SAMMANTRÄDET ONSDAGEN DEN 6 SEPTEMBER 2000

3-001

SAMMANTRÄDET ONSDAGEN DEN 6 SEPTEMBER 2000 ___________________________

3-002

ORDFÖRANDESKAP: IMBENI vice talman

(Sammanträdet öppnades kl. 09.00.)¹

3-003

Alavanos (GUE/NGL). – (EL) Herr talman! Jag vill ta upp en i mina ögon viktig sak: Jag anlände i går till Strasbourg med Olympic Airways flyg 165 från Aten till Frankfurt. När Olympic Airways flygplan kom fram till Frankfurt, omringades det av tyska polismän. Ingen talade något annat språk än tyska, och vi fick inte lämna planet om vi inte visade upp vårt pass för de tyska poliserna. Jag påminner om att såväl Grekland som Tyskland och Frankrike är länder som ingår i Schengen.

Det värsta är att detta inte var ett undantagsfall; det förekommer, enligt uppgifter som nått mina öron, systematiskt på Frankfurts flygplats med alla flygplan som kommer ifrån Grekland. Jag anser, som ledamot i Europaparlamentet, där vi har röstat om Schengen så många gånger, att det faktum att de tyska myndigheterna, när det finns en lagstiftning om fri rörlighet för personer, i verkligheten systematiskt överträder denna, innebär både en förolämpning och en nedvärdering av vårt arbete. Och eftersom detta berör även rörligheten för Europaparlamentets ledamöter, skulle jag vilja att parlamentets ordförandeskap tar de lämpliga initiativen, så att vi kan åka till Strasbourg som personer som hör hemma i Europeiska unionen och Schengen.

3-004

Talmannen. – Ledamot Alavanos! Vår talman borde åtminstone skicka en utskrift av ert inlägg till myndigheterna i Förbundsrepubliken Tyskland och till flygplatsmyndigheterna i Frankfurt. Jag vet inte vad som kan vara skälet till nuvarande praxis, men på så vis borde vi åtminstone kunna få upplysningar som påminner om en förklaring eller eventuellt kanske man upphör med dessa rutiner som, jag håller med er, inte har mycket med Schengenbestämmelserna att skaffa.

3-005

Hannan (PPE-DE). – (EN) Herr talman! I måndags i min frånvaro och utan tidigare anmälan tog Murphy, ledaren för den brittiska socialistgruppen upp en fråga om mitt stöd till den danska kampanjen mot EMU. Han var mycket försiktig med att inte anklaga mig för något men har i alla fall lyckats ge intryck av att jag på något sätt är misstänkt. Jag vill föra till protokollet att min inblandning i den danska folkomröstningen har varit helt skilt från mitt arbete i denna kammare och att jag aldrig har brutit mot någon parlamentsregel. Till skillnad från den danska ja-kampanjen kan nej-kampanjen inte vara hänvisade till skattebetalarnas pengar eller stöd från Europeiska unionen.

Det är upprörande att Murphy skulle ha försökt att ge intryck av att jag är under utredning när han har misslyckats med att ta fram bevis eller även göra någon som helst anklagelse mot mig. Det kan inte vara rätt att ledamöter utsätts för denna typ av grundlösa insinuationer. Jag vill be er insistera att Murphy antingen anklagar mig rakt ut eller ber om ursäkt.

3-006

Talmannen. – Ledamot Hannan! Naturligtvis är Murphy fri att bestämma hur och om han vill svara.

3-007

Dupuis (TDI). – (IT) Herr talman! Vi klagar ofta över hur vi blir behandlade av rådet. Låt mig då peka på en episod som är av radikalt annorlunda natur, något som inträffade i går under debatten om de utrikespolitiska prioriteringarna. Vi fick en rapport från rådets ordförande, från kommissionären, följt av en debatt. På grund av en närmast total stelbenthet från ordförandeskapets sida fick rådets ordförande och kommissionär Patten sedan, efter debatten, inte möjlighet att svara på alla de frågor som uppkom under den ganska intensiva debatten. Jag förstår alltså inte varför parlamentet beklagar sig över rådets attityd. I går var rådets ordförande närvarande i kammaren mellan kl. 9.00 och 19.00 – samtidigt som antalet närvarande parlamentsledamöter inte var särskilt stort – och vi förhindrade faktiskt ett svar från såväl rådet som från kommissionen på de mycket viktiga frågor som ställdes av olika kolleger. Detta tycker jag inte är särskilt korrekt, nej, snarare på gränsen till att bli betraktat som ouppfostrat.

3-008

Talmannen. – Ledamot Dupuis! Jag tror knappast att det var fråga om stelbenthet från ordförandeskapets sida, utan snarare att det rörde sig om en qui pro quo, ett missförstånd i relationerna mellan ordförandeskapet vid det aktuella tillfället och rådets och kommissionens företrädare.

3-009

1 Förnyad rådfrågning (artikel 62 i arbetsordningen): se protokoll.

Blak (PSE). – (DA) Herr talman! Jag är ganska överraskad över det jag hörde från vår engelska kollega, Hannan, därför att i danska medier har han uppträtt som ledamot av Europaparlamentet. Om han hade uppträtt som privatperson, skulle han ha låtit det visa sig under den danska kampanjen. På det hela taget tycker jag att Hannan skulle ha stannat kvar hemma i England och skött sina egna affärer och låtit oss sköta våra affärer i Danmark. Vi har ingen nytta av den typ av personer som kommer och spelar apa i Danmark.

3-010

Murphy (PSE). – (EN) Herr talman! Jag vill inte hindra kammaren för länge, men jag tycker att Hannan protesterar för mycket! Jag framförde en mycket enkel begäran till talmannen i måndags. Talmannen gick med på min begäran och hänvisade ärendet till kvestorerna. Men då Hannan finns här i kammaren denna morgon kan han kanske ge oss en försäkran om att han kommer att göra ett tillägg i sitt uttalande om ekonomiska intressen för att tala om varifrån pengarna kom. Det danska folket har rätt att veta före folkomröstningen den 28 september varifrån bidragen till nej-kampanjen har kommit.

3-011

Talmannen. – Hur som helst, vi kan inte fortsätta debatten och vi kan inte heller göra denna kammare till ett bihang till den diskussion som äger rum inför den danska folkomröstningen. Vi har redan förstått vad som är problemets kärna. Var och en får bete sig som han eller hon anser vara bäst.

3-012

Rätt till familjeåterförening

3-013

Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A5-0201/2000) av utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor om förslaget till rådets direktiv om rätt till familjeåterförening (KOM(1999) 638 – C50077/2000 – 1999/0258 (CNS)).

3-014

Watson (ELDR), föredragande – (EN) Herr talman! Jag skulle vilja börja med att tacka fru Klamt, som var den ursprungliga föredragande som utskottet, som jag har äran att vara ordförande för, utsåg för att granska denna fråga. Klamt utförde ett betydande arbete med detta förslag till rådets direktiv om rätt till familjeåterförening. Hon förtjänar beröm för det arbete som hon gjort. Jag vill gratulera henne för det.

Jag har ärvt detta speciella överflöd som ordförande för utskottet därför att Klamt ansåg vid slutet av omröstningen i utskottsberedningen att hon inte längre kunde stödja texten i sin nuvarande form och därför lägger jag fram den i kammaren i dag.

Jag vill berömma Europeiska kommissionen till en rapport med väl framförda argument och bra utformad, och som utarbetats på rekordtid med tanke på den relativa bristen på resurser i de berörda avdelningarna och de krav som fastslogs vid Europeiska rådet i Tammerfors förra året. Kommissionen har lagt fram ett utmärkt direktivförslag som skall tillåta tredjelandsmedborgare som lagligen är bofasta i en av unionens medlemsstater att vistas i en annan medlemsstat, såsom krävs om ett verkligt område för frihet, säkerhet och rättvisa skall kunna inrättas.

Kommission har uttalat, helt med rätta enligt min åsikt, att det mål för nollinvandring som nämndes i tidigare gemenskapsdiskussion aldrig var realistiskt och strävade i stället efter att lägga fram realistiska förslag för skydd av tredjelandsmedborgares rättigheter i enlighet med de många internationella fördrag som har undertecknats av medlemsstater, som exempelvis den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna och de internationella avtalen från 1966 om medborgerliga och politiska rättigheter och om ekonomiska och sociala rättigheter.

Mycket tydligt erkänns betydelsen av laglig invandring. Familjens betydelse som enhet erkänns också och hur viktigt det är att lyckas med att integrera medborgare från tredje land som lagligen är bofasta i en EU-medlemsstat är hela grunden för dessa förslag.

