MH ./. riksåklagaren ang. grovt bedrägeri
(Hovrättens för Nedre Norrland dom den 7 oktober 2011 i mål B 830-10)
Högsta domstolen har förordnat att riksåklagaren ska inkomma med svarsskri- velse i målet. Jag vill anföra följande.
Inställning
Jag bestrider ändring av hovrättens dom och anser att det inte finns skäl att meddela prövningstillstånd i målet.
Bakgrund
Tingsrättens dom
Tingsrätten dömde MH för grovt bedrägeri till fängelse 1 år 6 månader. Vidare förpliktades MH att utge skadestånd till AcadeMedia Eductus AB (AcadeMe- dia) med ett visst angivet belopp.
I tingsrättens dom har under rubriken ”Bakgrund” noterats att AcadeMedia bedriver utbildningsverksamhet, i huvudsak yrkesförberedande utbildningar åt bl.a. Arbetsförmedlingen. MH började arbeta åt AcadeMedia år 2003/2004.
Hon var utbildningskonsult och fungerade som lärare på uppdrag och fakture- rade AcadeMedia för det arbete hon utförde åt bolaget. År 2005 blev MH del- tidsanställd som projektledare hos AcadeMedia. Till en början var hon anställd på 20 procent, men anställningsgraden ökade efterhand och omfattade i maj 2006 90 procent. Från och med den 1 september 2006 innehade MH en anställ- ning som projektledare med en tjänstgöringsgrad på 100 procent. Senare under hösten anställdes hon som platschef på företagets lokalkontor i Sundsvall, även det med en tjänstgöringsgrad på 100 procent.
Åtalet mot MH avsåg att hon under tiden från den 1 maj 2006 fram till den 4 februari 2008 genom vilseledande förmått personal vid AcadeMedia att via
Högsta domstolen Box 2066
103 12 STOCKHOLM
Postadress Gatuadress Telefon E-post
Box 5553
114 85 STOCKHOLM
Östermalmsgatan 87 C, 3 tr. 010 – 562 50 00
Telefax
010 – 562 52 99
registrator@aklagare.se
Webbadress
www.aklagare.se
bank- och plusgiro föra över sammanlagt 1 032 623 kronor till henne. Vilsele- dandet angavs ha bestått i att hon genom två enskilda firmor oriktigt fakturerat AcadeMedia för olika rekryterings- och utbildningsinsatser samt kontrollsigne- rat merparten av fakturorna utan att ha rätt till det.
I tingsrätten förnekade MH gärningarna och hävdade sammanfattningsvis att de fakturerade beloppen avsåg arbete hon utfört som konsult och haft rätt att fakturera vid sidan av anställningen.
I tingsrätten hördes flera befattningshavare hos AcadeMedia; bl.a. hördes den före detta regionchefen LO, den före detta personalchefen MN och den verk- ställande direktören JJ. Tingsrätten fann, genom de bestämda uppgifter som främst dessa tre lämnat, det utrett att MH inte haft någon rätt att fakturera vid sidan av anställningen. Genom vad främst den före detta regionchefen LO och den verkställande direktören JJ redovisat fann tingsrätten vidare klarlagt att MH informerats om att hon saknade rätt att fakturera för undervisning och lik- nande arbete vid sidan av heltidstjänstgöringen. Tvärtom skulle hon, enligt vad främst LO redogjort för utföra sådant arbete i anställningen för att hennes tjänst över huvud taget skulle vara motiverad och bolaget kunna bära den lön hon fått. Tingsrätten fann också ställt utom rimligt tvivel att MH med uppsåt faktu- rerat för arbete som hon inte alls utfört eller som hon annars haft att utföra en- ligt anställningsavtalet.
Tingsrättens slutsats var att MH vilselett AcadeMedia att till henne utbetala sammanlagt 1 032 623 kronor. Förfarandet angavs ha inneburit vinning med samma belopp för MH och motsvarande skada för AcadeMedia.
