Tillgänglighet till kultur
Funktionsnedsattas tillgång till kulturverksamhet från 1974 och framåt.
Availability to Culture
Disabled people access to cultural activites from 1974 onwards.
Petra Svensson
Fakulteten för humaniora och samhällsvetenskap Kulturstudier
Examensarbete, 15 hp
Handledare: Maria Jansdotter Samuelsson Examinator: Eva Zetterman
Abstract
This work is based on a goal and action plan from the Swedish Kulturrådet (State Arts Council) (2011) as the Swedish government believes that all people today should have the right to cultural activities regardless of physical and mental functioning. Arts Council's goals and action plan brought me questions about issues of disability previously treated in cultural policy over the years, with 1974 years of culture study as a starting point. The purpose of this paper is to analyze the Swedish cultural policy management of disability at the national level starting in 1974 and how the perspective in recent times has been implemented at two selected local cultural institutions.
Questions that work takes up are: what is it that brought up and discussed in cultural-related texts about people with disabilities from 1974 onwards? If changes are made over time - and if so, how? How to discuss issues within the topic disabilities in local cultural institutions?
The analysis has been done on a national level to get an idea of how we imagine that cultural policy is to work in the country and how it has evolved over time. An analysis has also been done to examine how the subject has been affected over time by two local cultural
Innehållsförteckning
1. Inledning
5
1.1 Ämnesval 5
1.2 Forskningsläge 5
1.3 Syfte 6
1.4 Problemformulering och frågeställningar 6
1.5 Avgränsning 6
1.6 Tillvägagångssätt och metod 7
1.7 Material 7
1.8 Disposition 8
2. Bakgrund
9
2.1 Funktionsnedsättning 9
2.2 Kulturpolitiken och funktionsnedsättningspolitikens
sammanlänkade historia 9
3. Analys
11
3.1 Vad är det som tas upp och diskuteras i kulturpolitiskt relaterade
texter om personer med funktionsnedsättning från 1974? 13
3.1.1 Delaktighet 13 3.1.2 Isolerade miljöer 13 3.1.3 Utbildning 14 3.1.4 Eget skapande 15 3.1.5 Resurser 16 3.1.6 Ekonomi 16
3.2 Har förändring skett över tid – och i så fall hur? 17
3.2.1 Användning av ord och begrepp 17
3.2.2 Universal design 18
3.2.3 Prioritering och medvetenhet 18
3.3 Hur diskuteras frågor inom ämnet funktionsnedsättning inom
valda lokal kulturinstitutioner? 19
3.3.1 Tillgänglighet 19
3.3.2 Flyttbara utställningar och turnerande föreställningar 21
3.3.3 Teknik och digitalisering 21
4. Diskussion och slutsatser
23
Förslag på fortsatt forskning 25
1. Inledning
1.1 Ämnesval
Kultur är något som alla människor idag ska ha rätt till enligt den svenska regeringen, oavsett fysisk och psykisk funktionsförmåga. 2006 skrev Sveriges regering under en konvention från FN som fastställer rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Med denna konvention som grund lät regeringen sedan Statens Kulturråd (fortsatt Kulturrådet) göra en mål- och handlingsplan för ökad tillgänglighet till kultur för personer med funktionsnedsättning. Planen sträcker sig från 2011 till 2016, då målen ska vara uppfyllda senast 2016. Delmålen för planen vill säkerställa att alla kulturinstitutioner som får någon form av statligt bidrag ska åtgärda och förbättra tillgängligheten till kultur för personer med funktionsnedsättning.
Kulturrådets mål- och handlingsplan väckte för mig frågor om hur frågor om
funktionsnedsättning tidigare behandlats i kulturpolitiken genom åren, med 1974 års
kulturutredning som startpunkt. Att jag startar med 1974 års kulturutredning är för att den ses som den första riktiga ingående kulturutredningen i Sverige.
1.2 Forskningsläge
Det finns ett omfattande internationellt forskningfält om funktionsnedsattas villkor i samhället. Forskning som specifikt berör funktionsnedsättning och kultur har hittills inte bedrivits i någon större omfattning, men bland annat de svenska forskarna Jens Ineland och Lennart Sauer har uppmärksammat kulturverksamhet och funktionsnedsättning i sin forskning. Jens Inelands artikel Disability, culture and normative environments i
Scandinavian Journal of Disability Research (2009), undersöker villkoren på en teater för
intellektuellt funktionsnedsatta. De funktionsnedsatta har visserligen möjlighet att uttrycka sig kreativt på egna villkor, men organisationen i sig är väldigt noga med vilka personer som får vara med på grund av att de vill framstå på ett vist sätt i samhällets ögon. I artikeln:
Institutional Environments and Sub-Cultural Belonging: Theatre and Intellectual Dirabilities, Scandinavian Journal of Disability Research (2007) diskuterar Jens Ineland tillsammans med
1.3 Syfte
Mitt syfte med denna uppsats är att analysera den svenska kulturpolitikens hantering av funktionshinder på nationell nivå med start 1974 och hur perspektivet i senare tid har implementerats vid två utvalda lokala kulturinstitutioner.
1.4 Problemformulering och frågeställning
Personer med funktionsnedsättning har mer eller mindre alltid varit en utsatt grupp i vårt samhälle och så även inom kulturlivet vilket grundas i kulturpolitiken.
Frågeställningarna som jag valt att utgå ifrån är: vad är det som tas upp och diskuteras i kulturpolitiskt relaterade texter om personer med funktionsnedsättning från 1974 och framåt? Har förändring skett över tid – och i så fall hur? Hur diskuteras frågor inom ämnet
funktionsnedsättning inom lokala kulturinstitutioner?
1.5 Avgränsningar
Jag har i huvudsak använt mig av olika propositioner, utredningar och rapporter för att skaffa mig en bild av hur det har sett ut och hur det ser ut på nationell nivå. För att närma mig de lokala institutionerna har jag tagit del av deras verksamhetsplaner, verksamhetsberättelser och årsredovisningar. Jag har också använt hela Region Värmlands gemensamma kulturplan, för 2013-2015, eftersom kulturpolitiken på senare år fått en ny utformning och regionaliserats.
