Muskelstyrka och uthållighet hos barn i årskurs 2-3 och 4-6 mätt med ett tåhävningstest

Magisteruppsats

Muskelstyrka och uthållighet hos barn i årskurs 2-3 och 4-6 mätt med ett tåhävningstest

Författare: Lisa Ehlin Handledare: Ulla Svantesson Examinator: Marie Alricsson Termin: VT -16

Ämne: Idrottsmedicin

Nivå: Magisteruppsats

Kurskod: 4IM01E

Abstrakt

Bakgrund: Tåhävning på ett ben är ett välanvänt, funktionellt och billigt test för att undersöka styrka och uthållighet i vadmuskulaturen men det saknas tillräckligt med referensvärden för barn.

Syfte: Syftet med den här studien var att undersöka muskelstyrka och uthållighet i vadmuskulaturen med ett tåhävningstest och att erhålla referensvärden på friska barn.

Metod: Sextiotre barn från två grundskolor i Kalmar län deltog i studien. Deltagarna delades in i två grupper, årskurs 2-3 och årskurs 4-6. Tåhävningarna utfördes på ett rakt ben med foten på kil i 10 graders motlut 15 cm från väggen. Tåhävningarna utfördes i takt med metronom (60 slag/min). Antalet korrekt utförda tåhävningar, barnets kön och längd noterades.

Resultat: Deltagarna i årskurs 2-3 genomförde i medeltal 16 tåhävningar på höger ben och 14 på vänster ben och deltagarna i årskurs 4-6 genomförde i medeltal 18 på höger ben och 16 på vänster ben. Det var ingen signifikant skillnad mellan antalet utförda tåhävningar på höger ben (p=0,509) eller för vänster ben (p=0,307). Det var inte heller någon signifikant skillnad i antalet utförda tåhävningar mellan pojkar och flickor för höger ben (p=0,767) eller för vänster ben (p=0,832). Däremot fanns en signifikant skillnad i antalet utförda tåhävningar för barn i årkurs 2-3 och årskurs 4-6 där de äldre barnen utförde fler än de yngre (p=0,032).

Slutsats: Den aktuella studien har tagit fram ett referensvärde för tåhävning på ett ben för barn i årskurs 2-3 (15 tåhävningar) och årskurs 4-6 (17 tåhävningar).

Nyckelord: Fysioterapi, muskeltestning, plantarflexorer, referensvärde, vadmuskulatur

Abstract

Background: The standing single-leg heel-rise test (SSL) is a common test of function of the calf muscle-tendon unit and is used as a test to assess calf muscle endurance and strength. The test is inexpensive and easy to use. However, reference values have yet to be determined for children.

Purpuse: The purpose of this study was to examine the endurance and strength of the calf muscle and determine the average number of SSL heel-rises for healthy children in grade 2-3 and 4-6.

Method: Sixty-three children from two primary schools in Kalmar participated in the study. The participants were split into two groups, 2-3th grade and 4-6th grade. The heel-rises were performed on a plate with a 10° angle, 15 cm from the wall, to a metronome (60 beats/ minute). The number of heel-rises were counted and the sex and height of the children was registered.

Result: The children in 2-3th grade performed an average 16 heel-rises on the right leg and 14 on the left leg. The children in 4-6 ^th grade performed an average 18 heel-rises on the right leg and 16 on the left leg. No significant differences between the number of heel-rises performed on the right leg (p=0,509) or the left leg (p=0,307) was seen.

Neither between boys and girls on right leg (p=0,767) or on the left leg (p=0,832).

There was a significant difference between the performed number of heel-rises between 2-3th grade and 4-6 ^th grade, the children in 4-6 ^th grade performed a higher number of heel-rises than the children in grade 2-3 (p=0,032).

Conclusion: This study has determined reference values for the SSL heel-rise test for children in grade 2-3 (15 heel-rises) and grade 4-6 (17 heel-rises) in primary school.

Keywords: Calf muscle, Muscle testing, Physiotherapy, Plantarflexors, Reference

values

Innehåll

1 Inledning 5

2 Bakgrund 5

3 Syfte 7

3.1 Syfte 7

3.2 Frågeställningar 7

4 Material och metod 7

4.1 Studiepopulation 7

4.2 Test 8

4.3 Procedur 9

4.4 Etiska överväganden 10

4.5 Statistik 10

5 Resultat 10

6 Diskussion 14

7 Slutsats 17

Referenser 18-19

Bilaga 1 20-22

1 Inledning

I arbetet som sjukgymnast på barnklinik träffar man barn med många olika diagnoser och funktionsnedsättningar. Ett gemensamt syfte är att barnen ska uppnå en så god motorisk och fysisk prestationsförmåga som möjligt. De är viktigt att dessa barn, precis som andra, kan vara fysiskt aktiva. För att uppnå en god fysisk funktionsförmåga är det viktigt att kunna utvärdera muskelfunktion och muskulär uthållighet i syfte att kunna lägga upp en bra behandlingsplan.

