SV
EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION
Bryssel den 28.1.2009 KOM(2009) 20 slutlig
MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN TILL RÅDET
Den tekniska utvecklingen på området e-fakturering och åtgärder för att ytterligare förenkla, modernisera och harmonisera reglerna för fakturor med
mervärdesskatteuppgifter
MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN TILL RÅDET
Den tekniska utvecklingen på området e-fakturering och åtgärder för att ytterligare förenkla, modernisera och harmonisera reglerna för fakturor med
mervärdesskatteuppgifter
1. INLEDNING
Enligt artikel 237 i rådets direktiv 2006/112/EG1 (”mervärdesskattedirektivet”) ska kommissionen senast den 31 december 2008 lägga fram en rapport och, vid behov, ett förslag om ändring av reglerna för e-fakturering i syfte att ta hänsyn till den tekniska utvecklingen. Ett förslag om ändring av reglerna för e-fakturering åtföljer detta meddelande.
Både meddelandet och förslaget går längre än kravet i artikel 237. Detta beror på att rådets direktiv 2001/115/EG2 (”faktureringsdirektivet”), som numera ingår i mervärdesskattedirektivet, inte fullt ut anses ha nått målet om förenkling, modernisering och harmonisering av reglerna för fakturor med mervärdesskatteuppgifter. De olika alternativ som står medlemsstaterna till buds, liksom tillämpningen av dessa alternativ, har lett till att medlemsstaterna kunnat behålla skilda regler för fakturering.
Regelskillnaderna är särskilt tydliga för e-fakturering, vilket har bromsat användningen av gränsöverskridande e-fakturering. Även på andra områden leder skilda regler till problem för företag, och hindrar eller försvårar deras utnyttjande av alternativ som självfakturering, samlingsfakturor och elektronisk lagring av fakturor.
2. DEN TEKNISKA UTVECKLINGEN PÅ OMRÅDET E-FAKTURERING
För att uppfylla kravet om rapportering om den tekniska utvecklingen på området e- fakturering behandlades frågan i en studie om fakturering som gjordes för kommissionens räkning. Resultaten från studien har lagts ut på kommissionens webbplats3.
I en särskild bilaga (White paper on technology development) till studiens fas 3- rekommendationer beskrivs tekniken för e-fakturering. I bilagan behandlas olika system för att säkerställa uppgifternas äkthet och integritet i fråga om fakturor som skickas på elektronisk väg. Både systemens historia och deras nutida tillämpning tas upp.
1 EUT L 347, 11.12.2006, s. 1.
2 EGT L 15, 17.1.2002, s. 24.
3
2.1. Ny teknik för e-fakturering som behandlas i studien om fakturering
Studien om fakturering innehåller ingen rekommendation om vilken teknik som bör användas för säker överföring och säkert mottagande av e-fakturor. I stället anges att flera olika system för e-signaturer används för att säkerställa ursprungets äkthet och innehållets integritet. Systemen har olika för- och nackdelar i fråga om säkerhet, komplexitet och hastighet. Öppna nyckelsystem (PKI) med asymmetriska men komplementära nycklar har t.ex. hög säkerhet och används i samband med banktransaktioner. På grund av sin komplexitet är de dock inte lika snabba som andra signatursystem.
Det står också klart att det för närvarande inte finns en enda företagsanpassad teknik som möjliggör e-fakturering i hela EU, lämpar sig för både små och stora företag och samtidigt får full uppbackning av samtliga länders skattemyndigheter. Det är dessutom oklart om man inom de närmaste åren kan tillmötesgå alla aktörers behov genom nya tekniska lösningar. Teknik är alltså inte nyckeln till ökad användning av e-fakturering.
Man bör därför söka andra typer av lösningar. I linje med detta hävdas i studien om fakturering att man hellre bör lösa de problem som nuvarande teknik är behäftad med än att utveckla helt nya typer av teknik. Den särskilda expertgrupp för e-fakturering som inrättats genom ett kommissionsbeslut4 menar också i ett öppet brev till kommissionen att e-fakturering av princip bör ske på ett teknikneutralt sätt.
Företagen vill på samma sätt att e-fakturering blir mer tillgängligt, utan att man tummar på säkerheten, och samtidigt bygger på deras behov och på befintliga kontroller för att säkerställa att fakturor i allmänhet uppfyller gällande krav.
3. MERVÄRDESSKATTERELATERADE HINDER FÖR ÖKAD E-FAKTURERING
Med tanke på bristen på givna tekniska lösningar är det inte förvånande att mervärdesskattedirektivet – med sitt tekniska perspektiv på e-fakturering – inte lett till någon snabb acceptans för denna typ av fakturering. I de fall där tekniska lösningar möjliggör olika alternativ har också medlemsstaterna möjlighet att tillämpa reglerna för e-fakturering på olika sätt. Detta har medfört en rad olika e- faktureringsregler som företagen har svårt att efterleva, i synnerhet när de skickar e- fakturor till andra länder.
