Allegroklubben. AllegroNytt. 50 år Nr Årgång 44. Tema Långfärd. Till Minne av. Lars-Olof Norlin

AllegroNytt

Nr 2-2020

Årgång 44

Till Minne a v

Lars-Olof Nor

Tema Långfär d

Allegroklubben50 år 1970 - 2020

Allegroklubben

Allegro-och Adagiobåtarna är kända för att vara starkt byggda och väl lämpade för öppet vatten, och många finns som långfärdsbåtar jorden runt.

• Alla är ritade av konstruktören Lars-Olof Norlin.

• Allegroklubben samlar båtar av typ Allegro 27, Allegro 30, Allegro 33, Adagio 27 samt Adagio 33.

• Allegroklubben arbetar för att tillvarata Allegro- och Adagioägares intressen.

• Allegroklubben är ideell och har ca 180 medlemmar.

• Klubben grundades 1970.

• Klubben ger ut tidningen AllegroNytt med 4 nr per år.

• Klubben driver hemsidan www.allegroklubben.se.

• Klubben finns på Facebook.

Adress Allegroklubben c/o Steve Franzén

Jagarstigen 3, 613 35 Oxelösund Medlemskap

Allegroklubben är öppen för alla.

Medlemsavgift för år 2020 är 150 kronor.

För utlandsmedlem som önskar tidning tryckt på papper till- kommer 50 kr i portokostnad

Medlemsavgiften inbetalas på plusgiro 71 99 46-6.

Ange för vem medlemsavgiften ska gälla, adress, telefon nummer, e-post, båttyp, segelnummer, båtnamn, byggår.

Ordförande Steve Franzén Telefon: 070 415 98 74 E-post: ordf@allegroklubben.se Sekreterare

Håkan Medin

E-post: sekr@allegroklubben.se Kassör/medlemsregister Henrik Stephenson-Möller E-post: kassor@allegroklubben.se Redaktör AllegroNytt

Göran Forsström

E-post: red@allegroklubben.se Webbansvarig

Robert Grönlund

E-post: webmaster@allegroklubben.se

Steve Franzén

Ordförande

K25 SWE236 Embla

www.allegroklubben.se

På den skyddade medlemsarean finns:

• Alla äldre nummer av AllegroNytt för nedladdning

• Tipsbok för nedladdning

• Styrelsepresentation

• Protokoll från styrelse- och årsmöten

• Stadgar mm.

Jo, det blir Sommarträff!

I år blir det (he)semester i Sverige tror experterna och båt branschen

”vädrar morgonluft” med ökad för­

säljning och fler gästhamns nätter.

Det är i varje fall vad en del media spår med anledning av viruskrisen vi alla hamnat i. Några, som jag själv, har tyvärr fått tråkiga besked när någon bekant, nära eller anhörig insjuknat och ”seglat vidare” på livets ocean.

Då är det desto trevligare att få ta del av en ny AllegroNytt, denna gång endast digital just pga

”coronakrisen”. Delar av kedjan som producerar tidningen berörs av påbudet om social distansering så beslutet är inte helt vårt eget.

Vi hoppas nästa tidning, efter semestern, kan distribueras i pappers upplaga som vanligt.

Mer positivt är då de kommentarer vi fått ta del av senaste tiden. Några har via mail tackat för Tipsboken och den extra tjocka jubileumstidningen.

På båtmässan i Älvsjö, som abrupt avslutades mitt i veckan, var det många som tyckte ”tidningen fått ett lyft”.

Vi hoppas naturligtvis satsningen ska gillas av er medlemmar.

Tipsboken har efterfrågats på de senaste 7 – 8 årens årsmöten och beslut togs tidigt att göra en ny i tryckt pappersformat. Det har kostat på, nästan två tredjedelar av klubbkassan, men förhoppningsvis blir den uppskattad både av nu­

varande och framtida Allegro­ och Adagioägare? Boken är, förutom att vara en tipsbok, även ett historiskt tidsdokument som kommer finnas att köpa för nya medlemmar många år framöver.

Just att locka nya medlemmar har varit lite av tanken med klubbens

”nysatsning” och där kan du som redan är medlem hjälpa till. Passa på att tipsa om Allegroklubben när du träffar Allegro­ Adagioseglare i skärgården eller din egen hemma­

hamn. Vi behöver bli fler, visa gärna Tipsboken!

Trots den kris vi befinner oss i just nu kommer en sommar och för hoppningsvis möjlighet till väl­

behövlig avkoppling. Segling, själv, med en partner eller familjen, bör kunna uppfylla kravet på social distansering för att undvika smitta.

Vi hoppas därför kunna genomföra den planerade sommarträffen på ön Lacka norr om Nynäshamn 24 – 26/7.

För att kunna ta del av aktuell klubbinformation är det viktigt att du har en fungerande E­postadress där vi kan nå dig. Meddela därför kassor@allegroklubben vid flytt eller uppdaterad mailadress.

Ett annat ställe där vi publicerar aktuell info är klubbens hemsida och Facebook.

Vinden är fri (från virus)!

Steve

Allegroklubben 50 år

1970 - 2020

AllegroNytt Nr 2 2020

Innehållsförteckning

2 Ordförande har ordet 3 Göran Funderar 4 Vi utforskar Jacare 6 Komposttoa i Allegro 33 8 Hål i botten?

9 Grand Tour 12 Alma jorden runt

Omslagsbild: Jonas Simonsson Alma fotograferad av New Zealand Airforce, 200 distansminuter norr om Nordön, New Zealand.

