Birka och Gamla Uppsala - museer och myter Trotzig, Gustaf
Fornvännen 1998(93), s. 191-198 : ill.
http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1998_191 Ingår i: samla.raa.se
Birka och Gamla Uppsala museer och myter
Av Gustaf Trotzig
Trotzig, G. 1998. Birka och Gamla Uppsala—museer och myter. (Birka and Old Uppsala—museums and myths). Fornvännen 93. Stockholm.
This essay deals with two new on-site museums at famous national monuments and tries to explain why they are so different in architecture and localization, one being stark and discreet, the other sturdy and conspicuous. The essay describes the history of the sites and claims that the reasons for the differences are to be found in the symbolic capital, which has unevenly accrued there. The first does not need any new contribution, whereas the other has not yet won its spurs as a national monument in the public mind.
Gustaf Trotzig, Kungl. Vitterhels Historie och Antikvitets Akademien, Box 5622, SE-114 86 Stockholm, Sweden.
Nyligen invigdes ett m u s e u m på Björkö i Mäla- ren och ett a n n a t m u s e u m skall byggas vid Gamla Uppsala för att stå färdigt år 2000. Mu- seerna är placerade i anslutning till två av lan- dets n a m n k u n n i g a s t e f o r n m i n n e s o m r å d e n och är ritade av två framstående museiarkitek- ter, G u n n a r Matsson och Carl Nyrén.
En märklig sak med dessa museer är att de företräder två diametralt motsatta riktningar i fråga o m funktion, teknisk och estetisk ut- formning, samt i synen på h u r nya byggnader skall passas in i en omgivande värdefull miljö.
När det gäller Björkö är museet en lätt, dis- kret laserad träbyggnad i svensk träbygg- nadstradition m e d i första h a n d pedagogisk funktion. Den har helt u n d e r o r d n a t s kultur- miljön enligt gängse normer. I Gamla Uppsala d ä r e m o t handlar det om ett museum med en m e r »jordfast» byggnadskropp i, som jag upp- fattar det, arkaiserande stil. Den får sin placer- ing mitt i blickfånget, direkt intill fornläm- ningarna där a n n a n nybebyggelse aldrig skulle tillätits. Båda m u s e e r n a har samma byggherre, riksantikvarieämbetet
Museer och andra offentliga byggnader lik- som m o n u m e n t k o m m e r inle till av en slump.
»Redan kostnadsfaktorn gör stöd från själva samhället eller en ganska stor g r u p p av enga- gerade privata intressenter nödvändigt för att ett m o n u m e n t ska bli utfört och rest. Syftena kan därvid i regel identifieras som politiska el- ler ideologiska. Initiativtagarna brukar alltså ha planerat bestämda funktioner för sina monu- ment.» (Berggren & Sjöstedt 1993.) J a g vill i detta inlägg söka en förklaring till den till synes gåtfulla skillnaden i utformning och kluvenhe- ten i synen på museerna vid de två fornminnes- platserna.
Björkö är en ö i Mälaren till vilken man endast kan ta sig med båt. De centrala fornminnena är Svarta j o r d e n med omgivande befästningar och anslutande gravfält. Staden Birka är n ä m n d i den krönika över missionären Ansgar som för- fattats av Rimbert, hans efterträdare som ärke- biskop i Hamburg-Bremens ärkestift Det var inte någon tillfällighet att det första försöket att kristna svearna skedde j u s t här. Detta var d e n plats i sveariket dit u t l ä n n i n g a r var väl- k o m n a , en »port of trade» anlagd efter ut- ländska förebilder.
På 1600-talet debatterades ivrigt frågan om Fornvännnen 93 (1998)
192 Gustaf Trotzig
Fig. 1. Museibyggnaden på Björkö, ritad av Gunnar Matsson. Foto B. A. Lundberg.
Björkö. Architect: Gunnar Matsson.
