Expressiv icke-röstning: En intern kritik och vidareutveckling av rational choice-teorier om röstning

Expressiv icke-röstning

En intern kritik och vidareutveckling av rational choice-teorier om röstning

Simon Engström

Kandidatuppsats, HT19 Statskunskap C

Statsvetenskapliga institutionen Handledare: Oskar Hultin-Bäckersten Antal sidor: 33

Antal ord: 13 716

Abstract

This study is mainly centred around a twofold theoretical aim, but also pursues a secondary empirical aim. The first part of the theoretical aim is to critically examine and identify problems for previous research within a group of rational choice theories that sets out to explain voter turnout in terms of utility maximisation. A new and seemingly overlooked theoretical approach is then suggested according to which both voting and abstention can be explained primarily by psychological utility, namely in the following way; voters value expressing a political satisfaction when they vote, and abstainers value expressing a political dissatisfaction when they don’t. Three testable hypotheses to that fashion are then suggested. The empirical aim is to investigate whether the suggested theoretical approach and its hypotheses holds up empirically. The results indicate that political abstainers are significantly more dissatisfied with how democracy is functioning than both non-political abstainers and voters. The results of the first theoretical and empirical aims thus suggest that psychological utility indeed can follow from the act of abstention – at least when the abstention constitutes a political act. Lastly, the second part of the theoretical aim is to tie the theoretical and empirical endeavours together by providing a possible solution to the previously identified problems. I argue that since the act of abstention has its own utilities, the voting formula which these theories use to describe the decision to either vote or abstain must include new abstention-terms in order for it to accurately describe the full extent of the decision at hand. Otherwise, the formula gives an inadequate explanation for abstention. I therefore conclude by developing a new and extended voting formula which includes such abstention- terms and in doing so hope to pave way for further research.

Innehåll

1. Introduktion ...1

1.1 Syfte och frågeställningar ...1

2. Teori ...2

2.1 Rationalitet och nytta ...2

2.2 Bakgrund: röstningsformeln ...3

2.3 Tidigare rational choice-forskning om röstning ...6

2.4 Övrig forskning om röstning ...13

2.5 Sammanfattning och tre identifierade problem ...14

2.6 Teoretisk ansats och prövbara hypoteser ...17

3. Forskningsdesign ...18

3.1 Datamaterial ...19

3.2 Metod ...19

3.3 Beroende variabel ...21

3.4 Oberoende variabler ...23

3.4 Kontrollvariabler ...23

4. Resultat och analys ...25

4.1 Deskriptiv statistik ...25

4.2 Regressionsanalys ...26

5. Teoretisk återkoppling ...28

6. Slutsatser ...30

7. Referenslista ...31

1. Introduktion

Är det rationellt att rösta? På den frågan svarade Anthony Downs nej i sin numera klassiska bok An economic theory of democracy (1958). Downs utgick ifrån ett rational choice-perspektiv enligt vilket beslutsfattare antas vara rationella och egenintresserade och därför väljer det handlingsalternativ som maximerar den förväntade nyttan. Skälen för hans nekande svar på den inledande frågan löd ungefär som följer. Röstning är behäftad med kostnader för en individ som röstar. Dessa kostnader kan uppstå för att individen exempelvis måste informera sig om både partiers politik och politiska sakfrågor, ta sig till vallokalen på valdagen, och kanske registrera sig för att få rösta. Sådana kostnader är visserligen relativt små, men ger likväl negativ nytta. Därtill är sannolikheten för att en enskild individs röst kommer avgöra valresultatet – vilket skulle ge positiv nytta om det inträffade – så extremt låg att den förväntade nettonyttan vid röstning nästan alltid är negativ. Eftersom rationalitet i sammanhanget kräver nyttomaximering, och det samtidigt finns starka skäl att förvänta sig negativ nytta av röstning, så följer att rationella beslutsfattare kommer avstå från att rösta. Trots detta är det likväl många som röstar, och detta till synes irrationella beteende har gett upphov till vad som idag kallas röstningsparadoxen.

Den forskning som följt efter Downs publicering har på olika sätt försökt lösa röstningsparadoxen och därmed visa att röstning är rationellt, ofta genom att påvisa att röstning ger fler sorters nyttor än den instrumentella nytta Downs fokuserade på. Efterföljande forskning framhåller att röstning främst förklaras av psykologisk nytta vilken människor sägs få av att de värderar röstning i sig själv, oberoende av utfallet i valet (William Riker och Peter Ordeshook, 1968; Keith Dowing, 2005; André Blais 2003 och 2018; John Aldrich 1993 och 1997). Vad denna forskning har försummat, och som framgent ska undersökas, är hur icke-röstning kan förklaras. Termerna i den röstningsformel forskningen använder för att förklara beslutet att rösta eller icke-rösta denoterar nyttor och kostnader för röstning, formeln saknar därför tillsynes relevanta termer för icke-röstning. Detta verkar bero på tidigare forsknings förvånande antaganden att icke-röstare inte värderar sitt icke-röstande, vare sig i termer av egna instrumentella mål eller egna psykologiska nyttor. I denna studie undersöks därför en till synes outforskad tes; att även icke-röstning främst kan förklaras av psykologisk nytta. Studiens resultat indikerar att så också är fallet, i synnerhet för den delmängd icke-röstare som avstår från att rösta av politiska skäl. Sammantaget indikerar detta att röstningsformeln behöver revideras, därför utvecklas till slut en ny och utökad röstningsformel vilken innehåller separata termer för icke-röstning.

1.1 Syfte och frågeställningar

Det övergripande syftet med denna studie är att bidra till vår förståelse för varför människor avstår från att rösta. Mer specifikt syftar studien till att göra två forskningsbidrag, ett teoretiskt och ett empiriskt.

Studiens huvudsakliga bidrag är teoretiskt och sker i två steg. Det första teoretiska bidraget är att kritiskt granska tidigare rational choice-forskning om röstning med ambitionen att identifiera problem och sedan föreslå en ny teoretisk ansats och prövbara hypoteser. För att en sådan ansats ska ha någon

teoretisk relevans krävs att det också finns empiriskt stöd för ansatsens hypoteser varpå studiens empiriska bidrag är att undersöka just detta. Det andra och avslutande teoretiska bidraget är att knyta samman den teoretiska kritiken och de empiriska resultaten genom att utveckla en möjlig lösning på de identifierade problemen. Studien har därför två frågeställningar. Den första ramar in det teoretiska syftet i denna studie, nämligen att kritisera och utveckla den röstningsformel som tidigare forskning använder sig av. Den andra frågeställningen sänker abstraktionsnivån och riktar sig specifikt mot den eventuella förekomsten av positiv psykologisk nytta för icke-röstare. De två frågeställningarna lyder som följer:

Vilka är de främsta problemen för den röstningsformel som används av rational choice-teorier om röstning, och hur kan en möjlig lösning på dessa problem se ut?

Kan röstning och icke-röstning förklaras på samma sätt; med hänvisning till positiv psykologisk nytta?

2. Teori

I detta avsnitt introduceras läsaren först för studiens mest centrala begrepp – rationalitet och nytta. Efter detta får läsaren en kort redogörelse för bakgrunden till den teoribildning som framgent diskuteras, mer specifikt genom att läsaren introduceras för den röstningsformel som både resterande teoridel och studien i allmänhet utgår ifrån. Därefter, och huvudsakligen, återges och kritiseras tidigare rational choice-forskning om röstning följt av en kort genomlysning av övrig relevant forskning. Kritiken är dock intern och ges följaktligen inom ramen för de antaganden som rational choice-teorier om röstning gör. Sedan ges en sammanfattning av tidigare forskning och tre identifierade problem presenteras, och avslutningsvis föreslås en ny teoretisk ansats och tre prövbara hypoteser.

2.1 Rationalitet och nytta

Det rational choice-perspektiv som denna studie utgår ifrån bygger till stor del på besluts- och spelteoretiska principer och är vanligt förekommande inom statsvetenskapliga teorier och dominerande inom ekonomisk teoribildning. I grunden bygger detta perspektiv på antagandet att beslutsfattare är rationella, nu följer därför en redogörelse för hur rationalitet ska förstås i detta snäva sammanhang, därefter ges en redogörelse för nyttobegreppet.