Vi har i mitt utskott övervägt ett antal omtvistade områden, inte minst frågan om att inkludera familjemedlemmar i uppstigande led. I kommissionens förslag fastslås klart skillnaden i juridisk mening i behandling av en familjemedlem i nedstigande respektive uppstigande led. Det är uppenbart att man i samband med det internationella rättsliga regelverket måste nämna FN:s konvention om barns rättigheter. Enligt denna konvention är stater skyldiga att se till att barnet inte skiljs från föräldrarna. Det finns ingen liknande konvention som gäller familjemedlemmar i uppstigande led men det är uppenbart att om vi önskar leva upp till våra humanitära ideal måste vi ge möjlighet för tredjelandsmedborgare att ta med sig beroende familjemedlemmar i uppstigande led in i sina familjeenheter. Detta har varit en fråga som diskuterats i utskottet. Jag är glad att se att ett antal ändringsförslag till det slutgiltiga betänkandet har lagts fram; i synnerhet ändringsförslagen 18-23, i vilka föreslås en kompromiss om denna fråga.

Får jag kort presentera några av de ändringsförslag som läggs fram i utskottets betänkande. I ändringsförslag 3 behandlas behovet av information och fastslås att för att få en effektiv bedömning av situationen i medlemsstaterna skall

kommissionen behöva mer information från medlemsstaterna. Ändringsförslag 5 handlar om familjemedlemmar i uppstigande led. Detta har nu övertagits på sätt och vis av kompromissen ändringsförslagen 18-23. I ändringsförslag 6 fastslås de verkliga problem som förvaltningarna i medlemsstaterna för närvarande har med den arbetsbörda som skapats genom begäran om familjeåterförening.

Enligt ändringsförslag 9 tillåts varje medlemsstat att införa mer fördelaktiga bestämmelser än dem som fastslås i direktiven och krävs att dessa nya regler inte får sänka de gällande skyddsnormerna. I ändringsförslag 11 behandlas på vilka grunder en medlemsstat får avslå en släktings rätt till invandring, nämligen på grund av offentlig policy, inrikes säkerhet samt folkhälsa. I våra ändringsförslag strävar vi efter att fordra att varje medlemsstat som vill neka invandring på dessa grunder tillhandahåller mycket tydlig motivering.

Jag vill inte kommentera alla de 66 ändringsförslag som lagts fram till mitt betänkande, men jag skulle vilja säga att detta är ett mycket komplext område. Parlamentet hade ganska lite tid att granska det och oundvikligen lyckades man i utskottet inte uppnå alla de kompromisser som krävdes för att få ett gynnsamt resultat. Jag vill därför uppmana ledamöterna att noga titta på de ändringsförslag som har lagts fram i kammaren så att vi kan komma fram till kompromisser och låta oss gå vidare på ett effektivt och humanitärt sätt.

3-015

Berger (PSE), föredragande av yttrandet från utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden. – (DE) Herr talman!

Som föredragande av yttrandet från utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden var min uppgift relativt lätt i jämförelse med den uppgift som kollegerna i det ansvariga utskottet hade, och jag vill gratulera alla kolleger i det ansvariga utskottet till resultatet, även om vi i kammaren nu ändå måste diskutera några kompromissändringsförslag.

Den uppgift som utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden hade var enkel såtillvida som det framlagda förslaget till direktiv knappast medför några problem ur rättslig synvinkel, och det politiska utrymmet att utforma det inte heller är särskilt stort. Jag vill också uttryckligen berömma den logistiska kvaliteten i förslaget till direktiv, vilket man ju inte kan göra i fråga om alla förslag till direktiv. Med den nya artikel 63 i EU-fördraget är det nu gemenskapens uppgift att reglera frågan om familjeåterförening, och gemenskapen måste vidta dessa åtgärder i överensstämmelse med de folkrättsliga riktlinjerna, särskilt i överensstämmelse med Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna och de andra folkrättsliga instrumenten, som redan nämnts av vår utskottsordförande.

Rätten till respekt för familjelivet är en universell mänsklig rättighet. Den är inte delbar och kan inte förbehållas enbart unionsmedborgare. Detta skulle, särskilt i tider när vi parallellt utarbetar en europeisk stadga om de grundläggande rättigheterna, vara en tvivelaktig utgångspunkt.

När nu familjeåterföreningen skall regleras av gemenskapen, så skall också obegripliga och delvis absurda luckor i det befintliga rättsläget åtgärdas. Detta gäller i synnerhet rätten för unionsmedborgarna själva att leva i sitt hemland tillsammans med sina anhöriga från tredje land och kunna bilda en familj tillsammans med dem utan att tvingas utnyttja den fria rörligheten och slå sig ned i en annan stat i Europeiska unionen.

Ur rättslig synvinkel kan därför detta direktiv bara välkomnas, och man kan hoppas att substansen i kommissionens ursprungliga förslag inte ändras i parlamentet och framför allt inte heller i rådet.

3-016

Klamt (PPE-DE). – (DE) Herr talman! I princip är alla ense om att öppna inre gränser tvingar fram en invandrings- och asylpolitik som är harmoniserad i hela Europa. Kommissionen har lagt fram det första förslaget till lagstiftningsinitiativ på detta område, som gäller rätten till familjeåterförening. Tyvärr har kommissionen försummat att bädda in detta förslag till direktiv i ett helhetskoncept. Vad tjänar det till att veta vilka anhöriga som har inrese- och uppehållsrätt i EU, om man inte vet vilka invandrargrupperna och invandringsorsakerna är och hur de skall regleras?

Dessutom skall vi här rösta om ett laginitiativ, där det saknas absoluta grundvalar. Vi förfogar inte över en gemensam värdering av den demografiska utvecklingen, och vi vet inte heller vilka följder detta laginitiativ kommer att ha för de enskilda medlemsstaterna. Bristande helhetsstrategi och bristande statistiska grundvalar är tyvärr inte de enda punkter man kan kritisera. Kommissionen blandar ihop invandring av ekonomiska skäl med asyl. Jag anser att familjeåterförening för asylsökande och flyktingar kräver andra regler än familjeåterförening för invandrare. För den som drivs bort ur sitt hemland måste andra regler gälla än för dem som utvandrar av ekonomiska skäl.

Man måste klart skilja mellan asylsökande och flyktingar å ena sidan och invandring, alltså economic migration, å andra sidan. Detta möjliggör rättvisa regler för människorna och deras situation. En stor del av mina ändringsförslag syftar till denna separering.

Ett annat problem i det föreliggande förslaget till direktiv är utvidgningen av familjebegreppet. Ett rättsanspråk på familjeåterförening bör också omfatta mor- och farföräldrar, vuxna barn och ogifta par. Här visar sig dilemmat: Det saknas

ett helhetskoncept för invandringen. Därigenom blir familjeåterföreningen nu den enda legala möjligheten till invandring.

De planerade vittomfattande bestämmelserna om familjeåterförening lämnar dörren öppen för okontrollerbart missbruk.

Ställ bara er själva frågan: Vem skall besluta och enligt vilka kriterier, om ett partnerskap förespeglas i syfte att möjliggöra invandring? Därför kräver jag i vissa av mina ändringsförslag att kärnfamiljen skall prioriteras. Ytterligare ett kardinalfel ligger i att kommissionens förslag inte räknar med några som helst åtgärder för integrering. Man kan inte ta in människor i ett främmande land utan att skapa förutsättningar för en fredlig och vänskaplig samexistens mellan utlänningar och infödda.

Avslutningsvis kan det konstateras att vi med ett direktiv i föreliggande form omöjliggör en saklig och effektiv diskussion om invandringen i sin helhet. Om medborgarna har en känsla av att de blir överkörda av en invandringsvåg, reagerar de med avvisande hållning.

Om vi skapar öppna, begripliga bestämmelser kommer acceptansen att stiga för att integrera främlingar. Med måttfulla och genomtänkta lösningar kan vi bemästra både problem som utlänningsfientlighet och problem med för hög ålder bland befolkningen i Europeiska unionen. Men detta förslag till direktiv är möjligen en dålig utgångspunkt för detta! Tack så mycket!

(Applåder)

3-017

Terrón i Cusí (PSE). – (ES) Herr talman! Jag beklagar Klamts ord. Jag vill börja med att gratulera kommissionen och kommissionär Vitorino till detta förslag som jag tycker är mycket fulländat, väl genomarbetat och lägligt, nästan ett år efter toppmötet i Tammerfors. Det handlar om att i dag, i detta parlament, göra klart om vi vill att invandrare och flyktingar som bor legalt bland oss skall kunna göra det med sina familjer, med öppna dörrar mot ett normalt liv och en total integration i vårt samhälle, eller om vi skall fortsätta att hysa myten om att det bland oss finns provisoriska medborgare vars slutgiltiga öde är att återvända till de hypotetiska hem de kom ifrån.