• The museum at Birka,
var detta Birka var beläget och en av de första vetenskapliga utgrävningarna i Sverige företogs på Björkö i Mälaren i syfte att finna bevismate- rial. Böndernas by på Björkö är belagd i källor från 1300-talet och det forna stadsområdets bördiga, svarta mylla var i kontinuerligt bruk för odling, kanske alltsedan o m r å d e t övergavs, m e n åtminstone från och m e d 1770-talet På 1870-talet utfördes arkeologiska undersök- ningar både inom boplatsområdet och på grav- fälten och m i n d r e utgrävningar har sporadiskt förekommit senare.
De talrika fynden från Birka och i synnerhet de rika gravfynden från 1870-talets utgräv- ningar har gett platsen en särskild ställning inom vikingatidsforskningen. Fyndmaterialet visar stadens internationella prägel, både be- träffande bebyggelse, gravskick och import- föremål.
En ny och detaljerad undersökning företogs på 1990-talet Arbetena fick en intensiv media- bevakning och särskilda program och även po- pulärvetenskapliga skrifter som producerades i
samarbete m e d Sveriges Radio-TV h a r gjort platsen m e r känd än någonsin.
U n d e r den tid som centrala delar av forn- m i n n e s o m r å d e t ä n n u var u p p o d l a t , for det mycket illa. G e n o m kraftfulla insatser av bl.a.
konstnären G u n n a r Hallström, som var bosatt på ön, kom platsens betydelse som nationellt m i n n e s m ä r k e att u p p m ä r k s a m m a s och detta ledde till att staten 1912 förvärvade viktiga de- lar av o m r å d e t för att g a r a n t e r a att det blev skyddat och vårdat.
Enligt de då i vissa kretsar ä n n u r å d a n d e ro- mantiska föreställningarna om naturmiljön, ville man n u ge naturen tillfälle att läka såren efter m ä n s k o r n a s framfart och på detta sätt skulle o m r å d e t så småningom återgå till sitt ur- sprungliga skick, t r o d d e m a n . Detta i n n e b a r att växtligheten lämnades alt sköta sig själv och m a r k e r n a började växa igen. I början av 1930- talet var betydelsefulla delar av o m r å d e t be- vuxna med grov skog.
Effekterna av detta blev förödande för forn- l ä m n i n g a r n a . På initiativ av riksantikvarie
Firmvännnen 93(1998)
Sigurd C u r m a n började man därför röja bort växtligheten för att rädda de hotade fornmin- n e n a . Insatserna föranledde likväl högljudda protester från f ö r e t r ä d a r n a för de n a t u r r o - mantiska idéerna.
Det bör dock understrykas att 1930-talets syn på k u l t u r m i n n e n också fick en romantisk prägel, m e n m e d a n d r a utgångspunkter. Hos kulturminnesvårdarna på 1930-talet fanns nog ingen tanke att verkligen försöka återställa landskapet så som det kunde tänkas ha varit un- d e r forntiden. Istället blev målsättningen att
»återställa d e n gamla landskapsbilden» och
»återvinna ä n g e n och hagen» (Gustawsson 1977). Man ville få tillbaka ett pastoralt land- skap, som j u på något sätt svarar mot en stads- bos drömbild av landsbygden.
Ansgars och hans kollegors försök att kristna svearna g e n o m missionsinsatserna på Birka blev inte någon framgång. Trots detta h a r Birka kommit att spela en roll för t r o e n d e kristna i olika s a m m a n h a n g . Den u n d e r me- deltiden ganska utbredda kulten av den Helige Ansgar var dock, av allt att d ö m a , inte en in- hemsk tradition. Den tycks ha k o m m m i t till Sverige från Tyskland och Danmark, men när den u p p h ö r d e i samband m e d reformationen levde m i n n e t av Ansgar som en uppskattad hi- storisk gestalt ändå kvar.
I början av 1800-talet b l o m m a d e intresset för Ansgar och hans mission u p p , en ny upp- laga av »Ansgars liv» kom ut u n d e r medverkan av E. G. Geijer och det gjordes en riksinsam- ling till ett minneskors i samband med 1000- å r s m i n n e t av Ansgars första besök på Birka.
Korset kom på plats u p p e på Borg 1834 (He- lander 1977).
