SVERIGE GENOM KONSTNÄRSÖGON STOCKHOLM, P. A. NORSTEDT & SÖNERS FÖRLAG

SVERIGE

GENOM KONSTNÄRSÖGON

AF

CARL G. LAURIN

STOCKHOLM, P. A. NORSTEDT & SÖNERS FÖRLAG

TRYCKT I CENTRALTRYCKERIET STOCKHOLM 1911 KLICHEER FRÅN A. BÖRTZELLS TRYCKERI-AKTIEBOLAG STOCKHOLM PAPPER FRÅN J. H. MUNKTELLS PAPPKRSFABRIKS A.-B GRYCKSBO

Förord till den elektroniska utgåvan

Verket scannades, anpassades och OCR-tolkades för Projekt Runeberg i april 2015 av Bert H.

Meningen med utgifvandet af »Sverige genom konstnärsögon» har varit den att ge en föreställning om hvad de sista tiotalens målning betydt för det nyvaknade sinnet för Sverige och del svenska. Vi behöfva stanna ett ögonblick och glädjas åt livad vi fått af våra konstnärer också på delta viktiga område, det nationella. Under denna tid, då vi hålla på att återeröfra svenskheten, d. v. s. oss själfva och vårt eget, då vi äro medvetna om alt vi behöfva samla oss för att få fram den styrka och stadga och den egenartade kultur, i hvilken vi skola känna oss som lisken i vattnet, är det skäl att dröja vid några saker, som svårligen kunna komma på olika partiprogram:

»Stockholm är vackert», »Kullorna äro trefliga» och »Man har det bra i en svensk björkhage».

Utgifvaren har också tänkt sig, alt hoken skulle utgöra en hälsning från Sverige, en påminnelse om att vi ej ha det så galet i vårt långsträckta land. Både svenskar och utländska vänner kunna hafva glädje af att se Sverige så skönt, som svenska målare sett det, Dessa ha blickat på vårt land med den dubbla skarpsynthet, som kärleken och konsten gifva.

Arbetet öfversättes till engelska, franska och tyska, och i goda reproduktioner skola konstnärernas verk till alla säga, hur Sverige är, då det är som häst.

Författaren.VÅRT RAND

Malning af OTTO HESSELBOM.

NATIONALMUSEUM

I~^all, julesnö, och susa, djupa mo!

. Brinn, österstjärna, genom junikvällen!

Sverige, moder, blif vår strid, vår ro, du land, där våra barn en gång få bo och våra fäder sofva under kyrkohällen, sjunger »Karolinernas» skald, som innerligt har fattat svensk natur och svenskt väsen. »Sverige, moder!» Man älskar sin mor men har litet svårt att utbreda sig för hvem som helst om hennes förtjänster. Vi veta mycket väl, att det finnes andra mödrar, skönare, mäktigare, visare än vår. Vi begära ej, att andra skola känna annat än aktning för vår mor, men själfva veta vi, hvad vi utom lifvet ha fått för skatter af henne. Stora konstnärer ha ofta lyckats på ett alldeles särskildt sätt, då de målat eller tecknat sina mödrar. Den kärlek och vördnad, som ledde handen, har skapat bestående skönhetsvärden. Man tänke på Durers teckning, på Rembrandts, på Whistlers, på Carl Larssons målningar af deras dagars upphof. De bundna källsprången porla fram, lösta af kärlekens värme, och »hjärtats hemliga skatt blir», som Durer säger, »uppenbar i verket». Så blir det äfven, då konstnären skildrar den jord, som fostrat honom. Han finner och påvisar skönhet och storhet, som ingen annan sett, och gör

därigenom sina landsmäns känslor för det gemensamma fosterlandet djupare och fylligare.

I Sverige genomgå vi nu en period, då vi måste reagera både mot en tid af nationellt falskt patos och frasväsende och mot den riktning af nationell själf-uppgifvelse, af orättvist underskattande af det egna, som följde den förstnämnda strömningen och som var, om möjligt, ännu skadligare. Vi ha blifvit rädda för de stora orden och gesterna men också för det sterila häcklandet, vi längta efter en äkta, en varm men försynt fosterlandskänsla.

Befruktad af utländska konstströmningar, särskildt franska, har vår konst, som nu genomlefver en guldålder, samlat sig omkring det svenska i natur och lynne och mäktigt bidragit att fördjupa vår kunskap om vårt land och oss själfva. Såvida ordet att själfkännedom är det väsentliga är sant, så har den svenska konsten gjort en

betydelsefull insats i vårt nationella lif.

Sverige, som upptager den östra och största delen af den Skandinaviska halfön, är omkring 1,600 km- långt, ett afstånd som från Malmö till Neapel. Det är gifvet, att ett land med denna ofantliga utsträckning i norr och söder skall ha ett mycket olikartadt klimat. Bortåt en sjundedel ligger inom polcirkeln, men det rika, tätt befolkade Skåne har en medeltemperatur, som är närmast Mellaneuropas.

»Gamla Sverige» heter det, och detta med rätta, ty den germanska stam, som befolkar, om också alltför glest, det väldiga området, nästan lika stort som Frankrike, har sedan urminnes tider varit bofast i våra skogar, svearnas rike är den äldsta ännu bestående statsbildning i Europa, och själfva marken och bergen tillhöra jordens äldsta formation. Granithällar, slipade af istidens jöklar och sedan delvis täckta af mossa och skog, uppfylla nära tre fjärdedelar af Sverige och ge sin karaktär åt landskapet. Vissa af våra förtjänster äro svåra att visa för

främlingarna, såsom t. ex. allmän läskunnighet och ovanligt låg mortalitet, ehuru vi själfva ha mycket nöje af båda dessa saker. Däremot fortplanta vi oss och gifta oss alldeles för litet, och emigrationen beröfvar årligen landet tusental af ungt, friskt och verksamt folk, som fått mat och god undervisning under den tid de intet producerade och sedan nedlägga sin duktiga arbetskraft i främmande land. De ekonomiska och psykologiska orsakerna till denna åderlåtning äro många. Den mest sympatiska är samma vågsamhet, som de gamla vikingarna hade, och lusten att se sig om; den minst tilldragande är bristen på känsla för den svenska egenartens värde. Den lugna, mer eller mindre berättigade känslan af det egnas öfverlägsenhet, som linnes hos engelsmän, norrmän, fransmän, ungrare och amerikaner, saknas tyvärr ännu i Sverige.

* * *

Med undantag af gränsen mot Norge och de älfvar, som skilja oss från Ryska riket, är Sverige hafomflutet, och både vår krigs- och handelsflotta är bemannad med ypperliga sjömän, som med skäl äro eftersökta i främmande länders flottor för duglighet och mod. »Hafsvargarna», för hvilka man på 800-talet fasadePÅ INGÅENDE. Bild från Stockholms inlopp. Målning af PRINS EUGEN.

på Frankrikes och Englands kuster, ha nu förvandlats till trygga sjöbjörnar, till det yttre ganska lika vikingarna, om man undantar en liten ansvällning vid underläppen, framkallad af snuset (s. 12).

Det är Carl Wilhelmson och Albert Engström, som skildrat dessa typer, hvilka med en humoristisk glimt i ögat vagga säkra omkring om skeppsbord. Dessa bägge konstnärer teckna den svenska skärgården ocb dess

befolkning. Nästan hela Sveriges kust utom Skåne och Halland är skyddad af skärgård, af öar, klippor och skär, i fredstid farliga för våra egna båtar, i krigstid, får man hoppas, ännu farligare för fiendens. I Bohuslän på

kosterbåtar, lika breda och tvärsäkra som skepparna själfva, i Blekinge i blekingsekor, utefter Norrlands kuster i skötbåtar seglar kustbefolkningen omkring bland bränningar och grund, och i Stockholmstrakten idka

rospiggarna på sina vackra skutor fraktfart och segla med ved och sand omkring på fjärdarna, lika morska och lika skickliga som de idrottsmän, hvilka i sina eleganta hvita eller mahognybruna kuttrar kryssa mellan kobbarna förbi de hundratals bryggorna och badhusen. Om sommaren fyllas bryggorna af ljusklädda flickor, och pigga pojkar klättra omkring på broräcket och vänta på ångbåten, som, hvitmålad, prydlig och beundransvärdt skickligt manövrerad, går från brygga till brygga. På kvällen glider den framöfver de dunkla vattnen, en liten rörlig värld, på höstarna själf upplyst och med strålkastare upplysande tilläggsplatserna och de trånga passagerna mellan holmarna. Under vintern öka de igenbommade sommarvillorna och de på stranden uppdragna, nu delvis öfversnöade badsumparna enslighetskänslan och ge en kärf melankoli åt landskapet, som just då kanske mest uppskattas af skridskoåkarna eller skidlöparna (s. 22), hvilka ila fram öfver isen, i minnet genomgående sommarens händelser, då man öfverraskade skrikande flickor vid badstället, hörde någon dyrbar person läsa Fröding eller Karlfeldt på verandan eller, om man

hunnit ännu litet längre i lifvet, gladde sig åt de stojande barnen, som, sönderrifna af gärdesgårdar och

krusbärsbuskar, blåa om munnen af blåbär och berusade af som-marlofvets frihet, tiggde om att få fara ut och ro.

