PROEBLAD A F COMSIENTARIER
TILL
C. JUL. CÆ SARIS DE BELLO GALLICO.
Afd. 111.
som
med vidtberömda Filosofiska Fakultetetis i Upsala samtycke
till o ffe n tlig g ra n sk n in g fr a m s tä lle s
af
A N D E R S F R I G E L L ,
Phil. M ag., Rydbergsk Stipendiat,
och
C O N K A D W E R N E R L I L J E Q V I S T ,
R obsahm sk Stipendiat,
‘a f S ö d e rm a n la n d s och N e rik es N a tio n ,
på G u stav ian sk a L ärosalen den 26 A pril 1854 p. v. t. f. m.
U P S A L A ,
R ougi. Akadem iska B oktryckeriet.
JO
J fr l, 44 n. 10. Då Cæsar beskrifver, huru Galliern var genom- splittradt, af partier, lägger han i dagen ju st det förhållande, som gjorde landet till e tt sa lätt ro f för inkräktaren. — 3. ^ocli de, som e fte r folkets (partiförvandternas) mening äro ii besittning af det m esta a n seen d e, stå i spetsen för dessa partier, män af hvil
kas god tfinnande och afgörande alla deras vigtigasste angelägen
heter och b e slu t b e ro ’, quorum — redeat innehåller en följdbe- stäm ning (jfr 5, 44 n. 1 qui etc.), hvaremot den föregående (indi- cativa) relativsatsen u tg ör subjekt till principes sunt. 5, 24 n. 4. — Itdquc — E t ita. D et i vissa codd. af 2:dra klassen befintliga Idque fo red ra g es af Schneider såsom mera brukligt. — 4. .att in
gen . . . skulle sakna nödig hjelp (skydd)’. Egere står här i sin egentliga betydelse. — 5. rovt p tv yàç tavrov hngxôovç txa- oros toöv igyovrojv d'flßead'ai re. v.al rcitCsoxlat o vu iä . Gr. öfvs.
— 6. .A lldeles sam m a förhållande är med Gallien i sto rt’. Gen.
totius Galliae b e ro r all tså af ratio.
12. 1. Y id C æ sars ankomst till Gallien fram stodo hufvud- sakligen S eqvanerna i m otsats till Ilæduerna. F örut hade eljest a f sam m a faction A rvernerna varit de mest betydande. Se 1, 31.
— jacturis, .uppoffringar’; egentligen om det som kastas öfver b o rd för a tt i en sto rm rädda den öfriga laddningen. — tantum antecesserant, eg. .gått ett så långt stycke framom’. Jfr paulum k.
9. — publice ju ra re — jurejurando civitatem obstringere 1, 31. — ni
hil . . . consilii. 5, 38 n . 3. V anligt är genitivens skiljande från det reg eran de nom en. T . ex. 5, 53 n. 4. — 2. Det våldsamma in
k rä k ta n d et a f en del a f det hæduiska gränslandet egde utan tvif- vel rum då S eq v an ern a nödgats åt Germanerna utrymma tredje
delen af sitt om råde. 1, 31. — 3. Susom vanlig oeh säker tillflykt, då någon fara h o tad e en med rom rarne förbunden nation, hade D ivitiacus ’begifvit sig till senaten i Kom för att begära hjelp, m e n återvändt m ed ofullständigt uträttadt ärende’. Väl hade han ö p n a t underhandlingar om hjelp, men ännu dröjde det mer än ett årtio n d e innan densam m a genom Cæsar kom Hæduerna till godo.
imperfecta är allm änna läsarten i codd. (infecta And. Ox. Ilavn.
p r. Arind. pr.). Liv. 1, 54 ut re imperfecta redit Gabios. — 4. .Se
dan tillfölje a f den genom Cæsars ankomst inträffade förändringen i förhållandena H æ duerna fatt tillbaka sin gislan’, o. s. v. (2, 26 n. 2). Ariovisti fördrifvande medförde vigtiga förändringar för de g alliska staterna , ej blott i afseende på factionerne. — reliquis re
bus, quibus graitia dignitasque amplificari poterat. — dimiserant, .m åst uppgifva’. —. 5. .och emedan det var tydligt, att dessa kom m o lika lån g t (som Hæduerna) i gunst hos Cæsar’. adaequare sc. Haeduis, intelligebatur impersonelt. — inimicitias. Singularfor- meil sällsynt. — Conjungi här medialt. — 6. jiängåfvo sig åt It.
