”'Barnavård” i si ff nya ßem.

Det här verket har digitaliserats vid Göteborgs universitetsbibliotek.

Alla tryckta texter är OCR-tolkade till maskinläsbar text. Det betyder att du kan söka och kopiera texten från dokumentet. Vissa äldre dokument med dåligt tryck kan vara svåra att OCR-tolka korrekt vilket medför att den OCR-tolkade texten kan innehålla fel och därför bör man visuellt jämföra med verkets bilder för att avgöra vad som är riktigt.

Th is work has been digitized at Gothenburg University Library.

All printed texts have been OCR-processed and converted to machine readable text. T h is means that you can search and copy text from the document. Some early printed books are hard to OCR-process correctly and the text may contain errors, so one should always visually compare it with the ima-ges to determine what is correct.

01234567891011121314151617181920212223242526272829 CM

UPPLAGA À N:R 42 (1553) 29:DE ÅRG.

m': fk

WSMM

SÖNDAGEN DEN 15 OKTOBER 1916.

LOSNUMMER: 12 ^ORE.

HUFVUDRED AKT OR : RED.-SEKRETERARE:

ERNST HÖGMAN. ELISABETH KREY.

ILLCISTREPADy TIDNING

FORKVINNANMOCh-HEMMET FRITMIOF HELLBERG

”'Barnavård” i si ff nya ßem.

EE2

WÊtgKBBBÊBSSi

mmmmm

dmJ I

■ IM rçyjp'aotai»!

'..-’åk

J, g*l|F tor Arthur Fiirsienberg. ~

Nedre bilden. Exteriör af det nya hemmet i Stads- hagen pä Kungsholmen.

E. Holmén foto. -:- upplåten tomt, är mycket praktiskt inrättadt för sitt ändamål. Spädbarns- rummen ligga rakt i sö­

der och äro rymliga och ljusa, så att de 40 småt­

tingarna ha allt hvad man kan begära af sol och luft. För Barna­

vårds dubbla uppgift att vara en utbildningsan- stalt för barnavårdar- Ofre bilden. Från vän­

ster: fru Annie Jans­

son, prinsessan Inge­

borg, doktorinnan Elsa Fiirstenberg och dok-

ETT LÄNGE närdf önskemål har sällskapet Barna­

vård i dagarna sett förverkligad!, då det inflyttat i sitt nya hem i Stads- hagen på Kungs­

holmen. Det nya hu­

set, som byggts ge­

nom frivilliga .gåf- vor på en af staden

innor och en tillflykt dit små vanvårdade eller på annat sätt hjälpbehöfvande barn kunna sändas, är här sörjdt på bästa sätt.

Vår bild är tagen på Barnavårds expedition.

Det är byggnadskommittén, som här synes församlad omkring sin ordförande prinses­

san Ingeborg. Hertiginnan, som sedan ett par år tillbaka dr Barnavårds ordförande efter att ha varit sällskapets beskyddarinna sedan det stiftades, tar en lifligt verksam del i alla dess angelägenheter och har städse visat det varmaste intresse för alla Barnavårds angelägenheter. Ännu ett bevis på detfa till de många föregående har nu gifvits, då prinsessans äldsta dotter prinsessan Marga­

reta börjar en kurs på institutionen, där hon som alla de andra skall lära sig — utom den egentliga spädbarnsvården — att sköta barntvätt, laga mat och sy kläder åt småt­

tingar. På annat ställe i numret meddela vi ett porträtt af Barnavårds föreståndarinna sedan tio år, fru Alette Béen.

Cirkushästen.

Skiss af ERIK JUEL.

AUKTIONSUTROPARENS TREDJE OCH sista hammarslag bekräftar att häsfen öfver- gått i baron von Laurendorfs ägo.

Auktionen äger rum i cirkus. De få red­

skapen ha redan sålts om förmiddagen och förvärfvats till cirkusbyggnaden.

Klownens åsna har tillfallit en grönsaks- handlare, de få' öfriga hästarna, aporna, hundarna och de dresserade dufvorna ha allesamman fått nya ägare.

Försäljningen af den hvita hästen Diana afslutar auktionen. Leoni, konstberidaren och hittills ledaren af cirkustruppen, har där­

igenom beröfvats sina sista förhoppningar.

Han står nu fullständigt utblottad och ser hur den smärta friherrinnan tar hans äl­

skade Diana i besittning.

De passa bra för hvarandra, dessa två högväxta, smärta varelser, hästen och den adliga damen med sitt nästan hvitblonda hår, sina vattengrå ögon och långa fina lemmar.

Race har hon. Race liksom hästen. Hon kunde ha blifvit en praktfull skolrytfarinna.

Riddräktens buteljgröna kläde smyger sig tätt öfver hennes smärta höfter.

Nu låter hon betjänten lägga sadeln på Diana. Leoni darrar af vrede.

Friherrinnan sätter foten i stigbygeln.

Ett ord af Leoni — Diana böjer knä — och reser sig.

Friherrinnan sifter en chevalier i sadeln — hon skänker Leoni en enda hälsande blick och Diana dansar med sin ryttarinna ge­

nom den öppna cirkusdörren ut i det strå­

lande solskenet, bortåt ridvägen och för­

svinner ur Leonis synkrets under de stora nakna kastanjeträden.

Leoni skälfver af vrede och sorg. Han håller så mycket af Diana. Han går in i stallet. Hafre och hackelse ligger ännu om- kringströdt i krubban. Ämbaret, ur hvilket Diana har druckit, står halffylldt med vatten.

Stallet är tomt, allt är tomt, all glädje är förbi. Allt har beröfvats honom.

Han stöder sitt hufvud mot krubban.

Stora, heta tårar strömma ur hans ögon.

Han snyftar som ett barn, ingen hör det, han behöfver ej dölja sin svaghet, han är allde­

les ensam.

Man skulle ej ha tagit Diana från honom.

Han kastar sig ner i stallbåsets halm — rul­

lar sig på ryggen, sluter ögonen.

Han ser den vaggande kvinnogestalten på Dianas rygg, när hon dansar ut i solskenet.

Han hatar den kvinnan, som tagit ifrån honom Diana.

Så ligger han hela eftermiddagen — ibland öppnar han ögonen och stirrar opp i det hvitkalkade taket. Stora flugor krypa surrande och lefva sitt kärlekslif däroppe och finna sprattlande sin död i spindelväf- varna, som afrunda fönstrens hörn.

En stark hästlukt fyller ännu det öfver- gifna stallet.

När mörkret tränger sig in som stora skuggor löser sig ekot af den förr så bull­

rande byggnadens många ljud. Från ma- négen höres tydligt galopperande hästars flåsande, pisksmällar och klownernas rop.

Del prasslar i halmen, han lyssnar och hör och ser det som ej finns där. Han är ej van vid ensamhet.