Enligt Downs har en rationell beslutsfattare endast ett övergripande mål och rationalitet handlar om att välja lämpliga medel för att nå detta mål (1957, s. 4). Därtill är Downs förståelse för rationalitet neutral med avseende på vilket mål en beslutsfattare väljer, och han definierar därför rationalitet i termer av effektivitet på så sätt att beslutsfattare “maximerar output från ett givet input, eller minimerar input för ett givet output” (1957, s. 5f – egen översättning). Downs understryker dock att rationalitet inte medför att beslutsfattare endast tänker i logiska propositioner eller att de saknar fördomar och känslor (Ibid), utan snarare att de gör en slags mål-medel-kalkyl där de “närmar sig varje beslutssituation med ena ögat

på den nytta de kan få, det andra ögat på kostnader, en delikat förmåga att balansera mellan dem, och en stark önskan att följa varthelst rationaliteten leder” (Ibid, s. 7f – egen översättning). Downs ställer sedan högre krav på rationalitet än vad som hittills har beskrivits och menar att en rationell beslutsfattare agerar utefter följande fem axiom:

“(1) he can always make a decision when confronted with a range of alternatives; (2) he ranks all the alternatives facing him in order of his preference in such a way that each is either preferred to, indifferent to, or inferior to each other; (3) his preference ranking is transitive; (4) he always chooses from among the possible alternatives that which ranks highest in his preference ordering; and (5) he always makes the same decision each time he is confronted with the same alternatives.” (1957, s. 6.)

Både Downs (1957, s. 6) och Brian Barry (1976, s. 16) ger uttryck för oron att en rationell förklaring till beslutsfattares handlingar kan bli tautologisk. I röstningssammanhang sker detta när förklaringen till varför en person vill rösta är att hen vill rösta, vilket är trivialt. Av detta följer enligt Downs att en plausibel rationell teori om röstning måste förklara röstning i termer av något annat än beslutsfattarens egen psykologi, nämligen i termer av instrumentella mål (Ibid, s. 6f ). Downs förespråkar därför en snäv definition av rationalitet och menar att politiska val i en demokrati syftar till att välja en regering, och ett rationellt beteende måste därför riktas mot detta instrumentella mål (Ibid).

Nyttobegreppet, slutligen, är ett begrepp som enkelt uttryckt beskriver det subjektiva värde en beslutsfattare själv bedömer att ett givet utfall har (Martin Peterson, 2014, s. 68). Enligt Downs andra axiom ovan kan beslutsfattare rangordna sina preferenser, detta görs genom att beslutsfattaren tilldelar värden till de olika utfallen som kan följa från respektive handlingsalternativ. Vid beslut som sker under risk, d.v.s. där sannolikheterna för de olika utfallen antingen är kända eller i vart fall är möjliga att uppskatta, definieras sådana värden oftast i termer av nytta. Nyttan, i sin tur, avser då det värde ett utfall har för beslutsfattaren. (Ibid). Vid beslut under risk används oftast en beslutsregel som uppmuntrar beslutsfattaren att ‘maximera den förväntade nyttan’ vilket görs genom att beslutsfattaren väljer det handlingsalternativ vars utfall sammantaget förväntas ge högre nytta än övriga handlingsalternativ.

(Ibid, kap 4). Sammantaget antas rationella beslutsfattare vara egenintresserade på så sätt att de alltid eftersträvar ovannämnda nyttomaximering (Mueller 1997, s. 10). Avslutningsvis kan nämnas att den här sortens rationella teorier inte intresserar sig för att undersöka huruvida en beslutsfattare värderar en handling i sig själv, de nöjer sig med att anta att så är fallet eftersom beslutsfattaren inte hade utfört handlingen om hen inte också värderade handlingen (Downs 1954, kap 1 ; Peterson, 2014, kap 4).

2.2 Bakgrund: röstningsformeln

Downs röstningsparadox var nedslående för förespråkare av rational choice-perspektivet eftersom prediktionen var att människor inte kommer rösta, trots att många gör det. Från publiceringen av Downs bok och fram till idag har därför mycket forskning ägnats åt att försöka lösa röstningsparadoxen

och förklara röstning inom ramen för detta rational choice-perspektiv. Mer specifikt har efterföljande forskning fokuserat på hur vi ska tolka och komplettera den röstningsformel som Downs la grunden för och som sedermera konkretiserades av Riker och Ordeshook (1968). Röstningsformeln uttryckte ursprungligen beslutsproblemet på följande sätt, och menar att röstning sker när:

pB - C > 0

Ett huvudsakligt tillägg till röstningsformeln samt en rad olika tolkningar av formelns termer har därefter föreslagits i syfte att visa att den förväntade nyttan med röstning är positiv och följaktligen att röstning är rationellt. Det mest framträdande tillägget till formeln som senare forskning gett upphov till är en D-term, vilken introducerades av Riker och Ordeshook (1968). De kan därigenom

sägas vara ansvariga för den nyttokalkyl som efterföljande forskning i huvudsak utgått ifrån. Denna D- term inkluderar de sorters positiva nyttor människor får av att värdera röstning i sig själv – d.v.s.

oberoende av valresultatet (Ibid, s. 28). Downs kallade dessa nyttor för ‘psykologiska nyttor’ och valde att inte inkludera dem i sin teori, trots att han medgav att de kan ha stort inflytande över beslutet att rösta eller ej (1957, s. 6). Mer specifikt sägs D-termen inkludera både nyttan människor får av att fullgöra den samhällsplikt som många upplever att röstning utgör, samt nyttan de får av att ge uttryck för sin politiska åsikt (Aldrich, 1997). Den röstningsformel som numera diskuteras i litteraturen, och som efterföljande teoridel utgår ifrån, återges nedan och menar sammantaget att röstning sker när: ¹

pB - C + D > 0

Röstningsformeln ovan har dels ett vänsterled som subtraherar kostnader vid röstning (C) från eventuella positiva nyttor vid röstning (pB) och adderar slutligen psykologiska nyttor för röstare (D), och dels ett högerled som endast innehåller en nolla. Formelns termer denoterar alltså kostnader och nyttor för röstning, och predicerar att människor röstar för att nettovärdet av allt som står i vänsterledet överstiger noll, och omvänt, att människor icke-röstar för att nettovärdet för röstning är ≤ 0.

Avslutningsvis är en mer grundläggande förklaring till röstningsformeln nödvändig för att göra kommande teoridel och teoretiska återkoppling begripliga. Nu följer därför en detaljerad redogörelse för vad röstningsformeln egentligen är en förenkling av.

En hjälpsam minnesregel för dessa termer är att p = probability, B = Benefit, C = Cost, och D = Duty. Därtill kan nämnas

1

att jag framgent använder begreppen negativ nytta och kostnad synonymt.

Termerna i formeln ska tolkas på följande sätt:

p = sannolikheten för att ens egen röst kommer orsaka valresultatet.

B = skillnaden i positiv nytta mellan

beslutsfattarens första- och andrahandsval.

C = kostnader för beslutsfattaren associerade med röstning.

D = positiv psykologisk nytta med röstning

När beslutsfattare står inför ett beslutsproblem kan problemet formaliseras i en så kallad beslutsmatris.

Beslutsmatrisen syftar till att klargöra tre saker; vilka handlingsalternativ beslutsfattaren har att välja mellan, vilka tillstånd världen kan befinna sig i, och vilka utfall (i termer av nyttor) som respektive kombination av tillstånd och handlingsalternativ ger upphov till (Peterson 2014, kap 2). Beslutsmatris 1 nedan är en formalisering av beslutet att rösta eller ej, och både beslutsmatrisen och efterföljande beräkningar är starkt influerade av både Aldrich (1993, s. 248ff; 1997, s. 377f ) samt av Ferejohn och Fiorina (1974, s. 527). Nyttorna som återfinns i beslutsmatrisens utfall motsvarar termerna i röstningsformeln ovan varvid B = skillnaden i positiv nytta mellan beslutsfattarens första- och andrahandsval , C = kostnaderna med att rösta, och D = psykologiska nyttor. Vidare denoterar T² i och Hi tillstånd respektive handlingsalternativ. Som framgick i avsnitt 2.1 bör den rationella beslutsfattaren maximera förväntad nytta, detta görs genom att välja det handlingsalternativ vars förväntade nytta (EU) är högst, därför måste (EU) för respektive handlingsalternativen först beräknas, och sedan jämföras.

