L ./. riksåklagaren ang. grovt bedrägeri m.m.
Högsta domstolen har förelagt riksåklagaren att inkomma med svarsskrivelse.
Jag vill anföra följande.
Inställning
Jag bestrider ändring av hovrättens dom och anser att det inte finns skäl att meddela prövningstillstånd i målet.
Bakgrund Åtalet
L åtalades för grovt bedrägeri medelst urkundsförfalskning. Enligt åtalet hade L under tiden den 4-11 oktober 2004 medelst vilseledande förmått företrädare för en bank att till henne utbetala 523 875 kronor, vilket inneburit vinning för henne och skada för banken. Vilseledandet angavs bestå i att L företett och begärt inlösen av en check utställd på henne med ett belopp om 40 000 GBP.
Checken var förfalskad vilket L påstods ha varit medveten om. Trots detta löste hon in checken, varvid banken den 11 oktober 2004 satte in pengarna på hen- nes konto i banken.
Tingsrättens dom
Tingsrätten dömde L för grovt bedrägeri till sex månaders fängelse. Enligt tingsrätten var följande omständigheter utredda i målet.
Checken kom med postgången till banken i ett brev ställt till L. En banktjäns- teman ringde till L som den 4 oktober 2004 kom till banken, öppnade kuvertet och presenterade checken för banktjänstemannen. L uppgav att betalningen avsåg en försäkringsersättning som fallit ut för hennes barn. Checken kassa- stämplades och skickades till bankens huvudkontor för kontroll. L informera- des om att det skulle ta en vecka innan pengarna blev disponibla och att hon kunde bli betalningsskyldig gentemot banken om det var något fel på checken.
Pengarna betalades ut till Ls bankkonto den 11 oktober 2004. L gjorde den 12 och 13 oktober uttag från kontot och genomförde utlandsbetalningar om sam- manlagt 441 050 kronor. Den 15 oktober 2004 kom checken åter från bankens huvudkontor med påskrift motsvarande ”ej behörig”. Banken begärde återbe- talning av det belopp som utbetalats på checken. Senare under hösten gjorde L ytterligare utlandsbetalningar. Först i juni 2005 berättade L för banken att
Högsta domstolen Box 2066
103 12 STOCKHOLM
Postadress Gatuadress Telefon E-post
Box 5553
114 85 STOCKHOLM
Östermalmsgatan 87 C, 3 tr. 08 - 453 66 00
Telefax 08 - 453 66 99
Webbadress www.aklagare.se
checken inte rörde en försäkringsersättning. Det hade då konstaterats att check- en hade stulits i Storbritannien.
I tingsrätten hävdade L att hon fått ett E-postmeddelande från en bankman i Dubai om en investering. Hon svarade och meddelande att hon inte hade några pengar att investera. Bankmannen återkom och uppgav att han kunde skaffa en
”investor” åt henne. Han lämnade telefonnummer och E-postadress till en av sina kontakter i England. L lämnade samtidigt sitt bankkontonummer till bankmannen. Enligt L blev hon överraskad när checken kom och trodde då att det var pengar från någon försäkring som hennes dåvarande man tagit i Eng- land till förmån för deras gemensamma barn. L uppgav vidare att hon inom 24 timmar efter besöket på banken av sin kontakt i Dubai fick veta att man skickat en check till henne och att hon skulle göra en betalning till Taiwan för en inve- stering. Det upprättades inga avtal, skuldebrev eller andra handlingar. Hon hade endast kontakt med Dubai genom E-postmeddelanden. L gjorde även senare utlandsbetalningar från sitt konto eftersom bankmannen sade att om hon
betalade in fort skulle hon snabbare få utdelning på sin investering.
Under rubriken Tingsrättens bedömning uttalades följande.
