SAHLGRENSKA AKADEMIN
INSTITUTIONEN FÖR VÅRDVETENSKAP OCH HÄLSA
ATT MÖTA VÅRDNADSHAVARE MED SPRÅKFÖRBISTRINGAR I DEN PERIOPERATIVA
PROCESSEN
- anestesisjuksköterskans upplevelse
Alexandra Ringvall Caroline Svensson
Examensarbete: 15 hp
Program: Specialistsjuksköterskeprogrammet med inriktning mot anestesisjukvård
Nivå: Avancerad nivå
Termin: VT 2017
Handledare: Axel Wolf
Examinator: Nabi Fatahi
Titel: Att möta vårdnadshavare med språkförbistringar i den perioperativa processen- anestesisjuksköterskans upplevelse
Title: Meeting guardians with language barriers in the perioperative process – the anesthetic nurse experience
Examensarbete: 15 hp
Program: Specialistsjuksköterskeprogrammet med inriktning mot anestesisjukvård
Nivå: Avancerad nivå
Termin: VT 2017
Handledare: Axel Wolf
Examinator: Nabi Fatahi
Sammanfattning
Bakgrund: Den pågående globala migrationen leder till fler multikulturella samhällen världen över, vilket ställer högre krav på vården. Dels föreligger det kommunikativa brister där informationsutbytet kan bli lidande dels kan patientsäkerheten hotas om parterna inte förstår varandra. Tidigare forskning är begränsat inom området vårdnadshavare till barn med språkförbistringar i den perioperativa processen.
Syfte: Syftet med studien är att belysa hur anestesisjuksköterskan upplever mötet i den perioperativa processen med vårdnadshavarna till barn där språkförbristningar föreligger.
Metod: Studien är genomförd med en kvalitativ metod och åtta semistrukturerade intervjuer har gjorts med anestesisjuksköterskor. Intervjuerna har analyserats genom kvalitativ innehållsanalys på en manifest nivå.
Resultat: Analysen resulterade i fyra kategorier. Kategorierna är: Att inte förstå varandra, Att kommunicera via tolk, Att göra familjen med språkförbistringar delaktig samt Att ge en säker vård trots språkförbistringar. Anestesisjuksköterskorna betonade vikten av att kunna ge och ta information mellan parterna och om detta inte fungerade skapade det en osäkerhet och kunde hota patientsäkerheten.
Slutsats: Anestesisjuksköterskorna använde sig av olika verktyg för att överbrygga språk - och kulturbarriärer. Tolken var viktig för att kunna kommunicera med vårdnadshavarna.
Deltagarna upplevde att trots språkförbistringar, kunde de möta patienten och hens vårdnadshavare och ge en adekvat och säker vård i den perioperativa processen.
Nyckelord: anestesisjuksköterska, språkförbistringar/språkbarriärer, perioperativa processen, kommunikation, vårdnadshavare/föräldrar, barn
Abstract
Background: The global migration is increasing, which leads to more multicultural societies, hence it raises higher demands on the health care. Communication and thereby the exchange of information between individuals can become strained, thus the patient safety can be threatened if individuals do not understand each other. Previous research have shown limitations in the perioperative area regarding language barriers between the caregiver and the legal guardians and their child.
Aim: The aim of the study is to illustrate how the nurse anesthetist experiences the meeting in the perioperative process with legal guardians of children where language barriers are present.
Method: The study is conducted with qualitative method and eight semistructured interviews with nurse anesthetist have been done. The interviews are analyzed with a qualitative content analysis on a manifest level.
Results: The analysis resulted in four categories. These categories are: Not to understand each other, To communicate via interpreter, To make the family with language barriers participant and To give a safe care despite language barriers. Anesthesia nurses stressed the importance of being able to provide information between the parties, and if this did not work, it created an uncertainty and could threaten patient safety.
Conclusion: Anesthesia nurses used different tools to overcome the language- and cultural barriers. The interpreter played an important role in the communication with the legal guardians. The participants experienced that despite the language barriers, they could meet the patient and his or hers legal guardians and give an equivalent and safe care in the perioperative process.
Key words: anesthesia nurse, language barriers, perioperative process, communication, legal guardiance/ parents, child
Förord
Vi vill i första hand tacka deltagarna som medverkat i vår studie och möjliggjort vår magisteruppsats. Ni har visat engagemang och förståelse och vi är stolta över att snart få dela profession med Er. Stort tack till verksamhetschefer, vårdenhetschefer och övriga personer som gjort vår studie genomförbar.
Vi vill också tacka Axel Wolf som har handlett oss genom uppsatsen och som stöttat och pushat oss när det varit motigt även om du inte alltid har haft hundra procent koll på studiehandledningen.
Till sist vill vi tacka vänner och familj som har peppat och stöttat oss genom den här tiden.
Alexandra Ringvall & Caroline Svensson
Innehållsförtecknin
Inledning...1
Bakgrund...1
Migration...1
Mötet i vården...1
Kommunikation...2
Kommunikation med hjälp av tolk...2
Språkförbistringar i vården och kulturell kompetens...3
När patienten är ett barn...4
Perioperativa processen...4
Vårdnadshavarens roll i den perioperativa processen...5
Personcentrerad vård och familjecentrerad vård...5
Anestesisjuksköterskans roll...6
Forskningsläget...7
Problemformulering...8
Syfte...8
Metod...8
Design...8
Urval...8
Demografi...9
Datainsamling...9
Dataanalys...9
Etiska överväganden...10
Förförståelse...10
Resultat...11
Att inte förstå varandra...11
Att kommunicera via tolk...12
Att göra familjen med språkförbistringar delaktig...12
Att ge en säker vård trots språkförbistring...13
Metoddiskussion...14
Resultatdiskussion...16
Att inte förstå varandra...16
Att kommunicera via tolk...17
Att göra familjen med språkförbistringar delaktig...18
Att ge säker vård trots språkförbistring...19
Slutsatser...20
Klinisk relevans och vidare forskning...20 Referenser...
Bilaga 1...
Bilaga 2...
Bilaga 3...
Bilaga 4...
Inledning
Anestesisjuksköterskan möter människor i alla åldrar och med unika behov. Hen ska se till patientens behov av omvårdnad inom den perioperativa processen tillgodoses (Riksföreningen för anestesi och intensivvård & Svensk sjuksköterskeförening, 2012). Varje år ökar operationer på barn (Socialstyrelsen, u.åa.) och omvårdnaden av barn och deras vårdnadshavare kan vara en utmaning för anestesisjuksköterskan (Fanghol & Valla, 2013). I dagsläget bor det cirka 1,7 miljoner människor i Sverige som är födda utomlands (Statistiska centralbyrån, SCB, u.åa.) och vart femte barn i Sverige är födda eller har föräldrar som är födda utomlands (SCB, u.åb.). Kommunikationen utgör en central komponent i vården och information samt undervisning bör ges till patienten och anhöriga för att stärka patientsäkerheten. När språkförbistringar föreligger utmanas kommunikationen ytterligare och om information missförstås eller inte uppfattas kan patientsäkerheten hotas (Socialstyrelsen, u.åb). Det är viktigt att barnet men också att vårdnadshavarna är välinformerade om vad som ska ske innan, under och efter operationen. Vårdnadshavarna kan vara barnets trygghet samt verka som ett stöd för barnet och bör vara delaktig i största möjliga mån under vistelsen på sjukhuset (Enskär & Golsäter, 2014; Fanghol & Valla, 2013; Riksföreningen för anestesi och intensivvård & Svensk sjuksköterskeförening, 2012).
Forskningsläget är begränsat gällande vårdnadshavare med språkförbistringar i den perioperativa processen. Genom att ta del av anestesisjuksköterskan upplevelser av att vårda barn och dess vårdnadshavare i den perioperativa processen där språkförbistringar föreligger kan detta på sikt leda till att förfarandet och omhändertagandet av familjer med språkförbistringar förbättras.
Bakgrund
Migration
Enligt United Nations High Commissioner for Refugees, UNHCR, (2016) är det allt fler människor som flyr sina hem. 21 miljoner människor beräknas vara på flykt och över hälften uppskattas vara barn. År 2015 sökte över 162.000 personer asyl i Sverige varav 33.350 var ensamkommande barn (Migrationsverket, 2017). Enligt SCB (u.åb.) beräknas var femte barn i Sverige vara fött utomlands eller ha utlandsfödda föräldrar. Den ökande globala migrationen leder till fler multikulturella samhällen världen över, vilket i sin tur ställer högre krav på vården (Hadziabdic, Albin & Hjelm, 2014).