Det är Axel Sjöberg och Richard Lindström, som kanske bäst skildrat skärgården om vintern. I Sverige med dess långa vinter vill man taga skadan igen på sommaren och har instinktivt fattat, huru viktigt, särskild t för barnen, det måste vara att få rulla i gröngräset, klättra och simma och under en längre tid få känna sig alldeles fri från köld och skoltvång. Det långa svenska sommarlofvet är en nationalskatt, som man visserligen nu söker kringskära, men som lyckligtvis har sina ifriga försvarare. Ingen svensk har som Carl Larsson visat, hur bra barnen ha det på landet under »sommaren den sköna, då marken hon gläds», som det så sant heter. På frågan:

hvad är det vackraste i världen? har någon svarat: »En blommande äng», och af den skönheten finnes det mycket i Sverige. Liksom Liljefors’ »Räffamilj», som tumlar om bland ängens hvita hundlokor och gula smörblomster, så glädja sig barnen åt att få plocka gullvifvor i den ljusgröna junigrönskan och att på sommaren få leta efter smultronställen, de jubla, när de i solgasset vid dikesrenen upptäcka de purpurröda bären, i hvilka hela

sommarens doft och sötma samlat sig. Sverige .har bland andra goda saker det härliga företrädet, att det finnes plats och att allt ej är inhägnadt. Man får sitta i gräset utan att köras bort, man får bada vid stranden utan att bli pliktfälld, och det är synnerligen trefligt för barnen och för fullvuxna också för resten. För nöjes skull kan man få fiska litet hvar som helst, det finns tillräckligt många fiskar ändå. Carl Larsson har målat både fisket i regnväder,

»Då det nappar bra», och det fiske, som roar barnen mest, kräftfisket, högsommarens stora händelse, då man barbent klif-

S.JÖBJÖRN. Teckx. af ALBERT ENGSTRÖM.SOLUPPGÅNG. Målning af BRUNO LILJEFORS.

THIELS GALLERI. STOCKHOLM.

ver omkring med sina små håfvar och plockar de svartgröna, kraflande kräftorna under högljudda skrik af förtjusning (s. 19). De äldre anse det roligaste af lisket vara den stund, då kräftorna i lifvets högröda färg ligga på lit de parade på ett jättefat midt på hordet och man inviger deras graföl med ett glas gammalt svenskt brännvin.

Ett mera hygieniskt fluidum, hvaraf man har stor glädje om sommaren, är vattnet, och det finnes väl få länder, där man badar så mycket i öppna sjön som i Sverige. Landskapets enslighet tillåter ofta en frihet från baddräkt, som lockar konstnärerna. Två ypperliga taflor på Göteborgs museum, den ena af Acke, framställande några nakna manskroppar, som afleckna sig mot det friska, mörkblå hafvet, och den i Sverige högt uppskattade taflan

»Ute» af Zoun, äro väl de främsta profven från denna ämnessfär (s. 20). Man får på den senare taflan, en af konstnärens allra bästa, se en typiskt svensk bild, som bör vara allmänfattlig: på en grå, af vattnet slipad

granithäll krypa ett par blonda flickor ned mot det ljumma, blänkande vattnet. De mjuka kropparna mot den hårda klippan, roddbåten, känslan af frihet och friskhet ute i den oberörda naturen, allt detta har konstnären uttryckt på ett sätt, som gör oss svenskar hjärtligt belåtna med hur vi ha det.

Skärgården ända från hafsbandet, där Axel Sjöbergs trutar drömma under stjärnhimmeln och där Liljefors’ ejdrar i morgonsolens ljus krypa ned i vattnet på det yttersta skäret (s. 13), där vid de halfruttnade bryggorna

fiskarnasströmmingsnät hänga till torkning och lagning, allt detta har skildrats mästerligt i Strindbergs

»Hemsöborna» och på Albert Engströms teckningar. Andra konstnärer ha målat de lummiga vikarna in emot Stockholm. Sällsynt starkt kommer känslan af sommar fram i Richard Berghs stora tafla »Nordisk sommarkväll»

på Göteborgs museum. Man befinner sig på Lidingön å en veranda vid Kyrkviken (s. 15). Ett ungt par ser ut öfver den frodiga grönskan. Nere vid vattenbrynet ser man ångbåtsbryggan. Det är ett ögonblick af lycka. Man tycker sig böra bina surra i värmen. Deras entoniga sång kommer en att känna nuets 1'ullhet ändå starkare.

Stockholmarna se på sin skärgård med kärlekens ögon, och det är svårt för dem att veta, hur den förefaller främlingen, som nalkas hufvudstaden österifrån och från en stor ångbåt skådar ut öfver kobbarna, där

sälhundarna krypa, glider förbi holmarna, där af stormen förtvinade martallar kämpa för lifvet, och slutligen når Stockholm öfver vida, än mörkblå, än blågrå fjärdar, genom trånga sund, förbi lummiga stränder, ej sällan vanprydda med arkitektoniskt tvifvel-aktiga eller rättare otvifvelaktigt fula villor. Förstår utlänningen, som ser detta för första gången från sitt höga ångbåtsdäck, något af allt det lustiga, vackra, rörande och storslagna, som vi se, som lefvat vid, på och i detta vatten och fått våra ögon öppnade af Sehlstedts visor och Carl Larssons

teckningar till dem, af Strindbergs noveller och romaner, af Liljefors, Axel Sjöberg Richard Lindström?

* * *

Skärgården i Bohuslän har mera storvulna former och en strängare skönhet, åtminstone i hafsbandet, ty i de inre bohuslänska fjordarna är växtligheten yppig. De resande, som från England med båt komma till Göteborg, få först se klippor kala som fästningsmurar men med vackrare former sticka upp ur bränningarna. Karl Nordström, född på den bohuslänska ön Tjörn, har med kärf manlighet afbildat dessa granitklippor med de mjuka linjerna, än med fräsande skum kring foten, än med eldar flammande på sina toppar. Nordströms konst har ett visst

sammanhang med våra äldsta förfäders naturmystik, och när man ser hans tafla »Påskeldar» (i Thiels galleri), där lågorna hälsa det kommande ljuset, tänker man på att i tusentals år svenskar ha jublat omkring dessa eldar, glädjande sig att mörkret och köldens välde än en gång var brutet (s. 23). Det är Karl Nordström och Carl Wilhelmson, som skildrat naturen och folket på Västkusten, den förre bergen och de dekorativa molnmassorna, mot hvilka de afteckna sig, eller också de undangömda dalarna, där solen steker och lummiga busksnår,

skyddade för blåsten, fylla skrefvorna. Den senare målar det allvarliga folket, som bebor landskapet, och som om vintern omsätter de glittrande sillstimmen i silfverslantar.NORDISK SOMMARKVÄU Motiv från Lidingön.

Då man ser Wilhelmsons taflor, slår en till mötes en fläkt af det allvar, som helt naturligt framvuxit hos denna strandbefolkning, som måste utsätta sig för döden för alt förtjäna till lifvet. Wilhelmson älskar de starka färgerna, som förekomma i detta landskap, då solen skiner på de i skärt skiftande bergen och ljusbruna, breda båtar med hvita segel afteckna sig mot de röda fiskarstugorna. Kyrkan blir för dessa anhängare af Schartaus hårda och trånga religiösa uppfattning föremålet för deras längtan under arbetet och slitet, och kvinnorna i de svarta sidenschaletterna med psalmboken inlindad i näsduken se så sorgsna ut, som vore de på begrafning, då de till fots eller med båt begifva sig till helgedomen (s. 25).

* * *

Målning af RICHARD RERGH.

GÖTKBOHGS MUSEUM.

De llesta främlingar komma till Sverige söderifrån med Öresundsbåtarna eller de väldiga ångfärjorna från Sassnitz till Trelleborg ocli se då de svenska kuster, som ej äro omgifna af skärgård. Blott till Skåne och Halland gränsarMålning af CARL LARSSON.

DE MINA.

Fru Karin Larsson och hennes barn Suzanne, Lisbet, Ulf och Pontus på Sundborn.

THORSTEN LAURINS SAMLING.

STOCKHOLM.

ppnhafvet omedelbart, och redan långt från Malmö eller Trelleborg ser man utifrån sjön inöfver den vidsträckta gröna slätten med hvita kyrkor och svarta väderkvarnar. Märkvärdigt nog har ingen af våra stora nu lefvande konstnärer skildrat Öresund, som, blått och bokskogskransadt, ibland fylldt af hundratals hvitglänsande segel, är ett af världens vackraste farvatten. De långgrunda halländska vikarna och det nu barhuggna landskapets stora linjer och starka färger ha i Nils Kreuger en beundrare och skildrare af högsta rang. Skåne skiljer sig i natur och kultur från det öfriga Sverige, med hvilket det i likhet med Halland och det täcka Blekinge blott i 250 år varit förenadt.

Skåningarna äro belåtna med sig själfva och sitt land. De ha de ståtligaste slotten, de mest välfödda bönderna, de rikaste fackföreningarna och de våldsammaste socialisterna. Allt efter den svenska, blygsamma måttstocken.

Detta har ingen nekat till, och begåfvade skånska författare ha återgifvit denna miljö alldeles ypperligt, om man undantager slotten, hvilka, omgifna af jättehöga träd, spegla sig i dammarna, och där man, i några åtminstone, lefver ett lif, som till och med fordrande engelsmän skulle anse människovärdigt, med jakter i röda frackar, storstilad gästfrihet, och där de glada löjtnanterna och eleganta damerna kanske ej äro fullt så hårdhjärtade som i det långsträckta rikets nordligare delar. Men man är i vårt land något orättvis mot de högre klasserna, och detta trots att de socialt öfversta lifligt deltaga i det nationella arbetet och spara hvarken på energi eller pengar, då det gäller det allmänna. Den moderna svenska konsten har, om man undantager några förträffliga porträtt af Georg v.

