter Trettondagen.
Påskkretsen
I Påskkretsens inledning, fastlagen och den stora fastan eller i förekommande fall förfastan, an- vänds den släta dräkten utom på Fastlagssöndagen då gulmajd används. När firandet av den upp- ståndne Jesus tar vid byts den släta dräkten till den granna med de tre raskmajderna. Under påskens oktav används rödrandigt förkläde ända fram till Pingstdagen med undantaget att Kristi himmels- färds dag firas med grönmajd. Under pingsten används åter igen de tre rangordnade raskmajderna.
Trefaldighetstiden
Heliga trefaldighets dag är första söndagen efter pingst och kan ses som en tredjedag i och med att grön raskmajd används. Söndagarna efter trefaldighet blir då pingstens oktav och då används röd- randigt förkläde. Under Trefaldighetstiden infaller ett antal söndagar med särskilda temata som till exempel Midsommardagen, Kristi förklarings dag och kyrkoårets sista söndag, Domsöndagen. På dessa söndagar bryts oktaven och det rödrandiga förklädet byts ut mot olika raskmajder.
Förändringar i dräktrekommendationerna
Vid jämförande av de tre dräktalmanackorna från 1923 till i dag så framgår vissa förändringar i rekommendationerna. Vissa av dem är kopplade till kyrkoårets förändringar mellan de olika evan- gelieböckerna medan andra kan förklaras genom lokala och profana traditioner.
Lissjul
Lissjul (lilla Julafton) är Leksands lokala firande av Första advent med musikgudstjänst i kyrkan på eftermiddagen och insamlingar till barn i församlingens vänort i Rumänien. Det har även förekom- mit marknader och folkfest i anslutning till firandet. Trots att kyrkan har gått in i en nedtonad fasteperiod bärs den granna dräkten med rödrandigt förkläde på Lissjul.
Julafton och Julnatten
Firandet av Julafton, med till exempel krubbgudstjänst och julbön och det stora profana firandet av julen, har vuxit sig starkare under undersökningsperioden. Detta har väckt behovet av en rekom- mendation rörande dräktvalet på Julafton.46 I almanackan från 2013 ser vi en instruktion som sak- nas i de tidigare almanackorna. På Julafton bärs den granna dräkten med rödrandigt förkläde och inte den släta som bärs under adventstiden. Detta tyder på att firandet av Jesus påbörjas redan under julaftonen och fastetiden kortas ned. I kyrkokalendern rekommenderas dock att kyrkan hål- ler kvar adventsbetoningen och använder fastans liturgiska färg violett. Julhelgens stora firande har enligt traditionen legat på Julottan eller Juldagens högmässa, men under senare år har Julnattsmäs- san tagit över som juldygnets stora gudstjänst.47 Denna nya tradition att tidigarelägga firandet av Jesu födelse från Juldagen till Julnatten har resulterat i att det även sker ett byte av dräkt till detta tillfälle, från Julaftonens rödrandiga förkläde till Juldagens blåmajd.
Nyårsafton
Nyåret har likt jul förändrats till att firandet mer och mer är förlagt till kvällen innan. Uppkomsten av Nyårsbön har likt Julaftonens gudstjänster gett upphov till ännu en ny dräktrekommendation. I almanackan från 2013 står det att det är rödrandigt förkläde som bör användas på nyårsaftonen.
Första söndagen efter trettondagen
Denna söndag har tidigare fokuserat på när Jesus som tolvåring predikade i templet och diskuterade med de skriftlärda och fariséerna. Sedan 1983 års evangeliebok så har dock temat varit Jesu dop och texterna har kretsat kring Jesus möte med Johannes döparen i floden Jordan. I dräktalma- nackan från 1978 ser vi att det i Albert Alms dräktalmanacka från 1923 anmodade rödrandiga för- klädet har bytts ut mot grönmajd. Kopplingen mellan användandet av grönmajd vid dop och sön- dagens tema Jesu dop är lätt att göra, men är antagligen inte motivet till bytet. Dräktalmanackan från 1978 färdigställdes innan 1983 års evangeliebok antogs. Troligen förändrades dräktrekommen- dationen snarare för att följa rytmen av att det på söndagen efter användandet av rödmajd skall bäras grönmajd.