Om en beslutsfattare ska rösta krävs alltså att den förväntade nyttan (EU) med röstning (H1) är större än den förväntade nyttan med icke-röstning (H2), d.v.s att EU(H1) > EU(H2) – eller som Aldrich (1997) uttrycker det, att EU(H1) - EU(H2) > 0. För att bedöma detta måste den förväntade nyttan för respektive handlingsalternativ beräknas. Detta görs enligt Peterson (2014, s. 68) på följande sätt: ³

EU = p1 * u1 + p2 * u2 + … + pn * un

Utifrån Beslutsmatris 1 kan därför EU(H1) > EU(H2) uttryckas och beräknas på följande sätt:

EU(H1) = p1(B-C+D) + p2(B-C+D) + p3(B-C+D) + p4([B/2]-C+D) + p5(-C+D)

>

EU(H2) = p1(B) + p2(B) + p3(B/2)

Handlingsalternativet att rösta på sitt andrahandsval är dock exkluderat från beslutsmatrisen eftersom den förväntade

2

nyttan hos ett sådant handlingsalternativ understiger den förväntade nyttan hos H1. En nyttomaximerande beslutsfattare skulle därför aldrig välja ett sådant handlingsalternativ (Aldrich, 1997).

EU = expected utility = förväntad nytta. p1 denoterar sannolikheten för tillstånd 1, och u1 denoterar nyttan (utility) hos

3

utfallet av T1 och H1. Ekvationen multiplicerar således sannolikheten för respektive tillstånd med dess tillhörande utfall, och adderar nyttorna från varje par av handlingar och tillstånd till en total förväntad nytta för det givna handlingsalternativet.

Eftersom B-termen i röstningsformeln handlar om hur beslutsfattarens egna röst kommer påverka utfallet i valet, vilket endast kan ske genom att rösten antingen orsakar eller bryter ett oavgjort resultat, är det följaktligen T4 och T3 som är av relevans. Aldrich (1997) förenklar därför ekvationen på följande sätt:

p3(B/2) + p4(B/2) - C + D > 0

och menar sedan att vi kan anta att sannolikheten för att rösten orsakar ett oavgjort resultat (T4) och sannolikheten för att rösten bryter ett oavgjort resultat (T3) är lika. Kallar vi denna sannolikhet för p så har vi till slut förenklat EU(H1) - EU(H2) > 0 till den röstningsformel som inledde detta avsnitt:

pB - C + D > 0

Tolkningen av denna röstningsformel, och dess olika termer, sammanfattas av Aldrich på följande sätt:

“In a two-candidate contest, a rational, expected utility maximiser calculates the intrinsic cost (C) and the intrinsic benefits (D) of voting, weighs the extrinsic benefits of seeing the preferred candidate in office (B) by the probability that this one vote will materially affect the outcome of the election (p, in this case the probability of making or breaking a tie), and votes if that calculation is net positive.” (1997, s. 378)

2.3 Tidigare rational choice-forskning om röstning

Gemensamt för tidigare forskning är att den har försökt tolka termerna i ovanstående röstningsformel på olika sätt med ambitionen att lösa röstningsparadoxen. Inledningsvis kommer därför respektive term diskuteras var för sig i ett försök att sammanfatta litteraturen på området. Denna litteratur är dock omfattande och ambitionen är endast att försöka fånga upp de huvudsakliga strömningarna. Grovt sett kan lösningsförslagen kategoriseras utifrån nedanstående fyra punkter och denna redogörelse för, och kritik av, tidigare forskning kommer nu behandla respektive punkt i tur och ordning.

1. p-termen är inte vad vi tror att den är. Tre ansatser:

(I) Människor överskattar storleken på p.

(II) Röstning utgör ett kollektivt snarare än individuellt beslut.

(III) Röstning är ett beslut under osäkerhet.

2. B-termen är större än vad vi tror.

3. C-termen är obetydligt liten.

4. D-termen är den term som den huvudsakliga positiva nyttan kommer ifrån.

(1) p-termen är inte vad vi tror att den är

Beträffande p-termen har jag valt att ringa in litteraturen i följande tre underliggande ansatser. (I) att människor överskattar storleken på p, (II) att röstning utgör ett kollektivt snarare än individuellt beslut, och (III) att röstning är ett beslut under osäkerhet snarare än risk.

(I) Överskattning av p-termens storlek

Inom deskriptiv beslutsteori – vilken undersöker hur människor de facto fattar beslut – har bl.a.

Kahneman och Tversky gjort en rad tester på studenter och funnit att de inte alls beter sig så rationellt som rationella teorier antar. Mer precist har de funnit att respondenter konsekvent bryter både mot beslutsregeln att nyttomaximera samt mot andra axiom som antas gälla för rationella beslutsfattare.

(Kahneman och Tversky 1979). Martin Peterson (2014, s. 286) rapporterar att liknande undersökningar har gjorts världen över med liknande resultat, och Kahneman och Tverskys förklaring till sina resultat är att människor har en dålig förståelse för små sannolikheter och därför överskattar deras storlek (1979, s. 282). För att överskattning ska vara av relevans för röstningsparadoxen krävs att p-termen är tillräckligt liten, och om detta är litteraturen enig. Åtminstone två forskare har beräknat värdet på p för brittiska respektive amerikanska val, och funnit att p = 0,00000006 för brittiska val och 0,00006 för amerikanska (McLean 1987, s. 46; Mueller 1989, s. 350). Sannolikheten för att en enskild röst kommer avgöra ett val förefaller alltså vara närmast noll varpå beräkningen av p-termen får sägas vara ett exempel på en sådan beräkning som människor brukar överskatta.

Både Keith Dowding (2005 s. 448) och Aldrich (1997, s. 378) framhåller dock att få människor överhuvudtaget tror sig kunna avgöra valresultatet med sin enskilda röst, och Dowding (Ibid) påpekar att respondenter vanligen inte får besvara frågor om detta utan snarare ombeds besvara om det är mer sannolikt att de kommer rösta givet att valet är jämnt.

Sammantaget visar empirin att människor inte är särskilt duktiga på att förhålla sig till små sannolikheter vilket delvis ger stöd åt denna lösning. Vad som däremot talar emot lösningen är att människor inte gör någon medveten bedömning av storleken på p överhuvudtaget – åtminstone om vi ska tro Dowding och Aldrich – varpå överskattning av p-termen inte erbjuder en tillfredställande lösning på röstningsparadoxen.

(II) Röstning utgör ett kollektivt snarare än individuellt beslut

Precis som föregående del indikerar är det svårt att föreställa sig att människor endast röstar i tron om att de kommer avgöra valet med sin enskilda röst, och precis som Dowding påpekar är det nog ingen som begriper hur politik fungerar som skulle önska att val avgjordes med en så knapp marginal (2005, s.

451f ). Desto troligare betraktas val oftast som ett kollektivt beslut vars utfall bestäms gemensamt av alla individuella valdeltagare (Aldrich 1997, s. 382). Gemensamt för de flesta spel, och således

utgångspunkten inom spelteori, är att enskilda spelare måste ta hänsyn till hur de tror att övriga spelare kommer agera (Peterson 2014, s. 212). Denna spelteoretiska ansats har prövats för att försöka förklara röstning, och medför att värdet på p kan fluktuera beroende på hur olika spelare agerar.

Många människor röstar i politiska val, men inte alla. Aldrich (1997, s. 382) menar att den spelteoretiska ansatsen medför att människor resonerar ungefär som följer. Om alla röstar är sannolikheten närmast noll att ens enskilda röst kommer avgöra valresultatet (p), därför är det irrationellt att rösta. Men om alla inser detta, och ingen därför röstar, blir p istället väldigt högt varpå röstning blir rationellt. Men om alla inser detta blir det återigen irrationellt att rösta, och så här fortsätter resonemanget. Aldrich menar att den spelteoretiska ansatsen, vart vi än gör nedslag i ovanstående resonemang, endast ger en av följande två prediktioner; att nästan alla röstar, eller att nästan ingen röstar (1997, s. 383). Dowding påpekar dock att spelteoretiska modeller kan generera ekvilibrium vid högt valdeltagande, men framhåller att "valdeltagandet faller till noll när partier konvergerar på medianväljaren” (2005, s. 449 – egen översättning). Dowding sluter sig sedan till att människor presumtivt inte gör några spelteoretiska övervägande överhuvudtaget eftersom antalet spelare är så stort (Ibid).