Referensvärden för rätt åldersgrupp är då av mycket stor betydelse.

2 Bakgrund

Att människan mår väl av att röra på sig är väl känt. Regelbunden fysisk aktivitet ger hälsovinster genom positiv påverkan på många av kroppens system såsom hjärt- och kärlsystemet med ökad slagvolym, minskad hjärtfrekvens, sänkt blodtryck och minskade stresshormoner i blodet. Skelett, ledbrosk och muskler blir starkare och man har sett att balans och koordinationsförmåga förbättras.

Psykologiska effekter är ett ökat självförtroende och minskad stress. Man ser också att den fysiska aktiviteten bidrar till social interaktion och integration.

Samtidigt och i motsats till dessa effekter ser man en stor hälsorisk med en ökad inaktivitet bland världens befolkning (1-3).

Att vara i rörelse är viktigt för barnets motoriska utveckling, kroppsmedvetenhet och kroppsuppfattning. Man har sett att barnets motoriska utveckling och träning har betydelse för inlärning, koncentration och språkutveckling. Ett sämre

utvecklat motoriskt system tar mycket energi från barnet och lämnar mindre energi till att utveckla övriga funktioner. Kroppsuppfattningen har stor betydelse för hur man upplever sig själv och vilken bild man skapar av sig själv, barnets självkänsla. God självkänsla och gott självförtroende leder till självtillit. Motorisk aktivitet har också stor betydelse för anpassningen till andra människor och umgänget mellan människor (2, 4-7).

God muskelstyrka i plantarflexorerna är viktig för att vi ska kunna vara fysiskt

aktiva. De har stor betydelse för den stående balansen och för ett normalt

gångmönster. Plantarflexorerna står för 50 % av rörelsen framåt vid gång och

behöver därför vara starka då de ska flytta hela kroppsvikten framåt (8-10). Enl

Sutherland et al resulterade nedsatt funktion i i nedsatt gånghastighet och minskad steglängd (9). Vidare beskrivs plantarflexorerna ha stor betydelse för att

stabilisera fot- och knäled under gång samt att kontrollera underbenets rörelse under stödfasen. Dessutom åstadkommer plantarflexorerna en ”push-off” verkan med framåtvridning av överkroppen. Vadmuskeln minimerar också kroppens vertikala rörelse under gång och verkar energisparande (9). Ett barn med nedsatt styrka och uthållighet i vadmuskulaturen hindras således i sitt gångmönster vilket skulle kunna leda till en hämning av den motoriska utvecklingen samt kräva mer energi av barnet än jämnåriga barn med fullgod muskel styrka.

Det finns starka samband mellan ett barns muskelstyrka och dess ålder, längd och vikt. Barnets muskelstyrka ökar med åldern (11-13). Kroppens muskelmassa ökar under uppväxten och man har sett att ökningen till största delen beror på en ökning av muskelfibrernas storlek (14).

Uthållighet och styrka kan mätas med olika metoder på barn och den vanligaste metoden är manuell muskeltestning. Känsligheten för att upptäcka förändringar i muskelstyrka och uthållighet med denna metod är dock låg. En annan metod är att använda hand-hållen dynamometer (HHD) vilket ha visat sig ha god reliabilitet och vara enkel att använda. Dock har det visat sig svårt att mäta styrkan och uthålligheten i vadmuskulaturen med HHD, dels för att det är svårt att kunna stabilisera både barnet och HHD för att utföra en korrekt mätning, men också för att vadmuskulaturen är så stark. Barn som är äldre än 9 år har visat sig vara starkare i vadmuskulaturen än vad en handhållen dynamometer kan mäta och då erhålles inget maximalt värde för styrka och uthållighet. Man har sett att

reliabiliteten för mätning av muskelstyrkan med HHD i övre extremitet är högre än för muskelgrupper i nedre extremitet eftersom mindre krafter utvecklas där.

(15-19) Styrka och uthållighet kan mätas i de nedre extremiteterna med ett kliniskt uthållighetstest som tåhävning på ett ben (20-22). Detta är ett enkelt test som kräver liten utrustning, är lätt att administrera och på så sätt kan användas av många barnsjukgymnaster (23).

Tåhävningstestet används ofta kliniskt för att upptäcka och gradera uthållighet och svaghet i vadmuskulaturen. Testet inkluderar repetitiva, koncentriska och

excentriska muskelkontraktioner av plantarflexorerna stående på ett ben. Testet

används inom flera olika områden såsom neurologi, gerontologi, kardiologi, ortopedi och idrottsmedicin (20, 24-29).

