Statliga
myndigheter och affärsverk
som arbetsgivare
– enligt arbetsmiljölagen
Femte upplagan
Statliga
myndigheter och affärsverk
som arbetsgivare
– enligt arbetsmiljölagen
© Arbetsmiljöverket Text: Carin Frostberg Redaktör: Annika Hellberg Grafisk form: Artworkmen AB Tryck: Lenanders Grafiska AB, Kalmar Femte upplagan, maj 2004
ISBN 91-7464-442-4
Innehåll
Inledning . . . 5 Arbetsgivare och arbetsgivaransvar
enligt arbetsmiljölagen . . . 6 Staten och statliga organ . . . 7
Historik Myndigheter Affärsverk Sammanfattning
Föreskrifter om systematiskt arbetsmiljöarbete. . . 12
Allmänt
Uppgiftsfördelning Företagshälsovård Skriftlig dokumentation
Arbetsmiljötillsynen . . . 16 När arbetsgivaransvaret inte uppfylls. . . 17
Allmänt
Vite, sanktionsavgift, företagsbot och skadestånd Straff
Uppgiftsfördelning och ansvar. . . 20 Slutsats . . . 21
Inledning
Enligt Statistiska centralbyrån (SCB) finns det för närvarande 248 statliga myndigheter och 474 statliga aktiebolag. Det finns också ett affärsverk, nämligen Svenska kraftnät samt en affärs- verkskoncern där Luftfartsverket ingår.
Den här skriften handlar om några juridiska frågor om ar- betsgivare och arbetsgivaransvar på det statliga området när det gäller arbetsmiljön. Organisationen av statliga myndigheter och affärsverk presenteras. Statliga bolag följer de bestämmelser som gäller för övriga aktiebolag.
Frågor om uppgiftsfördelning och annan styrning enligt Arbetsmiljöverkets föreskrifter om systematiskt arbetsmiljöarbete (AFS 2001:1) tas upp, liksom den offentliga tillsynen av arbets- miljölagstiftningen. De rättsliga följderna av att lagstiftningen inte följs redovisas också.
Arbetsgivare och arbetsgivar- ansvar enligt arbetsmiljölagen
Enligt de grundläggande bestämmelserna i 3 kap. 2 § arbetsmil- jölagen (AML) ska arbetsgivaren vidta alla åtgärder som behövs för att förebygga att arbetstagaren utsätts för ohälsa eller olycks- fall. Arbetsgivarens huvudansvar för arbetsmiljön betonas och utvidgas i kapitlets 2a §. Enligt den regeln ska arbetsgivaren sys- tematiskt planera, leda och kontrollera verksamheten på ett sätt som leder till att arbetsmiljön i verksamheten uppfyller arbets- miljölagstiftningens krav.
I AFS 2001:1 finns föreskrifter och allmänna råd från Arbetsmiljöverket om systematiskt arbetsmiljöarbete. Där ut- vecklas och preciseras arbetsgivarens ansvar för arbetsmiljön ytterligare. Reglerna gäller för alla arbetsgivare i landet, oavsett verksamhetsområde och antal anställda.
Arbetsgivarbegreppet tas upp i de allmänna råden till 1 §:
”
Med arbetsgivare menas i föreskrifterna arbetsgivare i juridisk mening, dvs. en fysisk eller juridisk person som har en eller flera arbetstagare anställda”
.Det sägs vidare att staten är en juridisk person. För att göra det hela mer praktiskt har staten som arbetsgivare fått representeras av statliga myndigheter och affärsverk.
I råden till 4 § sägs att alla som är anställda i verksamheten är arbetstagare. Det gäller även chefer och arbetsledande perso- nal.
Enligt 1 kap. 3 § AML likställs i de flesta fall elever med ar- betstagare vid tillämpningen av bestämmelserna i AML. Undan- tag gäller för reglerna om arbetstid för minderåriga i 5 kap. och
bestämmelserna i 6 kap. om samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare, till exempel reglerna om skyddsombuds rätt att av- bryta arbetet. Det finns däremot särskilda bestämmelser om elevskyddsombud.
