Jag älskar dig. Glöm aldrig det.
Författare: Aurora Engborg Carlström
Självständigt arbete på avancerad nivå
Konstnärlig magisterexamen 20 hp
Abstrakt
Den här är ett utdrag ur en relationsroman, ett psykologiskt kärleksdrama, som kretsar kring tre nära och svåra kärleksrelationer: till en döende mor, en psykiskt belastad syster och en sjukligt svartsjuk partner.
De flesta människor vill kärlek: vi vill bli älskade, ha någon att älska. Men redan det där lilla ordet i den förra satsen kan bli tuvan som stjälper hela lasset: att ”ha”
någon. Trots att kärlek är vad vi i våra hjärtan önskar så kan det ibland tyckas som att vi gör allt vi kan för att förstöra möjligheterna för den: vi sätter upp villkor för oss själva, den andre eller för kärlekens uttryck, vi saboterar den med
nedvärderingar eller orimliga krav, vi skjuter den på framtiden när vi är redo och tillräckligt mogna eller har tiden och utrymmet, eller vi har en tidigare kärlek som mall för hur kärlek ska se ut. Sätten är förstöra möjligheterna är närmast oändliga.
Mötet mellan Minna och Bruno är drabbande starkt. Det är som att de stiger in i en relation som redan är etablerad och får aldrig möjlighet att välja varandra. Efter bara några veckor flyttar Bruno in hos Minna. Snart utvecklar Bruno en sjuklig misstro och svartsjuka. Minnas och Brunos väg tillsammans är dramatisk och brinnande intensiv, både känslomässigt och i yttre händelser.
Minnas mamma drabbas av en hjärntumör. När Minna följer sin mamma på hennes långsamma väg mot slutet blir de negativa livsmönster hon övertagit från sin mamma tydliga i hennes egen relation till Bruno. Mamman kommer dö, men arvegodset hon fått med sig har hon kvar. Brunos kontrollnät dras åt allt hårdare runt Minna och relationen blir allt mer ohållbar, men orkar hon mista både sin mamma och sin partner på samma gång?
Berättelsen handlar om det stora och det plågsamma i att älska. Den handlar om mod och att övervinna sig själv. Om att ge upp, att välja och att växa.
Innehållsförteckning
Kapitel ett 1
Kapitel två 12
Kapitel tre 28
Kapitel X 45
Nytt kapitel? 49
Ett senare kapitel 60
Kapitel ett
Cirka tolv sidor in i manuset. Bruno och Minna träffas på en bokrelease, och har tillbringat hela kvällen i intensivt samtal med varandra, sittande ensamma vid ett bord utomhus.
Till slut tar kylan överhanden och vi går in. De flesta har redan gett sig av visar det sig och de som är kvar har samlats runt ett bord i mitten av rummet. Det är fyllt av blommor, flaskor i vackra inslagningar och halvdruckna glas. Vi slår oss ner bredvid varandra, alldeles för tätt. Jag trycker min vad mot Brunos och han håller kvar sitt ben mot mitt. Rösten blir lite för hög och gesterna yviga men jag behöver inte bry mig om det nu, det lär jag inte vara ensam om vid det här laget. Min röst är skrovlig av allt rökat och alla mina skratt slutar med att jag hostar. Det går inte att låta bli att luta axeln mot Brunos arm när jag pratar, hela tiden hamnar den bara där. De tittar på oss, visst gör de väl det. Vi är alldeles för muntra för att inte väcka nyfikenhet, säkert spekulationer. Gunilla sitter mitt emot mig och nu möter jag hennes blick som det självklaraste i världen. Erik ger mig ett långt ögonkast och ler klurigt över bordet.
Någon börjar kolla busstider och plötsligt är alla på väg. Erik och Gunilla bor bara ett kvarter från pizzerian, och ett par av deras vänner övernattar hos dem.
– Jag får åka ut till jobbet och sova där nu när jag inte kan ta bilen hem.
Jag har ingen aning om hur man tar sig dit.
Bruno rufsar sig i håret.
Gunilla förklarar hur han ska åka och var han ska byta till pendeltåg och ger honom sitt SL-kort. Jag kommer bli ensam på min buss. Brunos buss går strax efter, men från en annan gata. Det här är alltså vårt sista ögonblick tillsammans. Jag kramar dem alla hejdå.
– Du, kan jag få en sista cigg av dig?
Bruno räcker mig en. Jag fortsätter hålla fram handen och han halar upp sin tändare ur fickan.
– Tack alla för en jättehärlig kväll, det har varit så fint på alla sätt. Tack Erik, tack för att jag fick komma. Vi hörs!
Jag lyfter handen i en vinkning och skyndar ut genom dörren. Det har börjat småregna. Jag går långsamt uppåt backen för att inte försvinna bakom hushörnet för tidigt. Snart hörs Brunos röst neråt gatan.
– Men hallå, du tog min tändare!
– Ja, det gjorde jag, skrattar jag.
Jag väntar tills Bruno kommit ikapp och lämnar över cigaretten till honom, vi fortsätter tillsammans. Jag stannar upp, lutar mig fram och trycker en puss på hans mun. Stora, varma läppar möter mina.
– Nämen–
– Men det visste du ju, så har det ju varit hela kvällen.
Jag skrattar, han är söt i sin förvirring och plötsliga tafatthet.
– Ja, jo, men jag visste inte–
Jag tar ett steg närmare, tystar hans mun och tvivel med en kyss. Hans läppar öppnar sig genast för mina och släpper in min tunga. Han är
överraskande mjuk och följsam. Jag sluter ögonen, tar ett fång om hans hår och drar hans ansikte ännu närmare. Hela kroppen följer med i det fuktiga mötet och en värme slår ut mellan mina lår. Kyssen är oändlig och en retsam otillräcklighet. Vi står inte långt från pizzerian och de andra kommer ut när som helst.
– Kom, vi går undan lite.
Jag drar oss vidare uppåt gatan.
När vi kommit runt hörnet stannar vi igen. Jag lägger huvudet på sned för att nå längre in i hans mun. Inuti dansar kroppen. Så lyser bussens lyktor upp kvällsskymningen omkring oss.
– Ska du åka hem ensam ikväll? dristar sig Bruno att fråga.
– Jag vet faktiskt inte, jag har ingen aning.
Mitt pekfinger åker upp på nästippen, jag trycker in den och den fjädrar tillbaka som en liten gummitott. Frågan har rört sig hos mig också men hur ska det gå att veta? Det är verkligen inte vad jag tänkt mig. Inte, inte alls.
Ligga avklädd och naken intill Brunos väldiga kropp, omsluten av hans bringa och somna med hans skägg kittlande mot min tunna axel. Det hisnar i magen. Jag är fullständigt trygg. Bruno skulle inte göra någonting som jag inte är helt med på. Ingenting hotar mig. Det är inte det. Det känns bara så stort. Mäktar jag leva mig igenom allting utan att försöka fly undan på något vis? Ska vi älska med varandra vill jag kunna öppna mig och vara i mitt naknaste jag. Skulle Bruno förmå att ta emot mig när jag är i hela min styrka och hela min sårbarhet? Jag vill vara en naken människa tillsammans med Bruno, inte en naken kropp.
– Jag vill jättegärna fortsätta vara med dig, jag vill inte alls att kvällen ska ta slut än. Men jag vet inte om jag vill att du följer med hem. Det känns så nära. Även om barnen är hos sin pappa nu så är det vårt hem tillsammans och jag vet inte om jag vill släppa in dig där. Om jag kan ha dig i min säng.
