Full text

(1)

Spår 2

En självbiografi Del II

Tracks and Traces: An autobiography Part II

(2)

Abstract

I "Spår" får vi följa Sofia på hennes väg från flicka till ung kvinna. I korta ögonblicksbilder, berättade med hennes egen röst, får vi lära känna hennes verklighet och hennes tankar om den.

(3)

Hjärtans allra käraste

Idag är det urpremiär. Stycket heter Erik den Helige och vi har övat hela

höstterminen. Ingen av oss fyror gillar det. Krister säger att tonsättaren måste ha varit full när han skrev det. Svårt är det också med en massa toner som skär sig. Det är omöjligt att höra när det blir rätt. En gång när vi hade övat en hel dag och alla var trötta och irriterade viskade någon att tonsättaren fanns i lokalen. Vi blev ganska nervösa och rädda för att han skulle ha hört hur vi pratade om stycket. Nu kan vi det i alla fall och jag har vant mig … nästan.

Under föreställningen ska vi komma dansande i lucialinnen och med

silkespappersblom-kransar i håret. I en annan scen ska vi vara med i omkvädet: ”Men hjärtans allra käraste, vad sörjer du då?”

Det är spännande nu precis innan det ska börja. De flesta av oss har någon förälder i publiken. Min assistent Bodil sitter där, det vet jag, och Annas föräldrar och systrar. Själva sitter vi bakom scenen och har stränga order om att inte prata och framför allt inte gå i trappan som leder upp till den, men Krister har redan varit där och stuckit upp huvudet precis ovanför scenkanten. Nu stämmer orkestern sina instrument. Det är ett ljud som jag älskar. Först ett enda instrument som ger en ton och så fler och fler som tar den och ljudet växer tills man hör hela orkestern.

Känslan av förväntan är stark. Den liknar känslan som jag får när vi precis ska börja lussa och står tysta och gömda och tänder våra ljus. Först ett enda, så fler och fler.

Nu börjar det.

Det dröjer ganska länge tills det är vår tur, men ingen pratar eller stör på något annat sätt för nu är det allvar. Det behöver ingen säga till oss. När det börjar närma sig ställer vi tyst upp i den ordning som vi ska dansa och jag tar tag i tjejen framför mig. Vi har övat på hur jag ska hålla, så att det inte syns från publiken. Ingen annan håller i varandra.

(4)

innan han som har bjällror längst ner på sina byxor och som spelar hovnarr tar tag i min hand och drar upp mig, bara för att i nästa ögonblick, ganska hårdhänt, leda ner mig för trappan, tillbaka till bakom scenen.

- Nu stannar du här, säger han och det låter som om han tror att jag har gjort allt detta med flit.

Jag sitter där och skäms. Jag hör hur de andra dansar där uppe och jag är inte med för att jag är en sån jävla klantskalle. Jag fattar inte hur det här kunde hända. Vi har ju övat och övat och tänk, alla i publiken, skrattar de nu. Och vi som ska upp på scenen en gång till snart. Tänk om jag inte får vara med då heller bara för det här. Fast vill jag det egentligen nu när alla har sett hur jag gjorde bort mig. Jag tänker på att vi ska spela föreställningen flera gånger till den här veckan. Hur kommer det att bli?

Så kommer de andra ner. - Vad hände, säger Anna.

Jag svarar att jag inte vet, att jag inte fattar hur det kunde hända.

- Tur att ingen såg dig i alla fall, säger hon, man syns inte precis där i början på scenen, men mamma och pappa undrar nog vart du tog vägen.

Kan du se vad jag säger?

Vi står i en cirkel mitt på golvet.

- Försök nu att se ledsna ut, säger kursledaren.

Vi är på kroppsspråkskurs i Synskadades riksförbunds regi och vi är precis klara med det teoretiska passet. Det här är den första praktiska övningen på dagens kurs, men det ska bli många fler. Vi har tagit av oss skorna och gjort några

(5)

- Det var väl ett bra betyg, säger kursledaren med sin klämkäcka röst, hunden uppfattade att du var ledsen. Då måste du ha gjort rätt, bravo.

Vi är här för att lära oss kroppsspråk. Blinda människor, i alla fall sådana som vi, barndomsblinda, har nämligen inget. Det kan vi omöjligt ha, fick vi lära oss under teoripasset, eftersom vi inte har kunnat se och härma andras kroppsspråk och det är så barn lär sig. Därför kan seende människor inte läsa av oss. Vi är som blanka ark för dem och det ställer så klart till problem för både oss och dem. Det skulle kunna leda till att vi inte får jobb eller att vi får svårt att få vänner i skolan och så vidare, men det här med kroppsspråk är inget magiskt. Det går att lära sig och det är alltså det vi ska göra idag. Personligen har jag svårt att tro att det går att lära sig detta nya språk med alla dess skiftningar och nyanser på en eftermiddag. Dessutom är jag inte helt säker på att kursledaren har rätt. Jag tänker på alla gånger vi har tittat på kort hemma och jag har frågat:

- Hur ser jag ut?

Jag har alltid fått svar på den frågan:

- Du ser sur ut, här ser du ut som om du tänker hitta på nåt dumt …

Fast, det är klart, den här kursledaren är expert på kroppsspråk så hon vet väl. Jag blir ledsen när jag tänker på att jag är som ett blankt ark, att det inte går att läsa mig. Kanske är det därför hunden kom till mig. Inte för att jag ser ledsen ut, utan för att jag är ledsen.

- Ta det igen, säger sångläraren.

(6)

med nu, det är inte kul och jag fattar inte vad han är missnöjd med heller. Jag tar ett djupt andetag och gör ett nytt försök.

”Här är det risigt och förvuxet, fult och snårigt och lika hopplöst trist och grått som i mitt bröst. Där ute doftar det av sommarns alla dofter. Där är det sommar, men här inne är det höst.” Han suckar.

- Men du sjunger ju så här.

Han visar genom att göra små dutt-rörelser med fingertopparna mot min axel och jag förstår.

- Jag ser ju att du förstår texten, men jag hör det inte, säger han.

Och världen gungar till. En sekund känns det som om mattan dras undan under mina fötter. Vad är det människan står och säger! Att han kan se vad jag känner? Det går inte. Alla har sagt att vi blinda är alldeles blanka, att ingen kan läsa av oss. Är det inte sant alltså? Känslorna rusar genom min kropp, ilska, sorg och tvivel om vartannat. Har de ljugit för mig? I hela mitt liv? Och varför har jag gått på det? Kan man alltså se på mig vad jag känner? Lika bra som på andra människor, seende människor? Varför har de där experterna sagt att man inte kan det då?

- Hallå, säger sångläraren, vad står du och tänker på? Ta det igen. Och jag drar efter andan:

”Här är det risigt och förvuxet, fult och snårigt” - Nu, ropar han, nu har du det!

Att visa hänsyn

(7)

- Vi har aldrig haft någon synskadad elev här förut, säger han. Jag vet inte riktigt vad som behövs, men jag tänkte att du kunde få ett extra skåp till dina böcker. Om jag har förstått rätt så är de rätt skrymmande.

- Nja, säger Göte blindgubbe, det behövs väl snarare ett extra rum.

Jag nickar och ler. Bara de inte tycker att det blir för krångligt. Jag hatar det här med att jag ska ha en massa extragrejer och att det ska bli en sån uppståndelse så fort det handlar om mig.

- Sen undrar jag en sak, fortsätter rektorn, ska vi gå ut till alla klasser i början av terminen och informera om att du har börjat?

Nej, tänker jag, det får de absolut inte göra, jag kommer att få tillräckligt med uppmärksamhet ändå. Det är ju inte direkt så att det går att dölja att jag är blind. Jag kan inte bara glida omkring och försvinna i mängden som de andra.

- Det behövs inte, säger jag, i så fall är det bättre att jag går runt i klasserna och informerar själv.

Det vill jag naturligtvis inte göra heller, men det är ändå bättre än att rektorn, som inte vet nåt, ska göra det.

På uppropsdagen sitter vi inne i aulan. Hela gymnasiet är där och det är varmt och trångt. Lärarna har presenterat sig och vi har alla blivit uppropade. Jag har suttit på helspänn hela tiden, men eftersom ingen sa något särskilt när mitt namn ropades upp, har jag långsamt börjat slappna av. Nu är rektorn i slutet på sitt långa välkomsttal.

- Och så vill jag bara avsluta med att berätta att i år har vi en blind flicka som har börjat här på skolan. Det är viktigt att ni alla tar lite extra hänsyn till henne.

Fan, han hade ju lovat, vi hade ju kommit överens. Nu blir det här allas första intryck av mig, tack så jävla mycket!

Några dagar senare går Camilla och jag genom korridoren på väg till

(8)

klassen, men Camilla och jag började prata redan första dagen. Vi är lika besvikna båda två. Vi hade tänkt oss att gymnasiet skulle vara något helt annat än högstadiet. Att vi skulle känna oss mer vuxna, men det känns bara som en förlängning av högstadiet. Vi har redan skolkat tillsammans.

