vig
Institutionen för arkeologi och antik historia
Spridningen av tamkatten i Sydskandinavien
Ett bidrag till undersökningen av romaniseringen av Sydskandinavien under äldre järnålder
Margit Bönnemark
Kandidatuppsats 15 hp i arkeologi VT 2020 Handledare: Alexander Andreeff
Campus Uppsala
Abstract
Bönnemark, M. 2020. Spridningen av tamkatten i Sydskandinavien. Ett bidrag till undersökningen av romaniseringen av Sydskandinavien under äldre järnålder.
Bönnemark, M. 2020. The dispersal of the domestic cat in Southern Scandinavia. A contribution to the investigation of the Romanization of Southern Scandinavia during the Early Iron Age.
A number of phenomena, such as new ways of farming, new crops and new domestic animals, derived from the Roman Empire during the Roman Iron Age. In this study, an attempt is made at describing the dispersion of the domestic cat to and in Southern Scandinavia. Domestication of animals in general and of the cat in particular is described, along with the Romanization of Europe. A description is made of a number of archaeological investigations carried out in Denmark and Southern Sweden where remains of the domestic cat have been found. Questions of representativity and criticism of sources are discussed.
The results of this study imply that the domestic cat first appeared in Jutland in the second century AD, then spread east to the rest of Denmark, to the larger Baltic Islands and mainland Sweden at approximately the same time as Roman artefacts and some domestic birds. The intentions of the Romans and the Scandinavians are discussed and the conclusion is drawn that the Romans probably dispersed cats along with other gifts for diplomatic rather than commercial purposes and that the Scandinavians initially regarded cats as prestige objects rather than rodent killers during the Roman Iron Age. Later, cats where distributed over Scandinavia and took on other tasks. They were sometimes buried with humans and may have taken on a certain status and mythological meaning.
Keywords: domestic cats, Romanization, Southern Scandinavia, dispersal of animals, the Early Iron Age
Kandidatuppsats i Arkeologi 15 hp. Handledare: Alexander Andreeff. Ventilerad och godkänd 2020-06-15.
© Margit Bönnemark
Institutionen för arkeologi och antik historia, Uppsala universitet, Box 626, 75126 Uppsala, Sweden
Omslagsbild: ”Cat fighting against a cock, ducks, fish and shells.” Mosaik i Museo Archeologica Nazionale di Napoli, från Casa del Fauno i Pompeji, första århundradet e.v.t.
Innehåll
Ordlista ... 5
1. Inledning... 6
1.1. Syfte och frågeställningar ... 6
1.2. Teori... 7
1.3. Metod ... 7
1.4. Material ... 7
1.5. Källkritik ... 8
2. Bakgrund ... 9
2.1. Domesticering av djur, särskilt tamkatten ... 9
2.2. Romanisering ... 10
2.2.1. Romaniseringen generellt ... 10
2.2.2. Romaniseringen av Sydskandinavien ... 11
3. Fallstudier ... 14
3.1. Danmark ... 14
3.1.1. Aalborg och Limfjorden (Jylland) ... 14
3.1.2. Kastrup (Jylland) ... 14
3.1.3. Ribe (Jylland) ... 14
3.1.4. Gyngstruplund NØ (Fyn) ... 15
3.1.5. Gudme och Lundeborg (Fyn) ... 15
3.1.6. Seden Syd (Fyn) ... 15
3.1.7. Själland och Fyn med omnejd ... 15
3.1.8. Sorte Muld (Bornholm) ... 16
3.2. Sverige ... 16
3.2.1. Överbo (Västergötland) ... 16
3.2.2. Vallhagar (Gotland) ... 16
3.2.3. Eketorp II (Öland) ... 16
3.2.4. Skedemosse (Öland) ... 16
3.2.5. Gärdslösa (Öland) ... 17
3.2.6. St. Vickleby (Öland) ... 17
3.2.7. Hassle Bösarp (Skåne) ... 17
3.2.8. Uppåkra (Skåne) ... 17
3.2.9. Mossby (Skåne)... 18
3.2.10. Bunkeflo (Skåne) ... 18
3.2.11. Borg (Östergötland) ... 18
3.2.12. Skå-Edeby (Uppland) ... 18
3.2.13. Helgö (Uppland) ... 18
4. Analys ... 19
4.1. Lämningar av tamkatt ... 19
4.2. Lämningar av tamfågel ... 20
4.3. Romerska artefakter ... 20
5. Diskussion ... 22
6. Slutsatser ... 25
7. Sammanfattning ... 26
8. Referenser... 27
Personlig kommunikation ... 34
9. Illustrationsförteckning ... 35
Bilaga 1: Karta över lokaliseringen av vissa platser med lämningar av tamkatt från järnåldern i Danmark och Sverige ... 36
Ordlista
anka Anas domesticus
barbaricum området utanför limes i Europa där andra än greker och romare bodde
brunråtta Rattus norvegicus
duva Columba livia domestica
e.v.t. enligt vår tideräkning = efter Kristus
f.v.t. före vår tideräkning = före Kristus
hund Canis familiaris
husmus Mus musculus (domenicus)
järnålder c 500 f.v.t. – 1050 e.v.t.
folkvandringstid c 400–550 e.v.t.
förromersk järnålder c 500–1 f.v.t.
romersk järnålder c 1–400 e.v.t.
vendeltid c 400–550 e.v.t.
vikingatid c 550–1050 e.v.t.
yngre järnålder c 400–1050 e.v.t.
yngre romersk järnålder c 200–400 e.v.t.
äldre järnålder c 500 f.v.t. – 400 e.v.t.
äldre romersk järnålder c 1–200 e.v.t.
klad grupp av alla ättlingar till en gemensam förfader
limes försvarsgränsen mellan romerskt kontrollerat
område och omgivningen romersk kejsartid 27 f.v.t. – 395 e.v.t.
romerska republiken 509–27 f.v.t.
svartråtta Rattus rattus
tamgås Anser domesticus
tamhöns Gallus domesticus
tamkatt Felis catus
terra sigillata fin keramik med röd sintrad yta som ursprungligen tillverkades i centrala Italien under sista århundradet f.v.t.
1. Inledning
Romarriket introducerade direkt eller indirekt en mängd föremål men även företeelser till Sydskandinavien, bl.a. läs- och skrivkunnighet (eventuellt en modell för runalfabetet), nya former för militär ordergivning och för betalning, vinkultur, nya odlingssätt, nya grödor och djurarter (se 2.2). Bland djurarterna märks tamhöns, tamgås och anka samt tamkatt (Aaris- Sørensen 1988:222; Grane 2008:37). Ett stort antal undersökningar har gjorts av spridningen av romerska föremål men däremot betydligt färre gällande spridningen av djur.
Tamkattens förekomst speglas i ett antal ortnamn t.ex. Kattinge, Kathøj och Kattballe i Danmark (Dam 2015:60, 190, 282) och Katthammarsvik, Kattlund och Katthavet i Sverige (Wahlberg 2003:163–164, 327) för att inte tala om Kattegatt. Katten har uppfattats som en ekonomisk tillgång eftersom den är en skadedjursbekämpare men dessutom har människor ofta haft ett emotionellt förhållande till den och den kan även ha varit ett statusdjur (se 2.1.). Den lades ner i stolphål eller under golvet för att ge välgång åt nybyggda hus – en sedvana som förekom långt fram i tiden (Zeuner 1963:397; Clutton-Brock 1999:140). Tamkatten förekommer även i nordisk mytologi – det var t.ex. enligt Eddan med ”kattstegens dån” som Fenrisulven bands (Sturlason 2008:369). Katten som kultdjur kommer inte att tas upp här, eftersom detta förefaller ha förekommit mer under yngre järnålder än tidigare (Carlie 2004:132).
Studier av tamkatten har varit sällsynta, kanske beroende på att dess lämningar är så oansenliga och sällsynta (Andersson, Näversköld & Vedin 2016:30). Under senare år har ett antal genetiska studier genomförts för att kartlägga kattens stamträd och utbredning, men få undersökningar visar hur spridningen till just Sydskandinavien ägt rum (jfr Johansson 2015).
Avsikten är därför här att söka kunskap om detta i arkeologiska rapporter gällande äldre järnålder från främst Danmark och Sydsverige. Här behandlas var, när och i vilket sammanhang tamkatten påträffats i Sydskandinavien samt hur och varför den kan ha spritts hit.
1.1. Syfte och frågeställningar
Uppsatsen syftar till att ge ett bidrag till förståelsen av hur tamkatten (Felis catus) spreds till Sydskandinavien. Den skandinaviska tamkatten är inte en avkomma av någon nordisk vildkatt utan av vildkatt från Medelhavsområdet, och den har genom människans förmedling spritts därifrån. Detta skedde antagligen under äldre järnålder genom romarnas direkta eller indirekta förmedling, och uppsatsens syftar därför till att också undersöka om lämningar av tamkatt finns på samma ställen som romerska artefakter och lämningar av tamhöns, tamgås och anka som också har anses ha spritts genom romersk förmedling (Aaris-Sørensen 1988:222).