Det var bara det sista som blev riktigt sant.
– Javisst, jag förstår, svarar Bruno, och det känns som han gör det.
Bussen har fällt ut sina dörrar, någon stiger på, någon stiger av. Att fortsätta berusningen på en bar är uteslutet, jag vill inte späda ut vår samvaro.
– Följ med till Slussen så kan vi se vad vi gör, kanske vi hittar något mysigt litet hotell istället, och så delar vi på det, fortsätter jag hastigt så att
han inte ska tro att jag utgår från att han ska stå för allt. Fingret hamnar på näsan igen.
Ta in på hotell – hur desperat lät inte det. Som om knulla är det enda jag vill. Jag vill ju bara ha honom kvar i min närhet, bada i hans kraftfält, bara vara vi två. Bruno svarar något, det är lite otydligt vad men det är i vart fall inte nej, och bussens dörrar står öppna och chauffören tittar ut på oss på den mörknande trottoaren, så vi kliver in i ljuset och plötsligt är vi på väg tillsammans.
Vi går av vid Karl XII torg. Grand Hôtel bröstar sig med sin veranda på andra sidan vattnet. Bortom det ligger Lydmar, bakom oss Café Opera.
– Äsch, det här blev helt fel kvarter.
Varken vädret eller skorna inbjuder till någon längre promenad. Jag börjar gå på måfå, ser mig omkring. Där borta börjar shoppinggatorna, åt andra hållet diplomatkvarteren, och så bankbyggnaderna, kyrkan, operan.
Bruno hejdar våra steg.
– Nej, det känns inte rätt, det är inte så här jag vill fortsätta kvällen med dig. Då står jag hellre över.
Jag står och kramar hans hand. Regnet ligger som en sval slöja över kroppen. Om Bruno följer med hem kommer ingen av oss förmå att sova i varsin säng. Samtidigt är det omöjligt att släppa hans hand, kliva ur hans värme och gå ner i tunnelbanans hårdblanka ljus. Han lägger armen om min rygg och vänder ansiktet in i mitt hår och ger mig en lång puss i tinningen. En bit fram invid trottoaren står en gul taxi med upplyst kupé. Innan jag tänkt klart säger jag:
– Eller, ska vi åka hem till mig i alla fall?
Fingret åker upp på näsan i pausen som blir.
– Vill du verkligen det?
Jag lyssnar inåt kroppen för att höra om någon del av mig vill en annan riktning.
– Det känns bra. Vi gör så.
– Är det säkert? Vi måste inte.
Jag kramar hans hand hårdare och börjar gå mot bilen.
– Kom, säger jag och pussar honom på kinden.
Bruno får inte någon rundvisning i lägenheten när vi kommer upp. Vi har förmodligen inte har vi inte samma smak och jag vill inte att han ska känna sig nödgad att berömma saker han inte uppskattar. Framför allt vill jag inte bli tolkad genom hur jag bor och lever. Han ska inte få någon genväg till mig, ingen fusklapp. Eller kunna skapa sig förutfattade meningar och dra
förhastade slutsatser. Det är med mig Bruno ska vara. Bara vi två så nakna som vi någonsin törs bli. Han kanske vill ha något att dricka, är han hungrig?
Nej, inte låta mer alkohol komma mellan oss nu. Jag letar fram förpackningen med extratandborstar, väljer ut den gröna och visar Bruno in i badrummet.
Han ligger redan i min säng när jag kommer in i sovrummet, avklädd till kalsongerna. Hans kropp är stor och vit i det bleka ljuset från gatlyktorna. De ger rummet ett dovt ljus, tillräckligt starkt för att vi ska se varandra. Hans mage välver sig ut över madrassen och kurvorna i midjan höjer sig ovanför den. Han ser närmast kvinnlig ut med sitt lockiga hår som hänger ner över handen han stöder huvudet i, medan han kisar mot mig. Jag vågar inte betrakta honom mer än ett ögonblick, börjar klä av mig med ansiktet dolt bakom håret som faller ner framför mig. Jag väljer att inte känna mig iakttagen, fastän han säkerligen tittar på mig. Snabbt och enkelt klär jag av mig utan att dra ut på det. Efter en halvsekunds tvekan drar jag av mig trosorna och slinker ner på det lediga utrymmet invid Brunos famn. Lägger armarna om hans hals och drar mig tätt intill honom, borrar in mig i den
kryddiga doften av after shave och cigarettrök. Jag söker hans läppar med mina och slappnar av när tungorna möter varandra. Hans hud är het.
– Vilken kroppstemperatur har du egentligen?
– Jag vet inte, ler han och kysser mig igen.
Hans händer känner sig fram genom min kropp. Blandningen av mjuk smekning och fast kramande varierar allteftersom hans händer rör sig mellan olika kroppsdelar. Hur kan han så på millimetern göra det som skapar allra störst njutning i varje enskild stund? Skulle jag själv dirigerat honom skulle det inte blivit hälften så skönt. Det är som han känner min kropp inifrån, att han kan registrera hur varje beröring känns inuti mig. Min kropp sträcker sig ut i alla riktningar och jag tillåter mig att slappna av in i det innersta. Lusten växer varmt inuti mig. Den sprider sig ut i lemmar och underliv, som börjar pirra och vill röra sig mot honom.
– Den här kroppen har gett liv, du har en mammamage.
Han kysser den.
– Hur då mammamage?
– Den blir rund på ett alldeles särskilt sätt.
Vi smeker min mage tillsammans och låter fingrarna vandra in i
varandras och glida isär igen. Bruno söker sig vidare och landar med huvudet mellan mina ben. Jag låter dem falla isär och sluter ögonen. Hans tunga är lika mjuk och varm där. Jag ler när jag känner hans lena skägg smeka nedersta delen av mina skinkor. Hans lekfulla tunga får mig att hissa upp höfterna för att möta honom ännu närmare. Ömsom vill jag dränka hela honom i mitt underliv, ömsom känner jag mig som en gudagåva i hans händer. Mina flämtningar blir små skratt, jag är redan på tröskeln till att komma. Han börjar undersöka mitt underliv med sina fingertoppar. Hans fingrar leker över mig men lämnar min sprängande klitoris orörd i mitten.
Fingertopparna trycker sig allt närmare och jag kan känna förvågorna av vad som kommer. Jag försöker lugna mig och inte forcera fram kulmen utan bara skölja med i den rundtur han bjuder mig i min kropp. Långsamt vrider jag huvudet från sida till sida medan jag bemödar mig att stilla mig och stanna kvar i varje smekning, varje eldbrännande beröring. Hans varsamma, nyfikna fingrar läser mina rörelser, möter mig där jag vill bli mött och stannar upp när jag tar ett djupt andetag för att samla mig och ta ny sats. Jag böjer upp
huvudet och betraktar det grå hårsvallet mellan mina lår, pannan och de halvslutna ögonen. Värmen inom mig växer och tar mig långt utanför min kropp. Jag vill lyfta upp Brunos ansikte, kyssa det och berätta att jag älskar.
Älskar honom.
Orden alldeles för stora, för omedelbara och omöjliga. Istället kramar jag Brunos hår med båda mina händer och viskar hans namn, igen och igen och igen, så att det blir som en bro mellan oss där min kärlek kan vandra in till honom.