Vi satt nere vid kanalen och dinglade med fötterna en hel eftermiddag. Men engelskan är kul. Vår lärare, Harald, älskar att härleda ord. Han kan hålla på en hel lektion med ett enda ord. När lektionen är slut är tavlan full av härledningar och alla har tappat tråden. Harald också, tror jag. Vi har satt i system att fråga om något ord precis när han börjar prata om vad vi ska få i läxa och det fungerar alltid.

När vi ska gå ut genom glasdörrarna som leder ut i trapphuset kommer någon med hög fart från andra hållet. Personen bryr sig inte om att vi precis ska gå genom dörren utan slår upp den rakt på oss. Som tur är har jag famnen full av stora

punktskriftsböcker, så det är de som får ta smällen. Personen stannar inte till eller ber om ursäkt, utan rusar förbi oss utan att säga något. Det fladdrar till i mitt hår av fartvinden.

- Vet du vem det där var, säger Camilla och hon har skratt i rösten. - Nej?

- Det var rektorn, han som tycker att det är så viktigt att man visar hänsyn till den blinda flickan.

Hon härmar hans tonfall perfekt och vi skrattar så vi kiknar.

Förföljd

(9)

- Hur kan någon vara glad för en vit käpp, undrade kvinnan i den lilla konsumbutiken som ligger alldeles nära huset där jag bor.

Den ser ut som en batong när den är ihopfälld och det har vi skojat om, jag och mina synskadade kompisar. Det kan ju kanske behövas någon gång, har vi sagt.

Jag frågar mig fram till Västerlånggatan och går den framåt en stund, men ska jag vara ärlig så är det inte så himla kul att strosa med vit käpp. Jag måste

koncentrera mig hela tiden så att jag inte går på något och så att ingen snubblar på min käpp. Den är av glasfiber och går lätt av och om den gör det kan jag inte ta mig hem. Det är i och för sig kul att lyssna på alla språk som talas och visst luktar det väldigt gott överallt, men det är ändå inte samma sak som när jag går med någon som berättar vad den ser i skyltfönstren eller visar mig saker som jag kan känna på. Därför bestämmer jag mig för att gå hem. Nu har jag i alla fall gjort det, tänker jag, något som en normal sommarjobbande människa skulle göra när hon har sitt första sommarjobb i Stockholm.

Jag vänder och börjar leta mig tillbaks till tunnelbanan. - Hej … du … tjejen … behöver du hjälp?

Han är lite full och drar i min arm. Han kan väl lika gärna följa mig till tunnelbanan som någon annan tänker jag.

- Du var bor du, jag kan följa dig hela vägen.

- Nej, det behövs inte, det räcker om du hänger med till tunnelbanan, sen klarar jag mig.

- Säkert? Det är inga problem för mig annars, Nu tar han i mitt hår.

Det här var nog ingen bra idé ändå. Jag ökar takten och går ifrån honom och hittar så småningom till tunnelbanan med hjälp av en annan person, men när jag kliver in i vagnen hör jag honom igen.

- Men du, du vet, jag är också ensam.

(10)

nästa tåg kan jag slappna av. Det ska bli skönt att komma hem och på jobbet i morgon ska jag berätta att jag gick en sväng i gamla stan på hemvägen.

Men när jag står uppe på Sankt Göransgatan dyker han plötsligt upp

alldeles intill mig. Jag fattar inte hur det har gått till. Jag var helt säker på att jag hade fintat honom när jag hoppade av på Hötorget.

Jag vänder mig mot honom och tar samtidigt ett steg bakåt.

- Gå här ifrån. Jag kanske skriker, för ett par stannar till och frågar om jag är ok. Jag säger att jag är det. Aldrig att jag skulle be om hjälp. Det här måste jag väl kunna klara av.

Men mannen tänker inte gå sin väg. I stället lutar han sig närmre. Jag får hans andedräkt rätt i ansiktet. Då gör jag det, det som vi skojade om, jag tar min vita käpp och drämmer den i skallen på honom medan jag upprepar:

- Gå här ifrån.

Och äntligen verkar han ha förstått. Han lommar iväg längs trottoaren och jag står stilla tills jag inte längre kan höra honom. Sen går jag hem.

I lägenhetens minimala kokvrå sätter jag på tevatten och brer en ostmacka. Det här var verkligen en pers. Jag tror inte att jag ska berätta om den för någon. Bäst att bara låtsas som om den aldrig har inträffat. Det gick ju bra till slut.

Jag sätter mig i bäddsoffan med macka och te. Då ringer det på dörren.

Det är han. Dörrarna i det här gamla huset är tunna och jag hör honom muttra på andra sidan. Han ringer igen, men när jag inte öppnar glider han ner längs väggen bredvid min dörr och sätter sig där.

Nu är jag instängd och jag inser att jag nog ändå måste ringa polisen. Det är lite pinsamt, för jag har försatt mig i den här situationen och borde verkligen kunna reda upp den själv, men nu är jag rädd på riktigt.

Det är två som kommer, men då är mannen inte kvar längre. Jag får beskriva vad som hände och de antecknar.

- Hur såg han ut, frågar den manliga polisen.

- Det vet jag inte, svarar jag, mer än att han hade skägg.

(11)

Vad ska jag svara på det? Poliserna lämnar mig med den försäkran om att det säkert inte är någon fara. Nu är han ju borta. Deras lite försmädliga tonfall gör att jag inte protesterar, men i flera veckor är jag rädd.

Han vet var jag bor. tänk om han står och smyger på mig när jag går till jobbet tidigt på morgonen eller väntar på mig när jag kommer hem. Jag kanske kunde be någon av grannarna att hjälpa mig att hålla utkik efter honom, men då måste jag bekänna att jag inte kan ta hand om mig själv.

Mamma gifter sig

Mamma ska gifta sig och vi skojar med henne om att det är tredje gången gillt. Hon har inte önskat sig någon bröllopspresent. Det enda hon vill är att vi kommer allihopa och det har vi gjort. Alla syskon, utom Sussie som är förbannad, de som vi är ihop med, moster Nina och mormor. Mikael, som jag har varit ihop med i några månader nu är också med. Det är första gången han träffar mina släktingar och det höll på att bli fel från början. Det var mormor:

- Jaha, Sofia, nu har du fått nåt annat att kela med än det där äckliga marsvinet, sa hon när hon hälsade på honom.

Tur att han är så tålig.

Vi ska bo i deras lägenheter. De har varsin på tjugotre kvadratmeter i samma hus. Det är trångt och rörigt, men alla verkar vara på bra humör. Mamma har

bestämt att vigseln ska vara på eftermiddagen och att det bara ska vara kaffe efteråt, så att de som vill kan gå ut och roa sig på kvällen när vi nu har åkt så långt.

Utanför All Helgonakyrkan kommer Torgny fram till mig. Han luktar gott av rakvatten och piprök, men hans händer är kalla och svettiga.

- Tack, säger han, tack för att jag får vara med er.

(12)

Han har en sköldpadda som bor i hans badkar och som heter Skalman, men att tacka för att han får gifta sig med mamma, det är pinsamt.

Det blir ändå rätt fint där inne i kyrkan med nyckelharporna och prästen Mary som bryter på amerikanska, men Torgny är så nervös att han tappar ringen precis när han ska sätta den på mammas finger. Jag är glad för att jag inte har någon viktig uppgift idag. Jag minns fortfarande hur det var när min syster gifte sig, fastän det var så länge sedan.

Jag var tolv år och Anne-Mie skulle gifta sig med Lee. De hade varit ihop sedan de var fjorton ändå var Lee så nervös inför bröllopet att han gick och småsöp under förberedelserna. Anne-Mie var arg:

- Och så andas du inte på prästen, fräste hon, för då ramlar han omkull. Lee muttrade något ohörbart. Han försvarade sig aldrig när hon satte igång.

Jag skulle vara brudtärna i långkjol och med korkskruvar i håret. Alla var så upptagna den här dagen att ingen tänkte på att vi borde äta något, så när det äntligen blev dags var jag så hungrig att jag mådde illa. När vi stod framme vid altaret tänkte jag på Lee och undrade om han höll andan. Jag hade vita, högklackade sandaler som var obekväma att stå i och jag kände mig lite yr. Jag skulle hålla i brudbuketten när de växlade ringar. Den var otroligt tung. Nu hade jag en bukett i var hand, den lilla tärnbuketten i höger och Anne-Mies brudbukett i vänster.

Det brusade i mina öron och golvet började gunga. Jag tog ett snabbt steg framåt, så ett bakåt. Jag kunde inte höra Anne-Mie och Lee. Hade de sagt ja än? Golvet

krängde till igen och när jag tog ett stapplande steg bakåt var pappa plötsligt där. Han tog tag i mig och drog mig bakåt.

- Sätt dig ner, viskade han i mitt öra och jag sjönk tacksamt ner på bänken. Tydligen hade allt gått bra ändå, för nu spelade orgeln utgångsmusiken. Henrik lutade sig mot mig och viskade i mitt öra:

- Du snodde hela föreställningen.