Downs föreslog i samma anda att människor kanske röstar mot bakgrund av att de dels värdesätter demokrati, och dels tar hänsyn till att demokratin havererar om alla andra ‘spelare’ avstår från att rösta, vilket sammantaget motiverar dem att rösta. (1957, s. 267f ). Downs förslag brukar dock avfärdas av samma skäl som röstningsparadoxen; sannolikheten för att ens egna röst kommer ‘rädda’ demokratin är närmast noll (Aldrich, 1997, s. 385f ). Sammantaget avviker den spelteoretiska ansatsen i alltför hög grad från vår samlade erfarenhet av valdeltagande världen över för att vara plausibel.

(III) Beslut under osäkerhet

John A. Ferejohn och Morris P. Fiorina har undersökt möjligheten att beslutsproblemet kanske är ett beslut under osäkerhet, d.v.s. där sannolikheterna för de olika utfallen är okända eller i vart fall omöjliga att uppskatta (1974). Som tidigare nämnts används oftast nyttomaximering som beslutsregeln vid beslut under risk. Vid beslut under osäkerhet, däremot, gäller helt andra beslutsregler. Ferejohn och Fiorina förordar en beslutsregel kallad minimax-regret vilken rekommenderar beslutsfattaren att välja det handlingsalternativ den skulle få minst ånger av att utföra (Ferejohn och Fiorina 1974; Peterson 2014, s.

49ff). ⁴

För mina syften finns en viktig lärdom från Ferejohn och Fiorina, nämligen att nyttan med icke- röstning i viss mån kan vara positiv. Denna positiva nytta sägs följa av att den som avstår från att rösta

För en detaljerad redogörelse för beslutsregeln minimax-regret, se Peterson, 2014 s. 49ff; Luce och Raiffa, 1957, s.

4

280-282; Ferejohn och Fiorina 1974.

likväl kan se sin föredragna kandidat antingen vinna valet eller få lika många röster som den andra kandidaten (Ferejohn och Fiorina, s. 527; Aldrich 1997 s. 370f ). Både Ferejohn och Fiorina samt Aldrich begränsar på så vis den positiva nytta hos icke-röstning till den instrumentella nyttan i B- termen, vilket i sin tur lämnar frågor om eventuella positiva psykologiska nyttor relaterade till icke- röstning obesvarade.

Fördelarna med att betrakta röstning som ett beslut under osäkerhet är, precis som Ferejohn och Fiorina visar, att beslutsregeln minimax-regret förutspår högre valdeltagande än nyttomaximerande ansatser vilket sammanfaller bättre med det faktum att många människor faktiskt går och röstar (1974, s. 535).

Aldrich påpekar därför att röstning blir mer rationellt förstått som ett beslut under osäkerhet än under risk (1997, s. 380).

Invändningarna mot denna ansats är många. Den främsta invändningen i litteraturen är att det faktiskt går att uppskatta sannolikheter när vi ska besluta oss för att rösta eller ej vilket medför att beslutet inte sker under osäkerhet. Beslutsfattare verkar exempelvis, och åtminstone, kunna uppskatta att p är extremt lågt (Aldrich, 1993, s. 259). En andra sortens invändning som generellt sett brukar riktas mot minimax-regret i litteraturen är att tillförseln av irrelevanta eller icke-optimala handlingsalternativ förändrar det handlingsalternativ beslutsregeln rekommenderar (Matin Peterson, 2014, s. 51). Både Blais (2000) och Dowding (2005) påpekar därför att tillförseln av ytterligare en valbar och tillika extremistisk kandidat medför att den maximala ångern öka markant varpå valdeltagandet skjuter i höjden, även om väljarstödet för den extremistiska kandidaten är noll. I samma anda har Aldrich (1997, s. 380f ) påpekat att minimax-regret medför att röstning främst sker när den enskilda rösten kommer avgöra valet, men som tidigare har noterats är sannolikheten för detta närmast noll, oavsett om beslutet sägs ske under osäkerhet eller risk. Det följer därför, enligt Aldrich, att röstning för att avgöra val är ett exempel på ett irrelevant handlingsalternativ (Ibid). Aldrich invändning är dock missriktad, skälet för det är att han verkar ge ett exempel på ett irrelevant tillstånd snarare än ett irrelevant handlingsalternativ. Att ett visst tillstånd – exempelvis ett där den enskilda rösten avgör ett val – är extremt osannolikt är alltså inte ett exempel på ett sådant irrelevant handlingsalternativ som Peterson m.fl. menar leder till problem för beslutsregeln. Däremot verkar Aldrich har rätt i iakttagelsen att när ett givet tillstånd är extremt osannolikt så utgör det ett gott skäl för att ifrågasätta varför tillståndet överhuvudtaget ska övervägas i beslutsproblemet. En tredje sorts invändning är att det aldrig, utifrån denna beslutsregel, är rationellt att rösta på något annat än sin föredragna kandidat varpå förekomsten av exempelvis taktikröster blir omöjligt att förklara (Aldrich 1993 s. 260f ).

Sammantaget är denna ansats lovande och framhåller en för mitt syfte viktig lärdom – att icke-röstning kan ge positiv nytta – men avfärdas vanligen på grund av att människor åtminstone kan uppskatta att värdet på p är extremt lågt varpå beslutet inte kan betraktas som ett beslut under osäkerhet.

(2) B-termen är större än vi tror

Enligt denna ansats kan ett högt värde på B väga upp det extremt låga värdet på p samt kostnaderna i C- termen. Howard Margolis föreslår därför att människor av ren altruism kan få nytta av att rösta vilket sägs ske när de värderar det materiella intresset hos både sig själva och andra högt (Margolis, 1982, se Dowding, 2005, s. 447). Det är dock oklart om en sådan nytta verkligen kan sägas tillfalla B-termen, den framstår snarare som någon slags psykologisk nytta vilken i så fall lämpar sig bättre i D-termen.

Oavsett så avfärdas denna ansats av Dowding med följande invändning; även om värdet på B är mycket högt, och värdet på C dessutom är väldigt lågt, så är värdet på p fortfarande så extremt lågt att nettonyttan blir negativ (Ibid). Altruism åsidosatt så kanske ett mer intuitivt exempel på hur B-termen kan bli stor kan vara att beslutsfattaren helt enkelt värderar nyttan av att få sin förstahandskandidat vald väldigt högt, och nyttan av att få sin andrahandskandidat vald väldigt lågt. Detta förslag möter dock samma invändning som Margolis förslag varpå ansatsen på det hela taget inte är särskilt lovande.

(3) C-termen är obetydligt liten

Aldrich (1993) föreslår att röstning är vad han kallar ett “low cost, low (expected) benefit decision.”

Den grundläggande tanken är att om människor bedömer att både kostnaderna och den förväntade nyttan med att rösta är väldigt små så kommer de inte bemöda sig att göra någon nyttokalkyl. Därtill har Richard G. Niemi (1976) argumenterat för att de vanligaste kostnaderna med att rösta är grovt överskattade i litteraturen. För de flesta, och för det mesta, är kostnaderna enligt honom låga. Skälet för detta sägs vara att alla känner till att det är val, valstugorna har generösa öppettider, och det är varken långt dit eller särskilt tidskrävande när en väl är där. Nemi menar att röstning därför har väldigt låga psykologiska kostnader och konstaterar samtidigt att röstning tar väldigt lite tid i anspråk, samt att val sker väldigt sällan, vilket medför att det heller inte finns några större kostnader i termer av uteblivna möjligheter (opportunity costs). (Ibid). Det bör understrykas att Niemis artikel är argumenterande och aldrig refererar till någon empiri, huruvida detta är ett problem eller ej återkommer jag till nedan.

Ett annat argument för att C-termen är obetydligt liten anförs av Dowding (2005). Han menar att den kostnad som Downs avsåg när han diskuterade väljares kostnader med att rösta primärt handlade om att de behöver informera sig. Dowding argumenterar sedan för att det inte alls är en kostnad att vara informerad, tvärtom sägs det vara något vi drar stor nytta av i våra liv, i synnerhet eftersom människan är ett politiskt djur – som Aristoteles uttryckte det (2005, s. 446f ). Men Dowdings argument är inte framgångsrikt, skälet för det är att implikationen inte följer logiskt. Att det inte finns någon initial kostnad med att bli informerad följer strängt taget inte av att människor i något senare skede drar nytta av att vara informerade. Människor kan alltså dra nytta av att vara informerade även om det ursprungligen förelåg en kostnad att bli informerade.