De frågeställningar som uppsatsen ämnar besvara är följande:
• När och var spreds tamkatten till Sydskandinavien? Hur och varför den spreds diskuteras också.
• Finns ett samband mellan förekomsten av osteologiskt material av katt och av vissa tamfåglar?
• Finns ett samband mellan förekomsten av osteologiskt material av katt och av romerska artefakter?
• Är det möjligt att se en tidslinje i spridningen av tamkatten från västra Danmark österut?
1.2. Teori
Uppsatsen är skriven utifrån en föreställning om att det fanns tecken på romerskt inflytande i Sydskandinavien under äldre järnålder trots att området aldrig erövrades av romarna (se t.ex.
Fischer 2005). Detta behöver inte betyda att romerska företeelser betraktas som överlägsna de germanska eller att ett imperialistiskt förhållande rådde mellan Rom och Sydskandinavien (se Grane 2013, 2017 för en diskussion). Uppsatsen utgår också från föreställningen att förekomsten av artefakter indikerar handel, gåvor, erövring eller andra kontakter mellan folk samt från hypotesen att det är sannolikt att tamkatten förts till Sydskandinavien på samma sätt som andra romerska företeelser.
Vissa forskare anser att tamkatten funnits längre tillbaka i Europa, t.ex. i Polen (Pedersen
& Widgren 1998:376). Andra hävdar att två typer av katt, med olika mitokondrie-DNA, har spritts över Europa (Baca et al. 2018:557). Att tamkatten skulle ha förekommit i Sydskandinavien tidigare än före det kulturella utbytet med romarriket är osannolikt men kan inte uteslutas. Tamkatten ska ha förekommit redan 520–90 f.v.t., eftersom en kota av katt daterad till denna tid med hjälp av 14C-metoden har upphittats i Sverige vid utgrävning för en riksväg i Rasbo (Uppland) i ett stolphål till en byggnad. Man tror att den är en lämning av tamkatt eftersom vildkatten då anses ha varit utdöd (Zachrisson 2017:33). Kotan har inte DNA- testats, varför det inte kan uteslutas att den kommer från vildkatt, och att vildkatten skulle ha varit utdöd i Sverige vid denna tidpunkt förnekas av t.ex. Johansson (2015:2) och Vretemark (2005:217). Det sista fyndet av vildkatt i Danmark dateras till tidig romersk järnålder (Bitz- Thorsen & Gotfredsen 2018:2), vilket också talar för att vildkatten fanns i Sverige längre än Zachrisson hävdar.
1.3. Metod
En kvalitativ, jämförande metod användes och belägg för förekomsten av romanisering och spridning av tamkatten söks i osteologiskt material som redovisas i rapporter från arkeologiska utgrävningar i främst Danmark och Sydsverige eller i förekommande fall i sekundärlitteratur.
Som stöd för romanisering har även romerska artefakter och lämningar av tama varianter av höna, gås och anka sökts på de platser där tamkatten förekommit.
Tamkattens spridning kan studeras genom bl.a. studier av katters mitokondrie-DNA, osteologiska belägg samt avbildningar av katter (Geigl & Grange 2019:307, 311). I den mån DNA-studier har utförts i de undersökningar som studeras här har dessa använts för att ge belägg för att det verkligen är tamkatt som undersökts, men tyvärr har inga avbildningar från romersk järnålder hittats. Den första avbildningen av tamkatt i Sverige som återfunnits är en statyett från Birka (c 800–900 e.v.t.) (Pedersen & Widgren 1998:376).
Källan till kunskap om tamkattens spridning utgörs alltså av fynd av osteologiska kattlämningar (se 3. Fallstudier). Dessa rapporteras enligt absolut kronologi, t.ex. 200-talet f.v.t.
eller 79 e.v.t., men där ursprungsrapporterna inte lämnar sådana uppgifter används rapporternas egna begrepp, t.ex. äldre romersk järnålder (se Ordlista). Typologi, dendrokronologi, 14C- datering, mynts årtal m.m. har använts för datering vid de olika utgrävningarna (jfr Renfrew &
Bahn 2012:121–166) men kattben har oftast inte 14C-daterats.
1.4. Material
Källmaterialet består av de osteologiska fynd som rapporteras om i redogörelser för arkeologiska undersökningar utförda i Danmark och Sverige. De sydliga delarna av Norge hör visserligen också till Sydskandinavien men har uteslutits här, främst för att den romerska importen dit under äldre järnålder var mer begränsad än till Sverige och framför allt Danmark (Lund Hansen 1987:255). Uppsatsens utrymme är också begränsat och studien koncentrerades därför till de områden som antas ha haft störst betydelse för att tidsmässigt och geografiskt spåra
den romerska importens spridning till och i Sydskandinavien. Några undersökningar från yngre järnålder från Skåne, Östergötland och Uppland har medtagits för att ge en indikation om när tamkatten spreds även till områden längre från platserna för de äldsta fynden.
I den mån de förekommer rapporteras i uppsatsen också om lämningar av tamhöns, tamgås och anka samt romerska artefakter från de lokaler där lämningar av tamkatt hittats eller i deras närhet. Materialet presenteras under rubriken 3. Fallstudier.
1.5. Källkritik
Ett allmänt problem vid arkeologiska undersökningar är representativiteten och slutsatser om förekomsten av t.ex. tamdjur är svåra att dra, då avsaknaden av lämningar inte är något bevis för att djuret inte fanns i området vid tidpunkten i fråga. Ett särskilt problem med denna studie är att de utgrävningar som ligger till grund för studien har gjorts med olika metoder och rapporterats enligt olika traditioner, vilket skapar svårigheter vid tolkning.
Generellt sett bevaras bara en mindre mängd benmaterial, då obränt ben bryts ner av vatten och syre och olika processer som förbränning, slakt, vittring, trampning och gnagning också påverkar benen (Axelsson 2005:201; Gotfredsen et al. 2009:93; Wahlstedt 2019:12–15). En del ben utsätts för rituell behandling (Sigvallius 1994:134) och återbegravs (Back Danielsson 2008:318–321). Ofta kan endast en ringa del av materialet artbestämmas (se t.ex. Kveiborg 2007b).
Det är också ofta svårt att skilja tamdjurs ben från vilda varianters (Hatting 1999:120–121;
Rosengren 2018:8), också ben av tamkatt (Felis catus) från ben av vildkatt (Felis silvestris) (Zeuner 1963:389; O’Connor 2007; Johansson 2015:1–2), om inte DNA-analys görs, vilket oftast inte har skett vid de aktuella arkeologiska undersökningarna. Kattben är ofta små och fragmenterade, vilket utgör ytterligare ett problem, och vid arkeologiska undersökningar finns ofta inte möjlighet att identifiera alla fragment (Andersson, Näversköld & Vedin 2016:30).
Stora djur blir ofta överrepresenterade vid undersökningar av osteologiskt material och ibland görs även ett urval i materialet före närmare undersökning (Gejvall 1955:788–789; Kveiborg 2008:80–81). Fynd av kattlämningar förefaller ofta bero på lyckliga omständigheter, som att de inte förstörts av klimat- och jordförhållanden och att de registrerats trots att fynd av djurben ofta inte ens rapporterades vid arkeologiska undersökningar före 1960-talet (Engels 1999:106).
2. Bakgrund
2.1. Domesticering av djur, särskilt tamkatten
Katten – en skadedjursjägare – domesticerades inte förrän hunden samt djur för föda och för transport redan domesticerats (Zeuner 1963:63–64). Djur som domesticeras förändras – de blir mindre, får mindre hjärnor och ändrade pigmentmönster, bibehåller ungdomliga drag och blir mer osjälvständiga (Clutton-Brock 1988:30; Zeder 2012:167, 170, 173; Grimm 2014:799).
Också katten blev mindre, mer social och oräddare, fick fler pälsfärger och teckningar och hade lättare att lära sig än vildkatten (Grimm 2014:799).
Gällande kattens domesticering diskuteras särskilt var och när detta skedde och vilken vildkatt som var dess ursprung, men också hur den spreds över olika områden. Sentida DNA- undersökningar tyder på att Felis silvestris lybica är tamkattens (Felis catus) ursprung och att den först domesticerades i Mellanöstern (Baca et al. 2018:557). På Cypern har lämningar av denna vildkatt hittats i en c 9 500 år gammal människograv (Vigne et al. 2004:259 Cuchi et al.