Mjukt och långsamt för han in ett av sina tjocka fingrar inuti mig medan han sneglar upp mot mitt ansikte. Jag kniper ihop ögonen och biter samman käkarna för att inte skrika när han vickar mot mina inre väggar samtidigt som han fortsätter blöta mig med sin tunga. Jag kvider och vrider mig otåligt under hans ansikte. Det är millimetrar kvar. Allt snabbare låter han fingret vibrera inuti mig medan han sträcker sig efter mitt bröst med den andra handen. Han kramar det mjukt och rullar min bröstvårta mellan sina
fingertoppar. Njutningen rör sig mellan intensiv och plågsam och jag kan inte stanna kvar längre. Jag lossar locket i strupen och låter alla ljud komma ut, kvidanden och stönanden och skrik tillsammans. Min kropp vecklar ut sig i hela sin kraft under Brunos mun och fingrar, och jag låter mig komma i hans händer.
Några ögonblick senare landar jag tillbaka i sängen, känner hans heta andedräkt mot mitt underliv. Det är mycket våtare än nyss. Inte har jag väl råkat spruta honom i ansiktet? Det är misstänkt blött. Har han märkt det? Han verkar i alla fall inte besvärad av det. Hans lockiga huvud vänder sig upp mot mig:
– Du smakar gott, säger han med djup röst.
– Det smakar gott i hela kroppen.
Jag tar hans händer och drar honom upp mot mig. Värmen bultar i kroppen när jag omfamnar honom. Ömsint kysser jag hans läppar, de smakar syrligt.
– Tack, viskar jag i hans öra.
Vi ligger bredvid varandra och andas varandras närvaro, mitt huvud på hans arm. Jag stödjer mig upp på armbågen för att se på honom och han tar tag i mig så att min kropp glider upp ovanpå honom. Hans stånd trycker mot min stjärt och jag svankar lätt så att hans lem långsamt skjuter in. Jag drar djupt efter andan när han glider hela vägen in i mig. Tungt sjunker jag ner mot hans skrev, jag sitter som i ett städ mellan hans mage och lår. Med mina händer målar jag kärlek över hans bröst medan mitt bäcken stillsamt börjar röra sig upp och ner över honom. Hans kropp sluter sig som gjuten runt min rumpa och underliv. Det känns som att jag knappt har börjat röra mig förrän jag är på väg igen. Det blir en elektrisk orgasm den här gången känner jag, en sådan som slår blixtar genom hela kroppen och får mig att skrika in i himlen.
Jag har bara sekunder kvar när han långsamt stillnar. Han har plötsligt mjuknat. Sina ögon har han fortfarande fastgjutna i mina. Han håller mina överarmar i sina händer och drar mitt ansikte mot mig.
– Minna, Minna, viskar han.
Jag kantrar över på sidan bredvid honom. Med ögonen slutna försöker jag få tillbaka lugnet i min kropp. Vågor av värme gungar genom och ut ur mig. Men snart är han över mig igen och kysser och smeker mig till ännu en orgasm, full av fnitter och skratt. Stilla ligger jag i efterdyningarna och fingrar med hans hår. Kroppen blir tung och dåsig. Jag lägger mig med ryggen mot Brunos bringa. Hans andetag kittlar i nacken, handen kramar mitt bröst. Jag känner mig precis så liten som jag föreställt mig intill honom. Så här liten har jag inte varit sen jag var liten på riktigt. Det känns inte minsta hotfullt, bara gosigt.
Jag befinner mig långt, långt borta när det plötsligt brakar till strax bakom örat. Min kropp slits ut ur sömnen. Det är Bruno som snarkar. Jag försöker bända på den tunga kroppen. Snart förstår Bruno, i sömn eller halvvaka, och vänder sig åt andra hållet. Jag kryper tätt intill, sticker in näsan i de mjuka lockarna och somnar om.
Jag vaknar av att det kittlar över näsryggen. Det är Bruno som smeker min näsa uppifrån och ner.
– God morgon, säger han med ett stort leende. Förlåt att jag väcker dig.
Han ser inte särskilt skuldmedveten ut.
– Är det morgon?
Väckarklockan på nattduksbordet bakom honom står på sex, mitt-i- natten-morgon är det. Han har halvstånd och jag låter handen följa hans organ uppifrån och ner och upp igen. Den är väldigt kort. Jag hejdar mig i min rörelse. Tycker han att det är besvärligt att jag känner hur kort den är? Jag låter handen smeka sig upp över hans bröst en stund. Nej, han verkar inte bekymrad. Handen vänder tillbaka och den här gången är jag stadigare i rörelsen. Jag följer hans stånd neråt tills jag möter hans kropp med
handloven, men lemmen tar inte slut där. Jag kan fortsätta dra min hand neråt, in i hans hull och där finns resten av längden. Jag fnittrar till och låter handen
borra sig ner i hans skrev, gång på gång. Det är mjukt och varmt på utsidan av min hand och hårt och varmt inuti den, och jag tycker om det. Jag våtnar mer och mer, och vänder mig om med rumpan mot Bruno. Han skjuter sig in, trycker sig hårdare mot mig och kommer ännu längre in. Min kropp ligger helt stilla, ändå kan jag känna hur den möter honom i dansande rörelser. Med sin ena hand kramar han min axel, höften med den andra. Han håller mig så i ett så fint grepp, så starkt. Som en dunkudde skakar han mig och jag älskar att vara så lätt i hans händer. Det går allt snabbare och jag följer honom i hans tempo. Hans djupa andetag får klang och ljud och jag känner hur han tar sats inifrån samtidigt som han drar sig hårdare och snabbare in och ut ur mig.
Pirrande ilningar löper längs ryggraden när hans stegringar fortplantas in i mig, mina kvidanden och hans stön flätas samman. Att få ta emot honom. Jag håller armarna om madrassen och pressar mig allt hårdare bakåt mot hans skrev. Bruno andas tungt, slutar gunga mig fram och tillbaka och skjuter hela sin tyngd mot mitt underliv i en lång utdragen skälvning. Flämtande och leende ligger jag blixtrande stilla, väntar på att den lena, ljumma sperman ska rinna ut och smeka mitt underliv och skinkor.
Jag trycker mig ännu djupare in i Brunos varma framsida, en sista liten stund medan jag känner vätskan rinna mellan låren mot madrassen. Långsamt drar jag in den mulliga doften av jord och fuktig mossa.
Morgonljuset sprider sig genom kaffedoften som tar sig ut i lägenheten. Vi dricker var sin kopp på balkongen, i värmen av solen och i vindens svalka. Vi ler över koppkanten, drar det blåsande håret ur ögonen och låter fåglarna prata.
Jag följer Bruno ner till spårvagnen. Det är märkligt att gå bredvid honom på hemmagatan. Det känns som om människorna vi passerar mycket, mycket diskret vänder på huvudena och tänker: Oj, så omaka de är! Eller: Så omaka han är. Jag tar hans hand så att ingen ska betvivla att vi är tillsammans på just det viset som man annars bara misstänker, men inte säkert kan veta.
– Kan jag möjligen kunna få ditt telefonnummer? Om du kan tänka dig att träffas något mer...
Jag tittar upp på Bruno. Frågar han av ren artighet, för att visa att han inte tar något för givet? Det som uppfyller mig skulle inte existera om vi inte delade det. Att ägna de sista minuterna till att lägga till kontakter i telefonerna är slöseri.