Men nu är det mamma och Torgny som har gift sig. Vi sitter i

(13)

Svea. En gång var hon operasångerska, men det var säkert längesen. Nu är hon minst lika gammal som mormor tror jag. Jag har bett om att få sjunga. Det har Svea också, men jag får börja. Jag sjunger ”Visa i vargtimmen” av Björn Afzelius.

”Världen är sån att få bryr sig om vad du har att ge den, min älskling. De vuxnas kontroll, bestämmer din roll där uppgiften är att blint spela med” Det går bra, trots att jag spelar piano och inte gitarr som jag kan bättre. Sen blir det Sveas tur. Hon ska också kompa sig själv på pianot. Jag hör på förspelet att det ska bli Ave Maria.

Svea har ett vibrato på nästan en halvton. Jag vet inte om det beror på att hon är nervös eller på att hon är gammal. Det låter hur som helst inte bra. När hon kommer till den högsta tonen börjar något i rummet pipa med en ihållande, intensiv ton.

- Jävla kärring, säger mormor mycket högt, nu förstörde hon hörapparaten också. Jag koncentrerar mig på att inte börja skratta, men Svea sjunger oförtrutet

vidare. Kanske har hon inte hört mormor, hon kanske hör lika dåligt som hon eller så är hon helt enkelt proffsig.

- Ja hjälp, säger mamma, när vi går därifrån, ett minne för livet, men det är väl det som är meningen eller vad säger du?

De andra går ut och roar sig, men Mikael och jag stannar med brudparet. Det är så sällan vi träffas.

Who is Tage

- Jag ska bara följa med min syster och visa henne hennes hytt, säger Henrik, sen går jag i land igen.

- Va, säger kvinnan i receptionen, ska hon åka ensam? - Ja, säger jag, och du kan prata med mig.

- Men du kan inte räkna med att få någon hjälp, säger hon och hon låter stressad på rösten, det har vi inte tid med.

(14)

Inte för att jag vet hur det ska gå till. Jag hittar inte på den här båten och även om Henrik visar mig min hytt och jag sätter en gummisnodd på dörrhandtaget är det inte alls säkert att jag hittar dit igen om jag lämnar hytten, men hur det än blir, så kommer jag åtminstone att komma fram till England. Jag har bokat plats i en fyrbäddshytt. Någon av dem jag delar med kan jag säkert hänga på och båten är full av folk, någon kan säkert hjälpa till så att jag hittar restaurangen och baren. Det är klart att jag är nervös, men det är spännande också. Om jag aldrig skulle göra sådant som jag är nervös eller rädd för, så skulle jag inte göra mycket över huvud taget.

När Henrik har gått sitter jag på en av sängarna och väntar. Hytten ligger långt ner i båten. Det finns inga fönster och det luktar avgaser här inne. Borde jag ha bett Henrik visa mig var flytvästarna ligger? Jag får fråga någon av hyttkompisarna om det.

Två av tjejerna jag ska dela hytt med kommer från Australien och är på väg hem. De är glada och pratar oavbrutet med varandra. Jag fascineras av deras engelska. De uttalar home som höim. Den tredje tjejen är svensk, men hon pratar inte med oss. Hon är så tyst att jag inte ens vet om hon är kvar i hytten eller om hon har gått härifrån. Undrar om hon tycker det är jobbigt med mig. En del är så rädda för att de ska bli tvungna att hjälpa till. Jag tror att de föreställer sig att de måste göra det hela tiden och eftersom de är för fega för att säga att de inte vill, så smiter de hellre. Fast, vad vet jag, hon kanske bara är blyg.

På kvällen blir det sjögång. Det är inte storm, men det gungar så mycket att vi flyger från den ena sidan av dansgolvet till den andra. Det blir som en lek där alla på dansgolvet först trängs i det ena hörnet och sen kastas iväg till det andra, alla på samma gång. Vi skrattar hysteriskt. Killen jag dansar med kommer också från Australien. Han är mycket kortare än jag och hans hår är kort och krulligt. Han luktar gott.

(15)

Han kan inte mena allvar, tänker jag, men det är inte lika kul att dansa längre. Jag ber en av tjejerna visa mig tillbaka till hytten och går och lägger mig. Jag sover förvånansvärt gott med tanke på sjögången. Jag vaknar visserligen till när de andra kommer hem, men somnar genast om igen.

När jag vaknar nästa morgon sover alla. Det tror jag i alla fall. Den tysta, svenska tjejen kanske är vaken eller så har hon inte kommit hem. Jag försöker att strunta i henne, men jag kan inte låta bli att tänka på henne ändå. Människor som gör sig osynliga på det där sättet retar mig. Jag blir förbannad. Det går ju inte att hantera en människa som inte finns, men som finns ändå. Jag ligger kvar och väntar på att någon ska vakna och vilja äta frukost, men det verkar dröja. Det är

fruktansvärt varmt och instängt i hytten och det stinker av avgaser. Jag börjar må illa och bestämmer mig till slut för att försöka leta reda på frukostresturangen på egen hand. Det enda jag vet är att den ligger någonstans på något av de övre däcken.

Jag smyger upp och klär på mig utan att väcka någon. Utanför hyttdörren blir jag stående, visst låg trapporna här till vänster någonstans? Jo, här är de. Jag börjar gå uppåt. Ju högre upp jag kommer desto svalare och friskare blir luften. Till slut hör jag porslinsklirr - frukostresturangen. I kön får jag hjälp av en engelsktalande kille. Han berättar vad som finns och hjälper mig att plocka ihop yoghurt, mackor, kaffe och juice på min bricka, men under tiden börjar jag må konstigt. Det är inte som att jag ska spy, ändå mår jag illa. Underligt. Jag drack nästan ingenting igår, så jag borde inte vara bakis. Ljuden omkring mig börjar försvinna och jag känner mig som om jag är instängd i mitt eget huvud. I nästa ögonblick sitter jag på en stol vid ett bord. Jag fattar ingenting. Hur kom jag hit? Jag känner framför mig på bordet. Där står en bricka.

(16)

så gärna vilja fråga det snälla paret här vid mitt bord, men plötsligt kan jag inte komma på ett enda ord på engelska. Jag dricker min juice i stället.

Paret småpratar hela tiden med mig medan jag äter, men jag lyssnar inte så noga. När det blir tyst förstår jag att jag har fått en fråga.

- Förlåt?

- Who is Tage, upprepar kvinnan.

Tage? Hon uttalar det som stage, fast utan s.

- Jag vet inte säger jag, Tage? Hur fan ska jag veta vem det är?

- Ja, alltså, säger hon, det är någon slags underhållare tror vi, mycket känd här i Sverige, som har dött. Daniels nånting.

- Danielsson, menar du Tage Danielsson? - Just det, säger hon, så var det. I’m so sorry.

Men det kan väl inte stämma? Tage Danielsson kan väl inte vara död? Jag vill prata svenska nu. Plötsligt längtar jag efter mamma. Då plingar det till i högtalarna.

- Mina damer och herrar … Vi är framme.

Jag känner verkligen för er

När jag kommer fram till huset där anställningsintervjun ska äga rum är jag dyblöt. Ändå åkte jag taxi hit. Himlen öppnade sig precis när jag klev ur bilen. Nu står jag här alldeles innanför porten och det droppar från både hår och kläder. Jag kommer verkligen inte att vara till min fördel. Det är tur att vi redan har pratat på telefon. Det här mötet är mer en formalitet, så sa kvinnan från Medborgarskolan när vi pratade i går.

Jag har tagit ledigt från sommarjobbet som växelhäxa på Synskadades Riksförbund. Det är det första jobb jag söker sen jag blev klar med

(17)

När jag har torkat lite går jag en halvtrappa upp och går in i första dörren på vänster hand.

- Det står Medborgarskolan på skylten, hade hon sagt i telefon, och jag hade bara svarat ja. Det fanns ingen anledning att berätta för henne att jag inte kan se några skyltar.

Dörren är öppen och jag kommer in i ett rum med knarrande trägolv. Jag blir stående innanför dörren. Vad ska jag göra nu. Här är ingen som möter mig, och ändå har jag inte kommit för tidigt, som jag alltid annars brukar göra. Ska jag försöka hitta någonstans att sätta mig? Nej, för om hon kommer precis när jag käppar omkring här inne och letar, så kommer jag garanterat att göra ett förvirrat intryck på henne. Alltså står jag kvar. Jag harklar mig. Hon kanske inte hörde att jag kom.

Så hör jag hur någon kommer gående genom rummet. Jag gör mig beredd att hälsa och jag hoppas att jag inte ser ut som en blöt hund. Leende sträcker jag fram handen, men då händer något konstigt. Det låter faktiskt som om hon vänder och går tillbaka därifrån hon kom och hon stänger en dörr, men jag kan väl inte ha hört rätt? Jo, det måste jag ha gjort. Någon kom ut hit, fick syn på mig och vände … och stängde en dörr mellan oss. Om jag inte visste vad jag skulle göra när jag kom in hit, så vet jag det ännu mindre nu. Ska jag gå härifrån? Någon pratar bakom den där dörren, i telefon tror jag. Jag hör att det är kvinnan från Medborgarskolan, hon som jag har pratat med i telefon och som jag skulle träffa här. Nu avslutas samtalet och dörren öppnas. Hennes steg kommer över det knarrande golvet och jag klistrar på mig leendet igen.