Vårdtagare som utför anvisat arbete i anstalt samt värnplikti- ga likställs också i de flesta fall med arbetstagare.
Staten och statliga organ
Historik
Sveriges förvaltning och verkställande makt har alltid känneteck- nats av maktdelning. Endast under korta perioder har det fun- nits en enväldig kung. I övrigt har den världsliga makten varit delad mellan konungen, adeln och det ofrälse folket.
Under 1600-talet inrättades centrala ämbetsverk för den statliga förvaltningen. Allt eftersom statens verksamhet utökats har förvaltningens omfattning ökat.
Staten organiserar också sin verksamhet på ett sätt som lik- nar privat näringsverksamhet. Det gäller de affärsdrivande verk- en och de statliga bolagen.
Den svenska staten är en juridisk person. Av gammal tradi- tion har dock de centrala ämbetsverken företrätt staten. Detta har praktiska orsaker. Det skulle vara tungrott om medborgarna måste vända sig till kungen, talmannen eller statsministern när de har ärenden som gäller den statliga verksamheten.
Idag, år 2004, framgår myndigheternas och affärsverkens självständiga ställning av de instruktioner som finns för verksam- heten. Regering och riksdag styr dem genom anslagstilldelning
och krav på måluppfyllelse. Tidigare hade regeringen en viss all- män policy för myndigheterna och affärsverken. Tilldelade me- del var inte knutna till krav på resultatredovisning. Idag styr stat- smakterna genom krav på målstyrning och återredovisningskrav.
Myndigheter
Staten representeras som arbetsgivare av myndigheter och affärs- verk.
Om till exempel Arbetsmiljöverket i ett konkret fall har kon- staterat arbetsmiljöbrister i en statlig verksamhet måste Arbets- miljöverket granska den aktuella instruktion som regeringen ut- färdat för verksamheten för att få klart för sig vem som är arbetsgivare och därmed ansvarig för arbetsmiljön.
Låt oss som ett exempel ta instruktionen för Kriminalvårds- verket (SFS 1990:1018 med ändringar t.o.m. SFS 2003:863).
Den innehåller bland annat föreskrifter om uppgifter, ledning och organisation för Kriminalvårdsstyrelsen, de lokala krimi- nalvårdsmyndigheterna och för Transporttjänsten.
Av instruktionen framgår att Kriminalvårdsstyrelsen är central förvaltningsmyndighet för kriminalvården och att dess generaldirektör är chef för myndigheten.
De lokala kriminalvårdsmyndigheterna är frivårdsmyndighe- ter, häkte och kriminalvårdsantalter.
Verksförordningen (SFS 1995:1322 med ändringar t.o.m.
SFS 2003:281) ska tillämpas på Kriminalvårdsstyrelsen, de loka- la kriminalvårdsmyndigheterna och Transporttjänsten med någ- ra undantag.
Enligt 7 § i verksförordningen ska myndighetens chef bland annat se till att verksamheten bedrivs effektivt och följer de för- fattningar som gäller.
Enligt 8 § i verksförordningen ansvarar myndighetens chef
för myndighetens arbetsgivarpolitik. Chefen ska bland annat fö- reträda myndigheten som arbetsgivare, se till att de anställda är väl förtrogna med målen för verksamheten samt skapa goda ar- betsförhållanden och ta till vara och utveckla de anställdas kom- petens och erfarenhet.
Lagstiftning föregås normalt av propositioner. De innehåller förarbeten med motiv till författningarna.