2020:2). Domesticering av katten kan dock ha skett på olika platser vid olika tidpunkter (Johansson 2012:3). Europeiska tamkatter tycks alla gå tillbaka till fem olika klader (IV-A till IV-E), dvs. olika underavdelningar av Felis silvestris lybica (Ottoni et al. 2016:2; jfr Cuchi et al. 2020:6). En undersökning visar att katter av klad-typen IV-A spreds c 4 400 f.v.t. i sydöstra Europa, men det finns lämningar av katter av typen IV-C (från Egypten) i Europa och av IV-A i Egypten, vilket har tolkats som att tamkatten användes som skeppskatt och rymde när den kom i hamn (Ottoni et al. 2016:5). Djur sprids alltså oavsiktligt av människor med hjälp av sjöfart (Albarella 2007:134).
Spridningen i och från Medelhavsområdet har diskuterats. En del forskare anser att tamkatten spreds till Europa redan med jordbruket (Driscoll et al. 2007:519; Geigl & Grange 2019:317). Engels (1999:81–82) menar att det antagligen var fenicierna som förde katten till Nordafrika och Sydeuropa och att den via grekiska kolonier spreds längs Seines och Rhones dalar till Gallien och Britannien och som skeppskatt över Medelhavet c 800–500 f.v.t. En avbildning av ett förmodat katthuvud på Kreta har daterats till före 1100 f.v.t. (Zeuner 1963:392), och bilder av katt finns från 500-talet f.v.t. i Grekland (Engels 1999:55, 80–81) och på grekiska vaser i södra Italien från 400-talet f.v.t. (Jennison 1937:19).
Kattens ställning hos romarna har diskuterats. Plinius d.ä. och Seneca skrev om tamkatten, men det finns inga lämningar av den i Pompeji eller Herculaneum, som gick under 79 e.v.t., och Palladius rekommenderade katten som mullvadsjägare (Jennison 1937:129; jfr Clutton- Brock 1988:41). Många inskriptioner tyder på dess popularitet, t.ex. egennamn som Catta (katt), Catula, Felicula och Felicla (kattunge). T.o.m. romerska soldater och militära enheter hade namn som syftade på tamkatten – t.ex. hette tredje kohorten i pretoriangardet Catti (katterna) (Engels 1999:70, 94, 103–107). Vidare avbildades katten ofta med rika damer och ungdomar och inte först som jägare, vilket tyder på att den betraktades som ett sällskapsdjur (Peters 1998:188). Romarna räknade med katten som ett icke-ekonomiskt djur med funktion som människans följeslagare och sällskap (Lauwerier 2004:66, 70–71). Den förefaller dock ha hållits både som sällskapsdjur och skadedjursbekämpare (Dobosi 2016:123).
Somliga forskare anser att romarna spred tamkatten över Europa (Zeuner 1963:396; Geigl
& Grange 2019:319). Tamkatten introducerades tillsammans med en mängd andra djur i de romerska provinserna, bl.a. påfågel och dromedar, t.ex. i Biriciana i Weissenburg (Bayern), men bara inplanteringen av tamkatt och duva verkar ha lyckats (Peters 1998:303). Den förekom speciellt i militära sammanhang, där den hölls för att hålla borta skadedjur från förråd av säd och läderföremål och som skeppskatt (Engels 1999:104, 107). Kattlämningar har hittats i
romerska fort i Rhen- och Donau-områdena liksom i romerska hamnanläggningar, t.ex. i Pevensey i Britannien och i Quseir el-Qadim vid Röda havet (Engels 1999:104–107). Ben efter tamkatt från romersk tid finns på åtminstone 30 platser i de västliga Rhen-Donau-områdena, och spridningsmönstret från större till mindre orter tyder på att den var en dyrbarhet i början av kejsartiden men blev ett vanligt husdjur i provinserna under andra och tredje århundradet e.v.t.
(Peters 1998:188–189). I Ungern har fynd av ben av katt (liksom av tamhöns och tamgås) gjorts i en romersk villa i Tác från första till fjärde århundradet e.v.t. (Bökönyi 1984:15–18) och andra fynd har gjorts i ett härläger i Albertfalva (Bökönyi 1974:311). Lämningar av katt från senare delen av 300-talet e.v.t. har också hittats i Britannien (Zeuner 1963:396; Henig 2007:1), liksom i Österrike, Schweiz, Tyskland och Belgien (Engels 1999:107). Tassavtryck av katt har hittats i ett tegelbruk som hörde till en romersk legion i Brigetio (Ungern), liksom i Silchester (Britannien). ett romerskt militärläger i nuvarande Israel, ett tegelbruk i Livorno (Italien) m.fl.
platser (Zeuner 1963:389; Dobosi 2016:120–123).
Benecke (1994:350–351) redovisar i en undersökning fynd av ben av tamkatt från Magdalensberg i söder (Österrike, 100-talet f.v.t. – 100-talet e.v.t.) till Eketorp II i norr (Öland, c 400–700 e.v.t.) med belägg från 23 platser i de romerska provinserna och 29 i de keltiska och germanska områdena. Ett fynd avviker från tidslinjen, nämligen ett fynd från 350 f.v.t. till 50 e.v.t. i Kimswerd (Nederländerna). Fynd som tyder på att det inte var romarna som spred tamkatten är bl.a. lämningar av sju katter från c 250 f.v.t. i en befästning i Gussage All Saints, Britannien (Engels 1999:82). Harcourt (1979:154) hävdar med bestämdhet att de är tamkatter och eftersom detta var före romarnas erövring av Britannien skulle det bevisa att tamkatten inte introducerades av dem. Några mätningar eller prover utfördes dock inte på kattskeletten, varför det är svårt att avgöra om de var tamkatter eller vildkatter. Vidare diskuterar O’Connor (2007:593) möjligheten av att tamkatt förekommit på Orkney-öarna på 400–700-talen e.v.t.
utan romarnas förmedling.
Åsikten att tamkatten skulle ha spritt sig själv får inget stöd i litteraturen. Tvärtom visar genetiska undersökningar av nutida kattpopulationer att människan spritt den, t.ex. till Hawaii och Australien (Koch et al. 2015; Koch, Algar & Schwenk 2016:5321). Kattens spridningsmönster överensstämmer med handelsvägarna till lands och sjöss (Ottoni et al.
2016:1). Den är också mycket territoriell och lämnar ogärna sitt eget område (Clutton-Brock 1999:133).
2.2. Romanisering
2.2.1. Romaniseringen generellt
Romarrikets utbredning under äldre romersk järnålder och gränsen (limes) mot det s.k.
Barbaricum framgår av Fig. 1. Romarriket nådde i princip sin yttersta gräns i norr under slutet av första århundradet e.v.t. bl.a. efter att germanerna bildat en allians för att slå tillbaka mot romarna, vilka förlorade tre legioner i slaget vid Teutoburgerskogen år 9 e.v.t. (Nash 1987:102–
103; Hedeager 1987:125). Då romarna inte kunde besegra germanerna övergick de från en militär till en politisk strategi (Hedeager 1987:125–126; Grane 2011:102). Bl.a. rekryterades germaner till den romerska armén och de kunde nå höga positioner (Hedeager 1987:132–133, 138), vilket speglas i att romerska svärd har hittats i nästan alla delar av Barbaricum (Grane 2017:93), t.ex. i Danmark runt år 200 e.v.t. (Randsborg 2015:68–69).
I de romerska provinserna skedde varuutbyte både lokalt och på distans och italienska köpmän formade handelsnätverk långt in i främmande land (Haselgrove 1987:108; Nash 1987:97, 101). Det förekom också handel med hjälp av mellanhänder. Bl.a. bildade germaner i provinserna allianser och giftermålsrelationer med dem utanför limes och bidrog till utbytet mellan romare och andra (Haselgrove 1987:118–119).
Under slutet av den romerska republiken och under kejsartiden uppstod en struktur med ett romerskt område med penningekonomi, en buffertzon med begränsad penningekonomi och ett germanskt område utan sådan ekonomi (Hedeager 1987:126). Vid en inventering av romerska
glas- och bronsföremål i hela Barbaricum fann man små redskap, keramik och fibulor nära limes, alltså i buffertzonen, medan finare föremål av brons, silver och glas förekom längre bort (Hedeager 1987:126; Grane 2017:86).
Fig. 1. Karta över romarriket år 116 e.v.t. Skapad av Jani Niemenmaa (2004), Wikimedia Commons.
I allmänhet erhölls från romarna under äldre järnålder bronskärl, glas- och silverskålar, broscher och keramik, vapen och mynt medan germanerna bytte till sig detta mot bl.a. hudar, säd, slavar och bärnsten (Hedeager 1987:126–128; Storgaard 2001:100–102; Grane 2017:87). Förutom romerska föremål importerades en mängd företeelser till Nordeuropa under äldre järnålder, bl.a.
begravningsriter, teknik för vägbyggnad och textiltillverkning, nya typer av vapen och stridsteknik, mynt och vikt- och skriftsystem (Lund Hansen 1987:261–262, 1988:163).