Rosen, Anders Zorn och Oscar Björck, ej tagit sina ämnen från slott och parker, men eljest har »Skåneland», som det med rörelse nämnes i det rika landskapet, på sista tiden haft mycket goda skildrare. Den gamle Gustaf

Rydberg och nu senast Ernst Norlind och Axel Kulle ha visat oss de hvita bondgårdarna, enhetligt och fast byggda, så att man redan af deras yttre anar, hur invånarna skola vara. I lyckligaste fall ser man på taket storkens långbent aristokratiska typ, under det att man i hönsen och gässen på gården återfinner de mera borgerliga särmärkena: tvärsäkerhet

SKÅNSK MONDGÅRD. Litografi ak ERNST NORLIND.och embonpoint. Det skånska slättlandskapets

skönhet har ofta beskrifvits i romaner och lyrik; Ernst Ahlgren, K. G. Ossian-Nilsson och Ola Hansson äro väl de främsta. Den definitiva skildringen i modern konst har Skåne ännu ej fått, det har ännu ej i målning erhållit den hyllning det förtjänar. Den gamla solida bondkulturen har varit ämne för Hugo Salmsons taflor, och detaljer från melankoliska afkvistade pilalléer, från gröna vidder med dekorativa trädgrupper, stående som heliga lunder på de åsar, som begränsa synranden, detta och mycket annat har varit ämnen för de begåfvade skånska målarnas

försök, men till den storhet, som en Nils Kreuger eller en Karl Nordström visar i sina skildringar från Halland och Bohuslän, ha de ej hunnit. Ej ens det pittoreska badlifvet på Falsterbo sandstrand eller på Kullens klippiga, branta stränder har fått någon tecknare. Kullens väldiga klippa, som milslång skjuter ut i hafvet, hör till det vackraste i hela Sverige. En hel svärm unga konstnärer sträfva att återge de vittrade jätteblocken, de yppiga bokskogarna och hafvet, som än ryter och skummar mot en fantastiskt formad klippstrand, än, sedt från Kullens fyr, som nu snart i 400 år lyst vid inloppet till Öresund, ligger spegelblankt och stilla på kvällen, då glimtarna från fyrarna på Själland öka känslan af de ofantliga områden man öfverskådar. Att säd och socker, öl och brännvin i rika mängder produceras på de skånska slätterna, därpå tänker man, då man ser de höga skorstenarna resa sig bredvid hvarandra ute på rama landsbygden midt i de välodlade fälten. Skåningarna anse, att god mat och kanske också god intelligens egentligen blott finnas i Skån . Det är måhända att gå för långt, men säkert är, att den välnärda, energiska och kloka befolkningen med sitt breda, skonande mål har en naturlig själfkänsla, som vore klädsam också för rikets öfriga inbyggare.

Om den från utlandet kommande redan i Malmö mötes af svenskheten i form af ett »sansadt stadsbud», för att använda Heidenstams dråpligt karakteriserande ord, så gör dock Skåne med sina bördiga slätter, sina gula

tegelfabriker och de hvitrappade bondgårdarna ett osvenskt intryck. Det är först då tåget susar igenom Smålands tallskogar, och då vid stationerna små lingula, blyga och blåögda flickor, stumma som fiskar, med bedjande blickar utbjuda hallon och blåbär i näfveraskar, som man känner, att man är hemma i Sverige. Richard Bergh har målat en sådan där liten flicka, som stilla och försagd sysslar med sina ängsblommor. Det finnes i Sverige många sådana små flickor, som vänta på grindslanten och som hellre ville bita af sig tungan än svara på den vänliga frågan om hvad hon heter. Småland är stort, lika stort som hela Schweiz. Befolkningen anses knipslug och närig, och det senare är ej underligt, ty deKRÄFTFISKE. Akvarell af CARL LARSSON

NATIONALMUSEUM.

flesta få allt se sig om efter något närande, och hvarken sill eller potatis flyger i munnen på dem, utan att de bryta sten, svedja och sträfva, och ändå bli de lika magra som kossorna.

Vill man riktigt förstå Småland, bör man läsa Albert Engströms barndomsminnen och betrakta hans teckningar.

Då begriper man, hur världsförloppet ter sig i de små röda stugorna, hur varmt och trefligt man har det om vintern, då man får glödga ett halfstop och luften är tjock af ånga från de våta kläderna, eller hur stärkt och upplyft öfver hvardagslifvets tråk man känner sig på väckelsemötet med dess kaffe, jublande halleluja och mer eller mindre broderlig och systerlig kärlek.

En af de största moderna konstnärerna, som visat hur härlig skogen kan vara och som målat den så, att man känner lukten af skvattram och kåda och alla de starka, friska dofter, som finnas där en varm sommardag, och som komma emot en i en kylig pust från träsket med dess ängsull och mystiska växt- och insektsvärld, är Herman Norrman. En sorts lidelsefull både fysisk och psykisk värme finnes i dennes landskap, där både himmel och skog glänsa röda. Då man betraktar dessa Norrmans taflor, fylles hjärtat med en sorts trotsig salighet.Vid kusten mot Kalmarsund vajar hvetet på fälten. Långt i norr ligger det vackra Tjust och dess skärgård, återgifven af Gottfrid Kallstenius. Märkvärdigt nog har det väldiga, pittoreska Kalmar slott, en gång kalladt Sveriges nyckel, ej fått sin konstnärlige skildrare. Och låt vara, att den gamla utsiktsmålningen ej är modern, det är i alla fall märkvärdigt, att landets näst största insjö, den egendomliga, lång-

UTE. Målning af ANDERS ZORN.

GÖTEBORGS MUSEUM.

smala Vättern, som spelar en sådan roll i Heidenstams diktning och hvars småländska strand har en nästan sydländsk prägel, ej blifvit målad af våra största. Omberg och trakten kring Jönköping och Grenna, den lilla trefna småstaden, från hvilken man ser ut öfver den blå sjöns lättrörda vattenyta, hör till det sevärda i vårt land.

Gustaf Ankarcrona har målat flera af de småländska herrgårdarna, där man har del lika hemtrefligt sommar som vinter. Man mottages med öfversvallande hjärtlighet; korfsorter och kaksorter, produkter af den gamla svenska herrgårds-kulturen, uppdukas, och majoren och godsägaren klipper redan på trappan med ögonen åt vännen i släden för att antyda att han fått sin privata punschbrygd vällyckad efter det gamla goda receptet (s. 34).Mellersta Sverige utmärkes genom en mängd sjöar, af hvilka Vänern är ett verkligt inhaf, det tredje i storlek inom Europa.

Norr om Smålands högslätt utbreda sig omkring och vid de två stora sjöarna Östergötlands och Västergötlands urgamla kulturbygder. Egendomligt formade berg resa sig på Västergötlands slätter: Kinnekulle, Halle- och Hunneberg, Billingen samt Alleberg, hvilket senare målats af Karl Nordström. I denna Västgötatrakt blef kristendomen först rotfäst. Här döptes Olof Skötkonung i Husaby vid foten af Kinnekulle. Här uppväxte vid Billingen Värnhems vackra klosterkyrka och på slätten den gamla lärdomsstaden Skara i domkyrkans skugga.

Om man med någon af kanalbåtarna lämnar Trollhättan, där nu som förr trollet vildt ryter från sitt Toppöfall — ehuru det får lämna något af sin kraft från sig till turbinerna —, och reser förbi det gamla Leckö, där Magnus Gabriel de la Gardie, 1600-talets störste svenske mecenat, en gång höll hof, ser man på Västgötastranden Kinnekulle blåna i fjärran. Genom Västgötalinjen af Göta kanal kommer man ut på Vättern och styr mot det gamla 1500-talsslottet Vadstena, hvars mäktiga former och minnesomsusade murar målats af Oscar Björck (s.

33).

Östergötland är ännu ej tillräckligt uppmärksammadt af konstnärerna. Östgöta-bygden är rik på historiska minnen och sägner, som för oss svenskar skänka ett ytterligare skimmer åt det vackra landskap, som utbreder sig vid Göta kanals stränder. Stilla glider båten fram öfver kanalen, trädens grenar skrapa ibland emot däcket. Det ligger något af lugn och hvila öfver en kanalresa genom Östergötland, öfver Boren med Ulfåsa slott och dess Folkungaminnen, ned till sjön Roxen genom Bergs slussar, där Vreta klosterkyrka, invigd i närvaro af Magnus Ladulås, ligger. Norr om Bråvikens höga strand sträcker sig skogstrakten Kolmården, där den unge Alfred Wahlberg i Dusseldorfskolans romantiska stil målade det storslagna landskapet.