46 Brodd & Weman 2020, s. 113.
47 Brodd & Weman 2020, s. 114.
Septuagesima och Sexagesima
Dessa söndagar benämns som påskens förfasta och har enligt kyrkokalendern fokus på det firande som skall komma.48 Liturgiskt har kyrkan lämnat julkretsen och övergått till påskkretsen med den violetta fastefärgen och nedtonad liturgi. Kyrkokalendern ger möjligheten att inte börja fastans liturgi utan istället använda den gröna liturgiska färgen som används söndagarna efter Trettonda- gen. Enligt dräktalmanackan från 1923 så bör det dessa söndagar användas rödrandigt förkläde likt söndagarna efter Trettondagen. Det finns inte någon instruktion till dessa söndagar i almanackorna från 1978 eller 2013. De som tjänstgör i gudstjänsterna dessa dagar uppmanas använda rödrandigt förkläde.49 Gudstjänsten får då inte samma karaktär som en fastegudstjänst där det svartrandiga förklädet används.
Fastlagssöndagen
Fastlagssöndagen har tidigare fungerat som starten på fastan men i och med införandet av Askons- dagen i 1983 års evangeliebok så har fastlagen mera fått en karaktär av att vara den sista festen innan fastan. Denna förändring kan vi även se i dräkten. I de två tidiga almanackorna ser vi använ- dandet av fastans släta dräkt med svartrandigt förkläde medan i almanackan från 2013 anmodas användandet av den granna dräktens gulmajd.
Askonsdagen och Skärtorsdagen
I 1983 års evangeliebok infördes texter för Askonsdagen som fastans start och Skärtorsdagen i slutet av fastan för att tydliggöra firandet kring påsken. Båda dessa söndagar fick då i dräktalma- nackan från 2013 fastans släta dräkt med det svartrandiga förklädet. I kyrkokalendern är det dock bara Askonsdagen som har den nedtonade färgsättningen med violett eller grå liturgisk färg. På Skärtorsdagen används kyrkans högtidsfärg vitt och sex altarljus för att visa att det är en stor högtid.
Om dräkten skulle följa systemet att raskmajd skall bäras på kyrkliga högtidsdagar borde gul rask- majd användas på Skärtorsdagen för att symbolisera att det är fest i allvarstid.
Påskafton och Påsknatten
När Påskdagens tema, Kristus är uppstånden, kommer direkt efter den mörka Långfredagen och den ”liturgiskt döda” Påskaftonen blir resultatet ett abrupt skifte i gudstjänsternas utstrålning. Detta
48 Kyrkokalendern 2019–2020, s. 48–49.
49 Muntlig uppgift från Kersti Jobs-Björklöf, kyrkvärd i Leksands församling.
plötsliga skifte har i dag mattats av genom införandet av Påsknattens midnattsmässa med temat Genom död till liv. Det växande profana firandet av påskafton har resulterat i införandet av re- kommendation rörande dräkten på Påskaftonen trots att det inte firas gudstjänst denna dag. Den granna dräkten med rödrandigt förkläde bör användas. Det medför dock att Påskaftonens totala avsaknad av kyrkliga firanden inte speglas i dräkten utan den går från den släta till den granna redan efter Långfredagen. I Påsknattens gudstjänst används som på Julnatten blåmajd som tecken på ett tidigarelagt firande av Jesu uppståndelse.
Bönsöndagen
Femte söndagen efter Påsk bär namnet Bönsöndagen och har som tema Bönen. Denna söndag har i dräkttraditionen sedan tidigare haft en koppling till böndagarna, som låg utspridda över året, vilket syntes i användandet av den släta dräkten dessa allvarliga söndagar. I dräktalmanackan från 2013 har dock rekommendationen ändrats till rödrandigt förkläde med kommentaren att det oftast är konfirmationsgudstjänst i Leksands kyrka denna söndag.50 Det är ett firande där den granna dräkten passar och söndagens allvarskaraktär är bytt till glädje och fest.