Hovrättens dom
Hovrätten ändrade tingsrättens dom i ansvarsdelen på så sätt att hovrätten dömde MH för grovt bedrägeri avseende fakturor upprättade under tiden 15 november 2006 – 17 december 2007 och vidare för försök till grovt bedrägeri avseende faktura upprättad den 28 januari 2008 samt bestämde fängelsestraf- fets längd till 1 år 3 månader. I skadeståndsdelen ändrades tingsrättens dom på så sätt att det belopp MH förpliktades utge till AcadeMedia bestämdes till 797 148 kronor jämte ränta.
Hovrätten ansåg det inte utrett att MH inte undervisat i den omfattning hon gjort gällande och som framgår av de fakturor som åberopats i målet. Vid sin fortsatta prövning utgick hovrätten således från att MH haft dessa utbildnings- timmar.
Hovrätten övergick sedan till frågan om MH vid sidan av sin anställning haft rätt att fakturera AcadeMedia för utbildningsinsatserna eller om de ingått i hennes ordinarie arbetsuppgifter och, för det fall hon inte haft rätt att fakturera, hennes insikt om detta.
Enligt hovrätten vann MHs påstående om att hon haft rätt att fakturera utbild- ningsinsatser under den tid hon haft en deltidstjänst stöd av vad AcadeMedias före detta regionchef LO uppgett. Den fakturerbara delen skulle endast röra en mindre arbetsinsats, ungefär en dag per vecka. Av utredningen framgick att MH, när hon arbetade 90 procent, hade fakturerat i genomsnitt för cirka 10,5 timmar per vecka. Vidare konstaterades att någon närmare utredning om huruvida det funnits någon klar begränsning av hur mycket tid MH kunde fak- turera inte hade presenterats i målet. Mot hennes bestridande fann hovrätten därför att det inte kunde anses visat att hon inte haft rätt att fakturera i den om- fattning som skett under den aktuella tiden. Åtalet ogillades därför i denna del.
Vad sedan gäller frågan om MHs rätt att fakturera under den tid hon haft en heltidstjänst inleder hovrätten enligt följande.
MH har hävdat att det inte ingått i hennes anställning som platschef att bedriva utbildning och att de uppgifter som ålegat henne som platschef varit så omfat- tande att hon inte heller inom den tjänsten har haft möjlighet att hålla några ut- bildningar. MH har vidare gjort gällande att AcadeMedia bedrev utbildning med enbart konsulter eftersom verksamheten var sådan att det var de olika uppdragen som bestämde vilken kompetens som krävdes av lärarana. Hon har också hävdat att AcadeMedia som ett marknadsföringsargument förde fram att utbildningen skulle genomföras av utomstående konsulter eftersom det ledde till större flexibi- litet och högre kvalite´ och att AcadeMedia också fått många av sina uppdrag just på grund av att man anlitat utomstående konsulter.
Såväl verkställande direktören JJ som regionchefen LO har sett det som själv- klart att det i arbetsuppgifterna för en platschef vid ett mindre kontor har ingått allt från att hålla ihop verksamheten på kontoret till att undervisa och genomföra lektioner. Enligt LO pratade han även med MH om att hon skulle göra vissa ut- bildningsinsatser för att fylla heltidstjänsten och att allt arbete hon utförde år AcadeMedia i Sundsvall skulle ingå i den heltidstjänst hon fick.
Av MHs anställningsbevis framgår inte vilka arbetsuppgifter som skulle ingå i hennes tjänst som platschef. Det har dock av utredningen som åberopats i målet inte framkommit något som talar emot att utbildning kunde ingå i en platschefs arbetsuppgifter. OA som varit platschef på ett mindre kontor, har visserligen uppgett att det inte hade ingått i hans arbetsuppgifter att undervisa men att detta kan ha haft sin förklaring i att han inte hade rätt kompetens för de utbildningar de bedrev. HG däremot har uppgett att det i hennes arbetsuppgifter som platschef vid ett mindre kontor ingick undervisningsinsatser i mån av tidsutrymme och uti- från de kvalifikationer hon hade.