I målet är utrett att L inte i förväg känt till att hon skulle få checken. Hon har själv uppgett att hon blev förvånad att den kom. Det är också utrett att hon inför banktjänstemannen uppgav att det rörde sig om en utbetalning gällande en eng- elsk försäkring samt att anledningen till att banken hanterade checken och gjorde en utbetalning till L var att hon var känd i banken. L har själv uppgett att hon inte gjorde någon kontroll av om utbetalningen verkligen avsåg försäkringsutbe- talning. Det är utrett att hon då hon fick checken inte hade – och inte heller sena- re hade – någon överenskommelse om betalning till henne samt att hon mer eller mindre omgående använt sig av huvuddelen av pengarna. De omständigheter som L redogjort för framstår som osannolika men hade i vart fall bort leda till att hon före inlösen av checken hade närmare undersökt checkens ursprung och var- ifrån utbetalningen kom. Så var t.ex. inte utbetalaren ett försäkringsbolag. Det är ostridigt att L i samband med det första besöket på banken fått upplysning om sin eventuella återbetalningsskyldighet. Redan detta talar för att hon haft uppsåt att vilseleda banken.
Genom Ls egna uppgifter är det också utrett att hon inom 24 timmar efter besö- ket på banken fick klart för sig att utbetalningen gällde något helt annat än vad hon uppgett till banken. Vidare är det utrett att hon de två närmaste dagarna gjorde utbetalningar om sammanlagt 441 050 kr från det konto på vilket pengar- na flutit in. Det är ostridigt att hon några dagar efter insättningen på hennes kon- to fått information av banken om att checken saknade täckning och att återbetal- ningsskyldighet därför uppkommit för henne. Såväl av Ls egna uppgifter som av den skriftliga och muntliga bevisningen framgår att hon även efter detta besked använt sig av pengarna och inte gjort någon återbetalning. Det finns alltså inte någon omständighet som talar för att inte haft uppsåt att vilseleda banken och att tillägna sig pengarna. Hon kan därför inte undgå ansvar för bedrägeri. .-.-.-
Hovrättens dom
Efter att såväl åklagaren som L överklagat ändrade hovrätten tingsrättens dom endast på så sätt att L dömdes för grovt bedrägeri medelst brukande av falsk urkund till villkorlig dom och dagsböter.
I hovrätten uppgav L att hon inte visste vad hon skulle investera i. Det diskute- rades inte hur mycket pengar hon skulle investera eller vilket belopp den brit- tiske ”investorn” skulle låna ut till henne. Inte heller diskuterades ränta eller återbetalning. L säger sig därför inte ha satt lånet och investeringen i samband med den check hon fick. Checken kom cirka tio dagar efter att hennes kon- taktman i Dubai uppgett att det skulle sättas in pengar på hennes bankkonto.
När checken löstes in uppgav banktjänstemannen att checken skulle skickas till Stockholm och kontrolleras, varefter det skulle ta någon vecka innan pengarna betalades ut. Efter att L fått reda på att checken saknade täckning uppgav hen- nes kontakt i Dubai att kontakten i Storbritannien måste vara en bedragare och att det bästa sättet att få tillbaka pengarna var att investera ytterligare, vilket hon därför gjorde. L har inte sparat något av sin E-postkorrespondens med Du- bai eller Storbritannien. Enligt L tyckte hon att det kändes konstigt att berätta för sin bank att hon investerade via en annan bank.
Hovrätten gjorde följande bedömning.
Utredningen i målet visar att L har företett och begärt inlösen av en check som har varit förfalskad. Av skäl tingsrätten har anfört saknas anledning att betvivla att L vid detta tillfälle har vetat om att checken varit förfalskad och att hon upp- såtligen har vilselett banken i enlighet med den åtalade gärningen. Med hänsyn härtill, och då brottet har avsett ett betydande värde, finner hovrätten att L ska dömas för grovt bedrägeri medelst brukande av falsk urkund.
Överklagandet till Högsta domstolen
L yrkar att Högsta domstolen med ändring av hovrättens dom ska ogilla åtalet.
L hävdar att hon vid inlösentillfället inte kände till att checken var falsk. Hon reflekterade över huvud taget inte över att så kunde vara fallet. Enligt L har hon själv blivit lurad på Internet.