G ^öran F ^underar

Bäste klubbmedlem!

Tipsboken 2020 och Jubileumsnumret av AllegroNytt 1­2020 är levererade.

Det innebär att projektet

"redaktörens Jubileumspaket" är avslutat. Jag hoppas att Du finner ett bestående värde i all den information som samlats i Tipsboken 2020.

Samtidigt bör man vara medveten om att i och med detta så har en "all time high" punkt i Allegroklubbens historia passerats. En 48 sidor tjock AllegroNytt samt en Tipsbok på 450 sidor, något liknande har aldrig förekommit i klubbens historia och kommer knappast att upprepas. Jag skrev i Inledningen av Tipsboken

"så vårda och underhåll din båt, dess unika kvaliteter både konstruktions-, bygg- och seglingsmässigt är mycket högre än vad prisbilden på Blocket ger vid handen!"

Samma gäller Tipsboken 2020 och AllegroNytt 1­2020, var rädd om och spara dessa, något motsvarande kommer ej att produceras mer, ditt exemplar blir unikt!.

AllegroNytt 2­2020 är även det ett unikt nummer av tidningen. Detta är det första nummer som ges ut enbart i digital version, PDF­fil.

Orsak till detta är det krisartade läge, som råder i Sverige och världen.

Covid­19 är den största katastrof, som drabbat Sverige på över 100 år.

Det görs dock i Sverige många försök att tona ner allvaret i pågående panepidemi.

I skrivande stund har USA mer än 52.000 döda, Italien 27.000, Finland 200 och Sverige 2.200. Dessa siffror talar för sig själva. Särskilt den Svenska som är 10 gånger större än Finlands och per miljon innevånare nästan 50% högre än för USA.

Trygghetsinvaggade Svenskar med låg egen självbevarelsedrift tar ej detta på allvar.

Jag tänker med rysningar på situationen att hypotetiskt behöva dela segelbåt med en sådan person inför en annalkande storm.

I en tid som denna är distribution av en klubbtidning i fysisk form, som papperstidning, ej relevant och jag har beslutat att tidningen bara ges ut i digitalform.

Var försiktig och ta hand om Dig!

Göran F Allegroklubben hälsar följande nya

medlemmar välkomna:

Marcus Dahlquist, K45, NACKA

Pär Gunnar Jacobsson, K45S6, STOCKHOLM Markus Näsman, K45 FAGERSTA

Tiina & Raine Viik, K25, F204, Garfi eld, FINLAND Christer Rönnblom, K25, MOLLÖSUND

Allegroklubben 50 år 1970 - 2020

Tipsboken utskick

Tipsboken 2020 har skickats ut till de medlemmar som betalat medlems avgift före februari 2020.

Till de medlemmar, som betalat senare var avsikten att Tipsboken skulle bipackas med AllegroNytt 2­2020.

Då denna tidning distribueras digitalt, se vidstående info, kommer så ej att ske. Tipsboken kommer istället att skickas tillsammans med kommande nummer av pappers­

tidningen.

Ambitionen är att Tipsboken 2020 ska läggas upp som nerladdningsbar fil på hemsidan under överskådlig tid, information om detta kommer att ges på hemsidan.

Kolla gärna hemsidan då och då!

Göran F

Allegrovimplar

Vill du köpa en klubbvimpel?

Kontakta Henrik Stephenson-Möller E-post: kassor@allegroklubben.se

Allegrovimplar

Vill du köpa en klubbvimpel?

Syns vi?

Det enkla svaret är ja, vi syns på Facebook! Men, efter konvertering­

en från ”grupp” till ”sida” ser vår plats på Facebook lite annorlunda ut. När admin laddar upp ett inlägg visas detta ungefär som tidigare och besökare kan både kommentera och dela inlägget.

När besökare gör ett inlägg hamnar det under rubriken ”Inlägg från besökare” till höger på sidan. Det går alltså även fortsatt att ladda upp bilder och kommentarer. Vill du att en bild ska visas som tidigare mitt på sidan får du gärna skicka den som PM till admin eller mail till ordf@allegroklubben.se alternativt webmaster@allegroklubben.se så ordnar vi det.

Steve

T-shirt

Vi kan nu erbjuda möjlighet att köpa T­shirt med klubbens logga på bröstet. För att det ska vara ekonomiskt försvarbart krävs ca 50 beställda tröjor innan vi startar tryckning. Pris 160:­ exkl frakt.

Steve

I

dag är vi framme vid första Maj och mannen som har båtvarvet och bojen här som vi ligger vid hade bjudit in oss och en kanadensisk besättning i båten Gaia till sitt lant ställe. Först var det tänkt att jag skulle vara chaufför och Jim i den kanadensiska båten kartläsare.

Jag var lite tveksam eftersom jag saknade internationellt körkort och det skall man egentligen ha här i Brasilien för att köra bil men Brian menade att det var inget problem bara jag inte körde för fort för då skulle han behöva betala böterna.

Tydligen är det så att bilägaren betalar även fortkörningsböter till skillnad mot i Sverige. Problemet löstes när det visade sig att Brians dotter också skulle till lantstället och det blev hon som körde. Jim behövde ju då inte heller agera kartläsare eftersom dottern hade bra koll på var lantstället låg.