Tåhävningstestet visar på en god reliabilitet hos vuxna deltagare (30, 31) och de flesta studier på tåhävningstestet är utförda på vuxna. Mauer et al utförde

tåhävningstestet på 7-9 åringar och såg att reliabiliteten för testet var god och att barnen utförde 36+/-18 tåhävningar per ben. Man såg här inte att barnets ålder, kön, längd och vikt hade någon signifikant påverkan på antalet tåhävningar (32).

Det finns idag inte tillräckligt med referensvärden för hur många tåhävningar barn i olika åldrar klarar av. Det skulle vara värdefullt att ha referensvärden för olika åldersgrupper för att lättare kunna kartlägga de barn som har minskad styrka och uthållighet i vadmuskulaturen för att kunna hjälpa dem vidare till bästa möjliga funktionsförmåga.

3 Syfte

3.1 Syfte

Syftet med studien var att undersöka muskelstyrka och uthållighet i

vadmuskulaturen med ett tåhävningstest och att erhålla referensvärden på friska barn.

3.2 Frågeställningar

Hur många tåhävningar klarar barn i årskurs 2-3 respektive 4-6 att utföra?

Är det någon skillnad mellan antal utförda tåhävningar på höger och vänster ben?

Är det någon skillnad mellan antal utförda tåhävningar mellan pojkar och flickor?

4 Material och metod

4.1 Studiepopulation

126 barn på låg och mellanstadiet i två skolor i Kalmar län tillfrågades angående

deltagande i studien. Av dessa var det 65 barn som deltog, 26 flickor och 39

pojkar. Deltagarna delades i två åldersgrupper årkurs 2-3 och årskurs 4 till 6. Två

barn uteslöts ur studien pga bristande teknik i tåhävningen, en flicka i årskurs 2-3

och en pojke i årskurs 4-6. På skolorna går elever från olika bostadsområden, både

lägenhet och villaboende. Hela klassen tillfrågades i syfte att inkludera barn med olika aktivitetsnivå, motorisk utvecklingsnivå, träningsvana etc. För att få delta i studien behövde barnet ha underskrift från båda målsmän samt rörlighet i fotleden för att stå i 10 graders uppförslut.

4.2 Test

Deltagarnas längd registrerades med hjälp av måttband fäst på väggen.

Testpersonen stod under testets gång på ett rakt ben med foten på en kil i 10- graders motlut (för att få med hela rörelseomfånget) 15 cm från väggen. Personen skulle sedan häva sig upp på tå efter testledarens kommando (”upp-ner”) i takt med metronom (60 slag/min). Lätt stöd med fingrar i axel höjd för att hålla balansen accepterades. En mätsticka (linjal med häftmassa) fästes i höjd med barnets huvud för att ange hur högt barnet skulle gå vid tåhävningarna (Figur 1 och 2). Testet avbröts när personen inte klarade att häva sig lika högt som vid starten av testet, inte orkade utföra tåhävningen korrekt, eller själv avbröt för att man inte orkade en tåhävning till. Testledaren använde en ”klickräknare” för att hålla räkningen av antalet tåhävningar. Deltagarna hade gymnastikskor och byxor där knäna var synliga.

Kriterierna för en godkänd tåhävning var att testpersonen skulle häva sig rakt upp utan att luta sig framåt, markören skulle nås med huvudet vid varje uppresning, knäna skulle vara raka och tåhävningarna skulle utföras i takt till metronomen.

Antalet korrekt utförda tåhävningar per ben registreras samt barnets kön och

längd.

Figur 1. Testposition vid utförande av Figur 2. Tåhävningstestet utförs stående tåhävningstestet. på ett ben på kil i 10 graders lutning

4.3 Procedur

Testledaren tog kontakt med idrottslärare vid låg och mellanstadiet på två skolor i Kalmarområdet för att få tillgång till barn i åldrarna 8-13 år. Alla barn i de

aktuella klasserna tillfrågades att medverka i studien via informationsbrev som skickades ut till vårdnadshavare. Brevet lämnades ut av klassens idrottslärare.

Familjerna hade en vecka på sig att svara och svarslappen lämnades till läraren som lämnade den vidare till försöksledaren. Påminnelse skickades hem via mail till de familjer som inte svarat. Testet utfördes under en idrottslektion på de elever som samtyckt att delta i studien. En elev i taget fick gå ifrån lektionen till

testledaren som utförde tåhävningstestet på avskild plats invid lektionssalen.

Innan testet startade förklarades proceduren för barnen. Deltagarna uppmanades

göra så många tåhävningar de okade tills testledaren stoppade pga att tåhävningen inte utfördes korrekt. Båda benen testades.