Enligt L har hovrätten ansett att för det fall en förfalskad check presenteras så föreligger uppsåt att vilseleda om inte någon annan omständighet talar emot detta. Det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att pröva om detta är ett riktigt sätt att resonera. Enligt L finns det omständigheter som talar emot att hon handlat med uppsåt. Bankkontoret finns på en liten ort där L är bosatt. Vi- dare presenterades checken i den bank där L är kund. Som L uppfattade saken uppgav bankpersonalen att checken skulle skickas för kontroll till Stockholm, att det kunde ta någon vecka innan pengarna var disponibla samt att om något var fel så kunde L bli återbetalningsskyldig. Bankens rimliga förfarande hade varit att skicka checken för inkasso då denna i sådant fall inte hade kommit att
inlösas. L hävdar att hon vid inlösentillfället inte kände till att checken var falsk och att det inte finns någon bevisning som talar för detta.
Grunder
Frågan om uppsåt
En utveckling av uppsåtsläran
Högsta domstolen har genom ett antal domar gett uppsåtsläran ett delvis nytt innehåll. I domarna redovisar Högsta domstolen hur den nedre gränsen för uppsåt skall bestämmas och klargör att likgiltighetsuppsåtet skall ersätta det hypotetiska eventuella uppsåtet (NJA 2002 s. 449, NJA 2004 s. 176, NJA 2004 s. 479, NJA 2004 s. 519, NJA 2004 s. 702, NJA 2005 s. 732 och Högsta dom- stolens dom den 8 april 2009 i mål B 4275-08).
Insiktsuppsåtet
I brottsbalkskommentaren uttalas att för den del av uppsåtsbedömningen som avser andra rekvisit än den brottsliga effekten, t.ex. handlingen eller övriga omständigheter, tillämpas någon av de två uppsåtsformerna vetskap eller likgil- tighetsuppsåt. Man kan också tala om insiktsuppsåt respektive likgiltighetsupp- såt. Uppsåtet anges i dessa fall vara relaterat till någonting i nuet och inte till något som kommer att inträffa som en följd av gärningen (Brottsbalken – En kommentar på Internet, 1 kap. 2 §).
I NJA 2004 s. 176 uttalar Högsta domstolen följande angående insiktsuppsåt.
När det gäller uppsåt till gärningsomständigheter används insiktsbegreppet som utgångspunkt. Den som insett att en gärningsomständighet förelegat har haft uppsåt till denna. En sådan form av uppsåt är tillräcklig även när det gäller effek- ter. Den som handlat med insikt om att en gärning kommer att leda till en viss ef- fekt har handlat med uppsåt till effekten. För att en sådan insikt som krävs för uppsåt skall anses föreligga krävs inte att gärningsmannen uppfattat det som helt uteslutet att han skulle missta sig om gärningsomständigheten eller som helt ofrånkomligt att effekten skulle förverkligas. Det räcker att han funnit gärnings- omständigheten vara praktiskt taget säker eller effekten praktiskt taget oundvik- lig.
Likgiltighetsuppsåtet
Likgiltighetsuppsåt till en viss effekt eller en viss gärningsomständighet förut- sätter att gärningsmannen insett att det förelåg en risk för en sådan effekt eller gärningsomständighet. Det innebär att gärningsmannen skall ha tagit en med- veten risk i förhållande till effekten eller gärningsomständigheten. I situationer av omedvetet risktagande – dvs. där man endast borde ha förstått att handling- en var förenad med en risk för en viss effekt eller gärningsomständighet – är likgiltighetsuppsåt, liksom annat uppsåt, uteslutet (jfr NJA 2005 s. 732).
Nästa steg i prövningen avser en bedömning av vilken attityd gärningsmannen hade till effekten eller gärningsomständigheten vid gärningsögonblicket. En- dast om han eller hon haft en positiv eller i vart fall likgiltig inställning till ef- fektens förverkligande eller att gärningsomständigheten förelåg ska gärningen bedömas som uppsåtlig. Det avgörande är att förverkligandet av effekten eller förekomsten av omständigheten, vid gärningstillfället inte utgjorde ett för gär- ningsmannen relevant skäl för att avstå från gärningen. Handlade han eller hon i förlitan på att effekten inte skulle inträffa eller att gärningsomständigheten inte förelåg är uppsåt således uteslutet (jfr NJA 2004 s. 176). I NJA 2004 s. 176 lägger Högsta domstolen också fast riktlinjer för bevisbedömningen.