Av lydelsen i anbudet ”butikssäljare fackhandel Västernorrlands län” från mars 2006, vilket MH åberopat i målet, går inte att dra den slutsatsen att AcadeMedia enbart bedrev undervisning genom konsulter som MH påstått. I anbudet anges bl.a. att MH arbetat på AcadeMedia Eductus under drygt ett år som lärare och att hon under åren 2004-2005 haft utbildningar åt AcadeMedia Eductus. Lydelsen överensstämmer i stället med LOs uppgift om att referensuppgifterna hänsyftar på tid tillbaka då hon arbetade som konsult. Även om IW uppgett att Arbetsför- medlingen tyckte att det var väldigt bra och mer flexibelt med konsulter än fast
anställda kan det inte anses visat att just det var en avgörande del i AcadeMedias marknadsföring och som lett till att de fått uppdragsutbildningsuppdrag.
MHs påståenden om att utbildningsinsatser inte skulle ingå i hennes arbetsupp- gift som platschef och företagets användning av enbart konsulter i undervisning vinner således inte något stöd i den utredning som åberopats i målet.
Hovrätten uttalar därefter att om det varit så som MH hävdar att hon haft rätt att fakturera vid sidan av sin heltidstjänstgöring är hennes agerande i många hänseenden mycket märkligt. Under den tid MH hade en deltidstjänst fakture- rade hon från en enskild firma med sitt eget personnummer som organisations- nummer. På fakturan angavs vidare hennes hemadress samt ett bankgironum- mer. Efter att MH erhållit heltidsanställning och blivit platschef ändrade hon sina fakturor. Som utställare angavs en förkortning av det tidigare registrerade namnet på hennes enskilda firma och hennes mosters personnummer angavs som organisationsnummer. Vidare angavs adressen till den butik hon tidigare drivit samt ett plusgironummer. MHs namn är felstavat på flera av dessa faktu- ror. På flera fakturor har MH angett ”upplägg i samråd med NP/MH”. NP har dock uppgett att hon inte har någon aning om vad fakturorna avsett. Hovrätten anser det vidare mycket märkligt att HF, som var den som skötte posthante- ringen på kontoret inte kände till att MH hade ett företag vid sidan av anställ- ningen från vilket hon fakturerade företaget. Av förhöret med den före detta regionchefen LO framgår att han vid flera tillfällen tagit upp de höga konsult- kostnaderna med MH, som lovat att se över dessa, dock utan att för honom uppge att hon själv var ansvarig för en stor del av dessa. Enligt hovrätten är det med hänsyn till det anförda klart att MH förstått att hon inte fick fakturera för verksamhet vid sidan av sin heltidsanställning.
Sammanfattningsvis uttalas att hovrätten funnit det utrett att MH var medveten om att allt arbete, inklusive utbildning, som hon utförde åt företaget ingick i hennes anställning och att hon därmed inte heller hade rätt att fakturera för de utbildningsinsatser hon utfört.
Överklagandet till Högsta domstolen
MH yrkar att Högsta domstolen ogillar såväl åtalet som den i målet förda ska- deståndstalan i dess helhet.
Enligt MH har åklagaren, mot hennes förnekande, inte förmått visa att hon gjort sig skyldig till brott i något avseende. Den fakturering som ägt rum har motsvarats av faktiskt utfört arbete och har inte legat inom ramen för den tjänst MH haft. Under alla förhållanden har hon varit övertygad om sin rätt att debi- tera arbetsgivaren för utfört arbete.
Hovrätten har funnit att det arbete MH utfört ingått i hennes tjänsteåligganden och att detta stått klart för henne. Enligt MH är denna slutsats av flera skäl inte förenlig med processmaterialet och baseras till stor del på en bristfällig analys
och svårförståeliga misstag i samband med bevisvärderingen. Såväl den skrift- liga dokumentationen som omständigheterna i övrigt talar med styrka för det motsatta förhållandet.