Mötet i vården
Ett möte i vården såsom andra möten med människor, präglas av förförståelser vilka kan vara medvetna eller undermedvetna. Förförståelsen kan röra kön, ålder, klass och etnicitet och kan leda till att mötet försvåras och missförstånd sker, vilket kan vara förödande i vården (Fioretos, Hansson & Nilsson, 2013). I möten i vården har vårdgivaren ett övertag då hen har en professionell roll medan patienten har en privat roll, vårdgivaren måste därav ge patienten rum och plats i mötet (Fioretos et al., 2013; Fredriksson, 2012; Wiklund, 2003). För vårdgivaren är en viktig del av mötet, att vara öppen för den definition som patienten har av
sig själv, att ta till sig denna och försöka åsidosätta sin förförståelse (Fioretos et al., 2013).
Kommunikation är grundläggande i relationen mellan patient och vårdgivare, vilket gör det möjligt att förstå den andres verklighet och upplevelse av hälsa och lidande (Carnevale, Vissandjée, Nyland & Vinet-Bonin, 2009; Fredriksson, 2012; Weldon, Langan, Miedema, Myers, Oakie & Walter, 2014). I studien definieras mötet som relationen mellan anestesisjuksköterskan och vårdnadshavarna.
Kommunikation
Enligt Nationalencyklopedin, NE, (u.åa.) kommer ordet kommunikation från latin och betyder
`ömsesidigt utbyte´ eller `få del av´. För att kunna kommunicera krävs ett språk eller motsvarande där ett utbyte av information kan ske. Under hela livet finns ett behov av att kommunicera, även som ett litet barn, vilket görs på olika sätt och kan bero på kultur samt social och psykisk utveckling. Kommunikation kan vara verbal och icke - verbal. Den verbala är den talade kommunikationen och till den icke verbala hör exempelvis kroppsspråk, bilder och blickar (T. Eide & H. Eide, 2006; NE, u.åa.). Fredriksson (2012) menar att kommunikation i vården kan delas in i två aspekter. Den ena kallas instrumentell kommunikation, och riktar sig till att ge objektiv information om exempelvis anestesin och den andra kallas emotionell kommunikation, vilket riktar sig till att ge patienten stöd och tröst. Enligt Nortvedt (2013) kan anestesisjuksköterskan endast skapa förtroende med patienten då information kan ges adekvat så patienten kan planera, förbereda sig samt använda sina rättigheter under den perioperativa vården.
T. Eide och H. Eide (2006) tillämpar begreppet professionell kommunikation, vilket används i arbetslivet och är baserad på yrkets grundläggande värderingar. Professionell kommunikation ska främja yrkets funktion och används för att möta människors behov, främja jämlikhet och visa respekt. För att kunna ge patienten stöd och hjälp samt ha möjlighet till utveckling är det av vikt att vårdgivaren har en god kommunikationsteknik och förstår sin patient. En av de vanligaste orsakerna till vårdskador är bristfällig kommunikation och därmed bristfällig information och en säker vård bygger på ömsesidig förståelse (T. Eide & H. Eide, 2006, Socialstyrelsen, u.åb.). I flertalet studier påvisar att då kommunikationssvårigheter förelåg fanns en ökad risk för att patientsäkerheten kunde hotas (Gray, Stanley, Stubbe & Hilder, 2011; Meuter, Gallois, Segalowitz, Ryder & Hocking, 2015; Rorie, 2015; Weldon et al., 2014). Då språket blir en barriär kan vårdrelationen och således kommunikationen behöva skapas med hjälp av tolk (Carnevale et al., 2009; Weldon et al., 2014).
Kommunikation med hjälp av tolk
Enligt Förvaltningslagen (SFS 1986:223) har personer som inte behärskar svenska språket rätt till tolk vid kontakt med svenska myndigheter för att förstå och kunna ge information. En professionell tolk i Sverige bör ha goda kunskaper i terminologi och ha kunskap inom det område som hen ska tolka i samt vara väl insatt i svenska samhällets organisation. Tolkar som används professionellt är belagda med tystnadsplikt (Kammarkollegiets tolkföreskrifter, KAMFS 2016:4). När tolk används i vården bör hen vara införstådd med vad som ska informeras för att kunna agera lugnt och inte bli överraskad av den information som ska delges patienten (Entrena, 2013).
Flertalet studier menar att det är av vikt att tolken översätter ordagrant och inte missar vitala och essentiella ord för att patienten ska förstå helheten i informationen (Fatahi, Nordholm, Mattsson & Hellström, 2010; Rorie, 2015; Hudelson & Vilpert, 2009; Jaeger, Kiss, Hossain &
Zimmerman, 2013). Rorie (2015) samt Smith (2013) diskuterar möjligheten till att använda sig av medicinskt utbildade tolkar vilket kan leda till färre misstolkningar i kommunikationen.
Tolk kan även vara till hjälp för att överbrygga kulturella olikheter mellan patient och vårdpersonal, sammantaget kan medicinskt utbildade tolkar öka tryggheten för patienten och familjen (Rorie, 2015). Fatahi et al. (2010) samt Leininger och MacFarland (2002) förklarar att det är av vikt att vårdpersonal är medveten om att kommunikationen skiljer sig beroende på kultur och att det ska tas med i bedömningen och vården av patienten. Även tolken bör ha en förståelse för patients kultur för att undvika missförstånd. I en studie framkom att användandet av professionella tolkar inte var vedertaget och för att överkomma språkbarriärer föredrog vårdpersonal att använda anhöriga som tolk eller flerspråkig personal då detta var tidssparande (Hudelson & Vilpert, 2009). När känslig information ska förmedlas kan det innebära svårigheter när anhöriga översätter samt att de kan utelämna information för att skydda patienten (T. Eide & H. Eide, 2006; Hjelm, 2016; Al. Richardson, Thomas & An.
Richardson, 2006; Weldon et al., 2014). Entrena (2013) och T. Eide och H. Eide (2006) belyser att anhöriga inte lyder under tystnadsplikt samt att det kan råda maktförhållanden mellan patienten och den anhöriga som ska översätta. Detta kan vara viktigt att ta i beaktande vid användande av anhörig som tolk.
Leininger och MacFarland (2002) menar att sjukvården bör spegla samhället och flerspråkig personal bör finnas för att möta upp den multikulturella samtid som råder. En studie som har gjorts på sjuksköterskor visar på att flerspråkiga sjuksköterskor kan spela en stor roll för patienter som inte behärskar det officiella språket. Flerspråkig personal kan leda till individuellt anpassad vård och kan skapa en trygghet hos patienten (Ali & Johnson, 2017).
Vidare påvisar Ali och Johnson (2017) att när sjuksköterskor som var flerspråkiga användes för att översätta för en kollegas patient, upplevde de det svårt att fullfölja sina egna uppgifter.
De upplevde även att de fick ett större ansvar samt att patienten kunde ställa orimliga krav då delade ett gemensamt språk som inte var landets officiella språk. Leininger och MacFarland (2002) menar att tvåspråkig vårdpersonal inte är utbildade tolkar och det kan brista i den medicinska terminologin på deras modersmål. Vidare menar de att personal och anhöriga kan användas vid akuta situationer men vid planerade samtal ska alltid en professionell tolk anlitas.
Språkförbistringar i vården och kulturell kompetens
Språkförbistringar och språkbarriärer definieras som svårigheter i att meddela sig på grund av att deltagarna i samtalet inte talar samma språk (Meuter et al., 2015; NE u.åb.). Till följd av migration finns fler multikulturella samhällen världen. Många av migranterna kan inte mottagarlandets officiella språk, vilket kan leda till missförstånd i kommunikationen med sjukvården och då också en ökad risk för otillfredställande vård, skillnader i vården och längre sjukhusvistelser (Hadziabdic et al., 2014; Meuter et al., 2015). Vårdpersonal bör ha förmågan till att upptäcka och svara an på hälsorelaterade trosuppfattningar och kulturella värden samt tillhandahålla lämplig och adekvat behandling för migranten. Dessa förmågor ses som en del av kulturell kompetens (Smith, 2013; Wright, 2008; Hjelm, 2016). En kulturellt kompetent sjuksköterska, som bedriver transkulturell omvårdnad, bör se varje människa som unik och vårda därefter. Sjuksköterskan bör arbeta evidensbaserat, söka ny kunskap och visa intresse
inför patientens kultur (Hjelm 2016; Smith, 2013). Jaeger et al. (2013) menar att när kulturella skillnader förelåg mellan familjen och vårdpersonalen kunde det leda till missförstånd och utmaningar i vården. Kultur och religion kan påverka hur människor ser på sjukdom och hälsa och en eftersträvan efter kulturellt kompetent personal kan medföra att de förstår patienten bättre och därmed kan anpassa vården efter behov (Rorie, 2015; Hjelm, 2016). Enligt Riksföreningen för anestesi och intensivvård (2012) skall anestesisjuksköterskan vara öppen för patientens mångfald och svara an på de förväntningar som patienten har samt värna om patientens integritet och värdighet.