Det kan i undantagsfall också finnas motiv till regeringens förordningar, till exempel i form av protokoll från regeringssam- manträden. Det finns ett sådant protokoll med motiv till 9 § i den tidigare gällande verksförordningen. 9 § motsvarar i huvud- sak innehållet i den nuvarande 8 §. I protokollet står bland an- nat:
”
Myndighetens chef har enligt första stycket i 9 § det övergripande ansvaret för personalpolitiken vid myndig- heten. Han ska sålunda se till att myndigheten har perso- nal med den kompetens, som vid varje tidpunkt behövs för verksamheten. För att åstadkomma det måste han dels skapa förutsättningar för att ta personalens kunnande i anspråk på bästa sätt, dels se till att personer med lämpli- ga kunskaper och färdigheter rekryteras. I personalpoliti- ken ingår enligt bestämmelsen strävan efter jämställdhet mellan könen”
.Vidare säger förordningsmotiven:
”
Självfallet har chefen också det personalansvar som föl- jer av andra författningar och avtal, t.ex. arbetsmiljölagen och arbetsmiljöavtalet”
.
Det står också i motiven att intern information och kommuni- kation är viktiga medel i en organisations styrsystem och att verksamhetsmål och personalpolitiska mål är utgångspunkter för en väl fungerande intern information. Härigenom ökar möjlig- heterna att skapa ett stimulerande arbetsklimat och ta vara på och utveckla de anställdas kompetens.
Sammanfattningsvis finns följande arbetsgivare enligt AML inom Kriminalvårdsverket:
•Kriminalvårdsstyrelsen,
•de lokala kriminalvårdsmyndigheterna och
•Transporttjänsten.
Cheferna inom Kriminalvårdsverket har ansvaret för personal- politiken vid respektive myndighet, bland annat när det gäller arbetsmiljöfrågor. Myndighetscheferna är därför de yttersta re- presentanterna för myndigheterna när det gäller arbetsmiljön.
Affärsverk
Instruktionerna för de affärsdrivande verken är annorlunda kon- struerade än myndighetsinstruktionerna. De innehåller inte nå- gon hänvisning till verksförordningen. Det finns istället bestäm- melser direkt i instruktionerna om ansvar och uppgifter för bland annat generaldirektören.
Ett exempel är instruktionen för Svenska kraftnät (SFS 1991:2013, med ändringar t.o.m. SFS 2003:291). Där framgår att affärsverket Svenska kraftnät och de företag där staten genom Svenska kraftnät direkt eller indirekt har ett bestämmande infly- tande tillsammans bildar en affärsverkskoncern. Affärsverket Svenska kraftnät leds av en styrelse där generaldirektören ingår.
Generaldirektören ska se till att Svenska kraftnäts personalpolitik motsvarar de krav som ställs på verksamheten. Detta innebär bland annat att jämställdhet mellan kvinnor och män ska efter- strävas och att de anställda ska vara väl förtrogna med målen för verksamheten.
Mot denna bakgrund bör Svenska kraftnät anses som arbets- givare för de anställda i affärsverket med samma namn.
Generaldirektören måste bland annat se till att personalpolitiken motsvarar kraven enligt arbetsmiljölagen. Generaldirektören är därför den yttersta representanten för affärsverket när det gäller arbetsmiljön.
Sammanfattning
För att få reda på vilka statliga myndigheter och affärsverk som finns i landet får man analysera instruktionen för respektive myndighet och affärsverk.
Föreskrifter om systematiskt arbetsmiljöarbete
Allmänt
Föreskrifterna om systematiskt arbetsmiljöarbete, AFS 2001:1, ställer krav på arbetsgivaren att undersöka, genomföra och följa upp verksamheten på ett sådant sätt att ohälsa och olycksfall i ar- betet förebyggs och en tillfredsställande arbetsmiljö uppnås.
Arbetsmiljöarbetet ska ingå som en naturlig del i den dagliga verksamheten och omfatta alla fysiska, psykologiska och sociala förhållanden som har betydelse för arbetsmiljön.
Regelbundna undersökningar och riskbedömningar, åtgär- der, handlingsplaner och kontroll av genomförda åtgärder ligger i det fortlöpande systematiska arbetsmiljöarbetet. När ändringar i verksamheten planeras, ska arbetsgivaren göra en riskbedöm- ning vilket innebär att bedöma om ändringarna medför risker för ohälsa eller olycksfall som kan behöva åtgärdas.