Jag tycker att frågan är tillräckligt viktig för att arbeta på att nå enhällighet. Alla grupper var överens i utskottet förutom PPE. Jag skulle önska att vi i dag kunde ge de människor som lever bland oss beskedet att de kan göra det med en erkänd rätt att leva med sina familjer. Min grupp, herr talman, har denna vilja, även om jag också, för min grupps räkning, skulle vilja be kommissionen att tänka två gånger på en av de aspekter som det nuvarande direktivet innehåller. Vi har tillämpat de bestämmelser vi debatterar i dag även på människor som står under kompletterande skydd. Tyvärr har vi inte några enhetliga kriterier i Europeiska unionen, vi har ingen gemensam asylpolitik. Vi har alltså väldigt olika situationer i många länder, och på denna lilla punkt kan jag vara överens med Klamt.

Det handlar inte om att dessa människor avvisas – de har rätt att leva med familjen – utan om att kommissionen måste tänka två gånger på detta och att det blir föremål för ett framtida direktiv som omfattar människor som har tillfälligt och kompletterande skydd, i väntan på den framtida harmoniseringen av unionens asylpolitik. För övrigt gratulerar jag kommissionen och hoppas att den får ett kraftfullt stöd här i kammaren.

3-018

Ludford (ELDR). – (EN) Herr talman! Gruppen ELDR stöder detta betänkande som ett av de betydelsefulla byggnadsblock som krävs för att skapa området för frihet, säkerhet och rättvisa och genom att följa upp toppmötet i Tammerfors, där man med rätta gjorde det till en prioriterad fråga att införa rättigheter till fri rörlighet för lagligen bofasta tredjelandsmedborgare. Detta är en orättvisa som måste rättas till.

Liksom fru Terrón i Cusí är jag förvånad över PPE-gruppens ställningstagande vilken vanligtvis lägger stor vikt vid familjens värde men som i dag undergräver familjen genom att vara emot familjeåterförening som skall bidra till att socialt integrera dessa lagligt bofasta invandrare. Detta tycker vi verkar onaturligt.

För att ta upp några specifika punkter i betänkandet, först av allt inkluderandet av mottagare av subsidiärt skydd. Vi skall vänta och höra vad Vitorino säger men det går ett rykte om att kommissionen kommer att godkänna ändringsförslag som tar bort dessa mottagare. ELDR-gruppen skulle beklaga det för att vi anser att liksom flyktingar bör mottagare av subsidiärt skydd finnas med. De är bofasta personer sedan lång tid, de är inte jämförbara med mottagare av tillfälligt skydd. Vi skall lyssna på debatten därför att vår överskuggande önskan är att få igenom det mesta i detta förslag.

Om familjemedlemmar i uppstigande led anser vi att ändringsförslag 20 är överflödigt, eftersom det finns en generell rätt i artikel 9 i förslaget om att tillämpa icke-diskriminerande behovsprovning för alla inresande personer. Vi är dock villiga att titta på de om det kan hjälpa till att rädda betänkandet.

Det är viktigt att vara helt tydliga om ogifta partner. I förslaget kommer inte medlemsstater tvingas att lagligen erkänna ogifta partnerskap, men om de gör det måste de behandla ogifta partner såsom äkta make och maka. Det har funnits mycket felaktig information om denna fråga, inte minst det som satts igång av de konservativa i Förenade kungariket –

rubriker i sensationstidningar om skandalösa komplotter av EU som skall tvinga Förenade kungariket att godkänna flyktingars homosexuella älskare. Det rör upp intolerans mot homosexuella och jag beklagar det djupt.

3-019

Ceyhun (Verts/ALE). – (DE) Herr talman! Vi kommer i dag att rösta om ett betänkande som i vissa EU-stater har lett till politisk upprördhet. Ändå har kommissionen och kommissionär Vitorino gjort ett mycket bra arbete, som jag å min grupps vägnar här vill tacka för.

Europeiska rådet bekräftade vid sitt särskilda möte i Tammerfors att Europeiska unionen måste säkerställa en rättvis behandling av anhöriga från tredje land. Kommissionen genomför detta beslut. Detta direktiv är i sig logiskt och bör genomföras så snabbt som möjligt. Tyvärr har det funnits och finns fortfarande förbehåll mot att ta med flyktingar med temporärt skydd i detta direktiv, liksom mot att erkänna relationer mellan personer av samma kön som grundval för familjeåterföreningen.

Denna dispyt visar än en gång att integrations- och migrationspolitiken tyvärr fortfarande är ett irritationsmoment i Europeiska unionen. Detta sammanhang är ändå omfattande. Hur som helst bör det skapas möjligheter att sammanföra anhöriga till medborgare från tredje land som lever åtskilda. Principiellt är det alltså en fråga som bör stödjas av var och en, särskilt när det gäller barn, och just dessa barn – oavsett om de är flyktingbarn eller migrantbarn – bör också ges framtidsutsikter i Europeiska unionen.

I den politiska diskussionen hörs det däremot röster mot detta direktiv. Man kan hoppas att majoriteten i vår kammare kommer att godta direktivet i den form som lagts fram av kommissionen. Jag vet att mina socialistiska kolleger väntar på en förklaring från Vitorino, i förhoppningen att man efter påtryckningar från flera inrikesministrar i EU-staterna skall offra flyktingarna i detta direktiv. Jag beklagar detta beslut och att i denna kammare inrikesministrar uppenbarligen har mer att säga till om än ledamöterna, som bör handla i enlighet med sitt samvete!

Av den anledningen vädjar jag än en gång om att vi skall stödja detta direktiv från kommissionen och äntligen ge signal till en tidsenlig, modern och human integrationspolitik. Jag hoppas att socialisterna inte kommer att göra denna deal med de konservativa!

3-020

Sylla (GUE/NGL). – (FR) Herr talman! Låt gå för den här gången: jag vill gratulera kommissionen till dess seriösa och välavvägda arbete. För när invandringsfrågor kommer på tal är det ofta så att vi hindras att resonera objektivt och gå framåt på grund av häftiga känslor, överdrifter och politiska baktankar.

Eftersom man i denna text ingående behandlar frågan om rätten till familjeåterförening och fastställer exakta villkor för hur denna rätt skall tillämpas, skapas möjligheten att föra en verklig debatt. Här är man långtifrån misstänksam på förhand, vilket man så ofta annars är gentemot dem som vill leva med sin make eller maka och sina barn. I stället erkänns det legitima med en sådan rätt, även om det i dag skulle krävas att rätten också omfattade homosexuella och att ingen kategori fick uteslutas, vilket min kollega nyss påpekade angående asylsökande.

I texten noteras också det faktum att det i dag finns flera typer av familjer i våra samhällen, framför allt olika äktenskapsliknande förhållanden, och att det därför inte finns någon anledning att diskriminera invandrare som lever i sådana förhållanden. Därmed bidrar man till att ge ordet "integration" en verklig innebörd. Genom harmoniseringen av medlemsstaternas lagstiftningar kommer detta förslag till direktiv att ge invandrare ett skydd och en rättslig säkerhet, och framför allt förhindra att de får böja sig för politiska strömningar i nationerna.

Jag skulle därför önska att kommissionens och parlamentets fortsatta arbete tar intryck av detta föredöme. Kanske kan vi då tala mer om lika rättigheter och invandringens ofta positiva bidrag, genom att ta upp de centrala frågorna kring integration samt bekämpningen av arbetslöshet, otrygghet, våld och diskriminering, som invandrare kan falla offer för.

Invandringen är inte något problem. Vi måste i stället bestämma oss för att tala om det verkliga problemet, dvs. den obalans mellan Nord och Syd som ofta driver kvinnor och män att fly misären. Vi måste också erkänna att strömmen av invandrare som kommit till unionens länder har varit mer eller mindre konstant i tjugo år. Med andra ord: genom att anta mer restriktiva lagar har staterna inte minskat det totala antalet människor som kommer hit, de har bara minskat antalet legala invandrare och i stället ökat och skapat illegala invandrare.

Eftersom förslaget till direktiv utgår från dessa värderingar kommer det inte bara att få positiva konsekvenser för invandrarna och deras familjer – det kommer också att bli en viktig symbolisk kraft för mottagande och integration. Jag skulle verkligen önska att vi kunde följa samma riktlinje under vårt följande arbete.

3-021

Gollnisch (TDI). – (FR) Herr talman, mina kära kolleger! I likhet med hela den invandringspolitik som stöttas av EU- institutionerna finns det en oroande tendens i den text vi nu behandlar.

Visst var det tidigare berättigat att oroa sig för att en viss form av kapitalism bedrev något slags import av arbetare genom att ta dem ifrån sina familjer, med alla de risker för rotlöshet som det kunde föra med sig. Men i dag har vi kommit mycket längre än så.