När det åter var dags för j u b i l e u m 100 år se- n a r e , uppfördes ett ekumeniskt kapell på Björkö, dekorerat av dåtidens främsta konstnä- rer. Lokaliseringen av kapellet blev en stridsfråga. Mot varandra stod G u n n a r Hall- ström på ena sidan och ärkebiskop Nathan Sö- derblom på den andra. Ärkebiskopen önskade placera kapellet i direkt anslutning till forn- m i n n e s o m r å d e t , m e d a n Hallström energiskt motsatte sig detta. Det hela slutade med att är- kebiskopen gav efter och i eget n a m n köpte en bit mark till kapellet utanför fornminnesområ-
d e t Kapellet fick sin placering inom synhåll från Borg m e n samtidigt på respektfullt av- stånd (Tuulse 1954).
På 1990-talet uppfördes så museet, n å g o t som länge varit ett önskemål bl.a. med tanke på att många besökare som k o m m e r till Björkö har svårt att taga sig r u n t på ön och att vädret inte alltid är det bästa. Miljöfrågan kom åter i c e n t r u m för diskussionen och som ett resultat av detta utformades och placerades museet m e d omsorg så att det inte skulle verka stö- r a n d e på f o r n m i n n e s o m r å d e t Som byggplats valdes ett o m r å d e som var sjöbotten på det forntida Birkas tid och först senare blivit till- gängligt g e n o m landhöjningen.
Birka marknadsförs n u som »Birka - vikingastaden» och har nått stora besökssiffror sedan museet öppnats. Utställningarna är ba- serade på modeller och huvudsakligen kopior av originalföremål som förvaras i Statens histo- riska museum.
F o r n m i n n e s o m r å d e t vid Gamla Uppsala är rent geografiskt av en helt a n n a n karaktär än Björkö och Birka. Platsen har ett centralt, lätt- tillgängligt läge strax n o r r om Uppsala. Själva f o r n l ä m n i n g s o m r å d e t omfattar ett gravfält m e d 200 m i n d r e högar och fyra påfallande stora, en medeltidskyrka, som i sig har delar av vad som en gång var ärkestiftets katedral, samt ett boplatsområde m e d bl.a. resterna av en vi- kingatida kungsgård och andra lämningar som inte är utforskade.
U n d e r forntiden var Gamla Uppsala c e n t r u m i sveariket och för den förkristna kul- ten m e d ett tempel helgat åt O d e n , Tor och Frej. Platsen och verksamheten där är detalje- rat beskriven av Adam av Bremen på 1000-talet (Alkarp 1997). När k r i s t e n d o m e n efterträtt den äldre religionen blev platsen säte för den första ärkebiskopen, som dock ganska snart flyttade över till d e n nya staden söder d ä r o m . Redan u n d e r medeltiden tonades h e d n a t e m p - let och ruskigheterna där ner, till förmån för platsens betydelse som kungasäte.
Uppsala högars nationella symbolvärde har då och då u n d e r seklernas gång utnyttjats i olika syften. Aren 1526 och 1531 höll, exem- pelvis, Gustav Vasa ting i Gamla Uppsala. Un-
Fomvtinnnen 93(1998)
194 Gustaf Trotzig
Fig. 2. Modell av det planerade museet vid Gamla Uppsala. Arkitekt Carl Nyrén. Foto B. A. Lundberg.
— Model of the museum planned at Old Uppsala.
Architect: Carl Nyrén.
d e r d e n götiska e r a n ägde ett m ö t e i foster- ländsk a n d a r u m på platsen mellan k u n g e n Carl XIV J o h a n och lärare och s t u d e n t e r vid universitet, arvet från forntiden och fram- tidshoppet i förening. Efter m ö t e t skänkte kungen ett silverbeslaget mjödhorn till Uppsa- l a s t u d e n t e r n a (Söderlind 1998). Mötet hölls 1834, således samma år som Ansgarsmonu- m e n t e t restes på Birka.
Är 1911 kom f o r n m i n n e s o m r å d e t i ramp- ljuset då Carl Larsson påbörjade sitt arbete m e d målningen »Midvinterblot» för National- museums trapphall. På målningen återfinns en framställning av svearnas h e d n a t e m p e l i enlig- het med Adams beskrivning. Carl Larsson hade även p l a n e r på att m a n vid Gamla Uppsala skulle bygga ett svenskt »Pantheon» där Sveri- ges stora m ä n och kvinnor skulle gravsättas
(Johannesson 1984). Målningen väckte som be- kant en våldsam uppståndelse och National- museum vägrade då att sätta u p p den. Idag är den dock på plats.