Ute i den kyliga kvällsluften går han ner genom allén, där Diana försvann. Han tror sig kunna urskilja hofspåren af hennes dan­

sande steg. Det plågar honom att hon har lystrat sin nya härskarinna.

Så säker hon satt i sadeln, friherrinnan. Â, hvad han hatar den där smärta, blonda, kalla kvinnan]

Hvar befinner sig väl Diana? En främ­

mande likgiltig karl ger henne foder, stjäl kanske hälften af hafren uf ur krubban för henne och ger henne hackelse i stället.

Vet en sån där dräng att Diana är af race- blod — och att hon är van vid det vänligaste tilltal — att hon förstår hvarje ord och hvarken tål vid bannor eller slag.

Han går in i en ölstuga. Baron von Lau- rendorf kan man väl finna i adresskalendern.

— Von Laurendorf, baron, Villagatan n:r 5.

— Nu vet han åtminstone hvar Diana finns.' Hela natten drifver han från kafé till kafé

— öfverallt finns dryckesvaror och öfverallt finner han den stojande glädje, som han be­

höfver.

Bara en tanke står klar för honom: när morgonen gryr skall han återse sin Diana.

Och han talar om Diana, hennes skål skall drickas. Så mycket pengar har han ändå kvar att han kan bjuda, när Dianas skål skall drickas.

Han berättar om hennes fina skälfvande, hvita kropp, om hennes höga smala ben, om hennes hals och hennes längtansfulla ögon.

Man skrattar, man dricker, man gråter med honom. Deltagandet och medlidandet mil­

dra hans smärta och han glömmer döden, som han har förberedt åt sig och som han bär på sig.

När morgonen gryr sitter han på bänken midt emot nummer 5 på Villagatan.

Bakom de nedrullade gardinerna i villans höga fönster tändes redan ljus. Man vak­

nar tidigt där i huset.

Genom en smidesjärnport ser han in på gårdsplanen. Den lilla runda bassängen i gräsrabattens midt bär en delfin med en ri­

dande amorin — i bakgrunden ser han den lilla stallbyggnaden.

Därinne står hans Diana.

Han sitter länge och stirrar in på gården.

En hög vagn rullas fram.

En brun häst spännes för.

Stalldrängen i brunt livré för fram vagnen framför stentrappan.

En gammal herre, baronen, kommer ut, be­

stiger vagnen — stalldrängen öppnar galler­

porten, baronen tar tömmarna, kör ut på ga­

tan, gallerporten stänges och betjänten svin­

gar sig upp bakpå vagnen, som rullar neråt gatan.

Framför Leoni ligger vägen till stallet nu fri.

När han har stängt dörren efter sig, får Diana se honom.

En glädjeglimt strålar i hennes ögon, hon lägger öronen bakut, fram igen och tillbaka igen, sträcker sitt hufvud emot honom och försöker att slita sig lös för att komma till honom. Men han skyndar sig fram till henne, löser upp kedjan, som binder henne vid krubban och slår armarna om hennes hals. Han stryker hennes skära sammets­

mjuka mule, lägger sin kind intill hennes, stora glädjetårar stå i hästens och mannens ögon.

När hans smekande hand berör såret, som friherrinnans sporre har gjort, jämrar sig djuret af smärta och slår bakut som om def ville värja sig.

På båda sidorna af buken ser han mörk­

röda fläckar i det snöhvita skinnet, och mu­

lens fina hud är sargad af den stramt håuna tömmen.

En vild vrede kommer öfver honom. Hon har således vågat tvinga Diana att följa hen­

nes nycker.

Stackars Diana! —

Han kysser hennes sammetsskära läpp, letar i sina fickor efter sockerbiten och hans hand stöter emot revolvern — hans sista utväg.

Han håller sockerbiten mellan sina tänder och med öfvad lätthet tar hästen den var­

samt ur hans mun.

I stalldörren står friherrinnan i sin långa morgondräkf och betraktar de två. Detta skådespel har alltid hänfört och förtjusat publiken i cirkus.

Hon känner igen den stora, starka man­

nen och ser hur han och hästen hålla af hvar­

andra. Deras läppar beröra hvarandra och hon öfverströmmas af en vibrerande känsla.

Den gamle baronens bild ställer sig ovill­

korligen. vid sidan af den mörkludne, väl- vuxne mannen, hvars armar så innerligt om­

famna hästens hvita hals.

Sakta drar hon dörren i lås bakom sig.

Det blir halfmörkt i stallet.

Leoni märker det ej. Häftigt omfamnar och kysser han Diana.

— Stackars du! Du kära!

Friherrinnan hör honom gråta, den stora, starka mannen är vek som ett barn. En het berusande känsla bemäktigar sig henne.

Du kära!

Hvarför gälla dessa ord bara hennes häst.

D u kära — aldrig ha sådana ord sagts till henne.

— Du kära — förlåt mig! ■ —

Tre knallande revolverskott smälla i stallet.

Hästen har störtat omkull.

Tre små krutröksmoln dra förbi friherrin­

nans ögon.

Med revolvern i handen och sänkt hufvud står Leoni, tårarna strömma ur hans ögon.

Friherrinnan tänker ej på dråpet eller för­

lusten af den härliga häsfen.

En oemotståndlig lidelse drar henne till mannen.

Hennes smala, hvifa, nakna armar slunga sig om hans hals — hon ser honom in i ögo­

nen — hennes läppar öppna sig för de hviia tänderna. Hon söker hans mun.

Med ett kraftigt ryck sliter han sig lös, han slungar henne ifrån sig, hon faller på golfvet vid sidan af def stelnade djuret.

Hennes hvita dräkt och den hvita hästen smälta samman i stallets dunkel.

Prenumer

Vanl. upplagan:

Hett är... Kr. 6.50 Halft Sr ... « 3.50 Kvartal... « 1.75 Minad ... « 0.75

aiionspris:

Praktupplagan:

Helt år... Kr. 9.- Halft år ... » 5.—

Kvartal... » 2.50 Månad ... » 0.90

Idans byrå och expediti

Redaktionen : • Riks 16 46. Allm. 98 03.

Kl. 10—4.

Red. Högman: Riks 86 60. Allm. 4 02.

Kl. 11-1.

Verkst. direktören kl. 11—

>"11, Mästersatnaeäsgatan 45.

Expeditionen: Riks 16 46. Allm. 6147.

Kl 9-6.

Annonskontoret: Riks 1646. Allm.6147.

Kl. 9-6.

. Riks 86 59. Allm. 43 04.

Annor

Pr millimeter 30 öre efter text.

35 öre å textsida.

20°]o föi höjning fr r särsk.

begärd plats.

ispris:

enkel spalt:

Utländska annonser:

35 öre efter text 40 öre å textsida. 20 o|0 förh.

för särsk. begärd plats.

Den moderna husmodern och hennes praktiska

uppgifter.

