V ./. riksåklagaren ang. grov kvinno- fridskränkning m.m.
Högsta domstolen har förelagt riksåklagaren att inkomma med svarsskrivelse.
Jag vill anföra följande.
Inställning
Jag bestrider ändring av hovrättens dom och anser att det inte finns skäl att meddela prövningstillstånd i målet.
Bakgrund
Hovrättens dom
Hovrätten har dömt V för grov kvinnofridskränkning och olaga tvång, grovt brott, till fyra års fängelse.
Hovrätten fann utrett att V utövat våld mot sin hustru KV enligt följande.
Under 2005 tryckte han en nål ett stort antal gånger åt gången i KV:s huvudsvål, tunga och näsa med stark smärta och blödande stick/sår som följd.
Under 2008 utdelade han ett slag med öppen hand som resulterade i ett blåmärke och smärta.
I maj 2009 använde han pepparspray med smärta och ögonirritation som följd.
Omkring den 25 maj 2009 sparkade han KV på låret med smärta och ett större blåmärke som följd samt dunkade hennes huvud i golvet med smärta och bulor som följd.
I slutet av september 2009 knuffade han KV så att hon slog i en barn- vagn och fick ett blödande sår på armen.
Omkring den 1 november 2009 utdelade han en örfil med smärta och rodnad/blåmärke över vänster öga som följd.
Högsta domstolen Box 2066
103 12 STOCKHOLM
Postadress Gatuadress Telefon E-post
Box 5553
114 85 STOCKHOLM
Östermalmsgatan 87 C, 3 tr. 010-562 50 00
Telefax
010-562 52 99
Webbadress
www.aklagare.se
Den 5 november 2009 utdelade han fem knytnävsslag som träffade KV:s överarm/axel med smärta och ett större blåmärke som följd.
Under tiden omkring den 1 januari 2005 till den 6 november 2009 vid ett flertal tillfällen utdelat knytnävsslag som träffat KV på armarna, ax- larna, bröstkorgen och revbenen med bl.a. smärta som följd.
Genom de nämnda gärningarna har hovrätten funnit att V gjort sig skyldig till grov kvinnofridskränkning.
Hovrätten fann vidare utrett att V vid upprepade tillfällen tvingat KV att utöva våld mot sig själv. Om hon inte gjorde som han sade hotade han att slå henne eller skära av ett finger. Domen omfattar i detta avseende följande gärningar.
Från 2006 fram till den 6 november 2009 har V vid upprepade tillfällen tvingat KV att själv sticka sig med en nål i huvudsvålen, tungan, näsan och anklarna med stark smärta och blödande stick/sår som följd.
Från omkring april 2009 till september 2009 har V vid upprepade till- fällen tvingat KV att sitta på knä i en ställning som efter en tid medfört stark smärta och att fötterna domnade bort.
Från 2006 till den 6 november 2009 har V vid ett trettiotal tillfällen satt KV på en stol och med en ståltråd bundit hennes händer bakom ryggen, trätt en plastpåse över hennes huvud och tvingat henne att ha påsen över huvudet till dess att andningssvårigheter uppkom.
Under tiden från omkring den 1 september 2009 till den 6 november 2009 har V ett tjugotal gånger tvingat KV att med en gaständare elda under fötterna varvid det vid varje tillfälle skulle eldas flera gånger och varje punkt skulle brännas i omkring tio sekunder. Detta har medfört stark smärta och blåsor under fotsulorna som klassats som brännskada klass II.
Hovrätten har vidare funnit utrett att V flera gånger hotat KV med att han om hon lämnade honom hade anlitat ett gäng som skulle våldta henne, misshandla henne och gräva ned henne i en box i skogen. Han hade också hotat med att sätta eld på KV:s föräldrars hus. Enligt hovrät- ten utgjorde dessa hot led i det olaga tvånget.
Enligt hovrätten måste hoten och tvånget ses mot bakgrund av den misshandel som förekommit. Gärningarna bedöms som olaga tvång, grovt brott.
När det gäller påföljdsfrågan uttalade hovrätten följande.