4.4 Etiska överväganden

Denna undersökning riktar sig mot barn och syftar till att undersöka hur styrkan och uthålligheten ser ut i vadmuskulaturen i olika åldrar. Enligt Vetenskapsrådet (2002) finns det forskningsetiska principer med fyra huvudkrav på forskningen som måste beaktas för att skydda studiens respondenter mot otillbörlig insyn.

Dessa krav är informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet och nyttjandekravet (Vetenskapsrådet 2002).

Informationskravet innebär att de som utför undersökningen bör informera deltagarna om undersökningen och dess syfte. Alla studiens försökspersoner fick ett brev med information om undersökningen och studiens syfte. (bilaga 1) Där fanns även information om att deltagande i undersökningen är helt frivilligt och att alla försökspersoner var tvungna att ha vårdnadshavares godkännande för att få delta (samtyckeskravet). Insamlade data hanterades enbart av testledaren och resultaten redovisades på gruppnivå för att ej kunna spåras till enskild individ (konfidentialitetskravet). Insamlade uppgifter kommer att användas endast i ett vetenskapligt syfte (nyttjandekravet).

4.5 Statistik

Bearbetning och analys utfördes i Statistical Package for social Science (SPSS).

Data redovisades med deskriptiv statistik genom medelvärde, median,

standardavvikelse och spridning. Jämförelse mellan grupperna utfördes med icke-

parametriska test på grund av gruppstorlekarna. Mann Whitney U test utfördes för

jämförelse mellan grupperna och Wilcoxon Signed rank test för jämförelse mellan

höger och vänster ben. Den ickeparametriska korrelationskoefficienten Spearmans

rang korrelationskoefficient användes för att testa samband. En signifikansnivå på

p=<0,05 användes vid analys i denna studie.

5 Resultat

Av 126 tillfrågade barn deltog endast 63 barn i studien. Några barn ville inte delta då de hade besvär i knä eller fot, andra tyckte det verkade olustigt med

testsituation och valde att avstå. Flera barn ville delta men hade inte lämnat in lapp om deltagande med förälders godkännande.

Två barn uteslöts ur studien då de inte kunde genomföra testet med rätt teknik, Årskurs 2-3 bestod av 33 barn, 15 flickor och 18 pojkar, med en medellängd på 144 cm för pojkarna och 139 cm för flickorna. Det var en signifikant skillnad mellan pojkar och flickor (p=0,020) när det gäller längd. Medelvärdet för utförda tåhävningar på höger ben var för pojkar 15 och för flickor 16 och för vänster ben 15 för pojkar och 14 för flickor. Det var ingen signifikant skillnad mellan flickor och pojkar för höger ben (p=0,509) eller för vänster ben (p=0,307). Värden för årskurs 2-3 visas i tabell 1.

Tabell 1 Data på längd och utförda tåhävningar årskurs 2-3 Årskurs 2-3 Medelvärde Standard

Deviation

Median Värde

”min-max”

Pojkar n=18 Längd (cm)

Antal tåhävningar hö Antal tåhävningar vä

143,7 15,6 14,6

5,4 4,6 3,1

143 15,5 14,0

135-155 9-26 10-21 Flickor n=15

Längd (cm)

Antal tåhävningar hö Antal tåhävningar vä

138,7 16.3 14,0

5,5 4,9 4,3

139 17 12

126-146 7-25 10-25 Totalt antal barn n=33

Längd (cm)

Antal tåhävningar hö Antal tåhävningar vä

141,4 16 14

5,9 4,7 3,6

141 16 14

126-155

7-26

10-25

Årskurs 4 till 6 bestod av 30 barn, 10 flickor och 20 pojkar, med en medellängd på 162 cm för pojkarna och 155 cm för flickorna. Det var ingen signifikant skillnad gällande längden mellan pojkar och flickor (p=0,070). Medelvärdet för utförda tåhävningar var 18st på höger ben för pojkarna och 17st för flickorna och för vänster ben 16 för pojkarna och 16 för flickorna. Det var ingen signifikant skillnad för antalet tåhävningar mellan flickor och pojkar för höger ben (p=767) eller för vänster ben (p=0,832). Värden för årskurs 4-6 visas i tabell 2.

Tabell 2 Data på längd och utförda tåhävningar årskurs 4-6

Årskurs 4-6 Medelvärde Standard

Deviation

Median värde

”min-max”

Pojkar n=20 Längd (cm)

Antal tåhävningar höger Antal tåhävningar vänster

162,2 18,2 16,5

9,9 3,9 4,17

162 18 16

140-181 9-26 6-28 Flickor n=10

Längd (cm)

Antal tåhävningar höger Antal tåhävningar vänster

154,9 17,1 16,1

9,3 3,3 4,2

156 17 16

140-169 9-22 6-22 Totalt antal barn n=30

Längd (cm)

Antal tåhävningar hö Antal tåhävningar vä

159,5 18 16

10,2 3,7 4,1

159,5 17,5 16

140-181 9-26 6-28

Totalt mellan alla pojkar och flickor (n=63) var det en signifikant skillnad i längd (p=0,011) där pojkarna var längre än flickorna.