- Hej, välkommen, säger hon. hennes röst är glättig och lite spänd. Jag blev lite förvånad, jag visste inte ... att du … Orden blir hängande i luften mellan oss.

(18)

- Ja, det var ju verkligen tråkigt det här. Vi hade ju mer eller mindre bestämt oss för dig.

Och återigen blir hennes ord hängande.

Och jag sitter bara där, säger ingenting. Jamen, vad ska jag säga då? Hon har inte sagt att jag inte får jobbet, men det är väl ändå det hon menar, eller? Och mina papper. Hon har inte ens bett att få se dem. Intygen från mina praktikplatser. De som skulle kunna visa henne att jag kan det här.

Nu reser hon sig upp. Det gör jag också. Jag antar att det är meningen att jag ska gå nu. Våra stolar skrapar mot trägolvet. Alla ljud förstärks här inne.

- Ja, tack då, säger hon, och jag sträcker ut handen, jag hoppas verkligen att det ska gå bra för dig, nu har hon lagt sin andra hand över min, jag känner verkligen för er som har ett handikapp.

Idrottsdagen och mormor

Det är bara mot sig själv man ska tävla. Det säger de hela tiden. Det enda viktiga är att vi ska slå våra personliga rekord. Jag får en känsla av att de bara säger så till oss som har dåliga resultat. Jag är sämst på allt som vi gör på gymnastiken, springer långsammast, kastar kortast, hoppar sämst både på höjden och längden. Bollspel ska vi inte ens prata om. Alla vill spela vollyboll. Under de lektionerna får jag gå ut och gå istället. När vi stöter kula inomhus får jag ibland en oemotståndlig lust att ”råka” kasta mot fönstret. Min lärare vet inte att jag ser skillnad på ljus och mörker så jag kunde låtsas att det var ett misstag. Tänk vad skönt det skulle vara, och rätt åt henne också.

(19)

Idag har vi idrottsdag på Älvhögsborg. Det var här jag lärde mig dra riktiga halsbloss i höstas, men rökringar kan jag fortfarande inte göra. Det är

skolmästerskap och vi tävlar klassvis. Varje klass samlar ihop poäng, som sedan räknas ihop. Det betyder inte att ens personliga rekord är det enda som räknas, men jag känner mig inte särskilt besviken. Ingen trodde väl nånsin på det där snacket ändå.

Kast med liten boll går sådär. Jag får ingen större fart på den, men det får jag på slungbollen. Jag tar fart och kastar, bollens tyngd hjälper till och jag känner att jag faktiskt för en gångs skull har kraft i kastet, men så blir det alldeles tyst omkring mig. Någon har skadat sig. Efter en stunds förvirring förstår jag att det är jag som har skadat någon. En av killarna i nian har fått min slungboll rakt i bröstkorgen. Han tappar andan en kort stund, sen verkar han ok igen. Men nu är lärarna lite nervösa. Jag tror de pratar om ifall jag ska vara med i fortsättningen eller inte, men ingen pratar med mig. Jag står där mitt på den stora planen och vet inte vad jag ska göra. Jag vill inte vara kvar här. Det blir bara fel och egentligen vill ingen annan att jag ska vara här heller, men ändå skulle det bli skolk om jag gick här ifrån. Tårarna bränner bakom ögonlocken. Fan, jag önskar att det hade varit någon av lärarna som hade fått min slungboll i bröstet.

Så kommer jag på att mormor bor alldeles här i närheten. Hon kan säkert se oss från sitt fönster. Jag letar reda på en telefonkiosk och ringer henne.

- Jag kommer, säger hon.

Så är hon där, min mormor med de skrynkliga händerna och den goda cigarettdoften. Vi letar reda på en av mina lärare.

- Nu tar jag med mig Sofia hem, säger mormor, och hennes röst är så bestämd att läraren inte kommer sig för att fråga något. Eller kanske är hon bara lättad över att jag försvinner, jag som inte bara drar ner klassresultatet, utan dessutom är farlig för de andra.

I mormors kök äter jag köttbullemackor på tekaka.

(20)

Vi skrattar båda åt det där, men jag vet inte om det är sant. Jag kommer inte ihåg det i alla fall.

När man pratar med mormor måste man först veta att hon tittar på en, annars hör hon inte vad man säger och har hon somnat på hörörat är det omöjligt att väcka henne genom att ropa. Då är det bättre att gå fram till hennes säng och skaka lite i den. För egen del har hon brutalare väckningsmetoder när hon ibland är hemma hos oss. En gång, när hon inte fick upp Jörgen ur sängen gick hon ut och hämtade lite snö som hon stoppade ner under hans täcke. Då blev det fart på honom. Så där skulle jag aldrig våga göra, även om tanken då och då har kommit för mig.

Mormor kommer hem till oss ibland nu när mamma har flyttat. Det är nästan lika mysigt som när Körvolle kommer, men bara nästan. Jag gillar henne för att hon säger vad hon tycker och så visslar hon så vackert. Det låter nästan som en liten flöjt och hon kan vissla tvåstämmigt med sig själv. Det var hon som lärde mig sticka. Det hade varken skolan eller mamma lyckats med. I skolan valde jag bort syslöjden bara för att de hade tagit för givet att jag skulle ha just syslöjd och när mamma försökte lära mig blev vi bara osams. Men med mormor gick det bra.

(21)

Mormor har en vacker sångröst. Hon sjunger ofta när hon tror att ingen hör, men om jag ber henne, vill hon aldrig sjunga. Hennes favoritsång är ”Om du nånsin kommer fram till Samarkand”. Jag tycker också om den, särskilt när Thorstein Bergman sjunger den. Ja, och när mormor gör det förstås.

”Och jag kanske grät, för nätterna de klara, men jag hoppas att du når ditt drömda land. Att nån blir för dig vad aldrig jag kan vara, om du nånsin kommer fram till Samarkand.”

Mormors tredje man hette Gustav. Han tyckte inte om barn, så vi fick hälsa på mormor när han inte var hemma. Det var bra att hon skiljde sig från honom tycker jag. Pappa hjälpte henne att flytta. Hon är mycket gladare nu efter skilsmässan.

Marie

Det tog ett tag innan vi fick veta vem pappa träffade. Vi försökte komma på det utan att fråga. Det blev nästan som en sport. Jörgen brukade nollställa

kilometermätaren på hans bil för att vi skulle kunna se om han åkte lika långt varje kväll, men vi lyckades inte komma på det ändå. När Marie en dag plötsligt satt i vårt kök förstod jag att hon var en person som alla i familjen kände, alla utom jag. Hon hade varit Henriks och Jörgens lärare när de var små. Det gör mig ledsen när det dyker upp sådant här, saker som hände när jag bodde i Stockholm och som jag har missat. Det får mig att känna mig utanför.

Marie har en lägenhet i stan och jag har fått nyckeln dit. Jag är ofta där när jag skolkar. Marie rullar sina cigaretter själv och jag försöker lära mig det. Det blir mycket billigare, särskilt om man köper cigarettpappren i Norge, men det är svårt. Helst skulle jag vilja kunna rulla med en hand. Det kan inte ens hon göra.

(22)

Men jag gillar att vara i hennes lägenhet. Jag brukar låtsas att jag har flyttat hemifrån när jag fixar kaffe i hennes kök. Hon har så fina muggar. De ser nästan ut som vinglas i formen, smalnar av neråt och så står de på en fot. Ibland snor jag en skånsk pepparkaka också. Det är inte särskilt gott, men det passar där i köket på Drottninggatan.

Marie berättar ofta om sin förra kille som satt i rullstol och kallades Rulle och om hunden hon hade som hette Lotta och som en gång åt upp en stor laddning med ischoklad, men spottade ut alla folieformarna.

Det är sådana gånger som det är fint att vara med henne. Det är bara när hon håller på och berättar vad jag tycker som jag blir irriterad. Enligt henne så tycker jag också att hon försöker ta min mammas plats. Det är faktiskt det dummaste jag har hört. Som om någon skulle kunna göra det.

1986

Kerstin och jag ska besöka en musiklärarutbildning för blinda. Vi har en adress och namnet på rektorn. De andra i klassen är på nåt tråkigt studiebesök, men vi fick göra det här i stället. Kerstin vill hänga med eftersom hon är journalist. Det är bra, för jag hade verkligen inte kunnat göra det här på egen hand.

Beväpnade med karta och vägbeskrivning ger vi oss iväg. Det visar sig att det är mycket längre till skolan än vad vi har förstått och eftersom vi inte fattar hur man köper spårvagnsbiljetter får vi gå hela vägen, men det gör ingenting, för vi har så mycket att prata om. Kerstin bor granne med mig på skolan. Hon spelar fiol. Jag hör när hon övar. Det är särskilt ett stycke som hon har problem med och som hon har övat på de senaste veckorna. Jag håller på att bli galen av det. Inte för att hon övar egentligen, det gör ju alla på skolan, det får man stå ut med, utan för att på just det här stycket spelar hon fel på exakt samma ställe varje gång. Jag kan inte

(23)

igenom det där stället med tankekraft. Mina händer blir fuktiga och svetten rinner längs min rygg och så spelar hon fel ... igen! Jag andas ut och försöker återgå till det jag höll på med. Då börjar hon om.