Vid bestämmande av straffvärdet för den samlade brottsligheten beaktar hovrät- ten att brotten begåtts av hennes make och tidigare sambo, dvs. av en person som hon ska kunna känna förtroende för, att gärningarna regelmässigt tycks ha för- övats i KV:s hem där hon ska ha rätt att få vara i fred, att V varit fysiskt överläg- sen KV, att han vid upprepade tillfällen utsatt KV för dödshot riktade mot såväl henne som hennes föräldrar, att de gärningar som utfördes genom att en plastpå- se träddes över hennes huvud innebar att hon vid ett flertal tillfällen känt döds- ångest, att en del av gärningarna utförts mot KV när hon var gravid, att brottslig- heten sträcker sig över en så lång period som fem år och sammantaget begåtts under ett mycket stort antal tillfällen samt, i vart fall under den med åtalet avsed- da tiden, uppenbarligen syftat till att få KV att fullständigt underkasta sig hans vilja. Enligt hovrätten uppgår straffvärdet för den samlade brottsligheten till fängelse fyra år.
Därefter konstaterade hovrätten att det föreskrivna straffet för såväl grov kvin- nofridskränkning som olaga tvång, grovt brott, är fängelse mellan sex månader och sex år. När det gäller frågan om V skulle dömas enbart för grov kvinno- fridskränkning eller även för olaga tvång, grovt brott, uttalade hovrätten följan- de.
Straffvärdet för de gärningar varigenom KV förmåtts att tillfoga sig skador eller utstå lidande överstiger avsevärt straffvärdet för misshandelsbrottsligheten. Åt- minstone vid sådant förhållande bör V nu anses ha gjort sig skyldig till såväl grov kvinnofridskränkning som olaga tvång, grovt brott (Se Nils Jareborg, Straffrättens gärningslära, 1995, s. 217).
Överklagandet till Högsta domstolen
V har överklagat hovrättens dom och yrkat att samtliga gärningar ska rubrice- ras som grov kvinnofridskränkning och att fängelsestraffets längd ska nedsät- tas.
Enligt V är fyra års fängelse en för sträng påföljd som inte står i rimlig propor- tion till de begångna gärningarna. Vidare anser han att hovrätten inte synes ha tagit någon hänsyn till att den långa strafftid han dömts till innebär att kommer att skiljas från sin anställning som dataprogrammerare. V anser att samtliga gärningar ska innefattas i rubriceringen grov kvinnofridskränkning då syftet med samtliga dessa enligt hovrätten varit att undertrycka målsäganden. Enligt V synes hovrättens syn på rubriceringsfrågan vara ett av skälen till att man vid straffmätningen kommer till ett resultat som så påtagligt avviker från praxis.
När det gäller frågan om prövningstillstånd anför V att det är av vikt för led- ning av rättstillämpningen att Högsta domstolen prövar överklagandet då det av hovrätten utdömda straffet avviker från hittillsvarande praxis. V konstaterar att det genomsnittliga fängelsestraffet för grov kvinnofridskränkning enligt Bor- geke/Sterzel är 11 månader. Vidare har Högsta domstolen i NJA 2005 s. 712 dömt den tilltalade till fängelse två år sex månader för brottslighet som innefat- tade dels grov kvinnofridskränkning, som torde vara tämligen jämförbar med de gärningar V dömts för, dels grov fridskränkning och misshandel. V hävdar
att i de fall domstolar dömt till längre fängelsestraff än två år har detta motive- rats av omständigheter som annan allvarlig brottslighet eller återfall i brott. Det finns en ojämnhet i praxis varför det är viktigt att Högsta domstolen ytterligare klargör hur grov kvinnofridskränkning ska bedömas i straffmätningshänseende.
V hävdar vidare att det finns synnerliga skäl att pröva överklagandet avseende rubriceringsfrågan. Samtliga gärningar kan inbegripas i brottet grov kvinno- fridskränkning. Det är enligt V inte riktigt att döma i konkurrens eftersom detta kan resultera i ett strängare straff med tillämpning av de principer som gäller för straffmätning för flera brott.
Grunder
Den rättsliga regleringen
Straffmätningen
Straffskalan för såväl grov fridskränkning som olaga hot, grovt brott, är fängel- se sex månader till sex år.