Något om uppsåtskravet vid bedrägeri
För ansvar för bedrägeri krävs att den tilltalade genom vilseledande förmått någon till handling eller underlåtenhet, som innebär vinning för gärningsman- nen och skada för den vilseledde eller någon i vars ställe denne är.
När det gäller den subjektiva sidan uttalas i brottsbalkskommentaren att för bedrägeriansvar krävs uppsåt, som täcker vad som fordras enligt de objektiva rekvisiten för brottet. Vilseledandet och den härav framkallade dispositionen ska vara täckta av full insikt eller likgiltighetsuppsåt. Vidare ska kravet på för- mögenhetsöverföring vara täckt av direkt uppsåt, indirekt uppsåt eller likgiltig- hetsuppsåt. Utgångspunkten för uppsåtsbedömningen bildar de objektiva brottsrekvisitens uppfyllande i det enskilda fallet. Att den tilltalade själv säger sig ha saknat uppsåt att åstadkomma skada utesluter inte att skada förelegat, eftersom det är möjligt att den tilltalade uppfattar det objektiva skaderekvisitet på ett felaktigt sätt. Han tror t.ex. att skada inte skulle föreligga, om dispositio- nen inte medfört skada på sikt (Brottsbalken – En kommentar på Internet, 9 kap. 1 §).
Min bedömning
I gärningsbeskrivningen påstås att L varit medveten om att checken var för- falskad. Det hävdas således att L insett att checken var förfalskad, eller med andra ord att hon haft insiktsuppsåt till denna omständighet.
L har vid sitt besök i banken begärt inlösen av en förfalskad check. Vid detta tillfälle har hon till banktjänstemannen uppgett att checken avsåg försäkrings- ersättning som fallit ut för hennes barn.
L hävdar att hennes kontaktman i Dubai cirka tio dagar innan checken kom till banken hade uppgett att det skulle sättas in pengar på hennes bankkonto. Sam- tidigt uppger hon att hon vid sitt besök i banken inte kunde komma på någon annan förklaring till checken än att hon fått pengar överförda från England på grund av att hennes före detta make tecknat försäkringar för deras gemensam- ma barn och att försäkringarna fallit ut. Detta trots att L inte ens synes vara säker på att det över huvud taget fanns några sådana försäkringar. Checken var
utställd av ”K Haria trustee of Jetworld Travel Limited”. Jetworld Travel Ltd är i resebranschen. Namnet leder knappast tankarna till ett försäkringsbolag.
I målet är utrett att banktjänstemannen muntligen informerade L om att hon kunde bli återbetalningsskyldig gentemot banken om det var något fel på checken. Vidare framgår tydligt av den handling benämnd ”VALUTAKÖP – CHECKAR” som upprättades av banken och som L fick en kopia av att sälja- ren av checken var skyldig att till banken återbetala checkbeloppet i det fall banken inte erhöll betalning för checken från trassatbanken (se förundersök- ningsprotokollet, tab 5, s. 46).
Checken belöpte på 40 000 GBP vilket motsvarade 524 000 SEK. Det faktum att L kunde bli återbetalningsskyldig om det var något fel på checken borde rimligen, om hon verkligen trodde att det kunde vara fråga om utbetalning av försäkringsersättning, ha föranlett henne att innan hon begärde inlösen av checken försäkra sig om att så verkligen var fallet. Hon gjorde emellertid inga sådana kontroller och har inte heller uppgett att hon efter besöket på banken kontaktade den före detta maken eller barnen angående försäkringen och det avsevärda belopp som utbetalats till henne.