Runalfabetet uppstod under äldre romersk järnålder och Fischer argumenterar för latin som förlaga, men också andra språk som etruskiska och grekiska har föreslagits (Düwel 2003:271;
Fischer 2005:44–45). Ett tidigt fynd med runor i Sydskandinavien är en kam från Vimose (Fyn), daterad till 160 e.v.t. med dendrokronologi (Imer 2003:56; Fischer 2005:9–13, 45). Under första delen av 200-talet e.v.t. fanns runinskrifter mest i Danmark, främst på vapenoffer och på föremål i det som antas vara kvinnogravar (Imer 2003:56, 62). Vissa danska mossfynd bär också latinska inskrifter på vapen som deponerats (Fischer 2005:57).
2.2.2. Romaniseringen av Sydskandinavien
Man har diskuterat vilken typ av relation som rådde mellan romare och skandinaver och om den var direkt eller inte (Grane 2017:89–93). Från 1800-talet och framåt trodde man att det fanns mycket få kontakter mellan romarriket och Sydskandinavien under äldre järnålder, men en förändring inträdde då fynd från Harpelev (daterat till 210/220–250/260 e.v.t.) och Himlingøje (daterat till 150/160–310/320 e.v.t.) på Själland analyserades (Grane 2017:84–87).
Slutsatsen drogs att kontakterna måste ha varit omfattande och handeln livlig, särskilt med romarriket (Stenberger 1979:372–380). Detta motsäger naturligtvis inte att sydskandinaver kan ha haft kontakter även med andra folk, t.ex. i Svartahavsområdet (Lund Hansen 1995:413–414).
Kontakter mellan romare och skandinaver knöts tidigt. Den romerska armén och flottan nådde Elbes mynning år 4 e.v.t. (Hedeager 1987:125) och härifrån fortsatte en vattenled mot Sydskandinavien (Bergström Hyenstrand 2005:140). En romersk flottexpedition seglade runt Jyllands norra udde år 5 e.v.t. och senare sände kejsar Nero en expedition efter bärnsten till Wislas mynning (Hedeager 1988:148–149; Storgaard 2001:99–100). En expedition till
Sydskandinavien ägde rum år 16 e.v.t. (Randsborg 2015:26–28, 75–76) och den understöddes av Gaius Silius, vars namn kan vara det som förekommer på undersidan av två silverkärl i en grav i Hoby på Lolland (Grane 2007:21, 2013:37; Randsborg 2015:28; Klingenberg et al.
2017:124). Fig. 2 visar en karta över handelslederna till Sydskandinavien under äldre järnålder.
Fig. 2. Karta över handelsvägar till Sydskandinavien under äldre järnålder. Efter Gunnar Ekholm (1961) med tillägg av författaren. Tjock linje = äldre väg, tunn linje = yngre väg, streckad linje = limes. 1 Elbe, 2 Oder, 3 Wisla, 4 limes.
Importen av romerska föremål kom antagligen under äldre romersk järnålder via Jyllands kust och Limfjorden, medan lederna under yngre romersk järnålder följde de stora tyska och polska floderna (Lund Hansen 1995:406–408; jfr Stenberger 1979:380). En led gick via Elbe till Sydjylland med en gren norrut i Jylland och en gren österut över Fyn till Själland och Sydsverige, en annan längs Oder till Östersjön och vidare till Själland (Ekholm 1961:87). Till Gotland fanns också en led längs Wisla och vidare över Östersjön med en gren längs Sveriges västkust mot Norge (Bergström Hyenstrand 2005:140). Under romersk järnålder fanns ett centrum för handeln vid Himlingøje/Brokær på Själland (Lund Hansen 1987:223), ett annat vid Gudme/Lundeborg på Fyn (Horsnæs 2008:5, 8).
Redan under förromersk järnålder importerades romerska varor till Danmark (Hedeager 1987:129) och under både äldre och yngre romersk järnålder dominerade importen till Danmark jämfört med till Sverige och Norge (Lund Hansen 1987:255, 257). Under romersk järnålder förekom också romerska och grekiska inskriptioner mest i Danmark, t.ex. namn på ägaren eller tecken för föremålets vikt inristat på silverskålar och hushållsföremål av brons, men ett fåtal inskriptioner har även hittats i övriga Sydskandinavien (Imer 2007:32–33). Offer av romerska vapen visar samma geografiska utbredning (Lund Hansen 2007:105; Grane 2011:111).
Under perioden 1–40 e.v.t. förekom de första rika gravarna med romerska föremål i Danmark, ofta nära kusten (Lund Hansen 1987:255–256; Grane 2011:102, 2013:36). Den mesta importen skedde till Lolland-Falster och Jylland, men 40–70 e.v.t. blev spridningen större och föremål nådde även Östfold (Norge), Gotland, Skåne och Västergötland (Lund Hansen 1987:255). Massproducerade romerska varor var mycket vanliga i Danmark åren 70–150/160 e.v.t. (Lund Hansen 1987:256; Grane 2007:20–22, 2011:102). Från 70–210/220 e.v.t. var importen koncentrerad till centra i sydöstra Danmark och från perioden 210/220–250/260 e.v.t.
har många högstatusgravar med importvaror hittats där (Lund Hansen 1987:257–259; Storgaard 2001:105). Import av romerska varor började avta under perioden 250/260–310/320 e.v.t. men kontakter upprätthölls mellan Själland, Östersjö-öarna, Uppland och Syd- och Västnorge, och mellan 310/320 och 400 e.v.t. övergick importen alltmer mot Norge och Sverige direkt (Lund Hansen 1987:259–261).
Romerska och provinsialromerska föremål från äldre romersk järnålder finner man i gravar i Sverige särskilt på Öland och Gotland, i Skåne, Öster- och Västergötland och i landskapen norr om Mälaren och i viss utsträckning längs Norrlands södra kust (Stenberger 1979:385). Det svenska fastlandet skiljer sig från Öland och Gotland på samma sätt som Bornholm skiljer sig från övriga Danmark, eventuellt beroende på att det fanns olika handelsvägar till Sydskandinavien (Horsnæs 2008:1, 7–8) – jfr Fig. 2.
Förutom import av föremål och djur förkom liksom i andra delar av Barbaricum även förändringar i jordbruk och bosättningar under romersk järnålder i Danmark, t.ex. i kontrollen över jorden och samhället, där romarriket kan ha fungerat som en katalysator i en process som pågått sedan länge (Hedeager 1987:137–138). Under yngre romersk järnålder placerades husen ibland i byar och både gårdarna och husen blev större (Lund Hansen 1987:263), vilket kan hänföras till romersk påverkan enligt Randsborg (2015:50). Detta skedde parallellt med utvecklingen av varuutbyte med kontinenten tack vare ökad varuproduktion med en övergång till intensivt jordbruk (Lund Hansen 1987:264, 1988:165, 263; Hedeager 1987:134). Tiden c 1–
600 e.v.t. var en expansionsperiod med utvidgade odlingsområden även i Sverige. Indelningen av marken visar på ett mer intensivt utnyttjande av den, det rörliga jordbruket ersattes alltmer av det fasta, och fähusdrift, vinterfodring och gödslade åkrar infördes (Pedersen & Widgren 1998:265–266, 274–275, 291, 315). Kanske fanns här då ett större behov av en skadedjursjägare som tamkatten.
3. Fallstudier
3.1. Danmark
Nedan listas ett antal belägg för tamkattens förekomst i Danmark under äldre järnålder nämnda i arkeologiska rapporter och sekundärlitteratur. Listan är ordnad geografiskt men så att de äldsta fynden i princip kommer först. Bilaga 1 visar en karta med fyndplatsernas lokalisering.
3.1.1. Aalborg och Limfjorden (Jylland)
Vid en utgrävning 2014–2015 i Aalborg (Jylland) upptäcktes en boplats med c 40 långhus från äldre järnålder, daterad till c 300 f.v.t. – 150 e.v.t. (Haue 2016:7). Cirka 22 500 benfragment återfanns och analyserades – bl.a. fann man de äldsta benen av tamkatt och tamhöns som hittills påträffats i Danmark. Lämningarna av tamkatt utgjorde 0,1 procent av benfragmenten och daterades till andra århundradet e.v.t., medan fragmentet från höna daterades till första århundradet e.v.t. (Østergaard 2016:4–5). Vidare fann man vid en undersökning av Postgården IV i Aalborg (FHM 4296/1324), på en boplats från 250 f.v.t. till 100 e.v.t., tre fragment av katt från andra och ett av höna från första århundradet e.v.t. (Østergaard 2016:2–5, 14).
Ytterligare tre boplatser på norra Jylland, två vid Aalborg och en vid Limfjordens västsida, undersöktes. Boplatsen Smedgård daterades till förromersk till äldre romersk järnålder, Hedegård till sen bronsålder till äldre romersk järnålder och Tranders till tidig förromersk järnålder till äldre järnålder (Kveiborg 2008:88–89). Vid samtliga boplatser fann man lämningar av tamkatt och vid Tranders också ben av tamgås (Kveiborg 2008:71, 75).