Vi kommer iväg på förmiddagen och det blir en heldag på lantstället.

Se bild ovan.

På tomten har Brian en kolmila som snart var klar att öppnas. Det rök i en änden. Han gör alltså sin egen grillkol. Kolmilan var ganska stor,

ca 3 x 12 m och det tog tydligen en vecka till 10 dagar för träet att om­

vandlas till träkol.

Vi får en fantastiskt fin solnedgång.

Man ser att vi är i tropikerna.

Dagarna rullar på och vi har bekantat oss med en tyske besättning i båten ”Out of Rosenheim”.

Dagens datum är den 11/5 och vi hade bjudit in besättningen Werner och Annemarie på den tyska båten på en öl som ”sundowner” i vår sitt­

brunn. Jag passade då på att fråga Werner om han ville ha lite hjälp

med att lyfta ur motorn som läckte en massa olja. Jodå det var han tack sam för och vi bestämde att han skulle ropa på VHF’en i morgon när det var lämpligt för mig att komma över.

Dom har legat upplagda på Brian’s varv en längre tid. Nu hade båten varit här i två år och dom hade precis tänkt ge sig av men efter sjösättning visade det sig att motorn läckte stora mängder olja. Detta måste fixas innan de kan ge sig av norrut.

Vi ligger nu i Jacare det kommer att dröja ett tag innan vi fl yttar på oss.

Vi är framme i Maj månad och skepparen blir sysselsatt med att hjälpa våra tyska vänner med deras motor.

Text & bild: Hans Almqvist K45 S120 Trud www.trud.se

Vi utforskar Jacare

Brian's sommarställe.

Tropisk solnedgång.

Brian på varvet här hjälpte dom med att få till stånd en dispens tills dom är färdiga med motorn. Annars är det så att man måste importera båten och betala moms vilket ju blir rätt mycket pengar.

Dom har lagt sig vid Brian’s ponton­

brygga och efter frukost ropar Werner och jag tar mig in till honom och vi startar arbetet. Det är rätt mycket att lossa och varmt är det så det blir ordentligt svettigt. Motorn väger drygt 350 kg. Werner hade redan demonterat rattstyrningen och durken.

Efter mycket skruvande lyckades vi få upp åbäket med hjälp av två kättingspel hängande i bommen.

Kättingspelen lånade Brian ut.

Under hela dagen har jag ett utmärkt tillfälle att fördjupa mina kunskaper i det tyska språket.

Speciellt gäller detta mekaniska facktermer så som drehen, getriebe, schraubendreher o.s.v.

När vi var klara med motorn så fick det vara bra för idag och i morgon skall vi ta ur backslaget också.

Idag är det dags för mera svettigt arbete på Out of Rosenheim. Det verkar vara ett aningen opraktiskt namn. Det är i alla fall betydligt besvärligare att bokstavera när man pratar med andra båtar eller hamnmyndigheter än vad Trud är.

Efter dagens arbete är även backslaget uttager och upprullat till Brian’s verkstad. När jag kollar lite på tätningarna ser jag att den främre axeltätningen verkar helt kass. Kollar man lite noggrannare kan man se kulorna i kullagret som sitter innanför tätningen som inte finns. Alltså det verkar vara en del att fixa på grejorna.

Werner är en hejare på att baka bröd. Samtidigt som vi jobbat har han bakat och som tack för min insats skänker han oss ett nybakat bröd. Det är ett helt annat stuns i hans bröd jämfört med vad som finns att köpa här i butikerna.

Efter dagens arbete kommer det att lugna ner sig ett tag för skepparen på Trud. Nu skall axeltätningarna på motor och backslag bytas och motor och motorutrymme skall tvättas och målas.

Vi har nu lite tid för oss själva och vi åker in till Jaoa Pessoa.

Efter frukost tar vi dingen in till pontonbryggan och promenerar till tågstationen och åker de fem stationerna in till ”stan”. Vi är ute efter 12V ventilationsfläktar eftersom vi lider så av värmen.

Vi hittar butiken som Annemarie har rekomm en­

derat och där köper vi två fläktar.

Dessa visar sig vara väldigt trevliga och dessutom drar de inte mer än 100 mA.

När vi kommer tillbaks förärar Annemarie oss med två st.

ölhållare i frigolit.

Dessa är bra att ha här när temp era­

turen stundtals är uppe i 33 grader.

Ölen hålls kall och även den sista slatten smakar bra.

Annars är man ju tvungen att ta fram sina gamla kunskaper ifrån Chalmers.

D.v.s. ölhävning. Jag hade rekord på 4,7 sekunder på flaska. Dessutom lärde sig Pia inte ölhävning på frisör­

utbildningen.

Vi börjar bli lite trötta på alla insekter som tycker att vi är sådana godingar. I Las Palmas köpte vi ett stort myggnätstält som vi har riggat upp över sittbrunnen så att det går att vara där under kvällarna utan att myggen kommer åt oss. Vi har myggnät över öppningen i pliktluckan och nu har vi ordnat så att vi kan manövrera den utan att gå ut på däck och exponera oss för odjuren. Det fanns en ledig genomföring genom plogen och ett ledigt brytblock framme vid mastkragen och detta utnyttjar vi för att öppna och stänga pliktluckan beroende på om

det regnar eller inte. Tros att vi försöker undvika att bli stungna får vi ändå en del bett.

Vi befinner oss vid kusten och risken för att drabbas av malaria är i alla fall minimal enligt kartorna vi studerat.