Rutiner ska finnas för att det systematiska arbetsmiljöarbetet ska fungera på ett bra sätt.
Arbetsgivaren och arbetstagarna ska samverka för att åstad- komma en god arbetsmiljö (3 kap. 1a § AML). Arbetsgivaren ska därför enligt 4 § AFS 2001:1 ge arbetstagarna, skyddsombu- den och elevskyddsombuden möjlighet att medverka i det syste- matiska arbetsmiljöarbetet. Det går däremot inte att lägga över ansvaret för arbetsmiljön eller arbetsmiljöarbetet på skyddsom- buden eller skyddskommittén. De har andra roller, nämligen att vara pådrivande och bevakande på arbetsmiljöområdet.
Enligt 5 § AFS 2001:1 ska det finnas en arbetsmiljöpolicy som beskriver hur arbetsförhållandena i arbetsgivarens verksam- het ska vara för att ohälsa och olycksfall i arbetet ska förebyggas
och en tillfredsställande arbetsmiljö uppnås. Meningen är att policyn ska tjäna som inspiration och ledning i arbetsmiljöarbe- tet för alla medarbetare i verksamheten. Policyn behöver därför göras känd för alla i verksamheten.
Uppföljning av det systematiska arbetsmiljöarbetet (11 §) ska göras en gång varje år. Regelbundna uppföljningar har stor betydelse för den fortsatta hanteringen av arbetsmiljön i verk- samheten. Det är viktigt att den högsta ledningen tar ställning till resultatet av uppföljningen och bedömer om det behövs för- bättringar av arbetsmiljöarbetet.
Uppgiftsfördelning
I 6 § sägs:
”
Arbetsgivaren skall fördela uppgifterna i verksamheten på ett sådant sätt att en eller flera chefer, arbetsledare eller andra arbetstagare får i uppgift att verka för att risker i ar- betet förebyggs och en tillfredsställande arbetsmiljö upp- nås.Arbetsgivaren skall se till att de som får dessa uppgif- ter är tillräckligt många och har de befogenheter och re- surser som behövs. Arbetsgivaren skall också se till att de har tillräckliga kunskaper om
• regler som har betydelse för arbetsmiljön,
• fysiska, psykologiska och sociala förhållanden som innebär risker för ohälsa och olycksfall.
• åtgärder för att förebygga ohälsa och olycksfall samt
• arbetsförhållanden som främjar en tillfredsställande arbetsmiljö.
Arbetsgivaren skall se till att de som får uppgifterna har tillräcklig kompetens för att bedriva ett väl fungerande systematiskt arbetsmiljöarbete.
”
I kommentarerna till 6 § sägs bland annat:
”
I större företag gäller uppgiftsfördelningen i första hand chefer och arbetsledande personal. De bedriver arbetsmil- jöarbetet som en naturlig del i sin dagliga verksamhet, till exempel vid beslutsfattande och arbetsledning. De kan i sin tur ofta lägga ut uppgifter på andra arbetstagare.”
”
Chefer och arbetsledande personal har avgörande bety- delse för att arbetsförhållandena skall vara tillfredsställande och för att ohälsa och olycksfall skall förebyggas. De be- höver därför gedigna kunskaper om arbetet, riskerna i ar- betet och åtgärder för att förebygga skador. Det är viktigt att de har god insikt i hur människor reagerar i olika situ- ationer och att de är insatta i de hälsomässiga effekterna av till exempel hög arbetsbelastning, övertid, kränkande särbehandling, våld och hot och missbruk. De bör då lät- tare kunna ge arbetstagarna det stöd som de behöver.”
Arbetsgivarens högsta ledning bestämmer i princip själv på vilket sätt och av vem verksamheten ska bedrivas. Det finns dock olika författningsregler som arbetsgivaren måste ta hänsyn till. Bestäm- melserna i myndigheternas instruktioner och i verksförordning- en är exempel på detta, liksom föreskrifterna om systematiskt ar- betsmiljöarbete.