En politisk högerorganisation anhöll 1943 hos riksantikvarieämbetet att få hålla en min- nesstund över m e d l e m m a r som fallit på Tysk- lands sida bl.a. i Ryssland. D e n n a begäran av-
slogs av myndigheten men mötet tycks, av tid- ningsnotiser att döma, ändå ha hållits och väckt u p p m ä r k s a m h e t (ATA).
När påven för första gången någonsin be- sökte Sverige 1989 var även detta en händelse med politisk i n n e b ö r d . Enligt uppgift var öns- kemålet att han skulle hålla en gudstjänst på Björkö, m e n av praktiska skäl måste detta eve- n e m a n g i stället förläggas till Uppsala högar.
En minnessten från detta tillfälle lämnades kvar i fornminnesområdet.
Även i Gamla Uppsala utfördes det arkeolo- giska undersökningar u n d e r 1600-talet I detta fallet var det Olof Rudbeck som sökte belägg för sin hypotes att den västerländska kulturens vagga stått i Uppsalatrakten. Just kring Gamla Uppsala fann han många överensstämmelser m e d de uppgifter som han hämtat från olika klassiska auktorer. Härifrån spred sig götarna ut över världen styrda av mäktiga och visa kungar.
Rudbeeks idéer hälsades m e d stor tillfreds- ställelse av maktens företrädare eftersom de passade väl in i stormaktstidens chauvinistiska syn på Sverige. Det fanns emellertid kritiker re- dan då till dessa tankar, och så småningom eb- bade rudbeckianismen ut, för alltid präglad av ett löjets skimmer.
De väldiga gravhögarna i Gamla Uppsala har, sin storlek till trots, aldrig givit några fynd som kunnat tävla i omfattning och berömmelse m e d d e m från Birka. Västhögen undersöktes 1874 som en av de stora b e g i v e n h e t e r n a vid den arkeologiska världskongressen som hölls i Stockholm. Undersökningen visade emellertid att den jättelika gravhögen h a d e ett mycket li- tet centralröse och gav få föremålsfynd. Detta måste ha blivit en stor besvikelse för arrangö- rerna.
Enligt traditionen skulle kyrkan i Gamla Uppsala inrymma delar av svearnas tempel och på 1920-talet gjorde Sune Lindqvist undersök- ningar i kyrkan. Han fann stolphål som ansågs k u n n a h ä r r ö r a från h e d n a t e m p l e t och som in- tresserade besökare k u n d e beskåda inne i kyr- kan. Idag är dessa stolphål avförda ur diskus- sionen om t e m p l e t
Arkeologiska u n d e r s ö k n i n g a r har pågått i olika omgångar u n d e r senare år och bidragit
Fornvännnen 93 (1998)
till nya kunskaper om platsen, men de har inte r ö n t samma u p p m ä r k s a m h e t i m e d i e r n a som grävningarna i Birka.
En stor del av marken i Gamla Uppsala hade sedan u r m i n n e s tider tillhört kronan. På 1650- talet gav drottning Kristina d e n n a mark i förlä- ning till sina gunstlingar, bland vilka exempel- vis fanns Vilhelm Nisbeth, en nyligen invand- rad adelsman från Skottland. Med reduk- tionerna återfördes dessa e g e n d o m a r till kro- nan, för att på 1730-talet istället säljas ut till pri- vatpersoner. Även om platsen alltjämt betrak- tades som ett slags minnesmärke saknade den lagskydd och marken togs i bruk för olika än- damål (Gustawsson 1944).