Kristi förklarings dag
Denna söndag har under undersökningsperioden inte förändrats nämnvärt i Svenska kyrkan men av någon anledning så har den det i dräktrekommendationerna. Det i Alms almanacka från 1923 anmodade användandet av rödrandigt förkläde har i almanackan från 1978 bytts ut till grönmajd.
Dräkten har gått från vardag till fest.
För att förklara förändringen från rödrandigt förkläde till grönmajd på Kristi förklarings dag så är det nödvändigt att gå till den evangeliebok som gällde när Albert Alm skrev sin dräktalmanacka, nämligen den som fastställdes 1921.51 Dock föreligger det ingen förändring i söndagens tema eller texter som torde ha påverkat dräkten. Det enda synliga skälet till ett skifte från rödrandigt förkläde till grönmajd är att Kristi förklarings dag betraktas som en stor högtidsdag i kyrkan.52 Vid sådana söndagar är bruket av grönmajd traditionsenligt. Varför detta inte beaktas i Alms dräktalmanacka finns det dock ingen förklaring till.
50 Lautmann 2013, s. 68.
51 Den svenska evangelieboken (Stockholm: Diakonistyrelsen, 1921).
52 Brodd & Weman 2020, s. 131.
Allhelgonahelgen
Från och med 1983 års evangeliebok är allhelgonahelgen delad i två dagars firande, Alla helgons dag, som nu alltid ligger i skiftet mellan oktober och november, och Alla själars dag söndagen efter.
I dräktalmanackan från 2013 fick Alla helgons dag behålla bruket av grönmajd medan det på den nya Alla själars dag används gulmajd. Firandet av helgonen är en fest i kyrkan och grönmajd har sedan länge använts denna dag. Den nyinstiftade söndagen Alla själars dag kretsar kring minnet av dem som lämnat jordelivet och firas ofta med minnesgudstjänster. På en högtid som denna är det en självklarhet att bruka gulmajd som används vid fest i sorgetid.
Domsöndagen
Domsöndagens tidigare tema, Yttersta domen, speglas tydligt i användandet av det svartrandiga förklädet enligt almanackorna från 1923 och 1978. När temat förändras, i och med evangelieboken från 1983, till Kristi återkomst, är det inte förvånande att även dräkten förändras. I Kyrkokalendern 2019–2020 ges tre alternativ på hur Domsöndagen kan firas: som en söndag efter trefaldighet med grön liturgisk färg och två altarljus; som botdag med violett liturgisk färg och två altarljus; eller som den stora segerdagen med temat Kristi återkomst, vit liturgisk färg och fyra eller sex altarljus. Dessa skiftningar tar inte dräktalmanackan från 2013 hänsyn till utan ger bara ett alternativ: gulmajd för att visa att det är fest i allvarstid och fokus på Kristi återkomst.
Eftersom Domsöndagen kan firas på flera olika sätt torde flera dräktalternativ vara rimliga enligt de generella dräktrekommendationerna om klädsel för söndagar med olika karaktär.53 Om sönda- gen firas som en söndag efter trefaldighet vore det rimligt att använda rödrandigt förkläde likt de föregående drygt 20 söndagarna med den beteckningen. Firas söndagen som botdag så borde istäl- let den släta dräkten med svartrandigt förkläde användas eftersom Botdagen var den första Bön- dagen (se nedan).
Midsommar
Firandet kring midsommar har i alla tider varit stort i Leksands pastorat. Det profana firandet med spel och dans kring majstången, logdans och fest långt in på den ljusa midsommarnatten är alltjämt
53 För de generella dräktrekommendationerna: se Lautmann 2013.
en stark tradition.54 Firandet på midsommaraftonen har under åren vuxit och i Gropen intill Leksands kyrka samlas årligen 20 000 – 30 000 besökare. I dräktalmanackan från 2013 skrevs det in att det rödrandiga förklädet skall användas på midsommaraftonen. Detta finns inte med i de äldre almanackorna, kanske för att det förr var en självklarhet vilken dräktvariant som skulle an- vändas på den vardag som midsommarafton ändå är. Midsommardagen var förr inte alltid en lördag som det är i dag utan fram till 1952 års heldagsreform låg den alltid den 25 juni.55 Johannes döparen firades på Midsommardagen tills 2002 års evangeliebok antogs.56 Firandet flyttades då till söndagen efter Midsommardagen. Förr firades även Petrus och Paulus på Midsommardagen i Leksands kyrka eftersom de är Leksands kyrkas skyddshelgon. I dag är Midsommardagens tema Skapelsen.