– Jag letar reda på ditt nummer, du har väl inte hemligt?
Snart står vi på perrongen. Spårvagnen kommer alltför snabbt, vi låter den passera. Det ger oss ytterligare sex minuter av kramar.
Kapitel två
Två dagar går, sen skriver jag en hälsning. Bruno svarar genast:
Jag satt i garaget idag och tänkte på dig bak på hojen med dina armar om mig och vinden smekande i ansiktet. Snart nog kom jag på att jag miste körkortet på vägen upp ju
Har också tänkt på att åka hoj tillsammans. Och så har jag haft bekymmer med att du är du och jag är jag och det går inte ihop. Och så har jag försökt sluta tänka så mycket och njuta av det som känns roligt.
Blir du rädd?
Nej inte rädd. Eller inte rädd för dig, absolut inte.
Jag menar inte för mig
Rädd för att det blir krångligt. Jag har haft så fantastiskt mycket krångel av alla vi slag, både i parrelation och i min familj och på jobbet och allt, och jag orkar bara inte. Vill bara ha det enkelt och få vila och andas och återhämta mig.
Det får du men du satte ett djup spår i mig Vart det krångligt nu?
Utanför fönstret vilar den väldiga lönnen i sin mörkt bruna barkdräkt. På buskar och björkar trängs ivriga blad inuti sina knopphöljen och undrar om våren blivit tillräckligt varm. Är risken för köldgrader verkligen över? Genom sina blad hämtar trädet in solljus och omvandlar det till socker, det livselixir som gör att trädet klarar att stå månad efter månad i köldgrader utan att cellerna sprängs sönder av kylan. En enda förivrad chansning av de otåliga bladen i den lockande, lekande vårsolen innebär döden för hela trädet. Bladen bänder utåt, höljena håller dem samman.
Jag väljer att inte fundera så mycket utan att vara i det som är. Behöver ju i vart fall inte krångla till det innan det är nåt krångel (fast bara det att du
och Erik är vänner och det finns en risk att han får vetskap om detta gör det krångligt).
Kanske en dum fråga just nu men ses vi igen?
Tok! Varför skulle det vara en dum fråga?
Jag har väl lite svårt att förstå om någon kan tycka om mig har liksom blivit lite blåst på mina känslor allt för ofta. Jag förstår din sits och vill inte tränga mig på eller likna någon typ av stalker bara det att det kändes så naturligt med dig
Klart vi ses igen! Eller för att vara på den säkra sidan: Idag är jag säker på att vi ses igen. Det går ju aldrig att veta vad som händer och sker med allt.
Inte på några villkor ska det här få bli något. Det kommer jag aldrig låta ske, inte något så osäkert och dramatiskt, känslostarkt, ohanterligt, förödande en gång till. Så tre dagar senare vågar jag bjuda hem mig till Bruno. Bara högst preliminärt. Tisdag eller onsdag nästa vecka kanske. Möjligen. Det går att ändra.
sysselsätter mig med saker som tvätt städa och det enda som händer är att det blir ett virr varr av saker får liksom inget gjort. ditt avtryck i min tillvaro har satt spår som gör mig yr av berusning . längtar efter din röst ditt leende ditt skratt din åtrå ja hela dig längtar jag efter att få hålla i min hand känna din värme se dig djupt in i ögonen och bara vara stilla, tystnaden kan säga mer än en hel roman.
Sista meningen får jag mig att skratta. Vilken tystnad tänker han på? Tyst blev det inte ens när vi somnade, med Brunos snarkningar som mullrade som ett ändlöst rullande godståg genom natten.
jag tycker att vi känt varandra i en evighet men ändå så vet jag så lite om dig och vill komma dig närmare nästan bo i din kropp, jag vet inte men tror att det kallas kärlek rätta mig om jag har fel. puss på hela dig!
Jag vaknar av att allt är fel, fastän solen står på utanför fönstret och fåglarna ropar godmorgon kors och tvärs till varandra och alla som vill lyssna.
Kroppen är tung som en fastrostad hjulaxel, i huden en oro som om den blivit bränd av solen. Det smakar salt, snoret flyter från näsan ner mot överläppen.
Ett stramt grepp kniper ihop lungorna, varje andetag värker. Långsamt kliver jag upp. Några droppar faller från näsan ner på låret när jag reser mig, de är kalla och får huden att knottra sig.
En kopp te och en toarulle, ner i sängen igen. Små, små andetag, som ett spädbarns, för att inte reta upp hostan. Jag prövar att dra i mig lite mer luft men lungorna vrider sig i ursinniga, hackande kramper som tränger tårar ur ögonen. Kvidande lutar jag huvudet tillbaka mot kudden och blundar.
Golvet bredvid sängen blir snabbt fullt av papper. En hel toarulle på ett dygn.
Genom bihålorna kan jag följa blodets sprängande stötar. Det susar i öronen, febern hettar i huvudet. Kanske är det därför jag berättar för Bruno vad som har hänt. Vad som skedde redan den där kvällen för tio dagar sedan, fastän det inte borde vara möjligt. Det går inte att tro på. Men nu orkar hjärnan inte längre låtsas om något annat än det som faktiskt är. Hettan i min kropp, den som fyller upp hela huvudet och värmer skallbenet inifrån, bränner ut i fingertopparna och jag skriver till Bruno:
Jag älskar dig!
Fingrarna darrar och hjärtat far runt. Svaret dröjer inte.
du är som en ros i tistel dalen du lyser upp din omgivning du får mej att känna mig glad och framför allt jag känner en sådan energi att jag kan lyfta hela världen på mina bamse armar, du är min dunderhonug
Det växer i bröstet, ett ljudlöst, jäsande, bubblande jubel och allting trängs undan.
Ja, jag vill vara din dunderhonung!
Jag stoppar undan telefonen och går ut i köket och sätter på tevatten, lyfter ner burkarna med timjan och kamomill. Ansiktet känns ansträngt och svullet och ansträngt. Jag vrider på kranen och låter strålen bli svalt ljummen. Gång på gång sköljer jag ansiktet i det vilsamma vattnet. Hela kroppen är klibbig, en dusch skulle jag behöva. Med foten sopar jag ihop snorpapprena till en
hög och kryper tillbaka under täcket. Nacken ömmar mot kuddarna. Jag lyfter fram den mjukaste av dem och fluffar upp den. Bruno har skrivit igen.
sitter här och funderar just nu hur enkelt allt egentligen är när man möter någon som förstår. det är få förunnat att tala samma språk trots att vi bor i samma land . kramar dig på avstånd just nu hoppas du känner min värme i din kropp och att det gör dig lite friskare och piggare. kyssar till dig älskade kvinna
Febern går ner och snoren tjocknar så att jag kan ha kontroll över hur snuvan rinner. Frisk är jag väl inte, men inte så farligt sjuk längre. Tillräckligt frisk, bestämmer jag mig för och slår Brunos nummer. Rösten ivrar beröm.
Bruno har högtryckstvättat altanen och oljat in den och rensat rabatterna vid ingången.
– Carl var över igår, Oj, vad fint du har det pappa, sa han. Jo du, pappa kan allt ibland han med.
Ovanpå det har han gjort rent kylskåpet och skurat nästan alla golven i hela huset.
– Bättre lite skit i hörnen än ett rent helvete.
Jovisst, om det nu inte finns fler alternativ.
Krafterna tunnas ut medan vi pratar och redan efter en trekvart avslutar jag.