Det som tidigare endast var – och som i bästa fall fortfarande är – tillfälliga arbetskontrakt, har en tendens att bli en definitiv etablering. Och det som var definitivt för en person tenderar att bli definitivt för alla dem som kan tänkas omge honom. Den nära familjen först och främst, men också den vidsträckta familjen, och vi vet att denna vidsträckta familj är stor, med tanke på de sociala strukturerna i ursprungsländerna. Där kan civilstånd för övrigt vara något tämligen summariskt. Och efter den vidsträckta familjen – bröder, kusiner, syskonbarn, föräldrar, mor- och farföräldrar – kommer den polygama familjen. Och därefter (för varför endast gynna familjeband?) kommer samboförhållanden och snart homosexuella förbindelser, vilket föregående talare, Sylla, just föreslog. Detta visar att den här politiken för med sig betydande risker för avarter.

Det här kommer att sluta i något som vi för övrigt kan notera redan nu. Nämligen en verklig folkinvandring – ett rent självmord – organiserat av medlemsstaterna, men även EU-institutionerna. Det är uppenbart att Europa begår självmord.

Den enda lösningen värdig sitt namn består i att organisera en familjeåterförening, men att göra det i ursprungslandet med hjälp av utvecklingspolitiken, som resurserna i fråga borde gå till.

(Applåder)

3-022

Hager (NI). – (DE) Herr talman! Jag är fortfarande upprörd över de 14 andra medlemsstaternas fördömande av Österrike, och beträffande föreliggande betänkande vill jag säga att jag beklagar det sätt som det behandlats på i det ansvariga utskottet, nämligen det sätt som har lett till att föredraganden – en snarast ovanlig händelse – slutligen inte kunde identifiera sig med resultatet, utan drog bort sitt namn. Man har helt enkelt sopat bort kloka och välgrundade ändringsförslag från föredraganden, som hon i dag återigen har lagt fram och motiverat, och som jag därför kan referera till, men också förslag från andra utskottsledamöter – jag antar att det skett av politiskt-ideologiska orsaker – och inte behandlat dem korrekt.

När jag bedömer denna brist på korrekt handlande hänvisar jag bland annat för Österrikes del till beslutet från regeringschefskonferensen den 17 maj 2000, där alla nya österrikiska regeringschefer enhälligt, nämligen tvärs över alla partigränser, avvisade förslaget till direktiv i denna form. Jag beklagar agerandet i utskottet därför att jag tror att just när det gäller ett sådant känsligt område så skadar en murbräckemetod saken mer än den gagnar den.

3-023

Pirker (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr kommissionär! Dokumentet som vi har här är liksom betänkandet ett etikettbedrägeri. Det står någonting annat utanpå än vad som faktiskt finns i dessa dokument. Vi skulle med förtjusning rösta för en familjeåterförening, ty en sådan är ytterst human, och den är också kärnan i en integrativ beståndsdel, men här handlar det om något helt annat. Här handlar det om att starta en samhällspolitisk diskussion om hur långt kretsen för dem som har rätt att flytta efter kan utvidgas utöver familjen.

Ni lägger här fram förslaget om de ogifta partner och deras föräldrar och barn som skall komma efter, och enligt förslaget räcker det för er redan med vittnesmål i ursprungslandet för att belägga ett partnerskap – hur det än kan se ut. Det betyder då att barn eller föräldrar som flyttar efter har samma rättigheter som unionsmedborgarna på utbildnings- och arbetsområdet liksom på det sociala området. Människosmugglarna och dokumentförfalskarna kommer att tacka er som stöder detta förslag, och befolkningen – det kan ni också vara säkra på – kommer att reagera med vrede!

Ni kommer vidare med förslaget beträffande flergifte, dvs. den första frun accepteras med barn och släktingar i uppstigande led, men ni säger också i detta dokument att det naturligtvis är möjligt att ta med nästa fru och hennes släktingar, om barnets väl så kräver. Den fråga som uppstår är följande: Hur långt skall man fortsätta att öppna dörren för en okontrollerbar invandring?

För oss är det inte något godtagbart förslag som här diskuteras. Det saknas ett helhetskoncept, det saknas siffergrundvalar, det saknas en differentiering, och ni går också utöver Amsterdamfördraget, som nämligen kräver att man skall ta hänsyn till staternas integrationsförmåga. Vi kommer bara att rösta för föreliggande dokument om man följer våra ändringsförslag och vår politiska linje!

(Applåder från höger)

3-024

Hazan (PSE). – (FR) Herr talman! Efter det som nyligen hände i Dover, då 29 illegala kinesiska invandrare kvävdes till döds, har tragedin bakom den illegala invandringen och hur den skall kunna hanteras blivit oerhört viktiga frågor som Europeiska unionen med nödvändighet måste ta itu med i dag.

Denna problematik manar oss att arbeta för en särskilt känslig fråga: utvecklingen av en harmoniserad europeisk invandringspolitik. Den kommer att bli en av det 21:a århundradets viktigaste frågor. Förslaget till direktiv som Europeiska kommissionen lägger fram till oss i dag – om att införa en rätt till familjeåterförening – faller under denna rubrik. Jag vill därför tacka och särskilt gratulera kommissionen, som under kommissionär Vitorinos ledning har utarbetat denna text.

Rätten till familjeåterförening är en mycket viktig beståndsdel för att ett normalt familjeliv skall kunna förverkligas, och det är för övrigt vad som har föreskrivits sedan länge, i artikel 8 i Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna.

Enligt denna artikel har varje person rätt till respekt för sitt familjeliv. Det är också en särskilt känslig fråga med hänsyn till skillnaderna mellan medlemsstaternas befintliga lagstiftningar, eftersom den kan krocka med suveränitetsbegreppet.

Men det är just denna utmaning som Europaparlamentet står inför: att lyckas övervinna den här typen av motsättningar.

Förslaget till direktiv – som vi i dag skall yttra oss om – är ur min synvinkel en mycket viktig text som bör få Europaparlamentets bestämda och definitiva stöd. Texten erbjuder nämligen verkliga möjligheter till en legal invandring.

Och jag vill påminna om att denna invandring till största delen består av familjeinvandring. Direktivet är ett första exempel på en konstruktion av det här slaget i linje med Amsterdamfördraget och Europeiska rådets möte i Tammerfors, det har redan påpekats. Därav dess stora betydelse.

Jag vill även påminna om att den moderna världen medför många fördelar, men också en risk för att vissa befolkningsgrupper blir helt utestängda, bl.a. utlänningar, och att det är vår skyldighet som europeiska demokrater att vara särskilt uppmärksamma på detta.

Det direktiv som kommissionen föreslår möjliggör ett stort steg framåt på helt tillfredsställande villkor, men med nödvändiga garantier – alla nödvändiga garantier. Det har t.ex. aldrig varit tal om, vilket jag nyss hörde, att tillåta återförening av polygama familjer. Det stämmer inte alls. Låt oss komma ihåg att det här handlar om den första texten i en process som består i att överföra pelaren "rättsliga och inrikes frågor" till gemenskapens befogenhetsområde, vilket ligger helt i linje med Amsterdamfördraget och slutsatserna från Europeiska rådets möte i Tammerfors i november förra året. Vi får också komma ihåg att det endast handlar om att införa en rätt till familjeåterförening, varken mer eller mindre, samt att avskaffa begreppet familjeåterförening som ett privilegium.

Vad det handlar om för vår del är faktiskt att bygga upp ett medborgarnas Europa, något vi vill skall bli verklighet för att Europa skall kunna vidareutvecklas. Det är vår sak, kära kolleger, att ta tag i den här möjligheten för att lyckas med denna uppgift.

(Applåder)

3-025

Krivine (GUE/NGL). – (FR) Herr talman! Jag anser faktiskt att det här förslaget till direktiv är ett steg framåt. Samtidigt regleras förfarandet för familjeåterförening fortfarande av restriktiva villkor, när man i stället borde insistera på det faktum att det trots allt är arbetslösheten och otryggheten som borde förbjudas, och inte rätten för en invandrare att leva med de sina när denne inte kan uppvisa tillräckliga resurser eller en lämplig bostad.

Samhället utvecklas långsamt för infödda medborgare, men utvecklas trots allt – ta t.ex. omröstningen om PACS (Pacte civile de solidarité et de concubinage) i Frankrike. Samtidigt är familjebegreppet fortfarande mycket stelt för invandrare.

Enligt gällande lagstiftningar skall ett uppehållstillstånd dras in om familjen upplöses, något som i praktiken förbjuder skilsmässor. Och homosexuella par är fortfarande inte accepterade, vilket påpekades för en liten stund sedan. Under förevändning att man bekämpar polygami dömer man en andra fru eller sambo och dennas barn till en illegal tillvaro och ett ännu starkare beroendeförhållande.

