Id-vänstern och alt-högern i samma båt: En begreppshistorisk studie om identitetspolitik

Id-vänstern och alt-högern i samma båt

En begreppshistorisk studie om identitetspolitik

Sophia Fensby

Kandidatuppsats i Statsvetenskap, 15 hp, VT 2021 Statsvetenskapliga institutionen, Uppsala universitet

Handledare: Kristina Boréus

Antal ord: 12 062

Sammanfattning

Denna uppsats har till syfte att beskriva hur begreppet identitetspolitik har använts i den svenska politiska debatten de senaste 20 åren. Med metodologisk utgångspunkt i begreppshistoria undersöks den innebörd och värdeladdning som begreppet ges på utvalda svenska dags- och kvällstidningars ledarsidor, i partitidningar och i material från riksdagen. Diakrona jämförelser görs mellan tiden före och efter begreppets genomslag i den svenska debatten 2014. Synkront jämförs hur användningarna skiljer sig åt beroende på aktörernas ideologiska tillhörighet. Undersökningen visar en betydande variation i de innebörder som identitetspolitik ges. Vanligast är smalare definitioner där främst progressiva vänsterrörelser inkluderas men det förekommer också bredare varianter där all tänkbar identitetsbaserad politik räknas in. När det gäller identitetspolitikens värdeladdning dominerar negativa värderingar. Det är också lätt att se hur olika aktörers ideologiska tillhörighet påverkar hur de formulerar kritiken: nationalkonservativa ser den som ett hot mot den nationella enigheten, socialister ser den som ett hot mot klasskampen och liberaler ser den som ett hot mot individen. Ytterst beskrivs identitetspolitik som ett hot mot det öppna demokratiska samhället. Avslutningsvis föreslås att användningen av begreppet gynnar liberaler då de själva sällan räknas in i begreppet, samtidigt som de kan rikta det mot samtliga ideologiska motståndare. De största förlorarna föreslås vara den identitetsbaserade vänstern vars politiska frågor alla kan slås ihop och avfärdas av motståndare med hjälp av identitetspolitikbegreppet, oavsett definition.

Nyckelord: identitetspolitik, svensk politik, begreppshistoria

Innehållsförteckning

INLEDNING ...4

SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNING ...4

TIDIGARE FORSKNING ...6

METOD ...9

MATERIAL ...14

INNEBÖRD ...18

SMALA DEFINITIONER ...18

BREDA DEFINITIONER ...21

KRITIK ...23

VÄRDELADDNING ...26

POSITIV ...26

NEUTRAL ...27

NEGATIV...29

Den löjeväckande identitetspolitiken ... 29

Den splittrande identitetspolitiken... 30

Den individfientliga identitetspolitiken ... 33

Kulturkrigets identitetspolitik ... 35

SLUTSATSER ...38

BIBLIOGRAFI ...41

BILAGA: KÄLLMATERIAL ...43

TIDNINGAR ...43

OFFENTLIGT TRYCK ...53

Inledning

Syfte och frågeställning

Vad har Ku Klux Klan, kvotering av kvinnor till bolagsstyrelser, Black Lives Matter och idén att endast epidemiologer ska lägga sig i hanteringen av Covid-19 pandemin gemensamt? Inte så mycket, men något de delar är att de alla är företeelser som någon gång beskrivits som identitetspolitik på svenska ledarsidor. Epitetet har inte heller varit någon komplimang, utan har haft en tydlig negativ laddning.¹ Identitetspolitik verkar alltså vara något som kan innefatta många saker och ges starka värdeladdningar. I denna uppsats ämnar jag beskriva detta närmare och reda ut hur begreppet identitetspolitik använts i den svenska politiska debatten de senaste 20 åren.

Varför ska vi intressera oss för det här? Vad spelar det för roll hur ett ord används?

Det kan spela stor roll. Ända sedan Reinhart Koselleck under 1970-talet började skriva de tyska begreppens historia har begreppshistoriker lyft fram hur vårt språk är fundamentalt för vår förståelse av världen och för vad som är möjligt att tänka, säga och göra.² Kring politiska och ideologiska begrepp – dit identitetspolitik kan räknas – pågår det ständiga omförhandlingar och strider för att påverka språket, och därmed politiken.

Förändringar av begrepps innebörd och värdeladdning får konsekvenser. Ett negativt laddat begrepp kan användas som ett retoriskt vapen för att avfärda politiska förslag som orimliga, oseriösa eller till och med farliga. När gränserna för vad som kan inkluderas i ett laddat begrepp flyttas förändras således också vilka förslag som kan bli attackerade och avfärdade på grund av deras association till det negativt laddade begreppet, i detta fall identitetspolitik.³

Vad är det då för frågor vars ställning kan tänkas påverkas av identitetspolitikbegreppet? För att svara på detta kan det vara lämpligt att nämna något om vad vi vet om begreppet. Det myntades av sociologen Renee R. Anspach i en artikel

1 KKK: Samtiden 2016-11-19, kvotering: Svenska Dagbladet 2014-10-02, BLM: Svenska Dagbladet 2020- 06-21, Covid-19: Dagens Nyheter 2020-12-03.

2 Steinmetz & Freeden, 2017, s. 2, 31.

3 Kurunmäki & Marjanen, 2018, s. 179–189.

om funktionsnedsatta aktivister som arbetade för en förändrad uppfattning om vad det innebär att vara funktionsnedsatt. Sedan dess har det funnits en pågående debatt inom akademin angående vad som bör räknas in i begreppet samt om fenomenet i huvudsak för med sig faror eller förtjänster.⁴ Begreppet har kommit att få rymma mycket – allt från feminism till nationalism – men ofta handlar det om någon form av kritik mot den liberala förståelsen av rättvisa och jämlikhet. Förutom grundläggande rättigheter och materiella förutsättningar för att överleva anses människor också behöva – och ha rätt till – erkännande av sina olikheter. Detta aktualiseras särskilt när det kommer till grupper som skiljer sig från majoritetssamhället och har en erfarenhet av att betraktas som underlägsna.

Hit brukar bland annat kvinnor, svarta och HBTQ+-personer räknas. I takt med att allt fler grupper börjar kräva erkännande av ett samhälle som dessutom, som ett resultat av globaliseringen, blivit mer heterogent är detta frågor som bara ökat i betydelse de senaste decennierna.⁵

Genom att studera kampen om begreppet identitetspolitik får vi också en inblick i kampen om alla de frågor som det associeras med. Här kommer vi se att det är en kamp präglad av ideologiska skiljelinjer med liberalers värnande om individens rättigheter, socialisters traditionella klassperspektiv och nationalkonservativas prioritering av den nationella gemenskapen som alla förenas i en skepsisism mot identitetspolitiken. Vi kommer också se hur begreppet identitetspolitik blir ett flexibelt retoriskt vapen som kan användas på många olika sätt beroende på aktörens politiska syfte.

Genom att undersöka hur begreppet identitetspolitik använts inom svensk politisk debatt de senaste 20 åren vill jag också bidra till en väldigt underutforskad del av fältet kring identitetspolitik: hur det används i praktiken. Mary Bernstein konstaterar i en artikel från Annual Review of Sociology att “the literature on identity politics has too many protagonists and not enough analysts”.⁶ Det finns alltså mycket normativ forskning om risker och styrkor med identitetspolitiken, men mindre skrivet om hur det praktiseras eller hur begreppet används. Det är här jag ämnar tillföra ett bidrag. Denna uppsats kan också ses som ett bidrag till det begreppshistoriska projektet som har vuxit mycket på senare tid

4 Bernstein, 2005, s. 47f.

5 Heyes, 2020.

6 Bernstein, 2005, s. 47f.

men där ingen än så länge tagit sig an det idag högaktuella begreppet identitetspolitik.⁷ Detta kommer göras genom att besvara följande frågeställning:

Vilka konkurrerande innebörder och värdeladdningar har det funnits kring begreppet identitetspolitik inom svensk politisk debatt?