I den högsta ledningens ansvar ligger att fortlöpande bevaka att det systematiska arbetsmiljöarbetet fungerar bra. Om det till exempel uppkommer nya risker i arbetsmiljön eller om verksam-
heten omorganiseras eller får ett annat innehåll kan den gällande uppgiftsfördelningen behöva revideras.
Företagshälsovård
Om kompetensen inom den egna verksamheten inte räcker för att bedriva det systematiska arbetsmiljöarbetet eller för arbetet med arbetsanpassning och rehabilitering ska arbetsgivaren anlita företagshälsovård eller motsvarande sakkunnig hjälp utifrån.
(12 § AFS 2001:1).
Det är främst aktuellt att anlita företagshälsovården för att undersöka arbetsförhållandena, bedöma fysiska och psykiska ris- ker och föreslå åtgärder.
Det är viktigt att arbetsgivaren själv genomför sådant som ingår i arbetsgivarrollen och inte anlitar externa konsulter till detta. Det gäller strategiska beslut och beslut som är förenade med kostnader, till exempel fastställande av arbetsmiljöpolicy, uppgiftsfördelning och beslut med anledning av uppföljning av det systematiska arbetsmiljöarbetet.
Arbetsgivaren har alltid kvar sitt ansvar för arbetsmiljön och arbetsmiljöarbetet. Arbetsgivaren kan inte köpa in företagshälso- vård och lämna över ansvaret för det systematiska arbetsmiljöar- betet till företagshälsovården. Företagshälsovården har inget juri- diskt ansvar för arbetsmiljön. Dess uppgift är att vara en obero- ende expertresurs för arbetsmiljö och rehabilitering.
Skriftlig dokumentation
I organisationer med minst tio arbetstagare ska följande vara skriftligt:
•Arbetsmiljöpolicy
•Rutiner
•Uppgiftsfördelning
•Instruktioner – om riskerna är allvarliga
•Riskbedömning
•Handlingsplan
•Sammanställning av skador och tillbud
•Uppföljning av det systematiska arbetsmiljöarbetet
Arbetsmiljötillsynen
En grundtanke i arbetsmiljölagen är att arbetsgivaren själv ska ta ansvar för att verksamheten drivs på ett sådant sätt att ohälsa och olycksfall förebyggs och en tillfredsställande arbetsmiljö uppnås.
En annan grundtanke är att arbetsgivaren ska samverka med de anställda. Hur arbetsgivaren ska gå tillväga framgår i stort av be- stämmelserna i 3 kap. 2 och 2a §§ AML och av föreskrifterna om systematiskt arbetsmiljöarbete.
Andra föreskrifter från Arbetsmiljöverket och Arbetarskydds- styrelsen tar sikte på åtgärder som arbetsgivaren ska vidta för att åstadkomma arbetsmiljöförbättringar.
Den offentliga tillsynen av arbetsmiljölagstiftningen utförs av Arbetsmiljöverket. Tillsynen ute på arbetsställena utförs av Arbetsmiljöverkets tio distrikt. Arbetsmiljöverket kontrollerar
arbetsmiljön och arbetsmiljöarbetet på enskilda arbetsställen.
Det görs en prioritering utifrån de branscher och verksamhets- områden som är mest skadedrabbade. Om arbetsgivaren inte uppfyller sina skyldigheter enligt AML kan Arbetsmiljöverket komma att rikta krav mot arbetsgivaren. Bristerna och de åtgär- der som behövs för att avhjälpa bristerna antecknas i ett inspek- tionsmeddelande som ställs till myndigheten eller affärsverket i dess egenskap av arbetsgivare.
I inspektionsmeddelandet uppmanas arbetsgivaren att upp- fylla kraven före en viss tidpunkt och redovisa detta till Arbets- miljöverket. Ett inspektionsmeddelande är inte formellt bindan- de men uttrycker tillsynsmyndighetens bedömning av vad som behöver göras för att förbättra arbetsmiljön.