Den främsta kritiken mot denna ansats i litteraturen är av samma karaktär som kritiken mot att öka värdet på B-termen; p är fortfarande närmast noll. Även om kostnaderna med att rösta är väldigt låga, såsom både Aldrich, Niemi och Dowding föreslår, så är den förväntade nyttan likväl ännu lägre på grund av att värdet på p är så litet. Den förväntade nyttan med röstning är därför negativ även om vi underhåller tanken att det rent empiriskt förhåller sig precis så som Niemi argumenterar för. Denna ansats är därför inte särskilt lovande.

Till sist vill jag nämna något som Niemi vidrör i sin artikel i relation till C-termen som visserligen inte berör hur röstningsparadoxen ska lösas, men som likväl är relevant för mitt syfte. Niemi påpekar nämligen att kostnaden med att inte rösta kan vara en psykologisk kostnad som följer av att vi generat måste svara nej när någon frågar om vi har röstat (1968). Niemi (Ibid) hänvisar i detta sammanhang till Riker och Ordeshook vilka framhåller att en av de positiva psykologiska nyttorna med röstning utgörs av “tillfredsställelsen av att agera på ett sätt som sammanfaller med etiken att rösta, vilken, om medborgaren är det minsta insocialiserad i den demokratiska traditionen, är positiv vid röstning och negativ från skuld vid icke-röstning.” (1968, s. 28, Niemis kursivering, min översättning).

(4) D-termen är den term som den huvudsakliga positiva nyttan kommer ifrån

Downs (1957, s. 6f ) konstaterar att röstning kan ge psykologiska nyttor vilka följer av att vi av olika skäl uppskattar handlingen att rösta i sig själv, oberoende av vad den leder till. Dessa nyttor representeras av D-termen, och mer precist sägs de följa av att människor värdesätter att få ge uttryck för exempelvis sin politiska åsikt, sin partitillhörighet, och särskilt viktigt för mitt syfte, sitt gillande av det politiska systemet (Riker och Ordenshook, 1968, s. 28). Som framgår i avsnitt 2.2 valde Downs att exkludera den här sortens nyttor från sin teori, men efterföljande forskning har likväl inkluderat dem och skälen för det är tvåfaldiga. För det första talar empirin starkt för att dessa nyttor spelar en avgörande roll för beslut att rösta (Riker och Ordenshook 1968; Fiorina och Ferejohn 1974; Aldrich 1993 och 1997; Dowding 2005; Jones och Hudson 2000; Blais 2000; Blais och Achen 2018). För det andra medför en röstningsformel utan en D-term nästan med nödvändighet att röstning är irrationellt, vilket är precis vad röstningsparadoxen beskriver.

Senare forskning delar upp D-termen i vad som kallas både expressive voting och civic duty, hädanefter kallat politisk åsikt respektive pliktkänsla. Uppdelningen separerar en upplevd plikt att rösta från övriga åsiktsrelaterade motiv. ‘Politisk åsikt’ innefattar således ovannämnda gillande av det politiska systemet, partitillhörighet mm. (Aldrich 1997; Jones och Hudson 2000; Blais 2000; Blais och Achen 2018).

Både Jones och Hudson (2000) samt Blais och Achen (2018) har drivit tesen att människor röstar åtminstone delvis av moraliska skäl. Blais och Achens studie är särskilt intressant eftersom den ger ett starkt stöd åt denna tes, de har nämligen låtit respondenter svara på om de antingen betraktar röstning

som en plikt eller ett fritt val och funnit att respondenternas svar fördelar sig nästan jämnt mellan svarsalternativen (2018). Blais och Achen drar dock den förvånande slutsatsen att de som röstar av pliktkänsla gör detta ur ett Kantianskt moralperspektiv (Ibid), men respondenterna har inte fått besvara frågor relaterade till vilken sorts moralisk plikt de upplever sig ha. Därutöver är det Kantianska moralperspektivet problematiskt. Skälet för det är att en Kantian mycket väl skulle kunna uppleva en plikt att avstå från att rösta givet att det politiska systemet av något skäl upplevs vara korrupt, illegitimt, eller moraliskt klandervärt. Detta har enligt Russ Shafer-Landau att göra med hur den maxim beslutsfattaren väljer att agera utifrån är formulerad (2015, s. 164ff). Därutöver kan noteras att det är människors upplevda plikter som är av relevans för att förklara deras beslutsfattande, och olika människor kan förstås uppleva sig ha helt olika plikter.

Den huvudsakliga nackdelen som anförs i litteraturen beträffande D-termen relaterar till Downs oro för att teorin blir tautologisk vilken vidrördes i avsnitt 2.1. En teori är tautologisk, som jag förstår det, om den medför att förklaringen till varför människor vill rösta är att de vill rösta, varpå det som förklarar och det som ska förklaras helt enkelt sammanfaller. Inga meningsfulla prediktioner följer från en så trivial förklaring varpå hela rational choice-perspektivet kan ifrågasättas om det är tautologiskt. Hur stort detta problem egentligen är förefaller avhängigt på huruvida röstning endast ger psykologiska nyttor, eller om röstning även ger instrumentella nyttor. Både Aldrich (1993) Blais (2000) och Dowding (2005) menar att så länge det sker någon instrumentell aktivitet i människors beslutsfattande så är den tautologiska oron inte särskilt befogad. Sådana instrumentella aktiviteter har också visat sig förekomma. Vi vet exempelvis att när kostnaderna för att delta i ett val (C) minskar så ökar valdeltagandet, och när den instrumentella nyttan (B) ökar så ökar valdeltagandet, och när p ökar – exempelvis vid jämna val – så ökar valdeltagandet (Dowding 2005, s. 444). Förekomsten av både instrumentella och psykologiska nyttor (för röstning) medför alltså att den tautologiska oron kan stillas.

För egen del vill jag framhålla ytterligare en nackdel med D-termen, nämligen att den är så snävt definierad att den endast kan tillfalla röstare. Termen försöker som bekant beskriva att beslutsfattare värderar röstning i sig själv, och följaktligen att de får positiv psykologisk nytta av att rösta. Detta stämmer säkert, för röstare. Men för icke-röstare förhåller det sig troligen tvärtom; röstning skulle ge negativ psykologisk nytta eftersom de genom att rösta skulle uttrycka sitt gillande av ett politiskt system som de är missnöjda med. För sådana missnöjda människor kanske istället icke-röstning ger positiv psykologisk nytta, men detta har tidigare forskning så vitt jag har erfarit inte övervägt överhuvudtaget.

Fördelarna med att försöka lösa röstningsparadoxen med hänvisning till D-termen, slutligen, är att detta sammanfaller väl med våra empiriska observationer. Som vi nu har sett ger tidigare forskning starkt stöd åt ansatsen att röstare får psykologiska nyttor av röstning. Sammantaget möjliggör D-termen därigenom en hög förväntad nyttan för röstning trots att värdet på p är nästintill noll, och som Dowding uttrycker

det lyckas rational choice-teorier därför “…producera marginalprediktioner, vilket är allt ekonomiska och statsvetenskapliga teorier någonsin gjort.” (2005, s 444). D-termen är således den term som har godast förutsättningar att väga upp kostnaderna i C-termen samt komplettera den förväntat låga nyttan hos B-termen varpå röstning, utifrån ett rational choice-perspektiv, mycket väl kan vara rationellt.

2.4 Övrig forskning om röstning

Vissa forskare kategoriserar förklaringsvariablerna till röstning som endera socioekonomiska, institutionella eller relaterade till partisystem (1998, Blais och Dobryzynska). Andra har vänt på resonemanget och frågat sig vad som får människor att avstå från att rösta och anfört att de antingen

“…inte kan, inte vill, eller inte blivit tillfrågade” (1995, Verba, Brady, och Lehman Schlozman, s. 271 - egen översättning). Att människor ‘inte vill’ rösta sägs enligt Verba et.al. ha att göra med att de “…

saknar ett psykologiskt engagemang i politik, saknar intresse för politik, bryr sig minimalt i politiska frågor, har en känsla av att deltagande inte gör någon skillnad, och deltar inte i någon grupp med gemensamma politiska intressen.” (Ibid - egen översättning). Vissa har påpekat att valplikt av uppenbara skäl påverkar valdeltagandet positivt (Dowding, 2005, s. 444) och andra har anfört att både socialt ⁵ utanförskap och sociala påtryckningar påverkar beslutet att rösta (Niemi, 1976 ; Dowding, 2005, s.