I studien om fakturering gjordes en kartläggning av medlemsstaternas nationella faktureringsbestämmelser. När det gäller e-fakturering bekräftar studien att ett flertal olika tolkningar och alternativ tillämpas. Detta innebär att det är svårt och kostsamt för företagen att införa e-faktureringslösningar som både kan användas i hela EU och som följer gällande bestämmelser.
3.1. Lösningar på de mervärdesskatterelaterade hindren för e-fakturering
De mervärdesskatterelaterade hindren för e-fakturering kan avlägsnas på flera sätt.
Det bästa alternativet ur företagens perspektiv vore att behandla e–fakturor på samma sätt som pappersfakturor. Ett annat alternativ vore att ta fram ett standardavtal mellan
4
de berörda parterna, ett tredje att behålla e-signaturer och elektroniskt datautbyte (EDI) som överföringsmetoder men ta bort de valmöjligheter som skapar problem.
Kommissionen förespråkar en lösning där alla typer av överförda fakturor behandlas likvärdigt, oavsett om det rör sig om pappersfakturor eller e-fakturor, och där e- fakturor alltså inte längre behöver e-signeras i förväg eller skickas med EDI. En sådan lösning vore teknikneutral.
Precis som för pappersfakturor borde giltigheten hos en e-faktura kontrolleras mot företagets räkenskaper, t.ex. i form av ordersedel, betalningsbekräftelse eller leveransnota. Det är alltid företagens egna kontroller som gör det möjligt att fastställa en fakturas giltighet, oberoende av överföringsmetod.
För att öka användningen av e-fakturering bör man också använda sig av andra metoder. Här kan de principer som fastställdes av expertgruppen för e-fakturering tjäna som utgångspunkt. Gruppen ställer sig bakom idén att e-fakturor ska behandlas på samma sätt som pappersfakturor. Den vill också behålla grundprincipen i nuvarande regler för e-fakturering, dvs. att ursprungets äkthet och innehållets integritet ska säkerställas på ett teknikneutralt sätt.
Gruppen vill också att de principer den formulerat läggs till grund för en uppförandekod för e-fakturering. Det är dock för tidigt att säga om den idén kommer att slå igenom. Det viktigaste är att medlemsstaterna kommer överens om att behandla pappersfakturor och e-fakturor på samma sätt i mervärdesskattehänseende och att de börjar tillämpa harmoniserade regler för e-fakturering som bygger på gemensamma principer. Detta skulle göra det möjligt för företagen att börja använda e-fakturering utan stora kostnader eller andra problem.
4. ÅTGÄRDER FÖR ATT YTTERLIGARE FÖRENKLA, MODERNISERA OCH HARMONISERA REGLERNA FÖR FAKTUROR MED MERVÄRDESSKATTEUPPGIFTER
Som nämnts ovan har behovet att ytterligare förenkla, modernisera och harmonisera faktureringsreglerna inneburit att den här rapporten till rådet täcker fler områden än vad som ursprungligen föreskrevs i mervärdesskattedirektivet. I de följande avsnitten beskrivs företagens problem med nuvarande faktureringsregler, tänkbara lösningar samt kommissionens ståndpunkter i stora drag. Analysen av dessa frågor görs med utgångspunkt från fakturornas utfärdande, innehåll och lagring och därtill hörande faktureringsregler för att förhindra bedrägerier.
4.1. Utfärdande av fakturor
4.1.1. Problem i samband med utfärdandet
Det finns ingen enskild artikel i mervärdesskattedirektivet som tydligt anger vilken medlemsstats regler om fakturering som ska tillämpas. Det råder dock samsyn kring att man ska tillämpa de faktureringsregler som gäller i den medlemsstat där skatten ska betalas, eftersom det är den medlemsstaten som kontrollerar hur mycket skatt som ska betalas och eftersom de olika alternativen också gäller den medlemsstaten.
Det faktum att man tillämpar de regler som gäller i den medlemsstat där skatten ska betalas medför dock vissa problem för företagen. En beskattningsbar person som
levererar varor eller tillhandahåller tjänster för vilka skatt ska betalas i en annan medlemsstat måste ju följa den medlemsstatens regler för fakturering. I de fall där leveransen eller tillhandahållandet omfattas av förfarandet med omvänd betalningsskyldighet måste leverantören eller tillhandahållaren följa faktureringsreglerna utan att ens vara skyldig att registrera sig till mervärdesskatt i den medlemsstat där skatten ska betalas. Detta problem kan förvärras av det faktum att huvudregeln i det nyligen antagna mervärdesskattepaketet5 är att platsen för leveranser eller tillhandahållanden mellan företag ska vara den plats där köparen är etablerad.