Det var ingen signifikant skillnad i antalet utförda tåhävningar om man jämför alla (n=63) pojkar och flickor för höger ben (p=0.817) eller vänster ben (p=0.501).

Medelvärdet för båda benen för klass 2-3 (n=33) var 15 tåhävningar (SD 3.6) och medelvärdet för båda benen för klass 4-6 var 17 tåhävningar (SD3.6). Denna skillnad är signifikant mellan årsgrupperna (p=0.032).

Det fanns en signifikant skillnad i antal utförda tåhävningar mellan barn i årskurs

2-3 (n=33) och barn i årskurs 4-6 (n=30) för vänster ben (p=0,013) och en tendens

till skillnad för höger ben (p=0,016). Spridning av antalet utförda tåhävningar redovisas i figur 3 och 6.

Om man räknar med medelvärdet för höger respektive vänster ben, blir skillnaden signifikant mellan årskurserna (p=0,032) där barnen i årskurs 4-6 utförde flest tåhävningar än barnen i årskurs 2-3.

Det fanns en stark korrelation ålder mot längd (r=0,865). Det fanns även måttliga till svaga korrelationer mellan antalet utförda tåhävningar och längd (p=0,438)

y=antal barn

x=antal tåhäv Figur 3 Fördelning av antal utförda tåhävningar vänster ben åk 2-3 (n=33)

y=antal barn

x=antal tåhäv

Figur 4 Fördelning av antal tåhävningar höger ben åk 2-3 (n=33)

y=antal barn

x=antal tåhäv

Figur 5 Fördelning av antal tåhävningar vä ben åk 4-6 (n=30) Y=antal barn

x=antal tåhäv

Figur 6 Fördelning av antal tåhävningar hö ben åk 4-6 (n=30)

6 Diskussion

Syftet med den här studien var att undersöka muskelstyrka och uthållighet i vadmuskulaturen med ett tåhävningstest och att erhålla referensvärden på friska barn.

Studien visar att barn i årskurs 2-3 klarar i medeltal 15 tåhävningar och barn i

årskurs 4-6 i medeltal klarar 17 tåhävningar. Ingen signifikant skillnad sågs i

antalet utförda tåhävningar mellan pojkar och flickor men däremot om man jämför barnen i årskurs 2-3 och årskurs 4-6 sågs att barnen i årskurs 4-6 utförde fler tåhävningar än de i årskurs 2-3.

Detta ger ett värdefullt referensvärde att använda i kliniskt arbete med barn. Vid bedömning av styrkan i vadmuskulaturen kan det aktuella barnets värden jämföras med värdena för studiens population och på så vis ge en indikation om ev svaghet i vadmuskulaturen.

Att det var små skillnader i styrka mellan pojkar och flickor upp till 12 års ålder stämmer överens med vad man sett i andra studier. Däremot har man funnit att från 13 års ålder finns en tendens att pojkar är starkare än flickor både i övre och nedre extremitet. (11, 33).

I en tidigare studie utförd av Mauer et al (21) utförde barn i åldern 7-9 år i medeltal 36,2 tåhävningar på ett ben. Det är betydligt fler än antalet tåhävningar barnen i årskurs 2-3 utförde i den här studien. Detta skulle kunna förklaras med att barnen i Mauers studie ej utförde tåhävningarna på kil och endast behövde uppnå 50% av den maximala höjden för tåhävningar.

I en review artikel visar K. Herbert-Losier et al att tåhävningstest är en vanlig metod för att mäta styrka och uthållighet i vadmuskulaturen men att det saknas standardiserade anvisningar vad gäller höjd, användning av kil, utförande på ett eller två ben etc. I en uppföljande studie har de visat att den vanligast använda höjden för tåhävning är maximal tåhävningshöjd (34, 35).

Författaren till denna studie valde att använda kil för att få med hela

rörelseomfånget samt, den vanligast använda höjden, dvs att barnet för godkänd tåhävning skulle uppnå maximal höjd för tåhävning.

Den här studien visar att det finns en signifikant skillnad i antal utförda

tåhävningar mellan barn i årskurs 2-3 och årskurs 4-6 där de äldre barnen klarade

fler tåhävningar än de yngre. Resultatet stämmer överens med en tidigare studie

av Nyström Eek et al (10). Där såg man ett samband mellan uthållighet och

styrka i flera muskelgrupper och ålder och längd. I denna studie fanns en stark

korrelation ålder mot längd, och en måttlig till svag korrelation mellan antalet

utförda tåhävningar och längd. Dock är det svårt att dra några slutsatser pga det var ett litet material.