MH lyfter bl.a. fram att
hon inte haft reglerad arbetstid,
den befattningsbeskrivning som gällt för tjänsten inte ger stöd för på- ståendet att faktiskt genomförande av undervisning ingått i tjänsteupp- gifterna,
genomförande av undervisning ingick inte i den 90-procentiga tjänst som föregick heltidsanställningen,
frågan om MH eller en annan konsult genomfört utbildningen var kost- nadsneutral för AcadeMedia,
den stora omfattningen av den fakturerade utbildningen innebär att den rimligen inte kan ha ingått i tjänsten,
vittnet OA, som haft en likartad tjänst, har uppgett att undervisning inte ingick i hans tjänst. Hovrättens bevisvärdering är i detta avseende mycket anmärkningsvärd,
AcadeMedia använt anlitandet av konsulter som ett marknadsföringsar- gument mot presumtiva beställare. Hovrätten har anfört att det inte kan anses visat att ”det var en avgörande del i AcadeMedias marknadsfö- ring och som lett till att de fått uppdragsutbildningsuppdrag”. Formule- ringen utvisar att hovrätten placerat bevisbördan på den tilltalade,
av tre, i målet inte tidigare redovisade, tilldelningsbeslut med länsar- betsnämnden som uppdragsgivare, framgår att den viktade betydelsen av de lärarresurser AcadeMedia redovisat under anbudsgivningen till 20 procent varit avgörande för bedömningen. I samtliga tre beslut talas om erbjudna lärare ”med pedagogisk kompetens som är aktiva inom sina respektive ämnesområden”,
MH inte har försökt dölja faktureringen, hovrätten har missuppfattat ett flertal omstämndigheter och underlåtit att under förhandlingen utreda frågor som sedan kommit att tillmätas betydelse i domen.
När det gäller frågan om prövningstillstånd hävdar MH att hovrättens dom bas- eras på flera grova misstag. Hovrätten har bl.a. felaktigt placerat bevisbördan på MH och underlåtit att genom aktiv processledning utreda frågor som senare
tillmätts betydelse i domen. Vidare har hovrätten grovt feltolkat innebörden av vittnesförhöret med OA. MH gör vidare gällande att det föreligger grund för resning på grund av de av henne nu ingivna tilldelningsbesluten. Hovrätten har uppenbart fäst stor vikt vid sin slutsats att företaget inte haft den aktuella in- riktningen, vilket motbevisas av de nu ingivna tilldelningsbesluten.
Grunder
Extraordinär dispens
Den rättsliga regleringen
Prövningstillstånd får enligt 54 kap. 10 § första stycket 2 rättegångsbalken meddelas om det finns synnerliga skäl för en sådan prövning, såsom att det finns grund för resning eller att domvilla förekommit eller att målets utgång i hovrätten uppenbarligen beror på grovt förbiseende eller grovt misstag.
I propositionen till den nu aktuella bestämmelsen uttalades att utrymmet för prövningstillstånd vid sidan av prejudikatdispensen bör vara ytterst begränsat.
De fall som kan komma i fråga är resningsfallen och därmed jämförbara myck- et sällsynta situationer. Vidare angavs att prövningstillstånd bör kunna medges i den utsträckning som de extraordinära rättsmedlen kan tillämpas. Den när- mare innebörd som resnings- och domvillogrunderna getts i praxis bör vara vägledande också inom den ordinära fullföljdens ram (se prop. 1971:45, s. 90 f).
Resning till en tilltalads förmån får enligt huvudregeln i 58 kap 2 § 4 rätte- gångsbalken beviljas, om någon omständighet eller något bevis som inte tidi- gare har förebringats åberopas och dess förebringande sannolikt skulle ha lett till att den tilltalade frikänts eller till att brottet hänförts under en mildare straffbestämmelse än den som tillämpats. Även om det inte föreligger någon sådan sannolikhet, får resning enligt samma punkt beviljas om det, med hänsyn till vad sålunda och i övrigt förekommer, finns synnerliga skäl att på nytt pröva frågan om den tilltalade har förövat det brott för vilket han dömts (den s.k. till- äggsregeln).
När det gäller huvudregeln uttalar Lars Welamson/Johan Munck att sannolik- hetskravet inte hänför sig till ett visst rättsfaktum utan till en viss bedömning.