Undersökningsperioden för denna uppsats sträcker sig från år 2001, då begreppet användes för första gången på en svensk ledarsida, till den 31 mars 2021, det vill säga vid den tidpunkt denna uppsats skrivs.

Tidigare forskning

Forskningsfältet kring identitetspolitikens innebörd och värde är mycket omfattande.

Någon uttömmande redogörelse för detta ryms därför inte här.⁸ Några centrala punkter om hur begreppet har förståtts inom akademin kommer dock tas upp.

Forskningen kring identitetspolitik kan sägas ha börjat med begreppets myntande i den tidigare nämnda artikeln av Renee R. Anspach år 1979. Anspach definierar där identitetspolitik som ”social movements which seek to alter the self conceptions and societal conceptions of their participants”.⁹ Artikeln handlar om funktionsnedsatta som genom politisk aktivism försöker bryta stigman och kritisera fördomar som finns kring funktionsnedsatta. Anspach gör också en koppling till andra samtida marginaliserade grupper såsom homosexuella och judar som hanterat liknande problem på liknande vis.¹⁰ Det första decenniet efter Anspachs artikel fick begreppet dock ingen större spridning inom forskningen utan det stora genombrottet kom först på 1990-talet.¹¹ Sedan dess har det uppkommit en mängd olika definitioner av identitetspolitik. Dessa skulle väldigt grovt kunna delas upp i två grupper: smalare och bredare definitioner.

7 För en större genomgång av dagens begreppshistoriska forskningsfält se Steinmetz, Freeden & Fernández, (2017).

8 Mer detaljerade litteraturöversikter har gjorts av Bernstein (2005) och Heyes (2020).

9 Anspach, 1979, s. 765.

10 Ibid, s. 768.

11 Bernstein, 2005, s. 47f.

En första grupp bestående av smalare definitioner tar sin utgångspunkt i att vissa grupper är förtryckta av majoritetskulturen. Centralt är dock att förtrycket inte endast tar sig uttryck i materiella termer, så som sämre löner eller lägre levnadsstandard, utan i stället är direkt kopplat till den förtryckta gruppens identitet som inte blir respekterad av majoritetskulturen. Den förtryckta gruppen blir i stället påtvingad en negativ identitet präglad av underlägsenhet gentemot majoritetskulturen. Den förtryckta gruppen kräver då att få rätt att på nytt formulera och uttrycka en egen identitet och få denna erkänd av majoritetssamhället.¹² Just ordet erkännande (recognition) är ofta centralt: den aktuella gruppen vill bli erkänd som majoritetskulturens jämlike.¹³ Definitioner av detta slag syftar ofta på olika politiska rörelser som uppstått under 1900-talets andra hälft eller senare såsom andra vågens feminism, HBTQ+-rörelser, Black Lives Matter-rörelsen och olika urfolks krav på erkännande. De politiska krav som ställs varierar mellan olika grupper men rör erkännande och representation genom frågor såsom kvotering, mångfald i media och kultur eller (för till exempel urfolk) krav på självstyre.¹⁴

Denna typ av identitetspolitik räknas i regel in i en progressiv tradition, men har trots det mött betydande motstånd från andra progressiva teoretiker. Från klassiskt vänsterhåll och av ny-marxister kritiseras identitetspolitiken för att skifta fokus från de

”riktiga”, materiella orättvisorna.¹⁵ Identitetspolitikens krav på erkännande beskrivs då som en konkurrent till marxismens krav på omfördelning av resurser trots att andra föreslår att det snarare är att se om ett komplement.¹⁶ Från post-strukturalistiskt håll kritiseras identitetspolitikens bekräftelse av identiteter såsom kön och ras för att bara befästa sådana kategorier och på så sätt bidra till bibehållandet av de rådande maktförhållanden som identitetspolitiken ämnar att förändra. Andra anklagar den för att leda till polarisering och för att försvåra för breda koalitioner och samarbeten för en bättre värld.¹⁷

I den bredare definitionen av identitetspolitik blir den progressiva kopplingen mindre tydlig. Detta andra sätt att definiera identitetspolitik tar ett bredare grepp och

12 Tully, 2008, s. 520ff.

13 Fraser, 2001, s. 21. Erkännandets politik florerar också inom forskningen som i princip synonymt till identitetspolitik av det slag som diskuteras här. Som särskilt framträdande när det kommer till reflektionen kring erkännandets politik kan Charles Taylor (2009) nämnas.

14 Heyes, 2020; Tully, 2008, s. 517ff.

15 Bernstein, 2005, s. 49ff.

16 Fraser, 2001, s. 21f.

17 Bernstein, 2005, s. 56ff.

stryker kravet på att identitetspolitik ska utgå från förtryckta grupper. En företrädare för den linjen är statsvetaren Francis Fukuyama som har skrivit en bok om identitetspolitik.

Fukuyama utgår i sin syn på identitetspolitik från en del av själen som Platon ska ha kallat thymos, eller människans fundamentala behov av värdighet och erkännande. Detta menar alltså Fukuyama är ett behov som alltid funnits i människan men som fått ökad politisk kraft i takt med att idéer om att ett ”falskt” samhälle som förtrycker och begränsar det

”sanna” jaget och identiteten vuxit fram. Till identitetspolitik räknas då all politik som på något sätt spelar på detta behov av erkännande. Till detta räknar Fukuyama dels rörelser av det slaget som tidigare nämnts men också de motreaktioner som uppstått bland vita arbetarmän på landsbygden och som 2016 ledde till Brexit och att Donald Trump valdes till amerikansk president. Båda dessa uttryck av identitetspolitik betraktar Fukuyama som reella hot mot enade och fungerande demokratier. Till denna mycket breda definition av identitetspolitik räknar dock Fukuyama också sin lösning på de ovan nämnda problemen – liberal nationalism. Denna ska dock bygga på en gemensam nationell identitet som inte är exkluderande och baserad på etnicitet utan som bygger på gemensamma grundläggande värderingar.¹⁸

Det råder alltså inte någon enighet inom forskningen kring vad identitetspolitik egentligen betyder eller vilken typ av politik som bör räknas in i begreppet. En del anser att begreppets innebörd har blivit så pass rörig att det idag knappt fyller någon annan funktion än som en vag förolämpning som kan riktas mot det mesta och där inte heller kritikerna alltid verkar vara säkra på vad det är de kritiserar.¹⁹ Trots det fortsätter ju begreppet att användas, inte minst inom den politiska debatten där begreppet bara har vuxit i popularitet de senaste åren. Det finns dock i princip inget skrivet om vad som har hänt med begreppet utanför akademin, med undantag för kortare konstaterande av slaget att begreppet mest används som just en förolämpning mot inte minst vänstern och i allmänhet ställs i motsats till allmänna goda.²⁰ I denna uppsats ämnar jag bidra med en mer djupgående analys av begreppets olika innebörder och värdeladdningar i en svensk politisk kontext och belysa de skillnader som finns mellan företrädare för olika politiska perspektiv.

18 Fukuyama, 2018, s.163ff.

19 Heyes, 2020.

20 Se t.ex. Walters, 2017, s. 477.

Berntson och Nordin konstaterar i sin bok om arvet från 68-rörelsen i svensk kulturdebatt att det under 1990-talet skedde ett skifte inom vänstern där centrala delar av det marxistiska tänkandet övergavs. De påpekar bland annat att förnufts- och framtidstro har ersatts av tillväxtskritik och postmodern kritik av alla former av framstegsberättelser, inklusive historiematerialismen. Detta kopplas också samman med att vänstern anses överge arbetarklassen som centrum för sin politik och i stället börjar fokusera på nya grupper såsom kvinnor, homosexuella och invandrare.²¹ Vänstern beskrivs ha gått från att fokusera på materiell omfördelning för en nationell arbetarklass till ”en mer postmodern syn på natur, rättigheter och identitet”.²² Min undersökning tar tidsmässigt vid där Berntsons och Nordins slutar, vid millennieskiftet, och jag har ett annat angreppssätt genom att fokusera på ett begrepp snarare än ett idéarv, men det kommer ändå vara möjligt att se att dessa nya konfliktdimensioner kommer fram i debatten kring identitetspolitik. De mångsidiga attackerna mot begreppet som jag kommer att presentera utgör också lika mångsidiga reaktioner på dessa nya konfliktlinjer.