till sk y ddsförvandtskap’. Dicare se alicui starkare än dare; .dica
tu r enim p e rp etu o , datur ad tem pus’. Dedicare, .iriviga’, .dc iis, quae ad deorum cultum proxime pertinent’. — collectam — com
p aratam . O rdet synes valdt for att antyda den synrierliga lätthet, hvarm ed H æ duerna utan eget åtgörande sattes i besittning af ett s to rt, anseende. — /. .Så stodo nu sakerna, så att fie ojemförligt m äk tigaste voro Ha:duerna’ o. s. v. Den omvända (Ordställningen haberentur Haedui — Remi obtinerent, kallad Chiasmu s (af y a i f i r ,
18*
stä lla korsvis), tjen ar a tt eftertry ck lig t fram hålla m otsatserna. J fr t. ex. 2, 10 fit de expugnando oppido et de flum ine transeundo.
13 . 1. (I hela Gallien (m ånne äfven hos Bclgerna?) utgöres d e t fo lk , som är af n å g o t slags b e ty d en h et och an seen d e, a f tvänne k lasser (stån d ): det lägre folket betrak tas nämligen sn a rt- sagdt, som trä la r, far p å egen hand intet (våga) fö retag a, icke d eltaga uti n åg o n råd p läg n in g ’. ,So fehlte es Gallien an V o l k s k raft, ohne w elche kein S ta a t lange D au er sich versprechen k an n ’.
L ippert. aliquo sunt numero, jf r grek. tv [loyoj v.al) àçi& u u (iva - gi&piov) siva i. P ræ p . in, som h är i n åg ra codd. finnes tillag d , pläg ar icke af Caesar fram fö rsättas då v erb et es.se betecknande e tt tillstån d förbindes m ed e tt su b st. som har adjectivtillägg. (Jfr kap. 6 n. 2.) aliquo, 5, 10 n. 2. honore, j f r 1, 31 n. 16. plebes (m ed gen. plebei, 5. decl.) gamm al form för plebs, nullo för nulli (jfr 5, 27 alterae). — Sed leder tillbaka till them at efter sid o b erättelsen om plebes. — druides, -um , af Cicero och T acitus declineradt druidae, -arum , möjligen för likheten m ed de grekiska scrib en ter- nas S poviSai. N am net p å denna de gam la celternas p re s te a s t kan dock sv årlig en , såso m Plinius vill, vara af grekiskt u rsp ru n g , .äfven om d ess celtiska härledning ä r oafgjord. E n lig t som liga skall druid b e ty d a en jn s p ire ra d ’ eller 4vis m an’. Je m te dru id ern a näm nes af S tra b o särsk ild t b a rd er och siare (rp ta q>vha rw v tt- p ojp.lv(uv Siacptqôvzœe t a r i , B à g ê o i t e, xal O i ä r t i t, naï A q vi- rfai). B a rd ern a b eledsagade krigarne i fält. och förh errlig ad e d e
ra s bedrifter. — 2. J ) e förra hafva befattning (bestyr) m ed g u d s- tje n s te n , om b esö rja offentliga sam t äfven enskilda offer, och m ed
dela undervisning (u n d errättelser) i religionssaker’. Interesse om e t t v erk sam t, adm inistrativt deltagande (jfr 7, 87). U n d e r rebus divinis fö rstås enkannerligen offren, såsom väsen d tlig aste delen a f den hedniska culten. religiones om fattande allt hvad som h ö re r till d e t religiösa fö res tälln in g s sättet, äfven derm ed sam m anhängande företeelser, såso m om ina, p o rte n ta , p ro d ig ia , som nia, so rte s. — A d hos sc. druides. T y d lig are hade varit eos. — disciplinae cau
sa, Tfjs TTaidsias yflçtv (tov diådoxto& ai tvtx a ). — 3. (och i all
m änhet s tå dru id ern a i s to rt anseende hos gallerna’. que utvidgar.