En grav från första århundradet e.v.t. i Hedegård var mycket rik och innehöll av romerska artefakter inte bara ett bronsfat utan också en pugio – en militärdolk med ornamenterad slida – en av endast tre funna i Barbaricum (Grane 2007:21, 2013:36–37). I närheten av Aalborg på en gravplats vid Vaarst har man bl.a. funnit ett pokalformat romerskt dricksglas från c 200–400 e.v.t. och även smycken, romerska silvermynt och andra metallföremål (Nordjyllands historiske museum 2019, 2020).
3.1.2. Kastrup (Jylland)
I Kastrup (Gram, Jylland, ZMK 153/1971) har ett ben av tamkatt hittats i en brandgrav från c 200 e.v.t. Kattbenet, liksom ett fårben som återfanns på samma plats, var perforerat och kan ha använts som amulett (Aaris-Sørensen 1988:223–224). Boye, Ethelberg och Lund Hansen (2017:280) anser att detta tyder på att benen utgjorde romerskt importgods.
3.1.3. Ribe (Jylland)
Sju fragment av tamkatt, varav tre kanske från samma individ, bland sammanlagt 9 073 benfragment, hittades vid arkeologiska undersökningar av sju olika lokaler i Ribe (Jylland), som huvudsakligen utgjordes av ett tjockt gödsellager. Fynden daterades till 700-talet utifrån funna mynt. Lämningar av bebyggelse på platsen bestod endast av två små grophus, där hantverk anses ha bedrivits samt djurhantering i ”industriell” skala. Även lämningar av tamhöns och en mängd olika vilda fågelarter fanns på platsen (Hatting 1991: 43–44, 52).
3.1.4. Gyngstruplund NØ (Fyn)
Vid en arkeologisk utgrävning av en bosättning från 1–200 e.v.t. i Gyngstruplund NØ (Fyn, FHM 4296/372) fann man 940 fragment av djurben till en vikt av 2 500 g, varav 26 procent kunde artbestämmas. Alla artbestämda fragment kom från husdjur och 0,4 procent härrörde från tamkatt (Kveiborg 2007b:2). Detta var ett skenben (tibia) från en vuxen individ, som inte daterats med hjälp av 14C-metoden (Jacob Kveiborg, personlig kommunikation 2020-05-11).
3.1.5. Gudme och Lundeborg (Fyn)
I Lundeborg har man vid utgrävningar av en avfallshög funnit en lämning av tamkatt bland sammanlagt 10 734 fragment av djurben (Hatting 1994:97). Här fanns också ett fragment av ben av tamhöns, ett av tamgås och två av anka. De flesta lämningar kom från 200- och 300- talen e.v.t. (Hatting 1994:94–95).
Lundeborg på Fyns sydostkust var en hamn och handelsplats i förbindelse med Gudme, en stor bosättning mellan c 200 och 550 e.v.t., i närheten av ett gravfält i Møllegårdsmarken med c 3 300 gravar från c 100 till 425 e.v.t. (Fischer 2005:111; Thrane 2013:64). Området är mycket rikt på romerska mynt från senare delen av 300-talet, arm- och halsringar av guld och brakteater, och i Årslev, c 2 mil från Gudme, har man funnit en kristallkula med grekisk inskription (Thomsen 1987:43; Jørgensen 1994:59; Fischer 2005:111–112). Jørgensen (1994:55) anser att området varit del av ett europeiskt handelsnätverk under romersk järnålder och drar slutsatsen bl.a. utifrån fynden av en provinsialromersk brosch, en romersk ädelsten, romerska bronser, bitsilver och bitar av terra sigillata.
3.1.6. Seden Syd (Fyn)
I Seden Syd (Fyn) har tre benfragment av tamkatt från 300–400-talet e.v.t. hittats bland 3 624 benfragment, varav c 85 procent av de artbestämda hörde till husdjur, men inga var med säkerhet av tamfågel. Materialet kommer från kulturlager, brunnar och gropar och en analys visar att fördelningen mellan djurarternas ben inte visar några större skillnader mellan lokaltyper (Kveiborg 2007a:5).
Gotfredsen et al. (2009:77, 87–89) redovisar att man i en undersökning av Seden fann 150 gravar daterade till c 150 f.v.t. till c 375 e.v.t. med en stor mängd romerska artefakter, bl.a.
romerska silvermynt från c 138 till 217 e.v.t., ett stycke av en halsring av guld, en bit av ett silverfat och skärvor av tre typer av glasbägare. I rapporten från undersökningen nämns ett fynd av tamkatt men någon vidare information om den ges inte (Gotfredsen et al. 2009:106).
3.1.7. Själland och Fyn med omnejd
I ett område som omfattar Själland och Fyn med omnejd undersöktes c 100 inhumationsgravar från romersk järnålder på 58 olika platser, och man fann där lämningar av både vilda och tama djur men inga av tamkatt (Gotfredsen 2017:17). Gotfredsen rapporterar om lämningar av tamhöns på Lolland och Själland, och av tamgås från flera platser på Själland, bl.a. ett möjligt fynd av gås i magen på en hund i Himlingøje (Gotfredsen 2017:60–61, 80, 88–89, 99–100, 103, 136, 140–141, 184). Alla fynd av gås var från yngre romersk järnålder, medan tre av fyra fynd av tamhöns kom från äldre romersk järnålder. En hund hade fått en egen grav på 0,9 m i diameter med gravgåvor i form av ett grishuvud och en ornamenterad keramikkruka (Gotfredsen 2017:105–106, 211). Några fynd av tamkatt från äldre järnålder gjordes alltså inte, men under vikingatid fanns katter i t.ex. Odense (Hatting 1990:179). Himlingøje m.fl. orter på Själland har mycket rika gravar med en mängd romerska föremål (se t.ex. Lund Hansen 1995).
3.1.8. Sorte Muld (Bornholm)
I Sorte Muld på Bornholm finns ett kulturlager på upp mot en meter och platsen kan ha varit bebodd från 100-talet e.v.t. Där fanns under 300–600-talet upp till 40 gårdar (Watt 2011:140–
142). Vid en utgrävning där fann man fyra benfragment från tamkatt bland sammanlagt 7 210 fragment av djurben från 400–500-talet, bl.a. sammanlagt 17 benfragment efter tamhöns, tamgås och anka liksom, vilket är anmärkningsvärt, c 2 300 s.k. guldgubbar (Hatting 1994:95, 97). På Bornholm är dessa mellan 1 och 2,5 cm höga rektangulära guldbleck, oftast tillverkade med hjälp av en matris och med en ensam figur av manligt kön med en stav eller spira i handen, men i några fall med en figur av kvinnligt kön eller ett mänskligt par. De antas vara från slutet av 400-talet och början av 500-talet e.v.t. (Watt 1991:94, 1998:227). Vidare har man i Sorte Muld funnit bl.a. flera myntdeponeringar och ett halsband bestående av brakteater, romerska mynt och pärlor (Watt 2011:140).
3.2. Sverige
Här listas fynd av tamkatt, ordnade geografiskt från Västergötland till Skåne, Gotland, Öland och Mellansverige, vilket i princip innebär att de äldsta fynden kommer först. Bilaga 1 visar en karta med fyndplatsernas lokalisering.
3.2.1. Överbo (Västergötland)
Sveriges äldsta fynd av tamkatt anses komma från en grav i Överbo i Varnhem (Axelsson 2005:191; Historiska museet 8058, 2020). Platsen utgrävdes av Montelius år 1886 och beskrevs som ”ett lågt röse av sten och jord” (Bergström Hyenstrand 2005:78). I graven förekom utöver djurben också ben av människa liksom en guldberlock, en S-formad silverhake, en bronsnål med genombrutet huvud, en bit av en bronsfingerring, två glaspärlor, en bandformig fibula och två bronsfibulor med silversirater. Fibulorna har daterats till c 70–160 e.v.t. och tillhör den romartida kvinnodräkten (Stenberger 1979:369–370; Bergström Hyenstrand 2005:25, 78). I graven förekom ben av hundar som daterats till andra århundradet e.v.t. (Öhman 1976:5, 54; jfr Benecke 1994:351). I en annan grav vid Överbo Smedsgården har man också hittat flera romerska föremål, såsom en bronskanna och en vinskopa med sil (Stenberger 1979:389–390;
Bergström Hyenstrand 2005:78–79).
3.2.2. Vallhagar (Gotland)
I Vallhagar på Gotland har ett nästan komplett skelett av en tamkatt återfunnits i ett hus och bäckenet av en annan i ett annat hus (Gejvall 1955:789–790, 799). Benecke (1994:351) daterar benen till 100–500 e.v.t. Ett romerskt mynt från Marcus Aurelius regeringstid (161–180 e.v.t.) (Selling 1955:248–252), liksom ben av tamhöns har också hittats i Vallhagar (Stenberger 1979:464).