På Midsommardagen har det alltid varit en självklarhet att bära blåmajd. När delandet av Midsom- mardagen och Johannes döparens dag skedde 2002 blev användandet av blåmajd kvar på Midsom- mardagen medan rödrandigt förkläde används på söndagen efter, Johannes döparens dag. Enligt kyrkokalendern är förhållandet mellan dessa dagar emellertid det omvända. Midsommardagen är en vanlig dag med grön liturgisk färg och två altarljus medan på Johannes döparens dag används kyrkans festfärg vit och fyra altarljus.
Böndagarna
När böndagsinstitutet avskaffades år 1983 flyttades de fyra ordinarie böndagarnas temata till andra söndagar.57 Reformationsdagen, den andra böndagen med temat Ordet och tron, fogades till Sexagesima med temat Det levande ordet. Missionsdagen, den tredje böndagen med temat Världs- missionen, fogades till Heliga trefaldighets dag med temat Fadern, Sonen och Anden. Den första böndagen Botdagen föreslogs firas på Askonsdagen, men dess texter fördelades till andra söndagar och i revideringen inför 2002 års evangeliebok valdes Botdagens evangelietext bort och spåren av Botdagen är nu få och små. Kyrkokalendern 2019–2020 föreslår till exempel att Domsöndagen kan firas som botdag.58 Den fjärde böndagen, Tacksägelsedagen, upptogs som ordinarie söndag och firas andra söndagen i oktober.
54 Resandet av byarnas majstänger är utspritt under flera veckors tid. Detta kan bero på att det i Leksands kommun finns ungefär 100 byar och många av dem har egen majstång och eget firande kring resningen. Orimligheten att uppbåda spelmän på samma dag till alla dessa firanden är uppenbar.
55 Bexell 2015, s. 46.
56 Bexell 2015, s. 47.
57 Bexell 2015, s. 50.
58 Kyrkokalendern 2019–2020, s. 154.
Eftersom Tacksägelsedagen finns kvar som egen helgdag är det inte konstigt att den har fått behålla sin dräktrekommendation: gulmajd. De böndagar som har fogats till andra söndagar under året har inte fått med sig sitt dräktbruk utan de gamla rekommendationerna för dessa söndagar kvarstår.59 Detta har medfört att Reformationsdagen gått från den släta dräktens svartrandiga förkläde till den granna dräktens rödrandiga förkläde och Missionsdagen gått från svartrandigt förkläde till grön- majd.
59 Lautmann 2013, s. 68.
Sammanfattande diskussion
Hypotesen rörande dräktens tydliga koppling till kyrkoårets skiftningar stämmer. Dock finns några avvikande dagar i dräktalmanackorna och spåren av tredjedagarna syns bara i dräktalmanackorna och inte i det kyrkliga materialet. Den andra hypotesen om att dräkten skulle vara oförändrad och inte leva med i kyrkans utveckling bevisas i detta arbete däremot vara fel. Dräkten förändras kon- stant och kommer troligen göra det i framtiden också.
Att i korta ordalag svara på frågan ”Hur har föreskrifterna för bruket av den kvinnliga Lek- sandsdräkten, så som de anges i utgivna dräktalmanackor, förändrats under perioden 1923–2020 i relation till kyrkoårets förändringar?” är inte alldeles enkelt men vissa övergripande slutsatser kan dras.