Uppfattningen om familjeåterförening måste därför frigöras från de ålderdomligheter som fortfarande existerar och som är ett resultat av en besatt invandringskontroll. Men för att avsluta skulle jag vilja säga att Watsons betänkande lyckligtvis är ett verkligt framsteg, efter arbetet i utskottet med det ursprungliga betänkandet av Klamt. Jag måste säga att när jag hör Gollnischs rasistiska, reaktionära och oacceptabla uttalanden får jag lust att rösta för detta betänkande. Det är en fråga om värdighet.

3-026

Nassauer (PPE-DE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Tvärt emot en vitt utbredd uppfattning och också tvärt emot debatten här under förmiddagen handlar det för detta direktiv inte om den allmänna bindande definitionen av begreppet familj för hela Europeiska unionen. Det handlar i stället om att exakt fastslå vem som skall ha rätt att flytta efter på grundval av släktförbindelser i samband med invandring.

Att familjer har rätt att leva tillsammans är fullkomligt obestridligt. Men det beror ju på var gränsen dras för vad som är en familj. Jag har till exempel en hustru och två barn, och de har också barn, och jag har syskon, far- och morbröder och fastrar och mostrar. Om man räknar tillsammans alla dem som jag lever nära tillsammans med, är det 25 personer. Om jag,

ärade herr kommissionär Vitorino, till exempel skulle ansöka om asyl i Portugal, då kunde jag helt visst inte göra anspråk på att få bo där tillsammans med 25 släktingar. Det måste alltså finnas en förnuftig gränsdragning. Det är det avgörande problemet med detta direktiv. Man måste också skilja mellan om någon befinner sig i Europeiska unionen för en viss tidsperiod eller på obegränsad tid. Här måste jag klart påpeka att detta förslag till direktiv utvidgar familjeåterföreningen utöver det som hittills varit vanligt i Europeiska unionens medlemsstater. Det är ytterligare en signal för invandring som naturligtvis får avsevärda följder.

Här blir följderna för stater med en hög invandringskvot, exempelvis Österrike, Tyskland och Beneluxländerna, helt annorlunda än exempelvis för stater som Portugal, Finland eller andra, som inte har så mycket att göra med invandring.

Eftersom det här finns en dramatisk utvidgning av familjeåterföreningen, en av de viktigaste orsakerna till att någon flyttar efter, kan vi inte rösta för direktivet i detta skick. Därför, herr kommissionär, hoppas jag, med all respekt för ert arbete, också att ert förslag i rådet inte kommer att få det nödvändiga enhälliga godkännandet.

(Applåder)

3-027

Karamanou (PSE). – (EL) Herr talman! Jag skulle först av allt vilja framföra mina varma gratulationer till Europeiska kommissionen, särskilt till kommissionär Vitorino för hans mycket positiva lagstiftningsförslag, som reglerar frågan om familjeåterförening. Äntligen händer någonting i Europa, efter årtionden med en europeisk invandringspolitik helt utan innehåll, men, framför allt, efter många års vägran från européernas sida att erkänna att de medborgare från tredje land som lagligen lever i Europeiska unionen måste omfattas av de grundläggande mänskliga rättigheterna.

Att rättigheten till familjeliv erkänns utgör en av de grundläggande förutsättningarna för integrering av flyktingar och invandrare i det sociala livet i det land som de lever i. Tyvärr är det i det här parlamentet så, att det är just de personer som talar sig varma för och prisar familjen som det högsta värdet som undergräver den, såsom när det gäller detta förslag till direktiv om återförening av flyktingarnas och invandrarnas familjer. Självgodheten och hyckleriet är de främsta kännetecknen för den flanken i parlamentet, och vi har vid upprepade tillfällen sett exempel på dess agerande.

Jag skulle dock vilja säga att jag förstår den tvekan som finns hos många regeringar, min egen inte undantagen, inför detta direktiv. Länder som Tyskland, som har tagit emot miljontals flyktingar och invandrare, kommer utan tvekan att få axla en mycket tung börda. På samma gång skulle jag emellertid vilja påminna om och betona invandrarnas stora bidrag till den ekonomiska tillväxten i våra länder, genom deras arbete och genom skatterna. De sociala börda som förslagets kritiker talar om kan minskas, om flyktingarna och deras familjemedlemmar ges rättighet att arbeta, något som föreslås av kommissionen.

Avslutningsvis, herr talman, skulle jag vilja klargöra att detta direktiv fastställer minimivillkor och att det står regeringarna fritt att besluta om bättre villkor för familjeåterförening.

3-028

von Boetticher (PPE-DE). – (DE) Herr talman, ärade kolleger! För första gången under min tid som ledamot i denna kammare är jag i dag glad över att rådet kommer att ta hänsyn till ett vansinnigt och farligt yttrande från parlamentet så som det förtjänar, nämligen inte alls!

Kommissionär Vitorino, trots all aktning för er person, som jag också alltid har uttryckt här i kammaren – redan kommissionens förslag är präglat av en vårdslös okunnighet vad gäller situationen just i de medlemsländer, som under de gångna åren generöst har gett många flyktingar och asylsökande uppehållstillstånd och rätt till skydd! Ni överanstränger vårt samhälle och utsätter er för risken att på så vis skapa en grogrund för något som vi här i kammaren alltid har bekämpat. Man måste fråga de liberala och socialdemokratiska ledamöterna från de stora medlemsstaterna, ty jag har hittills bara hört talare från de små medlemsstaterna från denna sida, om de överhuvud taget fortfarande har någon kontakt med väljarna, om de är medvetna om konsekvenserna och om de har förstått att mer makt åt parlamentet i dessa frågor också medför ett ökat ansvar.

Den tid är förbi när man här utan konsekvenser kunde uttala världsförbättrardrömmar! Jag skulle vilja veta hur ni skall rättfärdiga dagens beslut gentemot era medborgare! I dag beslutar många av er om detta förslag bara därför att ni redan vet att rådet aldrig kommer att godkänna det i detta skick. Detta uppfattar jag som ovärdigt. Det motsäger vår uppgift, det motsäger det uppdrag som vi har fått från väljarna.

Jag vill bara helt kort än en gång gå in på det som ni har sagt om flergiftet och skakat på huvudet åt. Läs artikel 3.2. Där står det ju att det är förbjudet för flera hustrur och deras barn att flytta efter, men att det är tillåtet för en hustru och hennes barn att göra det. Det betyder att jag kan ha gift mig med någon här i medlemsstaterna, och jag kan i vissa fall åtminstone hämta hit en fru. Det betyder alltså att det finns en tillåtlighet. Så är det ändå! Så kan man...

(Tillrop)

... nej, om ni gör en juridisk tolkning av det, så kan man förstå det just så! Det lämnar fritt utrymme för alla tolkningsmöjligheter. Här kan man bara göra en sak: avslå detta förslag!

3-029

Vitorino, kommissionen. – (PT) Herr talman, mina damer och herrar! Efter Amsterdamfördragets ikraftträdande är detta första gången Europaparlamentet rådfrågas om ett förslag till direktiv från kommissionen till rådet angående den legala invandringen av personer från tredje land.

Det är därför en signal om djupa institutionella förändringar som har införts genom fördraget och som av stats- och regeringscheferna under Europeiska rådet i Tammerfors betraktades som prioriterade på den europeiska politiska dagordningen. Kommissionen ansåg att det var genom ett förslag om familjeåterförening som vi borde inleda denna väg, detta viktiga arbete med att skapa en gemensam europeisk invandringspolitik. Jag skulle först vilja säga varför vi väljer denna fråga – för att svara på en kritisk anmärkning från Klamt som jag, oavsett meningsskiljaktigheterna, skulle vilja gratulera till det arbete hon har bedrivit som föredragande i detta ämne.

Jag tycker att familjeåterföreningen är ett koncept som ligger helt i linje med de plikter alla medlemsstater tagit på sig på internationell rättslig nivå för flera decennier sedan. I alla internationella rättsinstrument från hänvisningen till den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna till FN:s internationella pakter från 1966 och den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna fastställs skyddet för familjen som en viktig beståndsdel för att garantera den social freden. Jag tror inte att någon kan förneka att familjeåterföreningen också är ett viktigt integrationsinstrument för invandrare från tredje land i värdsamhällena. Detta har också successivt erkänts av Europeiska unionens organ. Det vill säga, sedan 1993 har rådet hela tiden uppmärksammat frågan om familjeåterförening. Vi måste erkänna att kvantitativt sett är frågan om familjeåterföreningen relevant, eftersom den i dag utgör ett av de främsta skälen till invandring till de europeiska länderna.