3.2.3. Eketorp II (Öland)
I befästningen Eketorp II på Öland, som dateras till 400–650 e.v.t., har ben av såväl tamkatter som andra husdjur påträffats (Edgren & Herschend 1985:11). Benecke (1994:351) skriver att där fanns 56 fynd av katt, daterade till 300–600-talen. Romerskt inflytande syns bl.a. i utformningen av bröstvärnet i Eketorp II (Edgren & Herschend 1985:9).
3.2.4. Skedemosse (Öland)
I Skedemosse på Öland offrades både djur, människor och vapen under en lång tidsperiod, från förromersk järnålder till sen vikingatid (Lund Hansen 1987:264; Monikander 2010:1). Här har man hittat sex ben efter minst två katter. Eftersom katternas ben är kraftiga diskuteras djurens
datering av Monikander (2010:12), som anmärker att de kan vara nutida. Benecke (1994:351) anser dock att de är tamkatter från 300–400-talen. Av romerska föremål har här bl.a. tio denarer återfunnits – de identifierbara är från de tre första århundradena e.v.t. (Hagberg 1967:53).
3.2.5. Gärdslösa (Öland)
I Sörby-Störlinge i Gärdslösa 74:1 på Öland (Historiska museet, 28 364. 2020) fann man på ett gravfält obrända ben av tamkatt tillsammans med andra ben av tamdjur som daterats till förromersk järnålder–romersk järnålder. Stenberger redovisar från Störlinge en provinsialromersk vinskopa med sil från äldre järnålder och från Öland i övrigt bl.a. andra romerska och provinsialromerska föremål samt fynd av c 100 romerska denarer från 200-talet e.v.t. (Stenberger 1948:352, 360–362, 364–365).
3.2.6. St. Vickleby (Öland)
I St. Vickleby på Öland har man funnit ett helt kattskelett nedlagt under golvet i ett grophus, antagligen som ett invigningsoffer när huset byggdes någon gång under vikingatid (Carlie 2004:112–113, 132). I Vickleby socken har bl.a. mynt från 400-talet e.v.t. upphittats (Stenberger 1933:284).
3.2.7. Hassle Bösarp (Skåne)
I Benecke (1994:351) förtecknas bl.a. tre ben av tamkatt från Hassle Bösarp i Skåne (300–400- talet e.v.t.). Även Rosengren (2018:55) beskriver tre fragment av ben från tamkatt som förvaras i Lunds universitets historiska museums samlingar (nr LUHM29359). Platsen är en mosse där offerfynd påträffats. Stjernquist (1973:51–53) tar upp fynden av tamkatt samt även ben av höns och gås (utöver andra husdjur) och människa på platsen. Vid en utgrävning år 2012 hittades endast material med i huvudsak medeltida och eftermedeltida datering, men här nämns att enligt sägnen ska en halvmeterhög naken romersk gudabild ha hittats på platsen och slängts tillbaka i mossen – oklart när (Bolander 2012:6, 10).
3.2.8. Uppåkra (Skåne)
Från en järnåldersboplats på centralplatsen i Uppåkra i Skåne redovisas fynd av ett ben av tamkatt, men någon åldersbestämning av det gjordes inte (Aspeborg et al. 2013:5, 80).
Centralplatsen existerade mellan c 100 f.v.t. och 1000 e.v.t., men tamkatt och tamhöns uppträdde inte där förrän under senare delen av bosättningen enligt Larsson (2007:167, 170).
Nilsson (2003:89–92) genomförde en sammanställning av 7 540 benfragment från utgrävningar i Uppåkra utförda 1934 och mellan 1997 och 1999. Hon fann inga lämningar av tamkatt eller tamhöns från romersk järnålder men fem av tamkatt och elva av tamhöns från sen järnålder samt fem fragment av tamgås från vardera romersk järnålder och sen järnålder. I en sammanställning av ett antal undersökningar fann Magnell, Boethius och Thilderqvist (2013:89–96) att lämningar av katt förekom i det s.k. benlagret (avfallslager från c 350–450 e.v.t.), i Lilla Uppåkra (bosättning från vendel- och vikingatid) och i ceremonihuset (från c 600–
1000 e.v.t.). Sammanfattningsvis kan inga lämningar av tamkatt säkert sägas komma från äldre järnålder men däremot från yngre järnålder i Uppåkra.
Hårdh (1998:114, 116, 121) redovisar detektorfynd och av dessa kom c 10 procent från förromersk och romersk järnålder, bl.a. åtta romerska denarer från andra århundrade e.v.t.
Romerska glasskärvor liksom 50 romerska denarer (från Titus till Commodus tid, de flesta präglade 138–169 e.v.t.) har också hittats vid en utgrävning i Uppåkra (Hårdh 2003:33).
Vapennedläggelser har också skett här under perioden 200–450 e.v.t. och i mindre omfattning ända till c 800 e.v.t., bl.a. i kulthuset c 300 e.v.t. (Carlie 2009:112, 114). Här har man även funnit en fibula av brons som anses ha provinsialromerskt ursprung och dateras till andra århundradet e.v.t., liksom en romersk denar, antagligen från Hadrianus tid (117–138 e.v.t.), och
ett 40-tal romerska silverdenarer som kan dateras till 80–192 e.v.t. (Helgesson 2002:48, 52, 54, 62).
3.2.9. Mossby (Skåne)
I ett grophus i Mossby i Skåne påträffades 644 g ben, bl.a. fyra fragment av ben från en kattunge och 16 fragment av ben från olika fåglar, bl.a. tamhöns. 14C-analys gjordes på material från området och resultatet visar en bild med spridning från mellanmesolitikum till nutid men med tyngdpunkten i vendel- och vikingatid (Magnell 2017:41, 46).
3.2.10. Bunkeflo (Skåne)
Ett kattkranium hittades i ett stolphål till ett boningshus i Bunkeflo, Hyllie (Malmö) från vikingatid/tidig medeltid (Carlie 2004:136). En guldpärla från senare delen av äldre romersk järnålder kommer troligen från en förstörd grav i Bunkeflo socken och där har även hittats en ormhuvudarmring och en s.k. kolbenarmring (Helgesson 2002:86, 101, 126, 130–131).
3.2.11. Borg (Östergötland)
I Borg (Östergötland) har utgrävningar skett vid ett hus från yngre järnålder som tolkas som ett förkristet kulthus. Där har ben av tamkatt påträffats i en depå med c 75 kg obrända ben från både tama och vilda djur samt 98 s.k. amulettringar som har formen av eldstål och antas symbolisera bl.a. renande och livgivande eld (Lindeblad 1996:63, 66–68). I Västanstång, c 3 mil från Borg, har man hittat ett romerskt guldmynt från 271–274 e.v.t. av en typ som ofta användes som betalning till legosoldater och i området även andra fynd av romerska föremål från 200-talet e.v.t. (Westermark & Ambrosiani 1983:81).
3.2.12. Skå-Edeby (Uppland)
I en grav på Skå-Edeby flygfält (Historiska museet, 23 304. 2020) i Uppland har brända ben av tamkatt, människa, häst, hund och fågel som anses vara från romersk järnålder återfunnits. Här har man också funnit föremål från yngre järnåldern.
3.2.13. Helgö (Uppland)
Helgö vid en av Mälarens farleder i Uppland var en av yngre järnålderns viktigaste platser i Skandinavien (Wahlstedt 2019:1–2) – en plats påverkad av det sena romarriket enligt Näsman (2011:191). Bosättningar på ön dateras till c 300 till 1000 e.v.t. (Melin & Sigvallius 2001:9).
På ett gravfält daterat till c 600 till 950 e.v.t. fann man lämningar av många djur (Wahlstedt 2019:3–4). Melin och Sigvallius (2001:79, 106–109, 126) undersökte bl.a. ett gravfält (RAÄ 118) från vendel- och vikingatid, där lämningar av nio katter förekom bland 66 identifierade djur. Katterna låg endast i det som antogs vara mansgravar, och här fann man även bl.a. mynt från 700- och 800-talet, flest från Skandinavien och från kalifatet, (Melin & Sigvallius 2001:71).
En annan arkeologisk undersökning gjordes av en husgrupp på en terrassering 14C-daterad till mellan tidigt 300-tal och mitten av 1000-talet e.v.t., och den förefaller ha bestått av 4–5 byggnader, varav ett grophus (Wahlstedt 2019:5). Sammanlagt analyserades 11 651,2 gram ben bestående av 2 806 fragment, varav 34 procent kunde artbestämmas – av de obrända benen artbestämdes 36 procent och av de brända 13 procent. Fyra fragment av tamkatt identifierades här, varav inget bar spår av slakt (Wahlstedt 2019:20–23, 41). Vissa fragment av hund och katt förekom på boplatsen men de flesta i människogravar, där djuren förefaller ha lagts ner hela (Wahlstedt 2019:60). På Helgö har man av romerska föremål bl.a. funnit fragment av en bronskittel från första århundradet e.v.t. (Holmqvist 1957:215).