1.6 Tillvägagångssätt och metod
Min analys av mitt material utgår ifrån en kvalitativ innehållsanalys med fokus på det manifesta i texterna enligt Hsieh och Shannon (Three Approaches to Qualitative Content
Analysis, 2005). Analysmetoden kvalitativ innehållsanalys använder jag mig av för att kunna
dra slutsatser utifrån det manifesta i mitt material. Jag valde att arbeta med det manifesta eftersom mina frågeställningar snarare kräver svar på vad som direkt står i texterna och inte det underliggande, latenta. Kvalitativ innehållsanalys fungerar på så sätt att man, innan materialbearbetningen, bestämmer vilka frågor man vill att materialet ska svara på, som exempel ”vad” och ”hur”. Under bearbetningen av materialet plockar man ut relevanta meningar och ord som besvarar de bestämda frågorna. Frågorna delar sedan upp materialet i olika kategorigrupper. Inom varje kategori får man fram ett resultatgivande ”kärnmaterial” som man arbetar vidare med utifrån om man vill åt den latenta eller manifesta innebörden. (Hsieh och Shannon 2005) Jag har, som ovan nämnt, valt att formulera mina frågor enligt följande: vad är det som tas upp och diskuteras i kulturpolitiskt relaterade texter om personer med funktionsnedsättning från 1974 och framåt? Har förändring skett över tid – och i så fall hur? Hur diskuteras frågor inom ämnet funktionsnedsättning inom lokala kulturinstitutioner?
1.7 Material
Mitt material består av följande: Kulturutredningens sammanfattande rapport Tjugo års
kulturpolitik 1974-1994 (SOU 1995:85), ett delbetänkande av handikapputredningen 1967 Kultur åt alla (SOU 1976:20), kartläggningen och handlingsprogrammet Funktionshindrades tillgång till kultur (SOU 1998:3) från Kulturrådet, kulturpropositionen Tid för kultur (Prop.
2009/10:3) och Utbildningsdepartementets rapport Kultur i hela landet (Ds 1989:36). Region Värmlands kulturplan Värmlands kulturplan 2013-2015, Värmlands Museums
årsredovisningar samt ett kort samtal med Wermland Operas fastighetsansvarige Hans Wallstav och marknadschef Pernilla Bergland Eduard.
1.8 Disposition
Jag har valt att disponera min uppsats enligt följande:
Kapitel 1 – Inledning
I det inledande kapitlet tar jag upp hur jag genomfört arbetet med presentation av ämnesval, forskningsläge, syfte, problemformulering och frågeställningar och avgränsningar. Sedan också beskrivning av mitt tillvägagångssätt och val av metod, redovisning av mitt material och hur jag valt att disponera uppsatsen.
Kapitel 2 – Bakgrund
Detta kapitel innehåller bakgrundsbeskrivningen av mitt ämne som sedan kommer ligga till grund för min analys.
Kapitel 3 – Analys
Här redovisas själva analysen. Uppdelad i tre delar som baserats på mina tre frågeställningar.
Kapitel 4 – Diskussion och slutsatser
Här redovisar jag min diskussion och reflektera över mina resultat utifrån vad jag tidigare tagit upp i analysen, diskuterar detta i relation till tidigare forskning för att sedan dra avslutande slutsatser.
Källföteckning
2. Bakgrund
Först definieras begreppet funktionsnedsättning. Begreppets innebörd har förändrats över tid men jag har valt att använda begreppet så att det innefattar alla
funktionsnedsättningsområden, på samma sätt som handikapputredningen Funktionshindrades
tillgång till kultur från 1998 gör. Även Statistiska Centralbyrån använder sig av denna breda
definition. Sedan följer en bakgrund till kulturpolitikens engagemang inom frågor om
funktionsnedsättning och hur handikappolitiken avspeglats i kulturpolitiken genom åren, från 1974 och framåt.
2.1 Funktionsnedsättning
En funktionsnedsättning kan vara medfödd eller är något som tillkommer senare i livet på grund av ålder eller en skada. Det kan vara synligt men också osynligt för andra. Personer med funktionsnedsättning innefattar: döva, hörselskadade, blinda, synskadade, dövblinda, fysiskt rörelsehindrade, psykiskt funktionsnedsatta, utvecklingsstörda, personer med afasi, dyslektiker och personer med psykiska besvär. Till dessa tillkommer också personer med medicinska funktionsnedsättningar som bland annat: diabetes, allergi, hjärt- och
lungsjukdomar och mag- och tarmsjukdomar. (Funktionshindrades tillgång till kultur, 27) En funktionsnedsättning kan se ut på många olika sätt, dels beroende på själva
funktionsnedsättningens grad men också på miljön runt omkring. Funktionsnedsättning är till stor del en samhällsfråga som samhället med rätt kunskap och resurser kan minska eller helt och hållet undanröja. (Kultur åt alla, 50)
• Kulturpolitiken skall ge människor möjligheter till egen skapande aktivitet och främja kontakt mellan människor.