När patienten är ett barn
En optimal vård för barn bör bedrivas i barnanpassade miljöer där omvårdnad och rehabilitering kan genomföras med hänsyn till barnet och dess vårdnadshavare (Jaeger et al., 2013). Vårdnadshavarna bör vara delaktiga i barnets vård och ha möjlighet att påverka och de har även rätt att få informationen individuellt anpassad. I Sverige har varje barn rätt till information och att få vara med och bestämma i den mån det går om sin vård. De har rätt till sin kultur, sin religion och sitt språk och barnets bästa ska sättas i det främsta rummet (Hälso – och sjukvårdslag, SFS 1982:763; Patientlag, SFS 2014:821; Socialstyrelsen, 2014;
UNICEF, u.å.).
Antalet operationer på barn ökar i Sverige och sedan år 2005 har operationer på barn nästan fördubblats (Socialstyrelsen, u.åa). Det är få ställen inom hälso - och sjukvården som kan vara så främmande för ett barn som miljön på en operationsavdelning (Shields, 2007; Wennström, Hallberg & Bergh, 2008). Barn påverkas i hög grad av nya miljöer, barn mellan ett till tre år har svårt att förstå och ta in nya omgivningar. Vårdnadshavarna kan vara barnets trygghet och bör få stanna hos barnet i den mån som går under sjukhusvistelsen. Barn i åldrarna fyra till sex år klarar sig mer på egen hand och utforskar sin omgivning genom lek. Även om barnet i denna ålder är mer självständigt, kan vårdnadshavarna fortsatt vara den trygga punkten. I åldersspannet fem till tio år skapar sig barnet en förståelse för hälsa och sjukdom och barnet kan i denna ålder känna trygghet med andra vuxna till exempel sjuksköterskan (Enskär &
Golsäter, 2014). Enligt gällande riktlinjer för alla svenska operationsavdelningar som handhar barn, skall det finnas möjlighet för vårdnadshavaren att närvara vid induktionen (Segerdahl, Warren-Stomberg, Rawal, Brattwall & Jakobsson, 2008).
Perioperativa processen
Perioperativ vård innefattar de vårdande handlingar som utförs av anestesi- och operationssjuksköterskan, pre-, intra- och postoperativt, i samband med patientens operation.
Preoperativt är tiden precis innan operationen, intraoperativt är tiden under operationen och postoperativa tiden är närmast efter operationen (Lindwall & von Post, 2000). Den perioperativa dialogen innebär att det pre- intra - och postoperativa förloppet klarläggs tillsammans med patienten och anhöriga (Riksföreningen för anestesi och intensivvård &
Svensk sjuksköterskeförening, 2012). Målet med dialogen är att stärka relationen mellan patient, anhöriga och sjuksköterska samt värna om patientens värdighet och delaktighet (Lindwall & von Post, 2009).
Vårdnadshavarens roll i den perioperativa processen
Vårdnadshavaren definieras som barnets förälder eller den person som juridiskt utsetts till att ha vårdnaden för barnet (Socialstyrelsen, 2004), vilket är den definition som används i studien. För att vårdnadshavaren ska kunna vara ett stöd för barnet under hela perioperativa processen krävs god information preoperativt. Informationen bör ges grundligt och med hänsyn till att vårdnadshavarna förmodligen aldrig har varit med om något liknande tidigare (Andersson, Johansson & Almerud-Österberg, 2012; Lardner, Dick, & Crawford, 2010).
Enligt Scully (2012) kan ett kritiskt moment i den perioperativa processen vara induktionen och menar att flertalet studier har gjorts på föräldrars närvaro vid induktion. Det råder delade meningar om föräldrars närvaro under induktionen minskar ångesten för barnet eller inte (Chundamala, Wright & Kemp, 2009; Scully, 2012). En studie visar på att det är inte vårdnadshavarnas närvaro vid induktionen som spelar roll i barnets upplevelse av ångest, utan det är att separationen från vårdnadshavarna som är påfrestande för barnet (Wright, Stewart &
Allen Finley, 2010). Samtidigt visar andra studier på att närvarande föräldrar vid induktionen har en adderande effekt i ångestlindring av barnet vid samtidig medicinering med sedativa läkemedel (Arai, Ito, Kandatsu, Kurokawa, Kinugasa & Komatsu, 2007; Sadeghi, Khaleghnejad Tabari, Mahdavi, Salarian, & Razavi, 2017). Vuxnas beetende kan öka eller minska ångesten hos barnet och en viktigt del i att kunna lugna barnet under induktionen bygger på ett gott samspel mellan de närvarande vuxna (Chorney, Torrey, Blount, McLaren, Chen och Kain, 2009).
Tidigare studie visar på att om patienten och vårdnadshavarna fick en gedigen förberedelse inför operationen minskade barnets stressreaktioner, ångest och agitation postoperativt (Lardner et al., 2010). I en annan studie påvisades att vårdnadshavarnas närvaro inte påverkade barnets oro vid uppvaknandet, dock kunde en förbättrad postoperativ återhämtning ses om vårdnadshavarna var närvarande under den perioperativa processen (Hilly et al., 2015). Burke, Voepel-Lewis, Hadden, Degrandis, Skotcher, D'Agostino, & Malviya (2009) visar i sin studie att även om vårdnadshavarens närvaro inte ledde till mindre oro för barnet perioperativt så var det en fördel för föräldrarna att vara delaktiga i processen.
Personcentrerad vård och familjecentrerad vård
Enligt Svensk sjuksköterskeförening (2016) handlar personcentrerad vård om att se till patientens unika behov där hela personen synliggörs och sätts i centrum för sjuksköterskans uppmärksamhet. Det är inte enbart patientens fysiska behov som ska framhävas utan också de psykiska, andliga, existentiella och sociala behoven. Sjuksköterskans uppgift är att visa intresse och vara öppen för patientens berättelse och göra det möjligt för hen att leva sitt liv trots sjukdom och ohälsa. Sjuksköterskan bör även se till personens resurser som exempelvis anhöriga (Svensk sjuksköterskeförening, 2016). När patienten är ett barn bedrivs vården familjecentrerat istället för enbart personcentrerad, detta för att göra hela familjen delaktig (Fanghol & Valla, 2013). I familjecentrerad vård ses familjen som ett system, vilket betyder att fokus ligger på relationer och interaktioner mellan medlemmarna. Familjemedlemmarna påverkar varandra och därmed deras hälsa, därav kan det finnas ett behov att vårdpersonalen ser familjen som en enhet och använder sig av familjens styrkor och svagheter.
Familjecentrerad vård innebär att sjuksköterskan har ett ansvar för att göra hela familjen delaktig och präglas av dialog för att skapa en god relation (Benzein, Hagberg & Saveman,
2014; Svensk sjuksköterskeförening, 2015). I den här studien ses familjen som barnet som ska genomgå anestesi samt dess vårdnadshavare.
Chorney och Kain (2010), Kain, Caldwell-Andrews, Mayes, Weinberg, Wang, MacLaren och Blount (2007) samt Shields (2007) förklarar att familjecentrerad vård i den perioperativa processen är viktig och familjen bör ses som en del av det perioperativa vårdteamet. Teamet ska arbeta efter familjens individuella resurser samt se till deras styrkor, kultur, traditioner och egna expertis. Samarbete mellan parterna är av stor vikt och ett öppet klimat där kommunikation och delad vision bör genomsyra den perioperativa vården. I den här studien kommer anestesisjuksköterskans upplevelse av språkförbistringar relaterat till patientsäkerhet och familjecentrerad vård i mötet med vårdnadshavarna till barn i den perioperativa processen behandlas.
Anestesisjuksköterskans roll
Sjuksköterskan har fyra fundamentala ansvarsområden enligt International Council of Nurses, ICN, och dessa fyra områden är att främja hälsa, lindra lidande, förebygga sjukdom samt återställa hälsa. Bemötande i vården bör ske transkulturellt och omvårdnad ska ges till patienten oberoende av hudfärg, kultur, kön, ålder, religion, sexuell läggning, social eller politisk ställning (Hjelm, 2016; SFS 1982:763; Svensk sjuksköterskeförening, 2014; Wright, 2008).
Anestesisjuksköterskan representerar en särskild disciplin inom sjuksköterskeyrket.