L har uppgett att hon inom 24 timmar efter besöket på banken fick klart för sig att checken avsåg något helt annat än vad hon uppgett för banken. Dagarna efter att checkbeloppet sattes in på Ls bankkonto har hon vid två tillfällen gjort utbetalningar om sammanlagt 441 050 kronor. Några dagar senare ringde ban- ken upp L och berättade att checken inte gått igenom kontrollen och att hon därför blivit återbetalningsskyldig gentemot banken. Beskedet föranledde inte L att återbetala något av de medel hon fortfarande hade kvar på sitt konto. I stället påstod hon att hon redan skickat pengarna vidare till sina barn. L fortsat- te sedan att använda sig av pengarna. Vid sina senare kontakter med banken höll L länge fast vid att pengarna gått till hennes barn. Först efter att banken cirka nio månader efter det att checken lösts in mera handfast tog upp frågan om återbetalning ändrade hon sig och hävdade att pengarna gått till en invester- ing i Taiwan.
Enligt L visste hon inte vad hon skulle investera i. Det diskuterades inte hur mycket pengar hon skulle investera eller vilket belopp hon skulle få låna. Inte heller diskuterades ränta, säkerhet eller återbetalningsvillkor. L säger sig inte ha fått några kvitton på de pengar hon förde över till Taiwan. Inte heller har hon sparat någon E-postkorrespondens med sin kontaktman i Dubai eller med långivaren i Storbritannien.
Ls egna uppgifter om bakgrunden till att hon tillställdes checken får betraktas som knapphändiga och annan utredning saknas. Som framgår av den fortsatta framställningen måste emellertid underinstansernas domar tolkas så att domsto- larna har funnit övertygande bevisning för att L när hon begärde att checken
skulle lösas in insåg att den var förfalskad. I detta ligger att hon i vart fall får anses ha varit praktiskt taget säker i aktuellt avseende. På det material som jag har tillgång till har jag inte anledning att ifrågasätta domstolarnas bedömning i detta avseende, som alltså grundas på vad som förevarit vid de muntliga för- handlingarna. Jag har således anledning att utgå ifrån att L har handlat med insiktsuppsåt i förhållande till att hon vilseledde banken angående checkens äkthet när hon begärde inlösen av den. Vid detta förhållande måste hon också ha insett att banken genom vilseledandet förmåtts att köpa checken av henne och att banken därigenom löpte en beaktansvärd risk för slutlig förlust. Hon har därför också handlat med insiktsuppsåt i förhållande till att bankens disposition innebar en förmögenhetsöverföring. I vart fall har hon insett att det förelåg en risk för att bankens hantering av den förfalskade checken skulle innebära vin- ning för henne och skada för banken. Förverkligandet av denna risk kan inte anses ha utgjort ett relevant skäl för L att avstå från att lösa in checken. L har därför vid gärningstillfället i vart fall varit likgiltig till att bankens disposition innebar en förmögenhetsöverföring.
Frågan om prövningstillstånd Prejudikatdispens
Domstolarnas bevisvärdering
L hävdar att hovrätten ansett att för det fall en förfalskad check presenteras så föreligger uppsåt att vilseleda om inte någon annan omständighet talar emot detta och att det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att pröva om detta är ett riktigt sätt att resonera.
Tingsrätten uttalar att de omständigheter L redogjort för, bl.a. att hon trodde att checken avsåg utbetalning från en engelsk försäkring, framstod som osannolika och om de varit riktiga i vart fall borde ha föranlett henne att före inlösen av checken undersöka var betalningen kom ifrån. Vidare konstaterades det vara ostridigt att L på banken fick upplysning om sin eventuella återbetalningsskyl- dighet. Redan detta ansågs tala för att hon haft uppsåt att vilseleda banken.
Tingsrätten redovisar sedan Ls handlande i tiden efter besöket på banken, bl.a.
hennes två uttag på 441 050 kronor och att hon använt pengarna även efter att hon fått besked om att checken saknade täckning och att återbetalningsskyldig- het uppkommit för henne. I anslutning härtill uttalar tingsrätten att det alltså inte finns någon omständighet som talar för att hon inte haft uppsåt att vilsele- da banken och tillägna sig pengarna varför hon inte kan undgå ansvar för be- drägeri.