Metod

Denna uppsats tar sin metodologiska utgångspunkt i begreppshistoria. Begreppshistoria kan kort sägas gå ut på att studera förändringar i betydelse och användning av omstridda begrepp. Användningen av begrepp betraktas som en aktiv handling med både intentioner och konsekvenser. Det kan sägas pågå en ständig omförhandling och kamp om vilken innebörd som ska läggas i begreppen, en kamp som påverkar vilken politik som går att rättfärdiga. På så sätt är begrepp både påverkade av och påverkar den tid de är en del av.²³ Identitetspolitik är både ett mycket omstritt begrepp och har tydliga kopplingar till fundamentala frågor inom politisk teori, så som jämlikhet och rättvisa, och är bara av växande betydelse i dagens debatt. Därav är det inte orimligt att betrakta identitetspolitik som ett begreppshistoriskt relevant begrepp, även om det saknar den långa historia som

21 Berntson & Nordin, 2017, s. 190ff.

22 Ibid., s. 193.

23 Steinmetz & Freeden, 2017, s. 30ff.

många begrepp som traditionellt sett har studerats med begreppshistoriska metoder har, såsom demokrati eller nation.²⁴

Med detta sagt kan man dock fråga sig vad som egentligen menas med begreppet begrepp samt vilken relation detta har till ord eller termer. Det saknas dessvärre entydiga svar på detta inom den begreppshistoriska forskningen och fältets mest kända teoretiker, Reinhart Koselleck och Quentin Skinner har delvis olika uppfattningar. Koselleck anser att alla begrepp har ett ord, även om alla ord inte är ett begrepp. Begrepp skiljs från ord genom att de är omstridda och mångtydiga. Skinner anser däremot att begrepp kan finnas utan att vi känner till det rätta ordet för det. Flera ord kan tänkas fånga samma begrepp och vilken term som används för ett vist begrepp kan också tänkas förändras över tid.²⁵ När det kommer till identitetspolitik skulle man alltså kunna tänka sig att det finns andra relevanta termer att studera, till exempel ”mångkulturalism” eller ”erkännandets politik”.

I denna uppsats har jag valt att trots allt avgränsa mig till termen ”identitetspolitik”. Det kan bli svårt att inkludera olika termer utan att samtidigt föregå resultatet genom att på förhand bestämma vad som är synonymt med identitetspolitik, och därmed också vad begreppet har för innebörd. Att utgå från en specifik term gör det också möjligt att göra sökordssökningar i breda databaser och på så sätt snabbt få fram ett stort material. Att undersökningsperioden i detta fall är relativt kort (20 år, i jämförelse med andra begreppshistoriska studier som ibland kan sträcka sig över århundranden²⁶) gör det också lättare att anta att en term kan betraktas som relevant för hela undersökningsperioden.

Den begreppshistoriska metoden går ut på att göra jämförelser enligt två dimensioner: den diakrona och den synkrona. Diakrona jämförelser innebär att förändringar studeras över tid.²⁷ Denna analys försvåras i denna uppsats av att materialet är mycket ojämnt fördelat över undersökningsperioden där det är mycket glest mellan användningarna av begreppet fram till 2014.²⁸ Perioden från undersökningsperiodens start fram till begreppets första stora genomslag 2014 kommer därför här behandlas som en ”epok” som jämförs i huvudsak med tiden efter det stora genomslaget, som alltså behandlas som en andra ”epok”. I en större undersökning med mer material skulle det sannolikt vara möjligt att urskilja fler brytpunkter och göra en mer djupgående diakron

24 Kurunmäki & Marjanen, 2018, s. 179ff.

25 Ibid, s. 207.

26 Ibid, s. 179ff.

27 Ibid., s. 185.

28 Se vidare materialavsnittet nedan.

analys, men på grund av de få användningarna av begreppet i början av undersökningen och den korta tiden som den senare delen av undersökningsperioden utgör vågar jag här inte dra mer detaljerade slutsatser utan att offra trovärdighet och grund för dem.

I mitt material finns 33 artiklar publicerade innan 2014 som använder termen identitetspolitik i någon form. Detta kan jämföras med de flera hundra artiklar som finns under den andra delen av undersökningsperioden.²⁹ Slutsatserna som dras om den tidiga delen av undersökningsperioden har därmed en avsevärt mindre mängd material bakom sig. Om jag påstår att en viss sorts användning förekommer främst i den senare perioden har jag krävt att det finns max ett exempel på liknande användningar i den första tidsperioden, och att detta inte får vara något av de tydligare exemplen i mitt material.

Om jag konstaterar att en viss användning förekommer under hela undersökningsperioden ska det finnas flera exempel även under den tidiga perioden. För att jag slutligen ska kunna dra slutsatsen att något är vanligare innan genombrottet krävs det att det finns inga eller mycket få exempel under den senare perioden, men flera och tydliga exempel under perioden innan. Jag har dock valt att inte helt kvantifiera resultatet och presentera konkreta siffror på hur vanliga särskilda användningar eller värderingar av identitetspolitik är. Detta motiveras av att användningarna inte alltid är helt enkla att tyda och att gränsdragningarna mellan de olika kategorierna jag kommer att presentera inte alltid är helt glasklara eller helt ömsesidigt uteslutande.³⁰ Den ökade tydlighet som skulle ha uppnåtts genom att redovisa resultaten kvantitativt hade skett på bekostnad av en godtagbar reliabilitet.

Den andra, synkrona, jämförelsedimensionen går ut på att studera olika användningar av begreppet inom samma tidsperiod.³¹ Här kommer den svenska politiska debatten delas upp i tre ideologiska läger: vänster/socialdemokrati, liberalism/liberalkonservatism och nationalkonservatism. En uppmärksam läsare kan här notera att det finns två läger som kan tolkas som höger, men bara ett som är vänster.

Uppdelningen mellan liberaler och nationalkonservativa har i huvudsak att göra med de olika ideologiernas förhållande till identitetspolitik. Nationalism kopplas, som nämndes i forskningsöversikten, ibland samman med identitetspolitik tillskillnad från liberalismen, vilket gör det rimligt att anta att det finns skillnader i hur de två ideologierna betraktar

29 För en närmare presentation av materialet se materialavsnittet nedan.

30 För utförligare resonemang kring klassindelande innehållsanalyser se Esaiasson et al, 2017, s. 136ff.

31 Kurunmäki & Marjanen, s. 185.

begreppet. Att hela vänstern behandlas som ett läger, i stället för till exempel ett grönt och ett socialistiskt läger, är framförallt en materialfråga: vänstern använder begreppet i mer begränsad utsträckning än såväl liberaler som nationalkonservativa vilket gör det svårare att göra en tydlig uppdelning. Att den gröna ideologin i allt högre utsträckning numera även intresserar traditionella vänsteraktörer gör det också svårare att avgöra var vänstern slutar och de gröna börjar. Inte heller här kommer resultatet att presenteras i form av frekvenstabeller eller liknande där förekomsten av olika användningar av begreppet räknas i absoluta tal. Jag har i stället, av samma skäl som ovan, nöjt mig med att redogöra för bland vilka läger något förekommer samt om det är vanligt eller ej. För att något ska vara ovanligt gäller generellt att det bara ska finnas några enstaka exempel.