Professionen har ett självständigt omvårdnadsansvar för patienter som ska genomgå anestesi och specifika kunskaper krävs för att upprätthålla vårdens kvalitet och progress.
Anestesisjuksköterskan ska tillsammans med anestesiologen eller självständigt sörja för anestesin samt övervaka och dokumentera anestesiförloppet och hen skall verka för gott samarbete mellan professioner. Anestesisjuksköterskan bör arbeta förebyggande och planera för den perioperativa vården och även för patientens återhämtning efter operation. Hos patienter som har ett ökat omvårdnadsbehov bör anestesisjuksköterskan bistå med pedagogiska insatser genom den perioperativa dialogen (Riksföreningen för anestesi och intensivvård & Svensk sjuksköterskeförening, 2012). I anestesisjuksköterskans profession ingår att skapa förtroende och inge trygghet hos patienten samt till anhöriga och försäkra sig om att de får adekvat vård. Information och undervisning ska ges till både patient och anhörig för att stärka patientsäkerheten (Riksföreningen för anestesi och intensivvård & Svensk sjuksköterskeförening, 2012). Information ska anpassas till patienten efter ålder, erfarenhet och språklig bakgrund och vidare bör den som ger information ta ansvar för att mottagaren har förstått innebörden (SFS 2014:821).
Anestesi på barn kräver god kompetens inom området och på de flesta avdelningar, som söver barn, arbetar anestesisjuksköterskan tillsammans med anestesiologer med erfarenhet av barnanestesi (Svensk förening för barnanestesi och barnintensivvård, 2008). När patienten är ett barn kan det vara aktuellt att ge information genom lek för att barnet ska kunna förbereda sig. Det är anestesisjuksköterskan uppgift att guida barnet genom sjukhusvistelsen och arbeta för att barnet ska känna sig delaktig och få goda erfarenheter med sig hem (Fanghol & Valla, 2013).
Forskningsläget
Tidigare forskning visar att vårdpersonal ofta kände sig oförberedda och upplevde svårigheter med att ge information i mötet med en patient som inte behärskade språket (Gray et al., 2011;
Hudelson & Vilpert, 2009; Jaeger et al., 2013; C. Lee & I. Lee, 2013; Tse & So, 2008;
Wiking, Saleh-Stattin, Johansson & Sundqvist, 2009). Mangrio och Persson (2017) samt Weldon et al. (2014) visar att sjuksköterskor som arbetade med barn och föräldrar från andra länder upplevde svårigheter i samspelet med familjen. De ansåg att det kunde vara svårt att förstå barnets hälsotillstånd om sjuksköterskan och föräldrarna inte talade samma språk, framförallt om tolk inte var närvarande. I en studie där vårdpersonal på en pediatrisk avdelning intervjuats, framkom att vården av barn med utländsk bakgrund kunde vara mer tidskrävande då de dels måste förstå patientens kulturella arv samt att det behövdes mer tid för att förklara och involvera föräldrarna i vården (Jaeger et al., 2013). Vidare skriver Jaeger et al.
(2013) och Weldon et al. (2014) att när språkförbistringar mellan vårdpersonal och familj föreligger krävdes noggrann undervisning och information om vården skulle fortsätta i hemmet, annars var risken stor för otillräcklig följsamhet, långsammare återhämtning och postoperativa komplikationer. Taylor, Nicolle och Maguire (2013) samt Weldon et al. (2014) menar att andra barriärer som kan påverka vården bortsett från språket, kan vara att patienten och familjen som kommer från ett annat land inte förstår den sjukvård och dess system som bedrivs i det landet de befinner sig i. De menade att familjen kunde ha läs- och skrivsvårigheter samt att synen på vård kunde skilja sig kulturer emellan. En annan studie visar att vårdpersonalens uppmärksamhet minskade när språkbarriärer förekom, förmågan att kunna ge emotionellt stöd, lyssna aktivt och respondera på familjens kommentarer försämrades då tolk användes (Thornton, Pham, Engelberg, Jackson & Curtis, 2009). Flertalet studier belyser även att vårdpersonal hade ringa kunskap i hur tolksamtal genomförs (Hudelson & Vilpert, 2009; Jirwe, Gerrish & Emami, 2010; Weldon et al., 2014).
I två olika studier framkom att anestesisjuksköterskor ansåg att de gav för lite information i jämförelse med vad de ansåg vara tillräckligt, trots att viljan av att ge mer information fanns.
Faktorer som exempelvis pressade operationsscheman, tidspress i arbetet och språkbarriärer kunde försvåra att patienten fick den informationen som hen behövde enligt deltagarna i studierna (C. Lee & I. Lee, 2013; Tse & So, 2008). I en studie framkom att svårigheter med barnanestesi kan uppstå när ett barn har speciella behov eller inte är tillräckligt förberedd och informerad inför operation. Väl förberedda barn som förstått vad som kommer att hända upplevdes lugnare och tryggare i situationen av anestesisjuksköterskorna. När det var besvärligt att få föräldrarna till att samarbeta blev sövningen av barnet försvårad till skillnad från när föräldrarna deltog aktivt. Då planen för anestesin var upplagd ihop med barnet och föräldrarna upplevde anestesisjuksköterskorna barnet som mindre ångestfyllt (Berglund, Ericsson, Proczkowska-Björklund & Fridlund, 2013).
Problemformulering
Statistiken visar att operationer på barn i Sverige ökar varje år, samtidigt ses en ökande migration som ställer högre krav på vården. Vårdnadshavarna kan innebära en trygghet för barnet som ska genomgå en operation och i Sverige ska det alltid finnas möjlighet för de att närvara under sjukhusvistelsen. Familjecentrerad vård är en viktig del vid anestesi på barn och bygger på att anestesisjuksköterskan kan kommunicera adekvat med familjen, essentiellt är att
göra dem delaktiga och skapa en god relation och tillit. En vanlig orsak till vårdskador är bristande kommunikation och när språkförbistringar föreligger utmanas kommunikationen ytterligare och patientsäkerheten riskeras. Forskning visar på att när vårdpersonal, patient och anhöriga inte talar samma språk skapar det oro hos alla inblandade.
Tidigare forskning är begränsad gällande mötet med familjer med språkförbistringar i den perioperativa processen. Därav finns det ett intresse av att belysa hur anestesisjuksköterskan upplever mötet med vårdnadshavarna till barn där språkförbistringar föreligger.
Syfte
Syftet med studien är att belysa hur anestesisjuksköterskan upplever mötet i den perioperativa processen med vårdnadshavarna till barn där språkförbristningar föreligger.
Metod
Design
För att kunna undersöka hur anestesisjuksköterskan upplever mötet med familjer med språkförbistringar i den perioperativa processen, har en kvalitativ tvärsnittsstudie med individuella intervjuer gjorts. En tvärsnittsstudie används när en viss företeelse studeras endast en gång (Polit & Beck, 2016). En kvalitativ intervjumetod är enligt Polit och Beck (2016) lämplig då målet med studien är att förstå hur en individs upplevelser är av en viss företeelse. En induktiv ansats används när verkligheten studeras som den är i sin naturliga kontext och generaliseras utifrån de mönster och sammanhang som setts under mötet med verkligheten (Olsson & Sörensen, 2011; Polit & Beck, 2016). Föreliggande studie är gjord med en induktiv ansats.
Urval
Följande studie har gjorts på anestesisjuksköterskor som arbetar med barnanestesi vid två olika operationsavdelningar, en akut/elektiv och en enbart elektiv, på ett större barnsjukhus i Sverige. Åtta deltagare har medverkat i studien och blev utvalda genom ett bekvämlighetsurval. Bekvämlighetsurval kan vara lämpligt när deltagarna skall inneha en viss kompetens eller bli rekryterade från en viss klinik (Polit & Beck, 2016). Vidare skriver Polit och Beck (2016) att vid en kvalitativ studie är urvalet av deltagare ofta mindre men varje deltagare ger mycket information och målet är att avslöja mångfaldiga verkligheter och inte att generalisera en hel population.
Demografi
Medelåldern på deltagarna i studien var 43,3 år, könsfördelningen var sju kvinnor och en man. Medelvärdet av hur länge deltagarna arbetat som anestesisjuksköterskor var 13 år och tio månader och erfarenheten av att söva barn var i snitt sju år och tio månader. Samtliga kände sig bekväma med att kommunicera på svenska och engelska, en deltagare talade ytterligare ett språk flytande. Flertalet deltagare kunde enstaka fraser på andra språk.
Inklusionskriterier för studien var att deltagarna skulle ha minst sex månaders erfarenhet av att arbeta med barnanestesi samt behärska det svenska språket, de som inte uppfyllde kriterierna exkluderades.