Grupperna som jämförs i den här studien är nära varandra i ålder. Eventuellt skulle skillnaden mellan åldrarna bli tydligare om man tog fram referensvärden för barn med större ålders skillnad mellan grupperna. Det kanske räcker med referensvärden för tex årskurs 1, årskurs 3 och årskurs 5 samt sedan för barn från 13-14 års ålder där också skillnaderna mellan könen visat sig vara större (10, 11, 33).

Det fanns en korrelation ålder mot längd i den här studien. Skillnaden mellan den kortaste och den längsta eleven var i årskurs 4-6 hela 41cm vilket kan ha påverkat antalet utförda tåhävningar enl vad tidigare studier visat (11-13). Skillnaden för samma grupp i antalet utförda tåhävningar var 17 st för hö och 16 st för vänster.

Detta visar att spridningen är rel stor i aktuell åldersgrupp och det kan vara viktigt att ha med sig i bedömningen av barns muskelstyrka. En orsak till spridningen kan vara skillnaden i längd men det skulle också kunna bero på en rad olika faktorer såsom elevens motivation, tränings vana, motorisk utvecklingsnivå etc.

I den här studien valdes att inte mäta testdeltagarnas vikt eftersom det kan upplevas känsligt för vissa elever.

Att en persons längd kan ha betydelse för antalet utförda tåhävningar kan vara viktigt att ha med i bedömningen av barn med funktionsnedsättning eller långvarig sjukdom som ibland kan vara små/ korta för åldern (10). Det skulle kunna leda till missbedömning av muskelstyrkan om man endast jämförde antalet tåhävningar med jämnåriga.

Tåhävningstestet fungerade bra att utföra på barnen. Endast två barn uteslöts då de inte kunde genomföra testet med rätt teknik. Från 6 års ålder klarar de flesta barn att stå på ett ben i minst 10 sekunder utan att vingla. Före denna ålder kan det vara lämpligt att mäta styrkan i vadmuskulaturen på annat sätt än med tåhävning på ett ben.

Det skulle vara intressant att mäta uthållighet och styrka i vadmuskulaturen med

hjälp av tåhävningstestet på barn som har funktionella nedsättningar såsom

nedsatt gångsträcka, svårighet med trappgång, hoppa och springa, samt på barn

som visat sig ha motoriska svårigheter vid testning med tex Movement ABC (36), för att se om dessa barn klarar färre tåhävningar än genomsnittet för åldern. Vid motoriska test såsom Movement ABC beskrivs att barnet har svårigheter inom tex statisk och dynamisk balans. Här skulle ett tåhävningstest kunna vara ett bra komplement för att undersöka om balans svårigheterna beror på nedsättning i vadmuskulaturen.

7 Slutsats

Den aktuella studien har tagit fram referensvärden för tåhävning på ett ben för

barn i årskurs 2-3 (15 tåhävningar) och årskurs 4-6 (17 tåhävningar). Studien visar

att barn i årskurs 4-6 klarar att utföra fler tåhävningar än barn i årskurs 2-3. Ingen

skillnad sågs i antal utförda tåhävningar mellan höger och vänster ben, vilket ger

en klinisk indikation på att barn bör kunna utföra lika många tåhävningar på

bägge benen.

Referenser

1. Global Recommendations on Physical Activity for Health. Geneva: World Health Organization; 2010.

2. Kohl HW, 3rd, Craig CL, Lambert EV, Inoue S, Alkandari JR, Leetongin G, et al. The pandemic of physical inactivity: global action for public health. Lancet.

2012;380(9838):294-305. Epub 2012/07/24.

3. Vårt behov av rörelse : en idéskrift om fysisk aktivitet och folkhälsa. Stockholm:

Gothia :; 1997.

4. Hannaford C, Ringquist M-L. Lär med hela kroppen : inlärning sker inte bara i huvudet. Jönköping: Brain Books; 1997.

5. Ericsson I. Motorik, koncentrationsförmåga och skolprestationer : en interventionsstudie i skolår 1-3. Malmö: Lärarutbildningen, Högsk.; 2003.

6. Ericsson I, Olofsson T. Rör dig - lär dig : motorik och inlärning. Stockholm: SISU idrottsböcker; 2005.

7. Ericsson I, Landegren K, Gabrielson J. MUGI motoriklek : med

observationsschema för förskola och skola. Uppsala: Kunskapsföretaget; 2008.

8. Svantesson U, Thomeé R, Karlsson J. Idrottarens spänstbok : spänst och elasticitet i muskler och senor. Farsta: SISU; 2001.

9. Sutherland DH, Cooper L, Daniel D. The role of the ankle plantar flexors in normal walking. J Bone Joint Surg Am. 1980;62(3):354-63. Epub 1980/04/01.