För att något ska vara vanligt krävs många exempel, varav flera är särskilt tydliga, till dessa ges också hänvisningar i fotnoterna.

Genomgående gäller att identitetspolitik studeras som en del av ett semantiskt fält.

Med detta menas att identitetspolitik förstås i relation till andra begrepp. Detta kan bland annat undersökas genom att analysera begreppets motbegrepp, det vill säga motsatser.³² Jag kommer i denna uppsats skilja på å ena sidan den innebörd och å andra sidan den värdeladdning som ges begreppet identitetspolitik. Först behandlas innebörden, som alltså präglar den första av två huvudsakliga analysfrågor:

• Vad syftar skribenterna på när de använder ordet identitetspolitik?

Eftersom syftet med de artiklar och riksdagsuttalanden som kommer användas som material i denna uppsats sällan är att utförligt reda ut vad identitetspolitik betyder saknas det i regel tydligt formulerade definitioner. Jag kommer därför använda mig av två huvudsakliga strategier för att förstå vad som menas med identitetspolitik som kan formuleras som två underfrågeställningar:

1. Vilka politiska förslag beskrivs som identitetspolitik?

Denna första metod går helt enkelt ut på att identifiera de politiska förslag eller händelser som skribenterna beskriver som identitetspolitik. Det kan till exempel se ut så här:

32 Ibid.

Public service gör det igen! En feltolkning av demokratin har fått Sveriges Radios Ekot att göra en genomgång av riksdagsledamöters bakgrund. Med omisskännlig utgångspunkt i identitetspolitisk yra har man räknat andel utlandsfödda i respektive partis riksdagsgrupp.

Därpå problematiserar man det faktum att andelen inte är densamma som i befolkningen i helhet.³³

Det som här givits epitetet identitetspolitik är alltså en granskning av representationen av utlandsfödda i riksdagen genomförd av Sveriges Radio. Identitetspolitik verkar alltså ha något att göra med att minoriteter bör finnas representerade i maktpositioner.

Ibland är det dock enklare att förstå vad identitetspolitik är genom att studera vad det inte är, vilket för oss till den andra underfrågeställningen:

2. Vad ställs identitetspolitik i motsats till?

Det kan till exempel se ut såhär:

Angela Nagle ställer den sarkastiska nördiga pojkrumskulturen på̊ nätforumet 4chan mot en vänsterliberal och intolerant collegekultur (identitetspolitik, triggervarningar, säkra rum).

Hennes tes är att vågen av "höger"profilerade hånare och hatare på̊ nätet kan ses som en reaktion på en institutionaliserad vänsterkult av det gränsöverskridande.³⁴

Här beskrivs identitetspolitik som en del av en vänsterliberal collegekultur som i sin tur beskrivs som en motpol till unga högerdebattörer på internet. Detta tyder på att identitetspolitik betraktas som en rörelse som ska placeras tydligt till vänster, och att unga män inte är en identitet som räknas in i begreppet.

Uppsatsen andra del ägnas åt den andra huvudsakliga analysfrågan:

• Vilken värdeladdning ges identitetspolitik?

Här beskrivs huruvida identitetspolitik ges en positiv, negativ eller neutral laddning och hur skribenten försöker föra värdeladdningen vidare till läsaren eller åhöraren. Även här görs detta med utgångspunkt i två underliggande frågeställningar:

33 Svenska Dagbladet 2018-10-12.

34 Dagens Nyheter 2018-03-04.

1. Vilka andra laddade ord används angående identitetspolitik?

Här fortsätter vi, likt tidigare underfrågeställningar, att förstå identitetspolitik med hjälp av andra ord som används om begreppet. I detta fall handlar det dock om ord som på ett tydligt sätt vill påverka mottagarens åsikt om begreppet genom en tydlig värdeladdning.

Det kan till exempel handla om konstateranden så som detta: ”Så godtycklig och primitiv är identitetspolitiken. Rena Gökboet.”³⁵ Godtycklig, primitiv, gökbo. Samtliga ord som här används för att beskriva identitetspolitik har en tydligt negativ laddning.

Den sista underfrågeställningen studerar identitetspolitikens relation till värden eller mål som skribenten betraktar som viktiga:

2. Vad beskrivs identitetspolitik som ett hot mot eller förutsättning för?

Denna fråga kan bland annat besvaras med hjälp av detta citat:

Det talas om att identitetspolitik och normkritik gör framstötar i Sverige, men diskussionen blir ofta abstrakt. Det är väl bra att normer kritiseras? Vad är problemet? Hur påverkas vardagen? […] Museerna förmedlar ett ovärderligt kulturarv som nu eroderas. Allt detta bara för en trendteori som kan vara glömd om tio år.³⁶

Här är det alltså bevarandet av ett kulturarv som identitetspolitiken hotar genom införandet av normkritiskt tänkande på statliga museer.

Material

Analysfrågorna kommer att besvaras genom studiet av ett material som i huvudsak består av olika tidningar. Eftersom denna uppsats ämnar undersöka användandet av identitetspolitikbegreppet i den svenska politiska debatten har tidningsmaterialet

35 Svenska Dagbladet 2016-05-07.

36 Dagens Nyheter 2016-09-30.

avgränsats till dags- och kvällstidningars ledarsidor samt till tidningar med tydlig koppling till politiska partier. Tidningarna har valts ut dels för att representera några av de mest dominerande rösterna inom svensk politisk debatt, dels för att täcka så stora delar som möjligt av den ideologiska skalan. Den vänstra, socialdemokratiska sidan av skalan representeras av dagstidningen Dagens ETC, Aftonbladet, Vänsterpartiets medlemstidning Rött, samt den socialdemokratiskt ägda Aktuellt i Politiken. Det liberala/liberalkonservativa lägret representeras av Expressen, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet. Slutligen representeras nationalkonservatismen av den av Sverigedemokraterna ägda nättidningen Samtiden. Detta urval kan vid första anblick ses som vänsterdominerat, men som framgår av Tabell 1 nedan är förhållandet snarare motsatt om man tar hänsyn till i hur många artiklar som begreppet används:

Tabell 1: Antal texter där termen identitetspolitik³⁷ förekommer

Tidning Rött ETC AB AiP DN Expressen SvD Samtiden

Antal 5 30 21 20 87 81 110 99

Källa: Retriever 2021; Rött 2021 och Samtiden 2021.

Jag har trots detta valt att behålla samtliga liberala tidningar, dels på grund av deras dominerande ställning inom svensk tryckt media, men också för att möjliggöra ett längre tidsperspektiv. Denna studie undersöker användningen av begreppet identitetspolitik från år 2001 och framåt. Materialet är dock långt ifrån jämnt fördelat under undersökningsperioden. Detta kan vi till exempel se Figur 1 nedan, som visar alla texter där identitetspolitik³⁸ omnämnts i Dagens Nyheter, Expressen, Svenska Dagbladet och Aftonbladet:

37 Inklusive olika böjningar av ordet såsom identitetspolitiken, identitetspolitisk osv.

38 Inklusive olika böjningar av ordet såsom identitetspolitiken, identitetspolitisk osv.

Figur 1: Antal texter där termen identitetspolitik förekommer

Källa: Retriever 2021.

Den stora majoriteten av omnämningarna sker alltså från 2014 och framåt. När det kommer till övrigt material är samtliga omnämnanden från 2015 eller senare. För att över huvud taget kunna säga något om hur begreppet användes innan det stora genombrottet 2014 har jag därför valt att inkludera samtliga stora dagstidningar. För att materialet ska vara så jämförbart som möjligt över tid har jag inte heller velat ta bort några tidningar mot slutet av perioden.