445). Ytterligare forskare har påpekat att såväl röstning som icke-röstning kan förklaras i termer av vanor eftersom människor, lite förenklat, gör så som de gjorde sist (2003, Alan S. Gerber, Donald P.

Green and Ron Shachar). Sammantaget är förslagen till vad som orsakar röstning och därmed indirekt icke-röstning väldigt många varpå forskningsläget ter sig svårt att överblicka.

Ett angreppssätt för att få en bättre överblick över hur röstning bäst kan förklaras är att istället vända sig till en meta-studie. Kaat Smets och Caroline van Ham (2013) har genomfört en sådan och har undersökt 90 studier utförda mellan år 2000 och 2010 som sammanlagt använt mer än 170 oberoende variabler för att förklara röstning. Enligt författarna har många av de undersökta studierna gjort anspråk på att använda ‘de vanligaste’ förklaringsvariablerna till röstning, men någon konsensus kring vilka dessa variabler egentligen är sägs saknas (Ibid, s. 356) Författarna identifierar till slut 10 förklaringsvariabler som konsekvent visat sig ha en effekt på valdeltagande i 10% av studierna eller mer. Dessa förklaringsvariabler är:

ålder, “ålder²”, utbildning, partiidentifikation, boendemässig rörlighet, region, mediaexponering, politiskt intresse, politisk- och ickepolitisk mobilisering, röstning i föregående val, och slutligen politisk kunskap (Ibid). ⁶

Det kan noteras att av de 13 länder som ingår i datamaterialet hade endast Schweiz valplikt år 1999, men inte på riksnivå.

5

Det finns därför inga skäl att misstänka att valplikt skulle snedvrida resultaten i denna studie.

Beträffande variabeln “ålder²” menar Smets och van Ham (2013) att ju högre ålder, desto större benägenhet att rösta. Men

6

sambandet mellan ålder och röstning är icke-linjärt, vilket sägs korrigeras genom att upphöja ålder med 2.

Smets och van Ham är dock tydliga med att deras studie “…analyserar effekten för modeller som vanligtvis är baserade på slumpmässiga urval från hela populationen, vilket innebär att variabler som har en tydligt signifikant effekt på en mindre grupp inom populationen kanske inte framstår som viktig i deras analys.” (2013, s. 357). Det förefaller därför lämpligt att också titta på någon övrig studie som fokuserar på just den sortens rationella förklaringar till röstning som är i fokus i denna studie. Blais och Achen (2018) har gjort en sådan, och undersöker den sortens psykologisk nytta som följer av att fullgöra en slags samhällsplikt. I sin studie väljer författarna att kontrollera för följande fem variabler:

(1) politiskt intresse, (2) styrkan hos partiidentifikation, (3) ålder, (4) “ålder²”, och slutligen (5) utbildning (Ibid, s. 15).

2.5 Sammanfattning och tre identifierade problem

I detta avsnitt identifieras tre problem för röstningsformeln som alla relaterar till frånvaron av tillsynes relevanta termer i H2 i Beslutsmatris 1 nedan. Eftersom röstningsformeln är en förenkling av de nyttor och kostnader som anges i beslutsmatrisen blir följaktligen röstningsformeln felaktig i den mån det finns felaktigheter i beslutsmatrisen. Nu ges först en sammanfattning av de kostnader och nyttor som sägs följa av röstning respektive icke-röstning, därefter presenteras de tre identifierade problemen för röstningsformeln.

I Flödesschema 1 sammanfattas på vilka sätt människor sägs få positiva respektive negativa nyttor av att rösta. Röstares positiv nytta består antingen av instrumentella nyttor (B) eller psykologiska nyttor (D), eller både och. De instrumentella nyttorna (B) utgörs av skillnaden i nytta mellan röstarens föredragna kandidat i valet och röstarens andrahandsval. De psykologiska nyttorna (D) följer av att röstare värdesätter att dels få ge uttryck för sin politiska åsikt, och dels att fullgöra en slags samhällsplikt.

Röstare får sedan negativ nytta (C) av att behöva informera sig, ta sig till vallokalen samt de ‘uteblivna möjligheter’ som uppstår i samband med valdeltagandet – röstaren hade kunnat göra något annat som gav positiv nytta. Den huvudsakliga positiva nyttan som följer av röstning sägs ske i den rödmarkerade D-termen, och nettosumman av dessa positiva- och negativa nyttor utgör till slut EU(H1).⁷

Detta är en förenkling från min sida. Strängt taget ‘utgör’ inte dessa nyttor och kostnader EU(H1), det är snarare fallet att

7

de används för att beräkna EU(H1). Motsvarande förenkling görs i samtliga flödesscheman.

I Flödesschema 2 illustreras istället på vilka sätt människor sägs få positiva respektive negativa nyttor av att inte rösta. I den mån icke-röstare överhuvudtaget kan få nytta så sägs den vara instrumentell (B) och följer av att deras föredragna kandidat vinner valet trots att de inte röstade. Några andra nyttor eller kostnader sägs inte finnas för H2 (se Beslutsmatris 1 ovan). Däremot påpekar åtminstone Niemi (1976) att icke-röstning kan ge negativ nytta (C) som sägs följa av skammen av att behöva försvara beslutet att inte rösta, denna kostnad inkluderas därför i Flödesschema 2 under benämningen sociala påtryckningar.

Frånvarande i Flödesschema 2 är dels en D-term (se Beslutsmatris 1 ovan), och dels en B-term som relaterar till icke-röstarnas egna instrumentella mål, som sådana finns. Nettosumman av dessa positiva- och negativa nyttor utgör EU(H2).

Det första identifierade problemet är tidigare forsknings antagande att i den mån icke-röstning överhuvudtaget kan ge positiv nytta så utgör den exakt samma nytta som för röstning, nämligen den instrumentella nyttan i B-termen. Strängt taget verkar röstningsformeln därför främst beskriva EU(H1) eftersom Beslutsmatris 1 inte innehåller några andra termer i H2 än den B-term som redan finns i H1. Antagandet är både förvånande och teoretiskt problematiskt. Det är förvånande på så vis att tidigare forskning därigenom tillskriver både röstare och icke-röstare samma instrumentella mål (att se sin föredragna kandidat vinna valet). Men det är svårt att se hur både röstare och icke-röstare genom sina diametralt motsatta handlingar skulle avse att uppnå just det målet. Desto troligare försöker de uppnå helt olika mål med sina respektive handlingar. Antagandet är dessutom teoretiskt problematiskt på så vis att det återintroducerar det tautologiska problemet som beskrevs i avsnitt 2.1. Förklaringen till detta är som följer. Givet att den instrumentella nyttan (B) är identisk mellan de valbara handlingsalternativen så tar dessa nyttor ut varandra varpå B-termen kan exkluderas från röstningsformeln, men det som då

kvarstår är följande tautologiska formel: C + D > 0. En möjlig lösning på det teoretiska problemet, som dessutom är mindre förvånande, är att istället anta att röstares- och icke-röstares instrumentella mål ofta skiljer sig åt eftersom deras instrumentella nytta därmed skulle skilja sig åt. Men då krävs dels en förklaring till hur deras instrumentella mål skiljer sig åt, och dels att röstningsformeln kan differentiera röstares och icke-röstares skiljande instrumentella nyttor.

Det andra identifierade problemet är antagandet att icke-röstare inte värderar sitt icke-röstande i sig själv överhuvudtaget varpå röstningsformeln saknar en D-term för icke-röstning. Antagandet verkar dock oförenligt med följande tre antaganden dessa teorier också gör (se avsnitt 2.1-2.2). För det första utgör nyttomaximering ett axiom enligt vilket beslutsfattare alltid utför den handling de värderar högst.