3, 19 n. 3. — 4. (om någon vare sig enskild p erso n eller s ta t icke (förblifvit vid) fogat sig efter d eras afgörande (utslag), u te s lu ta de den ifrån d eltag an d et i offren’, qui adj.; längre n e d (si qui ex reliquis) substantivum . 5, 26 n. 3. populus. O u d en d o rp sk a läsarten publicus ä r osäker, op assan d e och språkvidrig. — dece
dunt sc. de via. — quid . . incommodi, jf r k. 12 nihil . . consilii. — 5. j n te t kärom ål från dem blifver u p p tag e t och ingen ärebevisning får tilldelas dem såsom a n d ra ’, ju s reddere, (skipa lag’, communi
catur sc. cum iis. A tt hänföra d et till his, hindrar d e t h ärm ed förenade petentibus, och d essutom ovanligheten a f cetta v e rb s da- tiv-co n stru ctio n . — 6. j h ändelse flere stå h v a rard ra n ä ra i an
se e n d e , tv ista de om rum m et [och få sin täfling afgjord] fö rm e
d e ls t d ru id ern as om röstning, j a äfven någ o n g ån g med v a p en ’. S å väl den fö rra som de sed n are b e tra k ta s sasom m e d e l fö r tvi
sten s slitande. L äsarten ä r h är a f N ip p erd ey återstäld e fte r de b ä s ta handskrifter. tQui codicem in terp o lato ru m principem re ce n s u it, et reliqua paulum im m utavit et p o s t verba suflragio druidum
adjecit adlegitur. Debebat certe deligitur, ut et Oudendorpius mo
nu it, et is intellexit, qui id verbum in Bong. pr. supra scripsit’. — 7. C arnuternas land var någorlunda midtligt och tjenligare än nå
g o t annat för dessa årliga sammankomster. Såsom begagnad för sådane försam lingar utvisas i nejden af Chartres en plats utinärkt
f
enom sto ra u p p resta klippblock. — considunt, ,sitta till doms’. — . ^ e n n a institution’, hela druid-inrättningen och läroformen.1 4 - 1. D enna sa ts förklarar orsaken till hvad som i den föregående säges. — versuum. Forntidens vise klädde gema sina läro r i poetisk och gnom isk drägt. — 2. (Mången qvarstannar derföre tjuge år i denna skola’. Handskrifternas sifferbeteckning ( X X ) h a r i editionerne blifvit utskrifven vicenos. Distributiv upp
fattning är likväl här icke nödvändig, knapt lämplig. — 3. ,Och de (druidernas lärjungar) anse det icke vara lofligt att uppskrifva dylika saker, ehuru de vanligtvis i andra ämnen (som pläga vara förem ål för skriftlig uppteckning), såsom (t. ex.) i offentliga och enskilda räkningar och förteckningar, betjena sig af grekisk bok- sta fssk rift’. N ågot eget alfabet måste gallerna således icke hafva egt. K ännedom en om det grekiska kunde hafva utbredt sig ifrån M assilia. Jfr 5, 48 n.. 2. — videntur sc. druides. — qui discunt om skrifver ett substantiv. J fr 2, 18 n. 2. — 4. (en sak som efter vanligheten händer de flesta, (nämligen) att de i förlitande på det skrifna försum m a’ etc. quod är icke conjunction, ut står epexege- tiskt. Jfr 3, 2 n. 2. — hoc förbereder den följande infinitivsatsen.
— animas. Anima är själen såsom l if , animus såsom h ö g r e f ö r m å g a . ,Anima e st, qu a vivimus, animus, quo sapimus’. — ad alios, a n d ra m enniskokroppar. Pythagoreerne utsträckte metem- p sy ch o sen äfven till d ju r och plantor. Druidernas lära behöfver icke b e tra k tas såsom lån från dessa. ,Nonne potuit eadem sen
ten tia pluribus in m entem venire? Qui enim, cetera indocti, cre
d u n t, anim as non in terire, hi, quippe sensibus et adspectabili m undo adsueti, quaim proclives erunt ad comminiscendum aliquod su p e rstitis animae Habitaculum , quam corpore sejunctam vivere vix videntur intellig'ere p o sse’. Morus. — 5. Hvarken läran om själavandringen, eliter den undervisning, som efteråt omnämnes, hö rd e till druidernas? hemliga kunskap. Det preluderande hoc (i abl.) efterföljes här af abl. absol. Jfr 5, 52 n. 3. — terrarum, jo r d k lo te ts ’. — de rerum natura, ,om de skapade tingens väsen
d e’. — v is, kraft, m akt i allm änhet; potestas, makt, såvida den är rig tad u tå t, har e tt herradöm e. — disputant, dtaXiyovzai, disse
ren d o tractant, (anställa grundliga (resonnerande) undersökningar’.