Enligt den allmänna bestämmelsen i 29 kap. 1 § första stycket brottsbalken ska straff, med beaktande intresset av en enhetlig rättstillämpning, bestämmas inom ramen för den tillämpliga straffskalan efter brottets eller den samlade brottslighetens straffvärde. Enligt samma paragrafs andra stycke ska vid be- dömningen av straffvärdet särskilt beaktas den skada, kränkning eller fara som gärningen inneburit, vad den tilltalade insett eller borde ha insett om detta samt de avsikter och motiv som han haft.
I 29 kap. 2 § brottsbalken räknas upp ett antal omständigheter som ska anses vara försvårande och särskilt beaktas vid bedömningen av straffvärdet. Upp- räkningen är exemplifierande. I det nu aktuella sammanhanget bör nämnas att en försvårande omständighet enligt andra punkten är att den tilltalade visat särskild hänsynslöshet. Enligt kommentaren till brottsbalken innebär ”särskild hänsynslöshet” att det tillkommit något extra utöver den hänsynslöshet som normalt ingår i begåendet av ett brott och som i förekommande fall har beak- tats i rekvisiten för brottet (Brottsbalken – En kommentar på Internet 29 kap.
2 §).
I 29 kap. 5 § första stycket brottsbalken uppräknas ett antal omständigheter som rätten, utöver brottets straffvärde, i skälig omfattning ska beakta vid straffmätningen. Enligt paragrafens femte punkt är en av dessa omständigheter att den tilltalade till följd av brottet drabbats av eller det finns grundad anled- ning anta att han kommer att drabbas av avskedande eller uppsägning från an- ställning eller av annat hinder eller synnerlig svårighet i yrkes- eller näringsut- övning. Av förarbetena till 29 kap. 5 § framgår att paragrafen är avsedd att till- lämpas med försiktighet så att den inte medför risker för en oenhetlig praxis
eller sociala orättvisor vid straffmätningen. I tveksamma fall bör påståenden om menliga följder underbyggas med intyg av t.ex. arbetsgivare. Vidare uttalas att de direkta exempel som nämns i lagtexten, dvs. avskedande och uppsäg- ning, bör vara sådana att de regelmässigt ska tillmätas en påtaglig betydelse vid straffmätningen (prop. 1987/88:120 s. 90 och 93). Martin Borgeke uttalar att det kan diskuteras om det vid tillämpningen av den aktuella punkten bör göras skillnad mellan det fallet att den dömde råkar ut för en arbetsrättslig följd just på grund av brottet och det fallet att arbetsgivaren har överseende med brottet i sig men väljer att säga upp eller avskeda personen i fråga av den anledningen att påföljden, t.ex. ett längre fängelsestraff, medför att någon annan måste an- ställas. Enligt Borgeke talar övervägande skäl för att det inte bör göras någon sådan skillnad (Borgeke, Att bestämma påföljd för brott, 2008, s. 188).Högsta domstolen har i en lång rad avgöranden behandlat frågor om arbetsrättsliga följder av brott. I sammanhanget kan nämnas NJA 1982 s. 143, NJA 1985 s.
477, NJA 1992 s. 653, NJA 1996 s. 443, NJA 2003 s. 414 och NJA 2005 s.
661.
Av förarbetena till bestämmelsen om grov kvinnofridskränkning framgår att syftet med denna var att få till stånd en generell uppgradering av straffvärdet när det gäller upprepade, var för sig relativt lindriga, gärningar. Som exempel angavs upprepad lindrig misshandel, ofredande och hemfridsbrott. Anledning- en härtill var att det systematiska i förfarandet sammantaget kunde innebära en mycket betydande kränkning av den utsatta personen. Meningen är att domsto- len ska kunna ta hänsyn till den kränkta personens hela situation såväl vid brottsrubriceringen som vid bedömningen av straffvärdet (jfr. prop.
1997/98:55, s. 77 och 134).
När det gäller straffmätningen kan konstateras att Kvinnovåldskommissionen i sitt slutbetänkande föreslog att minimistraffet för kvinnofridsbrottet skulle vara ett års fängelse. I författningskommentaren uttalades att minimistraffet skulle motsvara minimistraffet för grov misshandel (jfr SOU 1995:60, Del A, s. 412).
