Publicerad i Västra Nyland 1.9.2010 Sonja Jaari
Var slutar en ö?
På midsommaren följde jag med en diskussion mellan en grupp ungdomar. Samtalet gällde var en ö de facto börjar och slutar. Vissa ansåg att en ö självklart tar slut vid vattenlinjen,
”man ser ju att det är slut där och sedan kommer havet”. Andra menade att öar aldrig slutar,
”den fortsätter ner under vattnet, stiger upp igen och så, vips, befinner man sig på nästa ö.
Egentligen är alla öar en och samma, det är bara vi som hittat på namn på dem”. Hur
diskussionen slutade är jag inte säker på, men den speglar rätt klart hur olika vi kan se på vår skärgård idag.
Många av oss har denna fantastiska sommar njutit av skärgården. Till den traditionellt finlandssvenska sommaren hör drömmen om en egen liten stuga vid havet. Vi sitter gärna på bryggan och metar om kvällarna, lägger ut nät och tar oss ett dopp efter bastun. I enlighet med mumintrollen tvättar vi mattorna med tallsåpa och simmar sedan med dem för att skölja dem. Idag ingår det dessutom ett visst mått av bekvämlighet i drömmen: vi har gärna el, tillgång till internettjänster och allt snabbare båtar vid bryggan. Stugorna blir större, kravet på dusch och vattentoaletter blir vanligare även ute i skärgården, vikarna muddras för att släppa in båtarna och strandtomterna blir allt tätare bebyggda för att alla skall kunna få sin dröm om en egen stuga uppfylld. Samtidigt svär vi över blågrönalgerna som frodas och klagar över att vi får mera och mera mört. Vi glömmer ofta att en stor del av skärgården befinner sig under vattenytan och att även den delen förändras då vi gör ingrepp i naturen på land.
En ö och dess natur tar inte slut vid vattenlinjen. Det är bara vår förmåga att studera den och ta den i beaktande som gör det. Under vattnet fortsätter fantastiska landskap som tyvärr är få förunnade att beundra. De är oftast sällsynt dåligt kartlagda och dess värre rätt känsliga för mänsklig påverkan. Muddrar vi en vik påverkar vi undervattensnaturen i minst lika stor grad som då vi plöjer upp en bred väg i ömtålig skärgårdsnatur uppe på land. Den största
skillnaden är att under vattnet vet vi oftast inte ens hurdan natur det är som vi förstör. På land är det numera självklart att man väljer att skydda känsliga biotoper eller områden där
sällsynta arter lever, men under vattnet vet vi inte var de utsatta områdena finns. Vi vet inte heller hur mycket mänsklig påverkan havsnaturen tål innan den förändras oåterkalleligt. För att även i framtiden kunna njuta av skärgården, som vi känner den idag, är det otroligt viktigt att vi får mera information om hur naturen ser ut på havets botten och arbetar fram metoder för hur vi bäst kan skydda den.
Inom NANNUT projektet som leds av Aronia vid Yrkeshögskolan Novia karterar vi
havsbottnen och jobbar fram modeller som kan används för planerare så att även havet skall kunna integreras i den kommunala planeringsprocessen. Vi strävar till att hålla skärgården levande både för dem som bor där året om och får sitt levebröd av den, men även för dem som bara kommer på visit då och då. Vi hoppas att alla i framtiden skall ta i beaktande att en ö överhuvudtaget inte tar slut vid strandlinjen, utan förstå att skärgården är ett enda stort omväxlande landskap som bör förvaltas som en välplanerad helhet, både under och över vattenytan.