1 5 . 1. ,Det andra (verldsliga) ståndet är riddarnes’. Med equites fö rstå s således icke b lo tt ,ryttare\ — incidit är perfectum (i bisats m ed quum om det som förnyar sig eller p j ä g a r ske. 4, 33 n. 2), men kan i svenskan återgifvas med præsens. Jfr 5, 56 n. 3. — 2. Med uti följer en närmare utföring af saken, likasom k. 14 n. 4. — ambactus, Jje n are ’ (,der Freund oder Diener, der u ns den Rücken w ahrt’, Grimm Gesch. d. d. S. 133), är icke la
tin s k t, icke heller celtiskt: heter i gotiska Bibel-öfversättningen undbahts. D et följande clientesque är således (enligt 3, 19 n. 3) e tt g enerellare, ej (enligt 3, 15 n. 4) blott förklarande tillägg. — 3. ,D ctta ä r den enda personliga och politiska inflytelse, som de
känna till’. <Tfr T ac. G erm . c. 13 magna principum aemulatio, cui plurimi et accerrimi comites. Haec dignitas, hae vires . . . in pace de
cus, in bello praesidium.
16. 1. {Saintliga g allernas folk (för a tt nu äfven tala om andra galler, än d ru id er och rid d are) är synnerligen begifvet p å (gudstjenstligheter) g u d stjen stlig a b ru k ’, omnium läses i de bästa codd. M era löpande ä r omnis. M ed religiones fö rstas yttre saker, som höra till relig io n en : heliga b ru k , offer. — grav. morbis. E n ligt allm änna fo lk tro n voro svåra sju k d o m ar a tt anse såsom straff tillsända a f v redgade gudam akter. — periculisque, (och i allm änhet (eller annars) i fa ro r’, que vid g an d e, likasom kap. 15 clientesque.
Jfr k. 13 n. 3. — p ro victimis, d. ä. p å d e t sä tt som offerdjur pläga slagtas. — immolaturos. O b jek tet härtill är homines. — vita hominis . . hominis vita. kap. 12 n. 7. — publice m åste n ära förbin
das m ed instituta. — 2. (A n d ra [slag ta icke m enniskorna på sam m a sätt som offerd ju ren , utan] hafva ko lo ssala g udabeläten m e d le m mar bildade a f llätad t vide hvaruti m enniskorna insto p p as lef- vande, och se d a n d e ssa (se 5, 24 n. 4) blifvit stu ck n a i b ra n d , finna de olycklige sin död i låg o rn a ’. (Dann hiess es gleichsam : der G o tt hat sein O pfer v ersch lu n g en , und ist mit ihm verschw un
den’. H erzog. Cæsar, som sjelf någo n g ån g tillät sig m ennisko- offer (I)io C ass. 4 3 , 24), b e rä tta r lugnt och k allblodigt; Cicero derem ot (pro F o n te jo c. 10) y ttra r sig med häftighet öfver denna immanis ac barbara consuetudo, likasom i allm änhet de m era bil
dade rom rarne ifrade em ot gallornas grym m a bruk, tills ändtligen kejsar Claudius (druidarum religionem apud G allos diræ immani
ta tis, et tan tu m civibus sub A ug u sto in terd ictam , penitus abole
vit’. Suet. Claud, c. 25. — 3. (D ö d a n d et af så d a n e, som blifvit b eträd d e med s tö ld , eller m ed s trå trö fv e ri, eller i allm änhet n å gon betydligare fö rb ry telse ’. 3, 17 n. 9. 1, 44 n. 10. — defecit, likasom kap. 15 incidit. — 4. ptödgas man äfven gi*Pa fill oskyl
diga offer’. 5, 29 n. 3.
17. 1. ,I)en g u d , som de m est d y rk a , är M ercurius: af h o nom hafva de flera bilder, än af någon annan’. C æ sar öfverflyttar på de galliska g u d arn e rom erska n am n , efter den m otsvarighet han tyckte sig finna, och u p p rä k n ar dem i den ordning de fö re
trädesvis dyrkades. — viarum atq. it. ducem, tvägvisare och b eled - sag are p å re s o r’. — 2. (M. gifver fö rsta anvisningen till h an d a- slöjder och k o n sta rb eten ’. — 3. (Å t denne egna de m erändels, då de b e slu ta t h ålla d rab b n in g , d e t, som de förut tag it i krig et: de (i kriget eller u n d e r de föregående plundringarne) tagna d ju ren , som blifvit öfriga (tilläfventyrs ännu ej förtärts)-, offrar m an , och andra saker sam m an bringas till ett ställe’, devovent -= d e d u n t, of
ferunt. D et följande innehåller den n ärm are förklaringen. C lar
kes co n jectar quum superaverunt behöfver icke anlitas. Superare för superesse, såsom t. ex. Liv. 22, 40 §. 3 "non solum nihil ex raptis in diem commeatibus superabat, sed ne unde raperet quidem quidquam reliqui erat. — posita tollere, Jaorttaga d et vigda’, ava-
T t d i V t a x ) .t 7 T T tl V .