* *

I trakten omkring Mälaren, Sveriges kärna, söder, väster och norr om »Lö-garens sjö», bodde de redan af Tacitus omtalade svearna, som innehade hela landets förnämsta blotställe vid Uppsala och småningom kufvade de andra stammarna, enade riket och gåfvo det namn efter sig. Den konstnär, som åter-gifvit Mälarlandskapet, så att man, ehuru han blott målat landet och folket som det nu ser ut, får en känsla af att vi och våra i tusentals år ha lefvat här i Mälardalen och på Mälaröarna skådat samma taggiga granskogsrand mot som-marnattshimlen, sett björkarna gulna om hösten, hvitna af snö och så stå svartglänsande under förvåren för att åter grönska igen, är Gunnar Hallström. Hvita, höga, med ädel hållning och drömmens sus i kronorna, stå de på Björköns grafkul-lar, där midt i den blånande fjärden Birkas gamla kungastad mottog frankern Ansgar, Nordens apostel, bland sina vilda män och silfversmyckade kvinnor. Allthvad Hallström tecknat och målat får en doft af svenskhet, ej påsmetad och ytlig utan trängande fram ur det svenska väsendets urkälla, sådan den framsprungit ur denna natur, där vårt folk först blef medvetet om sig själft, i Sörmlands hagar, där flickorna lyssnade till göken i vårnätterna, och på Upplands vintriga slätt, då man fröjdades åt offerblodet på snön och rusig och vild blotade för god årsväxt.

SKIDBINDARE. Teckning af GUNNAR HALLSTRÖM.

När man kommit med nattåget söderifrån och vaknar vid någon sörmländsk station en sommarmorgon, slår en till mötes en frisk fläkt ur skogen och från markens granitgrund. Man känner, alt detta är Sverige.

Starka, ljuslätta arbetare knoga lugnt med spett och spade på järnvägsspåret, men eljest är tystnaden fullständig.

Vid sjön — och en sådan finns det alltid — ligger en liten hvit kyrka. Följer man landsvägen, kommer man till en ny sjö, med en herrgård inbäddad bland fruktträd. Jorden på ängar och åkrar är visserligen stenbunden, men klöfvern frodas och rågen står så tät, att man påminner sig, att på ytterst få ställen i Europa tar man så mycket ur jorden som i Sverige, tack vare ett på sista tiden intensivt skött jordbruk. Mer än en tredjedel af all odlad mark i Sverige har nyodlats under de sista 30—40 åren, men vi ha — och det ger sitt särskilda behag åt den

mellansvenska naturen — lyckligtvis en mängd jord, som ej kan uppodlas, betesmarker och hagar, där korna titta fram mellan albuskarna vid bäcken och där skygga hästar beta i frihet, hindrade blott af gärdesgårdar och grindar från klöfverängarnas lockelser. På 1870-talet målade Edvard Bergh, ja, kan man säga, upptäckte hagens skönhet.

På 1880-talet skildrade Strindberg detta mellanting mellan äng och skog som det i egentlig mening svenska.

Hagmarken består än af granitknallar, än af kort afbetad gräsvall, än är den prydd af hvita liljekonvaljer eller skära gökärter på de skuggiga ställena eller på de soliga af stora färgfläckar, bildade af blågula, tätt som soldater stående lundkovall. På hösten, då dimmorna svepa in genom hagens björkstammar, lysa eldröda flugsvampar i det våta gräset.PÅSKELDAR. Målning af KARL NORDSTRÖM.

THIELS GALLERI. STOCKHOLM.

Reinhold Norstedt har på det mest intimt finkänsliga sätt målat denna Sörmlandsnatur, bäcken, som glittrande rinner öfver trädrötterna, skuggad af alarnas mörkgröna, blanka bladmassor, det stolta slottet Eriksberg

framskymtande bland lummiga trädgrupper, björkhagarna (s. 26), än vilda, än mera parkartade som på den stora taflan i Dramatiska teatern i Stockholm. En mild, melankolisk ton af frid och lycka, något af försynthet och drömmeri, som är en sida af vårt svenska väsen, finnes i Norstedts oftast små, alltid på stämning rika tallor. Det svenska landskapet är i allmänhet oplastiskt. Stora horisonter finner man vid sjöar och älfvar, men höjderna äro, om Norrland undantages, föga betydande. »Leende», »täckt», »inbjudande» bli, särskildt då det gäller

Mälardalens landskapsform, de ord, som komma först på tungan. En af dem, som bäst förstått själfva den

svenska själen i detta landskap, är Prins Eugen. Ett lyriskt drag, en lust att se både den yttre och den inre tillvaron i ton är svensk, och häri ligger nog äfven den psykologiska förklaringen till det begär att berusa sig, som af ålder legat i folkkaraktären. Det högsta uttrycket för detta svenska drag är Bellman, i hvars dikter rus och drömmeri, ystert lifsjubel och djup melankoli förena sig. Detta begär att se landskapet »stå i ton» är väl också förklaringen på de många taflor, som målas hos oss med ämne från natten, helst sommarnatten, då en blek skymning

öfverskyler alla brister och stämmerner alla skrikande färger. Stämningen blir fulltonig och enhetlig. Liksom nattviolen i våra skogar om natten doftar starkast, så öppna sig många blyga svenska sinnen och utsända sitt bästa och innersta, då de se landskapet i drömmens på en gång främmande och välkända belysning och en brygga slås mellan verklighet ocli dröm. Prins Eugen har i sin tafla »Sommarnatt», på Nationalmuseum, och lika mycket på en del andra bilder, främst kanske på »Nattmoln» (Thiels galleri), gifvit ett ovanligt starkt uttryck för hvad vi andra svenskar känna, om också ej lika starkt som konstnären själf, af tillvarons salighet och betydelsefullhet, då ett väldigt gråhvitt moln långsamt seglar fram öfver det i sommarnattens bleka ljus liggande landskapet. Trakten vid Stockholm, ofta nejden kring det gamla Tyresö slott i Södertörn, har Prins Eugen återgifvit, än lidelsefullt, än drömmande, så att vi af honom riktats med nya skönhetsvärden. Imponerande är hans väldiga duk

»Aftonlandskap från Tyresö», i Norra latinläroverket, Stockholm.

Upplands småknalliga natur, som afbrytes af leriga slätter, har, åtminstone om kusten mot hafvet och Mälaren undantages, kanske‘ej så mycket som lockar målaren, ehuru den nya landskapsskolan visat, att de obetydligaste motiv kunna

afvinnas den största skönhet. Den svenske konstnär, som mer än någon annan lärt oss att se Sverige, är född på Upplandsslätten. Bruno Liljefors har visat, att det främst gäller att »rycka ut» den skönhet, som linnes öfverallt.

Det är dock skogen och hafvet han främst älskar, och han målar dem snart sagdt sedda från djurens synpunkt.

Han målar, har man sagt, en andfamilj, som en and skulle måla, om hon kunde. Andmamman kastar en försiktig blick efter sina små dunbollar, som snubbla fram mellan tufvorna eller kryssa bland de vajande vasstråna, snattrande bland vattenringarna i den trolska sommarnatten. Dels Upplands och Södermanlands skogar, dels den småländska kusten och båda dessa trakters djurvärld är hvad Liljefors helst målar och tecknar. In i skogen bland

»furornas dofva sorgemusik» längta många svenska hjärtan, där höra de ekon af sina och vårt folks

barndomsminnen, där är det på en gång fritt och skyddadt, tyst och fullt af många ljud och läten. Sällan har denna skogens tjusning skildrats starkare än i Liljefors’ »Jägare som lyss» (s. 29).

BONDKÄRINGAR. Teckning af

ALBERT ENGSTRÖM.KYRKFOLK I BÅT. Bild från Bohuslän.

Målning af CARL WILHELMSON.

Uttrycket af uppmärksamhet, nästan af andakt, gör denne bondskytt till en sinnebild af hvad skogen betyder för oss som andlig rikedom.

Det finnes hos oss ännu urskog. Skogen är icke tam som husdjuren, krattad som parken. Den har ännu något af saga och är full af hemligheter och förfär-ligheler. De innersta hemligheterna visa sig ej för hvem som helst, det gäller också här, att den som kan förstå och älska får se och höra mer än andra. Den lilla skära, mandeldoftande linnéan, som fått sitt namn efter den svenske blomsterkonungen och som växer i mossan under tallarna, hittas blott af de uppmärksamma, och ännu svårare är det att få se något af djurvärlden, bli åsyna vittnetill de dramer, som utspelas älgarna emellan, eller se de stora skogsfåglarnas kärlek, då de med konstiga ljud och underliga åthäfvor upplefva den stora

yrseln, som är lifvets höjdpunkt, eller då rof-djuren flämtande af lidelse och hunger döda sina offer. Då vi vanliga människor gå genom skogen, se vi icke mycket. Somliga kunna visserligen säga, om en fura kan vara värd en femma på rot, och ge anvisning om huru träden med minsta möjliga kubikförlust skola sågas i rätta längder, och detta är en mycket viktig sak i vårt plankpro-ducerande land, men huru många kunna på några timmars

skogsvandring påträffa älgspår, få se en orre, hitta en räflya och, om lyckan är mycket god, bli åsyna vittne till en tjäderlek. Men allt det där har Liljefors sett och målat många gånger. Bergufven, som BJÖRKHAGE Målning af REINHOLD NORSTEDT. ° “ ’ ..

I SÖDERMANLAND. doktor h. Waldenström. Stockholm. meu glödande OgOIl

sitter hväsnnde och flåsande på sin klippa i skogen (Göteborgs museum); de knipsluga räfvarna, som gömma sig i klippskrefvorna, medan en blek månskära lyser på himlen (Thiels galleri); den feta orrhönan, som i tallen sitter trög och belåten och endast ogärna lämnar sin plats för alt med ovig flykt och ett brakande, som skrämmer alla småfåglarna, ge sig ned på marken och resonera erotik med orrtuppen; de eleganta vadarna, som med sina diskreta gråbruna fjäderdräkter göra sig så vackert mot kärrmarkens ton i silfver och brunt; allt detta har Liljefors visatoss från den konstnärliga sidan, och några besök i Thiels galleri å Djurgården vid Stockholm, där den största och mest utsökta Liljeforssamlingen linnes att se, äro, jämte studium af Göteborgs museum och Nationalmuseets i Stockholm värdefulla taflor af samme konstnär, i högsta grad upplysande för den, som vill veta något om det djupaste i svensk natur.