Vad som ska prövas är vad utgången sannolikt skulle ha blivit om omständig- heten eller beviset hade förebragts i rättegången. Welamson/Munck konstaterar att oriktig bevisvärdering i och för sig inte är resningsgrund och att det nya materialet alltså måste ha ett visst bevisvärde. Vidare måste det nya materialet sättas i relation till värdet av den tidigare förebragta bevisningen. Ju mera över- tygande den tidigare förebragta bevisningen till stöd för domen ter sig, desto större krav måste ställas på det nya materialet för att resning ska komma i fråga
(se Welamson/Munck, Processen i hovrätt och Högsta domstolen, Rättegång VI, Upplaga 4, 2011, s. 201).
Syftet med tilläggsregeln var enligt förarbetena att, särskilt i grova brottmål, resning i enstaka fall skulle kunna beviljas ”även då de nya omständigheterna eller bevisen icke äro av den styrka att de sannolikt skulle ha lett till annan ut- gång i skuldfrågan men de likväl äro ägnade att framkalla tvivelsmål om do- mens riktighet i detta avseende” (se Welamson/Munck, a.a., s. 203).
Enligt 54 kap. 10 § första stycket 2 rättegångsbalken får prövningstillstånd vi- dare meddelas om målets utgång i hovrätten uppenbarligen berott på grovt för- biseende eller grovt misstag. Med att målets utgång i hovrätten uppenbarligen beror på grovt förbiseende eller grovt misstag avses enligt förarbetena att det förekommit ett grovt förbiseende eller grovt misstag med avseende på sakmaterialet. I kravet på att förbiseendet eller misstaget ska vara grovt ligger att det i väsentlig grad ska ha påverkat utgången (prop. 1971:45, s. 91).
Av 59 kap. 1 § första stycket 4 rättegångsbalken följer att dom som vunnit laga kraft, efter klagan av den vars rätt domen rör, ska undanröjas på grund av dom- villa, om det i rättegången förekommit ett grovt rättegångsfel som kan antas ha inverkat på målets utgång.
Enligt 58 kap. 2 § 5 rättegångsbalken får resning till en tilltalads förmån bevil- jas om den rättstillämpning, som ligger till grund för domen, uppenbart strider mot lag. I Fitger uttalas att det i förarbetena till bestämmelsen som ett exempel på en uppenbart oriktig rättstillämpning anförs att domstolen förbisett eller uppenbart misstolkat en gällande lagbestämmelse. Ett annat redovisat exempel är att domstolen tillämpat en ny lag som i det föreliggande fallet inte varit till- lämplig i stället för en gammal lag eller omvänt. Även om rättstillämpningen inte innefattar ett uppenbart förbiseende eller misstag borde den ifrågavarande resningsgrunden kunna åberopas om det är fråga om en rättstillämpning som vid resningsfrågans bedömande klart och oemotsägligt framstår som oriktig (se Fitger, Rättegångsbalken – En kommentar på Internet, 58 kap. 2 § första styck- et 5).
Kort om bevisbörda, beviskrav och bevisvärdering i brottmål
Enligt 35 kap. 1 § rättegångsbalken ska rätten efter samvetsgrann prövning av allt, som förevarit, avgöra, vad i målet är bevisat. Bevisprövningen är således fri. En konsekvens av den fria bevisprövningen är att domstolen har att ta hän- syn till varje omständighet som kan vara ägnad att påverka bedömningen av sakfrågorna. En annan konsekvens av den fria bevisprövningen är att domsto- len har att fritt värdera bevisningens styrka.
I brottmål har åklagaren i regel bevisbördan avseende samtliga de omständig- heter vilka måste föreligga för att den tilltalade ska kunna fällas till ansvar.
Beviskravet i brottmål har Högsta domstolen formulerat så att det för att en tilltalad ska kunna dömas ska vara ”ställt utom rimligt tvivel” att han eller hon gjort sig skyldig till brottet (se t.ex. NJA 1980 s. 725).