18. 1. T rad itio n e n om h ärstam m an d et ifrån jo rd en s g u d , grekernes P luto, ro m rarn e s H is pater, hän ty d er p å gallernas för
m enta u rsp ru n g lig h et i sitt land. J f r 5, 12 u. 1. omnes ä r nom i-
nativus. proditum = traditum. — 2. A tt gallernia bestäm de tid.s- afdelningarne efter den mörka delen a f dygnet (räknade n ä tte r i st. f. d ag ar) vill Caesar ställa i förbindelse med deras h ärk o m st ifrån den g u d , som aodde under jorden i mörkret. Santuma b>e- rä k n in g ssätt liar likv.il åfven hos många andra folk varit i brink, hvarom ännu tale sätt påminna, såsom engelska ser, en-nig ht, fo rt
night. H os de gamla nordboarnc gällde den mörka å rstid en s å som p a rs p o tio r anni, då vikingen under sotad å s fick hvila efter som m arens b ragder. Man sade t. ex. tolf vetra gamall. — ß n iu n t
— definiunt. — 3. Dygnet räknades alltså från solnedgång till solnedgång. Detsam m a anmärker T acitus om germ anerna (c. 11):
nox ducere diem videtur. — quum adoleverunt. 4, 33 n. 2. — ut — adeo ut.
19. 1. E fte r värdering af de egodelar, hvilka bruden m edför såsoin h em gift, förenar mannen derm ed en m otsvarande andel af sin egen förm ögenhet, hvarefter denna afskiljda egendom tillökas med den årliga afkastningen och förvaras till a rf för den af m a- karn e, som öfverlefver. Annorlunda var förhållandet hos germ a
nerna: d er em ottog qvinnan ingen hemgift, intet arf, intog der- emot inom familjen en mera aktad plats. Jfr Tac. Germ. capp.
8 , 18. — Viri, subjekt i en periodisk sats. — pecunia i allm. f ö r m ögenhet’ (penningar och penningeviirde), egentl. om nom aders egendom , a f pecus, 4quod in pecore pecunia consistebat p asto ri
bus'. — ratio habetur, fö re s räkning’. Annan bet. 5, 27. — uter eorum, ad eum, m ascul. genus potius. — vita superarit, i. e. su p erstes alteri fuerit. — vitae necisque habent potestatem, se. eandem, quam in ipsos h a b et vel lex vel m agistratus, non u t pro lubitu necare viris u x o re s, patribus liberos liceat. Schn. — decessit, ve
nit. Se k. 15 till incidit. — 2. com något (någon om ständighet) rörande hans död blifvit föremål för misstanka’, näml. a tt någon af hustrurna skulle hafva varit skulden dertill. A f u ttry ck ssättet (ejus — de uxoribus) sy n es som skulle polygami hafva varit se d vanlig åtm instone fö r de galler, hvilka med sin förm ögenhet kunde uppväga liera hem gifter. Jfr 1, 53 n. 2. — in servilem modum, d.
v. s. såsom i R om anställes ransakning med slafvar. E n ankla- gare kunde näm ligen i vissa criminalfall fordra, att den anklaga
des slafvar m ed elst to rtu r tvingades att tillstå sanningen. — 3.
,om m isstankan befunnits grundad’. — excruciatas se. uxores, non solum scelere convictam aut convictas. Afven detta liknade det fö rfarin g ssätt, som i Rom endast em ot slafvnrne i ett hus kunde ega rum , i händelse a tt deras herre af några ibland dem blifvit m ördad. — 4. (ja (till och med) kort före var tid ’. — 5. (då (rik
tig a , fullständiga) rä tt högtidliga likbegängelser förrättades (he- g in g o s, firad es). Den vanliga betydelsen ai particip, perf. pass.
lasthålles icke alltid: ej sällan betecknar det såsom »ett particip, præs. eller imperf. något lik t i d i g t med verbumi finitum (hufvud- satsen). I . ex. 4, 10 n. 5. Förbiseendet här af har vållat cojm- m entatorernas m isstydningar af detta ställe.
20. 1. ,De stater som gälla för att hafva en bättre organi
se rad sty re ls e , commode, f e h ö rig f, fullkomligt’, j god (Ordning’, evaçpôaxojç, beteckn ir ändam ålsenlighet, skickliighet, utlbildhiinig.