Från södra Uppland och herrgården Öråker har Georg Pauli tagit motiv till sin freskomålning

»Midsommarstången klädes». Vid midsommar, då solen står högst, då sommaren är nyutsprucken, då syrenerna blomma, kläder man majstången med löf, och då »blommar» t. o. m. den trumpnaste. Liksom vid julen bli människorna vid midsommartid litet vänligare mot hvarandra. Älskvärdhetens temperatur höjes ofta med en eller par grader och når ej sällan kokpunkten, såsom förlofningsannonserna vid denna tid visa. Som en hyllning åt årets ljusaste natt brukas i hela landet, att ungdomen, sedan den dansat sig trött kring majstången, inväntar den kommande nya dagen på någon vacker utsikt, och Georg Pauli har på en mycket stämningsfull målning,

»Midsommarvaka» (hos direktör Erik Frisell, Stockholm), förevigat en dylik vaka på ett berg vid Skuru-sundet nära Stockholm.

Den starka växlingen mellan vinterns skärpa och sommarens mildhet gör, att vi med kanske större ifver än sydligare folk måste lidelsefullt omfatta naturen, då den visar sig för oss i sin fulla skönhet, och det är väl ej så utan, att våra blommor dofta starkare, att gräset växer tätare, att skogen är frodigare, och våra bär förefalla och äro säkert också fylligare i smaken än söderut.

Å andra sidan är det svenska landskapet, som förut sagdt, af en skönhetstyp, som ej genast tränger sig på en, men har man en gång fångats af det både blyga och stolta i den svenska naturen, så älskar man den så mycket

innerligare, om man också för att förklara sin känsla måste tillgripa det oöfversättliga ordet »stämning», det som vi främst söka i vår natur, vår lyrik och våra målningar. I musik har väl August Söderman klarast skildrat den riktiga svenskheten i sitt »Bondbröllop» med något af solig sommarmorgon i björkhagar och bland glittrande sjöar. Ett betydande konstverk, som har en stålklang, som också är svensk, är Edvard Rosenrergs »Marskväll» (s.

30). Det är en dalsänka i trakten af Stockholm. Ett guldrödt ljus dröjer ännu på bergsknallarna och de bara björktopparna. Blåsten har med hjälp af dagsmejan format snödrif-vorna till nu i den frostiga kvällen hårda vallar, där de mörkblå skuggorna tätna. Det finnes trots kylan och hårdheten något som lofvar vår. Den, som ser detta landskap på det rätta sättet, upplefver ett ögonblick af sammansatt art, liksom i ett fulltonigt ackord lycka och smärta kunna vara förenade, så att just därigenom hela vår själ fylles.

* o *»Ack Värmeland, du sköna, du härliga land, du krona bland Svea rikes länder», heter det i sången, och äfven om de flesta andra landskap känna sig som den skönaste ädelstenen i Sveriges krona, så har ingen kunnat uttrycka sin kärlek till hemmet så som värmlänningarna. Deras sång har, buren af mäktig lidelse, som en väldig älf brusat ut öfver Sveriges land. »Det går ett bälte af järn om Sveas midja», och i Värmlands grufvor hämtas mycket järnmalm, men ännu ädlare metaller ha brutits i det värmländska hjärtat. »I största delen af landet har först järnet brutit bygd», skrifver Erik Gustaf Geijer om sitt hemland, och ur hans manliga hjärta ljuder en svensk ton, som minner om Tegnérs ord om vårt språk: »Ren är som malmens din klang.» Geijer har också brutit bygd.

Hans anda har något af frisk luft.

Då värmlänningen Tegnér en sommarnatt 1811 körde ett lass malm från Rämens bruk till Filipstad, framsprang i

hans sinne under vandringen i de djupa skogarna dikten »Svea», i hvars klingande rytmer och flammande bilder all oro för det närvarande och alla goda föresatser för framtiden fingo en form, som väckte hela fosterlandets jubel.

På bruken, herrgårdarna, prästgårdarna och bondgårdarna i Värmland lefver sång och saga ett starkare lif än på andra ställen i Sverige. Seder och bruk vid helgerna, minnen från urgamla kulthandlingar, som med så starka band fäst oss vid hemtrakten och dem, som lefvat där före oss, bibehållas mer i Värmland än på andra ställen.

Julen är den största svenska högtiden, då man vill, att allas ögon skola lysa och alla hjärtan brinna för att besegra mörkret och kölden. Då samlar man sig i det gamla hemmet, då stärker man sig genom att på en gång få känna och äfven visa, att det finnes några, som man håller af, och att man vill glädjas med dem, tänka på de döda, hoppas på framtiden, främst då man ser barnen fröjda sig åt julgranen, ljusen och julklapparna och vid tonerna af någon gammal julpolska, som i sin lidelsefulla melankoli väcker minnena, dansar omkring lifvets träd med ljus, äpplen och stjärnan i toppen. Till ottesången på juldagen far man ännu i de gamla skogsbygderna med bloss.

Somliga glädja sig mest åt den gamla psalmen »Var hälsad, sköna morgonstund», andra finna höjdpunkten ligga i det brännvin med kall skinka, som man efteråt blir bjuden på. De rätta julfirarna glädja sig åt alltihop. En vacker värmländsk sed är Luciafirandet. Julen, ljusfesten, inledes med att den 13 december, innan det ännu blifvit dager på morgonen, husfrun eller någon af flickorna, hvitklädd och med tända ljus instuckna i en grön krona af

grankvistar på hufvudet, bjuder husets alla medlemmar på kaffe på sängen. Gunnar Hallström har tecknat detta vackra symboliska bruk, i hvilket man känner en varm fläkt och en ljusstråle af både hednisk och kristen andakt (s. 3l). Detsamma erfar man äfven inför den stora värmländskan Selma Lagerlöfs fantasivärld. Denna vala, somJÄGARE SOM LYSS.

Målning af BRUNO LILJEFORSsiar om Värmland och som frambesvärjer alla goda makter, har lärt icke bara Sverige utan hela världen, hur det ser ut i Gösta Berlings hemland. Vår störste lyriker sedan Bellman, Gustaf Fröding, är också värmlänning. Han skrifver om sina skogar och sina hagar, så att det doftar af granris, af liljekonvalje

MARSKVÄLL. Målning af EDVARD ROSENBERG. NATIONALMUSEUM.

och björklöf, och alla känna vi, då vi läsa Fröding, hur starkt vi äro fästa vid våra bergknallar och martallar. Vi minnas, hur vi kände det, då vi som barn ropade »fri» för gullvifsställena i hagarna och letade efter hallon i stenröset. »Den dungen är mig kär, min barndom susar där», heter det i Frödings dikter, och i detta instämma alla svenskar. Fröding har också skildrat folket, dem som tiga och lida, men också deras lättsinne med dans och brännvinsbuteljer och vildt svängom med »Stina Stursk» och andra rödkindade och fnissande flickor i schaletter, som glömma allt för nuet och inte tänka nog starkt på hvad framtiden kan komma att bära i skötet.

Carl Wilhelmson har målat Värmlandsbönder på sin tafla »Jordarbetare» (i Thiels galleri) och gjort det så, att man är innerligt belåten med att tillhöra ett så förtroendeingifvande folk (s. 37). Alla på taflan förekommande, ända till den lille gossen, ha något vederhäftigt och säkert. Pojken är troligen ganska långsam och försiktig, då han tillfrågas, men man kan lita på honom. Om han skickasLucia bjuder på kaffe. Teckning af GUNNAR HALLSTRÖM.

att vattna hästarna så reder han sig, och får han gå till Karlstad för att köpa något, så slarfvar han icke bort pengarna. Man mognar långsamt i Norden. Han blir nog valpig och tölpig rätt länge, men han blir bra, när han blir färdig.

Fjæstad har målat mossan på trädstammar och berg, vatten rinnande och fruset, men helst snön hopande sig under granstammarna i höga, fantastiska drifvor (se omslaget), och Björn Algrensson visar i sin »Interiör» (i Thiels galleri), hur det känns i en aflägsen stuga i skogen, då man genom fönstret ser, hur de stora, tunga flingorna långsamt falla, till dess man slutligen får använda snöskofvel för att komma ut genom dörren. Då får man den rätta hemkänslan. Vid Frykensjön, långsträckt som en flod, ligger Rottneros, Gösta-Berlings-sagans Ekeby. Denna trakt har Georg Pauli skildrat i sina teckningar. Ned mot Vänerns väldiga vattenyta, vid det stora

sötvattenshafvet, hvars förnämsta tillflöde utgöres af Klarälfven, som rinner genom hela Värmland, ligger Säffle.

Här har Otto Hesselbom, som förr blef känd i Venedig än i Vänersborg, sin bostad. Vår tid har varit litet ängslig för utsiktsmålning, men Hesselbom har visat, hvilken dekorativ storhet det kan ligga i själfva landskapets struktur, sedt från en hög punkt. På hans »Vårt land» ser man skogklädda åsar, som beskugga de långsträckta sjöarna, och i fjärran en skymt af Vänern, Sveriges största insjö (s.9). Värmland bildar genom sina

bergformationer, sin natur af floddal till Klarälfven och sina ensliga, sjumila skogar en öfvergång ej blott till Dalarne, till hvilket det gränsar i nordost, utan också till den rent norrländska naturen. Bergslagen kallas de områden i Värmland, Västmanland, Närke, Uppland och Dalarne, där bergsbruk drifves. Där brytes malm, där smältes den i masugnar eller hyttor, där brännas träkol vid de ensliga milorna i skogen.