Fläkten vi inhandlade i Jaoa Pessoa.

N

är vi köpte Siri var hon utrustad med en äldre pumptoalett samt en nyare rostfri septiktank och nyinstallerad laglig däcks tömmning.

Alla slangar var nyare plast inlindade högkvalitetsslangar, så man kan säga att detta var en mycket kvalitativ och numera standard för hanteringen av nr 1 och 2 på toalett om bord.

Dock har denna typ av lösning en del problem och numera finns det åtminstone andra alternativ för hur man ska hantera sina restprodukter nr 1 och 2.

Vilka var då problemen med den gamla toalettlösningen?

•

Lukt från slangar, även om man har nya 'luktfria' kvalitetsslangar så kommer de att börja lukta över tid. I vår båt var det en speciell lukt, inget stort bara en ton av 'något'.

•

Tanken fylls relativt snabbt efter­

som allt spolvatten hamnar där också.

•

Tömningspaniken; att hitta en tömningsstation som dessutom måste vara i drift.

•

Otäta toalettpump/slang kopplingar inte kul!

Målsättning

•

Mindre tanktömningspanik.

•

Enklare installation, färre delar i systemet.

•

Luktfritt i båten, man kan ju alltid hoppas.

•

Ett miljövänligt alternativ Problemställning

Vilket system

Ska man välja en förbränningstoa, kvarntoa eller separatortoa?

Förbränningstoa, blä blä eld känns läskigt ombord

Kvarntoa, är bra för att slippa slangstopp men har ännu fler rörliga delar och tanken blir ändå full ganska fort. Samt slangar luktar fortfarande.

På båtmässan träffade vi på Nuno från Airhead som fick oss intresserade av en separatortoalett.

Allt lät bra men kunde det verkligen fungera. Hem och forska vidare….på Youtube kunde vi hitta flera filmer med folk från hela världen som var nöjda med sin separatortoa.

Så vi fortsatte fundera och mäta för att se om en separator toalett skulle vara möjligt att installera på Siri.

Vi träffade på Nuno på flera båttillställningar, hans service känsla och vilja att alltid svara på våra ibland säkert dumma frågor om både installationer och hantering av nr. 1 och 2 gjorde att en Airhead blev vårt val även om det även finns andra märken av separatortoalett.

Genomförande

Vi valde en Airhead separator toalett med fullsize sits och den stora urin­

tanken (7, 5 liter), som vi beställde av Nuno www.airheadtoilet.se.

Denna lever erades inklusive ventilations slang och minifläkt snabbt via post.

Innan beställningen måste man välja vilken sida veven för nr 2 tanken ska vara på samt om fläkt­

genom föringen upp i taket ska vara

rak eller ha en 90 graders böj.

Vi valde högerplacerad vev baserat på hur vi hade tänkt placera toan samt böjd takgenomföring för den lilla fläkten utifrån hur vi trodde att det skulle bli bäst med Siris däckslayout.

Kostnad: knappt 10 000 kr Installation

Steg 1 var nu att riva ut den befint liga installationen. Det gick för vånans värt bra att montera loss den gamla toan, tråckla ut alla slangar(utan att gegga allt för mycket) samt att lyfta ur den rost fria septik tanken.

Komposttoa i Allegro 33

Ingen skitsak

I Allegronytt 1-2020 beskrev Olof Stenlund hur han monterat komposttoa, Airhead, i sin Allegro 27:a Filippa.

Här kommer en artikel om installation av samma toalett i en Allegro 33:a.

Robban beskriver sina preferenser och hur toaletten monterats i Allegro 33 Siri.

Text & Bild: Fia Cederlund & Robert Grönlund K45 S61 Siri

Robba

n och F ia

Så här såg vårt utgångsläge ut

När vi fått vår airhead hem levererad var det dags att se om våra tidig are mätningar skulle stämma med att placera ut toan på plats i Siri.

Toaletten skulle stå på den gamla toans plats så man sitter med ryggen mot skottet till förpiken.

Det visade sig att raka mått och volym mått ibland inte riktigt går ihop. När vi ställde in toaletten så stack veven ut i gången och skulle bli en snubbelrisk. Det kändes också trångt placerat, dags för plan B.

Vi gör om hela utrymmet istället, det gamla handfatet var rätt så slitet ändå. Så det slutade med att vi slet ut allt och byggde upp nytt hand fat och förvaring mot den vägg där vi först tänkt ha toaletten.

Då kunde vi placera toan mot kajuta skottet, vilket gav mer plats och kändes mycket luftigare.

Nu när vi bestämt definitiv plats för toaletten var det dags att mäta ut platsen för de fyra golvfästen (2 för sitsen och 2 för nr 1 tanken) som den har.

Efter det ska man dra ventil­

ations slangen ut genom ruff taket, ett bra tillfälle att se vad man har för distansmaterial, i vårt fall divinycell...puhhh inte balsaträ.

En hålborr och massa sikaflex senare så var genomföringen klar

Robba

n och F ia

Lite el måste man dra också för att driva den lilla datorfläkten som sitter i kopplingen mellan slangen och takgenomföringen. Vi drog elen från ett förbrukarbatteri som står precis på andra sidan väggen.

En säkring och strömbrytare satte vi också in mellan fläkt och batteri. Men under säsongen så ska fläkten vara på jämt vilket gör det viktigt att koppla in den innan huvudbrytaren.