4.1.2. Lösningar på problem i samband med utfärdandet av fakturor
Man kan tänka sig två sätt att garantera öppenhet och rättslig förutsebarhet för företagen i samband med utfärdandet av fakturor. Det första är att göra information om faktureringsregler lätt tillgänglig och se till att de tillämpliga kraven är lätta att förstå. På så sätt skulle medlemsstaterna kunna behålla skilda regler för fakturering.
Med tanke på de många skillnaderna mellan medlemsstaternas faktureringsbestämmelser skulle en sådan lösning dock inte innebära någon större lättnad för företagen.
Alternativet vore att göra faktureringsreglerna mer harmoniserade.
4.1.3. Kommissionens uppfattning beträffande leveranser och tillhandahållanden mellan företag
Den bästa lösningen vore att ta fram ett harmoniserat och fullständigt regelverk som innebär att en beskattningsbar person som utfärdar en faktura i det land där han är registrerad till mervärdesskatt ska kunna vara säker i rättsligt hänseende på att fakturan är giltig i hela EU.
Tanken på ett harmoniserat regelverk för leveranser och tillhandahållanden mellan företag är också fullt genomförbar. Faktureringsdirektivet har redan åstadkommit harmonisering på många områden, men det återstår, i fråga om kravet på att utfärda en faktura, fall där faktureringsreglerna inte är harmoniserade, t.ex. leveranser eller tillhandahållanden som är undantagna från skatteplikt, tidsfrister för att utfärda fakturor, samlingsfakturor, självfakturering och utläggning av fakturering på tredje part som är etablerad utanför gemenskapen.
4.1.4. Leveranser och tillhandahållanden som är undantagna från skatteplikt
För att minska företagens bördor är det enligt mervärdesskattedirektivet tillåtet för medlemsstaterna att undanta beskattningsbara personer från kravet på att utfärda fakturor för vissa leveranser och tillhandahållanden som är undantagna från skatteplikt. Medlemsstaternas använder sig av denna möjlighet i olika hög grad: vissa av dem fullt ut, andra restriktivt, och ytterligare andra inte alls. Detta gör att företagen ofta medges selektiva undantag från huvudregeln, vilket medför större administrativa bördor.
5
För att harmonisera reglerna, och med beaktande av att man måste hitta en balans mellan förenkling och nödvändiga kontroller, föreslås det därför att fakturor alltid måste utfärdas när det gäller sådana leveranser och tillhandahållanden mellan företag som är undantagna från skatteplikt, men att man kan använda sig av en förenklad faktura om köparen befinner sig i samma medlemsstat som leverantören och den senare inte har rätt till avdrag för mervärdesskatt som betalats i föregående led.
4.1.5. Tidsfrister för att utfärda fakturor
Mervärdesskattedirektivet ger medlemsstaterna rätt att fastställa tidsfrister för när fakturor ska utfärdas. Detta innebär givetvis att olika regler kommit att gälla i olika delar av EU, liksom en möjlighet till skilda beskattningstidpunkter. För de fall där skatten blir utkrävbar på gränsöverskridande tillhandahållanden av tjänster har man redan föreslagit en ändring av bestämmelserna så att en gemensam beskattningstidpunkt fastställs. På så sätt skulle informationsutbytet säkras beträffande sammanställningar för tjänster.
För att man ska kunna fastställa en gemensam tidpunkt då skatt blir utkrävbar på gemenskapsinterna varuleveranser och gränsöverskridande tillhandahållanden av tjänster som omfattas av förfarandet med omvänd betalningsskyldighet är det viktigt att fakturan utfärdas i så god tid att man hinner få belägg för leveranserna respektive tillhandahållandena. I det här förslaget föreskrivs därför att beskattningsbara personer måste utfärda en faktura senast den femtonde dagen i månaden efter den beskattningsgrundande händelsen. På så sätt har både leverantören och köparen möjlighet att registrera leveransen eller tillhandahållandet under samma beskattningsperiod.
Om man tillåter att medlemsstaternas regler för inhemska leveranser eller tillhandahållanden skiljer sig från dem för gränsöverskridande leveranser eller tillhandahållanden skulle detta innebära ytterligare bördor för företagen. Tidsfristen är därför densamma för alla typer av fakturor.
4.1.6. Samlingsfakturor
Mervärdesskattedirektivet ger medlemsstaterna möjlighet att fastställa olika villkor för samlingsfakturor, vilket lett till skillnader i villkor mellan medlemsstaterna.
