Två baltiska armringsuppsättningar från Uppland Lundström, Per
Fornvännen 131-134
http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1960_131
Ingår i: samla.raa.se
SMÄRRE MEDDELANDEN
TVÅ BALTISKA ARMRINGSUPPSÄTTNINGAR FRÅN UPPLAND
Ar 1951 undersökte författaren ell gravfält omfattande 11 fornlämningar på Alby l5 och 31 i Håbo Tibble socken.1 Samtliga gravar undersöktes, emedan den m i n d r e grusås, på vilken de voro belägna, skulle utnyttjas för grusläkt.
E n d a t t cn av gravarna innehöll n ä r m a r e d a t e r b a r a artefakter, vilka utgjordes av två a r m r i n g a r av b r o n s . Av de tio övriga u n d e r s ö k t a g r a v a r n a innehöllo fem b r ä n d a benrester, vilka i tre fall varit nedlagda i r u n d a b a r k a s k a r , vars tärningar av h a r t s voro bevarade. I de fem återstående anläggningarna an- träffades v a r k e n benrester eller nägra som helst artefakter. Gravfältet var med a n d r a o r d synnerligen fattigt utrustat.
Flertalet av gravöverbyggnaderna voro små oregelbundna stensättningar med cn vidd av 3,5—4 in och försedda med dåligt bevarade kanfkedjor. Av Större intresse ä r o de tre anläggningar, vilka innehöllo ben i h a r t s t ä t a d e kärl.
Dessa stensättningar hade alla s a m m a k a r a k t ä r ; låga r u n d a stenplaner med cn diameter av 8-—10 m försedda m e d en vällagd kantkedja. Tvä av sten- sättningarna hade i centrum elt oregelbundet k ä r n r ö s e och en av dem dess- utom ett gravklot av en r u n d ca 0,75 m stor rullsten av r ö d granit placerad slrax ösler om stensättningens centrum. Gravarna voro anlagda som gropar i m a r k y t a n i stensättningarnas centrum och i de två nyss beskrivna fallen voro g r o p a r n a läckta av flata stenhällar. I graven med slenklotet var graven dess- utom m a r k e r a d med en kantställd häll, som höjde sig något över stensätt- ningens yla. I avsaknad av n ä r m a r e d a t e r b a r a fynd k u n n a dessa tre anlägg- ningar dock ej n o g g r a n n a r e tidsbestämmas. Helt allmänt k a n dock sägas, att de ä r o av en typ, som på mellansvenskt o m r å d e visat sig tillhöra den tredje j ä r n å l d e r s p e r i o d e n oeh äldre romersk tid.
Att n ä r m a r e diskutera k v a r s t å r graven m e d b r o n s a r m r i n g a r n a . Gravan- läggningen utgjordes av en r u n d stensättning med en diameter av 4 m och en höjd av 0,4 m. Kantkedjan var nägot utskriden och delvis förstörd. I cent- r u m av stensättningen lågo tre upptill 0,8 m stora stenblock i rad, orienterade i N—S riktning. Det mittersta blocket sköt u p p 0,4 m över stensättningens yta. Dessa tre block täckte en 1,9 m lång och 0,8 bred r e k t a n g u l ä r grop,
1 Grävningsberättelse i Vitterhetsakademiens antikvariskt topografiska arkiv, d.nr 5477/51.
S M Ä R R E M E D D E L A N D E N
Pig. 1. Armringsuppsättning från Alby, Håbo Tibble socken. Uppland. 1/1.
— Set of bracelets from Alby.
vilken var nedgrävd till ett djup av 0,3 m i grusbollncn. Gropen var i övrigt fylld med s m ä r r e stenar och grus och längs k a n t e r n a delvis skodd med kant- ställda, flata hällar. Denna a n o r d n i n g h a r uppenbarligen k a r a k t ä r e n av en kislgrop för elt obränt lik. Några rester av o b r ä n d a ben anträffades dock ej men väl en samling b r ä n d a ben i mitten av gropen, p å dess botten, inom en 0,2 X 0,15 m stor yta. Strax NÖ om d e n n a bensamling lågo intill v a r a n d r a de tidigare o m n ä m n d a två a r m r i n g a r n a av b r o n s .