Installation klar, bara att fylla med kokostorv och snurra veven.

Av hänsyn så visar vi ingen bild av kaptenens invigningen av vår airhead.

Vardag med toan

Vid användandet under säsongen så har det visat sig att nr 2 kompakterar riktigt bra. Vi har undvikit att slänga toalettpapper i tanken även om det sägs att det också går. Vätskebehållaren med nr 1 har vi tömt ca. varannan dag genom att ta loss den, bära iland och hälla i en buske i skogen, detta anses vara ett miljövänligt sätt att tillföra näring till jorden. Vi har också hällt ut nr 1 i toaletter när vi varit i gästhamnar. Det enda man ska låta bli är att hälla ut det i eller nära vattnet. 

Det är också viktigt att sikta lite mer framåt med nr 1 så det hamnar i rätt behållare, lite teknik som kvinna då det är lite svårare att styra men man lär sig snabbt! . Får man för mycket fukt i toan får man gräva ut lite ur nr 2 tanken och fylla på med mer torv. Detta hände oss en gång under säsongen när vi hade haft gästande barn ombord.

När mindre barn använder toaletten kan man med fördel lägga ett filter i nr 1 hålet (följer med några stycken med toaletten, typ stora kaffefilter) och om det då också råkar komma lite nr 2, kan man bara putta ner filtret till nr 2 tanken.

Annars har vår airhead fungerar klockrent och vi hade inte tank­

tömningsångest en enda gång under säsongen. Och den där mycket subtila svaga lukten av "något" på båten har ersatts av en doft av bara trä och hav.

När Siri togs upp på land i höstas, skruvade vi på locket som med­

följde till nr 2 tanken och lyfte ur denna ur båten. Om man har tomt kan man med fördel ställa denna bakom något hörn och låta kompost­

eringen ha sin gång, då har man prima kompostjord till våren sägs det. Vi som inte har tillgång till tomt tömde ut allt i svart plastsäck som vi sen tömde ut och grävde ner en skogen, ny näring till naturen.

Det mesta av nr 2 verkade ha komposterats till jord, så det blev ny näring...

Resultat

Efter en säsong så tycker vi att våra mål med installationen är uppfyllda, vi är skitnöjda(ordskämt med flit) med resultatet.

1.

Mindre tanktömmnings­panik –Ingen panik alls.

2.

Enklare installation, färre delar i systemet.

–Vi fick bort en hel tank som gav oss plats att installera en ny vattentank till istället, så att vi kunde fördubbla vår färskvatten tillgång.

3.

Luktfritt i båten.

–Numera ingen konstig doft av

"något".

4.

Miljövänligt alternativ.

–Det känns bra att ha valt ett naturligt system som inte kräver vatten som kan vara en brist vara i skärgården på sommaren eller innehåller olika kemikalier som smutsar ner. Nr 1 och 2 är ju naturliga restprodukter. 

B

orra hål i båten?

Ibland måste man, men det skadar ju inte att i förväg tänka över konsekvenserna.

Allmänt kan ju sägas att bortsett från nödvändiga och helst stora avrinningshål till pumpgropen i kölen ska hålen vara få och små.

Hål i bordläggningen.

Numera gäller som krav för för­

säkring att öppningar lägre än 30 cm över (flyt­)vattenlinjen ska vara försedda med avstängskran och en tillräckligt lång slangsockel för att medge dubbla slangklämmor.

Tekniskt kan man rekommendera att hål genom bordläggningen placeras så, att de blir tillgängliga för åtgärd/avtätning inifrån om något skulle gå snett.

Därtill kommer att de vid upp­

sågningen fri lagda kanterna, bör förseglas med plast eller Thioflex eller motsvarande.

Viss vatteninträngning förekommer alltid i laminaten, men de hållfast­

hets mässiga konsekvenserna av detta är journalistiskt, våldsamt överdrivna.

Får man anledning att komplettera sina bordläggningsgenomföringar med hänsyn till kranar etc, ska man natur ligt vis se till att försegla kanterna.

Passa gärna på att kontrollera eventuell avzinkning (porositet) av genom föringarna och rapportera till Allegroklubben om sådan förekommit.

Att galvade slangklämmor har mycket begränsad livslängd ombord är välkänt. Byt dessa mot syrafasta!

Invändigt.

Större håltagningar för luft ledningar, grova vätskeslangar, luft hål etc kan försvaga skrovet eller däcket om de

skärs upp i struk turellt väsentliga delar.

Vilka partier är det då som är känsliga?

Allmänt kan sägas att Allegro/

Adagio med sin hand upplagda bord läggning och kontinuerliga längs gående för styvningar är en av mark nadens starkaste, seriebyggda båtar.

Marginalerna är alltså stora, men givetvis inte oändliga.

Störst är påkänningarna i mast­

området, som följd av riggkrafterna.

Masten kan ge en tryckkraft på upp till 6.000 kp. Cirka hälften av denna kraft återkommer i (lovarts) sidovant, resten i för­ och akterstag samt fall och skot.

Sjökrafterna på bordläggningen är också störst från mastskottet och föröver.

Bordläggningens delytor stöttas inifrån av skotten, koj fronterna och långskepps spanten.

På båtarna med plastinredning bidrar också kojbottnarna och i vissa fall hyllorna, som fått ersätta längs spanten där så kunna ske.