För Idun af GERTRUD och PETER NORDEN.

V. Marfas köksbekymmer.

STOR NOVELLPRISTÄFLING

FÖR IDUNS 30:DE ÅRGÅNG.

55^)

Eif Tusen (1000) kronor utdelas i pris,

däraf eit FÖRSTA PRIS å FYRAHUNDRA UCO) KRONOR.

[Forts. och slut från n:r 401.

VI SKOLA BE ATT FÂ NÅGRA AF VÅRA lådor i köksskåpet klädda med zink — den zink som vi redan bedt att få slippa på diskbänken. Vi blefve nämligen så glada att ha några sådana lådor åt vårt bröd o. dyl.

Vi skola be att äfven öfversta hyllan icke placeras högre än att vi kunna räcka dit upp utan användande af trappstege och utan att sträcka oss på tå — det finns få rörelser som äro så påfrestande för en kvinna.

Och så skola vi be att få säga några ord om köksfönstret. Vi ha ju tyvärr i Sverige aldrig annat än sådana fönster, som öpp­

nas utåt eller inåt. Öppnas de inåt, kan in­

genting stå på fönsterbrädan eller på den höjden framför fönstret, gardinerna bli till­

trasslade o. s. v. Öppnas de utåt, stå de och skramla i biåsväder, äro svåra att komma åt tvärs öfver ett bord t. ex. och fara lätt ifrån en vid en hastig il. Siår fönstret öppet utan krok, skräller det igen vid plötsligt korsdrag, så att rutan kan gå: Vi skola t. v. låta fönstren vara i våningen förresten. Men 1 å f oss få skjuifönster i köket. Så­

dana fönster där man kan skjuta ned öfver- delen precis så litet eller mycket man önskar eller skjuta upp underdelen eller ”båda de- larne” just som det passar. Fönster som al­

drig stå i vägen, aldrig slå till våra fina skå­

lar och karaffer, och som medgifva en för behofvet afpassad vädring. Väl afvägda, som fara upp för ett tryck af vårt finger, väl skodda och med godt lås, så att de bli täta och varma. Det finns sådana fönster, och de passa utmärkt i vårt klimat. Stora delar af Förenta Staterna ha mycket mera påfres­

tande vintrar än största delen af Sverige, och där går det.

Och så — eftersom vi ändå bitit hufvudet af skammen — passa vi på att fala om en sak till.

Det är nämligen alldeles utmärkt förmån­

ligt att sammanbyggd! med köksskåpet i di­

rekt fortsättning af detta ha ett särskildf b a k s k å p. I nedre delen af detta har man en tudelad mjölbinge, som med eif handgrepp uppifrån faller snedt utåt. Det är godt och väl att råda oss att vara sparsamma och köpa i parti och baka hemma, men hvar skola vi göra a f mjölet? Här ha vi det nu på bästa möjliga sätt, och det är lagom varmt och klart till bakning, när vi behöfva det.

Ofre delen af skåpet är inredd för våra bak- utensilier, socker, kryddor, o. s. v. Dessutom bör man ha en amerikansk sikt inbyggd i skåpets botten: Man fäller ned sin binge, tar mjölet med skopan direkt upp i sikten.

På skifvan till skåpets underdel står vår skål ffagen ur köksskåpet nästa dörr). Så vefva vi på sikten, som på en kaffekvarn, och mjö­

let faller direkt ned i skålen. Dylikt tillhör icke endast det tusenåriga riket. I Amerika upphörde man redan i slutet af 1800-talet att förvåna sig däröfver.

Medan köksskåpets mellanparti bör vara fritt och öppet, skall bakskåpet af renligheis- skäl vara inbyggd! och slutet. Framifrån siän-

IDUNS STRÄFVAN ATT I SINA SPALTER publicera det bästa möjliga af svensk no­

vellisfik har gjort, att vi under de många för­

flutna åren af tidningens tillvaro haft glädjen att kunna meddela bidrag af alla våra främ­

sta namn på novelldiktningens område, för att ej nämna de många yngre talanger, hvil- ka, nu intagande en stadgad ställning som författare, debuterat i Idun. Det är således för att ytterligare befästa gammal god tradition och samtidigt tillförsäkra Iduns 30:de år­

gång förmånen af verkligt värdefulla skön­

litterära bidrag vi härmed utlysa en novell- pristäfling för svenska författare och förfat­

tarinnor enligt följande bestämmelser.

För en originalnovell på svenska språket och med valfritt ämne, i omfång ej öfversii- gande fyra Idunsidor, samt af en halt, som gör den i god litterär mening fängslande för vår publik, betala vi som första pris

FYRAHUNDRA (4001 KRONOR.

Dessutom utbetala vi ytterligare ett andra, ett tredje och ett fjärde pris å respektive

Trehundra 1300), Tvåhundra (200) och Ett­

hundra (1001 kronor för de tre originalnovel­

ler, som komma därnäst i värde.

Härför förbehålla vi oss rätt att i första hand offentliggöra samtliga arbeten i Idun.

Icke prisbelönta noveller betinga vi oss lika­

ledes rätt att inlösa efter särskild öfverens- kommelse med respektive författare.

Samtliga fäflande arbeten skola, försedda med påskrift ”Iduns novellpristäfling”, vara insända till Iduns Redaktion, Stockholm, in­

om januari månads utgång år 1917 samt åt­

följas af en förseglad namnsedel, hvars kon­

volut förses med ett motto, hvilket äfven bör återfinnas å manuskriptet.

Stockholm den 10 oktober 1916.

RED. AF IDUN.

ges det genom en klaff, och när denna fäl- les ned och hvilar på utdragsstöd, är bak­

bordet i lagom stå-höjd färdigt.

Si så där ja. Och sedan nu arkitekten fått litet att tänka på, så kanske. husmodern sät­

ter sig på kanten af den lätta, höga stol, som hon alltid bör ha till hands i köket* — ifall hon vill halfsitta och torka disken t. ex. — och tänka litet för egen räkning också. Ty hur stor anledning hon än må ha att klaga på arkitekter och byggmästare, så är dock kö­

ket sällan så galet, att hon icke själf med li­

tet företagsamhet och god vilja kan göra det drägligare åt sig. Särskildt den husmoder, som har ett ord med i laget vid nyinredning eller reparation, skall, om hon begagnar till­

fället, finna, att just den allmänna planlöshe­

ten gör vederbörande rätt villiga, sedan de­

ras tröghet en gång är öfvervunnen, att sälta’t här i st. f. där. Det går ju alltid lättare att göra en ändring, om det inte innebär, att man tar tillbaka en åsikt. Jag har själf aldrig haft ett kök, som från början var planeradt med minsta tanke på arbetets logiska samman­

hang. Diskbänken har vanligen blott haft hö­

gerplats för kärlen. Ljuset vid spisen har kommit bakifrån eller från höger. Och spis och bänk skulle alltid ha varit för låga, om jag icke ibland kunnat förhindra det.