Att dricka mjöd vid Gamla Uppsala blev en attraktion i början av 1800-talet och kring se- kelskiftet 1900 uppfördes mellan Tingshögen och kyrkan en restaurang, som i tidens a n d a fick n a m n e t Odinsborg. O m r å d e t genomgick nu en förfallsperiod i olika avseenden. Den ås där gravfältet b r e d e r ut sig började användas för g r u s t ä k t Det ö p p n a beteslandskapet plan- terades delvis igen m e d skog. På samma sätt som på Björkö växte marken igen och på 1920- talet h a d e det ö p p n a landskapet helt försvun- nit. Själva fornminnesområdet h a d e också bör- j a t infiltreras av s t ö r a n d e bebyggelse från de
omkringliggande gårdarna och nytillkomna vil- lor. Rutger S e r n a n d e r , framstående naturve- tare, fäste u p p m ä r k s a m h e t e n på d e n n a fortgå- e n d e förstörelse och riksantikvarieämbetet på- började återställningsarbeten på initiativ av riksantikvarien B e r n h a r d Salin 1916.
Med början 1928 försökte staten köpa till- baka den mark som m a n tidigare försålt Ge- n o m systematiska insatser lyckades man u n d e r de följande d e c e n n i e r n a få tillbaka betydande delar av f o r n m i n n e s o m r å d e t och samtidigt fortsatte röjnings- och återställningsarbeten.
Från och m e d 1957 k u n d e medel från en do- nation som staten erhållit 1907 av en minister Richard Kleen för u p p r e s a n d e av ett »Sveamo- n u m e n t » , tas i anspråk för vården av fornmin- nesområdet vid Gamla Uppsala. 1960 var det tidigare ö p p n a landskapet i stor utsträckning å t e r v u n n e t
Samma år fick riksantikvarieämbetet reger- ingens u p p d r a g att u p p r ä t t a en plan för att
sätta o m r å d e t i ett värdigt skick. Planen över- lämnades till regeringen 1964. G r u n d t a n k e n i d e n n a var att befria o m r å d e t från icke önsk- värd bebyggelse, laga markytan där den skadats och förvandla o m r å d e t till en slags nationell park - ett ö p p e t landskap d o m i n e r a t av h ö g a r n a var målet.
Tanken att på platsen uppföra någon form av m i n n e s m ä r k e i Kleens a n d a diskuterades men förkastades av kulturminnesvårdarna som m e n a d e att det skulle störa områdets karaktär av nationellt m o n u m e n t . Man tänkte sig också att information om k u l t u r m i n n e n a samt för- säljning av vykort, vägledningar m.m. k u n d e ombesörjas på lämplig plats öster om järnvä- gen, d.v.s. utanför själva fornminnesområdet.
Riksantikvarieämbetet försökte fullfölja pla- n e n , m e n på 1980-talet började o p i n i o n e n svänga. Det kändes inte längre lika angeläget att få bort all bebyggelse från Tingsslätten och myndigheten gav till slut u p p p l a n e r n a på att återköpa all mark. En starkt bidragande orsak till detta var att fastighetspriserna tenderade att stiga orimligt när statens planer på systematiska inköp började avslöjas.
I Uppsala h a d e vissa affärsintressen börjat höja röster för att o m r å d e t b o r d e utnyttjas kommersiellt på något sätt. Man framförde tan- karna på att anlägga en så kallad vikingaby nå- gonstans i n ä r h e t e n , något som förutsågs k u n n a bli en p u b l i k m a g n e t Dessa tankar väckte o r o inom riksantikvarieämbetet, som istället föreslog som ett alternativ, att det skulle inrättas ett museum i anslutning till fornmin- n e s o m r å d e t
När frågan o m museets karaktär och pla- cering diskuterades visade det sig att det fanns olika uppfattningar bland kulturminnesvår- dens företrädare. Några ansåg att ett museum k u n d e placeras i en befintlig byggnad, eller om ett nytt hus skulle uppföras, detta i så fall av hänsyn till miljön b o r d e ligga utanför forn- m i n n e s o m r å d e t . En m i n d r e pretentiös ut- formning och placering skulle möjliggöra olika publika kringaktiviteter. Andra d ä r e m o t var av d e n uppfattningen att den befintliga bebyg- gelsen planenligt skulle avlägsnas och ansåg att museet var av sådan dignitet att det b o r d e ges en p r e g n a n t utformning och byggas i n ä r m a r e
Fornvännnen 93(1998)
196 Gustaf Trotzig
anslutning till f o r n m i n n e n a . Det anfördes också kommersiella synpunkter på lokaliser- ingen.