• Kulturpolitiken skall i ökad utsträckning utformas med hänsyn till eftersatta gruppers erfarenheter och behov. (Tjugo års kulturpolitik, 62-63)
Med dessa, bland andra, ville man se till att alla som önskade skulle delta och bli delaktiga i kulturlivet och särskilda ansträngningar uttrycktes redan från början för att man ville att ”eftersatta grupper” skulle engageras mer i kulturlivet. (Tjugo års kulturpolitik, 65)
Inte långt efter kulturutredningen 1974 kom handikapputredningen Kultur åt alla, 1976, som i kulturutredningens spår för frågan vidare om funktionsnedsattas rättigheter till tillgänglighet och deltagande. Denna utredning menade att man inte behöver några extra mål för just personer med funktionsnedsättning eftersom de redan fastställda målen ”i sig kan läggas till grund för långtgående krav på insatser från det offentligas sida” (Tjugo års kulturpolitik, 622). Man vill då, utifrån de redan befintliga målen, se till att samhället får bättre kunskap om funktionsnedsättning och att åtgärder görs för att anpassa för alla och inte särskilja grupper från varandra. Tanken om att tillgängligheten för funktionsnedsatta ska ingå naturligt i alla kulturinstitutioners verksamheter kom alltså tidigt, redan 1976, men först i rapporten
Funktionshindrades tillgång till kultur från Kulturrådet 1998, som tar vid där Kultur åt alla
slutat (Funktionshindrades tillgång till kultur, 9), tar man upp konkreta resonemang kring hur detta ska genomföras. Syftet med Kulturrådets rapport (1998) var att kartlägga
funktionsnedsattas kulturvanor och utifrån det göra ett handlingsprogram för att främja funktionshindrades deltagande i kulturlivet. Rapporten diskuterar tillgänglighet och delaktighet till kulturen utifrån ett rättighetsperspektiv (Funktionshindrades tillgång till
kultur, 9). Kulturrådet var även berett att ta ansvar för att detta fullföljdes. Arbetet fokuserade
på kulturinstitutioner med statligt stöd då utgångspunkten var att ”kultur som stöds av allmänna medel också ska vara tillgänglig för alla”. (Funktionshindrades tillgång till kultur, 7-8, 119)
Sedan 1970-talets utredningar har en rad förbättringar skett för personer med
123). ”Ansvars- och finansieringsprincipen säger att den som driver en verksamhet själv ska ta kostnader och ansvar för att funktionshindrade får tillgång till deras varor och tjänster.” (Funktionshindrades tillgång till kultur, 13). Det är alltså aktörerna själva som har ansvaret för att funktionsnedsatta har den tillgång till deras verksamheter som det krävs. De aktuella aktörerna är allt från Kulturdepartementet och Kulturrådet till regionala och lokala
kulturinstitutioner. (Funktionshindrades tillgång till kultur, 13)
I och med att samhället hade börjat och kom att fortsätta påverkas av digitaliseringen ansåg man att de kulturpolitiska målen behövde förnyas och anpassas mer till vår tid. Detta gjordes i samband med 2009 års kulturutredning Tid för kultur. Kulturpolitiken måste anpassas och ta hänsyn till det informationssamhälle som mer och mer växt fram och som gör det möjligt att lättare kunna ta del av och dela med sig av kulturen. Men kulturpolitiken måste också utnyttja de nya möjligheter som blir tillgängliga. Detta gynnar på flera sätt personer med
funktionsnedsättning, i och med att de kan ta del av och medverka i kulturlivet enklare med hjälp av teknik och via Internet. (Tid för kultur, 1, 17, 32)
I Tid för kultur presenterade regeringen även ett förslag om att regionalisera kulturpolitiken. Man ville med denna nya modell ”föra kulturen närmare medborgarna och främja ett lokalt och regionalt engagemang för kulturfrågor” (Tid för kultur, 1). Detta menade man skulle vara ett instrument för den statliga kulturpolitikens implementering. Regionerna skulle få större ansvar att fördela de statliga bidragen. (Tid för kultur, 1) Förslaget gick igenom och regionaliseringen utvecklas nu runt om i landet.
I de statliga texterna som berör kultur och personer med funktionsnedsättning råder enighet om att om alla ska kunna ta del av och leva i samhället måste samhället fungera för alla, oavsett funktionsförmåga. Personer med funktionsnedsättning tillhör en målgrupp som direkt blir lidande om inte alla hjälpmedel finns till förfogande. Eftersom vårt samhälle till så stor del bygger på kommunikation, tal, skrift, ljud och bild, mellan företag, institutioner och befolkningen är det viktigt att den omfattar alla och så även inom kulturen. Om det till
exempel inte skulle finnas textade eller teckenspråkstolkade filmer skulle döva inte alls kunna ta del av dessa eller om det inte skulle finnas texter översatta till punktskrift eller inlästa som ljudbok skulle inte blinda ha någon tillgång till skrifter av olika slag. (Funktionshindrades
tillgång till kultur, 9) För att samhället ska kunna fungera så bra som möjligt för personer med
olika kulturinstitutionerna. För att funktionsnedsatta inte ska behöva vara en så pass eftersatt grupp, som de kan vara, vill man se till att de resurser som krävs för underhåll ska ingå i den ordinarie budgeten, något som inte är självklart idag.
Kulturpolitikens huvuddrag och struktur är idag den samma som etablerades redan i 1974 års kulturutredning. (Tid för kultur, 11) Men förändringar har gjorts, bland annat inom det kulturpolitiska fältet med anknytning till funktionsnedsättning. Man har över lag fått bättre medvetenhet och kunskap om funktionsnedsättning som bidragit till bättre fysisk
3. Analys
Jag har disponerat min analys utifrån mina frågeställningar.
3.1 Vad är det som tas upp och diskuteras i kulturpolitiskt relaterade texter om
personer med funktionsnedsättning från 1974 och framåt?
3.1.1 Delaktighet
I samtliga analyserade texter läggs stor vikt vid att personer med funktionsnedsättning måste komma ut för att bli mer delaktiga i samhället över lag, men inte minst delaktiga i kulturlivet, då funktionsnedsattas kulturdeltagande är långt lägre än befolkningens i övrigt
(Funktionshindrades tillgång till kultur, 43). I de tidiga texterna, från 1974 och 1976, tar man upp att problem finns och att något bör göras men inte hur det ska lösas, inga förslag på praktiska åtgärder finns. I Kultur åt alla poängteras att möjligheter till ökad tillgänglighet finns, däremot inga krav på handlingsplaner eller andra åtgärder. Det kan uppfattas lite konstigt eftersom det ändå är en handikapputredning. Det finns också fler uttalanden om att man vill ”engagera eftersatta grupper” (Tjugo års kulturpolitik, 65) och att detta är mycket viktigt. Men även här är det brist på konkreta förslag på hur problemen ska lösas i praktiken. Kulturinstitutionerna efterfrågade under slutet av 1990-talet krav från handikappförbund och föreningar för funktionsnedsatta. Man ville alltså göra skillnad men väntade på att krav skulle komma utifrån istället för att själva ta initiativ till att förändra. Först i samband med 1998 års handikapputredning, Funktionshindrades tillgång till kultur, kan konkreta förslag på hur man ska lösa problemen skönjas. Till exempel poängteras att tydliga måldokument angående tillgänglighet till kulturinstitutionerna bör finnas. (Funktionshindrades tillgång till kultur, 119)
3.1.2 Isolerade miljöer
Ett annat problem som tidigt lyfts fram är att många personer med funktionsnedsättning bor i relativt isolerade miljöer. Detta på grund av att rörelsehindrade, synskadade, dövblinda och personer med psykiska funktionshinder ofta bor i gruppboenden eller vårdinstitutioner speciellt utformade för just deras behov och med tillgänglig personal. Det i sin tur kan
eller mindre tvingas till att stanna kvar i en relativt isolerad tillvaro. (Funktionshindrades
tillgång till kultur, 5. Kultur åt alla, 148) För att förhindra denna isolering är det viktigt att
ansvars tas till att göra samhället tillgängligt för alla. Alla ska ha tillgång till kultur oavsett var hon eller han befinner sig. Man pratar, i texterna, om kulturell jämlikhet och ser att en särskild handikappkultur inte byggs upp. (Kultur åt alla, 54, 58, 61) Man ska som funktionshindrad ha tillgång till samma kultur som andra, på grundval av eget önskemål och intresse och bara i sista hand ska särlösningar tillämpas. (Funktionshindrades tillgång till kultur, 5) Särlösningar kan vara att utställningar flyttas till andra lokaler eller att föreställningar är speciellt
utformade för personer med funktionsnedsättning.