I propositionen konstaterades att det aktuella straffstadgandet kunde innefatta gärningar av mycket olika straffvärde. Brottet angavs kunna bestå av såväl upprepade misshandelsbrott, vilka också sedda var för sig skulle ge fängelse av betydande längd, som ett antal hemfridsbrott eller ofredandebrott vilka, om de bedömts isolerat, skulle ge böter eller högst ett kortare fängelsestraff. Med hän- syn till att brottet således omfattar förfaranden som, sedda för sig, normalt har ett begränsat straffvärde ansågs det av kommissionen föreslagna minimistraffet som allt för högt. Minimistraffet kom därför att bli sex månaders fängelse (prop. 1997/98:55, s. 82).
Vad gäller praxis så kan nämnas att Högsta domstolen i NJA 2004 s. 437 döm- de föräldrarna till en tonårig dotter för upprepad misshandel av henne för grov fridskränkning till fängelse ett år sex månader. Högsta domstolen uttalade att
de fysiska skadorna på målsäganden efter misshandelstillfällena varit av mind- re allvarligt slag. Emellertid beaktades att det förekommit struptag och slag med tillhyggen. Utredningen gav vidare stöd för att målsäganden hade påver- kats psykiskt av misshandeln. Med tanke på de i 29 kap. 2 § brottsbalken upp- tagna straffskärpningsgrundena när det gäller brott mot barn ansåg Högsta domstolen att straffet borde vara högre än straffet för motsvarande gärningar mot en vuxen person.
I NJA 2005 s. 712 dömdes den tilltalade för grov kvinnofridskränkning, grov fridskränkning och misshandel till fängelse två år sex månader. Högsta dom- stolen uttalade att det våld som den tilltalade utövat mot sin hustru och sina söner inte hade lett till några allvarligare skador. Hustrun hade fått blåmärken på kroppen och i ansiktet av sparkar och slag samt vid ett tillfälle blivit blodig på armar och ben när hon pressats mot glassplitter. De grova kränkningsbrotten hade emellertid ägt rum under lång tid och vittnade om stor hänsynslöshet.
Högsta domstolen har vidare i NJA 2003 s. 144 dömt en man för grov kvinno- fridskränkning till tio månaders fängelse och i NJA 2004 s. 97 dömt en man för grov fridskränkning riktad mot sin särbo till åtta månaders fängelse. I båda dessa fall var det endast den tilltalade som hade överklagat och Högsta domsto- len godtog hovrättens bedömning av det samlade straffvärdet för brottsligheten.
Eftersom Riksåklagaren inte överklagat var det inte möjligt för Högsta domsto- len att företa en förutsättningslös prövning av straffmätningen. Domarna utgör därför inte någon egentlig vägledning för bedömningen av straffvärdet vid grov kvinnofridskränkning.
I Borgeke/Sterzels påföljdsstudie uttalas att när det gäller grov kvinno- fridskränkning som huvudbrott dömdes under år 2007 till fängelse i 235 fall.
För dem som dömdes fängelse bestämdes strafftiden till sex månader i 54 fall, till mer än sex men mindre än tolv månader i 100 fall, till ett år i 43 fall, till mer än ett år men högst två år i 31 fall och till mer än två år men högst fyra år i sju fall. Det genomsnittliga fängelsestraffet var 11 månader (Borgeke/Sterzel, Studier rörande påföljdspraxis med mera, 4 upplagan, 2009, s. 263).
När det gäller olaga tvång uttalas i Borgeke/Sterzel att olaga tvång i statistiken förekommer som huvudbrott relativt sällan. Detta anges innebära att det inte finns något särskilt gott underlag för bedömningen av hur domstolarna tilläm- par den rätt vida straffskalan, som sträcker sig från lägsta bötesstraff till fängel- se sex år. Inte heller finns det tillgång till refererade rättsfall i sådan utsträck- ning som kan utgöra grund för ett uttalande i frågan (a.a., s. 260).