Förslaget innebär en harmonisering på denna punkt, så att företagen kan dra nytta av enhetliga förfaranden i hela EU. Samlingsfakturor kommer därför att tillåtas under en kalendermånad förutsatt att de uppgifter som krävs för de separata leveranserna eller tillhandahållandena anges i samlingsfakturan. Medlemsstaterna kommer inte att tillåtas införa några ytterligare villkor för samlingsfakturor.
4.1.7. Självfakturering
Enligt nu gällande regler kan en faktura utfärdas av antingen tillhandahållaren/leverantören, köparen eller av en tredje part på tillhandahållarens/leverantörens vägnar. Det står klart att man av kommersiella skäl bör behålla dessa alternativ.
När det gäller självfakturering (fakturan utfärdas av kunden) varierar dock villkoren mellan olika medlemsstater. Förslaget syftar till att ta bort medlemsstaternas
möjlighet att ställa villkor för självfakturering, så att reglerna i EU blir mer harmoniserade. För att underlätta kontrollen av fakturor som utfärdats genom självfakturering måste kunden markera fakturan med ordet ”självfakturering” så att leverantören/tillhandahållaren och skattemyndigheterna vet vem som utfärdat den.
Köparens registreringsnummer för mervärdesskatt måste också framgå av fakturan.
4.1.8. Utläggning av fakturering på tredje part som är etablerad utanför gemenskapen Både företagen och medlemsstaterna tycker i allmänhet att det är onödigt att fastställa särskilda villkor för de fall då beskattningsbara personer som levererar varor eller tillhandahåller tjänster inom EU lägger ut utfärdandet av fakturor på en tredje part som är etablerad utanför gemenskapen. De kontrollåtgärder som redan finns är tillräckliga för att utkräva ansvar av den beskattningsbara person som är skyldig att utfärda fakturan.
Det föreslås därför att inga särskilda villkor åläggs tredje part som utfärdar fakturor på en beskattningsbar persons vägnar. De nuvarande reglerna i artiklarna 225 och 235 föreslås utgå.
4.1.9. Kommissionens uppfattning rörande leveranser eller tillhandahållanden från företag till konsument
Målet i form av ett harmoniserat regelverk för leveranser eller tillhandahållanden från företag till konsument kommer troligen inte att uppnås på kort sikt. På detta område är reglerna mindre harmoniserade. Medlemsstaterna kan själva besluta om den beskattningsbara personen måste utfärda en faktura eller inte. Vissa medlemsstater använder denna möjlighet flitigt, andra kräver att faktura utfärdas för vissa typer av leveranser eller tillhandahållanden, t.ex. byggnadsarbeten, eller om beloppet överstiger ett visst tröskelvärde. Ytterligare andra medlemsstater kräver inga fakturor alls för leveranser eller tillhandahållanden från företag till konsument.
Det står klart att medlemsstaterna behöver en viss flexibilitet för att kunna kontrollera skatten. Syftet, dvs. att minska företagens bördor och förenkla faktureringsreglerna, är dock också viktigt. En rimlig kompromiss vore att behålla möjligheten att kräva att beskattningsbara personer utfärdar en faktura för leveranser eller tillhandahållanden från företag till konsument, men att det i sådana fall räcker med en förenklad faktura med färre uppgifter. Etablerade och icke-etablerade beskattningsbara personer måste också behandlas likvärdigt.
Detta innebär att icke-etablerade beskattningsbara personer bara kan åläggas att utfärda en faktura med mervärdesskatteuppgifter om en etablerad beskattningsbar person som gör en likvärdig leverans eller ett likvärdigt tillhandahållande till konsument är skyldig att utfärda en faktura. Detta, i kombination med kravet att endast förenklade fakturor ska utfärdas, bör minska bördan för företag som är verksamma inom distansförsäljning.
Det särskilda systemet för e-tjänster och dess vidare tillämpningsområde enligt mervärdesskattepaketet kan innebära att företag måste utfärda fakturor i medlemsstater där de inte är registrerade till mervärdesskatt. På samma sätt som för företag som är verksamma inom distansförsäljning är det viktigt att reglerna är tydliga och lätta att efterleva. Detta bör uppnås genom att medlemsstaterna på en
webbplats måste offentliggöra detaljerade uppgifter om faktureringsregler i fråga om leveranser eller tillhandahållanden från företag till konsument. Detta är helt i linje med vad som anges i kommissionens förslag om ett system med en enda kontaktpunkt6, och minimivarianten av samma system kommer hursomhelst att förutsätta något liknande.
4.1.10. Medlemsstat vars regler ska tillämpas
Med ett harmoniserat regelverk för fakturering beträffande leveranser och tillhandahållanden mellan företag bör det vara möjligt att stegvis övergå till att tillämpa faktureringsreglerna i den medlemsstat där leverantören/tillhandahållaren är registrerad till mervärdesskatt. Man skulle då utgå ifrån systemet med en enda kontaktpunkt där skyldigheter avseende mervärdesskatt kan fullgöras i etableringsmedlemsstaten i stället för i den medlemsstat där skatten ska betalas.