Av axiomet följer att icke-röstare värderar icke-röstning högst. För det andra definieras nytta i termer av hur värdefullt något är för beslutsfattaren. Från antagande ett och två följer att icke-röstare får positiv nytta av sitt icke-röstande. Enligt dessa teorier är nyttan sedan antingen instrumentell eller psykologisk, men sannolikheten för den instrumentella nyttan är extremt liten. Därför antas, för det tredje, att beslutsfattares huvudsakliga nytta istället måste vara psykologisk – och detta antagande är naturligtvis lika applicerbart på icke-röstning. Alltså kan icke-röstning ge positiv psykologisk nytta. Det empiriska avsnittet i denna studie kommer avgränsas till detta problem. Förklaring till frånvaron av en D-term för icke-röstning är förmodligen att D-termen per definition tillskriver beslutsfattare uppfattningen att de värderar röstning i sig själv, antingen som en plikt eller ett uttryck för en politisk åsikt, eller både och.

Men både ett normativt och ett empiriskt antagande verka därmed ha smugit sig in i D-termen. Det normativa antagandet är att människor bör rösta, och det empiriska antagandet är att människor värderar röstning i sig själv. Det normativa antagandet är direkt olämpligt ur ett beslutsteoretiskt perspektiv eftersom syftet med beslutsteorier aldrig är att ta ställning till beslutsfattares mål (se avsnitt 2.1). Det empiriska antagandet verkar rimligt att göra för röstare, men desto orimligare för icke-röstare, vilket sammantaget indikerar att icke-röstning behöver en egen D-term med en helt annan definition.

Det tredje och sista identifierade problemet är att röstningsformeln (pB - C + D > 0) sammanblandar nyttorna för röstning (H1) med nyttorna för icke-röstning (H2) i samma termer. Förklaringen till detta är förmodligen att tidigare forskning (felaktigt) antagit att H2 inte ger några andra nyttor än den B-term som redan finns i H1, därför finns det strängt taget ingenting att sammanblanda. Men utifrån de två ovanstående problemen finns det starka skäl att ifrågasätta detta. En nyttomaximerande beslutsfattare ska som bekant jämföra EU(H1) med EU(H2), men en sådan jämförelse blir omöjligt om röstningsformel inte differentierar nyttorna för röstning från nyttorna för icke-röstning. Givet att det finns helt egna nyttor och kostnader för icke-röstning så följer alltså att nyttorna för H1 respektive H2

måste separeras i röstningsformeln.

2.6 Teoretisk ansats och prövbara hypoteser

Deth. et.al. klassar både röstning och icke-röstning av protest som politiska handlingar (2007, s. 336ff).

Mer specifikt definierar de politiskt deltagande på följande sätt “en handling utförd av vanliga människor som riktas mot att influera något politiskt utfall.” (Ibid – egen översättning). Mot bakgrund både av att röstning utgör en politisk handling, och att rationella teorier antar att röstning värderas i sig själv, så borde även icke-röstning antas värderas på motsvarande vis när den också utgör en politisk handling – d.v.s. när den sker av protest.

Min teoretiska ansats är att icke-röstning, precis som röstning, kan ge positiv psykologisk nytta. En naturlig utgångspunkt är att sådan nytta uppkommer på precis samma sätt för både röstare och icke- röstare; den följer av att människor värderar både att tillfredsställa en pliktkänsla och att ger uttryck för sin politiska åsikt. Det senare kanske handlar om att ge uttryck för sitt politiska gillande respektive ogillande. Människor som är nöjda med hur demokratin fungerar får positiv nytta av att ge uttryck för sitt politiska gillande när de röstar, omvänt borde därför människor som är missnöjda med hur demokratin fungerar få positiv nytta av att ge uttryck för sitt politiska ogillande när de avstår från att rösta. Därtill kanske människor som av något skäl anser att det politiska systemet är moraliskt klandervärt upplever sig ha en plikt att avstå från att rösta. Om detta stämmer skulle den sortens positiva psykologiska nyttor i D-termen som i huvudsak förklarar röstning även kunna förklara icke- röstning varpå vi kan tala om både expressiv icke-röstning samt en plikt att avstå från att rösta. Studien kommer dock avgränsas till att undersöka expressiv icke-röstning. Sammantaget illustreras tillförseln av dessa positiva psykologiska nyttor för icke-röstning i Flödesschema 3. ⁸

Som framgår av Flödesschema 1 utgör ‘uteblivna möjligheter’ en kostnad för röstare. Sådana kostnader borde därför utgöra

8

en positiv nytta för icke-röstare i termer av ‘infriade möjligheter’, men de tillskrivs så vitt jag har erfarit aldrig icke-röstare i litteraturen. Detta ligger dock utanför min avgränsning.

För att denna ansats ska ha någon teoretisk relevans krävs förstås att det också finns en sådan grupp missnöjda människor vars icke-röstning utgör en politisk handling samt att den beter sig som förväntat, detta ska framgent undersökas i två steg. Först genom att kategorisera denna grupp missnöjda icke- röstare och se huruvida deras syn på demokrati eventuellt skiljer sig på ett förväntat sätt från både andra icke-röstare och röstare, detta görs genom hypotes 1 och 2. Därefter genom att undersöka huruvida demokratiskt missnöje har en signifikant inverkan på beslutet att icke-rösta av politiska skäl, detta görs genom hypotes 3. I detta skede är det viktigt att understryka att det empiriska bidraget inte är att erbjuda en ny förklaring till icke-röstning, utan snarare att undersöka en gradskillnad mellan framför allt olika sorters icke-röstare utifrån en befintlig förklaring.

Hypotes 1: Det finns en grupp människor vars icke-röstande kan betraktas som en politisk handling.

Hypotes 2: Denna grupp människor är missnöjda med hur demokratin fungerar i högre grad än både andra icke-röstare och röstare.

Hypotes 3: Ju högre demokratiskt missnöje, desto större benägenhet att avstå från att rösta av politiska skäl.

3. Forskningsdesign

Denna studie har ett teoretiskt huvudsyfte och ett empiriskt syfte, och får därför sägas använda två parallella designer; en teoretisk kritik och en statistisk design. Den teoretiska kritiken utgörs av den problematisering av tidigare forskning som återfinns i avsnitt 2 och 5. Den statistiska designen avser studiens empiriska undersökning och ligger därför till grund för såväl innevarande designavsnitt samt efterföljande resultat- och analysavsnitt.

Peter Esaiasson et.al. menar att förklarande studier kan klassas som antingen teoriprövande, teorikonsumerande, eller teoriutvecklande (2017, s. 41). I denna studie finns både teoriprövande och teoriutvecklande ambitioner, och studien är i viss mån explorativ. Den är teoriutvecklande i den mening att den utgår ifrån en etablerad rational choice-teori om röstning och försöker kritisera och vidareutveckla denna, men är teoriprövande i den mening att en konkret teoretisk ansats prövas på ett begränsat empiriskt material. Därefter är förhoppningen att den teoretiska kritiken och den empiriska undersökningen ska ge upphov till nya förslag på hur röstningsformeln bäst kan formuleras, dock med vetskapen att eventuella upptäckter sedan måste prövas på ett helt annat material. (Ibid, s. 41ff).

3.1 Datamaterial

Studiens empiriska material består av medborgarundersökningen “Citizenship, Involvement, Democracy” sammanställd år 1999 av ett europeiskt forskningsprojekt med samma namn vilket stöds av European Science Foundation (ESF). Medborgarundersökningen innehåller data från sammanlagt 22427 respondenter från 12 länder – Schweiz, Ryssland, Portugal, Danmark, Tyskland (Väst och Öst), Nederländerna, Slovenien, Norge, Rumänien, Moldavien, Spanien, Sverige – samt 620 variabler.

Variablerna berör ett stort antal frågor relaterade till demokratisk nöjdhet, institutionell tillit, röstning, politiskt intresse, engagemang i politiska och opolitiska organisationer etc. Därtill har datamaterialet en tydliga Uppsala-anknytning då Anders Westholm, professor på statsvetenskapliga institutionen vid Uppsala universitet, har varit delaktig i projektet. Datamaterialet har valts för att studiens beroende variabel och lämpliga oberoende variabler återfinns i materialet. (Deth et.al, 2007).

3.2 Metod

Studier som fokuserar på rational choice-förklaringar till röstning är vanligen tungt teoretiska och utvärderar sina teoretiska ansatser på empiriska material med hjälp av statistiska metoder. Denna studie använder samma metodologi. Nedan ges en redogörelse för hur studiens hypoteser kommer prövats på det valda datamaterialet följt av en diskussion om studiens validitet, reliabilitet och skallängder. ⁹

Den första hypotesen – vilken inte gör större anspråk än att det finns politiska icke-röstare – kan bekräftas genom en subgruppering av datamaterialet och får stöd i händelse av att den subgrupp av respondenter som har godast chanser att innehålla politiska icke-röstare också gör det.