Den senare uppfattningen om museets art och placering backades ivrigt u p p av de regio- nala och lokala myndigheterna och a n d r a in- tressenter. Diskussionerna slutade m e d att de som h a d e en m e r traditionell syn på miljöfrå- gan och en m e r återhållsam uppfattning om museet fick ge vika.
Sedan huvuddelen av befintlig bebyggelse avlägsnats uppförs nu museet inom fornmin- nesområdet på mark som inköpts av staten för att befria o m r å d e t från bebyggelse. Byggnaden skall enligt arkitekten, som utför sitt arbete på riksantikvarieämbetets uppdrag, uppfattas som ett »sakralt r u m , en kultplats där vi dyrkar vår historia. En världslig motsvarighet till den and- liga kyrkan.» Museet skall enligt arkitekten uppfattas som ett öga där ett fönster »är en stor pupill som blickar ut och tar in forntiden». I museet skall man ställa ut »rikligt m e d origi- nalföremål från h ö g a r n a , från båtgravarna i Vendel och Valsgärde och från bosättningar i anslutning till Gamla Uppsala» {Tidevarv 1/98).
O m vi nu ser tillbaka på f o r n m i n n e s o m r å d e n a på Björkö och i Gamla Uppsala, är det u p p e n - bart att de har mycket gemensamt. Båda plat- serna är belägna i en central del av landet, som spelat stor roll vid riksbildandet. De är kända från samtida skriftliga källor och var redan på 1500-1600-talet, kanske även tidigare, erkända som platser av nationell betydelse. De blev ti- digt föremål för arkeologiska undersökningar, vilka blev ganska omfattande u n d e r 1800-talet U n d e r senare delen av 1800-talet och 1900- talets första d e c e n n i e r blev de skogbevuxna i överensstämmelse m e d m e d d å t i d e n s land- skapssyn och på 1920-30-talen gavs de en ut- formning som överensstämde m e d den tidens ideal. Kanske som en följd av återställningsar- betena i Gamla Uppsala och på Björkö stimu- lerades en attityd bland kulturminnesvårdarna, välkänd från förra seklet, som innebar, att inan bortsåg från att kulturlämningar har en lång historia som inte slutade när de en gång läm- nades åt sitt öde. Allt vad man uppfattade som
senare tiders tillskott till det äkta och genuina skulle rensas bort så att endast det riktiga och äkta blev kvar. I verkligheten kom det att inne- bära att kulturminnesvårdarna strävade efter att avlägsna allt som inte stämde överens m e d d e n bild d e själva h a d e skapat sig av h u r kul- t u r m i n n e t en gång h a d e sett ut. Inte sällan måste man göra kompletteringar där verklig- h e t e n s bild i alltför h ö g grad avvek från den d r ö m d a idealbilden.
Synsättet hade i många fall satt sin prägel på byggnadsvården. T a n k a r n a har på sina håll en- vist levt kvar m e n luckras nu u p p i takt med att respekten för k u l t u r m i n n e n a s olika årsringar växer och diskussionen kring b e g r e p p e t au- tenticitet fördjupas.
När man b e g r u n d a r de två museernas olika karaktär finns det naturligtvis en mängd olika praktiska faktorer att beakta, men jag tror ändå att de djupast liggande orsakerna skall sökas i å r h u n d r a d e n a s mytbildning kring platserna.
I fråga om Birka baseras dess ställning som nationellt m o n u m e n t inte e n b a r t på fornmin- n e n a utan också på områdets roll som kristen symbolplats, senare manifesterat i två iögonen- fallande tillskott som tillkommit g e n o m stort e n g a g e m a n g av starka i n t r e s s e g r u p p e r över hela landet. Ingen som besöker Birka kan u n d g å A n s g a r s m i n n e t Till detta k o m m e r de u p p m ä r k s a m m a d e arkeologiska undersök- ningarna med sina märkliga fynd. Birka har nu också fått sin betydelse bekräftad g e n o m att bli upptaget på Unescos världsarvslista.