Faktureringsreglerna för leveranser och tillhandahållanden från företag till konsument bör också grunda sig på reglerna i den medlemsstat där leverantören eller tillhandahållaren är registrerad till mervärdesskatt, eftersom det i normala fall krävs att leverantören/tillhandahållaren är registrerad i köparens medlemsstat.
4.2. Uppgifter på fakturan
4.2.1. Problem i fråga om vilka uppgifter som ska anges på en faktura
Vilka uppgifter som ska anges på en faktura skapar i allmänhet färre problem för företagen. Förteckningen över uppgifter i artikel 226 i mervärdesskattedirektivet förefaller uppfylla skattemyndigheternas behov utan att innebära för mycket bördor för företagen.
Det kan dock noteras att när medlemsstaterna kräver att fakturor ska utfärdas för vissa leveranser och tillhandahållanden, vanligtvis från företag till konsument, finns motsvarande skillnader mellan innehållet i olika länders fakturor, i det att medlemsstaterna kan välja att kräva färre uppgifter. Detta får emellertid inte ofta den avsedda effekten att minska företagens bördor, eftersom de får kostnader för att inrätta och anpassa faktureringssystem för olika regelverk.
4.2.2. Lösningar på problemen med vilka uppgifter som ska anges på en faktura
Den ideala lösningen skulle kunna tänkas vara en standarduppsättning av fakturauppgifter som gäller i samtliga fall. Fastställandet av en enda förteckning över fakturauppgifter skulle emellertid kunna vålla praktiska svårigheter i fråga om att uppnå en balans mellan olika typer av leveranser och tillhandahållanden, som transaktioner från företag till konsument, transaktioner mellan företag och transaktioner undantagna från mervärdesskatteplikt. En standarduppsättning av fakturauppgifter skulle följaktligen kunna kräva ett flertal undantag för att avspegla rådande handelsbruk.
I de nuvarande reglerna anges en harmoniserad förteckning över fakturauppgifter, där medlemsstaterna får kräva färre uppgifter för vissa typer av leveranser och
6
tillhandahållanden. Nackdelen är att medlemsstaterna utnyttjar denna valmöjlighet på olika sätt, med följden att företag ofta inte får den avsedda nyttan.
En annan lösning skulle kunna vara att överbrygga klyftan mellan en enda förteckning och de många undantag som medlemsstaterna infört.
4.2.3. Kommissionens uppfattning
Förslaget syftar till att införa två kategorier av fakturor: dels sådana fakturor för vilka en avdragsrätt är sannolik och både leverantören/tillhandahållaren och köparen måste bli föremål för kontroll, dels sådana fakturor för vilka en avdragsrätt inte är sannolik och kontrollen i huvudsak kan begränsas till leverantören/tillhandahållaren. Den första fakturakategorin benämns fullständig faktura med mervärdesskatteuppgifter, medan den senare kategorin benämns förenklad faktura med mervärdesskatteuppgifter.
Medlemsstaterna kommer inte att kunna kräva olika typer av fakturor mellan kategorierna fullständig faktura och förenklad faktura med mervärdesskatteuppgifter.
Företagen kommer givetvis att kunna fortsätta att lägga till andra uppgifter på sina fakturor.
4.2.4. Fullständig faktura med mervärdesskatteuppgifter
4.2.4.1. Krav på att utfärda en fullständig faktura med mervärdesskatteuppgifter
Man behåller principen att en beskattningsbar person måste utfärda en faktura när leveransen eller tillhandahållandet beskattas för mervärdesskatteändamål och mottagaren är en beskattningsbar person eller en icke-beskattningsbar juridisk person. Dessa fakturor måste innehålla en fullständig uppsättning uppgifter.
Det finns undantag från denna regel i fråga om vissa leveranser och tillhandahållanden som är undantagna från skatteplikt och där köparen finns i samma medlemsstat, i fråga om kreditnotor och i fråga om fakturor vars belopp är lägre än 200 euro. Dessa omfattas av reglerna om förenklade fakturor.
4.2.4.2. Uppgifter som krävs på en fullständig faktura med mervärdesskatteuppgifter
I artikel 226 i mervärdesskattedirektivet fastställs en harmoniserad förteckning över de uppgifter som krävs på en faktura. Det finns ingen anledning att avsevärt ändra denna förteckning. Men för att underlätta skattekontrollen och förenkla för företag föreslås tre huvudändringar.