Det är inte direktivet som skapar denna invandringsström, direktivet går ut på att reglera en verklighet som existerar inom unionen. Därför gör den som inte vill förstå att detta direktiv syftar till att skapa rättsregler för att möta en redan existerande situation, och som vill göra kommissionen ansvarig för skapandet av en ny invandringspolitik, en felaktig bedömning av den verklighet vi arbetar med.

Kommissionen ansåg därför att familjeåterföreningen förtjänade en prioriterad behandling i förhållande till andra former av legal invandring. Det gäller inte bestämmelser om ankomst och bosättning av ekonomiska skäl, invandring av arbetstagare, eller invandring av studenter. Det handlar, enligt vår mening, om att införa bestämmelser om ett annorlunda mottagande som svarar mot vissa värden – främst skyddet av familjen – och ett strategiskt politiska mål, främjandet av en integration av nationaliteter från tredje land, vilka redan är bosatta legalt i unionen, i värdsamhällena. Vi utgår från en diskutabel princip men tills motsatsen är bevisad anser jag att den är giltig. Den innebär att familjeåterföreningen är en faktor som främjar den personliga stabiliteten hos den invandrade, eftersom familjelivet alltid utgör ett viktigt instrument för stöd till integrationen i värdländerna.

Stats- och regeringscheferna underströk dessutom enhälligt i Tammerfors behovet av att garantera en likvärdig behandling av nationaliteter från tredje land som bor legalt i unionens medlemsstater. De betonade också att det är nödvändigt att samtidigt utveckla en mer dynamisk integrationspolitik, och att ambitionen med denna politik måste vara att erbjuda medborgare från tredje land likvärdiga rättigheter och skyldigheter som unionens medborgare. Detta är, ärade ledamöter, de värden och de politiska åtaganden som kommissionen har grundat sitt förslag på. Jag skulle också vilja understryka att kommissionen föreslår ett initiativ där familjeåterföreningen betraktas som en rättighet. Men det är inte en absolut rättighet för medborgare från tredje land som är bosatta i unionens länder, och som är legalt bosatta. Det är tvärtom en villkorad rättighet, av processuell eller materiell karaktär när det gäller definitionen av familjemedlemmarnas ställning de har i det land som har tagit emot dem och när det gäller deras rättigheter.

Jag är beredd att diskutera detta förslag i alla sina konsekvenser. Det franska ordförandeskapet ansåg dessutom detta ämne centralt under dess ansvariga period. Vi är för vår del beredda att så snabbt som möjligt komma med ett modifierat förslag så att vi kan nå ett positivt resultat under det franska ordförandeskapet.

Jag skulle vilja tacka alla ledamöter som har deltagit i debatten. Det har både här och i kommissionen, varit en levande, ibland nästan passionerad, debatt eftersom den handlar om en känslig fråga där det naturligtvis finns en stark återspegling av de olika nationella verkligheterna. Det är svårt att finna en gemensam punkt på europeisk nivå. Men framför allt har denna debatt ett grundläggande kännetecken. Det är att det inte längre är en debatt om uttalade avsikter, det är en debatt om bestämmelser, rättsligt bindande bestämmelser, som måste tillämpas. Därför är det naturligt att det är en levande, till och med passionerad, debatt, och en debatt där det finns meningsskiljaktigheter.

Kommissionen kommer att lägga största vikt vid ert yttrande. Jag skulle vilja gratulera Watson till det arbete han har gjort genom att lägga fram ett betänkande under de svåra omständigheter som denna debatt innebär.

Jag skulle vilja presentera kommissionens inställning i de svåraste politiska frågorna i detta direktiv.

För det första, beträffande förslagets tillämpningsområde: Kommissionen anser att flyktingar skall innefattas i dess tillämpningsområde. Det vore svårt att, ur politisk synvinkel, förstå varför man tillerkände de ekonomiska invandrarna rätten till familjeåterförening men inte de enligt Genèvekonventionen erkända flyktingarna. Men jag medger att det är nödvändigt att utesluta dem som har tillfälligt eller kompletterande skydd. Det handlar inte om en förändring av principfrågan. Jag är övertygad om att vissa av de som har tillfälligt eller kompletterande skydd också borde ha rätt till återförening med sina familjer. Men frånvaron av en gemensam uppfattning på europeisk nivå, och framför allt, kommissionens avsikt att nästa år lägga fram ett direktiv för parlamentet och rådet om tillfälligt och kompletterande skydd, kommer att göra det möjligt att ta upp rätten till familjeåterförening i detta mycket nära förestående direktiv. Därför går vi med på att ändra förslaget och utesluta dem som har tillfälligt eller kompletterande skydd.

Beträffande frågor om familjebegreppet: jag skulle vilja göra mycket klart att kommissionen i detta förslag inte går in i definitioner av familjebegreppet. Detta förslag bygger helt på varje medlemsstats egen definition av familjen. Och till exempel frågan om ogifta par. Detta förslag säger inte att alla medlemsstater är skyldiga att erkänna ogifta par och sammanboende i alla sammanhang. Vad det säger är bara: att i de länder där ogifta par, i den nationella rätten och för den egna nationaliteten, jämförs med gifta par, i dessa länder bör ogifta par också erkännas när det gäller familjeåterförening för medborgare från tredje land. Därför skulle jag tydligt vilja säga att det inte finns några indikationer på att gynna familjeåterförening för polygama familjer. Ursäkta, texten är tydlig! Det är omöjligt att gynna ankomsten av en andra fru!

Det finns bara ett undantag, ett tag för barnen i det andra äktenskapet om barnens intresse motiverar detta. Men hur skall man förklara en annorlunda behandling av barnen i ett andra, ett polygamt, äktenskap än barnen i ett första äktenskap eller barnen till ett ogift par? Jag är ingen omstörtare av moraliska värden, men jag tror att vi först och främst måste ta hänsyn till barnens intressen.

Slutligen, herr talman, är kommissionen beredd att godkänna en rad ändringsförslag och andra förändringar avseende familjemedlemmars rättigheter, om villkoren och klargörande av villkoren för familjeåterföreningen, den situation då återföreningen får självständig status samt när det gäller bestämmelserna för förfarandet. Denna uttömmande upplysning kommer att ske innan omröstningen.

Jag skulle vilja sluta med att säga att detta naturligtvis kommer att ge upphov till debatt. Debatten med rådet kommer inte att bli lätt, liksom debatten med Europaparlamentet inte var lätt. Jag respekterar alla ledamöters åsikter. Jag hoppas att Europaparlamentets yttrande blir ett så långtgående stöd som möjligt. Jag hoppas också att det skall vara möjligt för oss alla – oberoende av våra meningsskiljaktigheter, vilka är naturliga och till och med nyttiga, eftersom de är viktiga för demokratin – att samla våra krafter när detta direktiv är antaget, för att lösa den viktiga fråga vi har framför oss – och att skapa ett tydligt och öppet rättssystem som garanterar de legala invandrarnas integration i värdlandet – för denna integration är nyckeln till en lyckad gemensam invandringspolitik på europeisk nivå.

3-030

Talmannen. – Tack, herr kommissionär.

Jag förklarar debatten avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum kl. 12.00.

3-031

Särskilda åtgärder som gäller utländska medborgares rörlighet och bosättning i unionen

3-032

Talmannen. – Nästa punkt på arbetsordningen är betänkande (A5-207/200) av Boumediene-Thiery för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor om kommissionens rapport om tillämpningen av direktiven 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG (rätt till bosättning) och kommissionens meddelande om särskilda åtgärder som gäller utländska medborgares rörlighet och bosättning och som är berättigade med hänsyn till allmän ordning, säkerhet eller hälsa (KOM(1999) 127 KOM(1999) 372 – C5-0177/1999, C5-0178/1999 – 1999/257 (COS)).

3-033

Boumediene-Thiery (Verts/ALE), föredragande. – (FR) Herr talman, kära kolleger! Jag vill först och främst tacka alla dem som med sina resonemang har bidragit till att berika debatten. Innan jag går in på att redogöra för mitt betänkande skulle jag vilja börja med en fråga som ständigt förföljer mig. Denna fråga utgör enligt min mening kärnan i betänkandets problematik och kommer att avgöra omröstningens inriktning. Frågan är: vad betyder egentligen det europeiska medborgarskapet?

Handlar det om ett enkelt uttryck avsett att marknadsföra EU, eller vill vi verkligen ge detta ord ett innehåll? För de allra flesta invånare i dagens Europa är det europeiska medborgarskapet fortfarande ett innehållslöst begrepp. Om vi vill göra

Europa till något annat än ett omfattande frihandelsområde, måste vi agera för att medborgarskapet skall bli något mer än bara ett begrepp och för att det skall förankras i de europeiska invånarnas vardag. Det är i det ljuset jag ser på vår debatt.