Datainsamling
Först efter att verksamhetschefer och vårdenhetschefer godkänt att studien genomfördes på arbetsplatsen, presenterades information om studien av vårdenhetschefen för anestesisjuksköterskorna på avdelningarna. Intresserade erhöll forskningspersonsinformation, FPI, (se bilaga 1). Namngivna intressenter delgavs av vårdenhetscheferna så att kontakt för intervju kunde upprättas. Således fungerade vårdenhetscheferna som så kallade gate- keepers, vilket enligt Polit och Beck (2016) är en ingång i organisationen.
Material till studien har samlats in genom semistrukturerade intervjuer. Vid en semistrukturerad intervju skall det finnas en intervjuguide rörande de ämnen som intervjun skall bygga på. Denna teknik kan medföra att väsentlig information samlas in men också att varje deltagare får möjlighet att berätta sin egen historia (Polit & Beck, 2016). Intervjuguiden innehöll sju frågor (se bilaga 2), vid behov ställdes följdfrågor för att utveckla svaren.
Intervjuguiden framtogs med inspiration av Kvales och Brinkmanns bok (2014), frågorna har sedan formulerats av författarna själva i relation till syftet. Inför studien utfördes en testintervju med en specialistsjuksköterska från en barnintensivvårdsavdelning för att kontrollera att frågorna var förståeliga samt tidsåtgång, efter intervjun modifierades frågorna.
Vid intervjutillfället fanns möjlighet för deltagarna att ställa frågor och funderingar angående studien. Begreppen perioperativa processen och språkförbistringar förklarades innan intervjun påbörjades i enlighet med de definitioner som är angivna i studien. Intervjuerna genomfördes i avskildhet på deltagarnas arbetsplatser och varade mellan 10-26 minuter med en mediantid på 16 minuter och 30 sekunder. Den sammanlagda intervjutiden var 136 minuter. Vid intervjuerna var en författare aktiv och ställde frågorna till deltagaren, den andra var passiv, höll sig i bakgrunden och ställde kompletterande frågor vid behov. Samtliga intervjuer ljudinspelades på två olika inspelningsenheter och transkriberades bokstavstroget, i nära anslutning till intervjutillfället.
Dataanalys
När allt datamaterial var insamlat och transkriberat, lästes materialet flertalet gånger som en helhet för att kunna identifiera meningsbärande enheter, vilket är ett första steget vid genomförandet av en kvalitativ innehållsanalys enligt Polit och Beck (2016). När de meningsbärande enheterna funnits och kondenserats, kodades de till olika grupper. Kodning görs för att data skall kunna ses på ett nytt och annorlunda sätt men i fortsatt relation till sammanhanget (Graneheim & Lundman, 2004). Efter kodning vägdes de olika koderna mot varandra gällande likheter och skillnader vilket ledde till bildandet av 12 subkategorier fördelade på fyra kategorier.
Vid en manifest innehållsanalys görs analysen av det konkreta och uppenbara som texten handlar om medan en latent innehållsanalys bygger på textens underliggande innebörd
(Graneheim & Lundman, 2004). Vidare skriver Graneheim och Lundman (2004) att oavsett om materialet analyseras manifest eller latent kommer materialet att behöva tolkas, men på vilken abstrakt nivå och hur djupt beror på valet av tillvägagångssätt (Graneheim & Lundman, 2004). Efter bildandet av kategorier har alla de steg som innefattar en manifest analysprocess utförts (se bilaga 3). Studiens innehållsanalys stannade på en manifest nivå med tanke på den tidsram som fanns för studien.
Etiska överväganden
Enligt Lagen om etikprövning av forskning som avser människor (SFS 2003:460) krävs inget tillstånd av etikprövningsnämnden vid examensarbeten, dock skall regler för information och samtycke följas. FPI innehållande etiska överväganden ska dock godkännas av handledare enligt institutionens riktlinjer (Göteborgs universitet, 2017). Enligt Helsingforsdeklarationen (Sveriges Läkarförbund, 2014) ska forskning på människor bedrivas så att deltagarna i studien skyddas från att integritet, privatliv och personuppgifter röjs. Forskningen ska vara grundad på vetenskaplig litteratur och andra betydelsefulla källor.
Enligt Lagen om etikprövning av forskning som avser människor (SFS 2003:460) ska deltagarna informeras om studiens syfte samt tillvägagångssätt. Deltagarna i studien har delgivits skriftlig samt muntlig information om studien via FPI (bilaga 1). När forskning riktar sig mot patienten finns en risk att hen accepterar medverkan på felaktiga grunder då patienten är i beroendeställning (Polit & Beck, 2016). I den här studien är det personalen som är fokus för forskningen, då kan denna risk i större mån undvikas. De som deltar i studien är även avidentifierade och personlig data går inte att spåra, de kan också när som helst, utan förklaring, avbryta sitt deltagande (SFS 2003:460; Personuppgiftslag, SFS 1998:204).
Verksamhetschefer samt vårdenhetschefer på de aktuella operationsavdelningarna har delgivits skriftlig (se bilaga 4) samt muntlig information och godkännande har givits för studien.
Förförståelse
Vid kvalitativ forskning är forskarens erfarenhet, kunskap, förförståelse, relation till deltagarna och förmåga att reflektera relevanta för att skapa förtroende och stärka studiens pålitlighet (Polit & Beck, 2016). Inför studien gjordes en vetenskaplig litteratursökning, vilket enligt Olsson och Sörensen (2011) samt Polit och Beck (2016) görs för att ha en grund att stå på samt för att inte upprepa tidigare forskningsresultat. Författarna i studien har ingen tidigare erfarenhet av barnanestesi eller barnsjukvård. De har inga egna barn och har aldrig sökt sjukvård för ett barn, sammanfattningsvis var tidigare erfarenheter inom området begränsade.
Däremot har författarna tidigare erfarenhet av att möta vuxna patienter med språkförbistringar då båda har en bakgrund inom akutverksamhet.
Motivation till studien kom då författarna upplevt de utmaningar som finns vid språkförbistringar i mötet med vuxna patienter inom akutsjukvård. I den nya professionen som anestesisjuksköterska ingår även anestesiologisk omvårdnad av barn. Därav bildades ett intresse att undersöka hur anestesisjuksköterskor upplever mötet med vårdnadshavare och barn med språkförbistringar i den perioperativa processen.
Resultat
Resultatet presenteras i fyra kategorier som är: Att inte förstå varandra, Att kommunicera via tolk, Att göra familjen med språkförbistringar delaktig samt Att ge en säker vård trots språkförbistringar.
Att inte förstå varandra
Återkommande under intervjuerna beskrev samtliga anestesisjuksköterskor att de upplevt svårigheter då parterna inte förstår varandra och det kunde leda till missförstånd. En känsla av hjälplöshet kunde upplevas i samband med att vårda familjer med språkförbistringar.
Deltagarna upplevde en osäkerhet i huruvida vårdnadshavarna förstod all information som de förmedlade. En svårighet med kommunikationen var att ge instruktioner och förklara risker till vårdnadshavarna när språkförbistringar fanns. Exempel på detta kunde vara vikten av fasta inför operation eller att inte störa det sovande barnet postoperativt då risk för agitation var stor.
Jag hade informerat om... frågat om allt man gör och varit väldigt noga med att fråga om mat… så vänder jag mig om går ut och när jag kommer tillbaka sitter patienten och dricker välling ur en halvtom flaska. (D5)
Svårigheter kunde också uppstå när vårdnadshavarna sagt att de förstår språket som anestesisjuksköterskan talar men sedan visade det sig att så inte var fallet, de svarade utan att egentligen ha förstått. Trots att vårdnadshavarna blivit informerade om att lämna operationssalen eller överlämna barnet efter induktionen, kunde problem uppstå när de inte uppfattat informationen och då inte agerade enligt givna instruktioner.
… nej då får man verkligen ta de om ryggen lite så här bara nu får du gå ut… jag tror inte dem alltid förstår eller vill lämna sitt barn… (D7)
Anestesisjuksköterskorna upplevde att kulturen spelade roll i mötet med patienter och deras vårdnadshavare. Vissa deltagare menade att kulturella skillnader kunde avspeglas i hur vårdnadshavarna var mot sina barn, mot varandra och mot vårdpersonal. Vissa patienter hade stora släkter på besök och anestesisjuksköterskorna upplevde att de kunde bli problematiskt organisatoriskt men även för patienten som då inte fick lugn och ro. Det kunde finnas en risk i att inte förstå varandras kulturer och det kunde leda till missförstånd. Flertalet deltagare påpekade att det kunde vara problem gällande kulturella uppfattningar av intag av mat och dryck inför operation. Deltagarna menade att operationer har skjutits upp på grund av att det framkommit att barnet hade intagit mat och dryck i anslutning till operationen, även om patienten och vårdnadshavarna hade fått information om att patienten skulle vara fastande.