För det första ska leverantören/tillhandahållaren ange köparens registreringsnummer för mervärdesskatt på fakturan. Detta krav införs av flera skäl. Det underlättar skattekontrollen för skattemyndigheterna genom att de får möjlighet att kontrollera att köparens registreringsnummer för mervärdesskatt på fakturan motsvarar registreringsnumret för det företag som begär avdragsrätt. Det medför harmoniserade faktureringsregler i hela EU, så att kraven blir desamma för leveranser och tillhandahållanden till en köpare i samma medlemsstat som för leveranser och tillhandahållanden till en köpare i en annan medlemsstat. Det hjälper också företagen att avgöra om en fullständig faktura med mervärdesskatteuppgifter kan krävas,
eftersom köparen inte kommer att ha ett registreringsnummer för mervärdesskatt vid leveranser och tillhandahållanden från företag till konsument.
Eftersom förslaget syftar till att öka användningen av e-fakturering blir det också viktigare att ha ett unikt nummer som identifierar köparen, särskilt när tillhandahållare av tjänster behöver utbyta e-fakturor för sina företagskunders räkning. Registreringsnumret för mervärdesskatt skulle kunna användas som ett unikt nummer för utbyte av e-fakturor, och om användningen av e-fakturering ökar enligt förhoppningarna skulle redan ett unikt identifieringsnummer finnas till hands.
För det andra ersätts datumet för leverans av varor eller tillhandahållande av tjänster med datumet för när skatten blir utkrävbar. Eftersom reglerna om vid vilken tidpunkt avdragsrätten kan utövas är avhängiga av den tidpunkt då skatten blir utkrävbar, borde logiskt sett detta datum anges på fakturan. Det underlättar också avdragsrätten för köparen när mervärdesskatten deklareras av leverantören/tillhandahållaren vid mottagande av betalning, vilket är en annan åtgärd som ingår i förslaget.
För det tredje, och i syfte att underlätta för leverantörer och tillhandahållare, kan dessa, vid transaktioner med omvänd betalningsskyldighet där köparen i en annan medlemsstat ska betala mervärdesskatten, ersätta uppgifterna om mervärdesskattesats och det mervärdesskattebelopp som ska betalas, vilket måste anges på en fullständig faktura med mervärdesskatteuppgifter, med beloppet för varje typ av vara som levereras eller tjänst som tillhandahålls.
4.2.5. Förenklad faktura med mervärdesskatteuppgifter
4.2.5.1. Användning av en förenklad faktura med mervärdesskatteuppgifter
Förenklade fakturor kan användas i två fall. För det första kan medlemsstaterna kräva att en förenklad faktura används, men endast av beskattningsbara personer som gör leveranser eller tillhandahållanden från företag till konsument. För det andra får beskattningsbara personer vid vissa leveranser och tillhandahållanden mellan företag utfärda en förenklad faktura i stället för en fullständig faktura med mervärdesskatteuppgifter.
Vid leveranser och tillhandahållanden från företag till konsument finns en risk för bedrägeri främst hos leverantören/tillhandahållaren, eftersom köparen sannolikt inte har avdragsrätt. Fakturan bör bara innehålla de uppgifter som krävs för att myndigheterna ska kunna kontrollera att leverantören/tillhandahållaren har redovisat skatten korrekt, varför den nödvändiga detaljnivån är lägre än den som krävs när avdragsrätt medges.
Vid leveranser och tillhandahållanden mellan företag kan förenklade fakturor användas vid transaktioner där risken för bedrägeri är minimal. I sådana fall bör leverantören/tillhandahållaren ges möjlighet att utfärda en förenklad faktura, vid exempelvis vissa leveranser och tillhandahållanden som är undantagna från skatteplikt, eftersom det inte finns någon motsvarande avdragsrätt. I de fall köparen finns i en annan medlemsstat kommer emellertid en fullständig faktura fortfarande att krävas.
När fakturabeloppet underskrider 200 euro och det mervärdesskattebelopp som kan dras av är litet och risken för medlemsstaternas budgetar därmed är liten, kan leverantören/tillhandahållaren välja att utfärda en förenklad faktura. Detta bygger på samrådet i mervärdesskattekommittén, där en majoritet av medlemsstaterna begärde en möjlighet att använda förenklade fakturor vid mindre belopp.
Ett annat fall där en leverantör/tillhandahållare kan utfärda en förenklad faktura är när en kreditnota utfärdas. I detta fall innehåller den ursprungliga faktura som kreditnotan hänvisar till de nödvändiga uppgifterna.
4.2.5.2. Uppgifter i en förenklad faktura med mervärdesskatteuppgifter
De uppgifter som måste anges på en förenklad faktura förtecknas i artikel 238 i mervärdesskattedirektivet, enligt vilken medlemsstaterna efter samråd med mervärdesskattekommittén kan tillåta förenklade fakturor i vissa fall. Det enda tillägget är att värdet av den typ av vara som levereras eller tjänst som tillhandahålls också måste anges.