10. Eek MN, Kroksmark AK, Beckung E. Isometric muscle torque in children 5 to 15 years of age: normative data. Archives of physical medicine and rehabilitation.

2006;87(8):1091-9. Epub 2006/08/01.

11. Beenakker EA, van der Hoeven JH, Fock JM, Maurits NM. Reference values of maximum isometric muscle force obtained in 270 children aged 4-16 years by hand-held dynamometry. Neuromuscul Disord. 2001;11(5):441-6. Epub 2001/06/19.

12. Parker DF, Round JM, Sacco P, Jones DA. A cross-sectional survey of upper and lower limb strength in boys and girls during childhood and adolescence. Ann Hum Biol. 1990;17(3):199-211. Epub 1990/05/01.

13. Backman E, Odenrick P, Henriksson KG, Ledin T. Isometric muscle force and anthropometric values in normal children aged between 3.5 and 15 years.

Scandinavian journal of rehabilitation medicine. 1989;21(2):105-14. Epub 1989/01/01.

14. Wilmore JH, Costill DL, Kenney WL. Physiology of sport and exercise. Champaign, IL: Human Kinetics; 2008.

15. Aitkens S, Lord J, Bernauer E, Fowler WM, Jr., Lieberman JS, Berck P.

Relationship of manual muscle testing to objective strength measurements.

Muscle & nerve. 1989;12(3):173-7. Epub 1989/03/01.

16. Brostrom E, Nordlund MM, Cresswell AG. Plantar- and dorsiflexor strength in prepubertal girls with juvenile idiopathic arthritis. Archives of physical medicine and rehabilitation. 2004;85(8):1224-30. Epub 2004/08/06.

17. Schwartz S, Cohen ME, Herbison GJ, Shah A. Relationship between two measures of upper extremity strength: manual muscle test compared to hand- held myometry. Archives of physical medicine and rehabilitation.

1992;73(11):1063-8. Epub 1992/11/01.

18. Stratford PW, Balsor BE. A comparison of make and break tests using a hand-

held dynamometer and the Kin-Com. The Journal of orthopaedic and sports

physical therapy. 1994;19(1):28-32. Epub 1994/01/01.

19. Taylor NF, Dodd KJ, Graham HK. Test-retest reliability of hand-held

dynamometric strength testing in young people with cerebral palsy. Archives of physical medicine and rehabilitation. 2004;85(1):77-80. Epub 2004/02/19.

20. Cider A, Carlsson S, Arvidsson C, Andersson B, Sunnerhagen KS. Reliability of clinical muscular endurance tests in patients with chronic heart failure.

European journal of cardiovascular nursing : journal of the Working Group on Cardiovascular Nursing of the European Society of Cardiology. 2006;5(2):122-6.

Epub 2005/11/01.

21. Yocum A, McCoy SW, Bjornson KF, Mullens P, Burton GN. Reliability and validity of the standing heel-rise test. Physical & occupational therapy in pediatrics.

2010;30(3):190-204. Epub 2010/07/09.

22. Osterberg U, Svantesson U, Takahashi H, Grimby G. Torque, work and EMG development in a heel-rise test. Clin Biomech (Bristol, Avon). 1998;13(4-5):344- 50. Epub 2001/06/21.

23. Clarkson HM, Gilewich GB. Musculoskeletal assessment : joint range of motion and manual muscle strength. Baltimore: Williams & Wilkins; 1989.

24. Beasley WC. Quantitative muscle testing: principles and applications to research and clinical services. Archives of physical medicine and rehabilitation.

1961;42:398-425. Epub 1961/06/01.

25. Ferri A, Narici M, Grassi B, Pousson M. Neuromuscular recovery after a strength training session in elderly people. European journal of applied physiology.

2006;97(3):272-9. Epub 2006/03/31.

26. Florence JM, Pandya S, King WM, Robison JD, Baty J, Miller JP, et al. Intrarater reliability of manual muscle test (Medical Research Council scale) grades in Duchenne's muscular dystrophy. Physical therapy. 1992;72(2):115-22; discussion 22-6. Epub 1992/02/01.

27. Lunsford BR, Perry J. The standing heel-rise test for ankle plantar flexion:

criterion for normal. Physical therapy. 1995;75(8):694-8. Epub 1995/08/01.

28. Paoloni JA, Appleyard RC, Murrell GA. The Orthopaedic Research Institute-Ankle Strength Testing System: inter-rater and intra-rater reliability testing. Foot &

ankle international. 2002;23(2):112-7. Epub 2002/02/23.

29. Svantesson U, Osterberg U, Grimby G, Sunnerhagen KS. The standing heel-rise test in patients with upper motor neuron lesion due to stroke. Scandinavian journal of rehabilitation medicine. 1998;30(2):73-80. Epub 1998/06/02.