3.1.3 Utbildning
Utbildningen är mycket viktig för att främja deltagandet i kulturlivet. Fler undersökningar visar på att de som har en längre utbildning tar del av eller deltar i kulturlivet mer än de med kortare utbildningstid. Personer med funktionsnedsättning hör därmed i regel till de
lågutbildade, som ägnar sig åt kulturella aktiviteter i avsevärt mindre utsträckning än
genomsnittet av befolkningen. (Funktionshindrades tillgång till kultur, 7. Tid för kultur, 14). I och med att funktionsnedsatta generellt är en underrepresenterad grupp ute i samhället
diskuteras det mycket i texterna om att de måste ha möjlighet till kvalitativ och lång utbildning. Fler undersökningar pekar på ett tydligt samband mellan utbildning och
delaktighet. (Tjugo års kulturpolitik, 60) Första kontakten med kultur och kulturlivet är ofta genom förskolan och skolan, i tidig ålder, och chansen till att ett eget intresse väcks är då större. Barn med funktionsnedsättning har ofta inte samma möjligheter att delta i
barnomsorgen på ett obehindrat sätt och kan då tidigt bli utestängda från den kulturella delaktigheten. Det kan då dröja flera år innan funktionsnedsatta barn ens kommer i kontakt med kulturella aktiviteter och kanske ännu längre innan de själva är kulturellt aktiva.
Funktionshindrades tillgång till kultur tar upp att om man ska kunna motverka denna typ av
utanförskap är det viktigt att det finns kunskap och förståelse för funktionshindrades förutsättningar så att deltagandet kan ske på lika villkor. (Funktionshindrades tillgång till
kultur, 29, 38. Tid för kultur, 14) Skillnader bland barns kulturvanor finns mellan flickor och
3.1.4 Eget skapande
Uppmuntran till eget skapande är också något som för fullt delaktiga barn sker i tidig skolålder och som också bidrar till den egna personliga utvecklingen. Vikten av att ha möjlighet till eget skapande och kreativa uttryck tas bland annat upp av Funktionshindrades
tillgång till kultur, där man menar att funktionsnedsatta ska ha ”rätten till eget skapande och
utveckling av den konstnärliga förmågan genom kurser och utbildning” (Funktionshindrades
tillgång till kultur, 7). På flera håll runt om i landet finns det teater- och musikgrupper som
riktar sig till funktionsnedsatta barn och ungdomar och i viss utsträckning för vuxna. Dessa grupper har fått stor uppskattning både bland deltagarna själva men också av människor runt om. För många funktionsnedsatta kan kulturutövning i en sådan här grupp vara avgörande för den totala inställningen till livet i sig. För många har medverkan i sådana grupper gett livet ett helt nytt innehåll och mening. (Funktionshindrades tillgång till kultur, 58) Eftersom personer med funktionsnedsättning inte alltid kan uttrycka sig som de själva kanske önskar är det viktigt att ha möjligheter till fler uttrycksformer, kreativa uttryck är då ofta ett bra hjälpmedel. Skapandet kan också vara till hjälp att ta sig igenom eller bearbeta en svår tillvaro. Att själv skapa och uttrycka sig kreativt kan också stimulera till nyfikenhet på andra kulturformer. (Funktionshindrades tillgång till kultur, 58-59) Självförtroende och den egna självkänslan är också faktorer som ofta påverkas positivt och stärks av eget skapande för funktionshindrade. Bra självförtroende och självkänsla bidrar i sin tur till personlig utveckling som, precis som för alla andra, är viktigt. Även så kallad vardagskultur är viktig för personer med
funktionsnedsättning. Vardagskultur kan vara att hugga ved, se på film eller baka. Detta är något som ofta diskuteras i samband med aktiviteter vid dagcenter eller gruppboenden för funktionsnedsatta. Men sedan finns det ett stort antal som inte betraktas som så
funktionsnedsatta att de behöver bo på speciella boenden. Denna grupp kan då hamna i en gråzon. De allra nödvändigaste sysslorna blir gjorda, som att handla, laga mat och betala räkningar. Men sådant som att sätta sig i en park och lyssna på fåglarnas kvitter eller gå och hyra en film tar man sig inte för då det kan finns samhälleliga hinder på vägen.
(Funktionshindrades tillgång till kultur, 16)
3.1.5 Resurser
Något som i dagens samhälle blir allt viktigare och som allt fler resurser läggs på, är tekniken och den pågående digitaliseringen. Tid för kultur tar bland annat upp att den tekniska
utvecklingen har fört med sig nya möjligheter när det gäller tillgänglighet och att dessa är viktiga att ta till vara på och vidareutveckla bland kulturlivets olika aktörer. Med hjälp av tekniken kan kulturen på många olika sätt göras mer tillgänglig för befolkningen över lag men inte minst för personer med funktionsnedsättning. Till exempel kan filmer, böcker, magasin, tv och radio nås på nya sätt med hjälp av anpassade program för till exempel datorer. Men till störst hjälp för kulturen att nå ut till en bredare publik är Internet. Via Internet kan man idag bland annat nå konstutställningar och musikkonserter som man annars kanske inte alls kunnat ta del av. Tid för kultur ser gärna att kulturinstitutioner använder sig av dessa hjälpmedel så att fler kan ta del av det befintliga utbudet. Enskilda kulturutövare tar också mer och mer hjälp av den kulturella spridningen via Internet och inte minst de sociala medierna. Det egna
individuella intresset kan idag styra vad man vill ta del av och detta främjar inte minst kulturuttryck och genrer som generellt har en smalare publik. Det egna skapandet gynnas också av tekniken då man relativt enkelt kan skapa egen musik eller göra egna filmer. Så möjligheterna till att skapa och sprida sina egen kulturella uttryck är idag mycket fler och på många sätt bättre, inte minst för personer med funktionsnedsättning. (Tid för kultur, 14-17)
3.1.6 Ekonomi
Den ekonomiska frågan är något som funktionsnedsatta mer eller mindre alltid varit beroende av. Resurser för att åstadkomma tillgänglighet till deltagande och medverkande har haft, och har till viss del fortfarande en, för många institutioner, hög materiell kostnad. Dessa kostnader är inte alltid medberäknade i kulturinstitutionernas huvudsakliga budgetramar utan ligger som en egen punkt och medel tas från annat konto. Om kulturinstitutioner får ekonomiska kriser eller mer än beräknat större utgifter är dessa resurser något som ofta har tagits bort, åtgärder fördröjs då, och målgruppen har blivit lidande. (Funktionshindrades tillgång till kultur, 14.