***

Upp efter Dalälfven och dalgångarna till dess två källfloder framträngde för tusentals år sedan förfäderna till de dalkarlar, som nu bo i Dalarne. De män,som växte upp bland de raka, hvitstammiga dalabjörkarna, lefde i byalag, men voro mycket afskilda från det öfriga Sverige. Dalarne blef kraftkällan för landet, blef under hundra år Sveriges hjärta, som dref rödt svenskt blod genom den tvinande statskroppen, och dalkarlarnas deltagande i Engelbrekts frihetskrig på 1430-talet och i Gustaf Vasas på 1520-talet vittnade om obruten svensk kraft. Det ord, gamle kung Gösta fällde om svenskarna, att de äro ett styfsint och för storverk fallet folk, gäller främst

dalkarlarna. »Säkert» är ett kärt ord för dem, och dalmålet har en ovanligt manlig och ren klang. I vissa trakter har man bevarat ett språk, som är obegripligt för andra svenskar. I byarna på Siljans stränder, i Mora, Rättviks och Leksands socknar bibehåller man ännu, mer än på något annat ställe i vårt land, de gamla vackra dräkterna, och om också nya utjämnande rörelser ha undanträngt de vackra spetsarna och de konstrika väfnaderna, så att till och med kvinnorna uppträda »slimsklädda», om också det frätande sociala missnöjet i södra delen af landskapet ovanligt starkt gör sig gällande — ännu finnas dock i de nyssnämnda Siljanssocknarna både män och kvinnor, hårda, friska och starka som gammal masurbjörk (s. 36). I Dalarne ha af ålder ej funnits några herrar annat än prästerna och domarna. Nu finnas där de två etiskt och socialt mest skilda sorter: bönder och proletärer. Det utpräglade folklynnet, de färgglada dräkterna och det efter syd- och mellansvenskt begrepp bergiga landskapet omkring den vackra sjön ha alltid dragit konstnärerna till Dalarne. Vid Sundborn i Falutrakten har Carl Larsson skapat sig ett hem, så svenskt och så personligt, som man kunnat vänta af en man, som själf förkroppsligar mycket af svenskt väsen. Hans akvarellserier »Larssons», »Spad-arfvet» och »Åt solsidan» ge oss i bild och ord, i anda och sanning det finaste af svensk borgerlighet. Allt är öfverfullt af hjärtlighet och skönhet, skälmaktigt men ändå med allvar på bottnen. Hvar och en drömmer sig sin gård på sitt vis, men många svenskar skulle vilja ha den i samma väg som Carl Larssons. Kanske har ingen målat de svenska barnen som han. Vi fasa i Sverige för det lillgamla, det tillgjorda och klemiga, och vi tro, att våra barn ha godt af att sommar och vinter få vara ute i det fria så mycket som möjligt, och i

DRAGKAMP

Målning af GUNNAR HALLSTRÖM.

MARIA FOLKSKOLA. STOCKHOLM.VADSTENA SLOTT.

Målning af OSCAR BJÖRCK.

REALLÄROVERKET. STOCKHOLM.

våra till skillnad från andra länder billiga elementarskolor med många friplatser få de olika klassernas barn råkas i arbetet, och på landet vill man gärna att de skola leka med bondbarnen och torparbarnen. Förut har anmärkts på de små bondbarnens blyghet. Stadsbarnen och de högi-e klassernas barn på landet äro i allmänhet öppna och glada och blicka med aktningsfullt förtroende mot en främmande. Barnen, dessa Sveriges största dyrbarheter, i hvilkas händer en gång framtiden skall ligga, har Carl Larsson tecknat och målat sträf-vande med läxorna, badande, fiskande, roende och pulsande i snön, tvärsäkra små bytingar i grå kläder och röda toppmössor eller ljushåriga rara flickor, pysslande med moderlig och kvinnlig instinkt med de minsta och osnutna (s. 35).

En rik omväxling ligger i Dalasocknarnas olika dräkter. Där Österdalälfven vid Siljans södra strand flyter ut ur sjön och skär sig igenom sanden, ligger Leksand. På en udde ser man en hvitmenad kyrka, kring hvars murar nu i hundratals år masar i långa svarta rockar, de gifta kvinnorna i hvita och de ogifta kullorna i röda eller blommiga mössor ha samlats. Leksandsdräkten ger kullorna lätt något rulligt i figuren.

Det är en sällsynt vacker syn, då de långa kyrkbåtarna komma roende öf-ver Siljan och allmogen samlas på kyrkbacken under de väldiga björkarna och glädjer sig åt söndagens hvila och sällskaplighet. En värdefull

konstnär och grundlig kännare af Dalaseder och Daldräkter är Emerick Stenberg, som är bosatt i en by i Leksands socken. Hans »Likvaka i Leksand» (Göteborgs

4 — 7/22/2 Sverige genom konstnärsögon.

33museum) visar dessa kärngubbar och deras lika präktiga gummor samlade omkring en öppen likkista. Typerna äro dråpliga, och sorgfärgerna svart och gult göra sig mycket bra i ljusskenet. Stenbergs »Björs-Mia», som sitter så bredbent och trygg, färdig till något af de sarkastiska, humoristiska svar, som äro känne-

DET BJÄLLRAR PÅ GÅRDEN. Målning af GUSTAF ANKARCRONA.

BRUKSPATRON F. BUXSOW. STOCKHOLM.

tecknande för Dalallmogen, är en af de mest upplysande Dalbilder som finnas (s. 39). Den klargör på ett

ypperligt vis både det yttre och det inre hos denna bondflicktyp. Hennes vårdslöst bekväma ställning anses säkert af hennes beundrare som särskildt stilfull. Rättvik, som också ligger vid Siljan, har ej haft några särskilda

konstnärliga skildrare, ehuru Zorn på sina etsningar någon gång tagit Rättvikskullor till modeller. Deras toppiga mössor och mångfärgade, tvärrandiga framvåd på kjolen äro kända i hela Sverige, och man ser ofta de käcka och kraftiga flickorna arbeta i trädgårdarna på sommarnöjena utanför Stockholm. På intet ställe i Sverige finnes det en så stark bondkultur som i Dalarne, och det är en lycklig tillfällighet, att vår kanske störste konstnär, Anders Zorn, är född i Mora och, sedan han blifvit världsberömd, äfven där byggt sitt hem. Den svenska urkraft, som funnits och finnes i Dalarne och somsträcker sina rötter ända in i hedendomen, som lyser i dräkternas blodröda färger och klingar i »en hednisk och märgfull musik» i de låtar i näfverlurar och bockhorn, som eka mellan bergssidorna och genom skogen, finnes också hos Anders Zorn. Han har, liksom hans vän Karlfeldt, också han dalkarl, från barnsben med alla fibrer sugit i sig allt hvad Dalarne kan ge af skönhetssyner öfver Gesundabergets glimmande vik, han har druckit af Dalälfvens kalla, »buteljbruna» vatten, njutit af bärmarkernas saft, tuggat på granens kåda och inandats fäbodluft, en blandning af ladugård och af skogens friskhet, en doft af surnad mjölk från mjölkkammaren. I samma omgifning och på samma kost af hårdt bröd och ärtpannkaka med en och annan karamell om söndagarna är också »Kings-Karin» uppfödd, den friska bondflickan i röd schalett, som med sina ostyriga ögon, sina lätt utstående kindknotor, den friska, litet för röda hyn, med en omedveten sund sinnlighet, förkroppsligar något af det allra dyrbaraste hos vår folkstam. Hon är en sinnebild af oanfrätt bondväsende, en kraftkälla, som man hoppas aldrig skall grumlas och aldrig mista sin styrka (s. 43).

Ingen målare har så kunnat ge det bondska i hela dess kraftiga fyllighet som

VIKINGATÅG. Konstnärens barn. Akvarell af CARL LARSSON.Zorn. Det är ingen lärorik sedebild för stygga hufvudstadsbor, ingen hygienisk apologi för ett naturenligt lefnadssätt i hans frodiga nakna kullor, om de också äro produkter af ett dylikt. Än visar han dem i badstun, där de väldiga formerna blänka af det varma vattnet, än i loftsdörren, än vada de blonda och ungdomliga ut i bäcken, de sötaste och mest saftfyllda bär, som vuxit ur den svenska marken. Zorn målar bondurmakarens knipsluga ansikte,

DET INRE AF EN RÄTTVIKSSTUGA. Akvarell af CARL LARSSON.

DIREKTÖR VULT VON STEIJERN. KAGGEIIOLM.

sysslande med sin Moraklocka, road af mekaniska förbättringar, med anlag som särskildt ligga för oss svenskar, och som världseröfrande kommit till synes hos John Ericsson, monitorns och propellerns uppfinnare, i de Lavals separator och hos L. M. Ericsson i hans sinnrika telefonanordningar. Någon enstaka gång skildrar Zorn också

vårt folks sämre sidor. På »Marknad i Mora» ser man en dödfull mas ligga i gräset. Bredvid honom sitter i sorgsen slöhet en lingul kvinna och väntar på att han skall kvickna till. Huruvida han blir trefligare då, kan bli en fråga för sig.