De direktiv som granskas rör gemenskapens medborgare, men det krävs också arrangemang till förmån för medborgare från tredje land.

Tack vore, det här betänkandet kan vi sammanfatta läget vad gäller personers fria rörlighet och bosättning i unionen. När det gäller fördragen utgår jag från både artikel 14 om fri rörlighet för personer och artiklarna 17 och 18 om europeiskt medborgarskap. Medlemsstaterna har gjort enorma framsteg vad gäller fri rörlighet för varor, tjänster och kapital, men det står klart att vi ligger långt efter när det gäller personer.

En kort historik och direktivens innehåll: den fria rörligheten var ursprungligen förbehållen personer med en ekonomisk verksamhet. I juni 1990 antog rådet tre förslag till direktiv från kommissionen för att utvidga denna rätt till alla medlemsstaters medborgare, även de som inte ägnar sig åt någon ekonomisk verksamhet. Jag skall bara erinra om direktivens allmänna riktlinjer. För pensionärer och andra icke-yrkesverksamma människor är bosättningsrätten öppen för dem som har en sjukförsäkring och tillräckliga resurser. För studenter är villkoren att de skall vara inskrivna vid en godkänd utbildningsinrättning och ha en sjukförsäkring. I båda fallen kan icke-självförsörjande makar och barn få följa med tillståndsinnehavaren och eventuellt arbeta.

Att införliva dessa direktiv har varit dubbelt problematiskt. Å ena sidan har medlemsstaterna införlivat direktiven mycket sent, och å andra sidan har nästan alla stater införlivat direktiven på ett undermåligt sätt. Dessutom har kommissionen varit tvungen att inleda 14 överträdelseförfaranden. Kommissionen noterar: "På grund av att direktiven har införlivats på ett felaktigt sätt har medborgare i unionen berövats vissa av sina rättigheter och konfronterats med omotiverade administrativa problem."

Låt oss konkret utvärdera situationen. Den rätt till fri rörlighet och bosättning som bekräftats i Maastrichtfördraget kränks av ekonomiska överväganden. Begreppet tillräckliga resurser tolkas av myndigheterna på ett oegentligt sätt. Vilka inkomster skall beaktas för en bedömning av resurser? Vilka bevishandlingar? Hur skall man redogöra för en utvecklingsbar ekonomisk situation som kan bero på det stöd som make/maka ger? På grund av att förfarandena för godkännande är långa och besvärliga blir det ofta nödvändigt att teckna en andra sjukförsäkring i mottagarlandet. Om man inte kommer in i det avlönade arbetets regelsystem är det svårt att få uppehållstillstånd, och en instabil arbetssituation förvärras med den otrygghet som ett uppehållstillstånd medför.

När det gäller särskilda åtgärder som är berättigade av skäl som har att göra med den allmänna ordningen, har kommissionen konstaterat många orimliga tolkningar, t.ex. att en straffrättslig dom motiverar ett systematiskt bortförande och utvisning. Slutligen är de administrativa förfarandena alltför långa – mer än sex månader – och kostar mycket när det krävs täta förnyade tillstånd. Ofta är giltighetstiden två år i stället för de normala fem.

För att komma tillrätta med de här problemen skall jag här presentera de viktigaste åtgärder som förordas. Vårt första förslag är att be kommissionen att förbereda ett ramdirektiv som utgår från den grundläggande rätten till fri rörlighet och bosättning, så att den skall förverkligas, i stället för att utgå från ett begreppsligt synsätt som med nödvändighet ger utrymme för tvetydigheter. Efter detta kommer det alltid att vara möjligt att införa en rad särskilda åtgärder för att hjälpa medborgare i förhållande till deras egen situation. En sådan omstöpning av befintliga direktiv bör innebära att den grundläggande rätten till fri rörlighet och bosättning särskiljs från alla slag av ekonomiska överväganden. Åtgärderna bör vidtas samtidigt som administrativa förfaranden förenklas rejält och handlingar tillhandahålls gratis. En övergångsåtgärd i väntan på att sådana bestämmelser införs kan vara att ge alla dem som ansöker om uppehållstillstånd ett tillstånd som räcker i ett år. Att harmonisera de sociala trygghets- och pensionssystemen är ett måste. Och när det slutligen gäller särskilda åtgärder som är motiverade med hänsyn till den allmänna ordningen, kan vi inte annat än uppmana staterna till att avgränsa sina tolkningar, sätta stopp för dubbla straff och skydda vissa kategorier från utvisning.

Några klargöranden för att avsluta. Rättigheterna bör vara knutna till en person och förflyttas med denna person. De medborgare från tredje land som bor och arbetar lagligen i en medlemsstat bör åtnjuta samma rättigheter som EU- medborgare. Det är för övrigt synd att rådet inte ger någon som helst uppföljning till förslaget om medborgarskap och hemvist.

Sammanfattningsvis hoppas jag ha övertygat er om att stödja en bestämt medborgerlig strategi för rätten till fri rörlighet och bosättning, vilket är centralt för att ett europeiskt medvetande skall skapas. Vid en tidpunkt då diskussionerna om Europas framtid är ett allmänt samtalsämne och vi utreder en framtida stadga med grundläggande rättigheter, måste vi stödja alla förslag till ett område med frihet, rättvisa och jämlikhet där alla invånare och medborgare som medverkar till Europabygget skall ha samma rättigheter. Till sist: i dag råder fri rörlighet för varor, kapital och tjänster i unionen. Det kanske är dags för människorna att få samma rättigheter som de varor de konsumerar.

3-034

Wallis (ELDR), föredragande av yttrandet från utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden. – (EN) Jag vill gärna gratulera föredraganden. Vi har här att göra med en länge väntad översyn av flera direktiv som gäller rättigheter för bofasta som inte är ekonomiskt aktiva. Min startpunkt är liksom hos föredraganden att vi måste ge medborgarskap i Europeiska unionen verklig mening. Uttalandet i fördraget att varje medborgare skall har rätt till fri rörlighet och bosättning inom medlemsstaternas territorier och verkligheten är fortfarande mycket långt ifrån varandra.

Jag drar nytta av erfarenheten från flera språkstudenter från andra medlemsstater i min egen valkrets. De mottog ett standardbrev från vårt lokala socialförsäkringskontor där de ombads att närvara vid en två timmar lång intervju och att ta med sig så många dokument som möjligt av en icke fullständig lista över cirka tjugo dokument som pass, bankutdrag eller hushållsfakturor för att "fastställa deras identitet". När jag undersökte detta ärende vidare sade man till mig att det inte var ett EU-ärende därför att samma brev skulle sändas till bofasta i Förenade kungariket. Under vilka omständigheter kan jag inte föreställa mig. Och tidsrymden på två timmar, ännu löjligare, skulle rädda dem från att få parkeringsböter i den lokala bilparkeringen!

Jag skulle inte vilja se några medborgare bli behandlade på samma sätt som dessa studenter. Historiken för de direktiv som rör rättigheter för vistelse av icke ekonomiskt aktiva är olycklig: Ej tillämpade, överträdelseförfaranden, ett lapptäcke av olika och besvärliga krav. Man kan flytta runt en potatissäck i Europa lättare än en medborgare kan röra sig. Om vi skall kunna vädja till våra medborgare och den grundläggande rätten till fri rörlighet skall bli verklig då är helt enkelt en snabb kodifiering av detta område i gemenskapslagstiftningen sedan länge påkallad. Då och bara då skall uttalandet i fördraget om europeiskt medborgarskap bli verklighet i stället för bara ord.

3-035

Schmid, Herman (GUE/NGL), föredragande av yttrande från utskottet för sysselsättning och socialfrågor. – Herr talman! Vi talar stort och brett om mänskliga rättigheter inom EU, men i praktiken är det ofta så att medborgarrätt är liktydigt med pengar. Den som har arbete och kan försörja sig skyddas av lagstiftningen, men det finns stora grupper som inte har eget arbete och som därför saknar rättigheter. Det kan gälla studerande som skall bevisa att de har en riktig studieplats, eller pensionärer som skall bevisa att de medför pension eller egen förmögenhet om de flyttar. Det kan också gälla tredjelandsmedborgare och särskilt familjemedlemmar som är tredjelandsmedborgare och som inte får följa med när familjeförsörjaren får arbete på andra sidan gränsen.

Det betyder att de som är ekonomiskt svagast fortfarande diskrimineras. I betänkandet föreslås viktiga förbättringar för dessa grupper, som i praktiken är större än man skulle kunna tro. De skall få bättre möjligheter att flytta och utvidgad rätt att bosätta sig i ett annat land.