Tjugo års kulturpolitik, 623. Kultur åt alla, 46) I och med det relativt nya systemet som
innebär att det är regionerna som fördelar de statliga bidragen runt om i landet ligger ansvaret hos landstingen att medel fördelas till kulturinstitutionerna. Kommunerna har också ett ansvar i och med att de driver kulturpolitiken på kommunal nivå och är på så sätt närmast
medborgarna och har ansvaret för den enskilde medborgaren. Kommunerna har även ansvaret för generella åtgärder som rör tillgänglighet till byggnader, miljö och verksamheter.
täcka alla områden. Men i och med att våra kulturvanor har ändrats och att skapa, sprida och ta del av kultur idag inte alltid behöver kosta lika mycket, bör större andel medel kunna läggas på behövande områden inom kulturlivet, så som att tillgängliggöra för funktionsnedsatta. (Tid
för kultur, 15) För att ha råd med att till exempel tillgängliggöra för funktionsnedsatta kan
man söka bidrag från olika fonder och organisationer. Allmänna arvsfonden är den största och viktigaste bidragsgivaren för projekt tillägnade personer med funktionsnedsättning, speciellt projekt angående funktionsnedsatta barn. Hos Allmänna Arvsfonden hamnar tillgångar efter avlidna personer utan arvingar som sedan används i olika nyskapande projekt.
(Funktionshindrades tillgång till kultur, 65)
En kulturinstitution som skiljer sig från de övriga är biblioteket. Biblioteket har under lång tid varit aktiva genom att bland annat haft ett nära samarbete med vård och omsorg, men också genom att anpassa med hjälp av medier, så som talböcker, videoböcker eller lättlästa böcker. (Funktionshindrades tillgång till kultur, 8)
3.2 Har förändring skett över tid – och i så fall hur?
3.2.1 Användning av ord och begrepp
Den skillnad man först lägger märke till som läsare av dessa texter är de olika ordvalen. Alltså vilka ord och begrepp man genom tiderna använt sig av när man, inom kulturpolitiken, skrivit om målgruppen personer med funktionsnedsättning. I de tidiga texterna, bland annat i Kultur
åt alla används orden ”handikapp” och ”en handikappad person” (Kultur åt alla, 45, 55). Man
förmedlar då att det är personen i fråga som det är fel på, ”den handikappade personen”. I senare texter blir det mer tydligt att man inte menar att det är personen som person det är fel på utan att det finns en funktionsnedsättning hos personen i fråga, i jämförelse med andra människor. En funktionsnedsättning som kan göra det svårare att handla eller röra sig helt fritt. Exempel på en sådan text är Tid för kultur där man använder ord som
3.2.2 Universal design
Man har också i många fall ändrat inställning mot att det kan vara samhället som i sig är felstrukturerat. Samhället ska vara anpassat åt alla, istället för att vissa medborgare ska hanteras som ”felformade”. Idén om ett mer universellt utformat samhälle kom redan i Kultur
ut alla (1976) men inte så mycket mer än en vision. Det är först i Funktionshindrades tillgång till kultur som man tar upp hur detta skulle kunna lösas i praktiken, liksom att det man
anpassar till personer med funktionsnedsättning näst intill alltid gynnar också övriga i
samhället. (Funktionshindrades tillgång till kultur, 22) Satsningar på mer universal design ser man som en lösning som skulle vara till stor hjälp med avlastning och större frihet i samhället för personer med funktionsnedsättning. I vissa fall kan till och med funktionshinder försvinna med rätt anpassning. I många fall kan även fysiskt avhjälpta hinder eliminera psykiskt
inbillade hinder. Psykiskt inbillade hinder som tillsammans med självkänsla och
självförtroende kan påverkas positivt med en bättre anpassad fysiks miljö. Detta i och med att funktionsnedsatta som gupp ofta har ett sämre självförtroende än många andra
samhällsgrupper och kan då se sig själv som mer funktionsnedsatt än vad man egentligen är. (Funktionshindrades tillgång till kultur, 22, 36)
3.2.3 Prioritering och medvetenhet
Hur man skriver om och prioriterar personer med funktionshinder har också ändrats. Personer med funktionsnedsättning har under många år varit en grupp som på många sätt osynliggjorts av samhället, detta märks speciellt i de äldre texterna. Tidigare, när man väll skrivit om funktionshinder, har man ofta haft en egen separat punkt för ärenden, frågor och åtgärder angående personer med funktionsnedsättning. Sådana ärenden har inte tagits upp i texterna tillsammans med de i övrigt prioriterade ärenden. Men i de senare texterna, till exempel i Tid
för kultur på sida 14, finns ärenden, som berör personer med funktionsnedsättning, mer med i
den löpande texten. Istället för att stå som en separat punkt med egen rubrik, som i sig kan ge uppfattningen om att detta är något som är annorlunda, och som ligger utöver det ordinarie arbetet.
eller mindre tvingad till åtgärder och liknande. Det är inte i alla äldre texter man ens tagit upp personer med funktionsnedsättning, som i exempel Kultur i hela landet som är ett förslag till ett bättre kulturliv på regional nivå. Nu ser man oftast inte några som helst problem med att göra åtgärder utan som en självklarhet och är mer mån om att alla som vill ska kunna delta. (Funktionshindrades tillgång till kultur, 119)
3.2.4 Ekonomiska resurser
En stor skillnad är också att, som ovan nämnts, många stora kostnader har försvunnit i och med teknikens och digitaliseringens effektiviserande av tillgängligheten. Kostnader som tidigare har gått till att på olika sätt göra kulturen tillgänglig kan nu läggas på andra åtgärder eller projekt. I och med att samhället över lag blivit mer tillgängligt och mer medvetet,
behöver då inte enskilda institutioner alltid bekosta de åtgärder som krävs själva. Till exempel finns idag många böcker, tidningar och tidskrifter tillgängliga, helt gratis, via Internet. Något som biblioteken själva tidigare var tvungna att administrera. Även översatta filmer är idag mer lättillgängligt och enklare att anpassa än tidigare i och med att teknikens utveckling och tillgänglighet gjort det möjligt att effektivisera och på så sätt minimera kostnaderna för detta arbete. (Kultur åt alla, 60)
3.3 Hur diskuteras frågor inom ämnet funktionsnedsättning inom lokala
kulturinstitutioner?