När vi hyrde vår nuvarande våning, kom jag just i grefvens tid. Det första jag gjorde, var att säga stopp till allt arbete på köket lills jag haft tid att fa en öfverblick öfver

En dylik billig kökssfol finns konstruerad af professor Hultkrantz. Den rekommenderas af Ida Norrby. Men den basta kökssfol som finns är en vanlig pianostol på skruf. En dylik kan regleras i just den höjd som passar för tillfället, och därige­

nom aff den vrider sig med en när man räcker till höger eller vänster, beredes åt den arbetande ytterligare lättnad.

Htt Konstflitens alster alltmcF ^ j

uppskattas visas därav att omsättningen under 191g steg med mer än *

40 proc. Hven från länder i krig ingå alltjämt beställningar på bomulls- j

situationen. Jag har ännu mina anteckningar kvar. Jag fann att skafferiet saknade fön­

ster, och att hyllorna voro bakvändt place­

rade. Följaktligen fick jag värden att ia upp ett fönster till köket öfver skafferidörrerr,, och jämkade på hyllorna, så att det blef litet förnuftigare åtminstone. Jag fick spisen och.

det andra i lagom höjd, jag fick en fällskifva-.

till höger om och i jämnhöjd med spisen, dem fanns inte förut. Den extra kostnaden föir värden var en bagatell, men för arbetet vfc?

spisen betydde en sådan detalj dagligen mycket.' Jag fick en stång uppsatt öfver spiselväggen, så att jag skulle ha någonting att hänga mina slefvar o. dyl. på. Jag fick ner hyllorna till förnuftig höjd och fick köks­

skåpet inredt, som det borde vara och infe som det föll sig. Jag fick en taklampa öfver spisen. Ett dödt hörnufrymme förvandlades till ett skåp för borstar o. dyl. Med ett ord, med litet eftertanke och öfverfalningsför- måga fick jag ett tämligen omöjligt kök för- vandladf till ett som är jämförelsevis bekvämf.

Det var alls ingenting märkvärdigt jag gjorde.

Jag omtalar det blott som ett ”exempel ur lifvet på, hur man med några få enkla grepp kan bereda sig själf en lättnad, som man har glädje af 365 dagar om året.

Tyvärr är det nog så, att det husliga arbe­

tet får sitt tycke af slafgöra för många kvin­

nor till stor del på grund af deras egen fankelätfja och valhändfhef. Af samma skäl underkastar man sig ofta kostnaden af två tjänare, där en kunde vara tillräckligt. Att inreda sitt kök, ordna sitt arbete och sam­

mansätta måltiderna på bästa sätt kan ingen kvinna göra utan att verkligen begagna sina intellektuella resurser. Rutinarbetet kan hus­

modern med godt samvete öfverlåfa åt tjä­

naren, ifall hon har råd till sådan. Men [Forts. sid. 670).

är den bästa kokbok för det svenska hemmet. ---

tyger och gardiner rill " : AF *:de upplagan nu utkommen.

...: ELISABETH OSTMAN. 30 tusen ex. Pris Kr. 5: 50 inb

I0UHS KOKBOK

iwNJMIj*

Barnavårds ställiga nya hem afbildas på annat ställe i Idun, här gifva vi ett porträtt af institutio­

nens högt uppskattade föreståndarinna fru Alette Béen, som nu i tio års tid med aldrig svikande omsorg skött sin kräfvande befattning att leda de unga, som skola utbildas till barna- vårdarinnor och att hålla ett vakande öga på Barnavårds späda pensionärer. Fru Béens utbild­

ning som Rödakorssyster gör henne synnerligen Bämplig för sitt kall.

Hemtrefnad och hoiellif äro icke två oförenliga begrepp, och vill man ha bevis för den saken i praktiken skall man uppsöka fru Augusta Holmströms nystartade hotell och pensionat Imperial, inrymdt i )osef Noréns nybyggnad vid Regeringsgatan i Stockholm. Fru Holm­

ström har endast en kort erfarenhet af pensio- natsverksamhei bakom sig, hon har bortåt två år innehaft det välkända Roséns pensionat och äfven Äckanders hotell i Stockholm. Men som hon äger organisatorisk och praktisk förmåga i ovanligt

Kvinnoporträtt till dags- krönikan.

hög grad har hon nu sökt sig ett större verk­

samhetsfält i det af Nordiska Kompaniet inredda hotell Imperial.

Fredrik och Hildegard D e lands fond är namnet på den donation, som Osthammar i da­

garna fått mottaga genom testamente af fru H i 1- degard Deland. Men henne bortgick en de fattigas vän och en högt bildad och intressant kvinna. Änka efter skådespelaren Fredrik Deland hade hon slagit sig ned i Osthammar, där hon ägde en vacker villa. Staden bevarar Hildegard Deland i tacksamt minne.

Vid Stockholms läsesalong har försiggått ett vakiombyte i det Läsesalongens mångåriga före­

ståndarinna fröken Maria von Below efter mer än 32 års troget arbete lämnat sin befattning.

För de många som i Stockholms läsesalong fun­

nit en ljushärd dit de sökt sig, hör fröken von Belows blida väsen och intresserade, kunniga vägledning bland bibliotekets skatter till de ange­

näma minnena. Då man talar med fröken von Below har hon i sin stora anspråkslöshet intet att säga om sig själf, men däremot mycket om de an­

dens stormän, som under de många åren hört till Läsesalongens- publik. Intet af våra största namn - utom Strindbergs — har saknats i raden af be­

sökare, och då fröken v. B., nu drar sig tillbaka för hon med sig minnet af dem alla.

En af våra kvinnliga postmästare har åtgått med döden. Fröken Alfhild Brattström, som sedan 1909 var anställd som postmästare i Ljusne, afle-d i Stockholm den 4 oktober vid 57 års ålder. Fröken Brattström efterlämnar minnet af en dugande, plikttrogen pesonlighet och en god och vänfast kamrat.

Tuppens Zephyr!

och Ni köper ingen annan. Broderier och

Linneutstyrslar, Spetsar i största urval.

JA, NU KAN SOLEN SKINA DA DET INTE längre finns något att skina på. Jag menar sedan löfven fallit till marken, den lilla smula frukt som blef, blifvit nertagen och då det inte finns stort annat än rönnbär och en och annan sjaskig solros att ösa sitt ljus öfver.

Fast det är ju vackert det med, när himlen är så där riktigt sidenblå, som den ju kan vara ibland i slutet af september och början af oktober.

Och det är nog sant, som fröken Bjorke- bladh säger, att vi få vara glada och tack­

samma åt Guds välsignade sol när helst vi fa

den. ..