Men det där har vi aldrig pratat om. I stället pratar vi om skolan,

klasskompisarna, de kristna, hur Kerstin skulle vilja ha en sådan gemenskap någonstans, men inte hittar den och om hennes underbara novell om Göran Tunström.

Till slut är vi äntligen framme på skolan. Vi går in i receptionen och ber om att få tala med rektorn och han kommer nästan direkt. Men vi får inte följa med honom in till hans rum. Faktum är att vi inte får vara på skolan över huvud taget, inte utan tillstånd och det måste vi skaffa inne i stan. Vi försöker vädja:

- Men nu när vi ändå är här. Går det inte att göra ett undantag? Vi skulle så gärna vilja prata med några av eleverna. De skulle säkert tycka att det vore intressant att få träffa någon från Sverige som också är blind och går på en musiklinje.

Men svaret är nej. Vi får ett namn och en adress och så får vi traska hela vägen in till stan igen. När vi kommer fram till huset visar det sig vara fullt av tomma kontor. Alla dörrar är öppna. Vi kan gå in och ut precis hur som helst, men vi hittar inga människor. Vi börjar känna oss som om vi befinner oss mitt i en Kafkaroman och är på väg att ge upp när en vaktmästare plötsligt dyker upp. Han hjälper oss att hitta rätt person och stannar kvar och tolkar eftersom personen i fråga inte kan tala vare sig engelska eller tyska. Han kan inte heller ge oss något tillstånd, visar det sig. Det skulle vi ha sökt hos den tjeckoslovakiska turistbyrån innan vi lämnade

Sverige.

- Hur skulle det se ut om alla som ville kunde besöka skolan hur som helst, frågar han, då skulle eleverna ju inte få någon arbetsro.

Det känns inte som om det är meningsfullt att påpeka att det knappast skulle komma massor av människor vallfärdande till den där skolan om man "bara fick komma dit hur som helst". Vi inser att vi måste ge upp.

(24)

en dag före oss andra, så att hon hinner träffa dem. Men eftersom vi har ett gruppvisum kan hon inte bara göra det. Hon måste skaffa sig ett individuellt utresetillstånd och jag följer med.

Myndigheten som ska utfärda det är stängd säger en person som väntar utanför. Vi ser människor som sitter där inne och jobbar och Kerstin bankar på dörren.

- Det är ingen idé, säger mannen som väntar, det har varit så här i flera månader. Jag vet inte när jag ska kunna komma hem.

Av våra lärare har vi fått höra att kristna människor är förtryckta i Tjeckoslovakien. En av lärarna har hjälpt till att smuggla in biblar. Men när vi träffar kristna

ungdomar som bor i ett kollektiv får vi inte den bilden att stämma. De verkar så glada och frimodiga och de bjuder in oss till en gudstjänst hemma i någons lägenhet. De har ingen präst utan den som vill tala ställer sig upp och gör det och när nattvarden ska delas ut skickar vi bara runt vinet och brödet (vanligt rågbröd) mellan varandra. Ingen ligger på knä, vi tar emot nattvarden stående. Det tycker jag mycket om. Vi förstår ingenting av vad som sägs, men när de börjar sjunga Härlig

är jorden stämmer vi in. När vi är klara visar det sig att de har en vers kvar, så vi

börjar om med första versen igen. Trots att vi inte förstår något av det som sägs eller sjungs gör ritualerna att vi ändå känner igen oss. Är det det här som menas med kristen gemenskap?

Det är meningen att vi ska sjunga på ett par ställen. Musiklinjen är ju också en kör, men nästan alla har tappat rösten på grund av en förkylning, så vi får ställa in konserterna. När vi snyter oss blir näsdukarna alldeles svarta.

- Tänk att luften är så skitig här, säger vi till varandra.

När det börjar närma sig hemresedagen hamnar jag i bråk med några

klasskompisar. De har köpt gamla vackra musikinstrument, som man egentligen inte får ta ut ur landet. De förklarar stolt att om man bara betalar med dollar kan man få affärsinnehavaren att förfalska ett intyg så att det ser ut som om

(25)

landet på värdefulla saker bara för att vi kan. Ingen förstår vad jag menar utan skrattar bara åt att jag är så jävla ordentlig. Jag försöker förklara att det inte handlar om att jag är ordentlig utan om att de beter sig som översittare, men vi når inte fram till varandra. Det slutar med att jag börjar gråta och det gör ju inte saken bättre. Tidigt en morgon kliver vi av tåget i Malmö.

- Vad skönt att vara hemma, säger vi till varandra, vad skönt att det är rent överallt.

Vi går in på järnvägsstationens toalett och tvättar av oss det värsta resdammet innan vi fortsätter mot Göteborg, men det är något konstigt med stämningen. Alla vi möter verkar dämpade på något sätt och på radion pratar man om att det inte är någon fara. Vi hör ord som Tjernobyl och Becquerel, men eftersom nyheterna utgår från att alla redan vet vad som har hänt är det ingen som förklarar något för oss. Det känns overkligt, nästan som om vi har hamnat i en skräckfilm och det tar flera timmar innan vi börjar förstå.

- Kanske bättre med skit som syns trots allt, säger någon och vi skrattar lite nervöst.

Att göra sitt bästa

- Bra, säger Lasse, men du skriver lite pladdrigt. Jag förväntar mig att du gör ditt bästa nästa gång.

Lärarna här på musikvetenskapen är så där.

- Du måste säga till om du behöver hjälp, sa de när jag började plugga i höstas, för vi har aldrig haft någon synskadad student här förut.

(26)

tala om den gången när jag kom en halvtimme försent till tentan om utomeuropeisk folkmusik för att färdtjänstföraren inte hittade.

- Du får gå härifrån, sa han, jag hittar inte. - Men var är vi då?

- Det vet jag inte.

Det var 16 grader kallt. Jag tvingade honom att fråga sig fram, jag kom en halvtimme försent. Trots det gick det bra, jag fick alla rätt, men ändå. Och här står nu Lasse och säger att jag skriver pladdrigt och antyder att jag inte har gjort mitt bästa, Lasse som jag tycker så mycket om, som spelar gitarr och älskar Ferlin och gråter när han läser dikten om igelkotten, ”Av ständig oro för stort och smått, jag blev alltmera en igelkott …”.

Jag vet inte vad jag helst vill göra, börja gråta eller sopa till honom. Och varför säger jag inte som det är?

Hela natten har jag suttit uppe och skrivit på min Facit skrivmaskin. En gång i timmen har jag varit ute på trappan och rökt och druckit kaffe för att hålla mig vaken. Någon gång vid fyratiden hörde jag en uggla som höll på att skrämma livet ur mig. Det är inte det att jag har varit ute i sista minuten, det är jag aldrig, nej, jag hade skrivit hela hemtentan om romantiken och Wienklassicismen färdig redan i förrgår, men när jag skulle skicka in den sa Mikael att jag hade glömt skriva adress på kuvertet. Det hade jag inte. Det var färgbandet som hade tagit slut. När jag med onda aningar öppnade kuvertet igen och tog fram de fem sidorna visade det sig att färgen tog slut efter första halva sidan. Jag blev tvungen att göra om det, bara det att jag inte hade något original i punktskrift, jag hade skrivit direkt på

reseskrivmaskinen. Jag kom nästan inte ihåg något av vad jag hade skrivit. Det var som att börja om från början.

(27)

tentan skulle in idag, hann jag inte skicka den. Så jag åkte hit till Göteborg för att lämna in den. Och nu står jag här. Varför säger jag inget av det här till Lasse?

Man får inte använda sitt handikapp för att skylla ifrån sig. Det har jag fått höra hela livet, men att säga som det är, det är väl inte att utnyttja sitt handikapp? Men jag gör det inte. Jag lämnar bara mina papper och åker tillbaka hem till Trollhättan. Det ska bli så skönt att sova.

En plats i ditt hjärta

- Du kommer alltid att ha en plats i mitt hjärta, sa han när han lämnade mig på tåget.

Hela gårdagskvällen och natten känns overklig. Jag fattar inte varför jag åkte hit över huvud taget. Trodde jag verkligen att det skulle kunna fungera att åka till Bo-Urban och bara prata? Varför lär jag mig aldrig?

Allt började igår när Marie ringde och var sådär jobbig igen. Hon malde på om hur hon förstår att jag är arg på henne för att hon har tagit min mammas plats och att det är en helt naturlig känsla. Jag försökte, som vanligt, förklara att det inte är så. Ingen kan ta min mammas plats och Marie får gärna bo med min pappa, bara jag slipper bo där samtidigt. Och som vanligt lyssnade hon inte på mig. Jo, det kanske hon gjorde förresten, men hon trodde mig inte. Det har hon aldrig gjort. Det är det som är problemet med Marie. Det skulle vara en helt annan sak om vi vore oense om saker och ting. Det gör mig ingenting, men detta att inte bli trodd, det gör mig galen. I fortsättningen ska jag inte försöka förklara något för henne över huvud taget.