De verksamhetsplaner, verksamhetsberättelser och årsredovisningar jag fått ta del av är inte från 1974 då dessa inte fanns tillgängliga. Verksamhetsberättelser vid Värmlands Museum finns från år 1997 fram till 2011 och verksamhetsplaner finns från 2001 och fram till 2011. Dock var inte alla år mellan dessa med utan det fattades flera berättelser och planer, exempelvis fanns inte verksamhetsplanerna för 2006, 2007 eller 2009. Den tidigaste årsredovisningen vid Wermland Opera var för 1990 års verksamhet och sedan fanns alla år fram till 2011 tillgängliga. Dock fanns här inga verksamhetsplaner till förfogande.
3.3.1 Tillgänglighet
möjligheter och ser inget hinder för att alla inte skulle kunna få ta del av information med dagens alla hjälpmedel. Man vill också se att kulturlivets aktörer tar till vara, använder och vidareutvecklar dessa möjligheter. För att tillgängligheten ska förbättras är pedagogiken, tekniken och själva bemötandet viktiga faktorer. Utbuden måste vara flexibla så att dessa kan anpassas till alla. För att underlätta deltagandet för personer med funktionsnedsättning vill man att de tekniska möjligheterna används i större utsträckning, som till exempel syn- och teckentolkning eller textning av filmer och scenkonstproduktioner. Man tycker också att den fysiska tillgängligheten till de statsfinansierade regionala och kommunala
kulturinstitutionerna över lag är god men är noga med att detta måste ses över regelbundet även framöver. (Värmlands kulturplan 2013-2015, 16-17)
Både Värmlands Museum och Wermland Opera redogör i sina verksamhetsplaner,
verksamhetsberättelser och årsredovisningar att de arbetar för tillgänglighet för alla och att alla ska kunna delta. Detta sker både i tidigare och senare texter men utan att det riktigt redogörs för vad som menas med just denna formulering eller vilka de specifikt ska göra det tillgängligt för. Så visioner har funnits ganska länge, men det är först på de senaste åren som man redogör konkret för hur man arbetar med dessa frågor. Första gången Wermland Opera tar upp något specifikt om funktionsnedsatta är i årsredovisningen för verksamhetsår 2006. Detta i samband med en ombyggnation som dels genomfördes på grund av att ett
riksdagsbeslut tagits angående tillgänglighet för funktionsnedsatta som innebar att ”alla offentliga utrymmen ska vara handikappanpassade” (Wermland Operas (då
Värmlandsoperan) Årsredovisning 2006, 5). På grund av samma riksdagsbeslut tar även
Värmland Museum upp åtgärder för personer med funktionsnedsättning första gången, men (utifrån den tillgång till material som tillfogats) inte förrän i sin verksamhetsplan för
verksamhetsår 2008 (Värmlands Museums Verksamhetsplan 2008, 23). Dessa åtgärder visar inte på att institutionerna själva lyft frågan om tillgänglighet för funktionsnedsatta, utan de har kommit på grund av krav utifrån. Värmlands Museum hade 2009 en skulpturutställning utformad för synskadade som fick mycket bra bemötande och gensvar. Detta var första gången som man riktade sig till en funktionsnedsatt målgrupp och det på eget initiativ. (Värmlands Museums Verksamhetsberättelse 2009, 18) 2010 redovisar man också ett samarbete med ett särskolegymnasium och ett ungdomshem för funktionsnedsatta, men det redovisas inte hur detta samarbete är utformat och det finns inte heller någon dokumenterad uppföljning om samarbetet fortfarande finns och i så falla hur det går. (Värmlands Museums
Utformade idéer eller planer är något som det är snålt med i Värmlands Museums
verksamhetsplaner och -berättelser. Det finns visioner om att alla ska kunna ta del av museets verksamhet men inte hur detta ska gå till eller vad museet självt måste göra för att kunna nå dit. I texterna uppfattas det som att de vill nå alla på en och samma gång samtidigt som deras målgruppsbeskrivning inte täcker in alla tänkbara målgrupper. (Värmlands Museums
Verksamhetsplan 2010, 5). Andra exempel visar också på att det upplevs att verksamheten vill
nå alla på en och samma gång utan någon egentlig eftertanke. Värmlands Museum arbetade tidigt med att tillgängliggöra sina basutställningar genom att översätta informationen till andra språk, då engelska och tyska, men först till 2010 kompletterades utställningarna med
information på lättläst svenska. (Värmlands Museums Verksamhetsplan 2010, 5)
3.3.2 Flyttbara utställningar och turnerande föreställningar
Värmlands Museum och Wermland Opera har under flera år arbetat med flyttbara och turnerande utställningar och föreställningar. Värmlands Museum jobbar dels med detta riktat till skolor och äldrevården. De flyttbara utställningarna för skolorna är till för att nå klasser och elever som kan ha svårt att ta sig till och från museet, då länet är stort och det kan vara långt till museet. Utställningarna anpassade till de äldre inom vården är utformade så att personal åker ut till äldreboenden och visar utställningen på plats och det förs sedan dialog med deltagarna. (Värmlands Museums Verksamhetsplan 2011, 11, 13) Även Wermland Opera använder sig utav denna metod för att nå ut till en bredare publik i form av turnerande
föreställningar. Ända sedan 1990 har detta funnits men till en början var det riktat enbart till vårdpersonal, idag har det utvecklats till att spelas för så väl vårdpersonal och patienter, ute på landsbygden men också ute på landets olika teaterscener. (Wermland Opera (då Musikteatern
i Värmland) Årsredovisning 1990, 9. Wermland Operas Årsredovisning 2010 och 2011)
Dessa former av utställningar och fröställningar bör man kunna anpassa till personer med funktionsnedsättning också med relativt enkla medel.