L thafva genom lig bestäm dt (hafva det laotstadgauide)’. scen-
d u m partie, a f sancio. 1, 15 n. 2. — rumor, ,rykte’, lö st p ra t; fama, .sägen’, allm änt tal. — deferat, .anm äla’. 4 , 27 n 4. •— quod . . . cognitum est. J f r 5, 6 n. 5. — terreri, impelli, verba m edia att öf- v e rs ä tta genom l a t a . 5, 7 n. 2. — fa cin u s, vox m edia: en vigti- g are (d jerf, obetänksam ) h a n d lin g .— judicaverunt, perf. e fte r] ron.
rei., jf r k. 15 till incidit. — produnt, .fram lägga’, .offentliggöra’. — quae visa sunt se. occultare. — 3. (Om en sta tssa k (ett statsfö re
tag) får ingen lo f a tt tala an n at än i folkförsam lingen och ined dess begifvande’. per concilium innebär m era än in concilio: u ttry c
ker icke b lo tt läglighet (.vid tillfälle a f folkförsam ling’), utan äf- ven befogenhet.
2 1 . 1. ,I)e hafva hvarken d ru id er till att fö restå gudstjen- s te n , ej heller bry de sig m ycket om offren’. S å m ycket visste C æ sar om germ anerna, a tt, om oek n åg o t slags p re s te r hos dem fu n n o s, d e ssa icke u tg jo rd e e tt afskiljdt och m äktigt stå n d med e tt så u tb ild ad t religionsväsende som hos gallerna. — 2. .Såsom g u d ar an tag a de allenast d e m , som de sin n ig en förnimm a och af hvilka de ögonskenligen (om edelbart) hafva nagot g o d t’. V å r för
fattare fann germ anernas religion särd eles enkel. Isynnerhet i jem fö relse m ed den krigiska sinnesrigtningen syntes honom det religiösa elem entet obetydligt fram träda. Så i religiöst som i p o litiskt och soeielt hänseende visade sig alltså germ anerna som e tt h elt annat folk än gallerna. F ö r öfrigt var det icke Caesars af- sigt a tt lem na någon utförlig beskrifning af hvad han icke n ä r
m are kunde känna. — numero, k. 6 n. 2. Solem et V. et L . 3, 20 n. 6. consistit, .stannar vid’, .inskränker sig till’. — 3. T ovs av- reüv o ri n).e7arov yçôvov à yà u o vt d ia p tv o v ra i påh io za tn a iv o v o i.
Gr. öfvs. J fr Tac. Germ. c. 20 Sera juvenum Venus; eoque inex
hausta pubertas (vigor corporis), permanserunt, såsom judicaverunt k. 20. — hoc ali — ali hoc, k. 12 n. 7. D et dubbla ali b ar i mss.
blifvit förb y tt till alii — alii, hvilket y tterligare haft till fö ljd , a tt d et sednare hoc i de flesta codd. blifvit u tstö tt, statura, .k ro p p s
sto rlek ’, ’kroppslig län g d ’. — perluuntur, medium. P ræ p. per u t
try ck er b ad an d et a f hela kroppen. J fr 4, 1 n. 11. — 4. parvis renönum tegimentis, .skynken af re n sh u d ar’. Till åtskilnad från pellibus, .hela h u d ar’, utm ärkes m ed parvis tegimentis, .skörten’, .skynken’, något p artielt och tillika specielt genom tillägget af re
nonum. E n ligt som liga skulle med reno förstås sjelfva .renen’;
men denna betydelse är hvarken bevisad eller h är tje n lig , då (renshud’ ändock icke skulle kunna h eta tegimentum renonis, hvil
ket bety d d e .ett täcke lag d t p å ren en ’. E nligt öfriga u tto lk are vore reno nam net p å e tt slags klädnad förfärdigad a f skinn, eller ju s t af renshud (likasom .renskinnspels’, .renskinnskappa’): alltså ,de b ru k a re n o , som är en m an te ld rä g t’, eller ,små jac k o r, som h eta ren o ’; en u tty d n in g , som är allt för k onstgjord. A fven om reno var nam net p å e tt skinnplagg — intyg finnas a f Y a rro , S i
donius m. fl. —, m åste denna benäm ning vara hem tad a f sjelfva ä m n et, men skinnet kallas efter djuret. J fr ßa o o ä g a , r ä f, räf- sk in n , räfskinnsklädnad. Isid o ru s (O rig. 19, 23), da han ta la ro m vissa folkslags k lädedrägter, näm ner följande b ek läd n in g ssätt så som egendom ligt för germ anerna: Rhenones (nom en a Rheno flu
mine derivatum fingebat) sunt velamina humerorum et pectoris usque
ad umbilicum atque intortis villis adeo hispida, ut imbrem respuant;
quos vulgo reptos vocant, eo quod longitudo villorum quasi reptat; de quibus Sallustius: f i er mani intectum rhenonibus corpus tegunt' (b e
klädda m ed sina ren sh u d ar voro de så g o d t som oklädda). F a stä n renen i aflägsna århundraden till någon del kan hafva varit för G erm anerna hvad den ännu ä r för L ap p a rn e, är dock möjligt a tt ro m ra rn e , genom de handelsidkande M assilienserna, tidigare hade kännedom om re n sh u d ar och d e raf förfärdigade kläder, än sjelfva d ju ret och d e ss inhem ska namn blef for dem bekant.