Undantaget Rött, Aktuellt i Politiken och Samtiden har materialet i denna undersökning begränsat sig till ledarsidor. Detta har gjorts dels för att avgränsa materialet till en mängd som är möjlig att analysera kvalitativt, dels för att behålla fokuseringen på den politiska diskussionen, dels för att det är enklare att uttala sig om den ideologiska inriktningen på ledarsidorna jämfört med till exempel debattartiklar från utomstående skribenter, intervjuer eller reportage. Operationaliseringen av avgränsningen har baserats på tidningarnas egna kodningar som framträder i Retrievers sökfunktion. Detta har resulterat i att både osignerade redaktionella ledare och diverse fristående kolumner och politiska krönikor som publiceras på ledarsidorna har inkluderats. Då vissa av skribenterna alltså är fristående skulle det kunna vara så att de uttrycker åsikter som inte

0 2 4 6 8 10 12

aug. 2001 juli 2007 juli 2008 feb. 2009 nov. 2009 apr. 2010 nov. 2010 sep. 2011 dec. 2012 nov. 2013 apr. 2014 juli 2014 nov. 2014 mars 2015 juli 2015 dec. 2015 mars 2016 juni 2016 sep. 2016 dec. 2016 apr. 2017 juli 2017 okt. 2017 jan. 2018 apr. 2018 juli 2018 okt. 2018 jan. 2019 apr. 2019 juli 2019 nov. 2019 feb. 2020 maj 2020 aug. 2020 nov. 2020 feb. 2021

är representativa för redaktionen eller för tidningens politiska inriktning, men då de trots allt har en långvarig koppling till tidningen är problemet sannolikt av begränsad storlek.

Denna avgränsning har jag som tidigare nämnt alltså inte tillämpat på de partipolitiskt kopplade tidningarna. Detta beror dels på att dessa inte alltid skiljer tydligt på ledare och andra artiklar, dels på att Rött och Samtiden inte är tillgängliga i databaser där det är möjligt att filtrera på placering och dels (gällande Rött och Aktuellt i Politiken) på att begreppet används vid så pass få tillfällen att jag vill ta vara på så många som möjligt. Just partitidningar kan man dock anta är väldigt tydligt präglade av sitt partis politiska inriktning oavsett artikeltyp. I de fall där artiklarna domineras av intervjuer är det också i regel partimedlemmar som intervjuas vilket gör dem mer representativa. Trots det kommer jag i de fall exempel lyfts fram från personer som inte är kopplade till redaktionen för tidningarna att göra det tydligt för läsaren.

Tidningsmaterialet kompletteras med material från riksdagen, närmare bestämt protokoll från riksdagsdebatter och några motioner. Trots att riksdagens debatter inte läses av lika många som dagstidningarna ledarsidor kan de ändå betraktas som ett självklart uttryck för den svenska politiska debatten där Sveriges ledande politiker möts.

Även här är materialet skevt fördelat mellan de olika ideologiska lägrena.

Sverigedemokraterna dominerar stort, följt av Liberalerna. Jag kommer här räkna de forna allianspartierna som företrädare för liberalism/liberalkonservatism³⁹, de rödgröna partierna som vänster/socialdemokrati och Sverigedemokraterna som nationalkonservativa.

Trots att materialet består av artiklar och debattinlägg skrivna av en eller ett fåtal personer som dessutom ofta är namngivna kommer de enskilda skribenterna inte ligga i fokus. Skribenterna betraktas i stället som representanter för ett av de tre ideologiska läger som utgör denna uppsats huvudsakliga analysenheter.

I fotnoterna finns en löpande hänvisning till enskilda artiklar (tidningens namn och datum) och offentligt tryck (serienamn och -nummer). En komplett sammanställning över de källor som refereras till med fullständiga referenser finns i uppsatsens bilaga.

39 Var man ska placera Centerpartiet här kan diskuteras. Dock förekommer de över huvud taget inte i materialet, vilket gör att frågan saknar aktualitet. Det samma gäller Kristdemokraterna.

Innebörd

I detta första avsnitt behandlas de olika innebörder som identitetspolitik ges. Dessa presenteras i två huvudsakliga kategorier som i stort följer de huvudgrupper av definitioner som diskuterades i forskningsöversikten: en smalare definition som utgår från grupper som anses utsättas för immateriellt förtryck och en bredare definition där all identitetsbaserad politik inräknas. Sist tillförs ett avsnitt om den kritik som riktas mot identitetspolitik som begrepp, där både dess innebörd och dess användbarhet aktivt kritiseras.

Smala definitioner

Materialet för denna undersökning utgörs av olika typer av politiskt argumenterande texter. Syftet med artiklarna är alltså att argumentera för en sak, sällan att utförligt analysera och redogöra för innebörden av de begrepp som används. Den innebörd som ges identitetspolitikbegreppet får istället utläsas genom de frågor som ges den benämningen av skribenterna. I den kategori av definitioner som här benämns smala definitioner dominerar framförallt tre typer av frågor: HBTQ+-rättigheter, kvotering och minoritetsrepresentation samt implementering av normkritiskt tänkande i det offentliga.

Frågor om HBTQ+-rättigheter kan handla om könsneutrala äktenskap (framförallt i början av undersökningsperioden) eller transfrågor.⁴⁰ Kvotering och minoritetsrepresentation kan handla om inkvotering av kvinnor i bolagsstyrelser, mångfaldkrav för statligt stöd eller riktat statligt stöd till organisationer som företräder religiösa minoriteter (ofta muslimer).⁴¹ Implementering av normkritiskt tänkande i det offentliga kan handla om riktlinjer om vad som ska tas upp på statliga muséer, innehållet

40 Se t.ex. Svenska Dagbladet 2008-12-31; Expressen 2011-09-03; Dagens Nyheter 2014-11-09; Dagens Nyheter 2014-12-27; Aktuellt i Politiken 2016-04-22; Dagens Nyheter 2018-03-26; Aktuellt i Politiken 2019-11-29; Svenska Dagbladet 2020-04-02; Svenska Dagbladet 2020-06-21.

41 Expressen 2009-11-07; Expressen 2011-09-03; Interpellation 2016/17:20, s. 1; Motion 2016/17:3553 s.

3f; Svenska Dagbladet 2018-10-12; Samtiden 2018-12-28; Prot. 2019/20:114, s. 92.

i undervisningen på universiteten och utbildning av tjänstemän i normkritiskt tänkande.⁴² Den gemensamma nämnaren jag vill betona här är att det handlar om att på olika sätt främja minoritetsgrupper som utsätts för immateriellt förtryck. Att definiera identitetspolitik på detta eller närliggande sätt är vanligt under hela undersökningsperioden och bland samtliga ideologiska läger.

Som rubriken avslöjar är det som skiljer denna typ av definitioner från den andra huvudsakliga kategorin att den är smalare, samtliga frågor som nämns ovan inkluderas också i den bredare gruppen av definitioner som diskuteras i avsnittet nedan. Det är därmed av vikt vad som inte inkluderas. Framförallt är det två typer av gruppidentiteter som exkluderas: klass och nation. I de flesta fall tar sig detta bara uttryck i att dessa identiteter inte nämns när identitetspolitikbegreppet används, men det finns vissa exempel då exkluderingen är mer uttalad. Ett sådant exempel är en ledare i Dagens Nyheter om arbetares representation i media. Skribenten utgår från en rapport från den fackliga tankesmedjan Katalys och börjar med att glädjas åt ”att vänstern åtminstone försöker prata om klass igen, att den äntligen letar sig bort från den erbarmligt enögda och essentialistiska identitetspolitiken”.⁴³ Efter detta tydliga avståndstagande från identitetspolitik följer en reflektion kring rapportens resultat som visade att arbetarklassen är kraftigt underrepresenterad i media:

Arbetarklasspersoner ser ytterst sällan sin egen sort på tv, ännu mer sällan hör de den tala.