... man har nog olika uppfattning… när jag frågar ätit, då menar dem en middag. (D4)
Att kommunicera via tolk
Avdelningarna använde sig för det mesta av tolk i det preoperativa samtalet med familjer med språkförbistringar. Tolken var vid de flesta tillfällena på plats men följde inte med i hela den
perioperativa processen. En deltagare, som var flerspråkig, upplevde att då hen kunde språket som familjen med språkförbistring talade och agerade tolk, så blev mötet mycket bra då hen kunde förklara och följa familjen under den perioperativa processen. Några deltagare hade varit med om att operationer skjutits upp för att det inte hade funnits någon tolk tillgänglig.
Tolken ansågs ha stor betydelse i informationsutbytet, de kunde via tolk kommunicera och förklara hur det perioperativa förloppet kommer att se ut. Dock ansåg några av deltagarna att de använde sig för lite av tolk i samtalet när språket var ett hinder för informationsutbytet, det fanns även en oro över hur mycket av den information de gav som översattes korrekt till vårdnadshavarna i tolksamtalen.
... för vi måste ju lita till 100 % på att det dem säger alltså det jag talar om översätter dem liksom det 100% korrekt så att det inte tappas bort någonting där. (D1)
Vid vissa tillfällen användes anhöriga som tolk, dock upplevde anestesisjuksköterskorna att vid de tillfällena blev mötet mindre bra i jämförelse med då professionell tolk användes. När en anhörig tolkade så upplevdes det att det var svårt för hen att översätta korrekt då hen kanske inte förstod vokabulären i vården.
Skulle någon tala om för mig hur man ska laga ett flygplan på utländska, jag kan inte den vokabulären, på varken svenska eller på något annat språk…(D4)
Det framkom att anestesisjuksköterskorna hade längst kontakt med patienten och hens familj postoperativt och upplevelsen av problem i kommunikationen var påtagligast här. Om tolk användes postoperativt var det i de flesta fall operatören som kommunicerade via telefontolk för att förmedla information angående operationen, men denna tolk utnyttjades sällan av anestesisjuksköterskorna. Dock uttrycktes ett behov av tolksamtal postoperativt då nya frågor, från vårdnadshavarna, uppkom och ett nytt behov av att förmedla information fanns.
Att göra familjen med språkförbistringar delaktig
Samtliga deltagare i studien upplevde att barnets vårdnadshavare var oerhört viktiga för barnet i den perioperativa processen, de ansågs vara barnets stora trygghet.
... det är ju deras trygghet... barnsjukvården hade inte fungerat utan föräldrarna. (D3) Anestesisjuksköterskorna förklarade att de möter patienten och vårdnadshavarna under en kort tidsperiod innan sövning och mötet hade en stor betydelse för samspelet i den kommande processen. De flesta ansåg att trots det korta mötet preoperativt, blev samspelet med familjen med språkförbistringar bra. Anestesisjuksköterskorna ansåg att det var av vikt att göra barnet och vårdnadshavarna delaktiga i varje steg i den perioperativa processen och bör ske i samförstånd samt enligt uttalad plan, trots språkförbistring. Under intervjuerna framkom att det var av stor vikt att både lugna patienten och vårdnadshavarna inför operationen för att de skulle känna sig trygga. Genom att anestesisjuksköterskorna visade att de var närvarande hela tiden kunde de involvera och inge trygghet till familjen trots språkförbistringar.
Samtliga deltagare menade att vårdnadshavarna görs delaktiga framförallt under induktionen.
De tillät att en av vårdnadshavarna var med inne på operationssalen, fick vara nära operationsbordet eller så fick barnet somna i hens famn. I mötet med vårdnadshavare och barn
med språkförbistringar var det återkommande att deltagarna använde sig av kroppsspråk för att överbrygga språkbarriärer och skapa delaktighet i vården. De visade vad som kommer att hända genom att gestikulera olika moment som sker under induktionen. De ansåg även att vårdnadshavarna hade en viktig roll i den postoperativa vården och det var betydelsefullt att de var involverade och tillgängliga för barnet för att skapa trygghet i uppvaknandet.
... postoperativt så är det väl att involvera dem i vården och barnet, att de liksom tar över omvårdnaden… under mitt överinseende... (D8)
Anestesisjuksköterskorna ansåg att vårdnadshavarnas känslor och beteenden, ofta återfanns i barnets beteende, och då framförallt rädslor. De upplevde att lugna vårdnadshavare gav lugnare barn vilket framförallt var betydelsefullt i den postoperativa vården.
... men det är väl nog på uppvaket man ser mest hur föräldrarna är och hur barnet påverkas av det. (D2)
Att ge en säker vård trots språkförbistring
När anestesisjuksköterskorna mötte patienter och vårdnadshavare med språkförbistring lades fokus på att, genom olika strategier, införskaffa sig den basala information som krävdes för att kunna genomföra en säker anestesi. De flesta ansåg att den nödvändigaste informationen inhämtades under det preoperativa samtalet via en tolk. Om tolk inte fanns uppgav några att de tog hjälp av kollegor som pratade familjens språk, antingen från operationsavdelningen eller från den avdelning där barnet var inlagt på. Det var även av vikt att titta igenom gamla journaler för att få information om tidigare anestesier, sjukdomar och annat som kan vara av värde inför anestesin. Vissa deltagare pratade om sin kliniska blick och subjektiva bedömning, att de tittade på hur barnet betedde sig och såg ut.
... och då får man lita på hur barnet beter sig, hur det ser ut. Är det snorigt? kan det använda nappen? är näsan öppen? (D6)
Om de inte kunde kommunicera med familjen, inte hade fått ett tillräckligt informationsutbyte eller om samförstånd inte fanns lade vissa anestesisjuksköterskor över ansvaret av anestesin på anestesiologen. Andra ansåg att om familjen inte vara införstådd med den givna informationen ville de skjuta upp operationen då det inte kändes patientsäkert.
… är jag inte säker så låter jag faktiskt narkosläkaren få ansvara för detta. (D4) Flera deltagare påpekade att oavsett så är det barnet, patienten, som är fokus, framförallt om någonting oväntat eller kritiskt händer. Merparten av deltagarna ansåg att de gjorde så gott de kunde för att patienten och vårdnadshavarna med språkförbistringar skulle få en säker vård.
Men framförallt måste man ju ge barnet den vård den behöver oavsett vad som händer, oavsett förbistring. För det är liksom lika, lika vård för alla… (D1)
Metoddiskussion
Studien har genomförts med en induktiv ansats då upplevelsen av att möta vårdnadshavare till barn med språkförbistringar i den perioperativa processen hos anestesisjuksköterskor skulle undersökas. Det kan vara svårt att undersöka ett fenomen helt induktivt då det sällan kan ses helt oförutsägbart och ofta blir resultatet abduktivt, vilket betyder en kombination av induktivt och deduktivt (Kvale & Brinkmann, 2014; Polit & Beck, 2016). Svårigheten att undersöka helt induktivt kan ha påverkat studien och lett till att resultatet blivit mer abduktivt. Vid tidsbegränsad forskning kan det vara aktuellt med en tvärsnittsstudie, vid denna studiedesign samlas all information in vid enbart ett tillfälle (Polit & Beck, 2016). En svaghet med denna design skulle kunna vara att deltagarnas upplevelser kan förändras med tiden då längre arbetslivserfarenhet eller fler möten med barn och vårdnadshavare med språkförbistringar i den perioperativa processen kan påverka.
Vid bekvämlighetsurval bör reflektion och förståelse finnas för att detta urval inte alltid ger de deltagare som har mest att berätta om fenomenet. En övervägning bör även göras om deltagarnas berättelse i större utsträckning speglar arbetsplatsen än det fenomenen som studeras (Polit & Beck, 2016). En svaghet med studien kan vara att alla deltagare arbetar för samma sjukhus och möjligheten finns att de omständigheter som råder på sjukhuset har färgat deras sätt att se på mötet i den perioperativa processen med familjer där språkförbistringar föreligger. Då urvalet är koncentrerat till ett sjukhus kan upplevelsen vara annorlunda hos personal på andra sjukhus i Sverige. En styrka kan däremot vara att deltagarna är jämnt fördelade från två olika avdelningar på sjukhuset, där den ena är en elektiv operationsavdelning och den andra bedriver både akut och elektiv verksamhet. Detta kan ge deltagarna olika upplevelser, vilket i resultat kan ge en bredare syn på fenomenet.