2 2 . 1. .Å kerbruket bedrifva de icke med synnerlig ifverk L ik
väl idkades a f dem åkerbruk. Jfr 4, 1. T ac. Germ. c. 15. G allerna hade i d en n a del hunnit längre. N o n studere rei — non magno
pere operam dare. — carne. E j carneque. 3, 20 n. 6. — magistra
tus ac principes. Ofverheten utg jo rd es a f höfdingar. •— 2. ,de stam m ar och förv an dtsk aper, hviikas medlem m ar sam fåldt förenat sig ’. G enom tilläg g et cognationibusque etc. tillkännagifves, a tt gen
tibus h ä r icke far tag as i sin vanliga vidsträckta betydelse. — 3.
D et fulla u ttry ck et skulle h eta: quantum agri visum est, tantum eo loco, quo visum est, attribuunt. Jfr 2 , 19 n. 2. — cogunt se. egs.
— latos fines, 4v id sträck ta jo rd b esittn in g a r’. — potentioresque. A f- ven d etta är a tt fa tta såsom e tt exegetiskt que. — dissensionesque u tv isar a tt factiones icke ä r a tt fatta såsom kap. 11. — 4. .på det a tt de m å hålla folket i ro (ordning) genom en förnöjsam sin n es
stäm ning (genom a tt göra d et tillfreds med sin belägenhet)’. A bl.
aequitate är instrum ental. — cum potentissimis i st. f. cum potentis- simorum opibus. Jfr 3, 14 n. 5.
2 3 . 1. Jfr 4, 3 n. 1. vastatis fn ib u s , .genom gränslandets ö- deläg g n in g ’. — 2. .D etta anse de for e tt synnerligt bevis p å sin ta p p e rh e t, a tt’ etc. Hoc, som n ärm ast visar tillbaka på det före
g å en d e (solitudines habere), utföres vidare genom en epexegetisk sa ts. J f r k. 14 n. 4. — prope. F ö re Oud. lästes i allm. prope se (efter L eid . pr. Ox. Havn. pr.). — hoc, jfr k. 14 n. 5, är att hän
föra till diet föregående. — defendit, 1, 44 n. 6. — ut — adeo ut.
— principes regionum bestäm m as närm are såsom principes pago
rum . S e till 4, 22 extr. — minuunt, ,i godo bilägga’. — A tque ej e n k elt förbindande ((N är n u någon . . . förklarar’ etc.). — profite
a n tu r, ,m a anmäla sig (uppgifva sina nam n’). — 3. ’som tycka om b å d e sak en (företaget) och p e rso n en ’, hi, qui påpekar deltagarne sa so in vid hvarje såd an t tillfälle tillstädesvarande. J fr 5, 58 his, qui. — ex his se. qui se sequi velle professi erant. — desertor, .sv ik are’, som drager sig undan då det gäller. — fides derogatur, .fö rtro e n d e frånkännes (fråndöm m es’). — 4. .A tt bära våld p å en främ ling anse de icke tillåtligt’. G erm anerna beröm m as fö reträ
desvis för att hafva hållit g ästvänskapen i helgd. T ac. Germ. 21.
— 5. quaque de causa, ,sâ i e tt soin annat ärende (hvilket d et än må v a ra ’). N ipperdey följer h ä r Leid, pr., S eal., Havn. p r., hvilka hafva quacumque. Quisque an tag er någongång betydelse af quili
bet e lle r quivis; t. ex. 7, 22 ad omnia imitanda, quae ab q u o q u e traduntur. 4, 5 n. 3. — prohibent. H ardare utelenming af dem on- stra tiv e t (eos). — sanctos habent, .betrakta såsom okränkbare’. — communicatur se. cum iis.