Om arbetsgivaren inte lämnar godtagbara besked i tid kan Arbetsmiljöverket fatta ett bindande beslut. Det kan antingen bli fråga om ett föreläggande att vidta vissa åtgärder eller ett för- bud att driva verksamheten om inte vissa villkor är uppfyllda.
Arbetsmiljöverkets beslut kan överklagas till regeringen och i vissa fall till länsrätt.
När arbetsgivaransvaret inte uppfylls
Allmänt
Arbetsgivarens allmänna skyldigheter enligt 3 kap. 2 och 2a §§
AML och föreskrifterna om systematiskt arbetsmiljöarbete är inte direkt straffsanktionerade. Det innebär att det inte får några
omedelbara rättsliga följder om arbetsgivaren inte följer bestäm- melserna. Men om Arbetsmiljöverket beslutat om föreläggande eller förbud och arbetsgivaren inte rättar sig efter beslutet kan det ändå få konsekvenser på olika sätt. Dessa följder beskrivs i följande avsnitt.
Vite, sanktionsavgift, företagsbot och skadestånd I sina beslut kan Arbetsmiljöverket sätta ut ett vitesbelopp vars storlek i regel bestäms i förhållande till kostnaderna för åtgärder- nas genomförande och med hänsyn till vilket belopp som be- döms nödvändigt för att förmå arbetsgivaren att vidta åtgärderna.
Om beslutet vunnit laga kraft och arbetsgivaren inte vidtagit de åtgärder som krävs kan domstol döma ut hela eller delar av vitet.
Det krävs inte att någon varit oaktsam, utan det räcker att före- läggandet eller förbudet inte följts vid den tidpunkt som står i beslutet.
Det är något oklart i vilken utsträckning vite kan föreläggas statliga arbetsgivare. En statlig myndighet kan till en början inte föreläggas vite. De statliga affärsverken däremot konkurrerar ofta med privata företag på marknaden. Det är därför tänkbart att affärsverken kan föreläggas vite, på samma sätt som vite natur- ligtvis kan användas mot statliga bolag.
På tryckkärlsområdet kan arbetsgivaren få betala en särskild sanktionsavgift om föreskrifterna om besiktning åsidosatts. Det kan bli fråga om avgifter på upp till 100 000 kronor. Det krävs inte att någon varit oaktsam.
Företagsbot kan dömas ut mot den som driver näringsverk- samhet.
Företagsbot och sanktionsavgift måste troligen behandlas på samma sätt som vite. Dessa skulle alltså kunna drabba statliga
affärsverk och bolag, medan statliga myndigheter däremot inte skulle kunna åläggas företagsbot eller sanktionsavgift.
Skadestånd förekommer sällan i arbetsmiljöärenden. Arbets- givaren har vanligen tecknat en försäkring, till exempel någon form av arbetsmarknadsförsäkring, som träder in istället för ett allmänt skadestånd enligt skadeståndslagen.
Vare sig det är fråga om vite, sanktionsavgift, företagsbot el- ler skadestånd är det myndigheten eller affärsverket som i egen- skap av arbetsgivare blir skyldig att betala det aktuella beloppet.
Straff
I 3 kap. 10 § brottsbalken finns bestämmelser om straff för den som inte följt AML när detta medfört att någon avlidit, skadats, blivit sjuk eller utsatts för allvarlig fara. Här krävs också uppsåt eller oaktsamhet.
Det kan också bli aktuellt med straff om Arbetsmiljöverket utfärdat ett föreläggande eller förbud och beslutet inte följts.
Straff kan dock inte dömas ut om Arbetsmiljöverket i föreläg- gandet eller förbudet har satt ut vite.
Det finns också direkta bestämmelser i AML, arbetsmiljö- förordningen och Arbetsmiljöverkets eller Arbetarskyddsstyrel- sens föreskrifter som innehåller bestämmelser om straff. Det räcker att bestämmelsen överträtts för att straff ska kunna dömas ut. Uppsåt eller oaktsamhet krävs dock. Det behövs däremot inte först något föreläggande eller förbud från Arbetsmiljöverket.