I en tidigare upplaga av Rättegång IV resonerar Ekelöf kring bevisbördepro- blematiken utifrån NJA 1932 s. 589. I detta rättsfall hade häradsrätten bifallit ett åtal med motiveringen att den tilltalade ”icke gittat styrka sin i målet gjorda invändning”. Hovrätten fastställde häradsrättens dom. Högsta domstolen änd- rade hovrättens motivering till att ”på grund av omständigheterna i målet den tilltalades invändning inte förtjänade tilltro”. Ekelöf konstaterar att det kan förefalla som om häradsrätten lagt bevisbördan på den tilltalade. Men det är också möjligt att häradsrätten menade detsamma som Högsta domstolen, ehuru den uttryckte sig illa. Häradsrätten kan ha menat att omständigheterna i målet sammantaget utgjorde tillräckligt bevis för att den tilltalades påstående var oriktigt. I så fall grundades emellertid domen inte på att den tilltalade inte full- gjort sin bevisbörda utan på att åklagaren fullgjort sin (se Ekelöf/Boman, Rät- tegång IV, 6 uppl., 1992, s. 115 f).
Min bedömning – bevisbördans placering
För fällande dom i enlighet med åtalet krävs att det är ställt utom rimligt tvivel att MH inte haft rätt att fakturera under den tid hon haft en heltidstjänst och att hennes uppsåt täcker detta förhållande. Vid bevisvärderingen ska självfallet samtliga relevanta omständigheter vägas in. Både de omständigheter som talar för och de omständigheter som talar emot åklagarens påstående ska således beaktas. Åklagaren har bevisbördan i nu nämnt avseende.
MH hävdar att hovrätten felaktigt har placerat bevisbördan på henne. Även om det enligt min mening kan förutsättas att bevisbördans placering i brottmål är välbekant för hovrätten får jag något kommentera MHs påstående.
MH hänvisar i nu aktuellt avseende till att hovrätten i domskälen har anfört att det inte kan anses visat att anlitande av konsulter var en avgörande del i AcadeMedias marknadsföring som lett till att de fått utbildningsuppdrag. Jag får i och för sig medge att hovrättens formulering, sedd isolerad, kan ge ett egendomligt intryck. Den redovisade formuleringen måste emellertid sättas in i sitt sammanhang.
Hovrätten noterar att två av de av åklagaren åberopade vittnena, AcadeMedias verkställande direktör JJ och regionchefen LO, har sett det som självklart att det i arbetsuppgifterna för en platschef vid ett mindre kontor har ingått allt från att hålla ihop verksamheten på kontoret till att undervisa och genomföra lekt- ioner. LO har vidare uppgett att han pratat med MH om att hon skulle göra vissa utbildningsinsatser för att fylla heltidstjänsten och att allt arbete hon ut- förde år AcadeMedia skulle ingå i den heltidstjänst hon fick. Det finns således vittnesbevisning som ger starkt stöd för åklagarens påstående att MH inte haft
rätt att fakturera under den tid hon haft en heltidstjänst och att hennes uppsåt täcker detta förhållande.
Hovrätten övergår därefter till att pröva den motbevisning som MH åberopat.
Tyngden hos denna bevisning måste självfallet värderas med beaktande av den övriga utredningen i målet. MH åberopade i hovrätten förhör med bl.a. vittnet OA. Denne skulle höras om att det inom hans område inte förekom att projekt- ledare undervisade. MH åberopade vidare AcadeMedias anbud ”butikssäljare fackhandel Västernorrlands län” från mars 2006. Anbudet åberopades till styr- kande av att AcadeMedia enbart anlitade konsulter för utbildning och att MH var en av dem. Det är i denna kontext hovrätten använt sig av den ovan nämnda formuleringen. Resonemanget utmynnar i att hovrätten finner att MHs påståen- den om att utbildningsinsatser inte skulle ingå i hennes arbetsuppgifter och att företaget enbart använde konsulter i undervisningen inte vann något stöd i den utredning som åberopats i målet.
Hovrätten uttalar därefter att MHs agerande i många hänseenden måste anses som mycket märkligt om det varit så som hon hävdat att hon haft rätt att faktu- rera vid sidan av sin heltidstjänstgöring. Hennes förfaringssätt talar enligt hov- rätten för att hon velat dölja vem som ställt ut fakturorna. MH har på flera fak- turor angett ”upplägg i samråd med NP/MH”. NP har uppgett att hon inte haft någon aning om vad fakturorna kan ha avsett. Hovrätten anser det vidare mycket märkligt att HF, som var den som skötte posthanteringen på kontoret, inte kände till att MH hade ett företag vid sidan av anställningen från vilket hon fakturerade företaget. Den före detta regionchefen LO uppgav vid förhör att han vid flera tillfällen tagit upp de höga konsultkostnaderna med MH, som lovat att se över dessa, dock utan att för honom uppge att hon själv var ansvarig för en stor del av dessa. Med hänsyn till det anförda fann hovrätten det klart att MH förstått att hon inte fick fakturera för verksamhet vid sidan av sin heltids- anställning.