Ett genomgående tema är att alla, med några få undantag, förändringar i dräktrekommendationerna som har skett under undersökningsperioden har gått från den släta till den granna dräkten. I fallet med Askonsdagen och Skärtorsdagen har båda dessa dagar gått från att inte finnas med i almanack- orna till att finnas med och ha rekommendationen svartrandigt förkläde. Detta är till synes helt logiskt när det kommer till Askonsdagen då det är den första fastedagen.60 Skärtorsdagen däremot utmärker sig genom att det enligt kyrkokalendern bör användas vit liturgiska färg och sex altarljus för att spegla att detta inte är en vanlig dag utan dagen då nattvarden instiftades.61 Kyrkan kläs i samma prakt som vid de stora söndagarna medan församlingen i Leksand får bära fastans vanliga svartrandiga förkläde. För att följa principen att använda gulmajd till festdagar under fastan borde denna således användas på Skärtorsdagen.62 Vid ett av de få tillfällen där en ny rekommendation är att den släta dräkten bör användas kan det således argumenteras för att det egentligen borde vara den granna som skall användas.
Septuagesima och Sexagesima har däremot inte tagits med i dräktalmanackorna från 1978 och 2013 utan här används fortfarande Alms almanacka från 1923.63 Om dessa söndagar firas som förfasta med liturgisk färg violett är bruket av den släta dräkten i linje med rekommendationen att använda
60 Brodd & Weman 2020, s. 117.
61 Brodd & Weman 2020, s. 122–123.
62 Lautmann 2013, s. 24.
63 Muntlig uppgift från Kersti Jobs-Björklöf, kyrkvärd i Leksands församling.
svartrandigt förkläde under allvarstider, som till exempel under fastan och advent.64 Rekommen- dationen i Alms almanacka är dock motsägelsefull i och med att den granna dräkten bör användas dessa söndagar trots att de är fastedagar. Detta kompliceras ytterligare gällande Sexagesima ef- tersom en av de tidigare böndagarna, Reformationsdagen, har sammanfogats med denna söndag.
Förr användes alltid den släta dräkten på Reformationsdagen men nu är det således den granna dräkten som rekommenderas. På liknande vis ser vi att Missionsdagen har gått från slät dräkt till grann dräkt. Dock är det tydligt att det är självklarheten att bära grönmajd på Helga trefaldighets dag som här har styrt rekommendationen rörande dräkten. Det är helt i linje med rekommenda- tionerna i kyrkokalendern som tyder på att det är Helga trefaldighets dags tema som fått dominera.65
Johannes döparens dag som förr firades tillsammans med Midsommardagen var tidigare en av de dagar då högtidsdräkten av första rang användes med sin blåmajd. Efter att de båda dagarna skildes åt för separata firanden, Midsommardagen på en lördag och Johannes döparens dag söndagen efter, har dräktrekommendationerna förändrats. Johannes döparens dag har gått från att firas med högsta rangens raskmajd till användandet av den vanliga söndagens rödrandiga förkläde. Detta kan till synes vara underligt eftersom det på den söndagen används fyra altarljus för att visa att det inte bara är en vanlig söndag medan det på Midsommardagen endast används två altarljus. Förklaringen kan vi finna i den lokala kontexten. Användandet av blåmajd har aldrig kopplats till firandet av Johannes döparen utan till det lokala firandet av apostlarna Petrus och Paulus på Midsommarda- gen.66 Midsommardagen har sedan lång tid tillbaka en extra stark ställning som helgdag i Sverige och framför allt i Dalarna. Dagens tydliga feststämning och de stora lokala folkfesterna rättfärdigar användandet av högtidsdräkten av första rang. En annan dag där vi ser att de lokala traditionerna har fått ligga till grund för en ändring i almanackan är rekommendationerna rörande Bönsöndagen.
Dräkten har här gått från svartrandigt till rödrandigt förkläde på grund av att det brukar firas kon- firmationsgudstjänst denna dag i Leksand.
Under kyrkoårets ”vanliga” söndagar och de stora oktaverna efter jul och påsk används rödrandigt förkläde. Detta kan även användas om hushållet saknar den raskmajd som är rekommenderad.67 Det rödrandiga förklädet är även det som bärs vid profana firanden som inte ligger under faste- eller sorgetid, som till exempel födelsedagskalas, julfirande på julafton och självklart vid majstångs- resning. Detta är i dag således det vanligaste förklädet, både för kyrkligt och profant bruk.