När de väl syns är det ofta i dokusåpor där de förlöjligas och framhålls som korkade, omoraliska, som freaks. Det framgår av tidigare forskning som Katalys sammanställt. Dessa så kallade vanlisar utgör alltså bortåt hälften av Sveriges befolkning. Det är inte bara deprimerande att de behandlas som om den maktens arena som är medierna inte angår dem.

Det är ett verkligt problem.⁴⁴

Hade det inte varit för avståndstagandet i ledarens början hade man lätt kunnat tro att skribenten här förespråkade identitetspolitik: att en grupp inte representeras på ett respektfullt sätt i media beskrivs som ”ett verkligt problem”, trots att det måste betraktas som ett immateriellt förtryck. Det är på de flesta vis oklart vad som menas med ”den erbarmligt enögda och essentialistiska identitetspolitiken”, men det märks att det spelar

42 Dagens Nyheter 2016-05-06; Dagens Nyheter 2016-09-24; Dagens Nyheter 2016-09-30; Expressen 2016-10-02; Skriftlig fråga 2016/17:64 s. 1; Prot. 2018/19:64 s. 63; Motion 2020/21:601 s. 3.

43 Dagens Nyheter 2018-02-21.

44 Ibid.

roll vilken grupp som drabbas: klass är aldrig identitetspolitik. Det finns också flera andra exempel på artiklar där klasspolitik och identitetspolitik beskrivs som motpoler, bland samtliga tre ideologiska läger och under hela undersökningsperioden, även om det inte alltid är lika tydligt att även problematisering av immateriellt förtryck av arbetarklassen ska räknas som klass- och inte identitetspolitik.⁴⁵

Den andra typen av politik som här inte inkluderas i identitetspolitik är nationalism.

Ett sätt som detta tar sig uttryck på är att företrädare för det nationalistiska lägret i princip aldrig räknar in sig själva i begreppet. Identitetspolitik anses i stället vara ett hot mot nationen och något som meningsmotståndare ägnar sig åt.⁴⁶ Det finns också exempel på liberala skribenter som är förespråkare av någon form av nationalism (om än i form av en nationell identitet som inte i huvudsak baseras på etnicitet), något som beskrivs som motsatsen till snarare än en del av identitetspolitiken. I en ledare i Svenska Dagbladet analyseras Almedalsveckan 2016 på följande vis:

Det var ingen slump att Almedalstalarna från sommaren 2016 började omge sig med svenska flaggor. För S del har omorienteringen inneburit en stegvis distansering från identitetspolitik och från utsagor om att svensk kultur egentligen inte existerar.⁴⁷

Här beskrivs alltså hur nationalism fått mer utrymme i svensk politik – det viftas med svenska flaggor och pratas om en viktig svensk kultur – och ”distansering från identitetspolitik” betraktas som en del av detta. Att lyfta fram betydelsen av och hylla majoritetskulturen är alltså enligt detta synsätt inte identitetspolitik.⁴⁸

45 Se t.ex.: Expressen 2001-08-10; Expressen 2007-07-05; Expressen 2013-03-16; Dagens Nyheter 2014- 11-09; Expressen 2016-04-06; Aftonbladet 2016-05-16; Samtiden 2017-12-10; Dagens Nyheter 2019-06- 06; Aktuellt i Politiken 2018-06-15; Aktuellt i Politiken 2020-11-06.

46 Se t.ex.: Samtiden 2018-07-21; Samtiden 2018-09-09; Samtiden 2020-05-02; Samtiden 2020-02-10;

Prot. 2019/20:114, s. 92 och ett undantag där invandringspolitiken beskrivs som en del av identitetspolitiken: Samtiden 2020-07-31.

47 Svenska Dagbladet 2017-09-10.

48 För ett liknande exempel se Dagens Nyheter 2017-10-05.

Breda definitioner

I det förra avsnittet diskuterades sätt att definiera identitetspolitik som på ett eller annat sätt avgränsades till progressiva försök att främja immateriellt förtryckta minoritetsgrupper. Här går vi vidare till en spretigare grupp definitioner som på olika vis låter identitetspolitiken omfatta mer.

Ett första sådant exempel är att betrakta identitetspolitik som mer av en skala med både en höger- och en vänsterpol. Detta är något som beskrivs särskilt tydligt och slagkraftigt i en artikel i Dagens Nyheter:

Något som verkligen gläder mig är hur luften helt gått ur den identitetspolitiska vänstern. Ni vet: de där som rasifierade allt och ansåg att folk mår bäst av att hålla sig till de sina, och som ständigt och jämt blev personligt kränkta över verklighetens beskaffenhet. Nu återstår bara den identitetspolitiska högern. Ni vet: de där som rasifierar allt och anser att folk mår bäst av att hålla sig till de sina, och som ständigt och jämt blir personligt kränkta över verklighetens beskaffenhet.⁴⁹

Här gör skribenten verkligen en poäng av att visa att ”den identitetspolitiska högern” och

”den identitetspolitiska vänstern” är mycket lika. Det som förenar dem är dock inte vilka grupper de fokuserar på; de smala definitionernas utgångspunkt i förtryckta grupper är inte kvar som kriterium här. I stället är det rastänkande, separatism och någon sorts allmän lättkränkthet som förenar. Det är föga förvånande att det är en liberal skribent som står bakom citatet – det enklaste sättet att beskriva vad förenar de två typerna av identitetspolitik är en kritik mot den liberala idén om universalism och individualism.

Genom att bredda definitionen av identitetspolitik lyckas liberaler här slå två meningsmotståndare i en smäll. Därför är det kanske inte heller så konstigt att det går att hitta många andra exempel på liberaler som ger identitetspolitik en liknande innebörd.⁵⁰

Det är dock inte bara liberaler som väljer att bredda identitetspolitikbegreppet. Det görs även försök från vänster att inkludera Sverigedemokraterna i begreppet. Se till exempel kultur- och demokratiminister Amanda Linds svar under en debatt i riksdagen

49 Dagens Nyheter 2019-10-05.

50 Se t.ex.: Prot. 2014/15:20, s. 40; Prot. 2016/17:46, s. 14; Svenska Dagbladet 2016-12-26; Dagens Nyheter 2017-01-17; Dagens Nyheter 2017-11-28; Dagens Nyheter 2018-11-08; Svenska Dagbladet 2019-03-17.

där en sverigedemokratisk riksdagsledamot kritiserat regeringen för att ägna sig åt identitetspolitik:

Jag vill mena att de som ägnar sig åt identitetspolitik är Sverigedemokraterna. Ni är upptagna med ursprung och identitet och sätter er till doms över människor för att de inte ser ut eller agerar som ni tycker att de ska göra.⁵¹

Inte heller här är det helt enkelt att sätta fingret på vad Lind försöker lägga för innebörd i begreppet identitetspolitik. Det kan tilläggas att ämnet som debatterades vid detta tillfälle var mångfaldambitioner för rekrytering till public service.⁵² Men det verkar handla om politik som på något sätt utgår från en gruppidentitet med ett gemensamt ursprung.

Oavsett så gör breddningen det möjligt för vänstern att kasta tillbaka begreppet, som här ter sig som en förolämpning, på sina nationalkonservativa motståndare. Detta är en relativt vanligt förekommande metod bland vänsterskribenter som är mot identitetspolitik.⁵³ Ibland görs någon sorts nyansering genom att separera ”vit” eller

”nationalistisk”, eller ”rasistisk” identitetspolitik från övrig.⁵⁴

Att på olika sätt inkludera nationalism i identitetspolitik var ovanligt innan genomslaget 2014.⁵⁵ Under den senare delen av undersökningsperioden finns det dock många exempel, som framgått ovan. De återfinns dock i princip uteslutande bland liberala och socialdemokratiska skribenter. Nationalkonservativa är dock i regel mycket noga med att inte inkludera nationalism, och därmed sig själva, i det för dem mycket negativt laddade begreppet.⁵⁶ Det finns något enstaka undantag, men då betraktas identitetspolitik, som i det första exemplet från Dagens Nyheter, som ett fenomen med två poler, där de själva då utgör motsatsen till den vänsteridentitetspolitik de tycker så illa om.⁵⁷

En annan variant på dessa bredare definitioner griper tag om den progressiva idén om representation och betydelsen av att minoriteter får komma till tals som också är

51 Prot. 2020/21:40, s. 101.

52 Ibid.

53 Aktuellt i Politiken 2016-07-15; Aktuellt i Politiken 2018-01-12; Rött 2018-04-26; Dagens ETC 2020- 01-02; Dagens ETC 2021-01-21.