4. Analys
I detta kapitel presenteras resultaten från undersökningen av var de första lämningarna av tamkatt hittats i Sydskandinavien och deras datering. Vidare presenteras uppgifter som belyser hur tamkatten spreds i Sydskandinavien samt om tamkattens lämningar återfunnits tillsammans med eller i närheten av lämningar av tamhöns, tamgås och anka samt romerska artefakter. Hur och varför tamkatten kom till Sydskandinavien tas upp under rubriken 5. Diskusson.
4.1. Lämningar av tamkatt
I Tabell 1 presenteras fynd av tamkatt med ort, fyndsammanhang och datering utsatt.
Tabell 1. Förekomst av lämningar av tamkatt under järnåldern på olika platser i Danmark och Sverige.
Område Ort Fyndsammanhang Datering Kommentar
Jylland Aalborg Boplats 100–200 e.v.t.
Smedgård Boplats 500 f.v.t. – 200 e.v.t.
Hedegård Boplats 500 f.v.t. – 200 e.v.t.
Tranders Boplats 1–400 e.v.t.
Kastrup Grav 200–300 e.v.t.
Ribe Gödsellager 700–800 e.v.t. –
Fyn Gyngstruplund NØ Boplats 1–200 e.v.t.
Lundeborg Avfallshög 200–400 e.v.t.
Seden Syd Olika sammanhang 300–500 e.v.t.
Själland Grav 1–400 e.v.t. Ingen tamkatt
Bornholm Sorte Muld Boplats 400–600 e.v.t.
Västergötland Överbo Grav 100–200 e.v.t.
Gotland Vallhagar Boplats 100–500 e.v.t.
Öland Eketorp II Befästning 300–650 e.v.t.
Skedemosse Offermosse 300–500 e.v.t.
Gärdslösa Grav 500 f.v.t. – 400 e.v.t.
St.Vickleby Boplats 550–1050 e.v.t.
Skåne Hassle Bösarp Offermosse 300–500 e.v.t.
Uppåkra Olika sammanhang 400–1050 e.v.t.
Mossby Boplats 400–1050 e.v.t.
Bunkeflo Boplats 550 e.v.t. –
Östergötland Borg Boplats 400–1050 e.v.t.
Uppland Skå-Edeby Grav 1–400 e.v.t.
Helgö Grav/Boplats 400–1050 e.v.t.
Inga lämningar av tamkatt hittades på Själland, men detta område har ändå medtagits, då det geografiskt befinner sig mellan områden med sådana fynd. Lämningar av tamkatt redovisas även för såväl Skåne, Östergötland som Uppland för att ge en indikation om hur spridningen av
tamkatt öster- och norrut kan ha skett. Observera att dateringarna är mycket ungefärliga och kan skilja för samma fynd mellan olika forskare/författare och även att de ofta gäller lokalen och inte lämningarna av tamkatt speciellt.
Det äldsta fyndet av tamkatt i Sydskandinavien härrör från c 100 e.v.t. (Aalborg, Jylland).
Antalet fynd från äldre järnålder är betydligt större i Danmark än i Sverige, och de äldsta förekom i Jylland och på Fyn, senare på Östersjö-öarna och ännu senare i övriga Sydskandinavien. Ju längre en ort ligger från västra Danmark, desto senare förefaller tamkatten ha introducerats där.
Av Tabell 1 framgår också att lämningarna av tamkatt förekom främst på boplatser men även i andra fyndsammanhang som gravar, offermossar och avfallshögar i undersökningarna här.
4.2. Lämningar av tamfågel
Romerskt inflytande kan antas ses i förekomsten av tamhöns, tamgås och anka. Fynd av dessa tamfåglar från äldre järnålder i Danmark och Sydsverige vid de arkeologiska undersökningar som studerats här redovisas i Tabell 2. Fynd från Själland och Lolland redovisas även trots att inga fynd av tamkatt gjordes i de inhumationsgravar som undersöktes där.
Tabell 2. Förekomst av lämningar tamhöns, tamgås och anka på vissa orter i Danmark och Sverige under äldre järnålder funna vid de arkeologiska undersökningar som ingår i denna studie
Område Tamhöns Tamgås Anka Kommentar
Jylland Aalborg Tranders
Fyn Lundeborg Lundeborg Lundeborg
Själland Vråby, Hvissinge Øst Ingen tamkatt
Lolland Munkehøjgård Ingen tamkatt
Bornholm Sorte Muld Sorte Muld Sorte Muld
Gotland Vallhagar
Skåne Hassle Bösarp Hassle Bösarp, Uppåkra
I de arkeologiska undersökningarna här omnämns fynd av lämningar av tamhöns på flera platser i Danmark, vissa daterade till första århundradet e.v.t. Något mer sällan nämns lämningar av gås och endast i ett par fall lämningar av anka från äldre järnålder i Danmark. Fynd av tamhöns redovisas även från Gotland och Skåne samt av tamgås från Skåne.
4.3. Romerska artefakter
Lämningar av tamkatt förekom i Danmark tillsammans med romerska artefakter i denna studie i Seden Syd (Fyn) och i Ribe (Jylland). De senare är dock inte från äldre romersk järnålder utan från 700-talet e.v.t. Dock har man vid andra undersökningar i Jylland funnit en mängd romerska denarer, särskilt i den sydöstra delen, men även i t.ex. Aalborg-trakten och på Jyllands västsida (Bjerg 2007:23, 110). Andra romerska fynd inkluderar bl.a. ett bronsfat och en romersk militärdolk i Hedegård vid Limfjorden (Grane 2007:21) och ett romerskt dricksglas från c 200–
400 e.v.t. liksom smycken, romerska silvermynt och andra metallföremål i Vaarst, i närheten Aalborg (Nordjyllands historiske museum 2019, 2020). Vidare anses själva kattlämningen från Kastrup vara en amulett med romerskt ursprung (Boye, Ethelberg & Lund Hansen 2007:280).
På Fyn är mängden romerskt importgods i närheten av de platser där kattlämningar hittats stor. Gudme/Lundeborg-området är t.ex. rikt på romerska mynt från senare delen av 300-talet och på arm- och halsringar av guld (Thomsen 1987:43; Jørgensen 1994:59; Fischer 2005:111–
112; Bjerg 2007:24). Här har även hittats romerska bronser och terra sigillata från romersk
järnålder (Jørgensen 1994:55). I Seden Syd på Fyn har bl.a. bitar av romerska guld-, silver- och glasföremål upphittats, utöver de mynt från 138–217 e.v.t. som förekom tillsammans med andra romerska artefakter och lämningar av katt i en grav (Gotfredsen et al. 2009:77, 87–89, 106).
Även Själland, varifrån inga kattlämningar rapporteras här, är mycket rikt på romerska föremål från romersk järnålder, bl.a. i gravarna i Harpelev och Himlingøje m.fl. orter (se t.ex.
Lund Hansen 1995). På Bornholm har man i Sorte Muld utöver vapen och mynt (Bjerg 2007:26) också funnit ett halsband bestående av brakteater, romerska mynt och pärlor (Watt 2011:140).
Sammanfattningsvis har en mängd romerska artefakter från romersk järnålder återfunnits i Danmarks olika delar men inte alltid vid de undersökningar där kattlämningarna hittats.
Vid de svenska undersökningarna har kattlämningar hittats samtidigt med romerska artefakter vid utgrävningar i Överbo (Västergötland) och Vallhagar (Gotland). Därutöver har romerska artefakter hittats i flertalet områden där kattlämningar också förekommit. I Störlinge (Öland) har man funnit en provinsialromersk vinskopa med sil, och på Öland i övrigt också bl.a.
c 100 romerska denarer från 200-talet e.v.t. (Stenberger 1948:352, 360–362, 364–365), t.ex. tio romerska denarer i Skedemosse (Hagberg 1967:53). I Uppåkra (Skåne) har ett stort antal romerska fynd gjorts, bl.a. romerska glasskärvor samt romerska denarer daterade från 80 till 192 e.v.t. (Hårdh 1998:114, 116, 121, 2003:33; Helgesson 2002:52, 54). Där har även förekommit vapennedläggelser, främst c 200–450 e.v.t. (Carlie 2009:112, 114). I Bunkeflo socken i närheten av platsen där en kattlämning återfanns har man också bl.a. funnit en guldpärla från senare delen av äldre romersk järnålder liksom en ormhuvudarmring och en kolbenarmring av guld (Helgesson 2002:86, 101, 126, 130–131).
I Östergötland – i Västanstång – har man bl.a. funnit ett romerskt guldmynt från 271–274 e.v.t. och även andra romerska föremål från 200-talet e.v.t. (Westermark & Ambrosiani 1983:81) och i Uppland – på Helgö – t.ex. fragment av en romersk bronskittel från första århundradet e.v.t. (Holmqvist 1957:215).
5. Diskussion
Här diskuteras främst hur och varför tamkatten infördes till Sydskandinavien under äldre järnålder samt vad romaniseringen innebar men även representativiteten hos det material som studerats.