Vårdenhetscheferna på respektive avdelning agerade som gate-keepers och gav författarna deltagare till studien, vilket kan ses som ett bekvämlighetsurval enligt Polit och Beck (2016).
Då deltagarna är givna av vårdenhetscheferna är det oklart hur många anestesisjuksköterskor som har tillfrågats och därmed finns ingen insikt i hur många som tackat nej till medverkan, detta kan ses som en svaghet. Enligt Polit och Beck (2016) är det vid kvalitativa studier viktigt att deltagarna möter upp kriterierna för syftet med studien oavsett urvalsmodell.
Urvalsmetoden kan ha påverkat resultatet samt trovärdigheten då vårdenhetscheferna omedvetet kan ha valt ut sjuksköterskor som de ansåg föredömliga för avdelningen gällande studiens ämne. Det finns även en risk för bias på grund av att deltagarna kan ha känt sig tvingade att delta, då vårdenhetscheferna besitter en maktposition gentemot arbetstagaren.
Medvetenheten om att detta urval kan påverka resultatet är av vikt enligt Polit och Beck (2016), dock upplevs det inte ha påverkat resultatet i den här studien. Vidare kan en styrka vara att de som anmält sig frivilligt till studien har en vilja att berätta, vilket enligt Polit och Beck (2016) är önskvärt då deltagarna inte är slumpmässigt utvalda i ett bekvämlighetsurval.
För att få maximal variation i urvalet bör deltagarna ha olika bakgrund och perspektiv för att ge olika syn på fenomenet (Polit & Beck, 2016). I studien är det sju kvinnor samt en man som deltagit, vilket kan ha påverkat resultatet. Fyra deltagare hade mindre än tre års erfarenhet inom barnanestesi, övriga fyra deltagare hade över sju års erfarenhet. En styrka i studien kan vara att deltagarna skiljer sig nämnvärt i erfarenhet av barnanestesi, vilket kan ge en bredare bild av fenomenet. Enligt lagen om etikprövning av forskning som avser människor (SFS 2003:460) skall personlig data behandlas så att det inte går att spåra. Detta tillgodoses genom
att deltagarnas demografiska information är beskrivet i medelvärde för att inte röja deras identitet samt att deltagarna har fått ett pseudonym, D för deltagare och ett nummer.
I denna studie har åtta deltagare intervjuats och skickligheten och erfarenheten hos forskaren kan ha påverka urvalets storlek. Studenter behöver ofta ha ett större urval än en van forskare för att uppnå mättnad (Polit & Beck, 2016). En svaghet med studien kan vara att antalet deltagare är få med tanke på författarnas tidigare erfarenheter av forskning och att eventuellt fler intervjuer hade behövts för att uppnå mättnad i resultat. Ett mönster har dock setts i de åtta intervjuerna, vilket kan tyda på en mättnad. Enligt Olsson och Sörensen (2011) uppstår mättnad då fortsatt insamling av data är utbytbar med tidigare insamlad data, dock menar Thorén-Jönsson (2012) att huruvida mättnad uppstått är svårt att besvara då nytt material antagligen kunnat leda till att resultatet revideras eller utökas. Valet av antalet deltagare är motiverat med tanke på tidsramen för en magisteruppsats.
Valet av individuella intervjuer motiveras i den här studien med att deltagarna skulle känna sig bekväma och kunna delge sina åsikter och tankar fritt under intervjun, dock är fokusgrupper den vanligaste metoden för att förstå homogena grupper enligt Polit och Beck (2016). Vid en fokusgruppsintervju kan deltagarnas svar bli färgade av varandra och vissa deltagare kan vara obekväma med att säga sin åsikt i grupp (Polit & Beck, 2016). Författarna i studien saknar erfarenhet av att intervjua och detta kan ha påverkat resultatet. En svaghet vid intervjutillfällena kan vara att deltagarna upplevt sig i underläge då båda författarna närvarade. Dock togs beslut om att en författare var aktiv och den andra var passiv under intervjuerna för att deltagaren skulle känna sig mer bekväma. En styrka med att båda deltog kan vara att de kunde stötta varandra i intervjutekniken. I FPI (se bilaga 1) har värdeladdade ord inte använts, detta för att inte färga deltagarna inför intervjuerna. Det kan ses som en styrka då det gav deltagarna möjlighet att berätta förutsättningslöst om sina upplevelser.
Enligt Polit och Beck (2016) är det av värde att genomföra ett test av intervjuguiden, detta för att kunna se hur lång tid intervjun tar samt om frågorna är förståeliga. En styrka med att en testintervju genomfördes var att det upptäcktes att vissa frågor i intervjuguiden var lika varandra, vilket medförde att vissa frågor omformulerades. En intervjuguide kan innehålla öppna och slutna frågor, en svaghet med öppna frågor kan vara att analysprocessen blir svårare och mer tidskrävande på grund av mycket information i svaren. En styrka med öppna frågor kan vara att det ger rikare och mer informativa svar än vid slutna frågor (Polit & Beck, 2016). Studiens intervjuguide byggde på öppna frågor. Analysprocessen i studien har stannat på en manifest nivå. Enligt Graneheim och Lundman (2004) är en manifest analys en adekvat nivå för studenter och ovana forskare då det krävs mer utbildning och tid för en latent analys.
Vid kvalitativ forskning ska begreppen giltighet, tillförlitlighet och överförbarhet tas i beaktande under hela studieprocessen för att hålla en hög trovärdighet (Graneheim &
Lundman, 2004). Graneheim och Lundman (2004) samt Lincoln och Guba (1985) förklarar att överförbarheten av studien kan främjas av att beskriva exempelvis tillvägagångssättet, deltagarnas egenskaper, datainsamlingen och analysprocessen, vilket gjorts i föreliggande studie. Vidare beskriver Graneheim och Lundman (2004) att oavsett hur textnära arbetet sker så är det en tolkande process som kan påverka trovärdigheten och i kvalitativa studier finns det alltid en tolkning i resultatet. Vid studier där resultatet baseras på en tolkning är det svårt att gradera giltigheten då de skulle kunna ge sken av tvivel eller övertro på den egna studien (Graneheim & Lundman, 2004).
De ringa erfarenheterna som författarna har av barnsjukvård och barn i sjukvården kan vara en styrka i studien för att förutfattade meningar om vård av barn inte präglar studien. Däremot kan en svaghet vara att det gjorts en litteratursökning på ämnet innan studien påbörjades och det kan därmed ha riktat synen på företeelsen, en styrka kan vara att samma resultat inte upprepas. Polit och Beck (2016) menar att tidigare erfarenheter och förförståelser kan påverka studien dock kan medvetenhet och reflektion angående detta stärka studiens pålitlighet.
Författarna har varit medvetna om sin förförståelse inför företeelsen.
Resultatdiskussion
Analysen resulterade i fyra kategorier och kommer att diskuteras i följande ordning: Att inte förstå varandra, Att kommunicera via tolk, Att göra familjen med språkförbistringar delaktig samt Att ge en säker vård trots språkförbistringar.
Resultatet visade på en osäkerhet och utmaningar, i flertalet moment, i den perioperativa processen när anestesisjuksköterskan mötte barn och deras vårdnadshavare med språkförbistringar. Kommunikationen och därmed informationsutbytet försvårades när patienten och hens vårdnadshavare inte talade samma språk som anestesisjuksköterskan samt då det fanns kulturella skillnader. Detta skapade en känsla av hjälplöshet och det kunde leda till missförstånd parterna emellan. Kommunikation genom tolk användes oftast preoperativt och ett behov av tolk postoperativt var påtagligt. Vårdnadshavarna till barnet ansågs vara oerhört viktiga för den perioperativa vården och för att göra familjen delaktig användes olika verktyg. Deltagarna i studien ansåg att de kunde ge en säker vård till barnet trots språk - och kulturbarriärer hos vårdnadshavarna genom att tillgodose sig adekvat information via olika strategier.
Att inte förstå varandra
Intervjuerna genomsyrades av att anestesisjuksköterskorna upplevde osäkerhet inom olika områden perioperativt när anestesisjuksköterskan och familjen inte förstod varandra på grund av språkförbistringar. Det framkom att brister i kommunikationen och därmed informationsutbytet medförde att anestesisjuksköterskorna upplevde osäkerhet i huruvida patienten och vårdnadshavarna hade uppfattat given information. Tidigare forskning visar på att kommunikation är en fundamental komponent i vården och om språkbarriärer föreligger skapar det en osäkerhet i mötet (Hadziabdic, Heikkila, Albin & Hjelm, 2011; Jirwe et al., 2010; Nielsen & Birkelund, 2009; Taylor, Nicolle & Maguire, 2013). Tavallali, Jirwe och Kabir (2017) beskriver att vårdnadshavarna önskade en rak och fungerande kommunikation med sjuksköterskan men var medvetna om att deras brist på språkkunskaper kunde skapa ett gap i relationen.