Förresten är det alldeles märkvärdigt att fröken Björkebladh kan vara så glad som hon är. Och det är ju för väl att hon inte alls bryr sig om hvad människor säger och inte tidningarna heller - för gjorde hon det, då skulle hon sannerligen inte ha en enda lugn stund i lifvet.

Men det är väl det att hon jämt har så mycket roligt att tänka pa. Den ena idén knackar på efter den andra och

ibland blir det sådan trängsel, säger hon, att hon måste stänga dörren med dubbla lås och be­

stämd! säga ifrån att nu kan hon inte ta emot längre.

Hvad det ändå måtte vara ro­

ligt att ha så där som en hel teater inne i sig själf och att se­

den sätta sig ner och få fason på alltsammans på papperet.

Fast ansträngande är det nog också, för ibland när fröken har slutat är hon alldeles precis som ett gelé och bara kastar sig pla­

dask ner på soffan. Frågan man henne då om någonting, så vet hon inte besked om den enk­

laste sak.

För en liten stund sedan kom friherrinnan Gudrun upp med tidningarna, för se fröken Björ­

kebladh har inte någon stock­

holmstidning och det är just i

Afviga och räta.

Sy-Linas intryck af svenskt nutidslif i fa­

miljekretsar och annorstädes.

XIII.

någon af dem det stått så mycket prat om en liten bit hon skrifvit om nutidsflic­

kan, och därför får hon låna tidningarna af baron Douglassons, när det är något som kan intressera henne.

Som hon satt inne och hjälpte mig, vi hålla på att göra små tjocka silkesmuscher i kan­

ten på en hvit råsidenklänning, så slog sig friherrinnan Gudrun ner hos oss.

— Nå, hvad står det i dag, log fröken Björkebladh.

— Â, ingenting särskildt, sade friherrinnan Gudrun med en så främmande, trött ton, att jag riktigt ryckte till och o, så blek och dålig hon såg ut, alldeles som en frostbränd sol­

ros.

Sällskapsrummet i Hotell Imperial.

— Naturligtvis håller dom sig inte till sak, forsatte hon med ett matt leende. För det första var det ju alldeles galet att hänföra din lilla skildring till stockholmsflickan, då du bara framställde en viss typ af nutids­

flickan — saken var väl sjuk, kan jag tro, eftersom de tog åt sig. Förresten är det inte utan att jag tagit åt mig jag med och att jag tycker det var dumt af dig att skrit va det där. Men nu ha de lyckats få öfver diskus­

sionen på nutidsmannen — att det är hans fel att flickan är sådan hon är. Så nu skall du få se, att både du och din nutidsflicka kommer att drunkna i det här.

— Det vore det bästa som kunde hända, menade fröken, men hvad det beträffar att öfverföra saken på mannen, så är det inte alls så galet. För hur mycket vi kvinnor än söka frigöra oss, så äro vi dock andligt sedt, skapade af mannens refben. Sådan som mannen vill ha kvinnan, sådan blir hon i de flesta fall. Mannen är i mer än ett afseende vår skapare. Det är oftast en man som slår an den första vibrerande grund­

tonen i kvinnans själ, och he­

la hennes framtid kan vara be ro ende på den första mannen i hennes 1 i f. När fröken sade detta, steg en långsam rodnad upp på fri­

herrinnan Gudruns kinder, all­

deles som en sådan där ljus, lätt aftonsky, ni vet, .ögonen blef svarta och hon var så vacker, att man knappast tyckte att man kunde andas. Men det var ingen fara för att jag skulle kväfvas, ty jag hade verkligen inte tid att sitta och se på henne. Om lör­

dag senast måste jag vara klar med allting här.

Det blef tyst en liten stund, medan fröken Björkebladh ög­

nade igenom tidningen och små- fnyste då och då åt det hon läste.

— Säg, sade friherrinnan Gud­

run, helt tvärt, och på ett sådant

Alette Béen. Augusta Holmström. Hildegard Deland. Maria von Below. Alfhild Brattström.

1

i w i

sätt att jag rakt hoppade till, tror ni — ja, jag menar henne med, lilla Lina — på allt ondt som sägs om Henrik Roberts?

Det kom så oväniadt och plötsligt, att nu blef det vår tur att bli röda.

Hur kunde hon komma med en sådan fråga, för nog måtte hon väl själf veta, den lilla stac­

karn, hur illa hela stan talar om henne och honom nu i höst och att allmänna samtalsämnet är, att hon skall skiljas. Ja, det är många som säger att baron Dou- glasson gjort den där affärsresan med Stockholm till Amerika bara för den skull och att de redan äro skilda. Fast andra påstår att det är bara prat och att det är för någonting hemligt, för statens räkning, som han rest dit.

När han kom till Stora Fågel­

berga, morgonen efter iskyfie- festen, så var det bara för att säga adjö och han for efter ett par timmar igen — så hastigt ha­

de alltsammans blifvit bestämdt.

Så inte kunde det vara för någon skilsmässa han for den gången.

Men det blir väl.

D å kunde han ju rakt inte veta någonting hvarken om mötet i ladan eller att Ro­

berts varit med på skytie- festen som gulaschbaron och sålt aktier i smågrisar.

— Lilla barn, det var en svår fråga att svara på, se de fröken Björkebladh på sitt stilla sätt, sedan hon hunnit hämta sig lite. Ser M

du, jag tror aldrig på allt ondt som sägs om folk. Men alla människor, som inte äro andligen lytta eller vanföra, bär på en säker kompass i sitt inre som säger: — den kan du lita på — d e n inte. Och den kompassen är det vår skyldighet att följa.

— Ja, men om den ena människans kom­

pass visar så och den andras så, hvad skall man då göra?

— Be till Gud om klarhet och ljus och se­

dan följa din egen känsla. Tål saken att läggas fram i Guds ljus — då är det ingen fara.

— Men nu till Henrik Roberts, din ung­

domsvän — barndomsvän kan man väl knap­

past säga, ty han är så mycket äldre än du, Gudrun, så har jag personligen för honom en slags sympati, som jag inte själf förstår.

Och dock — —

Hon afbröt sig och såg drömmande rätt fram med ett så underligt uttryck, att det slog mig som en blixt att bestämdt måtte han varit mannen i hennes Iif, som hon sa nyss. Han är allt äldre än hon, tror jag, men jag minns nu att han under hela

sin skoltid hade sina matdagar alla söndagar hos gamla öfverste Björkebladhs och att han alltid var hos dem om helgerna samt att inga var så snälla mot ho­

nom som de — men tänk det måtte han alldeles ha glömt.

— Nå ja, det gör detsamma, fortsatte fröken sin tankegång högt, jag är i alla händelser glad att jag alltid hellre följt min kom- rass än alla mina irrande känslo­

stämningar och villsamma sym­

patier.

— Nej, jag tror inte på hon^' sade hon och ruskade på hufvu-

Två nygifta par.