Des.sa armringar äro sins emellan myckel lika.- (Fig. 1.) Råda äro hög- k a n t t t å l l d a i förhållande till centrumaxeln. De äro öppna med tvärt av- skurna något u t t u n n a d e ändparlier. Vad som skiljer dem från v a r a n d r a iir dels diametern, som i det ena fallet är 7,9—8,2 cm, i det a n d r a 7,1—7,4 cm, dels tvärsnittet, där den större ringen h a r en svagt ryggad sida och n ä r m a s t oregelbundet rombold sektion, m e d a n den m i n d r e h a r trapelsformad genom- skärning med största bredden inåt ringen. Den större ringens bredd är 0,4 cm, dess tjocklek 0,25 cm, m o t s v a r a n d e m å t t på den m i n d r e är 0,35 och 0,2 cm.
I båda fallen ba ringarna en grönblå ädelpalina.
- Statens historiska m u s e u m inv.nr 24002:6.
S M Ä R R E M E D D E L A N D E N
Fig. 2. Armringsuppsättning från Nya Stenby, Adelsö socken, Uppland. 1/1.
— Set of bracelets from Nyn S t a d i g .
Ell nyll ringfynd av nära nog identisk art gjordes 1958 vid en under- sökning vid Nya Stenby 81, Adelsö socken, av fil. kand. Rirgitla von Heland.3
Den vid Nya Stenby undersökta fornlämningen utgjordes av elt ensamt liggande röse 8—6,5 m storl och med en höjd av 0,7 m. Kantkedja saknades.
I c e n t r u m under stenfyUningen läg en samling b r ä n d a ben och något vid sidan om denna två a r m r i n g a r av brons.4
Dessa a r m r i n g a r skilja sig från v a r a n d r a endasl genom storleken. (Fig. 2.) Den ena är 7,3 cm i diameter, medan den a n d r a är 7.1 cm. Råda ringarna ä r o öppna med tvärt avskurna ä n d a r . De hn rektangulär sektion med svagt rundad ytterkant och äro högkanlställda i förhållande lill centrumaxeln.
Deras tvärmått är 0.35 X 0,3 cm respektive 0,3 X 0.25 cm. Ringarnas ädel- palina iir blågrön.
Av beskrivningarna framgår, all vi trots s m ä r r e avvikelser mellan de b a d a ringuppsättningarna ha alt göra med exponenter för en och s a m m a ringtyp.
Ringarna äro trots sin enkelhel och avsaknad av o r n a m e n t i k så karakteris-
3 Grävningsberättelse i Vitterhetsakademiens antikvariskt topografiska arkiv.
d.nr 4032/58.
4 Stålens historiska museum inv.nr 25916: 03.
• S M Ä R R E M E D D E L A N D E N
Fig. 3. Armringsuppsättning från T r ä g i ( O t t e n k ä l l ) Våike-liaarja, Estland. Efter H a u s m a n n . 1396, Taf. IV. Ca 1/2. — Set of brace-
lets from Trägt,
tiska, att man ulan vidare kan konstatera, alt de äro främlingar i den skandi- naviska fornsaksvärlden.
Ringar av delta slag u p p t r ä d a emellertid som en väl representerad grupp på andra sidan Östersjön med sin hemort framti i Estland oeh n o r r a Lelt- land. Moora. som i sill stora arbete »Die Eisenzeit in Lettland» h a r behandlat denna ringtyp, framhåller, alt de baltiska fynden ge vid h a n d e n , att dessa karakteristiska a r m r i n g a r u p p t r ä d a r e d a n vid början av den r o m e r s k a järn- åldern och med s m ä r r e variationer leva kvar in pä 400-talet.5 Av Mooras be- skrivning framgår vidare, alt ringarna i sin äldsta utformning äro helt släta med fyrkantig sektion och ha burits bögkantslällda i förhållande till armen Deras yttre smalsida är ofta lätt r u n d a d och ä n d a r n a tvärt a v s k u r n a och tätt slutna. Pä den yllre smalsidan förekommer ibland tvärgående fåror och hålkäl.
Ett annat karaklerislikum för denna ringtyp är all till elt och s a m m a arm- smycke höra ringar av olika diameter. Därigenom kominer armsmyeket att ha formen av en stympad kon i de fall, då det är sammansalt av inånga ringar.
(Fig. 3.) Av d e n n a skildring framgår, alt dessa olika karakteristika i så gott som varje detalj k u n n a återfinnas på ringparet från Adelsö. Denna speciella ringtyp skulle enligt Moora kronologiskt främst h ö r a h e m m a i äldre kejsar- tid. 1 ett baltiskt fynd bedömes av E. Sturms ett dylikt armringsfynd såsom l ö r r o m e r s k t på grundval av en tillsammans med delta funnen ringbiivudnål.