Deltagarna i föreliggande studie upplevde att vårdnadshavarna sa att det förstod språket men att det senare visade sig att det inte stämde. Gray et al. (2011) samt van Rosse, de Bruijne, Suurmond, Essink-Bot och Wagner (2016) har i sina studier också visat på problem i patienternas respons, att patienterna svarade på frågor utan att förstå innebörden och därmed hade svårt att följa instruktioner. Weldon et al. (2014) belyser vikten av att kunna
kommunicera adekvat och att tolk finns tillgänglig som kan hjälpa till att översätta för att gynna informationsutbytet. Enligt Meuter et al. (2015) bygger en säker vård på ömsesidig kommunikation och då det finns hinder kan patientsäkerheten hotas.
Ett fynd var att deltagarna upplevde att kulturen hade en betydelse i mötet av familjen. De ansåg att kulturkrockar kunde leda till missförstånd som kunde riskera patientsäkerheten. Hart och Mareno (2014) menar att en utmaning hos sjuksköterskan ligger i att kunna ge kulturellt kompetent vård som är säker och professionell, vilket i sin tur leder till en förbättrad person - och familjecentrerad vård. Efterfrågan på utbildning om olika kulturer togs inte upp utav deltagarna. Detta gav vidare funderingar på om utbildning i kulturell kompetens diskuteras på arbetsplatsen eller finns tillgänglig. Studier påvisar att utbildning och övning i kulturell kompetens är av stor vikt och kan påverka vården för patienten och familjen i en positiv riktning. I samband med utbildning får sjuksköterskan möjlighet att utforska sina egna fördomar, värderingar och tankar under tiden (Hart & Mareno, 2014; Wright, 2008). Nielsen och Birkelund (2009) menar att det inte enbart är sjuksköterskan som har ett ansvar för att fördomar inte ska påverka vården utan hela sjukvårdsorganisationen är ansvarig. Smith (2013) menar att utveckling av sin kompetens är en konstant process hos sjuksköterskan som behövs för att ge en kulturell, respektfull och empatisk vård till alla patienter.
Att kommunicera via tolk
Tolk ansågs ha en stor betydelse för informationsutbytet i mötet med barn och vårdnadshavare med språkförbistring. Dock ansåg några anestesisjuksköterskor att de använde sig för lite av tolk när språket var ett hinder för att utbyta information med barnet och dess vårdnadshavare. Tidigare forskning visar att användandet av tolk i vården är sparsamt och en av de professioner som använder sig minst av tolk är sjuksköterskor (Schenker, Perez- Stable, Nickleach & Karliner, 2011). Forskning visar även på att sjukvårdspersonal sällan får träning i hur man för ett tolksamtal, vilket skapar en osäkerhet (Hudelson & Vilpert, 2009).
Studier visar på att beställa en professionell tolk var tidskrävande och det var vanligt att anhöriga eller flerspråkig personal användes som tolk i ett tidsbesparande syfte (Gray et al., 2011; Hudelson & Vilpert, 2009). Jirwe et al. (2010) menar att en anledning till att sjuksköterskor sällan använde tolk skulle kunna bero på sjukhusets ekonomiska situation.
Vilken anledning det var till att tolksamtal användes för lite i den perioperativa processen var inget som deltagarna tog upp. En anledning till att anestesisjuksköterskorna använde sig mindre av tolk än vad de önskade skulle kunna vara relaterat till tidspress, organisationens struktur eller en osäkerhet i hur tolk används.
Anestesisjuksköterskorna ansåg att användandet av anhörig som tolk inte var optimalt. De ansåg att anhöriga kunde ha svårt att förstå vokabuläret som används inom sjukvården.
Studier visar på att det är av vikt att den som tolkar förstår det medicinska vokabuläret som används för att kunna översätta korrekt (Jaeger et al., 2013; Smith, 2013; Weldon et al., 2014). Jaeger et al. (2013) påpekar i sin studie att då patienten är ett barn, är det av vikt att tolken även förstår det pediatriska vokabuläret för att information ska kunna ges till barnet på bästa sätt. Under intervjuerna framkom flera svårigheter med tolkanvändning dock huruvida barnet involverades i tolksamtalet var inget som berördes, detta skulle kunna bero på att barnet inte var fokus för studien.
Det fanns en osäkerhet hos anestesisjuksköterskorna huruvida tolkarna översatte korrekt under tolksamtalet. Oron över inkorrekta översättningar återfinns i tidigare forskning (Cioffi, 2006; Al. Richardson et al., 2006; Thornton et al., 2009). I en studie av Hadziabdic et al.
(2014) framkom att patienter med språkförbistringar som använder sig av tolk i läkarsamtal, är oroliga över hur väl läkaren förstår hens problem och hur strikt tolken översätter. Då patienten inte förstår, inte blir förstådd och information misstolkas kan det leda till att patienten inte får en säker vård (Meuter et al., 2015; van Rosse et al., 2016). Vidare förklarar van Rosse et al. (2016) att patienter med språkförbistringar hade svårare att förstå postoperativ information och därmed blev deras uppföljning bristfällig. Tidigare forskning visar på att då en tolk fanns tillgänglig postoperativt fanns det möjlighet för familjen att ställa frågor. Detta gav även personalen möjlighet att ge ny samt återge viktig information, på så sätt ökade möjligheten för vården att bedrivas säkert (Weldon et al., 2014). Det framkom att anestesisjuksköterskorna upplevde ett behov av att ge barnet och dess vårdnadshavare ny information postoperativt. En svårighet som upplevdes var att tolksamtal inte var inplanerat såsom det var preoperativt, vilket skulle kunna bero på rutiner på avdelningarna.
Att göra familjen med språkförbistringar delaktig
Samtliga anestesisjuksköterskor uttryckte vikten av vårdnadshavarnas närvaro och medverkan i den perioperativa processen för barnet när hen är patient. Många studier som berör barn och vårdnadshavare har identifierat detta och har framförallt studerat vårdnadshavarens roll vid induktionen. Chundamala et al. (2009) och Shields (2007) menar att det har varit omdiskuterat om vårdnadshavarna närvaro under induktionen har någon påverkan på barnets ångest - och orosnivå. Trots detta är det oftast en självklarhet att en vårdnadshavare ska vara med under induktionen (Shields, 2007). I Sverige har operationsavdelningar, som handhar barn, riktlinjer om att vårdnadshavaren ska närvara till största möjliga mån vid induktionen (Segerdahl et al., 2008). I intervjuerna framkom att de flesta deltagarna ansåg att barnsjukvården inte skulle kunna fungera utan vårdnadshavarnas medverkan. De menar att familjecentrerad omvårdnad i den perioperativa processen inkluderar inte enbart induktionen, de ansåg att det var av vikt att vårdnadshavarna var involverade postoperativt i barnets uppvaknande för att skapa trygghet.
Anestesisjuksköterskorna ansåg att en viktig del vid säker vård var att familjen kände sig trygg och informerad. Det är sjuksköterskans uppgift att göra hela familjen delaktig i den perioperativa processen (Benzein et al., 2014; Svensk sjuksköterskeförening, 2015). En studie visar på att föräldrar med språkförbistringar upplever att de är mindre involverade i sitt barns vård än vad föräldrar utan språkförbistringar är. De upplevde även att sjuksköterskorna spenderade mindre tid med dem än med andra familjer och upplevde i det stora hela att vården inte blev så familjecentrerad som den borde vara (Eneriz-Wiemer, Sanders, Barr, &
Mendoza, 2014). Ett fynd i resultatet var att deltagarna ansåg att de möter patienten och därmed familjen under en kort stund och att de försöker göra det bästa av situationen och göra dem delaktiga trots språkförbistringar. Dock klargjorde flertalet att det är patienten som är i fokus och att de är där för patientens skull. Anestesisjuksköterskorna tog vid flera tillfällen upp att relationen mellan familjen och hen fungerade trots språkbarriärer. Detta skulle kunna bero på att sjuksköterskan träffar många människor i olika faser av livet, vilket skulle kunna leda till att hen kan känna in olika situationer och vara empatisk fastän hen inte har ett gemensamt språk med patienten och dess vårdnadshavare. För att överbrygga språkbarriärer när tolk inte var närvarande använde anestesisjuksköterskorna sig av kroppsspråk, fysisk