Nu behöver jag bara få sova, sova bort det sista onda. Det bränner över ögongloberna när jag sluter ögonlocken. Bara långsamt tonar smärtan bort.
Det plingar till i telefonen. Samma såriga svidande när jag öppnar ögonen igen.
Skulle vilja sätta den känslan jag har i kroppen just nu på pränt så att världen fick veta hur vacker du är både i ord och bildframför allt din skäl.
Jag masar mig upp till halvsittande mot kuddarna.
Jag hör att det blir bra att vi ses imorgon så du får påminna dig om att jag är en vanlig liten människa av kött och blod.
En gudomlig människa
eller en gudomligt vacker människa
Ja, det är vi nog alla egentligen. Och vi kan välja att bejaka det och ta fram det eller inte.
Ibland måste man få hjälp bara, men du har helt rätt. Ingen föds elak ful eller dum .
Jag sjunker ner under täcket. Inte tänker jag då ge mig in i något, det är alldeles för tidigt. Det är bara veckor kvar tills Roger och jag säljer torpet.
Äntligen bli fri och min egen igen. Värna om mig, hitta tillbaka kraften, finna tillit till vad jag själv kan och klarar av. Leva mig själv. Sen kan jag se mig om efter sällskap, först då kan jag träffa den jag verkligen önskar. Nästa gång välja medvetet och klarsynt, en sund relation där jag växer och blomstrar. En vuxen människa som finns kvar även när vinden blåser, en man som själv bidrar till att lösa saker och för relationen framåt. Inte en rädd, övergiven pojk i en försummad manskropp. Roger har lärt mig allt om vad jag inte behöver och vill ha. Aldrig att jag skulle kunna bli tillsammans med Bruno. Rena vansinnet.
Jag bläddrar fram haremsbyxorna i garderoben. Den intensiva färgen så underbart turkos att jag vill smaka på den, den sinnliga känslan när tyget smeker sig över låren när jag rör mig. Men de är ju speciella. Kanske jeans?
Nej, inte ska jag anpassa mig in i något för Brunos skull, det är ju de här jag vill ha. Det är mig han ska träffa, inte någon annan. Jag sminkar mig inte. Det är så här jag är, och min utstrålning ger det skimmer som behövs åt det utseende jag har.
Bruno behövde åka in till jobbet för att prata med sin chef och där ska jag hämta upp honom. Vilken tid, undrar jag och han svarar att chefen just gått på lunch. Jag frågar vad det betyder rent konkret.
att jag älskar dig!
Jag skrattar.
Och vilket klockslag tror du att du älskar mig i Södertälje? Så jag vet om det är idé att sätta på en kopp kaffe först?
dygnets alla timmar
Bruno skulle nog gilla den där maffiga chokladkakan jag har kvar i frysen.
Jag packar ned den i ryggsäcken, tar Athena under armen och går ner till bilen. En pirrande osalighet dansar i kroppen, som vore jag nervös. Jag är ju trygg med allt. Nog kommer Bruno älska mig den här gången med och känna samma attraktion som förut. Med vår stora åldersskillnad skulle han kunna stoltsera med mig om han ville. Men allt det där vackra jag såg hos Bruno, fanns det verkligen, eller såg jag det bara för att jag var så sprudlande glad den där kvällen? Vad gör jag om min blick har förändrats, om han har blivit en vanlig gammal grågubbe, astjock och fårad, på de här veckorna? Med en resa på 20 mil enkel väg är det knappast bara en fikadate jag bjudit in mig till.
En blick i backspegeln och jag vrider om nyckeln. Jag kommer ändå inte ändra mig nu. Athena reser sig upp och protesterar, pressar framtassarna mot passagerarrutan och tittar ut med sträckt hals.
– Såja gumman, du vet att det går bra att åka bil, varför ska du hålla på och jama för?
Katten tystnar efter någon kilometer och lägger sig tillrätta på
instrumentbrädan, håller koll på den mötande trafiken tills ögonen sjunker ihop och hon somnar.
Om allt bara känns konstigt och fel hemma hos Bruno, om han vill allt och jag inget? Jag sträcker mig fram och kliar Athena bakom örat. Ska jag
tacka för kaffet och åka hela vägen hem igen med mitt kattskrälle? Jag knäpper på radion och accelererar upp på motorvägen.
Bruno skulle stå vid brevlådan intill macken. Jag spejar men ser vare sig låda eller karl, gör en u-sväng på asfaltsplanen och bilen hamnar på snedden mellan två platser. Hoppas inte Bruno får syn på fulparkeringen. Jodå, det har han redan gjort, där kommer han. Jag öppnar dörren och kliver ut, han har en mellanblå långärmad tröja och en svart väst i funktionsmaterial med företagets logga på. Det är något som ser annorlunda ut, magens rundning framträder tydligare. Men hela han är ett enda stort lurvigt leende, och det lugnar lite. Vi omfamnar varandra, magens varma bula mellan oss. Hans kyss smakar nyrökt.
Han drar upp ärmen.
– Titta vad jag har skaffat, det är en pulsklocka. Jag tänkte jag skulle ha på mig den idag för att se hur mycket pulsen går upp när jag kysser dig.
Han trycker på någon osynlig knapp på sidan av klockan.
– Ser du, 123 visar den. Det brukar ligga runt 90. Vad du gör med mig, Minna!
Mitt hjärta gör också en mängd extraslag, men det skulle jag aldrig säga.
Vi rullar ut från macken. Vårgröna fält sträcker ut sig på bägge sidor.
– Där Minna, där sköt de mig. Mitt i prick!
Bruno pekar upp mot en viadukt.
– Där stod polisen som sköt mig. Jag var tveksam om jag verkligen skulle gå på den där bokreleasen. För Eriks skull ville jag visa mig där, men jag är inte så mycket för kulturevenemang egentligen och hade ingen riktig lust på det hela. Men så hörde en jobbarkompis av sig och han lyckades övertala mig. Han sa att vi kunde ses hemma hos honom och gå dit
tillsammans. Så jag fick väldigt brått in i duschen och iväg. Då gick det lite för snabbt och så stod polisen där med sin laserpistol.
– Hur mycket för fort körde du?
– Det gick i över 160. Vet du, och det är jag verkligt stolt över, jag var inte ett dugg upprörd, inte ett argt ord sa jag. Jag var helt coollugn när de tog kortet, jag protesterade inte, sa inte ett ord om det. Du gör ju bara ditt jobb, sa jag till honom. Jag önskade polisen till och med en bra dag och log när jag körde därifrån. Du skulle sett minen på honom. Det hade de nog aldrig varit med om förut. Folk brukar bara skälla och skylla ifrån sig. Men jag var helt lugn, fullständigt lugn hela tiden. De kan ju inte rå för att de måste ge mig böter. Det är ju deras jobb. Det sa jag åt honom. De gör sitt jobb, jag gör mitt.
– Hur länge blir du utan kortet?
– Här nere i rondellen blir det höger.
Rondellen dyker upp mitt i skogen, och för samman två olika riksvägar.
Här har jag aldrig kört förut.
– Två, tre månader gissar jag att de behåller det. Jag har lagt undan lite pengar, det sparkapitalet får jag använda nu. Ett par månadslöner har jag, men det kommer gå åt alltihop.
– Å andra sidan har du inga kostnader för pendlingsresorna, de måste ju kosta en hel del. Inte behöver du äta lunch ute varje dag heller. Du kommer kunna leva mycket billigare nu än när du jobbar.