Med stöd av ell armringsfynd från en Stensättning, som icke i övrigt lämnat något fynd äldre än från 300-talet, vill Moora påvisa, att typen levat kvar under yngre kejsartid. Ringen i det sistnämnda exemplet h a r det särdraget.
1 //. Moora, Die Eisenzeit in Lettland bis etwa 550 n. Chr. II, Teil, S. 400 ff..
Abb. 49:1—2, T a r t u 1938. Äv. ds. I, Teil, fig. XXIV: 6, T a r t u 1929. Jfr även M. II. Schmiedehelm, Archeologiceskije pamjatniki perioda razlozenija rodo- vogo slroja na severo-vosloke Estonii. Akademija naiik cstonskoj SSR. Institut Istorii., s. 37—38, 40, 67. fig. 9 : 9 och 12: 1, 5. Tallin 1955.
S M Ä R R E M E D D E L A N D E N
all dess ena bredsida är snelt avfasad. Detla ger a n k n y t n i n g till en nägot modifierad typ av de ovan behandlade ringarna, där det yttersta ringparet i ell av flera ringar bestående a r m s m y c k e h a r avfasad yttersida. Denna l å r t y p förekommer under säväl äldre som yngre romersk tid med t y n g d p u n k t e n inom det yngre skedet. Om m a n i detta s a m m a n h a n g skall våga tillmäta smärre avvikelser någon betydelse, skulle den större av de b å d a ringarna från Håbo Tibble med dess ryggade eller avfasade bredsida k u n n a a n k n y t a s lill den sist beskrivna modifikationen av den baltiska ringtypen.
Även i Finland h a r denna armringsform anträffats. F r å n ett skelettgravfält frän romersk j ä r n å l d e r vid Kroggårdsmalmen i Karis (Nyland) h ä r r ö r en baltisk armring av den aktuella utformningen.0 E n hel uppsättning s å d a n a ringar h a r även anträffats i P e m a r (Paimo).7 I b å d a dessa finska fynd före- komma a r m r i n g a r n a i kombination med fynd av klar äldre kejsartidskaraktär.
Trots att de två a r m r i n g s p a r e n från Håbo Tibble och Adelsö icke ä r o anträffade i kombination med a n d r a artefakter och fyndmiljön i övrigt icke kan ge så vida aspekter, ä r o de värdefulla bevis för k o n t a k t e n mellan öst- skandinavien och de baltiska länderna u n d e r den äldre j ä r n å l d e r n . De ä r o icke några isolerade företeelser utan sälla sig till flera a n d r a baltiska import- föremål från d e n n a tid. Denna äldre grupp är dock fortfarande liten jämförd med det rika fyndmalerial, som under den yngre j ä r n å l d e r n så väl doku- m e n t e r a r förbindelserna mellan Skandinavien och Raltikum.
P e r L u n d s t r ö m ' .V. Cleve, Ett skelettgravfält från romersk j ä r n å l d e r på Kroggårdsmalmen i Karis (Nyland SMYA — F F T XL, s. 60—68, fig. 7.
7 L e p p ä a h o , H e r r t n k a r t o n a n silmäsolki SMYA — F F T XL, s. 69—74, fig. 3.
S Y D S K A N D I N A V I S K S T I L
Den nordiska konsten under 1000-talet är ett lika rikt som flitigt studerat ämne. Många skiftande tydningar h a r den blivit föremål för, alltsedan Sophus Miiller 1880 skrev sitt b e r ö m d a arbete om »dyrcornamentiken i Norden».
Mycken oenighet h a r den vållat, men m å n g a s ä r d r a g h a r m a n å a n d r a sidan lyckats fastställa, och den intresserade kan bilda sig en tämligen god upp- fattning både om det förenande och det skiljande, om h a n b a r a vill b e m ö d a sig alt studera den h i t h ö r a n d e litteraturen.
Allra bekvämast h a r den läsare, som slår upp det a n d r a avsnittet i en nyligen u t k o m m e n , diger avhandling »Sydskandinavisk stil» av Hans Chris- liansson. Diir kan m a n i referatels form ta del av de viktigaste hittills fram- k o m n a teorierna, och i de övriga avsnitten av s a m m a arbete blir m a n mera utförligt delaktig av Christianssons egen uppfattning. Det är denna, som h ä r skall bli föremål för några kritiska a n m ä r k n i n g a r .
Christiansson h a r huvudsakligen inriktat sig på en analys av r u n s t e n a r n a s