Om högsommaren med ljumma kvällar och doft från det hässjade höet också i Dalarne är årets bröllopsfest, så kan det ej nekas, att äfven då snön knarrarJORDARBETARE. Målning af CARL WILHELMSON. THIELS GALLERI. STOCKHOLM.

under slädarnas medar och de åkande äro omstoppade med fårfällar och röda täcken, som lysa mot snön, och bjällerklangen ljuder öfver det hvitglänsande landskapet, man får en ganska stark känsla af att lefva i »en treflig Nord», somen dalmas en gång uttryckte sig. Anshelm Schultzberg har i sina vinterbilder från södra delen af Dalarne påvisat detta landskaps vintriga skönhet, som äfven skildrats af Arborelius. I Schui.tzbergs stora tafla

»Valborgsmässoeldar i Bergslagen» får man se, hur eldarna flamma på bergen, under det att ännu snödrifvorna på deras sidor tala om, att vinterns välde ej är alldeles brutet. Den historiskt kännande påminner sig, då han ser dessa eldar, hur häxprocesserna under 1600- och 1700-lalen grasserade just i Dalarne. De gamla gummorna brändes på bålen, och offren, som själfva voro förblindade af den mörka vidskepelsen omkring dem, erkände sig ha stått i förbindelse med den lede själf. Från Käringberget vid Leksand ha, som namnet anger, dessa

missförstådda offer till ljuset och sanningen lyst öfver nejden, fukt kyrkklockorna, som en gång i tider af mörk djäfvulslro klingade för att skrämma bort de onda andarna, nu med sin djupa minnesfyllda stämma mana oss att

»höja våra hjärtan», en maning, som alla behöfva och alla vilja böja sig för, så lysa nu de symboliska eldarna, själfva renade från stank och jämmer, minnen från forntiden med löften om framtiden och närmast om sommaren, hvars stora fest väl ej firas högtidligare än på kyrkvallarna kring majstängerna i Dalom.

Mora ligger vid norra sidan af Siljan, där Österdalälfven faller ut i sjön, på ett tämligen lågländt näs mellan denna sjö och Orsasjön, som tecknats och målats af Aron Gerle. Öfver Siljans stora yta höjer sig i väster Gesundaber-get. Det var på kyrkvallen i Mora, som Gustaf Vasa 1521 uttalade de allvarligt manande ord, som slogo rot i Morakarlarnas sinnen. Här fattades det manliga beslut, som lade grunden till ett fritt Sverige. Detta, det viktigaste ögonblicket i Sveriges lif, har förevigats af Zorn i hans mästerliga bild af Gustaf Vasa, nu rest i brons på en kulle i Mora, där den unge uppländske ädlingen lade hela sin själ i sina ord till dalmännen. Efter några årtionden skulle han och hans efterkommande kasta storhet och glans öfver vasens sköldemärke, såsom skalden sjunger:

»Nu ej mer den bleka kärfven, som den stod på Upplands gärden, men i rang med örn och liljor, känd och aktad öfver världen.»

Midsommarafton 1523 tågade kung Gösla in i det löfsmyckade Stockholm. Befrielseverket var fullbordadl. Från den stunden kunna vi fira midsommar med stor glädje, och då vi i förstugor, på båtstäfvar och dansbanor se löfru-skorna och känna doften af björklöfvet, fyllas vi af en samlad känsla af fröjd öfver sommarens stora högtid och äfven öfver vårt land och vårt folk. Svensken har stora anlag för grubbleri och dysterhet men också för motsatsen, ettvildt skränande och slagsmål med knifvar ocli brännvinsbuteljer.

Det är lyckligt för oss, då dessa motsatser kunna lösas i sång och dans. Läseriets fanatism har ofta efter-trädts af ett af svensk afundsjuka ytterligare förgiftadt socialt hat.

Men vänliga makter arbeta också i vårt folks lynne, sinne för rätt och billighet, aktning för människan, hon må vara aldrig så fattig och obetydlig, och en frisk sinnlighet och lifsglädje, som älskar naturen och det naturliga.

Glädjen att vara tillsammans, äta, dricka, dansa och sjunga i det fria, det är det rätta midsom-marfirandet, och Zorn har målat midsommardansen, då man dansar i gräset, männen i början något högtidligare än som brukas söderut, men senare, då kullorna skrika af lifslust och masarnas hjärtan dunka, fröjdar man sig öfver nuet och åt allt hvad man lofvar och lofvas i den ljumma sommarkvällen under årets ljusaste natt (s. 40).

BJÖRS-MIA.

Målning af EMERICK STENBERG.

FRU ANNA LEVIN. STOCKHOLM.

*

*

*

Norrland är ett sent begrepp i svensk historia, det är på senaste tiden, som dess skogar och grufvor tillgodogjorts, och först i det yttersta af dessa dagar har man gjort dess litterära och konstnärliga upptäckt. Ådalens poesi har beskrif-vits af Pelle Molin, Olof ffögberg har skildrat 1600-talets norrländska lif, och Ludvig Nordström har med bred humor visat oss, hur det går till i de norr-MIDSOMMARDANS.

Målning af ANDERS ZORN.ländska kuststäderna och hur småborgerlig enfald bryter sig mot pösande upp- komlingsväsende. Norrland är större än hela det öfriga Sverige tillsammans, men där bo blott 950,000

människor. Gränsen mot norr upptages af berg och högfjäll; det öfriga landet, som sluttar mot liafvet, utgöres af flod- eller ådalar samt oändliga skogar och myrmarker. Blott något mer än en hundradel af Norrland är

uppodladt, nästan hela landet har sålunda kvar naturlandskapets karaktär. Som nyss nämnts har det nyligen upptäckts. Af de sofvande millionerna ha visserligen åtskilliga vaknat och rest med Ofotenbanan till Narvik eller med älfvarna till sågverken för att förvandlas till för landet välbehöfligt guld, men ännu sofva äfven stora skönhetsvärden. Älfvarna må ha glidit fram mot hafvet i tusentals år; förrän en skald eller konstnär sjungit om eller målat den evighetskänsla, som väckes af det i granskogens skugga tyst förbiflytande vattnet, uppenbara sig dock dessa skönhetshemliglieter åtminstone för oss andra ej i hela sin fullhet.

Gästriklands natur, som öfverensstämmer med Dalarnes och egentligen icke hör till Norrland, har skildrats af Erik Hedberg. Han fångar det dyrbara stämningsvärdet, som för ett sinne, som förstår, kan ligga i det torftiga.

Härjedalen och Jämtland, hvilka från 1111 till 1645 hörde till Norge, likna också delta land. Det förra landskapets ödsliga skönhet väntar ännu på sin upptäckare. Jämtland har icke heller spelat den roll i svensk konst, som det förtjänar. Visserligen har Anton Genberg målat de hvilfläckiga bergen, som stå violetta mot aftonen, men Storsjöns bördiga bygd, Åreskutans karakteristiska form och Tännforsen, som brusar i fjällbygdens stillhet, äro visserligen kända öfver hela Sverige men ha ännu ej lockat våra gentemot allt för lättfattliga

utsiktsmotiv misstänksamma konstnärer. Det är, som om man tyckte, att deras skönhet vore påtaglig ändå.

Nordsverige är så ofantligt stort, att geografiskt sedt trakten kring Storsjön ligger midt i Sverige. När man talar om det vackra Norrland, är det egentligen tre saker man tänker på: Åreskutan med Tännforsen, älfvarna, som flyta nedför ådalarna, skärande sig genom jord och sand, samt fjällen och Torneträsk i Lappland. Naturligtvis har allt detta under de senaste årtiondena återgifvits i bild, men ej på ett sådant sätt, att det kan jämföras med det, som målats i sydligare delar af riket. Carl Johansson har målat flodlandskapets lugna, allvarliga linjer, åsarnas kanter mot den aftonröda himlen; det är den vackra, genom Jämtland och Medelpad flytande Indalsälfven han oftast skildrat. En färd uppför Indals-älfven eller Angermanälfven, först på ångbåt, då stockarna, som glida ned mot sågverken vid kusten, stöta mot båtens sidor, och sedan med skjuts genom åda-len, hör till de saker, som man måste företaga för att lära känna Norrland. Som »ett orgelackord8, för att tala med Pelle Molin, hör man ibland på en mils afstånd forsens dån understrykande enslighetskänslan.ÄLGAR.

Teckning af BRUNO LILJEFORS.I årtusenden har skogen vuxit och ruttnat utan värde. Nu har ett nytt Amerika med oväntade vinster och lika oväntade konkurser, med kalhuggna och sköflade trakter, med rofferi och

socialpolitiska knifhugg och revolverskott efterträdt stillheten. Det svenska öfverdådet och den svenska vildheten ha väl alltid funnits. Var man hungrig som en varg, så åt man också som en varg, då mat vankades. Knakade timret uti stugan af 30 graders kyla, så längtade man också ifrigt efter något värmande. Vid goda tider drucko de norrländska skogsarbetarna då och då champagne till det amerikanska fläsket, och bönderna, som aflurats sina gårdar, genom skogen värda hundratusentals kronor, för ett par tusenlappar, gömde dessa blott en kort tid i sina byrålådor, men förstörde dem sedan i en handvändning.

Handel har ej legat för svenskarna, och i det fallet äro norrlänningarna äkta svenskar. Anders Buræus skref redan

omkring år 1000 om sina landsmän ångermanlänningarna, att de »äro senfrågna i all sin handel», och lika omöjligt är det ännu alt få en norrländsk bonde att tala ur skägget, då det gäller den minsta affärsuppgörelse.