Det gäller exempelvis regler om minderåriga, provning och kon- troll av tekniska anordningar, villkor för hantering av farliga äm- nen, borttagande av skyddsanordningar och skyldighet att an- mäla allvarliga olyckor.
Exempel:
I en dom från år 2000 dömdes en plutonchef till dagsbö- ter. Vid en krigsförbandsövning ingick bärgning av for- don. En värnpliktig klämskadade handen och fick vissa bestående men.
Det finns i övrigt inte så många exempel på straffdomar när det gäller arbetsmiljöbrott på det statliga området.
Uppgiftsfördelning och ansvar
Arbetsgivaren behöver hela tiden ha klart för sig att uppgiftsför- delningen fungerar bra och göra ändringar i fördelningen när det behövs. Om det finns oklarheter i uppgiftsfördelningen faller detta ytterst tillbaka på den högsta ledningen.
Uppgiftsfördelning innebär inte att den som fått uppgifter automatiskt blir straffad vid en arbetsolycka. Fördelningen inne- bär alltså inte att arbetsgivaren på förhand kan bestämma vem som ska straffas om en olycka inträffar. Detta ansvar fastställs av domstol i efterhand.
Om olyckan leder till åtal och domstolsbehandling kan det ha stor betydelse för domstolens bedömning om den åtalade haft tillräckliga kunskaper, tillräcklig kompetens samt tillräckliga be- fogenheter och resurser för sina uppgifter.
Slutsats
Den högsta ledningen i myndigheter och affärsverk har en viktig uppgift när det gäller att styra det systematiska arbetsmiljöarbe- tet genom en tydlig och meningsfull arbetsmiljöpolicy, en klar- görande och väl fungerande uppgiftsfördelning med bland annat tillräckliga resurser och med årliga, förbättringsinriktade upp- följningar av det systematiska arbetsmiljöarbetet.
Arbetsmiljöverkets böcker
H2 Sakordsregister med cirka 1 300 ord som hänvisar till Arbetsmiljöverkets föreskrifter
H3 Buller och bullerbekämpning H8 Arbetsmiljölagen med kommentarer H26 Arbetstidslagen med kommentarer H177 Kommun och landsting som arbetsgivare
H199 Aktiebolag och fysiska personer som arbetsgivare H212 Debriefing – Krisstöd
H228 Arbetsplatsens kemikaliekontroll
H255 Att se, höra och andas i skolan – om skolans innemiljö H282 Städboken – varför och hur vi bör städa
H293 Med örat i centrum – förebyggande hälsovård H302 Arbetsmiljöansvar och straffansvar
H337 Vägledning vid tillämpning av föreskrifterna om maskiner och vissa andra tekniska anordningar
H338 Desinfektion på arbetsplatsen – hantering, risker, regler H339 Kemikalier i skolan
H347 Systematiskt arbetsmiljöarbete – en vägledning H351 Systematiskt arbetsmiljöarbete mot stress
H352 Arbetsmiljöverkets samlade material om systematiskt arbetsmiljöarbete (pärm)
H355 Vad händer med våra muskler vid stress?
H359 Marksanering – om hälsa och säkerhet vid arbete i förorenade områden
H361 Ohälsa och negativ stress – i ett arbetsliv i förändring H362 Fokusinspektion
H363 Från frustration till total utmattning
H370 Metoder för att uppmärksamma och bedöma psykosocial ohälsa
h374 Schakta säkert - en handbok om säkerhet vid schaktning H375 Undersökning och riskbedömning i SAM - vägledning H385 Uppgiftsfördelning i det systematiska arbetsmiljöarbetet
Ytterligare exemplar av denna skrift beställs från
Arbetsmiljöverkets publikationsservice Box 1300
171 25 Solna tfn 08 -730 97 00 fax 08 -735 85 55 www.av.se Best nr H207 ISBN 91-7464-442-4