Hovrätten konstaterar att L har företett och begärt inlösen av en check som var förfalskad. Av skäl tingsrätten anfört saknas enligt hovrätten skäl att betvivla att L när hon begärt inlösen av checken har vetat att denna varit förfalskad och att hon uppsåtligen vilselett banken i enlighet med den åtalade gärningen.
För fällande dom i enlighet med åtalet krävs att det är ställt utom rimligt tvivel att L när hon begärde inlösen av checken insåg att den var förfalskad. Jag delar i och för sig Ls uppfattning att såväl tingsrättens som hovrättens domskäl kan ge intryck av att domstolarna tillämpat någon form av lägre beviskrav. Det måste emellertid enligt min mening förutsättas att beviskravet i brottmål är välbekant för tingsrätten och hovrätten. Domstolarna måste därför rimligtvis ha funnit det ställt utom rimligt tvivel att L när hon begärde inlösen av checken insåg att den var förfalskad även om detta inte klart och tydligt återspeglas i domskälen.
Vid bevisvärderingen ska självfallet samtliga relevanta omständigheter vägas in. Såväl de omständigheter som talar för att L insåg att checken var förfalskad som omständigheter som talar emot detta ska således beaktas. Hovrätten hänvi- sar till de skäl tingsrätten anfört. Här bör noteras att tingsrätten i domen inte tar uttrycklig ställning till om L insett att checken var förfalskad. Tingsrättens re- sonemang leder direkt fram till slutsatsen att L haft uppsåt att vilseleda banken och tillägna sig pengarna. Tingsrätten redovisar för övrigt inte vilken form av uppsåt man funnit att L handlat med. Domen är således inte helt tydlig när det gäller uppsåtsbedömningen och hur bevisningen värderats i nu aktuellt avseen- de.
Som nämnts redovisar tingsrätten en rad omständigheter som talar för att L handlat med uppsåt att vilseleda banken och uttalar samtidigt att det inte finns någon omständighet som talar för att hon inte haft sådant uppsåt. Hovrättens hänvisning till de skäl tingsrätten anfört måste rimligen avse dessa sakomstän- digheter. Dessa omständigheter sammantagna får därför anses leda hovrätten fram till att det är ställt utom rimligt tvivel att L när hon begärde inlösen av checken insåg att den var förfalskad. Enligt min uppfattning har hovrätten såle- des inte, som L påstår, utgått ifrån att för det fall en förfalskad check presente- ras så föreligger uppsåt att vilseleda om inte någon annan omständighet talar emot detta.
L hävdar att det faktum att hon presenterade checken i den bank där hon är kund talar emot att hon handlat med uppsåt. I detta sammanhang kan nämnas att tingsrätten funnit utrett att anledningen till att banken hanterade checken och gjorde en utbetalning till L var att hon var känd i banken. Detta förhållande anses således ha utgjort en förutsättning för att banken skulle köpa checken av henne.
Vidare hävdar L att bankpersonalen, som hon uppfattade saken, uppgav att checken skulle skickas för kontroll till Stockholm, att det kunde ta någon vecka innan pengarna var disponibla samt att om något var fel så kunde L bli återbe- talningsskyldig. Enligt L hade bankens rimliga förfarande varit att skicka checken för inkasso då denna i sådant fall inte hade kommit att inlösas. I sam-
manhanget kan konstateras att det enligt domstolarna varit ostridigt att L vid det första besöket på banken upplysts om att hon kunde bli återbetalningsskyl- dig om det var något fel på checken. I detta ligger att domstolarna funnit att L haft klart för sig att banken omedelbart köpt checken av henne. Vid detta för- hållande saknar det för bedömningen av de frågor som är aktuella i målet bety- delse hur banken borde ha hanterat checken.