(28)

Jag är ansvarig för mina handlingar och jag tar konsekvensen av dem, men hur det kom sig att jag ringde till Bo-Urban och berättade hur det kändes, det vet jag faktiskt inte. Jag gillar hans röst. Han brukar vara bra att prata med.

- Du kanske ska komma hit, sa han när jag hade berättat och då gjorde jag det. Jamen, vad tänkte jag på?

Han mötte mig vid tåget och vi gick och köpte pizza. På pizzerian pratade han med pizzabagaren om alla möjliga italienska operasångare. Han sjöng också, rätt

pinsamt faktiskt. Jag tror han ville visa sig som en kompis, men pizzabagaren verkade inte ha hört talas om någon av sångarna och han uppskattade inte Bo-Urbans sångexempel heller.

Vi drack vin till pizzan och jag läste dikter för honom, Brels ”Kanske kärlek är allt”. Just nu är det den finaste dikt jag vet och jag ska lära mig sjunga den, men den är svår. Den har ett så stort omfång. Jag lyckas inte hitta en tonart som passar för mig. Det där försökte jag prata med honom om, han är trots allt sångpedagog, men han lyssnade nog inte.

Jag blev tvungen att sova över eftersom sista tåget hade gått. Jag fick låna hans säng, han kunde sova på en madrass på golvet, sa han. Vi skulle inte ligga med varandra, nejdå, absolut inte, han visste ju om att jag hade ett förhållande.

Men det är klart att vi gjorde det och samtidigt som vi låg med varandra

försäkrade han att vi inte skulle göra det. Jag kan inte säga att jag tyckte om det och inte att jag inte gillade det heller. Hela den här natten känns som om jag har drömt alltihop. Visst, jag sa aldrig nej, aldrig ja heller. Jag blev på något sätt helt viljelös.

(29)

Nattvandraren

Mina nattvandringar slutar oftast här nere vid Karlbergskanalen.

- Skyll dig själv om du blir våldtagen, sa mamma, när jag försökte berätta. Egentligen är det ingen mening med att berätta någonting för någon. Det har jag kommit fram till. I alla fall är det ingen idé att berätta något viktigt. Det är konstigt. Folk tror mig bara när jag ljuger, men när jag säger som det är, då säger de att jag överdriver. Det är därför jag skriver. Någonstans måste jag säga som det är. Oftast får jag vara ifred under mina vandringar. De enda som har stört och faktiskt skrämt mig är polisen. Det var här om natten uppe på S:t Göransgatan. Jag passerade en bil som stod parkerad och jag var lite extra uppmärksam när jag gjorde det eftersom det tickade i motorn så där som det gör när den alldeles nyss har stängts av. Jag tänkte att någon kanske fortfarande satt kvar i bilen. Precis när jag hade passerat startade den och började rulla jämsides med mig. Jag blev skiträdd. Och jag blev inte mindre rädd när bilen körde förbi mig och stannade. När bildörren öppnades var jag beredd på vad som helst. Det var ingen idé att springa heller. Jag skulle inte komma särskilt långt. Mitt hjärta slog så hårt i bröstet och i halsgropen att jag nästan inte kunde andas. Då hörde jag en röst:

- Hej, jag är polis, är du ok?

- Herregud, sa jag, du höll på att skrämma livet ur mig. Jag var ok tills du kom. Men här nere vid vattnet brukar jag få vara ifred. Jag sitter här tills det ljusnar eller tills jag blir för kall om händerna för att skriva. I mitt block finns dikter, dagboksanteckningar, sångtexter som jag gillar och annat som adresser, recept och jobbplaneringar huller om buller. Ibland upptäcker jag inte att det ljusnar förrän jag hör änderna. De vaknar före alla andra. När det börjar dyka upp

(30)

Det rätta stadiet av berusning

Jag brukar försöka vänta med att börja dricka till efter klockan tolv.12. Någon gång fram på eftermiddagen är jag salongsberusad. Det är den skönaste berusningen. Då är jag helt lugn, men inte så berusad att det märks. Jag klarar av det de dagar när Camilla jobbar. Då går hon upp tidigt och hon dricker ingenting utan tar bara några Sobril. Men de dagar när hon är hemma blir det svårare. Då brukar vi börja tidigare, fast vi försöker vara ordentliga först. När vi vaknar brukar vi berätta våra drömmar för varandra, sen äter vi frukost i sängen, te och rostade mackor med marmelad. Det händer att vi blandar ihop våra drömmar. Vi minns dem, men kommer inte ihåg vem av oss som drömde vilken dröm.

Just nu är det Eva Dahlgren som är vår morgonmusik. Sen blir det ändå alltid så att vi börjar dricka whisky innan vi går upp. Den första klunken är bäst. Den sprider värme och lugn i hela kroppen. Efter andra glaset är det liksom skitsamma med allt och dagen flyter bort utan att vi riktigt märker det. Någon gång sent på kvällen brukar vi bli hungriga. När vi träffar folk försöker vi skärpa oss, men vi lyckas inte alltid med det, som till exempel den där gången när vi skulle bjuda Mikael på middag. Vi hade köpt en flaska vin och tänkte laga nån god pastarätt. Så när vi började med maten tänkte vi att vi kunde ta ett varsitt glas under tiden. När Mikael kom var maten klar, men vinet var slut. Han höll på att skratta ihjäl sig och han ville inte ha whisky i stället.

(31)

Att byta instrument

Det funkar inte med min sånglärare. Jag har försökt byta, men hon säger att om man går på musiklinjen här, så måste man gå hos skolans egna lärare. Egentligen vet jag inte riktigt vad det är som inte fungerar, men det går sämre och sämre. Jag är rädd för att jag snart inte kommer att kunna sjunga över huvud taget. Kanske började det med dikten. Vi skulle jobba med en dikt och jag tänkte att vi lika gärna kunde jobba med en som jag har skrivit själv. Att jag valde just den här beror nog på att den är rytmisk och rimmar. Det brukar mina dikter aldrig göra annars, så jag tyckte det var något extra med den här. Tänk om vi kunde tonsätta den.

Jag springer och springer i ett rasande tempo jag vet inte varför jag måste tillbaks.

Jag samlar ihop mina tankar och plötsligt grips jag av lusten att slå dem i kras. Mitt inre är fyllt av ett skrik, och det växer, jag jagas av någon, jag vet inte vem. Jag samlar ihop mina tankar och tänker att bara jag kunde få andas igen.

På gränsen till desperation har jag varit i dagar och nätter, jag är det ännu. Jag kan inte klara det längre, jag ber dig, nu har jag ett hopp och det hoppet är du. Ta ner mig på jorden och håll mig intill dig och säg att vår kärlek betyder nånting. Håll kvar mig intill dig, gå inte ifrån mig, just nu är det du eller alls ingenting.

(32)

Och så visade hon hur hon tyckte att den skulle läsas. Hon höll varken takt eller tempo och hon överdramatiserade så att den bara lät patetisk. Jag försökte förklara hur jag hade tänkt, men jag kände mig fruktansvärt besviken. Om hon inte kunde fatta det av sig själv var det helt meningslöst och jag ångrade att jag hade visat henne dikten.

Efter det har det bara blivit sämre. Jag kan inte hitta min sångröst och jag får inte byta lärare. Till slut var min enda chans att byta instrument. Jag valde blockflöjt, eftersom jag har spelat det sen jag var liten (jag kunde spela redan när jag började i skolan) och för att jag visste att Ljungskile folkhögskola inte hade någon egen blockflöjtslärare. Jag visste inte att man kunde ha blockflöjt som huvudinstrument ens.

Blockflöjtsläraren heter Göran och bor i en liten etta i Göteborg. I lägenheten finns en säng, två pinnstolar, ett bord, ett notställ och en cembalo.

- Jag är ingen pedagog, säger Göran, jag är musiker. - Jag vill inte spela efter noter, säger jag.

- Då gör vi inte det, säger han, du har väl en bandspelare med dig. Och så sätter vi i gång.

Hans cembalo är stämd med A 442 i stället för 440 som det brukar vara. Hans altflöjter är handgjorda i mahogny och mycket tunga. Jag får provspela en. Hade det varit min flöjt hade jag aldrig lånat ut den. Och det är så häftigt, för fastän jag bara har lärt mig en enkel melodi, så blir det musik på en gång när Göran kompar på cembalon.

När vi ska spela in det jag har i läxa, får katten Rex, något slags raskatt, fnatt och hoppar ner i en tom papperspåse där han prasslar runt under hela inspelningen. Vi gör inte om den. Jag vill ha den sådär.

Jag fortsätter med flöjtlektionerna under resten av terminen. När jag ändå är i Göteborg passar jag på att gå på föreläsningar i musiksociologi också.

(33)

inne. Det betyder att jag ofta går vilse, men det gör ingenting. Lärare och elever trängs och äter tillsammans i köket och en gång, när vi skulle göra en

telefonintervju och behövde en högtalartelefon, fick vi låna Professorns rum. - Jag kan sätta mig någon annanstans, sa han.