4.2.6. Användning av skatteregistreringsnummer
Ett fåtal medlemsstater använder sig av möjligheten i artiklarna 239 och 240 i mervärdesskattedirektivet att använda ett annat nummer än registreringsnumret för mervärdesskatt för identifiering av en leverantör/tillhandahållare på en faktura.
Därför avskaffas denna valmöjlighet och i stället måste i samtliga fall det nationella registreringsnumret för mervärdesskatt anges på fakturan, vilket innebär ett enhetligt tillvägagångssätt.
4.3. Lagring av fakturor
4.3.1. Problem i samband med lagring av fakturor
De valmöjligheter som medlemsstaterna har medger olika regler om lagring. Detta skapar hinder inte bara för större företag som skulle vilja ha gemensamma lagringsförfaranden i hela EU, utan även för mindre företag som på grund av de fastställda villkoren kan hindras från att göra effektivitetsbesparingar, t.ex. genom elektronisk arkivering.
4.3.2. Lösningar på problemen i samband med lagring av fakturor
Målet är här att minska företagens bördor utan att undergräva skattemyndigheternas möjligheter till skattekontroll. Företag måste hursomhelst lagra fakturor av kommersiella skäl men önskar större flexibilitet i fråga om metoden och platsen för lagring samt, när de är etablerade i flera medlemsstater, gemensamma lagringsperioder.
Varje typ av lösning måste uppnå en balans mellan förenkling och kontroll. Målet bör vara att reglerna harmoniseras i största möjliga utsträckning utan att skattemyndigheternas förmåga att uppbära skatter äventyras.
4.3.3. Kommissionens uppfattning
Kommissionen anser att gemensamma regler kan införas på vissa områden. Ett område avser en harmoniserad lagringsperiod, som med utgångspunkt i medlemsstaternas nuvarande genomsnittliga lagringsperioder kan fastställas till sex år. Detta bör också möjliggöra ett enhetligt utbyte av fakturor mellan medlemsstater som behöver kontrollera gränsöverskridande transaktioner.
Reglerna om lagring av fakturor i elektronisk form bör ändras så att företagen automatiskt får rätt att använda denna lagringsmetod. Företagen skulle därför tillåtas överföra pappersfakturor till elektronisk form, förutsatt att fakturorna kan göras tillgängliga utan otillbörligt dröjsmål och det kan garanteras att innehållet i e- fakturan är detsamma som i den ursprungliga fakturan.
Man bör också i lagstiftningen klart ange vilken medlemsstats regler om lagring av fakturor som ska gälla. För leverantörer/tillhandahållare bör de tillämpliga reglerna vara de som gäller i den medlemsstat där de är etablerade för mervärdesskatteändamål. För köpare bör de tillämpliga reglerna vara de som gäller i deras medlemsstat. Detta borde inte vålla skattemyndigheterna några problem när det gäller kontroller, eftersom medlemsstaten alltjämt bör ha tillträde till fakturorna där skatten ska betalas.
Vissa andra valmöjligheter kan också avskaffas, exempelvis kravet på icke- beskattningsbara personer att lagra fakturor, kravet på att pappersfakturor lagras i den medlemsstat där den beskattningsbara personen är etablerad och kravet på att meddela lagringsplats.
5. ÅTGÄRDER FÖR ATT BIDRA TILL BEKÄMPNING AV MERVÄRDESSKATTEBEDRÄGERI
5.1. Skattens utkrävbarhet vid gemenskapsinterna leveranser och tillhandahållanden
Kommissionen har redan föreslagit att den tidsperiod som sammanställningar ska omfatta förkortas från tre månader till en månad.7 Detta utgör redan ett steg i riktning mot ett snabbare informationsutbyte mellan medlemsstaterna, vilket borde bidra till bekämpningen av karusellbedrägeri.
Reglerna om skattens utkrävbarhet vid gemenskapsinterna leveranser och tillhandahållanden medger dock att den beskattningsbara personen skjuter upp skattens utkrävbarhet till den femtonde dagen i månaden efter den beskattningsgrundande händelsen. En faktura som utfärdats före den femtonde dagen i månaden efter den beskattningsgrundande händelsen avgör exempelvis när skatten blir utkrävbar. En gemenskapsintern leverans eller ett gemenskapsinternt tillhandahållande som äger rum i januari och där fakturan utfärdas i februari, men före den 15 februari, möjliggör följaktligen att sammanställningen deklareras i februari och inte i januari.
7
Dessutom tillämpar medlemsstaterna inte reglerna enhetligt. Denna fråga har redan diskuterats i mervärdesskattekommittén, utan att några slutsatser dragits.