Insiktsuppsåtet
Det är nu nästan fem år sedan Högsta domstolen i NJA 2004 s. 176 utförligt redovisade sin syn på uppsåtets nedre gräns. Avgörandet har sedan komplette- rats genom ytterligare ett antal avgöranden. Det kan emellertid fortfarande fin- nas skäl för Högsta domstolen att pröva ytterligare mål i syfte att klargöra hur likgiltighetsuppsåtet skall tillämpas i situationer där inte de hittills meddelade domarna ger tillräcklig vägledning.
Som framgått i det föregående har emellertid hovrätten funnit att L har begått gärningen med insiktsuppsåt. Om Högsta domstolen skulle dela denna uppfatt- ning så kommer frågan om L handlat med likgiltighetsuppsåt inte att prövas i målet.
När det gäller insiktsuppsåtet och vilken bevisning som ska krävas för att så- dant uppsåt ska anses föreligga finns enligt min uppfattning inga principfrågor som det vore värdefullt att få besvarade av Högsta domstolen. Det är här fråga om en mera traditionell bevisvärdering där domstolen utifrån samtliga relevan- ta omständigheter får ta ställning till om det är ställt utom rimligt tvivel att L har handlat med insikt om att checken var falsk, att banken genom vilseledan- det förmåtts att köpa checken och att detta inneburit förmögenhetsöverföring.
Den nu aktuella typen av bevisfrågor är generellt sett inte lämpade för en pröv- ning av Högsta domstolen. Det finns enligt min uppfattning inte heller något moment i hovrättens nu aktuella bevisvärdering som gör att det finns anledning att räkna med att ett avgörande av Högsta domstolen skulle vara av vikt för ledning av rättstillämpningen.
Likgiltighetsuppsåtet
Som nämnts kommer frågan om L handlat med likgiltighetsuppsåt inte att prö- vas om Högsta domstolen i likhet med hovrätten skulle finna att hon handlat med insiktsuppsåt. Redan av denna anledning saknas skäl att meddela pröv- ningstillstånd avseende frågan om likgiltighetsuppsåt.
Sammantaget anser jag att en prövning av det aktuella målet i Högsta domsto- len inte skulle vara av vikt för ledning av rättstillämpningen.
Extraordinär dispens
I Ls överklagande kritiseras hovrättens bevisvärdering avseende frågan om L agerat med erforderligt uppsåt. Även om L inte påstår att det finns skäl för
Högsta domstolen att meddela extraordinär dispens vill jag ändå något beröra denna fråga.
Prövningstillstånd får enligt 54 kap. 10 § första stycket 2 rättegångsbalken meddelas om det finns synnerliga skäl för en sådan prövning, såsom att det finns grund för resning eller att domvilla förekommit eller att målets utgång i hovrätten uppenbarligen beror på grovt förbiseende eller grovt misstag.
I propositionen till den nu aktuella bestämmelsen uttalades att utrymmet för prövningstillstånd vid sidan av prejudikatdispensen bör vara ytterst begränsat.
De fall som kan komma i fråga är resningsfallen och därmed jämförbara myck- et sällsynta situationer. Vidare angavs att prövningstillstånd bör kunna medges i den utsträckning som de extraordinära rättsmedlen kan tillämpas. Den närma- re innebörd som resnings- och domvillogrunderna getts i praxis bör vara vägle- dande också inom den ordinära fullföljdens ram (se prop. 1971:45, s. 90 f).
Enligt 59 kap 1 § första stycket 3 rättegångsbalken skall, efter klagan av den vars rätt berörs, en dom som vunnit laga kraft undanröjas på grund av domvilla om domen är så oklar eller ofullständig att det inte framgår av den, hur rätten dömt i saken. Fitger uttalar att bestämmelsen avser domslutet och att domskä- len endast omfattas i det fall att de har betydelse när det gäller att fastställa vad domen sakligt sett innebär. Enligt Fitger kan man med hänsyn till den betydel- se för tilltron till rättssäkerheten som domskälen har i ett modernt samhälle hävda att även flagranta brott mot reglerna om att en dom ska motiveras utgör klara rättegångsfel enligt paragrafens fjärde punkt, men därmed är ju inte sagt att domvillobesvär kan bifallas (Fitger, Rättegångsbalken – En kommentar på Internet, 59 kap 1 §).