Håltagningar i förstyvningarna är lämpligast vid hörnen av bord­

läggningens delytor där påkänning­

arna på spant och skott är lägst.

Hålen ska läggas så högt som möjligt räknat från bordläggningen, oftast begränsat av kojbottnarna.

Minskar man styrkan i ett skott eller en kojfront, kan kompensation ske i form av en på­

limmad/fast plastad dubblering.

I de flesta fallen är detta dock inte nödvändigt. 

Borra hål i båten?

Till Minne a v

Lars-Olof Nor lin

Text: Lars-Olof Norlin Allegronytt 1-1994 Bild: Elisabeth Forsström

1996

gick jag i pension och inköpte en Maxi 95 och för beredde mig för min Grand Tour till Azorerna – Medelhavet – Rhone – Nordsjön.

Sommaren 1996 ägnade jag mig åt att vara skeppare på Uddevallas nya skolfartyg, Britta, som jag ritat riggen till. Under säsongen trimmade jag blivande besättningar och befäl, så att jag lugnt kunde lämna denna verksamhet som har fungerat i 25 år och som nu i sam­

band med försäljning av fartyget skall fortsätta på Irland.

Maxi 95:an grejades till, bl.a med brädgång, backstag och vindruta.

Den 19 maj 1997 avseglade Göran, musik­ och språklärare och jag från Hinsholmen i Göteborg med kurs mot Skagen för komplettering.

Livet lekte.

När vi kom till Skagen frågade skeppshandlaren:

– Och vart skall ni segla?

– Till Azorerna!

– Jaha då kanske vi kan ordna så det blir skattefritt.

– Jag skall bara ringa till tullen

– Det går bra, ni kan gå ner i källar en och plocka ut det ni behöver, så kör vi ner det till båten.

Vi tog ut proviant av alla de slag för flera månaders behov; delikatesser, vin och sprit, öl mm som fyllde en hel skåpbil som körde ner till kajen, där vi konkade och bar – detta var paradiset och billigt dessutom.

I Maxi 95:an fanns en stor segelstuv som man inte behövde längre när man hade rullfock – så var det bara att langa in och surra med krampor som jag installerat för ändamålet.

Så seglade vi över till Kristiansand och hämtade upp en norsk dame som skulle komplettera besättningen till Skottland.

Passagen från Sörlandet västvart är alltid besvärlig då man har med­

ström utefter kusten och västan­

vinden sveper ostvart utefter Lindesnäs kusten och ger en besvär­

ande motsjö. Men när man väl kommit ur strömgreppet går det bra att sträcka till Skottland när vinden är nordvästlig på sommaren.

Medicinen mot sjösjuka visade sig vara Postafen, Coca Cola och norska

fiskekaker, som är förstekta och kan förtäras direkt ute i sittbrunnen.

En tämligen händelselös över­

segling i frisk vind med föga fartygs­

trafik fram till Moray Firth den 80´ långa bukten in till Inverness.

Hela vägen där var det svår tjocka med fartyg brölande runtomkring – ganska påfrestande.

Plötsligt lättade dimman och man såg det skotska landet grönska på båda sidor i solskenet. Underbart!

Så kom vi då in i Caledonia­

kanalen vid Inverness och vidare ut på Loch Ness, 20´ lång. Spinnaker sattes i sällskap med en Vega.

Dragspelen togs fram i båda båtarna och Taubemelodier mm ljöd ut över vattnet för att locka upp stora Sjöormen och nog tyckte vi att hen tittade upp och la huvet på sned för att lyssna. Det var nog inte så ofta hen fick höra så ljuva toner nere i sitt mörka djup.

Caledoniakanalen är ju syster kanal till Göta kanal. Konstruktören till båda är ju Thomas Telford, så man känner sig ganska hemma. 

Grand Tour

Fritz går i pension och fi nner tiden mogen att genomföra sin "Grand Tour" till Azorerna i en nyinköpt Maxi 95:a.

Det blir en händelserik färd, dock vad annat att vänta när Fritz äntrat fartyget.

Text: Fritz Kalb Bild: Kjell Karlsson K25 S250 Amorosa

Skepparn till rors

Om man får välja är nog Göta Kanal mer om växlande.

Vid Fort William slutar kanalen med Neptun´s Staircase, åtta slussar på raken.

Här skulle den norska damen lämna oss, så vi hade avskedsparty på en pub.

I andra ändan satt ett sällskap och sjöng och verkade ha väldigt trevligt.

Vi konstaterade att skottarna verkade vara ett gemytligt folk som verkligen kunde umgås. Efter ett tag fick vi reda på att det var ett fot­

bolls lag från Bayern . . . . . Ut ur kanalen och ner till

Dunnstaffnage Marina norr om Oban, där vi skulle invänta ett nytt babystag som sprungit av på Nordsjön och skarvats provisoriskt. Det regnade och blåste från syd dag ut och dag in, så det var ju ändå ingen idé att avgå.

Så precis när rapporten sa att det skulle bli nordlig vind och upp klarnande nästa morgon, kom segel makaren med det nya staget och vi kastade loss tidigt i solupp­

gången och gick med högvattnet syd vart mellan Jura och Colonsey för att slippa det beryktade racet vid Corywreckan.

Ändå gjorde vi 10 knop i sundet mellan öarna och ankrade i kvällningen i Cushendun Bay på Nordirland. Synnerligen nöjda tog vi vår kvällswhisky till dragspelstoner från en dansbana inne i land.