54 Dagens ETC 2018-02-08; Dagens ETC 2018-06-21; Dagens ETC 2020-11-03.

55 Jag kan bara hitta två exempel: Svenska Dagbladet 2012-12-02 och Svenska Dagbladet 2013-01-02.

56 Se t.ex. Samtiden 2016-05-01; Prot. 2016/17:46 s. 13f; Samtiden 2017-10-04; Samtiden 2017-12-10;

Samtiden 2018-05-16; Samtiden 2018-08-11; Prot. 2018/19:88, s. 33f; Prot. 2018/19:64 s. 63; Prot.

2019/20:68 s. 30.

57 Se t.ex. Samtiden 2020-07-31; Samtiden 2016-11-19.

vanlig bland de smalare definitionerna. Här dras den idén dock till sin spets tills identitetspolitik endast innebär en besatthet över vem som talar eller syns. Identitetspolitik associeras då knappt med några konkreta policyfrågor alls, utan bara med ett sorts

”polisande” angående vem som får prata om vad. I regel handlar det om att tolkningsföreträde anses ges till de grupper som är i centrum i de smalare definitionerna.

Grupper såsom invandrare, kvinnor, HBTQ+-personer anses ha givits ensamrätt på att uttala sig om sina respektive frågor.⁵⁸ Men detta kan ibland utsträckas även till grupper och ämnen som annars sällan räknas till identitetspolitik. Se till exempel denna kritik mot idéen att endast forskare med kunskap inom epidemiologi bör ta plats i debatten om hanteringen av Covid-19-pandemin:

Inställningen strider mot vetenskapens grundläggande idé. Sakargument är det enda som ska räknas, inte vem som för fram dem och vilken bakgrund hen har. Identitetspolitik hör inte hemma i vare sig coronadebatten eller någon annanstans. Jag har ofta varit oense med Greider i ekonomiska frågor. Men hans bakgrund som poet, och inte ekonom, är inget skäl för att avfärda hans argument om de är goda. Tvärtom har han kanske just därför tillfört värdefulla andra perspektiv.⁵⁹

Här är det enda som blir kvar av identitetspolitik en prioritering av person över sak, där identitetspolitik hindrar den sakliga debatten. De smala definitionernas utgångspunkt i att tolkningsföreträde ges grupper med en historia av förtryck och marginalisering är borta.

Kritik

Vi har nu sett att identitetspolitik har flera olika alternativa innebörder i svensk politisk debatt och att gränsen för vilka frågor som kan inkluderas i begreppet är otydlig, men verkar ha flyttats utåt. Det finns vissa skribenter på vänsterkanten som på olika sätt har lagt märke till detta och formulerar en kritik till begreppet som sådant. Det kan se ut såhär:

58 Se t.ex.: Svenska Dagbladet 2008-05-22; Expressen 2014-09-23; Dagens Nyheter 2014-12-27; Expressen 2015-02-04; Expressen 2015-06-11; Interpellation 2016/17:20, s. 1; Expressen 2016-12-06; Expressen 2017-07-16; Svenska Dagbladet 2018-03-08; Samtiden 2020-02-10; Svenska Dagbladet 2020-08-03; Prot.

2020/21:109 s. 51.

59 Dagens Nyheter 2020-12-03.

För övrigt skulle jag aldrig komma på tanken att använda ord som "identitetspolitik." Varför?

Därför att jag anser att det är ett oklart definierat ord. Jag anser vidare att motsättningen mellan "klass" och "identitet" är falsk (i maoistisk bemärkelse) och ickeproduktiv. Den är inte ens värd att slösa tre sekunder på och nu har jag redan gjort det.⁶⁰

Skribentens kritik mot begreppet har två delar. För det första beskrivs det som ”oklart definierat”. Det verkar dock ställas i motsatts till klasspolitik, som vi kan utläsa av den andra kritiken. Här ifrågasätts huruvida det verkligen finns en tydlig uppdelning mellan klass och identitet. Dessa anses i stället sitta ihop på ett tydligare sätt än vad dikotomin mellan klass och identitet erkänner. På denna grund ifrågasätter skribenten att begreppet över huvud taget är användbart. Liknande kritik återkommer från ett par andra vänsterdebattörer.⁶¹

Den förra kritiken kan sägas handla om att användningen av begreppet identitetspolitik gör att åtskillnad görs mellan två saker som i själva verket är lika. Det finns dock också de som riktar motsatt kritik mot begreppet: att det leder till att för många frågor slås ihop till en. Här har vi till exempel en skribent i Aftonbladet som uttrycker oro över ”vem [som] tar kampen för allas frihet att vara hela människor i en tid när feminism, hbtqrättigheter och antirasism buntas ihop som ’identitetspolitik’ eller

’postmodernism’”.⁶² Kritiken handlar här alltså om att en mängd frågor snabbt avfärdas genom att buntas ihop till ett kontroversiellt begrepp, i stället för att på allvar behandlas seriöst. Ett annat exempel kommer från Dagens ETC där klass, kön och ras beskrivs som fundamentalt åtskilda maktstrukturer:

Identitetspolitik är en annan slarvig tankefigur som grasserat på 2010-talet, främst som skällsord. Den bygger på idén att kvinnokamp, antirasism, hbtq-rörelse, funktionshinderrörelse med flera, skulle vara precis samma sak. Men eftersom dessa rörelser har skilda grunder, helt olika bas för sin organisering och olika mål, går de inte att likställa på det sättet utan att analysen förlorar hela sin skärpa. […] Klass och ras kan hypotetiskt sett förlora sin betydelse i ett annat samhälle då de inte bygger på kroppsliga skillnader - kön kan det inte. Frågor om klass och ras kan ena en familj, frågor om kön kan dela den. Man kan resa ifrån sin klassposition men inte sin hudfärg. Kvinnor är oftast hälften av människorna, arbetarklassen oftast de flesta. Klass handlar om ekonomi, kön och ras har betydelse även utöver det ekonomiska. Och så vidare.⁶³

60 Dagens ETC 2018-10-15.

61 Dagens ETC 2016-12-13; Rött 2017-11-29.

62 Aftonbladet 2020-10-04.

63 Dagens ETC 2020-01-19.

Att behandla vitt skilda frågor som en blir då bara en förvirrande förenkling som skapar ett begrepp med mycket oklar innebörd.

Värdeladdning

Här går vi över till den värdeladdning som ges begreppet identitetspolitik. De olika värdeladdningarna delas i första hand upp i tre kategorier – positiv värdeladdning, neutral värdeladdning och negativ värdeladdning. Den sistnämnda delas in i fyra delar: den löjeväckande identitetspolitiken, den splittrande identitetspolitiken, den individfientliga identitetspolitiken och slutligen kulturkrigets identitetspolitik. Dessa utgör olika sorters kritik som riktas mot identitetspolitiken men går också att placera på en sorts skala där identitetspolitiken ges en starkare negativ laddning allt eftersom.