I sammanhanget bör också nämnas att den grundläggande rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 6:1 i Europakonventionen anses innefatta ett krav för domstolar att motivera sina domar och beslut. Europadomstolen har uttalat att de nationella domstolarna måste tillräckligt klart upplysa om grunderna för sina avgöranden. Enligt Danelius skulle det emellertid gå för långt att generellt krä- va en detaljerad motivering för beslut (Danelius, Mänskliga rättigheter i euro- peisk praxis, 3 uppl., s. 257 ff).
Enligt 59 kap 1 § första stycket 4 rättegångsbalken skall, efter klagan av den vars rätt berörs, en dom som vunnit laga kraft undanröjas på grund av domvilla bl.a. om det i rättegången förekommit ett grovt rättegångsfel som kan antas ha inverkat på målets utgång.
Enligt 58 kap. 2 § 5 rättegångsbalken får resning till en tilltalads förmån bevil- jas om den rättstillämpning, som ligger till grund för domen, uppenbart strider mot lag. I Fitger uttalas att det i förarbetena till bestämmelsen som ett exempel på en uppenbart oriktig rättstillämpning anförs att domstolen förbisett eller
uppenbart misstolkat en gällande lagbestämmelse. Ett annat redovisat exempel är att domstolen tillämpat en ny lag som i det föreliggande fallet inte varit till- lämplig i stället för en gammal lag eller omvänt. Även om rättstillämpningen inte innefattar ett uppenbart förbiseende eller misstag borde den ifrågavarande resningsgrunden kunna åberopas om det är fråga om en rättstillämpning som vid resningsfrågans bedömande klart och oemotsägligt framstår som oriktig (se Fitger, Rättegångsbalken – En kommentar på Internet, 58 kap. 2 § första styck- et 5).
Som nämnts anser jag att tingsrättens och hovrättens domskäl kan ge intryck av att domstolarna inte tillämpat det gängse beviskravet i brottmål. Trots detta måste domstolarna enligt min uppfattning ha funnit det ställt utom rimligt tvi- vel att L när hon begärde inlösen av checken insåg att den var förfalskad. Hov- rättens rättstillämpning framstår därför enligt min mening inte klart och oemot- sägligt som oriktig. Det finns därför inte skäl att meddela extraordinär dispens på den nu aktuella resningsgrunden.
Hovrättens domskäl är inte helt tydliga när det gäller uppsåtsbedömningen och bevisvärderingen. Eftersom bestämmelsen om domvilla i 59 kap 1 § första stycket 3 rättegångsbalken avser domslutet kan domen inte anses som så oklar eller ofullständig att det inte av den framgår hur rätten dömt i saken. Det finns därför inte heller skäl att meddela extraordinär dispens på den nu aktuella domvillogrunden.
Vidare anser jag att den otydlighet som hovrättens domskäl innefattar inte kan anses utgöra ett sådant åsidosättande av skyldigheten att motivera domar att hovrättens utformning av domen kan anses innefatta ett rättegångsfel. Domskä- len får också anses upplysa om grunderna för avgörandet på ett så pass klart sätt att hovrätten inte har kränkt rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 6 Europakonventionen. Med anledning härav anser jag att det inte heller av detta skäl finns skäl att meddela extraordinär dispens.
Sammanfattningsvis avstyrker jag prövningstillstånd.
Bevisning m.m.
Jag ber att få avvakta med bevisuppgift och synpunkter på målets fortsatta handläggning till dess att Högsta domstolen har fattat beslut i tillståndsfrågan.
Redan nu vill jag emellertid peka på att målet, för det fall Högsta domstolen skulle komma att meddela extraordinär dispens, bör återförvisas till hovrätten för ny prövning.
Anders Perklev
Lars Persson
Kopia till:
Utvecklingscentrum Stockholm
Åklagarkammaren i Linköping (203A-571-06)