Konkurrensfrågan
När en domstol ställs inför frågan om den ska döma för ett eller flera brott för- övade av samma gärningsman föreligger enligt straffrättsligt språkbruk en konkurrensfråga. Konkurrens rörande konkreta gärningar brukar benämnas
gärningskonkurrens. Man brukar vidare skilja mellan sådan konkurrens som avser situationer där konkurrensen avser samma straffbud (likartad konkurrens) och sådan som avser konkurrens mellan olika straffbud (olikartad konkurrens) (Asp/Ulväng/Jareborg, Kriminalrättens grunder, 2010, s. 500 f).
När det gäller grov kvinnofridskränkning utgörs den brottsliga handlingen av flera i sig brottsliga handlingar som riktar sig mot samma offer. Gärningarna ska ha utgjort led i en upprepad integritetskränkning och ha varit ägnade att allvarligt skada offrets självkänsla.
Som nämnts i det föregående föreslog Kvinnovåldskommissionen att minimi- straffet för kvinnofridsbrottet skulle motsvara minimistraffet för grov misshan- del, dvs. ett års fängelse. I konkurrenshänseende uttalade kommissionen bl.a.
följande (se SOU 1995:60, Del A, s. 412).
I konkurrenshänseende bör, när förutsättningar i övrigt föreligger, den föreslagna nya straffbestämmelsen konsumera brott som ringa misshandel och misshandel av normalgraden, sexuellt utnyttjande enligt den föreslagna straffbestämmelsen i 6 kap. 3 §, olaga frihetsberövande, mindre allvarligt brott, olaga tvång, olaga hot, hemfridsbrott, ofredande och förolämpning. För sådana brott skall således inte dömas särskilt. Om gärningsmannen däremot förfarit på ett sådant sätt att förut- sättningarna att döma för grov misshandel föreligger, bör det dömas för ifrågava- rande brott och grov misshandel i brottskonkurrens. Samma sak gäller beträffan- de brott som olaga frihetsberövande av normalgraden, samt våldtäkt, utom såvitt avser det mindre allvarliga brottet, och grovt sexuellt utnyttjande. .-.-.-
Minimistraffet för grov kvinnofridskränkning kom emellertid slutligen att bli sex månaders fängelse.
I propositionen till kvinnofridsbrottet uttalas i författningskommentaren följan- de (prop. 1997/98: 55 s. 134).
Såsom anförts i allmänmotiveringen skall vanliga konkurrensregler tillämpas.
Detta torde normalt innebära att, när fråga är om konkurrens mellan det nya brot- tet och ett annat brott med strängare straffskala, domstolen skall döma för det se- nare brottet. Det innebär exempelvis att domstolen skall döma för grov misshan- del i konkurrens även om gärningen ingår i ett beteende av det slag som omfattas av den nya bestämmelsen. Även t.ex. våldtäkt, grovt sexuellt utnyttjande och sexuellt utnyttjande av underårig skall domstolen döma särskilt för. Det bör ob- serveras att samma omständigheter som konstituerar det nya brottet också kan föranleda att t.ex. misshandeln bedömas som grovt brott. Såsom anförts i all- männa motiveringen kan exempelvis det förhållandet att misshandeln varit upp- repad eller yttrat sig mot någon som har en särskilt utsatt ställning göra att grov misshandel bedöms föreligga.
Nils Jareborg har uttalat att för att det ska bli aktuellt att anse vissa brott som medbestraffade krävs ett visst organiskt samband mellan brotten. Vid olikartad konkurrens bör vidare krävas, att de aktuella straffbestämmelserna har likartade skyddsintressen, eller att det är så normalt att brotten begås i förening, att man
kan förutsätta, att straffvärdet hos det viktigaste brottet inte påtagligt påverkas av att också det eller de andra begås, eller att en förhöjning i straffvärde utan problem generellt kan beaktas vid straffmätning i anledning av det viktigaste brottet. Detta innebär att de olika brottens straffskalor har betydelse för be- dömningen. Enligt Jareborg är det emellertid inte alltid så, att det brott som kan bestraffas strängast konsumerar de övriga. Detta då det kan tänkas att skillna- den i konkret straffvärde mellan de olika brotten är så stor, att ett brott är up- penbart grövre än de övriga, trots att straffskalan är svårare vid ett annat brott (se Jareborg, Straffrättens gärningslära, 1995, s. 216 f).