– Nej, det blir ändå inte mycket över, ser du.
– Varför inte?
– Det är lån jag har som tar det mesta.
– Är det på huset?
– Det och kreditkortsskulder.
– Vad är det du har lånat till?
– Det har varit det ena och det andra, pengar att leva på.
– Men du har ju en jättebra lön, det måste väl gå att leva väldigt gott på den?
– Huset har tömts tre gånger och jag har fått köpa allting nytt igen.
Möbler, köksgrejer, allt. Både barnens mamma och mina ex fick ta med sig vad de ville när de flyttade ut. Jag sa: ”Varsågod, ta det du vill ha, ta allt du behöver. Det spelar ingen roll om det är tomt här när du är klar.” Sen for jag iväg medan de flyttade ut. Jag är hellre generös än att hålla på och bråka. Vad vinner man på det?
Vi åker förbi ekbackar och stenhagar och en mängd ställen som Bruno har anknytning till eller minnen från. Han har köpt en bil där eller känner någon som bott i en av gårdarna eller vet något annat han kan berätta om det vi passerar. Jag tittar på åkrarna. De förbereder sig för vårbruket. Sträcker på sig och låter sin mylla värmas upp i solen, masserar liv i daggmaskar och småkryp. Bruno lägger handen på mitt lår. Hans beröring går rakt igenom byxornas slinkiga tyg. Det är samma Bruno som jag träffade för ett par veckor sen.
Vi parkerar vid ett hårt slitet radhus. Färgen flagar på garaget och ingen har sett om trädgården. Dynorna i utemöblerna är solblekta och fulla av
mögelprickar. Men rabatterna är mycket riktigt rensade. Där växer varken ogräs eller något annat. Den ena av dörrens två namnskyltar har fallit ner och ligger i gruset. Det är den med Brunos efternamn. Fruns namn sitter
fortfarande uppe. Bruno öppnar dörren och Athena smiter snabbt in, redan varse att det är någon annans revir hon rör sig på.
– Välkommen till Ekvägen!
Vi strosar genom rummen. Här inne är det skumt. Hade jag inte nyss kommit utifrån hade jag trott att vädret var mulet.
– Du verkar inte gilla att putsa fönster något vidare, retas jag.
– Nog finns det skojigare saker man kan ta sig för.
Altandörren är randig av kaffespill på både in- och utsidan. Jag kisar genom rutan.
– Det måste ha varit barnens mamma som putsade de här senast.
– Nehej, jag har visst putsat dem. Men nu var det ett litet tag sen ser du!
– Ett decennium eller så.
Bruno nyper tag i min stjärt som svar och jag pussar honom på kinden, smeker hans skäggvirvel. Han visar mig runt:
De nyskurade golven, ja förutom två av dem då (linoleummattorna är slitna och trasiga i skarvarna).
Den gigantiska whiskysamlingen och darttavlan i vardagsrummet (på väggen en tavla med en räv som dödar en and och en värmeljushållare som ser ut som ett fängelsegaller. ”Den där är snygg, den tycker jag om!”, utbrister Bruno när han ser att jag betraktar den. Jag säger inte att jag fastnat med blicken på ljusstaken för att jag funderade på om han satt upp den för att den var en present, för att han tycker den är fin eller bara i brist på något bättre).
Arbetsrummet med svarta och röda väggar och tavlan som ett av hans barn målat som liten, tunga kontorsmöbler i ek, arvegods från fadern. (i fönstret hänger en adventsstjärna, från vilken jul?).
Badrummet där Bruno klädde av sig naken för att duscha rent hela utrymmet innan jag skulle komma (badkaret har flera emaljskador, ett hål är tilltäppt med en skruv. Kommoden i vit folie och den brunblommiga
våttapeten kvider av årtiondens slitage).
Ska jag umgås med Bruno kan jag inte lägga vikt vid hur det ser ut omkring mig. Med lite inre processande kan jag klara det. Bruno spritter av stolthet över allt han visar mig och jag förstår det inte. Någon kärlek till det här huset som Bruno kallar sitt hem kan jag inte märka av, det blir svårare att stå ut med. Vart än jag vänder mig hör jag bristen på omsorg viska sina sorgemantran.
– Den här skinnsoffan köpte jag på Blocket helt nyligt. Vet du vad jag fick ge för den? Inte mer än två tusen. Ser du vad fin den är, kanonskick!
Han klappar med handen på det ljusbruna lädret på fåtöljen som hör till.
– Sliten hade den blivit också, så det var dags för en ny. Lite väl stor för det här rummet är den men jag var less på den förra. Jag gillade aldrig den där mörkgröna färgen.
Ett köksbord som Bruno fått ärva men inte har någon plats för har han kapat benen på och använder som soffbord. Det är mycket robust.
Matstolarna står längs vardagsrumsväggen, dem ska Carl ha när han hittat eget bo.
I sovrummet står en mindre dubbelsäng med tillhörande nattduksbord i eklaminat. Det är renbäddat med stora, orange Harley Davidson-emblem. Jo, nog ska jag väl kunna sova bra även i svarta lakan.
– Nu ska vi ha oss lite kaffe, nu när du har fått se huset, säger Bruno och vänder tillbaka ut i köket.
– Vid det här bordet satt barnen där de var små. Carl här på kortsidan och Sofia i soffan.
Matgruppen är målad i samma allmogeblå som väggarna.
– Vilken härlig blå färg, säger jag.
– Det var barnens mamma som valde färgen. Allt annat här inne gjorde jag, satte upp bröstpanelen och listerna.
Nog hade det gått att ta bort en nolla från Brunos konsumtionslån och ändå haft det mesta av pengarna kvar när sakerna till hemmet var köpta.
Vilka det nu var. Utöver sängmöblerna kan det inte ha varit mer än någon skohylla på sin höjd och tv:n med sina pelarhögtalare han köpt nya.
– Hur kan det ha gått åt så mycket som sex hundra tusen kronor till det här?
– Jag har gått ut och ätit en del också, det har inte varit roligt att sitta här ensam hemma i huset ska du veta efter allt som varit.
Även det borde hans lön räcka till tänker jag, men kommer inte med fler invändningar. Lite motorcykelgrejor och verktyg har han för all del också investerat i.
Vi vaknar av att fåglarna sjunger utanför eller av att någon rör sig så att kropparna blir varse varandra. Klockan är inte mer än fyra. Brunos andedräkt i nacken, hans väldiga mage mot min rygg, händerna som börjar röra sig över mig kramar lusten till liv.
Jag tassar efter honom ut i daggräset när han går ut för att pissa.
– Ska vi ta en promenad? frågar jag.
– Det kan vi göra.
Det har inte hunnit bli någon värme ute än och Bruno går efter en hoodie till mig. Den är svart med vita keltiska kors och en text som säger något om choppers som säkert ska vara respektingivande. Jag blir liten som en
tändsticka i den. Något om halsen behöver jag också. Bruno går in i ett annat rum och kommer tillbaka med en svart sidensjal med långa fransar.
– Var har du fått den ifrån?
– Jag vet inte.
– Den ser gammal ut. Har din mormor eller farmor haft den?
– Ingen aning.
Längs kanterna löper slingor i invävd rödbrun tråd. Jag vecklar ut sjalen i luften.
– Vilket otroligt mönster, ser du?
– Den är din, du kan behålla den, säger Bruno och strålar mot mig.