EN SONDOTTER TILL BISKOPEN OCH SKÀL- den K. E. Fahlcrantz och dotter till bokförläggaren d:r C. ). Fahlcrantz, fröken Signe-Fahl- c r a n tz, har i dagarna sammanvigfs med ama­

nuensen vid Stockholms stadsingenjörskonior, löjtnanten i Upplands artilleriregementes reserv Martin Sellberg. Bruden räknar sina anor äfven från en annan vitter släkt, nämligen den Valeriuska, ty hennes farmor var dotter till kan­

slirådet och skalden ). D. Valerius.

Ett ståtligt bröllop med tärnor och marskalkar har firats i Karlsdals kapell mellan fröken Lisa Wohlfahrt, dotter till disponenten Sixten Wohl­

fahrt å Karlsdals bruk och hans maka född Schil- lander och ingenjör Nils Danielsen, Guld- smedshyttan. Bruden bar en guldkrona, som på bröllopsdagen af hennes föräldrar som gåfva öf- verlämnades till Karlsdals kapellförsamling.

det. Som t. ex. när han var uppe' här i våras och berättade sina öden för mig, så hade jag en be­

stämd känsla af att han inte på.

långa vägar berättade det — så, som det var. Utom en del de­

taljer förstås. Och det var ju just dem jag ville ha.

— Som när han t. ex. berätta­

de om de veckor han tillbringa­

de i rannsakningshäktet i Petro­

grad, då kände jag att det nog var sant men inte att han upplef- vat det själf. Tänk att tillbringa natt och dag i en fängelsesal knappas! dubbelt så stor som er matsal, tillsammans med något hundratal människor. Typer väx­

lande från den noblaste, finaste tänkaren till den uslaste drägg.

Tänk på ohyran, som kunde skra­

pas i fulla händer från väggarna, på stanken, på råheten, på fö­

dan, af hvilken endast det sura präktiga ryska brödet gick att förtära — tillräckligt dock för att hindra dem att dö i detta jordi­

ska helvete. Och så slutligen, tänk på ovissheten, tänk på själs- ångesten att intet veta om sitt öde.

Att hvarje gång fängelsedörren öppnades genombäfvas af en un­

dran: — Är det för mig, är det min fur, är det nu jag som skall ut och — ja, där sade hon ett ord som jag vet är detsamma som — skjutas.

— Sådana dagar och sådana nätter måste ju sätta en outplån­

lig prägel på den som varit med om det, och nog såg Roberts här­

jad och dålig ut, när han kom hem igen, det gjorde han visst. — Men ändå

— hade han stått så skoningslöst inför nö­

den och döden — så hade han inte kunnat vara så som han varit sedan han kom hem.

Friherrinnan Gudrun blef blossande röd., och nu var det minsann inte som en mild af­

tonsky, utan som en brinnande stormhimmel-

— Ja, men jag vet att det är sant jag, af- bröt hon. Jag vet att han är oskyldig, att han blef oskyldigt misstänkt bara därför att han*

ville rädda sin — en vän. Och så berättade hon, utan att nämna några namn, ungefär allf det jag hörde den där augustikvällen i Rotundan. Så ni förstår att jag — jag tror på honom, slutade hon.

Då hon sade det sista, så såg hon på mig sä där trotsigt, ni vet, men jag låtsade som om jag inte märkte det — för jag vill inte ha med det här att göra.

— Då är det ju bra, Gudrun lilla. Du bad att få veta min mening och nu har jag sagt den. Är du själf öfverfygad om din sak, så behöfver du inte fästa dig vid hvad andra tycker och inte heller fråga dem om deras uppfattning. Men är du tveksam, barn, så tag för Guds skull var­

ning af din tvekan. Och nu vill jag bara säga en sak, Gudrun, som du inte frågat om — därför att du infe behöfver fråga — och det dr att din man, baron Douglasson, tror jag på så som på ingen an­

nan. Utom min far är det den redligaste och manligaste man jag någonsin råkat i lifvei. Kunde jag någon gång skildra en typ.

fullödig och stark som han, såi vore jag stolt. Vore jag en så­

dan mans husfru, så skulle jag bä­

ra hufvudet så högt som om det gällde att bära upp en kungakrona.

669

O, hvad hon sade del dar vackert och med en stämma så att det riktigt rös i en. Och friherrinnan Gudrun blef alldeles blek igen och mumlade något om: — att visst trodde hon på sin man, men det var ju så tråkigt så, han hade ju alltid så mycket att göra, han var aldrig hemma.

Det hördes så väl att hon inte just menade hvad hon sade, på samma gång som hon såg ut som en skolflicka som fått bannor.

Sedan vi druckit en kopp te, gick friher­

rinnan ner till sig igen och vi satt en lång stund alldeles tysta med våra muscher.

Fröken satt och såg så allvarlig ut, att man knappast kunde känna igen henne — allde­

les råttgrå hel och hållen. Medan jag grubb­

lade på om jag skulle säga henne hvad jag visste. Bördan börjar nästan bli alltför tung för mig att bära ensam. För jag har ju just Inte mycken tröst af att Fingal vet alltsam­

mans, när jag aldrig får tala med honom om det.

Han har förresten skrifvit och sagt att han kanske kommer hit till Ostervik något, medan han går och väntar på att rede- deriet och utrikesdepartemanget skall klara ut det åt honom. För han kan ändå inte tänka sig möjligheten af att han verk­

ligen inte skall få föra Cleopatra så länge kriget varar, och nu längtar han till sjöss igen, så han blir både blek och mager, skref Gertrud för en tid sedan.

Men just som jag tog mod till mig och skulle till att tala om hvad jag hade på hjär­

tat, så ringde det i telefon.

När fröken kommer tillbaka så ser hon på mig på ett så underligt sätt, att det går som en kallrysning genom mig.

Hon tar helt stilla arbetet ifrån mig, hål­

ler fast bägge mina händer och säger: — Blif nu inte orolig, lilla Lina, det var bara bennes goda vän Mathilda Ruuth, som bad mig säga att hon fått telefonbud från Stock­

holm, de visste ju inte hvar Lina var, att kapten Blomgvist — Gud jag tror jag faller ner stendöd innan hon hinner till slutet af meningen — vill att Lina skall resa i kväll — för han är inte riktigt kry. Han har förkylt sig och de tro nästan att det kan bli lungin­

flammation.

O, hvilken lättnadi Det föll som en sten från mitt bröst. Jag trodde det värsta och .nu — nu finns det hopp.

Tack du gode, gode Gud!

(Slut fr. sid. 667).

många kvinnor skulle både ha nöje och för­

del af att reda sig utan hjälp, om de blott förstode ordna det praktiskt åt sig. Man hör så ofta sägas om en kvinna: Hon kan konsten att kläda sig! eller: Hon är en utmärkt vär­

dinna, men hur ofta hör man sägas: hon kan konsten att sköta sitt hus, eller, hvad som är ännu mera, att reda ett hem?