I källaren finns ett rökrum och utanför huset finns en liten miniträdgård. Ja, jag trivs verkligen där. Inte ens när Olof Palme hade dött och vi skulle ha en

minneskonsert på skolan avstod jag från min fredagseftermiddag i Göteborg, men då hade jag rätt dåligt samvete också.

Tågresan till London

Den första saken jag har oroat mig för på den här resan är tågbytet i Köpenhamn. Hur ska jag hitta rätt tåg och vem ska jag fråga? Det är ingen idé att fråga

konduktören, för mitt tåg går inte förrän om ett par timmar. Jag kliver av tåget utan att ha löst fortsättningen och tänker att det måste gå att fråga sig fram ändå. Jag följer strömmen och hör en rulltrappa som jag tar. Nu är jag inne på stationen och frågar mig fram efter ett fik. Jag beställer kaffe och en macka. Efter ett tag kommer en man och frågar om det är ledigt och när jag säger ja kommer det plötsligt två till. Nu sitter det tre gubbar runt mitt bord och dricker öl, men ingen av dem pratar med mig. Det är rätt skönt. När det är ca en halvtimme kvar tills mitt tåg ska gå börjar jag fundera på hur jag ska göra. Ska jag fråga någon av de här gubbarna? Hittar de ens på stationen? Jag har fått en känsla av att de inte är här för att ta tåget, utan bara för att träffas och ta en öl, men eftersom jag inte kan komma på något bättre, bestämmer jag mig ändå för att göra ett försök. Jodå, en av gubbarna säger att han kan visa mig.

Vi går mot utgången, men istället för att gå till rulltrappan väljer han hissen. Dörren glider igen, men sen händer ingenting.

(34)

Tänk om det bara är som han säger. Nu är jag fast här inne, ensam med honom. Hur kunde jag vara så jävla dum att jag gick med honom in i hissen istället för att säga att jag hellre ville åka rulltrappa. Mamma kanske har rätt ändå när hon säger att jag får skylla mig själv om något skulle hända. Jag hinner föreställa mig hur han börjar tafsa, hur jag försöker hitta dörrknappen, hur ingen hör att jag skriker, innan hissen äntligen rör på sig och vi kommer ner på perrongen. Och jag hade rätt i att han inte hittar bland tågen, men det löser sig eftersom vi hittar en konduktör som ska ha hand om just mitt tåg.

I liggvagnen börjar jag fundera på nästa problem som måste lösas. I Hoek Van Holland ska jag byta till färja och det är ingen tågfärja som när man åker till Hamburg, där man bara kan sitta kvar på tåget, nej här måste jag av, ta mig genom tullen och om bord på färjan och när vi kommer fram måste jag återigen ta mig igenom tullen och så hitta mitt tåg. Jag vet inte hur det ska gå till, men om jag har tur hittar jag någon snäll och hjälpsam person här på tåget.

Och det gör jag. I min liggvagn är det bara en person till som ska åka och när vi har pratat en stund frågar jag om han kan hjälpa mig.

- Ja, det skulle jag gärna göra, bara det att jag är så dålig på engelska, svarar han, jag är väldigt orolig för att jag inte ska förstå vad som står på skyltarna eller att de ska fråga mig något i tullen.

Jag blir glad, ja själaglad faktiskt.

- Jamen, då hjälper jag dig med engelskan om du hjälper mig med att hitta rätt. Jag klättrar upp på den högsta slafen. Det är den bästa platsen i en liggvagn eftersom man lätt når hyllorna och så finns det gott om plats för att byta om utan att mans syns. Jag somnar lugn och glad. Det kommer att ordna sig och för en gångs skull är det någon som behöver min hjälp lika mycket som jag behöver hans. Det känns bra.

(35)

På kvällarna är vi ute och roar oss. Jag trivs med trängseln och allsången på pubarna. Men en kväll är det en kille som utnyttjar trängseln till att tafsa på mig. Det händer när Bettan och jag är på väg till toaletten. Han smyger upp bakifrån och lägger en arm runt min midja och håller fast. Men jag blir inte rädd, bara arg, rosenrasande faktiskt, så när han tar ett steg närmare så att han glider upp bredvid mig på min vänstra sida tacklar jag honom med höften, så hårt jag kan, och svär på ren svenska.

- Släpp din jävla idiot!

Jag hör hur han smäller in i väggen med en hård duns. Nu blir jag rädd. Det lät som han fick en rejäl smäll. Är jag verkligen så stark, eller var det bara det att han var oförberedd på tacklingen? Han var ju säkert rätt full också, men ändå, tänk om jag har skadat honom.

- Kom nu, säger Bettan, och drar i mig.

En annan dag ger vi oss ut för att leta efter Simon, en kille som jag träffade på tåget till Göteborg en gång och som gav mig ett kassettband med Mike Oldfield. Jag fick hans adress också och det vore kul att träffa honom igen, men när vi väl hittar hans adress öppnar en tjej som säger att han inte är där. Jag tror att hon ljuger, men vi släpper det och börjar ta oss tillbaka in till stan. Vi genar genom parken och får panik när vi inser att den kommer att stänga snart. Vi hade ingen aning om att man stänger parkerna här i London. Vad kommer att hända om vi inte hinner ut? Till slut hittar vi en vakt som visar oss den snabbaste vägen ut ur parken och vi pustar ut med ett riktigt äkta Afternoon Tea med scones och marmelad på ett ställe precis där vi kom ut.

(36)

Ville

I kapellet är stämningen upprörd. Fredrik har rest sig. Han är sårad. Han känner sig lurad. Om han bara hade vetat skulle han aldrig ha ställt upp, men nu blev det så. Situationen krävde ändå att man höll sitt löfte. Han hoppas att Gud ska förlåta honom och de andra killarna på musiklinjen. Han avslutar med att föreslå att vi alla tillsammans ska be för Jan Hammarlund.

Det är kväll. Konserten med Jan Hammarlund har just avslutats med ”Snurra min jord” där Fredrik och några till var med och körade. Det är det som är

problemet. När Jan kom hit i eftermiddags frågade han om några killar kunde tänka sig att köra på ”Snurra min jord” och Fredrik och några till sa ja. Jag var inne och smyglyssnade på repetitionen och det lät väldigt bra. Jag var imponerad att de kunde få till det så bra på så kort tid. Jag har flera av Jan Hammarlunds skivor och jag kan många av hans låtar. Jag hade gärna varit med i kören.

När det sen blev konsert satt jag där igen. Jag gillar inte ”snurra min jord”. Den är bombastisk och smörig på samma gång, men låten han sjöng innan, Ville, den älskar jag. Trotset och livsglädjen i den gör mig alltid på bra humör. Synd bara att det inte fanns nån som spelade banjo i kväll. Den blir bättre med banjo.

Nu, efteråt i kapellet förstår jag att Fredrik och hans kompisar inte visste något om Jan Hammarlund. Hade de vetat att han är bög skulle de aldrig ha sjungit med honom. På ett sätt kan jag faktiskt känna lite sympati för Fredrik. Han hamnade verkligen i ett dilemma under konserten. Hans första tanke var att inte medverka, nu när han förstod hur det låg till, men å andra sidan hade han tagit på sig ett uppdrag och har man gjort det, så hoppar man inte bara av hur som helst.

(37)

Vi samlas ofta här i kapellet på kvällarna. Jag skulle vilja vara med i deras kristna gemenskap, men känner mig inte riktigt hemma och i kväll börjar jag tvivla på att jag någonsin kommer att göra det.

Nu knäpper vi våra händer och Fredrik leder förbönen. Jag skulle aldrig drömma om att be för Jan Hammarlund. Jag tror inte han behöver våra böner. Ändå sitter jag där och låtsas.

Natten med Tesfaye

Nu har han äntligen gått. Jag trodde aldrig att den här natten skulle ta slut. Det började bra. Vi hade sällskap hem från jobbet och han berättade hur de blinda ungdomarna i Addis Abeba tar sig fram i trafiken med sina extra långa käppar. Vi käkade middag och lyssnade på musik, men när jag inte ville ligga med honom blev han sur. Det var väl vad man kunde vänta sig antar jag, men jag blev ändå besviken. Jag gillar ju Tes. Vi har haft kul på jobbet trots en del politiska motsättningar som har kommit fram vid lunchbordet, men det är väl så, man kan inte ha killkompisar. Jag får försöka lära mig det.

Och han slutade aldrig tjata heller. Hade han inte varit blind hade jag slängt ut honom, men jag vet inte, på nåt sätt ville jag ändå inte att han skulle irra omkring här på Kungsholmen, utan att hitta hem. Vem vet vad de skulle kunna göra med en svart kille mitt i natten. I flera timmar höll han på. Jag trodde jag skulle bli galen och till slut sa jag ja bara för att få tyst på honom.

(38)

på mig och gå till jobbet rinner det något längs insidan på mitt lår, en liten varm rännil.

När jag kommer hem från jobbet ska jag städa bort honom. Inte ett spår ska få finnas kvar. Om jag kunde skulle jag städa bort honom ur min kropp också. Är det sperma eller blod som rinner längs mitt ben? Jag skulle vilja gråta, men jag är alldeles tom. Som en docka.