Gatorna ligger tomma, vi går hand i hand. Bruno berättar om alla ställen han bodde på när han var liten. Inget av husen står kvar, de har rivits i omgångar. Ett hus ägdes av kommunen och där fick de som inte hade någon annanstans att ta vägen bo. Bruno bodde där tillsammans med sin mamma efter att hon hade brutit upp från pappan. Vi går längs ån, den flyter stilla och högt gräs vajar längs kanterna. Solen har ännu inte nått den höjd där den kan glittra i vattenytan.
– Där, där brukade jag stå och fiska när jag smitit från skolan.
Han pekar mot en undanskymd krök av ån. Ett träd böjer sig sirligt över vattnet mot stranden mittemot. Ett vackert ställe att skolka på.
Vi har gått länge och stannar vid en bänk där solen skiner. Jag sätter mig i Brunos knä och låter hans värme ta sig in i min kropp.
– Du sa förut att det sällan går för dig, och aldrig tillsammans med en ny kvinna. Men både igår och nu på morgonen kom du. Hemma hos mig också.
– Det verkar vara annorlunda med dig.
– Varför då?
– Det vet jag inte.
– Är det för att du känner dig trygg med mig, att du känner dig tillräcklig och uppskattad för den du är?
– Så kan det nog vara.
En sädesärla slår sina bågar genom luften och landar en meter från vår bänk. Med huvudet höjt och stjärten i ett taktfast vickande spatserar hon emot oss.
– Jag tycker du är alldeles underbar, precis som du är. För att du är som du är.
Jag trycker en puss på Brunos breda näsa.
Vi strosar vidare och kommer till kyrkan där föräldrarna ligger begravda och säger att vi ska gå på gudstjänsten tillsammans imorgon. Där är skolan, Folkskola, står det med gyllene bokstäver på den vita putsade fasaden.
Därifrån blev han utkvitterad efter sjuan när magistern inte längre rådde med honom. Den stora grusplanen framför byggnaden där Bruno rullat runt i otaliga slagsmål. Jag kan se en kort, småmullig pojke med tjockt lockigt hår och kraftiga läppar, byxorna alltid för korta, nävarna gick och dammet yrde och det var näsblod och spruckna läppar och skrapade knän och han vann de där slagsmålen och mamman hade ett sjå med att laga de hål han kom hem med. Vi går genom gräset under den stora lönnkronan där han rökte för första gången.
– Då var jag elva.
Vi passerar gatstumpen där han körde sin leksakslastbil med
tändstickstimmer. Det var förstås långt tidigare. Det finns inte ett hörn av samhället som inte bär minnen av Brunos liv.
– Nu skulle det vara gott med kaffe, säger Bruno.
Vi fortsätter ner mot konditoriet där det doftar av nybakat bröd. Men dörren är låst och vi ser inte till någon genom fönstren. Med sammanflätade fingrar flanerar vi hemåt.
Klockan är sex när vi är tillbaka i huset. Bruno slår på kaffebryggaren, jag öppnar kylen och plockar fram chokladtårtan.
– Det är frågan om vi inte skulle ha någonting till kaffet, säger jag.
– Vi har ju tårtan?
– Något från din samling tänkte jag.
– Ska du ha sprit till frukost, kvinna!
– Nybryggt kaffe, chokladtårta med grädde och hallon. Det kräver ju sin avec.
Bruno lurvar ut i vardagsrummet och kommer tillbaka med en flaska calvados som han slår upp i generösa glas. Vi hugger in. Jag har blivit snörvlig av kylan där ute och stryker med handen under näsan. Bruno böjer sig fram och nyper tag med tummen och pekfingret i överkanten på min näsborre och smular undan något på golvet bredvid sig. Så självklart att det inte finns en möjlighet att bli generad, som vore det hans egen näsa. Jag tittar på mannen framför mig. Trygghet hela han.
– Det är kärlek, säger jag.
Jag böjer mig fram och pussar honom på munnen. Han tittar in i mina ögon och vi ler.
– Kaffe, tårta och calvados. Vi kan väl alltid ha såna här frukostar, Minna!
– Först ett härligt knull och en rejäl morgonpromenad i solen. Annars kan vi ju råka bli tjocka av all tårtan.
– Om det regnar då?
– Då blåser vi på molnen så de försvinner förstås.
Bruno skrattar, och jag med.
Kapitel tre
I inkorgen ligger ytterligare en e-post från mäklaren med nya anspråk från köparna. De hade först trott att alla inventarier skulle ingå i köpet och blev riktigt missnöjda när de fick höra att vissa saker inte skulle finnas kvar när de tog över torpet. Kvinnans attityd punkterade all vilja till generositet.
Det var inget som krävdes av oss, sa mäklaren, men Roger och jag åkte ändå ut och mötte upp köparna vid deras besiktning av huset, för att visa dem var hydroforen står och kantarellerna växer, hur de bäst tar hand om de såpade golven och vad som är vad i trädgården. De var mer fokuserade på det de inte fick. Mässingslampan med sin kupa i blåmålat porslin är som gjord för det gamla torparköket. Det tyckte även den här kvinnan.
– Vi kan inte lämna kvar lampan för den är min systers, sa jag. Jag har bara fått låna den av henne.
– Jag är gravid och har inte ork att springa på loppisar och leta en ny lampa, fräste kvinnan.
– Men lampan är ju inte ens min, jag kan omöjligt ge bort den.
– Inte har vi råd heller, vi lägger våra sista pengar nu när vi köper den här stugan av er.
Pyttsan, tänkte jag, med två heltidslöner är det klart ni har råd med en loppislampa. Det går att leva gott på mindre pengar än vad folk tror är nödvändigt bara för att överleva. Ekonomiamatörer!
Vi stod i köket och dividerade. Sak efter sak släppte Roger och jag ifrån oss, men den antika träbyttan invid järnspisen hade jag ärvt från pappa. Den kunde inte vara någon annans än min. Vi kom aldrig överens och mäklaren föreslog till slut att hon skulle fortsätta diskussionerna med oss båda senare.
Efter ytterligare ett par vändor med mäklaren släppte kvinnan kravet på lampan och vi kunde komma överens om en tid för kontraktsskrivning,
förutsatt att byttan fick stanna kvar i stugan. Nu skriver mäklaren att köparna har kommit på att de vill ha en ny eldragning i köket så att de kan koppla in en fullstor spis. Stackars Roger, han kommer säkert acceptera och göra jobbet. Jag får säga åt honom att han ska se till att begära betalt för det. Jag lämnar mejlkorgen och tar fram Brunos meddelande:
härliga kvinna du har gjort mig lyckligare än jag någonsin trott att jag kunde bli. så full av liv som jag känner mig nu men ändå så tom när du lämnat mig.
hoppas allt gått bra med din hem resa. vågar inte tänka på nästa möte, vill att det skulle vart igår och för alltid.
Meddelandet är längre men jag går tillbaka och läser om. Igår och för alltid.
Det var andra gången vi sågs, bortsett från handslaget i
övernattningsbaracken utanför Köpenhamn. Tom, av saknad, fem, sex timmar efter att vi kysstes farväl utanför hans hus. Jag vänder blicken mot
trädkronorna utanför. Den långsamma skymningen har smugit vidare. Det är rent mörker jag tittar ut i och från glasrutan blickar min ögon tillbaka in i mina.