30. Moller M, Lind K, Styf J, Karlsson J. The reliability of isokinetic testing of the ankle joint and a heel-raise test for endurance. Knee Surg Sports Traumatol Arthrosc. 2005;13(1):60-71. Epub 2003/11/25.

31. Svantesson U, Osterberg U, Thomee R, Grimby G. Muscle fatigue in a standing heel-rise test. Scandinavian journal of rehabilitation medicine. 1998;30(2):67-72.

Epub 1998/06/02.

32. Maurer C, Finley A, Martel J, Ulewicz C, Larson CA. Ankle plantarflexor strength and endurance in 7-9 year old children as measured by the standing single leg heel-rise test. Physical & occupational therapy in pediatrics. 2007;27(3):37-54.

Epub 2007/07/07.

33. Faigenbaum AD, Milliken LA, Westcott WL. Maximal strength testing in healthy children. Journal of strength and conditioning research / National Strength &

Conditioning Association. 2003;17(1):162-6. Epub 2003/02/13.

34. Hebert-Losier K, Schneiders AG, Newsham-West RJ, Sullivan SJ. Scientific bases

and clinical utilisation of the calf-raise test. Physical therapy in sport : official

journal of the Association of Chartered Physiotherapists in Sports Medicine.

2009;10(4):142-9. Epub 2009/11/10.

35. Hebert-Losier K, Newsham-West RJ, Schneiders AG, Sullivan SJ. Raising the standards of the calf-raise test: a systematic review. Journal of science and medicine in sport / Sports Medicine Australia. 2009;12(6):594-602. Epub 2009/02/24.

36. Brown T, Lalor A. The Movement Assessment Battery for Children--Second

Edition (MABC-2): a review and critique. Physical & occupational therapy in

pediatrics. 2009;29(1):86-103. Epub 2009/02/07.

Bilaga 1

Deltagarinformation, tåhävningstest

Jag heter Lisa Ehlin och arbetar som barnsjukgymnast. I mitt arbete som sjukgymnast träffar jag barn med många olika diagnoser och

funktionsnedsättningar. Vadmuskulaturen har stor betydelse för att vi ska kunna vara fysiskt aktiva, för ett normalt gångmönster och för den stående balansen.

Styrka och uthållighet i vadmuskulaturen kan mätas med ett tåhävningstest.

Jag studerar nu vid Linneuniversitetet och ska skriva min Magisteruppsats. Syftet med uppsatsen är att ta fram ett referensvärde på barn för ett tåhävningstest som mäter styrka och uthållighet i vadmuskulaturen.

Det finns idag inte tillräckligt med referensvärden för hur många tåhävningar barn i olika åldrar klarar av. De referensvärden som finns är framtagna på vuxna och kan inte överföras på barn. För att kunna kartlägga barn med minskad uthållighet och styrka i vadmuskulaturen vore det mycket värdefullt med sådana

referensvärden.

Jag kommer under våren att besöka klassen under idrottslektionen och mäta hur många tåhävningar barn i olika åldrar klarar att utföra.

Testet är enkelt att utföra och kräver inga förkunskaper. En tåhävning innebär att man står på ett ben med foten på en kil i motlut. Man ska sedan gå upp på tå och ner igen med hälen i golvet. Ett ben i taget testas. Testningen kommer att

genomföras på idrottslektionerna. Eleven kommer mätas före testningen.

Vid deltagande krävs gymnastikskor samt byxor där knäna är synliga.

Hantering av data och sekretess:

All insamlad data hanteras endast av testledaren och handledaren. Resultatet kommer att hanteras på gruppnivå och kommer inte att kunna spåras till enskild individ.

Frivillighet:

Att delta i testningen är frivilligt och man har rätt att när som helst under testet

avbryta sin medverkan och medverkan tas då bort från resultatet.

Ansvariga:

För godkännande att delta i studien krävs godkännande från båda vårdnadshavarna.

Vi frågor och funderingar angående testningen är ni välkomna att höra av er till mig.

Med vänlig hälsning Lisa Ehlin

__________________________________________________________________

_____

Lisa Ehlin, leg sjukgymnast lisaeh@ltkalmar.se

sjukgymnastiken 0480/81170

Vi har tagit del av och läst bifogat informationsbrev angående deltagande i tåhävningstest.

Vi godkänner att

_____________________________________________________

elevens namn

deltar i testningen och är införstådda med vad deltagandet innebär.

Ort och datum

Underskrift vårdnadshavare 1

__________________________________________________________________

_________

Namnförtydligande

__________________________________________________________________

_________

Ort och datum

__________________________________________________________________

_________

Underskrift vårdnadshavare 2

__________________________________________________________________

_________

Namnförtydligande

__________________________________________________________________

_________

Lämnas till klassläraren senast 24/3 -16