I Oban hade jag inhandlat sjökort över Nordatlanten ända till Azorerna och en tweedkavaj i ull, spunnen och vävd på Yttre Hebriderna – båda sakerna i samma affär, så det var bara att fortsätta.

Nästa hamn var Belfast, men där hade man just skjutit poliser, så det var en väldigt obehaglig stämning i stan, varför vi avseglade nästa morgon till Douglas på Isle of Man.

En storm dånade in i hamnen, precis där hamn­

kaptenen sagt att det var fint att ligga. Sjön rullade rätt in i hamninloppet och vi var tre båtar som kämpade hela natten för att rädda våra farkoster från att gå i kvav, allt medan fend­

rar na for som raketer när dom kom i kläm och knaparna rök.

I gryningen mojnade det och vi kunde ta

en whisky med våra grannar norr­

männen Henrik och Jens i Rusalka.

Från Douglas till Dunlaoghaire, färjehamnen från Wales utanför Dublin dit vi kom i mörker.

Anropade yachthamnen om båt­

plats. En snorkig engelsk röst svarade att det inte fanns någon plats: vi fick ankra på redden där en kraftig dyning rullade in och det ville vi ju inte.

Under samtalet bröt en vänlig irländsk lots från Dublin in och sa att vi kunde gå in i fiskhamnen intill.

Vi lade oss utanpå en fiskebåt och tumlade ner i kojerna. Under natten märkte vi en rörelse på däck, men tänkte inte mer på det. Det visade sig att fiskebåten förtöjt oss vid båten innanför, gått ut och fiskat, kommit tillbaka och förtöjt oss utanför sig utan att vi märkt det.

Det skulle ha varit i Bohuslän det !!!.

Sedan fick vi ligga gratis utanpå en annan fiskebåt i tio dagar medan vi väntade på Kjell som kom med

Stenafärjan från Holyhead.

Vid högvatten gick man iland från däck och vid lågvatten från styr hytts taket så det var mycket bekvämt.

Vi bunkrade tre jätte­

stora kund vagnar fulla med proviant och av seglade längs Irlands ostkust.

Utanför kusten när Kjell hade vakten bultade han intensivt på rufftaket: jag flög upp ur kojen och fick se ett fiskefartyg

som kom rakt emot oss, akterifrån, uppenbarligen utan att se oss.

Jag kastade mig på ratten och gjorde en slänggipp så att fartyget med nöd och näppe strök förbi oss med alla bländande däcksljus tända.

Puh . . . .

Efter det täta fartygsstråket från Engelska Kanalen såg vi inte ett enda fartyg på tolv dagar hela vägen till Azorerna.

Att passera kontinentalsockeln från 200 – 4000 meters djup kändes i hela kroppen eftersom vågorna då blev milda och gången behaglig.

Anmärkas bör att vägen genom Caledoniakanalen är väldigt för­

delaktig:

•

Man slipper trafiken över södra Nordsjön

•

Man slipper kämpa sig västvart genom Engelska kanalen mot västliga vindar (från alla håll), var vid man möter uppgrundningen mellan England och Frankrike och tidvattenssjö med eller mot vinden.

Vinden får dessutom venturieffekt mellan de två höga stränderna då den pressas in i det av smalnande sundet. Till detta kan läggas passagen förbi Dover med all trafik.

•

Man vinner dessutom höjd när man släpper land från södra Irland.

Dessutom kommer man ca 200´

utanför Biscaya med allt vad det innebär.

Jag kan bara inte förstå var för någon väljer Engelska kanal­

vägen!!

På hemvägen ostvart däremot, går det ju fint.

Göran hanterar dragspelet och Skepparen justerar gpsen.

Nu blev det behagliga tider.

Jag citerar loggboken från lördagen den 5 juli: ”Denna dag har varit strålande med 4 - 5 m/s västlig vind, 4 knops fart bidevind. Hon styr sig själv utan autopilot. Molnfri himmel, solsken och varmt med stor vaggande dyning motsvarar helt vår uppfattning om livet på varma latituder efter 40 dagar av storm, regn och kyla på Nordsjön, Skottland och Irland”.

Alla tre sysslar med angenäma ting;

läser, spelar gitarr och drag spel, pysslar med solhöjd och navigation.

Mot solnedgången, från en molnfri himmel, bjöds på rödvin, ost och kex + ”kotte i hans egen saft”

dvs ananas – pineapple – (citat från matsedel på Kanarieöarna).

Därefter tog allvaret vid i form av nattvakter.

Nästa dag stiltje omgivna av sovande havs sköld paddor, stim av delfiner och valar. Vinden kom när vi fångat Portugisiska Nordan.

På min nattvakt i månsken hörde jag plötsligt ett väsande akter om mig och fick se den raka stäven av en stor kaskelott alldeles intill båten.

Den dök och kom tillbaka och lyfte den jättelika stjärt fenan alldeles intill mig. Jag trodde att jag drömde, men vi befann oss ju mitt i stråket när valarna simmade från Arktis till Antarktis.

Så fick vi toppen av San Miguel i sikte och kände oss som Columbus. Vi seglade längs kusten omgivna av hundratals delfiner som lekte med oss. Alla delfiner bytte av varandra i leken, men jag tog sikte på en och upprättade tankekontakt och tro det eller ej den blev kvar framför stäven under lång tid. Jag tror att vi alla tre kände att detta var en höjdpunkt i våra liv.