Studiens andra hypotes förutspår en högre grad av demokratiskt missnöje hos gruppen politiska icke- röstare jämfört med de två övriga subgrupperna vilket undersökas med hjälp av deskriptiv statistik. I ett första skede presenteras olika spridningsmått för hur studiens tre subgrupper betraktar sitt demokratiska missnöje. För att bättre åskådliggöra resultaten redovisas de även i diagram baserade på relativa frekvenser. Därtill krävs ett robust test för att undersöka huruvida gruppernas respektive medelvärden är statistiskt skilda från varandra i populationen. Detta kan enligt Dag Janson och Lennart Norell (2002, s.

153f ) samt Svante Körner och Lars Wahlgren (2015, s. 139ff) undersökts genom hypotesprövning, och testfunktionen för stora och oberoende stickprov likt dessa är ett så kallat z-test för “två oberoende stickprov, skillnader i medelvärden.” (Körner och Wahlgren 2015 – Tabeller och formler). Resultaten har därför hypotesprövats för skillnader i medelvärden mellan de tre grupperna och studiens två oberoende variablerna enligt testfunktionen nedan, i totalt sex z-test. Nollhypotesen, H0, betecknar vanligen att det inte finns någon skillnad mellan populationsmedelvärdena varpå d0 = 0, så gäller även

Det bör noteras att studiens hypoteser efterlyser jämförelser mellan följande tre grupper: politiska icke-röstare, opolitiska

9

icke-röstare samt röstare. Hur denna subgruppering av datamaterialet har skapats förklaras i detalj i efterföljande avsnitt (3.3) vilket med fördel kan läsas innan resterande metodavsnitt för att göra kommande metodresonemang mer begripliga.

här. Mothypotesen, H1, är istället att det finns en skillnad varpå testet är dubbelsidigt och d0 ≠ 0. Slutligen är

α

satt till 0,1% varpå nollhypotesen accepteras i händelse av att värdet på z återfinns inom följande acceptansområdet [-3,29 ; 3,29]. (Körner och Wahlgren, 2015 ; Janson och Norell, 2002).

Enligt hypotes tre finns en positiv korrelation mellan demokratiskt missnöje och icke-röstning av politiska skäl. För att pröva detta används istället metoden Ordinary Least Squares (OLS), även kallad linjär regression. Den valda metoden används för att undersöka samvariation mellan två eller fler variabler och har som styrka att belägga både kontrafaktisk skillnad och isolering (Teorell och Svensson, 2007, s. 166, 183f ). Metodvalet baseras på ambitionen att hitta generella och stora samband i beteenden samt att uppnå en hög generaliserbarhet.

Beträffande studiens validitet avser den beroende variabeln “har du någon gång avstått från att rösta, i protest” samtliga förvaltningsnivåer, alltså allt från lokal nivå till EU-nivå. Detta medför att respondenter exempelvis kan ha avstått från att rösta i kommunalvalet, i protest, och samtidigt avstått från att rösta i det senaste riksdagsvalet av opolitiska skäl och ändå tillhöra grupp 3; politiska icke- röstare. Validiteten är därför lägre än om variabeln endast avsåg röstning på riksnivå. Ett annat problem är att det inte är omöjligt att en respondent klassad som politisk icke-röstare någon gång har avstått från att rösta, i protest, och därefter helt enkelt agerat likadant av ren vana snarare än av politiska skäl. I detta skede är det därför viktigt att understryka att den subgruppering som presenteras i avsnitt 3.3 betraktar grupp 3 som en proxy för politiska icke-röstare. Självklart finns det undantag, men i detta datamaterial har denna grupp likväl bäst förutsättningar att innehålla politiska icke-röstare. Ett tredje validitetsproblem är oärlighet, exempelvis i händelse av att respondenter som har avstått från att rösta av ren lathet skäms för detta och därför svarar att de avstod av politiska skäl. Men denna sortens BIAS- problem är som jag förstår det ett marginellt problem för enkätdata. Slutligen vill jag klargöra att beslutsfattare enligt min teoretiska ansats kan få nytta av att ge uttryck för sitt politiska ogillande. I litteraturen särskiljs ofta huruvida ett ogillande/missnöje riktas mot det demokratiska systemet som sådant eller mot hur systemet upplevs fungera i praktiken. Ur ett beslutsteoretiskt perspektiv är det dock inte särskilt relevant vad det politiska ogillandet riktas mot, det är blotta förekomsten av ett politisk ogillande (tillsammans med icke-röstandet) som ger nytta. I denna studie undersöks respondenternas missnöje med hur systemet upplevs fungerar i praktiken eftersom det verkar rimligt att anta att de flesta som ogillar demokrati också ogillar hur demokratin fungerar i praktiken. Av det skälet fångar studiens oberoende variabel ‘Demokratiskt missnöje’ troligen upp båda sorternas ogillande.

Beträffande reliabilitet framhåller Teorell och Svensson att studier som exempelvis undersöker attityder, såsom respondenters missnöje i något avseende, i regel är behäftade med osystematiska fel (2007, s.

z=

(

X¹ − X²

)

^{− d0}

s¹² n¹ +s²²

n²

56f ). Denna studie är förstås inget undantag. Det är svårt att veta exakt hur respondenter tolkar frågor eller vad frågeställaren egentligen menar. Förhoppningen är enligt Teorell och Svensson att den här sortens mätfel sker på ett likvärdigt sätt för samtliga respondenter vilket medför att eventuella mätfelet i vart fall inte sker systematiskt (Ibid).

Beträffande skallängder påpekar både Teorell och Svensson (2007, s. 160) samt Lewis-Beck och Lewis- Beck (2015, s. 64) att regressionsanalyser vanligen kräver variabler på minst intervallskalenivå. Teorell och Svensson argumenterar dock för att vi kan betrakta variabler på nominalskalenivå som variabler på intervallskalenivå, i synnerhet när variablerna har fler än fem skalsteg (Ibid). Jag har valt att följa denna tolkning, men det bör understrykas att två av mina oberoende nominalskalevariabler ligger i gränslandet, nämligen demokratiskt missnöje samt politiskt intresse vilka har fyra skalsteg vardera. Därtill är studiens beroende variabel, icke-röstning av protest, en dikotom variabel som endast kan inta två värden och inte heller den mäts på intervallskalenivå. Lewis-Beck och Lewis-Beck menar dock att detta är acceptabelt i sammanhanget eftersom minsta kvadratrotsmetoden luras att tro att den dikotoma variabeln mäts på en intrevallskala med två värden (Ibid).

3.3 Beroende variabel

Den beroende variabeln i denna studie är icke-röstning av protest. Enligt den teoretiska definitionen som anges i avsnitt 2.6 menar Deth et.al. (1999) att åtminstone vissa icke-röstares val att avstår från att rösta utgör en politisk handling, närmare bestämt när de icke-röstar av protest. För att mäta detta har de konstruerat följande indikator i medborgarundersökningen vilken därför används i innevarande studie:

Have you ever abstained from participating in a general election out of protest?

Svarsalternativen är kodade till: 0 = nej, 1 = ja. ¹⁰

Hypotes 1 och 2 efterlyser en jämförelse mellan både olika sorters icke-röstare och röstare, därför krävs nu att datamaterialet subgrupperas i ett försök att ringa in den delmängd icke-röstare som har godast chanser att kunna betraktas som politiska icke-röstare. En utmaning har varit att ovanstående variabel är alltför vid med avseende på när respondenterna icke-röstade av protest eftersom den lyder ‘har du någon gång avstått från att rösta, i protest.’ För att säkerställa att det är just respondenter som icke-röstar av protest som faktiskt undersöks krävs åtminstone att respondenterna också uppvisar ett icke-röstande beteende vid tidpunkten för medborgarundersökningen. Att endast titta på respondenter som någon gång har icke-röstat av protest är därför otillräckligt varpå materialet måste begränsas i tid. Det är följaktligen respondenter som både någon gång har icke-röstat av protest och som dessutom icke-röstade vid tidpunkten för medborgarundersökningen – d.v.s. vid det (då) senaste valet – som har godast

I datamaterialet var svarsalternativen: 1 = ja, 2 = nej. 2 kodades om till 0 för att underlätta tolkningen av resultaten.

10