Min bedömning
Frågan om straffmätning
Inledningsvis bör noteras att hovrätten bestämt straffvärdet för den samlade brottsligheten till fängelse fyra år och först därefter tagit ställning till konkur- rensfrågan. Vs påstående om att ett av skälen till att han dömts till ett så långt fängelsestraff är att hovrätten dömt honom såväl för grov kvinnofridskränkning som olaga tvång, grovt brott, är således inte riktigt.
Som nämnts i det föregående framgår av propositionen till bestämmelsen om grov fridskränkning att meningen är att domstolen ska kunna ta hänsyn till den kränkta personens hela situation både vid brottsrubriceringen och vid bedöm- ningen av straffvärdet. Vidare framgår att domstolen ska döma för grov miss- handel i konkurrens även om gärningen ingår i ett beteende av det slag som omfattas av den nya bestämmelsen. Mot bakgrund härav anser jag, i likhet med hovrätten, att bedömningen av straffvärdet för den samlade brottsligheten bör ske med utgångspunkt i den samlade kränkningens grad och art. Här bör också noteras att grov kvinnofridskränkning och olaga tvång, grovt brott, har identis- ka straffskalor.
Anledningen till att minimistraffet för grov kvinnofridskränkning kom att bli sex månaders fängelse var att brottet omfattar förfaranden som t.ex. hemfrids- brott och ofredande, vilka brott, sedda för sig, normalt har ett begränsat straff- värde. Ett minimistraff på ett år ansågs därför vara allt för högt. Mot bakgrund av dessa förarbetsuttalanden bör enligt min uppfattning den nedersta delen av straffskalan för brottet grov kvinnofridskränkning i princip vara reserverad för den nämnda typen av mindre allvarlig brottslighet.
Jag delar hovrättens syn på brottslighetens samlade straffvärde. Utöver vad hovrätten uttryckligen hänvisat till vill jag understryka att den brottslighet som V gjort sig skyldig till, som tingsrätten uttalat, till stor del bör betraktas som ren tortyr. Därtill kommer att brottsligheten har genomförts på ett utstuderat och beräknande sätt. I det sammanhanget bör nämnas att V tog med KV till en psykiater och hävdade att han var orolig för henne och att hon skadade sig själv. V fick psykiatern att skriva ut mediciner mot depression trots att KV inte
var deprimerad. Detta var inte bara ett led i Vs strävanden att få KV foglig utan också något han kunde använda sig av för det fall KV skulle göra polisanmälan (jfr PM upprättad med anledning av att V anmält att KV försvunnit, tab 25, s. 5 f).
Vidare vill jag särskilt lyfta fram vad hovrätten uttalat om att brottsligheten uppenbarligen syftat till att få KV att fullständigt underkasta sig Vs vilja. V har enligt min mening visat en hänsynslöshet som går klart utöver vad som normalt är fallet vid den aktuella typen av brottslighet. Omständigheterna är enligt min mening sådana att han med tillämpning av 29 kap. 2 § 2 brottsbalken får anses ha visat sådan särskild hänsynslöshet som ska beaktas i försvårande riktning vid bedömningen av straffvärdet.
Enligt V borde hovrätten vid straffmätningen ha beaktat att det långa fängelse- straff han dömts till innebär att han kommer att skiljas från sin anställning som dataprogrammerare. Varken av domarna eller av handlingarna i övrigt framgår att frågan haft någon mera framträdande roll vid den tidigare handläggningen av målet. Något intyg från Vs arbetsgivare föreligger inte. Av den personutred- ning, daterad den 30 november 2009, som Kriminalvården utfört i målet fram- går att V uppgett att han sedan sex månader tillbaka haft en fast anställning som programmerare.
De omständigheter som räknas upp i 29 kap. 5 § första stycket brottsbalken ska i skälig omfattning beaktas vid straffmätningen. Omständigheterna i målet är enligt min mening sådana att vad V anfört om sin anställning inte bör föranleda att brottslighetens straffvärde frångås vid straffmätningen.