Jag går inte in på frågan om mekaniska hjälpmedel för arbetets underlättande. Hvad jag här har för ögonen är själfva principerna för arbetets systematisering och jämna för­

lopp. Det är dock hvarken färgen eller penslarne, som gör konstnären, utan den kärlek, den intelligens och det tålamod som han ägnar åt sitt verk. Sammalunda med husmodern. Det är hvarken systemet eller redskapen, som göra husmodern. Det är den kärlek och intelligens hon nedlägger på sin uppgift, som är den första, bärande prin­

cipen och som räddar henne från tramp­

kvarnen.

fesfcsS?

Birgittas dag de svenska kvinnornas rösträtisdag.

BIRGITTADAGEN DEN 7 OKTOBER FIRADES af kvinnorna öfver hela landet som en allmän rösträttsdag, och minnet af den stora sannings- sägerskan och förkämpen för rätten i en ond och snedvriden värld fick ett nytt innehåll för många denna dag. Vår bild visar den stämningsfulla siandarinvigningen för Stockholmsföreningen af L.

K. P. R. som ägde rum i Vetenskapsakademien vid föreningens Birgittafest. Där som öfverallt i landet antogs en resolution, ur hvilken vi an­

föra följande:

Världskriget har ställt mänskligheten inför nya problem: i fosterlandets tjänst ha kvinnorna, vid sidan af sitt värf i hemmet, öfvertagit en sfor del af männens arbetsområden och därvid ådagalagt offervillighet, arbetsduglighet och uthållighet. Den naturliga följden har blifvit en genomgripande omvärdering af kvinnornas betydelse som med­

borgare. Mäktiga och kända motståndare till kvinnorösiräiten ha offentligt uttalat sin förän­

drade uppfattning. Ingen torde betvifla att de svenska kvinnorna under liknande förhållanden skulle visa samma medborgarsinne, samma dug­

lighet. Det vore Sveriges män värdigt att icke längre undanhålla Sveriges kvinnor den rätt, som redan beviljats nordens öfriga kvinnor, utan att dessa under ett krigs hårda pröfning behöft be­

visa sin offrande fosterlandkärlek. Vi uttala vår förhoppning att den dag nart måtte stunda, då rättvisa vederfares äfven Sveriges kvinnor.

Det första kvinnliga idrolismärkei

utdeladt.

IDUNS IDÉ ATT skapa ett kvinnligt idrottsmärke har nu nått sin fullbordan i det att Idrottsriksför- bundet nu fastställt dess utseende enligt ett förslag af artisten Sven Kulle. Prof för erhållande af detta

Thorborg Dahlqvist.

Svenska kvinnornas idrottsmärke.

utmärkelsetecken ha redan innevarande sommar fullgjorts af ett dussin unga kvin­

nor — vi ha vid ett föregående tillfälle meddelat en bild af tre kvinnliga medlem­

mar af Danderyds idrottsförening, som aflagt profven. Men vid granskning af samtliga har det be­

funnits att den första kvinna, som eröfrat märket är fröken Thorborg Dahlqvist, Norrköpings gymna­

stikförening. Fröken D. var färdig med si­

na prof, simning, gymnastik o. marsch, redan den 9 juni in­

nevarande år.

Pokalen.

MEDICINE LICENTIATEN EVA HAMMAR IN- tresserade sig bland annat äfven för genealogi, främst af medfödd lust, men äfven emedan hon trodde sig hafva nytta af kunskapen om härled­

ning och ärftliga anlag. Att hon då först och främst sysslade med sin egen släkt var mycket naturligt, om hvilken hon blott visste fyra leds Personalien Farfarsfar hade varit militär och gårdsägare i en liten kuststad och dit styrde nu licentiaten sin färd för att leta igenom kyrko­

böckerna och stadsarkivet.

Detta senare var inrymdt i ett af rådhusets gamla rum med krysshvalf i taket och en djup fönsternisch, i hvilken stadens äldsta bord och stol stodo uppställda. Platsen var en idealisk studievrå, tyst och undangömd, som födde både flit och drömmar, en åldrig mörkpatinerad in­

fattning för ett ungt lif. Emot folianternas bruna ryggar lyste hennes roseguldfärgade hufvud i fönstergluggens dager. Hennes blondhet var den florentinskt rödskimrande öfver en hög hals af varm hviihet. Ögonen hade någonting af gammal kinesisk outrannsaklig klokhet, men hennes mun var frisk och Iefnadshungrig som en bondflickas.

Ibland kunde hon dröja vid en främmande stil i ett gammalt dokument och försöka gissa sig till ägarens person. Den där med sin korta, kraftiga piktur och sina energiska semikolon, som delade in en lagmening i små fållor, var helt säkert en korpulent, slätrakad liten herre med en hopkni­

pen mun som på en nötknäppare, då hon där­

emot i skrifvaren med spiralerna, de rökmolns- artade fina slingorna, trodde sig ana en smal, blek peiimeter med oklanderliga armkrås och en ny- struken rosett i hårpiskan.

Ett par dagar gingo, och Eva kom ej längre än till den gamle löjtnanten. Vissa tecken tydde dock på att han varit bosatt i staden ända från sin ungdom, men hans föräldrar voro totalt försvun­

na. Släktforskaren gjorde alla möjliga antagan­

den; att fadern bodde i socknen eller var hitte­

barn eller illegitim. Kanske hade löjtnanten bytt namn, då han gick i krigstjänst? Eva förtviflade ej om en lösning, utan tog nu itu med rådhusrät­

tens gamla protokoll, för att leta efter en anmälan om namnförändring, och fastän hon den dagen ej fann någon ledtråd, fortsatte hon oförfäradt sitt sökande de följande dagarne.

Ändiligen! Där stod mycket riktigt taladt om vittnet Lars Erik Hammar, förut med släktnamnet Armborst, åberopadt i ett mål. Hvarför hade han bytt namn? Det var ju långt ifrån vanligt och borde hafva passat en krigare. Så hette ju hen­

nes egen fästman, medicinare liksom hon, Claes Edvard Armborst. Det var ett högst egendomligt sammanträffande af olika omständigheter, och den unga damen fortsatte med nervös ifver sitt letande i buntarna. Före aftonen hade hon äfven funnit fadern, Cazimir Armborst, ryttmästare vid Vellingska dragonregementet, med sönerna Claes och Lars Erik, hennes stamfar. Men hvarför hade denne afsfått från sitt välklingande familjenamn?

Hon ögnade åter igenom blad för blad och till sist, då den inbrytande natten höljde skriften i sitt dunkel, hittade hon förklaringen. Den var hemsk och beklämmande!