Positiv

Det finns några få exempel på skribenter som aktivt tar identitetspolitiken i försvar. Detta sker framförallt på senare år och i princip uteslutande av debattörer långt till vänster när de pratar om den progressiva tolkningen av begreppet.⁶⁴ Dessa skribenter lyfter fram identitetspolitik som en möjlighet för vänstern att utvecklas och engagera nya väljargrupper. Ett exempel kommer från en analys av Joe Bidens framgångar i det amerikanska presidentvalet 2020:

Helt avgörande var att de gifte samman å ena sidan progressiv, ekonomisk politik för ökad jämlikhet för de många med å andra sidan det som ibland lite slarvigt kallas identitetspolitik, det vill säga antirasism, feminism, hbtqi-frågor och i viss mån vad som nära blivit en generationsfråga: kampen mot klimatförändringarna. Genom detta politiska koalitionsbygge stärkte Demokraterna och Biden både sin bas och spets. […] Detta [p]olitiska koalitionsbygge ledde till framgång och borde inspirera oss socialdemokrater. Vi kan göra samma sak!⁶⁵

64 Ett undantag skulle kunna vara Dagens Nyheter 2020-07-15 men försvaret är ganska svalt. Dagens Nyheter betraktas också i regel som den liberala tidning som står längst till vänster.

65 Aktuellt i Politiken 2021-01-29.

Identitetspolitiken beskrivs alltså här som ”helt avgörande” och ett framgångsrecept värt att kopiera. Det går dock att se att skribenten inte är helt bekväm med begreppet. Den hyllade politiken benämns ”det som ibland lite slarvigt kallas identitetspolitik”, som att det inte egentligen är en korrekt term, möjligtvis för att identitetspolitik i regel har en så tydligt negativ laddning. Denna benägenhet att både hylla identitetspolitiken och samtidigt hålla en viss distans till begreppet är återkommande. Det går att se ett liknande mönster i en intervju med journalisten Bilan Osman i Rött:

Ibland verkar det som om vänstern tror att andra frågor ska konkurrera ut klassperspektivet.

Jag tror tvärtom att vänsterns existensberättigande ligger i att bygga allianser och solidaritet.

Jag tror att den stora utmaningen för vänstern framöver kommer att vara att inte rygga tillbaka för de här komplexa frågorna som vissa kallar identitetspolitik. Arbetarrörelsen har historiskt alltid gynnats av att inkludera fler perspektiv. Precis som att det fanns de som stretade emot när kvinnor ville få plats i den för 100 år sedan, på samma sätt finns det krafter i dag som inte vill driva antirastiska frågor. Men för att kunna överleva i en nationalistisk tid måste vänstern vara solidarisk och bygga allianser.⁶⁶

Här är det tydligt att Osman ser identitetspolitiken som något bra och viktigt för vänsterrörelsen, men även här går det att se en viss grad av ovilja inför själva ordet. Det är ”vissa” som kallar det hon pratar om för identitetspolitik, inte nödvändigtvis Osman själv. Det är alltså mer att betrakta som ett försiktigt försvar av begreppet, snarare än ett tydligt ställningstagande för det eller en uppmuntran om att börja använda det om populär politik.

Neutral

Den första ledarsidan där begreppet identitetspolitik används är en osignerad ledare från 2001 som kommenterar en nyligen avslutad strid inom det socialdemokratiska ungdomsförbundet som slutat i att Mikael Damberg valts till förbundsordförande.

Skribenten beskriver det som en ideologisk strid:

66 Rött 2020-10-15.

Skiljelinjen mellan de två fraktionerna handlar delvis om vilka strukturer man prioriterar i analysen av samhället. Oppositionen vill ha kvar klassanalysen - som för en högst tynande tillvaro i det nya principprogrammet - medan Mikael Damberg och förbundsstyrelsen rör sig mot identitetspolitik och fokuserar på den ojämlikhet som kan förklaras med kön, etnisk tillhörighet och sexuell läggning. ⁶⁷

Citatet kan ur begreppshistorisk synpunkt vid första anblick betraktas som ointressant.

Skribenten definierar bara begreppet på ett sätt som är typiskt för de smala definitionerna:

det ställs i motsats till traditionell klasspolitik och beskrivs handla om ”kön, etnisk tillhörighet och sexuell läggning”. Skribenten tar heller inte någon stans i artikeln tydlig ställning till vilken fraktion som hen föredrar, i stället lyfts det bara fram som uppfriskande att det för omväxlingens skull råder idédebatt inom den socialdemokratiska rörelsen. Begreppet identitetspolitik används här bara som ett epitet på en viss sorts vänsterpolitik, det saknar tydlig laddning – såväl positiv som negativ. Denna användning kan lätt tas för något normalt och väntat, men den är i själva verket tämligen unik i materialet, särskilt bland högerdebattörer.

Denna användning av begreppet har vissa likheter med den löjeväckande så till vida att identitetspolitik lyfts fram som något nytt och delvis främmande för de traditionella partierna. En tydlig skillnad är dock att detta nya inte beskrivs som något självklart dåligt utan som något som är ett resultat av ett förändrat samhälle som politikens etablerade spelare borde ge välförtjänt uppmärksamhet. Ett exempel på ett sådant resonemang finns i Svenska Dagbladet 2013:

Mittenorienteringen i svensk politik har avideologiserat partierna och lämnat flankerna obevakade. En förvaltande och pragmatisk inriktning har lett till att nya och allt viktigare frågor lämnats åt sidan.

Cwejman pekar på allt det som rör ”identitetspolitiken”, det vill säga frågor rörande identitet, härkomst, tillhörighet och samhällsgemenskap. Det är centrala frågor i globaliseringens tid, där etablerade och trygga identiteter och gemenskaper förflyktigas. Om allt detta har

“etablissemanget” mycket litet att säga, men det är just på det planet SD spelar sina kort. På det viset, säger Cwejman, blir SD “ett väldigt modernt parti” som kapitaliserar på tidsandan.⁶⁸

Här används en bredare definition av identitetspolitik än i det första citatet men den likheten jag ändå vill lyfta fram är att inga av dessa begrepp framstår som uppenbart

67 Expressen 2001-08-10.

68 Svenska Dagbladet 2013-01-02.

negativt laddade. Visserligen associeras begreppet här med Sverigedemokraterna, vilket inom 2013 års politiska diskurs knappast kan betraktas som en komplimang, men jag tycker ändå att det är tydligt att identitetspolitiken i huvudsak beskrivs som ett legitimt perspektiv. Identitetspolitiken ställs här i motsats till mittenorientering och avideologisering som i sin tur beskrivs som något problematiskt. Sammantaget beskrivs alltså identitetspolitik som något nytt och delvis främmande, men inte som något självklart dåligt, fånigt eller irrelevant.

Denna brist på värdeladdning är som tidigare nämnt mycket ovanlig. Flera av de få tillfällena kommer från innan begreppets stora genomslag 2014, detta trots att begreppet då i allmänhet användes sällan.⁶⁹ Detta indikerar att begreppet identitetspolitik innan det helt slog igenom också var mindre polariserat.

Negativ

Den löjeväckande identitetspolitiken

Med detta avsnitt övergår vi till den stora massan av ledarskribenter som har ett uppenbart negativt förhållningssätt till begreppet identitetspolitik. Denna kritik skiljer sig från den som kommer att diskuteras senare genom att den betraktar identitetspolitiken som något galet och fånigt, snarare än farligt. Identitetspolitik ställs här framförallt i motsats till

”riktig politik”:

Visserligen har Socialdemokraterna tidigare också avslöjats med fingrarna i den identitetspolitiska syltburken, men partiet har alla möjligheter att träda fram som det stabila vänsteralternativet i dessa frågor. […] Kulturrelativismen må fungera i diskussioner på

"homepartyn" med Gudrun Schyman och rosa ballonger. Men seriösa partier behöver tänka ett steg längre om de ska behålla och få förtroende. I det långa loppet respekterar ingen kappvändare och deltidsfeminister.⁷⁰

69 För fler exempel se t.ex. Expressen 2006-11-25; Expressen 2009-02-24; Svenska Dagbladet 2012-12-02.

70 Expressen 2016-08-13.