Konkurrensfrågan
Av förarbetena till straffbestämmelsen om grov kvinnofridskränkning framgår att domstolen, när fråga är om konkurrens mellan detta brott och ett annat brott med strängare straffskala, ska döma för det senare brottet. Som exempel nämns att domstolen ska döma för grov misshandel i konkurrens även om gärningen ingår i ett beteende av det slag som omfattas av bestämmelsen om grov kvinno- fridskränkning.
Enligt förarbetena ska domstolen således döma särskilt för brott med strängare straffskala än grov kvinnofridskränkning. De i det nu aktuella målet aktuella brotten grov kvinnofridskränkning och olaga tvång, grovt brott, har emellertid identiska straffskalor, fängelse mellan sex månader och sex år. När det gäller den situationen finns inga uttryckliga generella uttalanden i förarbetena. I pro- positionen uttalas dock att domstolen även ska döma särskilt för t.ex. våldtäkt, grovt sexuellt utnyttjande och sexuellt utnyttjande av underårig. Därvid vill jag särskilt peka på att brottet grovt sexuellt utnyttjande då hade samma straffskala som det föreslagna brottet grov kvinnofridskränkning. Regeringen ansåg såle-
des att det var möjligt att döma särskilt även för brott med samma straffskala som grov kvinnofridskränkning.
Som nämnts i det föregående föreslog Kvinnovåldskommissionen att minimi- straffet för kvinnofridsbrottet skulle motsvara minimistraffet för grov misshan- del, dvs. ett års fängelse. I konkurrenshänseende uttalade kommissionen att om gärningsmannen förfarit på ett sådant sätt att förutsättningarna att döma för grov misshandel föreligger, bör det dömas för ifrågavarande brott och grov misshandel i brottskonkurrens. Samma sak angavs gälla beträffande olaga fri- hetsberövande av normalgraden vilket också hade ett minimistraff på ett års fängelse samt grovt sexuellt utnyttjande, vilket enligt kommissionens förslag skulle ha ett minimistraff på ett års fängelse. Kvinnovåldskommissionens upp- fattning synes således närmast ha varit att domstolen ska döma särskilt i de fall ett brott har samma straffskala som grov kvinnofridskränkning.
Som hovrätten uttalat är straffvärdet för de gärningar varigenom KV förmåtts att tillfoga sig skador eller utstå lidande avsevärt högre än straffvärdet för misshandelsbrottsligheten. Detta gäller även om misshandelsbrottsligheten sedd för sig anses utgöra grov kvinnofridskränkning.
Sammantaget anser jag i likhet med hovrätten att V bör dömas särskilt för ola- ga tvång, grovt brott.
Frågan om prövningstillstånd
Frågan om straffmätning
Som framgått i det föregående anser jag, i likhet med hovrätten, att straffvärdet för de brott V dömts för motsvarar fängelse fyra år. Vidare anser jag att hovrät- tens bedömning av straffvärdet inte kan anses avvika från praxis. I målet före- ligger så många och starkt försvårande omständigheter att det är motiverat med ett fängelsestraff som är avsevärt längre än det genomsnitt på elva månader som enligt Borgeke/Sterzel gäller för grov kvinnofridskränkning. Jag kan inte se att en prövning av brottslighetens samlade straffvärde skulle vara av vikt för ledning av rättstillämpningen.
I regeringens proposition 2009/10:147 föreslås en reform om straffmätning.
Syftet med den föreslagna reformen är att höja straffen för allvarliga våldsbrott och för grovt vållande till annans död, att öka spännvidden mellan straffen för brott i allmänhet och att skärpa straffen vid återfall i brott. Enligt förslaget ska lagstiftningen träda i kraft den 1 juli i år (a. prop., s. 40 f).
Den grundläggande bestämmelsen om straffvärdet som utgångspunkt för straffmätningen återfinns i 29 kap. 1 § brottsbalken. I propositionen till straff- mätningsreformen föreslås att paragrafen ändras genom att en ny mening läggs till i andra stycket. Av denna mening följer att det vid bedömningen av straff-
värdet särskilt ska beaktas om gärningen inneburit ett allvarligt angrepp på någons liv, hälsa eller trygghet till person. Av propositionen framgår att syftet är att åstadkomma en höjd straffnivå för brott som inneburit ett sådant angrepp.