Birkamuseets u t f o r m n i n g och placering speglar det traditionella kulturminnesvår- d a n d e synsättet, en respektfull lokalisering och en pedagogisk funktion. Platsen själv med sin förtätade miljö ger besökaren d e n historiska upplevelsen. Lokala och regionala myndighe- ter eller intressenter utanför kulturmiljövården tog mycket liten del i tillkomsten av detta mu- seum.
När Gamla Uppsala stått i blickpunkten i större, allmänna s a m m a n h a n g har det oftast varit med fosterländska förtecken. För Uppsa- laborna har o m r å d e t dock i första h a n d kom- mit att bli ett vardagligt g r ö n o m r å d e utan stora historiska upplevelser.
Det nya m u s e e t h a r en komplicerad till-
Fomvännnen 93 (1998)
komsthistoria m e d m å n g a inblandade parter, inte bara riksantikvarieämbetets tjänstemän utan även representanter för universitetet, lo- kala myndigheter och politiker. De senare har engagerat sig i detta projekt på ett för de lutt- rade kulturminnesvårdarna helt nytt och ovän- tat sätt. U p p e n b a r l i g e n har politikerna sett möjligheter att dra u p p m ä r k s a m h e t till sin k o m m u n och sig själva. Man får heller inte g l ö m m a de ursprungligen kommersiella strä- vandena, som en gång satte igång processen.
Fornminnesplatser blir inte automatiskt mo- n u m e n t av nationell betydelse h u r iögonenfal- lande de än är. D e n n a u p p h ö j d s e kan de en- dast få g e n o m att meritera sig på olika sätt un- d e r historiens gång, »genom att lagra u p p symboliskt kapital», för att tala m e d Bourdieu.
Som j a g ser det h a r m u s e e r n a i Birka och Gamla Uppsala därför helt skilda ändamål.
I det första fallet är museet u n d e r o r d n a t ett nationellt m o n u m e n t som redan funnit sin form utan att ifrågasättas. Byggnaden kan där- för ges ett diskret yttre och en vördnadsfull pla- cering i förhållande till det fornminnesområde det skall tjäna. Det behöver inte innehålla några märkligare originalföremål för att locka besökare - informationen står i c e n t r u m , den är tillräckligt intresseväckande i sig.
I Gamla Uppsala d ä r e m o t , har museet ett uppdrag. Det skall bidraga till att skapa ett na- tionellt m o n u m e n t av en plats, som visserligen h a r ett betydelsefullt arv från det förflutna, m e n som av olika skäl inte uppmärksammats i tillräcklig grad. Därför måste byggnaden i detta fall vara av en a n n a n , m e r a m o n u m e n t a l ka- raktär, ställa ut originalföremål och placeras i blickfånget inom fornminnesområdet. Med ett p o s t m o d e r n t synsätt står vår egen tids bidrag till platsen inte de äldre tidernas efter. Museet
är jämställt med gravhögarna och d e n medel- tida kyrkan och skall bli en tredje tyngdpunkt -
»byggnaden blir en del av kulturminnet» (77- devarv 1/98). Framtiden k o m m e r att utvisa om d e n nya byggnaden går i land med sitt ansvars- fulla uppdrag.
Till syvende och sidst verkar det således som o m d e t är d e n religiösa och nationella myt- bildningen m e d startpunkt i Ansgars och Rim- berts respektive Adams insatser för tusen år se- dan, som avgjort de två museernas utformning och placering. Detta har dock sannolikt de som planerat m u s e e r n a inte varit medvetna om.
Referenser
Alkarp, M. 1997. Källan, lunden och templet-Adam av Bremens Uppsalaskildring i ny belysning. Forn- vännen 92. Stockholm.
Berggren, L. & Sjöstedt, L. 1993. legitimering och för- ändringspropaganda i Rom 1870-95. Kulturarvet i antikvarisk teori och praktik. Möte pä Aronsborg den 4-5 april 1990. Riksantikvarieämbetet Stock- holm.
Gustawsson, K. A. 1949. Gamla Uppsala fornmin- nesområde. Fornvännen 44. Stockholm.
— 1977. Björköområdets skötsel. Fornvännen 72.
Stockholm.
Helander, S. 1986. »Ansgars liv» och Ansgarsminnet i Sverige. Boken om Ansgar. Stockholm.