Den här gången är listan på vad jag ska ha med mig ut till stugan tom. Katt, mat, vin och en fönsterskrapa är allt jag packar in i bilen.
Athena smiter ut så fort jag öppnar dörren. Jag kliver efter henne ut på det knastrande gruset. Solen är vänligt inställd till människor och växtlighet, den bjuder på värme. Det kommer bli sommar även i år. Förra vändan jag var här slammålade jag den sista lerväggen och satte punkt för åren av
plågsamma renoveringar och fientligt samarbete. Roger lyckades hålla oss kvar tillsammans när han gick loss på huset och rev bort ytskikt från någon vägg här och en annan där, bröt upp en del av golvet i ett rum och lossade på innertaket i ett annat. Bara för att se vad som fanns bakom, som han sa. Trots att vi kommit överens om att bara göra klart det vi redan satt igång, hålla oss till det nödvändiga för att kunna sälja så snart som möjligt. Borde jag ha förstått vilka sårade känslor han bar på, fastän han sa att det bästa för oss var
att vi gick skilda vägar? Kunde jag ha förutsett vart de kunde driva honom?
Det var mitt förslag att Roger skulle bo i stugan tills han hittat egen bostad.
Han mådde alltid bäst här ute, och lösningen var både smidig och ekonomiskt gynnsam för oss båda. Den hade i alla fall kunnat vara det, om Roger varit den rationella person han såg sig själv som. Om det som verkade vara ett ständigt lugn kom från en djup inre balans och inte från avsaknad av kontakt med både sitt eget inre och det som fanns utanför hans orubbliga, snäva cirkel. Boken jag gav honom, om att använda tankens kraft och inre resurser för att skapa en bättre tillvaro, med hörn vikta, mina understrykningar och utropstecken. Han läste den, berättade hanFantastiskt! Han tog till sig allt, berättade han, använde metoderna. Långt bättre än jag någonsin hoppats. Han använde teknikerna för att döda mig, berättade han, och allt det fina vi haft, för att bli fri och kunna gå vidare. För att förmå sig att döda behövde han hata. Det tog sin tid, han ägnade sig ihärdigt åt övningarna, men allt
fungerade precis som boken utlovade. ”Jag har det mycket enklare nu, det är så skönt. Du betyder ingenting. Jag har lyckats döda dig. Det finns ingenting kvar. Jag är fri.” Han tackade för boken, den hade överträffat hans
förväntningar. Vi fortsatte sätta upp spont, såga lister och måla i ytterligare två år.
Jag drar fingrarna över den lite vinda spegeldörren in till köket, den som jag skrapat med värmepistol och målat med linolja och tjära. Inte en enda rät vinkel finns det i stugan och varje list eller foder vi skulle ha dit fick vi formsåga på alla tre ledder.
Finjusterade med hyvel eller karvade med stämjärn och täljkniv. Jag blickar uppåt den smala, branta trappan. Hur jag stod här på knä till långt in på natten och skarvade och fogade för att försöka få trälisterna att följa trappans svängningar och ingenting dög. Visst kommer jag få igen pengarna jag lagt ut men vad timpenningen skulle bli för allt arbete, nej, det är inte värt att tänka på.
Magen kurrar till, jag skulle behöva få något i mig. Jag kliver in över den höga tröskeln till köket, nu slår jag aldrig huvudet i dörrposten ovanför. De såpaskurade furubrädorna blänker varmvita i solen. Hur vi grävde upp hela
grunden för hand inifrån när vi förstod att huset sjunkit på lermarken genom seklerna och ville få tillbaka ventilationen i torpargrunden. Barfota sprang jag upp och ner på golvreglarna och tömde jordhinkar i skottkärran innanför dörren och så huggormen som plötsligt låg där framför mig i halvdunklet, ihopringlad med huvudet höjt. Blanka svartögon och trådsmal spelande tunga.
Hur fick vi ut den? Antagligen lät vi den vara och såg till att se upp var vi satte fötterna. Roger hade skor förstås, kanske stövlar till och med efter det.
Jag brer en smörgås och sätter tänderna i den medan jag brer nästa.
Vävtapeterna vi rev ut, gipsskivor och plastfärger, allting tills vi kom in till nakna timmerstommen, den grågamla. Tätade med lindrev mellan stockarna, stod intill varandra i tjärdoften och petade in de toviga längderna med spackelspade och lyssnade på Band of Horses. Linullsisolering på det, pärlspont och linoljefärger. Kommer jag någon gång ha ett nytt ställe, då ska det vara så här, gediget och på riktigt, med kärlek inarbetat intill bara
timmerstommen.
Denna iver, denna glädje över allt som var, allt som blev och allt som skulle kunna bli. Alla sorters bärbuskar och egna körsbär och plommon, päron och äpplen skulle vi ha. Roger grävde ner dem på de kargaste ställen där inget annat ville växa. Av de fem fruktträden var det bara körsbäret som gav frukt under de här åren. Ett bär var fick vi.
Skulle Bruno hinna komma hit och ta sig tillbaka i kväll? Jag tar med mig smörgåsen och sätter mig på farstun med telefonen och börjar kolla tidtabeller. Även om avståndet inte är stort är det många byten. Jo, det kan fungera. Jag ringer upp.
– Bruno, jag vill så gärna visa dig min stuga. Det finns så mycket av mig här. Här har jag lagt all min tid, alla mina pengar och all min kärlek, för att skapa det finaste jag kan tänka mig. Allt jag drömt om finns här. Du har ju
sett lite bilder på stugan, men de säger ingenting egentligen. Jag skulle så gärna vilja att du kom hit och själv fick se allt. Innan det försvinner.
– Jag vill uppleva allt med dig, Minna. Det som betyder mycket för dig betyder mycket för mig också.
– Vad roligt, du anar inte vad glad jag blir! Men det blir inte så länge tyvärr, för det går inte att du stannar över. Stugan har varit Rogers och mitt kärleksprojekt och det skulle inte vara rätt vare sig mot honom eller mig själv eller det vi har haft tillsammans.
– Det spelar ingen roll, klart jag kommer även om det så bara skulle bli en timme.
Snart är Bruno på väg.
Jag går över gräsmattan neråt landen för att se vad nytt som har skjutit upp genom jorden. Några jordvivor med gula nosar skuffar sig upp ur myllan och gläntar på kronbladen. Kärlekslös var pappa egentligen inte. I odlandet fanns fullständig och uppriktig kärlek. När det kom till att få saker att växa, frodas, blomstra och ge skörd var det ingen som kunde mäta sig med honom.
I de enorma, prunkande odlingarna vilade hans själ. Kanske ägde de den, kanske hade han en gång blivit bergtagen av jorden. Sålt sin själ till myllan i utbyte mot sinnesfrid så länge han satte plant ute på fälten, gallrade i
grönsaksbäddar och höll det ständiga ogräshotet stången, samarbetade med humlorna och bina i örtagården, med kompostens maskar och gråsuggor.
Frodades gjorde det som ingen annanstans, även det som egentligen inte skulle överleva uppe i växtzon sju. När skelettcancern långsamt pressade livskraften ur hans kropp fanns det ingen annan som orkade ta över hans trädgårdar. De skulle läggas i träda. Roger följde med mig upp en
försommarhelg och hade sett till att få en dragkrok monterad på sin bil så att jag kunde ta med mig en släpkärra. Han hjälpte mig att gräva upp ormöga, liljor, smörbollar, funkia och växter så sällsynta att jag aldrig hört talas om