Som exempel på sådana angrepp som avses i bestämmelsen anges bl.a. grov kvinnofridskränkning och grövre fall av olaga tvång (a. prop., s. 40 f).
Vidare föreslås att innehållet i 29 kap. 2 § brottsbalken om försvårande om- ständigheter vid bedömningen av straffvärdet ändras. Utrymmet för beaktande av sådana omständigheter ska vidgas i syfte att öka spännvidden vid straffvär- debedömningen av brott i allmänhet. Enligt den nuvarande andra punkten i bestämmelsen ska särskilt beaktas om den tilltalade visat särskild hänsynslös- het. För tillämpning av den aktuella punkten kommer det efter den föreslagna lagändringen att vara tillräckligt att den tilltalade visat stor hänsynslöshet. En- ligt propositionen ska det vara fråga om ett beteende som gått utöver vad som varit nödvändigt för att begå brottet och som samtidigt objektivt sett varit ett uttryck för hänsynslöshet (a. prop., s. 42 f).
Den nära förestående reformen kommer således att förändra förutsättningarna för straffmätningen vid allvarliga våldsbrott. En strängare syn ska anläggas vid bedömningen av straffvärdet för bl.a. grov kvinnofridskränkning och olaga tvång, grovt brott. Vidare kommer tillämpningsområdet för 29 kap. 2 § 2 brottsbalken att utökas. Förutsättningarna för bedömningen av straffvärdet i ett mål som det nu aktuella kommer att förändras på ett sådant sätt det finns en uppenbar risk att en prövning av Högsta domstolen av det nu aktuella målet skulle sakna – eller vara av begränsad – betydelse utanför det enskilda målet.
Som nämnts i det föregående har Högsta domstolen i en lång rad avgöranden prövat frågor om arbetsrättsliga följder av brott. Enligt min mening är omstän- digheterna i det nu aktuella målet inte sådana att en prövning av Högsta dom- stolen skulle leda till en ytterligare precisering av rättsläget.
Konkurrensfrågan
Som framgått i det föregående anser jag i likhet med hovrätten att V ska dömas särskilt för olaga tvång, grovt brott. Med hänsyn till att den del av brottslighe- ten som avser olaga tvång är så mycket allvarligare än misshandelsbrottslighe- ten har jag svårt att se att det finns något egentligt utrymme för en annan be- dömning. Vidare har hovrätten bedömt brottslighetens straffvärde innan man prövat konkurrensfrågan. Att den sistnämnda frågan således i målet saknat praktisk betydelse för straffmätningen får anses tala starkt emot meddelande av prövningstillstånd.
Mot bakgrund av det sagda anser jag att det inte finns skäl att meddela extraor- dinär dispens för en prövning av konkurrensfrågan. Enligt min uppfattning skulle en prövning av denna fråga inte heller vara av vikt för ledning av rättstil- lämpningen.
Jag avstyrker prövningstillstånd.
Övrigt
Hovrätten har funnit utrett att V har tryckt en nål ett stort antal gånger åt gång- en i KV:s huvudsvål, tunga och näsa med stark smärta och blödande stick/sår som följd. Detta agerande har hovrätten bedömt utgöra ett led i den övriga misshandelsbrottsligheten.
Hovrätten har vidare funnit utrett att V flera gånger hotat KV med att han om hon lämnade honom hade anlitat ett gäng som skulle våldta henne, misshandla henne och gräva ned henne i en box i skogen. Han hade också hotat med att sätta eld på KV:s föräldrars hus. Hovrätten bedömde att hoten utgjorde led i det olaga tvånget.
Det skulle kunna hävdas att dessa hovrättens bedömningar är tveksamma med hänsyn till gärningsbeskrivningens utformning. Även om jag inte delar denna uppfattning har jag, för det fall Högsta domstolen skulle meddela prövningstill- stånd, för avsikt att justera åtalet för att undanröja varje tveksamhet i detta av- seende.
Bevisning
Jag ber att få avvakta med bevisuppgift till dess att Högsta domstolen har fattat beslut i tillståndsfrågan.
Kerstin Skarp
Lars Persson
Kopia till:
Utvecklingscentrum Göteborg
Göteborgs åklagarkammare (AM-181272-09)