Hovrätten summerar sin bevisprövning genom konstaterandet att hovrätten således funnit det utrett att MH var medveten om att allt arbete, inklusive ut- bildning, som hon utförde åt företaget ingick i hennes anställning och att hon därmed inte heller hade rätt att fakturera för de utbildningsinsatser hon utfört.
Genomgången av hovrättens domskäl visar enligt min mening att hovrätten vid bevisprövningen i målet har tillämpat de regler om bevisbörda och beviskrav som gäller i brottmål. Bevisbördan har således ålagts åklagaren och hovrätten har funnit det ställt utom rimligt tvivel att MH inte haft rätt att fakturera under den tid hon haft en heltidstjänst och att hennes uppsåt täcker detta förhållande.
Det finns därför inte skäl att meddela extraordinär dispens med anledning av vad MH anfört i nu nämnt avseende.
Min bedömning – vittnesförhöret med OA, m.m.
MH hävdar att hovrätten grovt har feltolkat innebörden av vittnesförhöret med OA. Denne hade en likartad tjänst som MH. Enligt MH var OA mycket tydlig med att undervisning inte ingått i hans tjänst och att några pedagogiska kvalifi- kationer inte efterfrågats i samband med tillsättningen av tjänsten. Det förhål- landet att han kommit att ansvara för utbildningar, där han i och för sig saknat kompetens att undervisa, förändrar inte hans mycket entydiga besked om inne- hållet i tjänsten. Enligt MH är hovrättens bevisvärdering mycket anmärknings- värd och indikerar närmast ett sökande efter stöd för åklagarens påstående trots att vittnesmålet i själva verket är ett starkt stöd för MHs uppfattning.
OA var ett av två vittnen som i likhet med MH innehaft tjänst som platschef för ett av AcadeMedias mindre kontor. Hovrätten uttalar att OA visserligen upp- gett att det inte ingått i hans uppgifter att undervisa men att detta kan ha haft sin förklaring i att han inte hade rätt kompetens för de utbildningar de bedrev.
Det andra vittnet, HG, hade däremot uppgett att undervisningsinsatser ingick i hennes arbetsinsatser i mån av tidsutrymme och utifrån de kvalifikationer hon hade.
Ljudupptagningen från förhöret med OA har avlyssnats. OA berättade att han arbetade för AcadeMedia under åren 2005 – 2007. Företaget fanns inte i Dalar- na när han började och hans uppgift var att etablera företaget där. OA uppgav att det inte ingick i hans arbetsuppgifter att undervisa och att detta kan ha haft att göra med den typ av utbildningar de hade. Framför allt utbildades underskö- terskor och OA hade ingen som helst medicinsk kompetens. Från företagets sida fanns det dock från början, när han anställdes, aldrig med att han skulle undervisa. Företaget hade några utbildningsuppdrag av mera utredande karak- tär som stämde bättre med OAs kompetens. Det hände vid enstaka tillfällen att han vid sjukdom eller annan frånvaro ryckte in och undervisade.
Jag kan inte se att hovrätten vare sig har missuppfattat vad OA sagt eller dragit några felaktiga slutsatser av vad som framkommit vid förhöret.
Inte heller vad MH i övrigt anfört om att hovrätten missuppfattat omständig- heter och underlåtit att genom aktiv processledning utreda frågor som sedan tillmätts betydelse i domen kan enligt min mening utgöra skäl för meddelande av extraordinär dispens.