»Mir nichts und dir nichts, so haben wir alle beide nichts», ansåg kung Kar) IX vara ett för svenskar lämpadt valspråk, och norrlänningen låter hellre sina ripor ruttna, än han skulle unna köparen att själf göra någon vinst på dem, men gästfriheten, denna vackra, barbariska dygd, utöfvas mera i Luleå än i Paris.

KINGS-KARIN. Målning af ANDERS ZORN.

DIR HJALMAR LUNDBOHM. KIRUNA.GRUFARBETARE PÅ KIRUNA MALMBERG. Målning af CARL WILHELMSON.

DIR HJALMAR LUNDBOHM. KIRUNA.

Naturens skönhetsvärde är emellertid större än kulturens i Norrland. Stora Harsprånget, Europas mäktigaste vattenfall i Jockmocks socken i Lappland, har mera skönhet än den nybyggda Sundsvallsarkitekturen, men det finnes ett landskap i Norrland, det största i hela Sverige, som äger en både evigt ung och fager natur och äfven en gammal fin kultur. Det är Lappland. I den svenska konsten har Lappland förekommit på Höckerts, P. 1). Holms och J. Tihéns taflor, men hur förtjänstfulla rent tekniskt särskildt den förste store målarens bilder äro, ser man på hans »Lappkåta» (i Nationalmuseum), att lappmodern alltför mycketLAPP. Teckning af ALBERT ENGSTRÖM.

liknar en Parismodell, men konstnärens »Bröllop på Hornavan» ger däremot något af naturfolkets okonstlade bocksprång med brännvinsbuteljen, då bruden på den löfprydda båten anländer till stranden. 1 Höckerts

»Lappkapell» (i museet i Lille) har han målat de af religiösa rörelser så lätt och starkt påverkade lapparna åhörande en predikan.

Sedan det svenska folket under ett par decennier intresserat sig för hur vårt nyaste Sverige tog sig ut, sedt genom bankirögon, och läst så mycket om öde-marksräntor samt förargat sig åt de vinster, som energi och framsynthet ändt-

ligen kunnat afvinna de stora järnmalmsbergen i Gellivare och Kirunavara, som höjde sig öfver vidderna, började man att äfven konstnärligt upptäcka dessa trakter. Den egendomliga motsättningen till naturfolket, som fått ödemarkens ro störd genom sprängskott, som, då de skredo öfver snövidderna, sågo det elektriska ljuset lysa på bergen, blir ännu mera slående genom den tystnad och den tomhet, som omgifver dessa grufsamhällen inom polcirkeln. Carl Wil-helmson har på en stor duk framställt detta malmsprängande i fria luften (s. 44). Nedanför ser man Luossajärvis yta och en utsikt af vidsträcktare art än man brukar ha, då man får söka malmen i jordens innandömen. Luften är också betydligt friskare på Kirunaberget. Om vintern är det mörkt midt på dagen, och då får man arbeta vid elektriskt ljus. Karl Nordström har målat Kiruna-bergets vackra linjer, då den stora

järnmalmsknallen, rodnande i aftonsolen, glöder som metall. Prins Eugen och Georg Pauli liafva återgifvit samma berg i snö, och hela den trakt, där lapparna drifva sina renhjordar utmed järnvägen och dess malmtåg, har tecknats af Albert Engström, hvilkens läggning i alldeles särskild grad stämmer öfverens med vildmarkens och naturfolkets innersta väsen och ursprunglighet.

Vår kultur är döden för lapparna. När man från Abisko blickar ut öfver Torneträsk och på stränderna ser de grå renhjordarna beta på vidderna och skymtar bland fjällbjörkarna några mörkblå lappdräkter, tänker man med ett visst vemod på att snart skall den siste lappen med sin egendomliga gång vmgga lram öfver dvärgbjörkarna, förkrympta som han själf, och försvinna under det flammande norrskenet i sin pulka, lämnande den sista svenska kåtan, där han så förnöjd och gladlynt skar af rensteken med sin sirade benknif, utdrifven af krafter, som han ej kan fatta, ännu mindre stå emot. Då har Sverige gjort en förlust, som dock ej kunnat undvikas- Kulturen har trängt fram, rikedomen har tilltagit, till dess att en gång också vår timme slår, då kylan harökats och drifvit oss mot söder igen. Det är den tanke, som talar från Kiruna kyrkklocka i Albert Engströms ord:

»Stig, min klang, mot sol och mot norrskensbågar vida, väck solvande fjäll, slumrande myr och mo,

vig åt arbete in fält, som fruktsamma bida,

vig dem till sist en gång till den eviga tystnadens ro!»

De två stora öarna i Östersjön, Gottland och Öland, ha både sin natur och sin kultur af en egenartad skönhet, som uppskattas af konstnärerna. Med sitt milda klimat, sin sydländska växtlighet, som är en följd af detta, med sin från det öfriga Sverige afvikande berggrund af kalksten och sandsten skiljer sig det gottländska landskapet från hvad vi på fastlandet äro vana vid. På Gottland ligger den mest pittoreska af Sveriges städer, Visby. Om äfven Gottlands storhet nu är historisk, så kvarlefva dock hos folket många gamla traditioner från forntiden; nedärfda lekar och gamla folkvisor och låtar lefva ännu ett friskt lif på den sagoomsusade ön. Konstnärerna ha främst lockats ej blott af den säregna arkitektur, som under medeltiden frodades inom Visbys ståtliga, åldriga

stadsmurar, hvilka med sina hängtorn och jordfasta torn ännu stå upprätta och nästan oskadade, utan äfven af de stämningsfulla kyrkorna från öfvergångstiden, som utgöra en prydnad för Gottland. Likt ett Cypern eller Sicilien under nordligare breddgrad var denna ö en gång medelpunkten i Östersjön, där olika kulturströmningar

sammanflöto, och Visbys handelsflottor samlade guld på det Baltiska hafvets alla kuster. Gottland är i arkitektoniskt hänseende Sveriges mest intressanta provins. På landsbygden finnes en ovanlig mängd under medeltiden uppförda kyrkor med för denna ö egenartade arkitektoniska detaljer. Gottlänningen Axel Herman Hägg och Robert Haglund ha på etsningar skildrat Visby’ ruiner, som en ohistorisk tidsuppfattning 1783 ville nedrifva, ett förslag, som lyckligtvis blef outfördt af brist på pengar — äfven fattigdomen kan medföra välsignelser. — Hanna Pauli och särskildt Richard Bergh ha i målning återgifvit Visby stadsmur, ett af de märkligaste forntidsminnen i hela Skandinavien.

Öland, Sveriges minsta landskap, den långsträckta ön vid småländska kusten, har med skarpaste

iakttagelseförmåga och saftig realism beskrifvits af vår kanske bäste landskapsskildrare Carl von Linné, som 1741 företog sin öländska resa. Ölänningen Per Ekström, solglittrets målare, har på många taflor visat den skogfattiga ön, där man snart sagdt öfverallt ser solen och hafvet. Borgholms medeltida, på Karl Gustafs befallning af Nikodemus Tessin d. ä. om-ALFVAREN PÅ ÖLAND.

Målning af NILS KREUGEIL HOS KONSTNÄREN.

byggda borg blef aldrig riktigt färdig. Den är nu vårt lands ståtligaste slottsruin. Uppe på landborgen, där mot hafvet brant slupande strandvallar ge en vidsträckt utsikt såväl öfver vattnet som öfver den nakna högplatån, Alfvaren, ligger det gamla slottet, som återgifvits af flera konstnärer, bland andra Prins Eugen.

Den egentlige Ölandsmålaren är Nils Kreuger, en af Sveriges allra främsta konstnärer, som visat oss den färgrika skönheten i öns egenartade natur och målat hästarna vadande i det mörkblå vattnet, boskapen afbetande det korta gräset på de brunstek ta grässlätterna, och fåren, sökande skydd mot blåsten bakom de röda kalkstensmurarna.

Något af ökenlandskapets ödsliga storhet finnes på Alfvaren, och såväl detta som den frodiga växtligheten på strandremsan nedanför landborgen ha i Kreugers målningar fått den mest konstnärliga tolkning.

* * *

Städerna på svenska landsbygden ha genom hänsynslös behandling förlorat mycket, ibland allt, af det trefna behag, som en gång utmärkte dem. Ända in på senaste tiden byggda af trä, ha de härjats af eldsvådor på ett grundligare sätt än af sten byggda städer. Den hastiga utveckling, som Sverige under de sista fyrtio åren

genomgått, har äfven bidragit att ge en viss våldsamhet åt ändrings-lusten, och det är först på sista tiden, som de konstnärliga synpunkterna vun-nit äfven de praktiska männens öra. Arkitekterna, som genom restaureringar af domkyrkorna i Uppsala och Lund med liera städer så godt som alldeles för-därfvat dessa vördnadsvärda minnesmärken, ha nu med särskild! intresse tagit hand om skyddandet af hvad som återstår. Rikets andra stad, Göteborg, har kvar en del af de kanaler, som påminna om det holländska ideal, hvilket rådde, då staden 1619 med biträde af holländare anlades. Kanalerna ha målats af Reinhold Norstedt och Axel Erdman. Vid den förnämsta kanalen reser sig Göteborgs museum, inrymdt i ett hus, där under 1700-talet del Ostindiska kompaniet hade sitt