Huvudproblemet uppstår när en faktura utfärdas före en varuleverans, där vissa medlemsstater betraktar detta som den tidpunkt då skatten blir utkrävbar medan andra inte gör det.
Det skulle vara att föredra att fastställa en enda dag då skatten blir utkrävbar, nämligen dagen för den beskattningsgrundande händelsen, som bestäms av tidpunkten för leverans eller tillhandahållande. Genom kravet på att fakturan ska utfärdas senast den femtonde dagen i månaden efter den beskattningsgrundande händelsen kommer fakturan att kvarstå som det huvudsakliga dokument som styrker en gemenskapsintern leverans eller ett gemenskapsinternt tillhandahållande. Dagen för skattens utkrävbarhet vid gemenskapsinterna förvärv bör dessutom ändras så att den är i linje med reglerna om gemenskapsinterna leveranser och tillhandahållanden.
5.2. Avdragsrätt
I de flesta av fallen måste en beskattningsbar person för att utöva avdragsrätt inneha en faktura med mervärdesskatteuppgifter som utfärdats i enlighet med mervärdesskattedirektivet. Det finns dock undantag från denna regel, i synnerhet vid transaktioner med omvänd betalningsskyldighet. I Bockemühl-målet8 fastställde domstolen att en medlemsstat inte kunde ålägga ett företag som utövar avdragsrätt vid en leverans eller ett tillhandahållande med omvänd betalningsskyldighet formaliteten att inneha en giltig faktura med mervärdesskatteuppgifter.
Trots dessa undantag måste den beskattningsbara person som gör en leverans eller ett tillhandahållande utfärda en faktura enligt mervärdesskattedirektivet. Detta ger upphov till en olikhet mellan kravet på att utfärda en faktura som bevisning för en leverans eller ett tillhandahållande och kravet på att inneha en faktura för att utöva avdragsrätt.
Leverantören/tillhandahållaren och köparen borde behandlas likvärdigt när det gäller dessa krav. Samtidigt som leverantören/tillhandahållaren måste utfärda en faktura för att bevisa en leverans eller ett tillhandahållande borde köparen åläggas att inneha den fakturan för att utöva avdragsrätt. Som fallet är nu får medlemsstaterna medge avdragsrätt på grundval av annan bevisning i de fall en giltig faktura inte utfärdats.
6. ANDRA FÖRENKLINGSÅTGÄRDER – REDOVISNING ENLIGT KONTANTMETODEN
Några medlemsstater har beviljats en avvikelse9 i fråga om den tidpunkt vid vilken avdragsrätten kan utövas av beskattningsbara personer som deklarerar mervärdesskatt enligt en fakultativ ordning baserad på redovisning enligt kontantmetoden. Genom denna avvikelse uppskjuts avdragsrätten för beskattningsbara personer inom ramen för systemet med redovisning enligt kontantmetoden till dess att deras leverantörer/tillhandahållare får betalt.
8 EUT C 106, 30.4.2004, s. 7.
9
Denna förenkling vid redovisning enligt kontantmetoden föreslås utvidgas till samtliga medlemsstater.
I de fall leverantören/tillhandahållaren först redovisar mervärdesskatt vid mottagande av betalning bör emellertid mottagaren av leveransen eller tillhandahållandet ges tillstånd att begära en omedelbar avdragsrätt. Genom detta förslag skapas en rättslig grund för medlemsstaterna att ytterligare främja företag som använder ett system med redovisning enligt kontantmetoden.
7. SLUTSATS
I fråga om e-fakturering avskaffas grundmetoden att använda teknik för att säkerställa att en faktura är korrekt. I stället ska pappersfakturor och e-fakturor behandlas likvärdigt, och kontrollen av att fakturauppgifterna är korrekta skötas på samma sätt som gäller för pappersfakturor i dag.
Genom förslaget minskas avsevärt det antal valmöjligheter som medlemsstaterna har i dag. Detta skapar ett mera harmoniserat faktureringsregelverk i EU och underlättar för företagen att fullgöra sina faktureringsskyldigheter. I synnerhet företag med gränsöverskridande transaktioner och de företag som är registrerade till mervärdesskatt i många medlemsstater borde uppleva en minskad administrativ börda.
Små och medelstora företag borde dra direkt nytta av en utvidgad användning av förenklade fakturor, särskilt när det gäller fakturor med små belopp. Ett mera harmoniserat EU-regelverk gör det också lättare att efterleva lagstiftningen och förverkliga nyttan av gränsöverskridande handel.
Slutligen har åtgärder införts för att möjliggöra ett snabbare informationsutbyte mellan medlemsstaterna om gemenskapsinterna varuleveranser. Detta kompletterar kommissionens förslag om att förkorta perioden för sammanställningar och är ett huvudinslag i bekämpningen av gemenskapsinternt mervärdesskattebedrägeri.