64 Alm 1923, s. 19; Lautmann 2013, s. 12.
65 Brodd & Weman 2020, s. 131.
66 Muntlig uppgift från Kersti Jobs-Björklöf, kyrkvärd i Leksands församling.
67 Lautmann 2013, s. 7.
Svartrandigt förkläde är kyrkoårets näst vanligaste förkläde. Dock är det inte lika vanligt att allmän- heten bär dräkt de söndagar då svartrandigt förkläde bör användas.68 Detta kan bero på att dräkten mer och mer bara används som klädsel i högtidligare och festligare sammanhang. Att svartrandigt förkläde nästan bara används på de nedtonade söndagarna i fastan har nog därför spelat en stor roll i att det används mindre och mindre. På begravningar är det dock fortfarande vanligare med dräkt än vid andra gudstjänster och då används svartrandigt förkläde.69 Svartrandigt förkläde kommer nog inte sluta att användas helt utan finnas kvar som ett förkläde just för sorg och inte specifikt för allvarstid.
Förändringarna i almanackorna under undersökningsperioden har resulterat i att det i dag är fler tillfällen då grön respektive gul raskmajd bör användas. I och med att de likt blåmajd även används vid kyrkliga handlingar, blåmajd vid vigsel, grönmajd vid dop och gulmajd vid konfirmation, ser det ut som om bruket av dessa majder har goda chanser att leva vidare. Bruket av rödmajd har däremot under undersökningsperioden påverkats av att Annandag pingst år 2005 slutade vara all- män helgdag och att gudstjänstdeltagandet denna dag har gått ned. Detta har resulterat i att bara tre av de fyra dagar på året som rödmajd bärs är allmän helgdag. Det kan ifrågasättas om det är rimligt att lägga ned tid och pengar på att skaffa ett förkläde specifikt för dessa dagar. Dock är användandet av rödmajd på annandagarna viktigt för att upprätthålla tredagarsfirandet av de kyrk- liga högtiderna.
Enligt Brodd & Weman har Svenska kyrkan under undersökningsperioden gått från att vara en kyrka som firar sina högtider i svarta högtidskläder till en kyrka där liturgin är mera av kyrkans
”kropp” och ”ögats glädje” med all sin färgprakt.70 Detta kan ha sporrat förändringarna i dräkten framför allt när förändringarna gäller bytet från den släta till den granna dräkten. Det leder dess- utom till möjligheten för en större liturgisk medvetenhet hos församlingen. Kyrkoårets skiftningar blir tydliga med färgprakten på högtidsdagarna och fastans nedtonade liturgi med svartrandigt för- kläde som vid begravning.
68 Muntlig uppgift från Kersti Jobs-Björklöf, kyrkvärd i Leksands församling.
69 Lautmann 2013, s. 34.
70 Brodd & Weman 2020, s. 102–104.
Avslutande reflektioner
Under de senaste hundra åren har kyrkoåret förändrats och den kvinnliga Leksandsdräkten lika så.
Förändringarna kan i många fall gå att koppla samman, men vissa ändringar i dräktrekommenda- tionerna kan bara härledas till lokala traditioner eller profana firanden. Ett genomgående tema är att förändringarna i dräkten är från allvar till glädje, från den släta till den granna dräkten.
Källmaterialet visar på den variationsrikedom som finns i Leksandsdräkten och hur kyrkoårets olika temata förtydligas i dräktens skiftningar över året. Dock behandlas i denna studie endast rekom- mendationerna rörande Leksandsdräkten och inte det faktiska bruket. Dräktbruket förtjänar en egen undersökning. I rekommendationerna framträder en bild av en kyrka där gudstjänstmedver- kande så väl som gudstjänstfirande församling kan fylla kyrkan med synlig liturgi och levandegöra kyrkoårets rytm.
Det går dock även att läsa in att färgprakten i framtiden inte med säkerhet kommer vara lika stor.
Användandet av rödmajd är till exempel något som minskar bland annat på grund av den senaste kalenderreformen då Annandag pingst slutade vara allmän helgdag. Fler dräktvarianter kommer kanske med tiden att användas så sällan att det inte är lönt för Leksandsborna att lägga ned tid och pengar på införskaffandet av alla dräktdelar som behövs.