Johannesson, K. 1984. Adam och hednatemplet i Uppsala. Adam av Bremen. Historien om Ham- burgstiftel och dess biskopar. Stockholm.
Söderlind, S. 1998. Karl Johan mellan nordiskt och klassiskt i svensk bildkonst. Karl XIV Johan - en europeisk karriär. Skrifter frän Kungl. Hus- gerådskammaren 9. Stockholm.
Tidevarv 1/98. Ett öga öppnas vid Uppsala högar.
Riksantikvarieämbetet. Stockholm.
Tuulse, A. 1954. Ansgarskapellet på Björkö. Sveriges kyrkor. Uppland bd VI. Stockholm
Diverse handlingar rörande Birka och Gamla Upp- sala i Antikvarisk topografiska arkivet, ATA.
Summary
Birka and Old Uppsala are the two best known archaeological sites in Sweden. At Birka a new on-site museum has recently been o p e n e d and at Old Uppsala a n o t h e r museum is now u n d e r
construction. T h e museums were designed by two famous architects, Carl Nyrén and G u n n a r Matsson. These museums are totally different, both from the architectural point of view and
Fornvännnen 93(1998)
198 Gustaf Trotzig
in their placing at the sites. T h e m u s e u m at Birka is discreet and stånds on g r o u n d wich was u n d e r water d u r i n g the Viking Period when the town of Birka existed. Models and copies of original artefacts are on display in the museum.
T h e museum at Old Uppsala, on the o t h e r hand, will be situated, clearly visible, within the site's d e m e s n e , where normally n o new build- ings would be permitted; it will include original artefacts in its exhibitions. This essay attempts to explain these differences of principle re- garding the two museums.
Birka is the place where the first attempts to Christianize the Svear were m a d e in the 9th century by Ansgar, whose life is described by his successor as Archbishop of Hamburg-Bre- m e n , Rimbert. He mentions the town of Birka which was the international p o r t of the Svea realm.
T h e m e m o r y of Ansgar is h o n o u r e d by two m o n u m e n t s at the site, a m o n u m e n t a l cross erected in 1834, a n d a chapel built a century låter. Birka is also famous for its rich finds from the Viking Period. After the a b a n d o n m e n t of the town site, the land was farmed continuously for centuries. It was puchased by t h e Crown in 1912 in o r d e r to protect it. T h e land was then left fallow in o r d e r to let its wounds heal, ac- cording to the romantic ideas of nature. By the
1930's, however, the burial m o u n d s and o t h e r remains of the site had become overgrown by a vegetation which damaged the ancient monu- ments, so the land was stripped of its covering.
A n o t h e r landscape was then created—the pas- toral dream of the town dweller.
Old Uppsala is m e n t i o n e d in the l l t h cen- tury by Adam of Bremen as the capital of the Svea king a n d the main pagan shrine of the Svear. Already in medieval times its role as a royal centre was emphasized. T h e place has oc- casionally b e e n used as national symbol t h r o u g h o u t Sweden's history. T h e physical treatment of the site is highly reminiscent of that of Birka, but the fame of Old Uppsala has for various reasons not been acknowledged in the same positive way.
T h e a u t h o r believes that the two museums have different parts to play. T h e o n e at Birka is an educational and practical addition to a fa- mous site. T h e museum at Old Uppsala, how- ever, described by its architect as a "sacred room, a shrine where we worship o u r history", was designed to e n h a n c e the site in o r d e r to u n d e r l i n e its status as national m o n u m e n t — add to its symbolic capital—to use the termi- nology of Bourdieu.
T h u s it must be built within t h e site a n d filled with original finds from Old Uppsala, c o m p l e m e n t e d by artefacts from the vicinity.
According to a post-modern view, the m o n u - ments of o u r time are n o less i m p o r t a n t than those of the past. T h e museum will in fact be an additional part of the m o n u m e n t .
So, in my opinion, o n e could argue that the myths about the two sites, based on religion on t h e o n e h a n d and nationalism on the other, have indirectly guided the building of the two museums. This is, however, something of which the planners are most certainly unaware.
Fornvännnen 93(1998)