I detta sammanhang vill jag ytterligare peka på att rätten till rörlighet på arbetsmarknaden och rätten till bosättning inte är samma sak. I dag finns det många arbetare som skickas på korttidskontrakt för arbete i andra medlemsstater och som inte alls får någon rätt till bosättning. För dem som inte har säker inkomst eller annan försörjning är rätten till bosättning dessutom nästan lika med noll.

Arbetskraftens fria rörlighet skyddas av den inre marknadens lagstiftning. För de flesta människor är det dock viktigare att deras rätt till bosättning, inklusive rätten att bo kvar, skyddas. Det gäller att man inte tvingas flytta även om man inte kan försörja sig själv. Här skulle det behövas en radikal förbättring, och det vore bra att ta itu med det problemet nu när medlemsländernas ekonomi ser ut att vara bättre än tidigare.

3-036

Mayer, Hans-Peter (PPE-DE), föredragande av yttrandet från utskottet för framställningar. – (DE) Herr talman!

Boumediene-Thierys betänkande går in på de problem som kommissionen berör i sin rapport över sakernas tillstånd när det gäller tillämpning av föreskrifterna rörande uppehållsrätt. Men Boumedine-Thiery vill att tillämpningsområdet för uppehållsrätten i detta sammanhang skall utvidgas till medborgare i tredje land.

Utskottet för framställningar har uppmanats avge ett yttrande, eftersom det utgör en särskild instans som direkt befattar sig med våra medborgares problem. Intrång på rättigheterna i unionsmedborgarskapet förekommer tyvärr fortfarande alltför ofta; det håller jag uttryckligen med om. För det första genomförs gemenskapens rättsliga föreskrifter om uppehållsrätt i långsam takt. Framför allt underordnade instanser i medlemsstaterna känner oftast inte till ifrågavarande bestämmelser.

För det andra uppstår det våldsamma inskränkningar på grund av problem vid erkännandet av examina. Vad har man för nytta av ett uppehållstillstånd om man inte har rätt att i värdlandet utöva det yrke man är utbildad för? För det andra uppstår problem på grund av att föreskrifterna om fri rörlighet eller socialförsäkringsbestämmelserna inte är anpassade till den föränderliga arbetsmarknaden. Det går ändå inte an att jag nekas ersättning för läkararvoden i utlandet, bara därför att jag inte har rätt formulär!

Herr talman, vi har föreskrifter om unionsmedborgarnas rätt att uppehålla sig i andra medlemsstater. Men dessa tillämpas fortfarande inte fullt ut. Det finns fortfarande fall när en unionsmedborgares uppehåll i en annan medlemsstat omöjliggörs.

Låt oss alltså uppmana EU:s medlemsländer att ofördröjligen tillämpa de befintliga gemenskapsföreskrifterna, och detta innan vi tänker på att utvidga sådana rättigheter till tredje land!

3-037

Hernández Mollar (PPE-DE). – (ES) Herr talman! Om man inte godtar de ändringsförslag vi har ingivit till Boumedienes betänkande, kommer min grupp att rösta emot av skäl som jag anser vara grundläggande.

De direktiv vi diskuterar i dag handlar om den fria rörligheten och bosättningen för studenter och personer som har slutat sitt yrkesverksamma liv, eller ej aktiva som dessutom uppbär pension för invaliditet eller ålderdom, eller får bidrag – alla gemenskapsmedborgare -, förutom de undantag som förutses i ett annat direktiv om utvisning av skäl som den allmänna ordningen, säkerhet och folkhälsa.

Problemet är att Boumediene utvidgar tillämpningsområdet av dessa direktiv till tredjelandsmedborgare. Till exempel utvidgas familjeåterföreningen i punkt 20 i resolutionen till att gälla familjemedlemmar utanför gemenskapen, för släktingar i uppåtstigande led och avkomlingar, som inte är underhållsberättigade, vilket skulle utvidga tillämpningen till ett obegränsat mottagande. Likaså är likställdheten mellan partners och äktenskap, vilket inte skulle ställa till med några större problem för gemenskapsmedborgarna med tanke på lagstiftningens variation, men däremot när det gäller tredjelandsmedborgare eftersom det skulle innebära verkliga svårigheter för att garantera en stabil samlevnad. Detta kan ge upphov till så kallade vita äktenskap eller konvenansäktenskap, med påföljande bedrägeri.

Jag anser också att all kasuistik som hänvisar till migrerande arbetstagare, ligger utanför denna debatt, inte så mycket i grunden utan för att det inte ingår i studiet av dessa direktiv.

Det är – som kommissionen säger – nödvändigt att förbättra informationsnivån för att de europeiska medborgarna skall ha mycket klart för sig sina rättigheter till fri rörlighet på den inre marknaden, och detta genom klara, koncisa och konkreta bestämmelser, och genom att använda ny kommunikationsteknik, som Internet, television eller lokala och regionala informationsmedier. Jag tycker inte, herr kommissionär, att förslaget om att svaren på parlamentets frågor skall nå medborgarna via de kommunikationskanaler man tycker är lämpliga, är ett bra tillvägagångssätt. Jag tycker att det verkar opraktiskt, bland annat för att ibland inte ens parlamentsledamöterna läser dessa svar.

Det är också nödvändigt att avskaffa den absurda pappersexercisen för att motivera villkoren och beloppet för pensionen.

Jag tycker att ett identitetskort för pensionären eller dataresurserna bör ersätta de besvärliga ackrediteringarna. Detsamma skulle gälla studenterna. För att underlätta deras rörlighet måste vi undvika onödiga kostnader och göra deras uppehälle förenligt med deras studie- och lärlingsperioder.

Slutligen skulle jag också vilja betona att det är meningslöst att, som man gör i resolutionens punkt 6, binda den allmänna ordningen till Schengenområdet i ett förslag som riktas till Europeiska unionens medborgare, för vilka Schengenlagstiftningen inte tillämpas, utan gemenskapsdirektiven, särskilt de som handlar om den allmänna ordningen.

Jag anser att det är nödvändigt, för att aktualisera denna lagstiftning, att omarbeta texterna med en ny förordning och förenkla hindren för den fria rörligheten och för gemenskapsmedborgarnas bosättning.

3-038

Van Lancker (PSE). – (NL) Herr talman, kolleger! Jag vill börja med att tacka Europeiska kommissionen för dess ihärdiga insatser för att prioritera frågan om rätten till bosättning inom ramen för fri rörlighet för personer i Europa, nu igen genom dessa två meddelanden om rätt till bosättning. För det andra skulle jag vilja gratulera föredraganden till hennes betänkande. Hon har valt en bredare infallsvinkel, kollega Hernandez Mollar, med rätt till bosättning för alla medborgare, även arbetande, även tredjelandsmedborgare. Det har förresten redan lagts fram förslag om detta. Min partigrupp stöder den infallsvinkeln eftersom förslagen ligger kvar på rådets bord utan att det händer särskilt mycket och det trots Veilbetänkandet, trots handlingsprogrammet, trots lagstiftningsinitiativen.

Inom ramen för den här debatten skulle jag särskilt vilja ta upp fyra saker. För det första att den europeiska arbetsmarknaden den senaste tiden i allt högre grad har behov av rörlighet, det är allt fler företag som inte kan fylla sina lediga arbetsplatser. Då är det ju obegripligt att det fortfarande finns så många hinder för den fria rörligheten för personer och för rätten till bosättning, främst när det gäller tillfälliga kontrakt, deltidsarbetande personer och arbetslösa som söker arbete i ett annat land. För det andra så försvarar även min partigrupp ett öppet synsätt med avseende på det europeiska medborgarskapet och för oss betyder det att även personer som inte arbetar, pensionärer, studenter, måste få rätt till bosättning, naturligtvis på vissa villkor. Med anledning av de hinder som vissa medlemsstater nu lägger upp, kolleger, får måste vi dock dra slutsatsen att vissa medlemsstater inte alls vill ha något europeiskt medborgarskap. För det tredje, ett medborgarskap som inte innebär en diskriminering på grund av familjeform. Sambor, ogifta, även homosexuella, i de länder där de formerna för sammanboende är erkända, kolleger, måste också kunna utöva sin rätt till bosättning, i annat fall fråntar vi tusentals människor rätten att leva tillsammans i en familj. Till sist också ett sätt att se på medborgarskapet som är öppet även för tredjelandsmedborgare, invånare i Europeiska unionen, lagligt boende och varaktigt boende, utan diskriminering. Vi stöder alltså det här betänkandet av kollega Boumediene utan förbehåll. Vi hoppas att kommissionen skall fortsätta fördöma medlemsstaternas bristande och oroväckande införlivande men framför allt hoppas jag, kolleger, ur djupet av mitt hjärta, att rådet äntligen tar mod till sig och startar en grundlig debatt om den fria rörligheten för personer.