3.3.3 Teknik och digitalisering
Precis som på den nationella nivån tar man även här upp fördelarna med att tillgängligöra med hjälp av tekniken och digitaliseringen. Värmlands Museum tar redan i verksamhetsplanen för 2001 upp att olika samlingar ska göras tillgängliga via databaser. Det är då bok- och
nya ljudsystem installerats för att bättre ljudbild ska kunna ges. Till exempel redovisar man i 2008 års verksamhetsberättelse att man utvecklat ljudfiler till audioguider speciellt anpassade för personer med funktionsnedsättning (Värmlands Museums Verksamhetsberättelse 2008, 25). Enligt Värmlands kulturplan 2013-2015 ser man också att man vid institutionerna använder sig av digitaliseringen för att nå ut till fler (Värmlands kulturplan 2013-2015, 15). I dag har näst intill alla företag, föreningar, institutioner, myndigheter och så vidare en egen hemsida via Internet och i och med dagens trådlösa teknik kan vem som helst när som helst söka sig till önskad information. Men detta innebär också att tekniken för med sig nya krav på aktörerna (Värmlands kulturplan 2013-2015, 14). Alla som vill ska kunna ta dela av en hemsida oavsett egen funktionsförmåga. Detta innebär att hemsidor bör vara utrustade med alternativa informationsformer, som tillgång till en lättläst version av hemsidans text, information tillgänglig via ljud så att man kan lyssna på informationen eller
teckenspråköversatt. Åtgärder av dessa slag är få på institutionernas hemsidor. Wermland Opera har en funktion som gör att man kan få större teckensnitt, Värmlands Museum där emot har ingen extra funktion över huvud taget för extra behov. Båda institutionerna har bra
information om hur man som funktionsnedsatt tar sig till och rör sig i deras lokaler och vilka extra hjälpmedel det finns på plats. (wermlandopera.com och varmlandsmuseum.se, besökta 2013-05-02)
Arbetet med information på webbplatser och sociala medier ska se till så att den
(informationen) blir mer målgruppsorienterad och användarvänlig. Det kan då bidra till ökad tillgänglighet som i sin tur bidrar till mer delaktighet i kulturlivet eftersom fler kan ta del av informationen. (Värmlands kulturplan 2013-2015, 15) Om man kommer åt informationen om olika evenemang och händelser är chansen större att man deltar och samhället genererar till att människor från fler målgrupper deltar och är aktiva. Att värna tillgängligheten för hela länet har genom åren varit en viktig punkt för Värmland Museum och de återkommer varje år med nya lösningar och idéer för att bil så tillgängliga som möjligt även för ”nya grupper
värmlänningar” (Värmlands Museums Verksamhetsberättelse 2009, 4). Det är bra att man är mån om att alla ska få vara med och att man som ny medborgare inte ska känna sig
4. Diskussion och slutsatser
När jag började ta mig an detta ämne misstänkte jag att personer med funktionsnedsättning inte varit en, av samhället på olika plan, så prioriterad grupp genom åren. Det har varit intressant att se hur detta visat sig på olika sätt och plan. Jag tycker också att mål och handlingsplanen från Kulturrådet är en viktig del i arbetet för att personer med
funktionsnedsättning ska kunna, på bästa sätt, ta del av kulturlivet i Sverige. Även om dagens Sverige är klart bättre att leva i som funktionsnedsatt än för exempelvis 30 år sedan finns det fortfarande behov av vidare arbete och utveckling. Att fortsätta tillgängliggöra samhället så att man, oberoende av vem man är, kan ta del av det på bästa sätt.
Något som man utifrån både materialet och analysen kan se är att den generella
medvetenheten börjar visa sig runt 1990-talets mitt. Detta kan ha att göra med att regeringen år 1997 kom med en proposition om att diskriminering i arbetslivet av personer med
funktionsnedsättning skulle bli förbjudet. I Funktionshindrades tillgång till kultur (1998) tas det upp att det i Sverige då inte fanns någon lag som förbjöd diskriminering av personer med funktionsnedsättning. Denna lag trädde i kraft i Sverige först 2009 genom en konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning från FN (2006). Kanske är detta en av anledningarna till att personer med funktionsnedsättning under så många år varit en grupp som osynliggjorts av och i samhället och att det då inte är så konstigt om kulturpolitiken inte prioriterat dessa frågor? Att Kulturrådet nu tar sitt ansvar för att personer med
funktionsnedsättning ska ha samma tillgång till kultur som andra är mycket bra. Men man borde under de år som denna fråga har belysts av utredningar och rapporter kommit längre än vad man gjort. Som tidigare nämnt (i 1.2 Forskningsläge) är det mesta av forskningen rörande ämnet: kultur och personer med funktionsnedsättning fokuserad på hur man ska få personer med funktionsnedsättning mer delaktiga i samhället i det stora hela och att samhället måste acceptera och anpassas för målgruppen. Det är viktigt att det är samhället som anpassar sig efter personer med funktionsnedsättnings behov, så att det inte är de funktionsnedsatta som måste anpassa sig till samhället. Funktionsnedsatta anpassar sig redan till själva samhället, de försöker leva efter en norm och ett ideal som inte är skapat efter deras livsstil. Detta lyfter Jens Ineland och betonar att personer med funktionsnedsättning inte ska tvingas till att välja bort sina behov i deltagandet inom den kulturella sektorn (Disability, culture and normative
environments, 2009). Eget skapande är inte alls lika prioriterat som tillgängligheten i de
ofta har en utvecklad tanke om vikten av eget skapande men att detta i praktiken ofta enbart visas i en begränsad tillgång till lite färg och papper som då ska lösa problemet och allt blir bra. Det är viktigt som individ att hitta sitt eget sätt att uttrycka sig kreativt oavsett vilken funktionsnivå man har. Flera texter skriver om personer med funktionsnedsättning som en grupp som har en gemensam identitet. Personer med funktionsnedsättning är precis som vem som helst med egna identiteter. Att möjligheten till att själv få välja vad man vill göra på sin fritid är därför mycket viktig för den egna personliga utvecklingen.