En fråga som diskuteras är hur tamkatten kom till Sydskandinavien. Fynd av kattben från äldre järnålder förekommer främst i Danmark men även på Östersjöns stora öar och på kustnära platser vid äldre järnålderns handelsleder (se Bilaga 1, Fig.1; Ekholm 1961:87). Svaret på frågan verkar alltså vara att tamkatten spreds vattenvägen. Även t.ex. romerska denarer återfinns oftast i närheten av vattendrag, t.ex. Limfjorden (Bjerg 2007:113). Vidare förekom tamkatten först i isolerade fall i Sydskandinavien vilket tyder på att den förflyttats i enstaka fall, för om spridningen av en främmande art är avsiktlig och utbredd så tyder detta på större populationsrörelser, men mer isolerade fall kan tolkas som en produkt av handel eller individuella resor (Ashby 2004:7).
Enda undantaget för fynd av tamkatt på kustnära platser är det i Överbo i Valle härad i den östra jordbruksbygden i Västergötland, som dock ligger vid det som anses vara en viktig transportled där import- och vapenfynd gjorts och stora gulddepositioner förekom under romersk järnålder och folkvandringstid (Lundqvist 1998:195, 197, 200). Förekomsten av hundarna i graven där anser Bergström Hyenstrand (2005:78) tyda på att detta var en påkostad
”furstegrav” av kontinental Lübsow-typ och att man haft långväga kontakter. Överbo tas dock inte upp som platsen för en furstegrav i t.ex. Hedeagers översikt över sådana under romersk järnålder (Hedeager 1990:382–383). I området har även fynd av typiska romerska föremål, som vinskopa med sil och bronskanna, upphittats. Det förefaller alltså som om tamkatten ingått i en samling av importerade varor från kontinenten.
Samma spridningsmönster som visas för tamkatten i denna undersökning beskrivs för romerska artefakter av Lund Hansen (1988). Hon anser att den romerska importen först kom till Jylland och Fyn för att sprida sig längre österut, även till Skåne och Östersjö-öarna. En förklaring till de rika gravarna på östra Själland är enligt henne att det fanns en omlastningsplats nära Himlingøje, varifrån gods distribuerades till andra områden, medan de finaste föremålen behölls där (Lund Hansen 1987:223, 255, 258; jfr Stenberger 1979:380; Storgaard 2001:98ff;
Hårdh 2003:30; Grane 2011:105).
Att katten inte förefaller uppträda på Själland kan bero på valet av undersökningslokaler.
Gotfredsen (2017:280) anser att frånvaron av ben av tamkatt där skulle bero på att människan inte hade samma nära relation till tamkatten som till hunden. Huruvida tamkatten över huvud taget fanns i området är emellertid oklart då endast gravar och inte boplatser eller avfallsgropar redovisas i hennes undersökning. Det är möjligt att katten ännu inte hunnit etableras vid den tidpunkt som hennes undersökning gäller eller att kattbenen inte kunnat observeras med de metoder som använts.
En annan fråga av betydelse är varför tamkatten infördes till Sydskandinavien under romersk järnålder. Romersk politik i provinserna gick ut på att bl.a. skapa basen för en administration och binda de lokala eliterna till sig, t.ex. med hjälp av gåvor som vin, dryckeskärl och serviser (Haselgrove 1987:114, 117; Hedeager 1987:127). Romerska importvaror antas ha betraktats som prestigeobjekt av germanerna som anses ha haft en önskan att imitera romersk livsstil, vilken de bl.a. erfor när de deltog i den romerska militären, något som gav kunskap om romersk teknik, ekonomi, militär, skrift och kultur (Hårdh 2003:29; jfr Fischer 2005:50).
Storgaard (2001:103) drar utifrån förekomsten av romerska föremål med militär anknytning i gravar slutsatsen att skandinaver förekom som legosoldater på 200-talet, men är tveksam om detta skedde också under 100-talet, trots att skriftliga källor talar om att romarna rekryterade
germaner att delta på deras sida under markomannerkrigen (166–180 e.v.t.). Grane (2011:111) argumenterar dock mot åsikten att romerska mynt och bitsilver kan ha varit betalning till skandinaver för att de deltagit i krig på romarnas sida.
De romerska föremålen anses främst ha haft ett symboliskt – inte kommersiellt – värde som uttryck för allianser och kännedom om romersk livsstil (Hedeager 1987:130; Lund Hansen 1988:164; Grane 2013:42). De sågs som symboler för mottagarens makt och prestige och redistribuerades i viss utsträckning för olika syften, t.ex. för att stärka banden mellan olika släkter i Germanien (Lund Hansen 1987:257, 262). Skandinavien har alltid varit i kontakt med kontinenten och import av varor kan ha skett för att öka den egna statusen (Ljungkvist 2009:27).
Under äldre järnålder antas romerska föremål ha givit status och makt, men då föremålen senare blev vanliga förde de inte längre med sig samma prestige (Hedeager 1987:127, 138).
Dyrbarare föremål förekom längre från limes och vardagsföremål närmare vilket bl.a. har tolkats som att stammar längre från limes kände sig mindre hotade av romarna än de nära gränsen som i mindre utsträckning tog emot romerska gåvor (Hedeager 1987:127; Grane 2011:103). Ett exempel på rika föremål är de silverkärl som hittats i en grav i Hoby på Lolland och som har tolkats som ett tecken på direkta relationer mellan romare och sydskandinaver (Grane 2013:38). I samma grav fanns också ett helt set i silver med tvättfat, vinhink och vinskopa, kanna, bricka och bägare utsmyckat med scener ur Illiaden och Odyséen, som antagligen också var en gåva (Storgaard 2003:112; Grane 2007:21).
Importen under äldre romersk järnålder till Sydskandinavien anses alltså vara begränsad till föremål som kunde vara personliga gåvor och inte handelsvaror, sådant som var speciellt uppskattat och kunde inordnas socialt i det germanska samhället (Lund Hansen 1987:262, 1988:163; Grane 2013:43; Randsborg 2015:44, 76). Föremålen skulle gå att känna igen som tecken på prestige och makt och ett sådant kan en stor fårhund vara, vars lämningar är funna bredvid en ekkista i en mycket rik grav i Himlingøje. Hatting drar utifrån skelettets utseende slutsatsen att hunden var av den italienska Maremma- eller den ungerska Komondor-rasen (Jørgensen et al. 1978:70–74; Storgaard 2001:100; jfr Fischer 2005:192, 200). Ett annat exempel kommer från Grane (2011:105–106, 2013:40) som behandlar begravningskärlen för rika personer i Himlingøje: en persons brända ben återfanns i ett bronskärl som tillhörde standardutrustningen i den romerska hären, och de av en annan person i en kruka av terra sigillata, vilket skulle tyda på att de begravda haft en personlig relation till romarna. Ytterligare ett möjligt tecken på personliga kontakter kommer från Varpelev på Själland, där ett blått dryckeskärl med silverinfattning och den grekiska inskriptionen ”för din välgång” hittats i en grav (Grane 2011: 108–110). Kanske spreds också tamkatter som gåvor eftersom romarna förefaller ha uppskattat dem. Romarna höll tamkatter både som jägare och som sällskapsdjur, de ansåg att katter bringade lycka och de använde många olika Cat- och Felis-namn (Engels 1999:70ff).
Förklaringen till att germanerna tog emot eller skaffade tamkatter har förklarats på olika sätt, bl.a. med att de ville ha dem som skydd mot skadedjur i sina matförråd (Geigl & Grange 2019:319). En del talar mot detta: husmusens invasion av Europa kan ha drivit på kattens spridning (Cuchi et al. 2020:2) men det är inte troligt att svartråttan etablerade sig förrän under vikingatid och brunråttan inte förrän på 1700-talet i Sverige (Harrison 2000:46–47;
Artdatabanken 2020). Fretten och mården ska ha hållits som skadedjursjägare och därför anses katten inte ha behövts (Faure & Kitchener 2009:231; jfr Boye, Ethelberg & Lund Hansen 2017:280). Förändringar av jordbruket skedde dock under äldre järnålder (Pedersen & Widgren 1998:265–266, 274–275, 291, 315) och behovet av en skadedjursbekämpare kan ha ökat och därmed behovet av ett djur som tamkatten.
Det är svårt att avgöra sydskandinavernas motiv till att hålla katt – om det främst var som skadedjursjägare eller som exotisk statusvarelse – men då katten begravts tillsammans med människa, särskilt under yngre järnålder, kan man anta att den haft ett symboliskt värde, trots att vi inte kan avgöra vilket. En katt begravdes ju redan för över 9 500 år sedan med en människa på Cypern (Vigne al. 2004:259; Cuchi et al. 2020:2). Boye, Ethelberg och Lund Hansen (2017:282) anser att djur offrades för att uttrycka gravens höga status under sen romersk järnålder och det tyder på att djuren haft en särskild betydelse, kanske som offergåva, kanske