2 4 . 1. A f det föregående visa sig germ anerna m era krigiska
och ta p p ra , än g allem a. — quum, ehuru te m p o ra lt, med conj. ef
te r d et o b estäm d a fuit te/npus. — Eratosthenes från Cyrene i L i
byen (-[- 192 f. C hr.), bibliothekarie i A lexandria u n d er Ptolemaeus E u e rg e te s, h ar skrifvit en kosm ografi, som tjenat S tra b o till led ning. — video sc. ex C osm ographia E rato stb en is. — bellicae laudis opinionem, .anseende for krigisk skicklighet’, opinio i objektiv bet.
laus om den e g e n s k a p , hvarigeiiom beröm m et förvärfvas. — ino
p ia , (m edellöshet’, .b ris t’. egestas, .arm o d ’, .to rftig h et’, fortfarande brist, patientia, .tärflighet’. — 2. i st. f. in qua Germani (perma
nent). P ræ p o s itio n en , som s to d vid d et fö reg åen d e pron. de- m onstr., bortlein n as (såsom oek verbet) vid p ro n . relativum. S a t. ex. Nep. Cim. 3, 1 incidit in eandem invidiam, q u a m pater suus.
Cie. ad A tt. 8, 15 in eadem opinione f u i , q u a reliqui omnes, full
stä n d ig t in qua reliqui omnes fu eru n t. N ipperdey afviker från co dices. — 3. F rå n de till g erm an isk t lefn a d ssätt öfvergångne V ol- kiska T ec to sag e rn e å te rv än d e r nu författaren till ta le t om gallem a i allmänhet. — provinciarum , .de ro m ersk a b esittn in g arn e’, galliska och span sk a p rovinserna. — ad copiam atque usus, .till välstånd och m ångahanda b e h o f. — ne se quidem ipsi skulle noga tag e t h e ta ne ipsi quidem se, alld en stu n d eftertrycket egentligen ligger p å ipsi. Den n ä ra förbindelsen m ellan se ipsi h ar gifvit anledning till den ställning som blifvit vald. J f r till 3, 6 n. 3.
25. 1. E m edan g erm an ern a icke, såsom ro m rarn e (1, 37 n.
5), visste m å tte t p å sina d a g sm arsch e r, kan den ofvan näm nda (demonstrata) H ercy n isk a sk ogens b red d icke n o g g ran n are b estäm m as (aliter fin ir i), än a tt den .sträc k er sig nio d ag ars väg för en vandringsm an u tan p ackning’. A cc. iter (här i sin egentliga bet.) angifver utsträckningen. — 2. ,i rak sträckning efter D onauström - m en’, hvilken an såg s för G erm aniens g rän s i söder. T ac. Germ.
1. regio (af regere, .rig ta’) h är i sin gru n d b ety d else. S å ock di
versis ab fl. regionibus, ,i olika frän flodens lopp afvikande rig t- n in g ar’. — 3. ,och d e t gifves ingen i d e tta G erm anien (den del af G erm anien, h v a rest C æ sar ju s t nu sto d med sin här), som antin
gen kan säga sig hafva kom m it till någon ända p å den sk o g en , fastän ’ o. s. v. qui se aut, fri o rdning i st. f. qui aut se. — mul- taque (vanliga läs arten multa s trid e r em ot mss.) slu ter sig ej till d et n ärm ast föregående. — 4. .såd an e som k n a p t förekom m a an
n o rstä d e s ; af hvilka d e , som fö reträd esv is t o r d e skilja sig från de öfriga och sy n as värde a tt o m ta la, äro följande’. C onjuncti- verna innebära en antydning om fö rfattaren s ovisshet och en hän
visning till an d ras utsago.
26. 1. B o s kallad es a f ro m rarn e hvarje stö rre g rä säta n d e d ju r med horn och klöfvar. I d et djur, som här beskrifves, igen- kännes renen ( Cervus Tarandus, Linn.), hvilken likväl icke h a r ett, utan tvänne horn. A tt under de ä ld s ta t ders strä n g are klim at ren en funnits p å germ aniska k o n tin e n ten , ä r äfven bevisligt deraf) a tt ben och h o rn af d e tta djur d e r m ån g en städ es p åträffas i gam la torfm ossar. — 2. .F rå n d ess sp e ts u tb red a si" v id sträck t liksom flata händer och g ren ar’. De g ren ar, som utg å från renens horn (likvisst icke från d e ssa s s p e ts a r), beskrifvas ju s t a f zoologerne såsom .flathandslika’. D e tta h in d rar icke K raner, Scyffert, D o b e- renz m. fl. a tt u tty d a palmae m ed u tv ä x te r eller kn ö lar på träd . —