Att vara blind tillsammans

Oftast försöker jag att inte bry mig om det. Jag låter det bara passera, klapparna på huvudet när jag var liten, de som har flyttat sig till axeln eller armen nu när jag har blivit äldre, de medlidsamma tonfallen och så kommentarerna:

- Har du ingen som hjälper dig?

- Men vad modig du är som vågar gå ut.

- Om jag skulle bli blind skulle jag inte klara nånting.

- Tänk, det syns inte alls att du är blind, du har så vackra ögon.

- Jaha, har du alltid varit blind, men det är ju ändå lite bättre än att ha förlorat synen som vuxen, du vet ju inte vad du saknar.

- Om jag blev blind skulle jag inte vilja leva längre. - Fint ändå att du får komma ut såhär.

Ja, jag låter det passera, försöker låtsas att jag inte hör, stänger av ilskan. Ibland försöker jag svara med något roligt, men det är ju sällan man kommer på de rätta orden. En gång när jag lyckades med det var när en full gubbe ropade efter mig:

- Vad har dina föräldrar gjort för ont för att få dig? - Det skulle du allt bra gärna vilja veta.

Men ibland, när jag ger svar på tal blir det bara fel. Som med den där påtända tjejen som kom fram till mig i tunnelbanan här om dagen.

(39)

- Du kanske vill byta med mig. Och hon blev jätteledsen.

- Förlåt, sa hon, förlåt, jag tänkte mig inte för.

Och där stod vi och ångrade oss båda två. Det var väl helt onödigt att trycka till henne sådär. Förresten skulle jag aldrig vilja byta med henne.

Och alla dessa som ska be för mig. Vilt främmande människor på stan. Men dem hanterar jag bättre ändå.

- Du får gärna be för mig, brukar jag säga, bara jag slipper stå här och lyssna. Men innerst inne retar de mig. Varför tror de att de vet vad jag behöver? Som om det att vara blind är mitt största problem. Lasse, som har två ögonproteser lät en sådan där människa be för honom en gång.

- Ja, nu tycker jag att jag ser lite ljus i alla fall, sa han till förebedjaren. Hjälp vad vi skrattade när han berättade det för oss.

- Nä, sa vi, nu tror han ju att det funkar, då kommer han att kasta sig över varenda blinning han ser.

Det är sånt som gör det så kul att umgås med andra synskadade människor. När jag var yngre ville jag aldrig göra det. Jag blev galen på alla vuxna som tyckte att jag skulle träffa ”andra som jag”. Efter Tomteboda var det så skönt att slippa. Jag brukade säga att jag väl inte behövde ha något gemensamt med folk bara för att vi såg lika dåligt, men nu, när jag har börjat träffa Lasse och Lisbeth, Klas och

Gudmundur och de andra har jag kommit på att det ändå är rätt kul. Det finns saker som man inte kan göra tillsammans med seende personer, lyssna på radioteater till exempel. Hemma hos Lasse och Lisbeth sitter alla tysta och lyssnar på riktigt. Och så den härliga känslan att få vräka ur sig allt dumt seende människor säger och gör, utan att behöva tänka på att förstå dem hela tiden. Det är så skönt. En annan sak som jag gillar med att vara tillsammans med synskadade människor är att jag vet att ingen tittar på mig. Jag blir så stressad när seende personer hela tiden iakttar:

(40)

- Ni får säga till när glasen är tomma, brukar Gudmundur säga, jag är ingen tankeläsare. I midsomras käppade vi omkring hela högen och skrålade julvisor i Angereds centrum. Folk kastade sig ner från trottoaren när vi kom. Det är så skönt att äntligen våga ta plats.

Olyckorna

Jag har den röda kjolen på mig och tröjan jag har stickat med restgarner. Jag känner mig så fin i den. Folk tror att jag har stickat efter nåt särskilt mönster. De är

imponerade. Jag brukar inte berätta att jag bara har låtit slumpen avgöra i vilken ordning jag har valt färgerna. När jag står i rulltrappan på väg ner hör jag tåget. Fan också, nu kommer jag att missa det, tänker jag och börjar springa. Först ner för rulltrappan, sen snett åt höger mot perrongen. Jag vill verkligen inte missa det här tåget. Min vita käpp och båda mina fötter tappar kontakten med underlaget exakt samtidigt och jag faller. Jävlar, hinner jag tänka, en gång till.

Första gången var en fredagseftermiddag och jag var på väg hem från mitt

sommarjobb på bandkontrollen på tal och punktskriftsbiblioteket. Det var ett roligt sommarjobb. Det gick ut på att kontrollera om talböckerna som kom tillbaka från låntagarna var hela. Man satt vid en maskin med snurrande spolar där varje kassett skulle kontrolleras. Om båda spolarna snurrade var kassetten hel. Så skulle alla punktskriftsetiketter kollas och bytas ut om punkterna hade blivit för svaga. Det var kul att se vad folk lånade och jag kunde läsa hur mycket jag ville under tiden. I magasinet ställde vi tillbaks böckerna på sina platser. Det fanns hur många bokhyllor som helst och man vevade på en stor vev för att öppna och stänga

(41)

härma folk. En gång ringde han till köket och lät som en av kontorscheferna och beställde kaffe och mackor till ett möte för trettio personer. De i köket hörde inte att det var Gudmundur utan fixade beställningen till den där chefen, som förstås inte fattade någonting. Vi brukade också roa oss med att skjutsa varandra i de stora postburarna, men det fick vi sluta med en dag när vi nästan körde rakt in i ett studiebesök. Ja, jag gillade verkligen jobbet på bandkontrollen. Det fanns några gamla människor där också, som kunde berätta om hur det var att leva som blind i Stockholm förr i tiden. Det var spännande.

Den här fredagseftermiddagen var jag trött och hungrig när jag hoppade av på Fridhemsplan. Jag skulle gå förbi systemet innan jag gick hem till lägenheten på S:t Göransgatan. Men när jag gick där på perrongen måste ekot av ljudet från

rulltrappan ha lurat mig, för trots att jag visste att jag skulle svänga vänster, så svängde jag höger eftersom jag hörd rulltrappsljudet därifrån. Alltså klev jag rakt över perrongkanten. Eftersom jag landade på rygg trycktes all luft ut ur mina lungor och jag kunde inte röra mig. Det finns ett utrymme under perrongkanten, tänkte jag, jag måste försöka rulla in där, men åt vilket håll är den och var är den där

strömförande skenan som ska finnas här någonstans? Jag var inte rädd. Jag hade fullt upp med att försöka dra ner luft i lungorna. Jag vet inte hur det gick till, men plötsligt hade jag ändå rest mig upp och stod med händerna mot det kalla

perronggolvet. Att det var så högt upp. Perrongkanten var nästan i höjd med min haka. Hur skulle jag kunna ta mig upp där. Då kände jag någons händer runt mina armar och i nästa ögonblick stod jag uppe på perrongen igen.

- Hur är det? Är du skadad?

- Ingen fara, jag behöver bara sitta ner en stund, men du jag tappade min käpp. - Jag hämtar den.

(42)

tunnelbanan igen, så jag gick längs S:t Göransgatan hela vägen till Stadshagen, fem tvärgator. Det gick fruktansvärt långsamt eftersom det gjorde så ont i ryggen. En gång var det någon som frågade om jag behövde hjälp, men då var jag nästan hemma, så jag tackade nej. Hemma i lägenheten gjorde jag tre stora mackor och drack ett glas fil. Sen ringde jag mamma och berättade att allt var bra innan jag till slut lade mig på tältsängen. Jag skulle få gäster den kvällen och de skulle få sova i min bäddsoffa. Jag tänkte att när jag väl har lagt mig ner kommer jag inte att kunna resa mig upp igen, så jag såg till att jag hade cigaretterna och talboken inom

räckhåll.

Gästerna kom, men till dem sa jag bara att jag mådde lite dåligt och eftersom de inte var mina vänner, utan vänner till en kompis till mig, brydde de sig inte så mycket om hur det var med den saken, utan stack bara iväg på vad det nu var de skulle göra.

På måndagen var jag ändå tvungen att gå ner i tunnelbanan igen för att åka till jobbet. Varenda skakning från tåget skickade en smärtblixt genom ryggen.

- Du måste ringa sjukvårdsupplysningen, sa Gudmundur, som var den enda jag vågade berätta för.

På sjukvårdsupplysningen sa de att man ändå inte gör något åt brutna revben, men om jag fick problem med att andas skulle jag höra av mig.

Det gjorde ont både när jag andades, skrattade och hostade, men jag gick ändå aldrig till akuten. Jag ville inte berätta för dem vad som hade hänt. Jag kunde precis föreställa mig hur det skulle låta:

- Men herregud! Du måste ju ha någon med dig när du åker tunnelbana! Det där är ju farligt!

När jag vaknar ligger jag på den kalla perrongen. Jag känner hur det rinner något ur mitt vänstra öra, men jag har inte ont någonstans.

- Jag har ringt efter en ambulans, jag är läkare, vad heter du?

Figur

Updating...

Referenser

Updating...

Relaterade ämnen :