Min bedömning – de nu åberopade tilldelningsbesluten
MH åberopar i Högsta domstolen tre tilldelningsbeslut fattade av Länsarbets- nämnden i Västernorrlands län. Besluten åberopas till styrkande av att Acade- Media marknadsfört sig med argumentet att utbildningen genomfördes av kon- sulter och att därmed de utbildningsinsatser som MH fakturerat inte ingått i hennes tjänst. Enligt MH bör särskilt noteras att i samtliga tre beslut talas om erbjudna lärare med pedagogisk kompetens som är aktiva inom sina respektive
ämnesområden. Med detta kan inte avses den fast anställda personalen hos an- budsgivaren.
I hovrättens domskäl uttalas att det av AcadeMedias anbud ”butikssäljare fack- handel Västernorrlands län” inte går att dra den slutsatsen att bolaget enbart bedrev undervisning genom konsulter. Vidare uttalas, som framgått i det före- gående, att även om vittnet IW uppgett att Arbetsförmedlingen tyckte att det var väldigt bra och mer flexibelt med konsulter än fast anställda kan det inte anses visat att just det var en avgörande del i AcadeMedias marknadsföring och som lett till att de fått utbildningsuppdrag.
I de tre i Högsta domstolen åberopade tilldelningsbesluten talas, när det gäller AcadeMedias anbud, om ”…mycket bra lärarkompetens med många lärare som är yrkesverksamma inom de ämnesområden de skall undervisa i.”, ”…lärare för de obligatoriska utbildningsavsnitten med pedagogisk kompetens som är aktiva inom sina respektive ämnesområden…” och ”…lärare som är yrkes- verksamma inom sina ämnesområden…”.
Vad som i tilldelningsbesluten lyfts fram som positivt är således att lärarna, i vart fall många av dem, är yrkesverksamma inom de ämnesområden de ska undervisa i. Med denna utgångspunkt torde det däremot i sig vara mindre in- tressant för länsarbetsnämnden vilket eller vilka uppdrags- eller anställningsav- tal som föreligger mellan anbudsgivarna och de lärare som anlitas.
AcadeMedia har huvudsakligen anlitat lärare som varit yrkesverksamma inom sina områden. Den naturliga samarbetsformen har därför varit att träffa kon- sultavtal med dem. MH har däremot innehaft en heltidsanställning hos Acade- Media. Enligt min mening kan det förhållandet att konsultformen valts för de yrkesaktiva lärarna rimligtvis inte innebära att MH, vid sidan av den heltidslön hon uppbar, haft rätt att fakturera bolaget för de utbildningsinsatser hon utför- de.
Bevisvärdet hos de nu åberopade tilldelningsbesluten kan enligt min uppfatt- ning förutsättas vara så begränsat att dess förebringande sannolikt inte skulle ha lett till att hovrätten gjort en annan bedömning vad gäller frågorna om dels MH haft rätt att fakturera under den tid hon innehaft en heltidstjänst, dels hen- nes uppsåt täcker detta förhållande. Tilldelningsbesluten kan inte heller anses utgöra en sådan omständighet som är ägnad att framkalla tvivelsmål om hov- rättens bedömning. Det finns därför inte heller synnerliga skäl för en ny pröv- ning.
Prejudikatdispens
I MHs överklagande hävdas inte att det finns förutsättningar för Högsta dom- stolen att meddela prejudikatdispens. Jag vill ändå kort beröra denna fråga.
Som framgått i det föregående kritiserar MH hovrättens bevisvärdering på ett flertal punkter. Såvitt framgår av domen är hovrättens bevisvärdering noggrant utförd. Bevisfrågor är generellt sett inte lämpade för en prövning av Högsta domstolen. Det finns enligt min uppfattning inte något moment i hovrättens nu aktuella bevisvärdering som gör att en prövning av Högsta domstolen skulle vara av vikt för ledning av rättstillämpningen. Det finns därför inte skäl att meddela prejudikatdispens beträffande bevisfrågorna i målet.
Bevisning
Jag ber att få återkomma med bevisuppgift för det fall Högsta domstolen skulle komma att meddela prövningstillstånd i målet.
Kerstin Skarp
Lars Persson
Kopia till:
Utvecklingscentrum Stockholm
Åklagarkammaren i Sundsvall (AM-22842-08)