Vittnen visste berätta, att Claes kommit in till sin broder från en jakt och två människor kunde taga på sin ed, att de hört dem tvista om arfvef efter fadern. Då en tjänstflicka öppnat dörren, hade hon sett Lars Erik räcka sin bror den stora silfverbägaren, ur hvilken denne druckit. I nästa ögonblick hade Claes stupat omkull och varit död på fläcken. Misstankarne gingo sedan ut på, att Lars Erik röjt undan sin bror med ett okändt gift, och som fullgoda bevis härför ej funnos, frikän­

des den misstänkte. Troligen hade han sedan af släkten tvungits att ändra sitt namn.

Sedan Eva Hammar nu funnit ledtråden, lyc­

kades hon med flit och skarpsinne få reda på sina 670 ^-

förfäder ända ned till reformationens dagar och återvände belåten till Uppsala och sin fästman.

*

På doktor Armborsts skåp s^od en silfverpokal af gammaldags form försedd med ett högt, spet­

sigt lock. Hans fästmö kunde ej dölja sitt dag-’

ligen återvändande intresse för silfverklenoden.

Då hon fått veta, att den gått i arf i släkten så länge någon mindes det, så visste hon, att poka­

len var densamma som hennes farfarsfar bjudit sin bror att dicka ur. Hvarje gång hon velat be­

rätta för Clees om rådhusprofokollet, hade en ängslig fruktan slutit hennes mun. Hon afskydde delta föremål, men kunde ej slita sin blick ifrån det. Eva måste ibland stiga upp och taga ned kärlet och syna det grundligt och, sedan hon åter ställt upp det, måste hon åter taga silfverpjäsen i sin hand och se på den. Hon kunde skaka till ibland som af frossa eller rädsla och gaf sin fästman en lång, frågande blick, som om den velat tränga igenom generationer.

”Pokalen blir den vackraste saken i vårt hem”, sade Claes. ”Den har funnits i vår ägo, så länge någon i släkten kan minnas det. Den måste vara med på vårt bröllop.”

Eva svarade ingenting, men hennes blickar hängde pinadt vid glansen på de nötta silfver- bugglorna och till sist hviskade hon: ”Åh, Clees, sälj den!”

”Men hvad menar du, vår gamla familjeklenod?

Mina förfäder skulle rotera i sina sarkofager, om jag företoge mig något sådant.”

Den följande natten utspelades för Eva i dröm­

men dramat från kuststaden för hundrafemtio år sedan, sådant hennes fantasi så småningom for­

mat det. Hon såg tydligt sina anfäder, som om de varit gamla bekanta, huru de, heta och vredgade, slungade emot hvarandra förnedrande anklagel­

ser. Så griper den äldre, en högrest man med en uppsvälld nacke, pokalen och tömmer den hastigt i djupa klunkar. Så vacklar han, hans

Den Skottsbergska Stilla- hafsexpeditionen,

som i dagarna afresl UH Juan Fernandez via Valparaiso. ^— Till vänster kandidat Bäckström, till höger: fru och dr Skotts-

berg. ^— Anna Backlund foto.

stickande mörkblå ögon söka brodern, han stönar tungt, slår nacken i soffhörnet och — — — Eva vaknade med ett skri.

Med förvåning såg Claes, huru hans fästmö dag­

ligen blef alltmera inbunden och sorgsen, och han beslöt nu, ehuru ännu ej färdig med sina studier, att gifta sig. Då skulle Eva nog återfinna sin jämvikt. Och så bestämdes dagen för bröllopet.

Då de nygifta sutto vid det Ijusomstrålade mid­

dagsbordet var Eva gladare än någonsin förut.

Vid efterrätten kom Claes lille bror med familje- pokaien och ställde den midt emellan brudparet.

Den unga hustrun bleknade och tog sig åt hjär­

tat, men då mannen bjöd henne att dricka, förde hon pokalen till sin mun och gaf honom en lång, lång blick och drack. Sedan föll hon som en lif—

lös från stolen.

*

Armborst bar ut sin hustru i ett angränsande rum och han hörde hennes hjärta slå hela tiden.

Hon vaknade om en stund till medvetande, och han blef ensam med henne. Brodern hade burit med sig pokalen och där stod den nu bredvid dem.

”Får jag se på den,” bad hon.

Då hennes man i stället ville skjuta bort den, föll den i golfvet, och locket gick af. Hon märkte då att en slät botten i lockets inre lossnat och i springan skymtade det ett hörn af ett gulnadt papper. Eva grep ifrigt efter det och förmådde sin man att lossa på blecket så att papperet föll ur.

Hon läste:

”Jag är, vid Gud, oskyldig! Min bror Claes, som jag alltid aktat och älskat, kom varm från jak­

ten, drack det iskalla vattnet och dog. Jag är oskyldig. En gång skall man tro mig! Lars Erik Armborst. 16 Juli 1741.”

Hon kastade en tacksam blick på skriften i sin hand, log mot mannen och bad honom bjuda upp.

sig till bruddansen.

DAVID LINDE.

O

Nordens fåglar.

HVAD SORL I TRÄDENS SPÄDA SKYGD!

Hvad jubel fyllande vår bygd med sångens färska saf — en hundraslämmig morgonkör i löfvad lägt, bland vassens rör, från isuppbrusiet haf!

Förvetet fråga den, det vill, hur kärlek och hur sång blef till.

Det var en namnlös gud, som blåste öfver våg och äng, i blod och mun, på strå och sträng och gaf det stumma ljud.

Hur länge? Intet som jag vet.

Ty allt, som är af evighet, skall först i tid förgås,

skall hopplöst längta och ta slut, gå in i eld och smältas ut

och glödgadt sönderslås.

All vinlerns däfna törsi och frost och månader af mager kost och sömn i kulet bo — här fick det allt sin åtrås röst

i sprängfylld strupe, sprängfylldt bröst, i spel kring myr och mo.

Ni nordens fåglar, en af er min sångarskörd jag lägger ner vid sommarns altarrund.

Jag älskar lifvets korta lust.

Min själ har ock en isfri kust, en mystisk offerlund.

Förgängelse är sångens rus.

Men lycklig den, som än i ljus kan mot det gångna se.

När dalens rågar gå i blom, har fågelskarans rikedom ej något mer att ge.

Hur kunde denna karga jord ge växt åt tropiskt heta ord med lågors skälfning i?

Hur kunde denna svalkans ätt slå ut i blommors brand så lätt och doft bli melodi?

Där vill jag stiga gladf ombord på diktens båt af vigda ord vid rytmers segelsus.

Och där i lundens dunkla vrå vill heligt sjungande jag stå och prisa jord och ljus.

Snabbt andas frost mot deras bröst.

Stum brinner deras röda höst och siorm besusar den.

I vinterns lador intet finns.

Men grå pupill och gyllne lins af drömeld glimmar än.

TORSTEN FOGELQVIST.

v

r:

671