I och med digitaliseringen har fler kostnader som till exempel användes till marknadsföring försvunnit. Internet och sociala medier används i större utsträckning, vilket bör underlätta utformningen av institutionernas hemsidor så att fler kan ta del av dem. Kulturrådet har även detta som en av sina punkter som ska vara åtgärdade till 2016. Om man som kulturinstitution vill att fler ska komma och besöka dem, och då från nya målgrupper, så är det viktigt att besökarna även kan ta del av information innan de kommer och besöker på plats. Att hålla sig extra informerad är för funktionshindrade viktigt eftersom de inte har samma förutsättningar som andra personer. Detta då de till exempel måste veta om det finns handikapparkering i närheten, om det finns ramp och hiss, handikappanpassad toalett, hörslingor, lättläst text eller syntolkning. Lättillgänglig och tydlig information är därför ett måste om alla ska ha samma möjlighet och tillgång till de olika kulturinstitutionerna. Det är inte bara de funktionsnedsatta det gynnar utan även övriga befolkningen då det till exempel finns ett stort antal som inte betraktas som funktionshindrad men ändå kan behöva större text, lättare text eller information uppläst för att kunna ta till sig information på bästa sätt. Detta hör även till frågan om
universal design, det som gynnar personer med funktionsnedsättning gynnar även nästan alltid övriga i samhället.
kulturområdet visar sig inom frågor angående hela samhället utveckling då kulturen och kulturpolitiken är ett område som lätt påverkas av den övriga politikens beslut, men också kan påverkar övriga politiken inom många frågor. ”Utveckling på kulturområdet påverkas starkt av – men påverkar också – det omgivande samhället” (Tjugo års kulturpolitik, 13).
Jens Inelands artikel Disability, culture and normative environments, som utgår ifrån en teater som är till för att personer med funktionsnedsättning ska få interagera utifrån egna behov och färdigheter. Detta samtidigt som de måste uppnå en viss intellektuell nivå för att få vara med. Personalen på teatern menar att detta är nödvändigt så att de föreställningar som sätts upp för allmänheten inte ska riskera att bli en ” freak show ” (Disability, culture and normative
environments, 136). På samma sätt visar delar av materialet att man kan vara väldigt måna om
att personer med funktionsnedsättning ska ges möjligheten att tillgå kulturen men att man vill att detta ska ske under så ”normala” förutsättningar som möjligt för att det ska kunna passa in i det normativa samhället. Detta visar än en gång på att samhället inte helt och hållet är berett på att acceptera människor som inte till 100 procent följer den intalade normen. Men
samtidigt är det viktigt att det finns, till exempel, teatrar som fungerar som ett dagcentrum eftersom det oftast inte finns pengar till personliga assistenter kvällstid (Disability, culture
and normative environments, 134).
Avslutningsvis vill jag utifrån mina undersökningar hävda att det är samhället som system som är problematiskt inte människorna som bor och lever i det.
Förslag på fortsatt forskning
Under det tidiga skedet av uppsatsarbetet var jag inne på att även undersöka om hur personer med funktionsnedsättning genom åren skildrats inom kulturen. Detta genom att se på om det gjorts skildringar på personer med funktionsnedsättningars liv, då till exempel i
museiutställningar eller teaterföreställningar. Men detta hade resulterat i två olika
undersökningar så jag avstod från det. Men jag tycker att det vore en intressant undersökning efter som fler kulturinstitutioner menar på att de arbetar för att hela samhällets olika
Källförteckning
Trycka/publicerade källor
Funktionshindrades tillgång till kultur – Kartläggning och handlingsprogram (SOU 1998:3),
rapport från Kulturrådet.
Hsieh, Hsis-Fang och Sarah E. Shannon (2005), Three Approaches to Qualitative Content
Analysis. Sage Publications. Qualitative health research, Vol. 15 No. 9, 1277-1288.
Ineland, Jens (2009), Disability, culture and normative environments, Scandinavian Journal
of Disability Research, 6:2, 131-150. Umeå.
http://dx.doi.org/10.1080/15017410409512646 (hämtad: 2013-05-20, kl. 08:11)
Ineland, Jens och Lennart Sauer (2007), Institutional Environments and Sub-Cultural
Belonging: Theatre and Intellectual Dirabilities, Scandinavian Journal of Disability Research, 9:1, 46-57. Umeå.
http://dx.doi.org/10.1080/15017410601029770 (hämtad: 2013-05-20, kl. 08:21)
Konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (2006), Regeringskansliet.
Kultur i hela landet (Ds 1989:36), Utbildningsdepartementet.
Kultur åt alla (SOU 1976:20), Handikapputredningen.
Tid för kultur (Prop. 2009/10:3), Kulturdepartementet.
Tjugo års kulturpolitik 1974-1994 (SOU 1995:85), Kulturutredningen.
Värmlands kulturplan 2013-2015 – Program för utveckling av kulturen i Värmland
Värmlands Museums Verksamhetsberättelse 2003, Värmlands Museum.
Värmlands Museums Verksamhetsberättelse 2008, Värmlands Museum.
Värmlands Museums Verksamhetsberättelse 2009, Värmlands Museum.
Värmlands Museums Verksamhetsberättelse 2010, Värmlands Museum.
Värmlands Museums Verksamhetsplan 2001, Värmlands Museum.
Värmlands Museums Verksamhetsplan 2008, Värmlands Museum.
Värmlands Museums Verksamhetsplan 2010, Värmlands Museum.
Värmlands Museums Verksamhetsplan 2011, Värmlands Museum.
Wermland Opera (då ”Musikteatern i Värmland”) Årsredovisning för 1990,
Wermland Opera.
Wermland Opera (då ”Musikteatern i Värmland”) Årsredovisning för 1992,
Wermland Opera.
Wermland Opera (då ”Musikteatern i Värmland”) Årsredovisning för 1996,
Wermland Opera.
Wermland Opera (då ”Musikteatern i Värmland”) Årsredovisning för 1997,
Wermland Opera.
Wermland Opera (då ”Musikteatern i Värmland”) Årsredovisning för 1998,
Wermland Opera.
Wermland Opera (då ”Värmlandsoperan”) Årsredovisning för 2006, Wermland Opera.
Wermland Opera (då ”Värmlandsoperan”) Årsredovisning för 2009, Wermland Opera.
Wermland Opera Årsredovisning för 2010, Wermland Opera.
Wermland Opera Årsredovisning för 2011, Wermland Opera.
Ökad tillgänglighet till kultur för personer med funktionsnedsättning – Mål och handlingsplan 2011-2016 (2011), Kulturrådet.
Muntliga källor
Hans Wallstav, fastighetsansvarig vid Wermland Opera. Kort samtal 2013-05-07.