Kyrkan uppvisar i dag över lag en större medvetenhet om liturgi, gudstjänsternas gestaltning och kyrkoårets skiftningar. Detta tillsammans med dräktens fortsatt starka ställning i det profana, i och med användandet vid högtider och som symbol för Leksandsbygden, finns det en chans att använ- dandet trots allt lever vidare. Även framtida generationer kan förhoppningsvis få uppleva en myckenhet av färger.
Källor och litteratur
Tryckta källor
Alm, Albert (1923), Dräktalmanacka för Leksands socken eller reglerna för Leksandsdräktens rätta använd- ning jämte beskrivning av dräkten (Leksand).
Almanacka för Leksansdräkten, med bilder av David Tägtström (Leksand: Leksands Hemslöjds- förening, 1978).
Den svenska evangelieboken (Stockholm: Diakonistyrelsen, 1921).
Den svenska evangelieboken (Stockholm: Diakonistyrelsen, 1942).
Den svenska evangelieboken (Älvsjö: Verbum, 1983).
Den svenska evangelieboken. Antagen för Svenska kyrkan av 2002 års kyrkomöte (Stockholm: Verbum, 2003).
Kyrkokalendern 2019–2020 (Stockholm: Verbum, 2019).
Kyrkoordningen för Svenska kyrkan 2020.
Leksandsklädd i Leksand, Djura och Siljansnäs, med almanacka för Leksandsdräkten under kyrkoåret, red. och foto Charlotte Lautmann (Leksand: Leksands Hemslöjdsvänner, 2013).
Muntliga uppgifter
Kersti Jobs-Björklöf, kyrkvärd i Leksands församling.
John Sund, komminister i Leksands pastorat.
Litteratur
Arnö-Berg, Inga & Hazelius-Berg, Gunnel (1975), Folkdräkter och bygdedräkter från hela Sverige (Väs- terås: Ica-förlag).
Bergman, Ingrid (1996), ”Folkdräkter i Siljansbygden. Ideal och Verklighet”, i Siljansbygdens folk- dräkter, Kulturdagar i Bonäs bygdegård 1995 (Mora: Stiftelsen Bonäs bygdegård).
Bergman, Ingrid (2009), ”När den gifta kvinnan inte fick visa sitt hår. Om kyrkans betydelse i Siljansbygden för människorna och deras dräktskick”, i Dalarna 2009. Historiska nyheter (Falun: Dalarnas Fornminnes och Hembygdsförbund).
Bexell, Oloph (2015), ”Det svenska kyrkoåret under de senaste två hundra åren. Förändringar och revitalisering”, i Kyrkohistorisk årsskrift 2015, red. Anders Jarlert (Uppsala: Svenska kyrko- historiska föreningen), s. 35–57.
Brodd, Sven-Erik & Weman, Gunnar (2020), Liturgi i Svenska kyrkan. I ord och bild från då och nu (Skellefteå: Artos & Norma).
Centergran, Ulla (1996), Bygdedräkter, bruk och brukare (Göteborg: Etnologiska institutionen).
Ekenberg, Anders (2015), ”Kyrkoårets framväxt. Aktuella perspektiv och frågor”, i Kyrkohistorisk årsskrift 2015, red. Anders Jarlert (Uppsala: Svenska kyrkohistoriska föreningen), s. 23–33.
Lindberg, Gustaf (1937), Kyrkans heliga år. En historisk-principiell undersökning med särskild hänsyn till det svenska kyrkoåret (Stockholm: Svenska kyrkans diakonistyrelses bokförlag).
Martling, Carl Henrik (1993), Kyrkans år och dagar (Stockholm: Verbum).
Martling, Carl Henrik (2013), Tjänst i heligt rum (Helsingborg: Gaudete).
Samuelsson, Moa (2017), “Alltid rätt klädd”. En etnologisk studie av Leksandsdräkten idag, Kandidat- uppsats i etnologi (Stockholms universitet).
Söderbaum, Wilhelm (1967), Leksandsdräktens utveckling under tvåhundra år 1750–1950, utg. av Greta Söderbaum (Tällberg).
Bilder
Bild 1: foto Harald Götlind.
Bild 2, 3, 5–8 och 10: foto Anna Götlind.
Bild 4 och 9: foto Sebastian Selvén.