I Ponta Delgada på San Miguel till bringade vi tio dagar med att sitta med varsin öl och beundra de vackra flickorna som paraderade arm i arm på paseon med havet i bak grunden. Dom var av blandat portugisiskt, baskiskt och franskt ursprung och deras familjer hade utvandrat hit vid dåliga tider i hem­

länderna.

Flickorna, i sin tur beundrade mina kompisar som var nästan två meter långa och såg ut som vikingar.

En var dessutom rödhårig som Röde Orm. När vi gick hem genom de trånga gränderna, stod folk och kikade i portarna och mumlade

”los hermanos”.

Avsegling till Porto Santo, en ö norr om Madeira med en jättehamn som amerikanarna byggt under kriget då de hade tanknings plats här. Man kunde välja mellan att

ankra mitt i hamnen eller förtöja vid pontoner.

Vid hamnen började en 7 km lång sand strand med palmer där man kunde bada och sola.

Paradisiskt!

På kvällarna uppträdde lokal befolk­

ningen på en liten scen och sjöng sina folksånger till dragspel.

I byn fanns en speceriaffär, en järn affär, en billig krog och en dyr.

Allting enkelt och rart och det fanns inte så många turister.

I hamnen låg en svensk målare och hans tyska ”sambo” som var tand läkare och som brukade flyga till hamnar som han seglat till.

Hon bunkrade då upp båten med proviant, städade, klippte honom och tvättade hans kläder och såg till att det fanns sprit ombord.

Detta par bjöd oss på en dundrande fest när Kjell skulle flyga hem.

Svensken grät när Kjell spelade hemlandstoner på dragspelet.

När vi följande morgon något bak­

rusiga satt i sittbrunnen och åt frukost, utbröt ett häftigt gräl, där Göran anklagade mig för att ha skramlat med en tesked under mina nattvakter när han skulle sova.

Jag bestred detta och grälet tog allt högljuddare fart så att det hördes över hela hamnbassängen. Så kan det bli när man varit tillsammans i 2 1/2 månader på ett begränsat ut rymme.

Den tyska kvinnan kom gående och frågade, ”how are you boys?”

Kjell tog en färja till Madeira och flyg hem och Göran och jag avseglade med kurs Gibraltar.

Att korsa fartygstracken in mot Medelhavet var en pärs. Båtarna låg i svansen på varandra, så man fick ligga och länsa längs den långa raden tills det blev ett hål och då passa på att gå igenom med segel och motor.

Vinden var hård från Gibraltar sund, men vi hade inga sjökort för spanska kusten för att gå in. Men så, plötsligt, kom en lång rad med fiskebåtar med kurs mot kusten, så vi följde efter och hamnade i staden Barbate de Franco som var lika smutsig som sin ökände namne som var kompis med Hitler och beställare av bombningen av Guernica.

Härligt att komma till Gibraltar som den som läst Hornblower och andra sjöböcker alltid längtat att komma till; kyrkogårdar med marmor stenar med inskriptioner över fallna sjöhjältar från slaget vid Trafalgar mm, mm – historiens ving slag.

Fortsättningen leder längs Spanska kusten – Lejonbukten – Rhone – Paris – Seine – Nordsjön och hem.

Hamnen i Porto Santes.

J

ag hade innan seglingen påbörj ades varit hemma och till största delen sjukskriven i drygt fyra år för utbrändhet och kände att jag måste göra något drastiskt för att förändra min livssituation.

Efter att ha tagit del av rese skildringar från olika äventyr och framför allt långfärdsseglare så bestämmer jag mig för att ge mig ut på havet.

Jag är själv född i Strömstad och har via föräldrar varit en hel del med båt på västkusten men då till största del i motorbåt. Några kompis seglingar under nittiotalet har det blivit men aldrig som ansvarig skeppare ombord.

Under vintern 2014 började jag aktivt söka på lämpliga båtar och för mig var det initialt fokus på fart och höga lystal. Men allt eftersom tiden gick vändes fokus istället mot säkerhet och en beprövad båt­

konstruktion.

Jag skissade på en initial kravlista på utrustning för ensam segling och bestämde tidigt att jag ville ha en båt utrustad med två rullar med segel i fören samt möjlighet att reva storen från sitt brunnen och med den kombinationen kunna reducera alla segel utan att behöva gå fram på däck oavsett vädersituation.

Därefter ett stabilt vindroder, auto­

pilot att koppla till rorkulten vid motor gång samt sändande/mot­

tagande AIS för att kunna hålla kurs och samtidigt delge min position när jag tar mina sov perioder.

För att kunna sova lugnt oavsett väder vid ankring ville jag även ha ett beprövat ankare med kätting och manuellt ankarspel i fören.

Efter otaliga timmars sökande över en lång tidsperiod föll mitt slutliga val på Alma, en Allegro 27:a byggd 1970.

Jag hade under några månader noterat att Alma fanns till salu på blocket och att hon var väl förberedd med utrustning för lång segling.

Mycket av den ut rustning jag önskade fanns redan på plats och med köpet var jag nu i be sittning av det verktyg jag behövde för att komma iväg.

Min första kontakt med Alma fick jag i Mariehamn på Åland juli 2014.

Den tidigare ägaren hade kompis­

seglat henne dit från Helsingfors och vi två fick en gemensam segling vidare till Kapellskär i Stockholms skärgård.

Via 640 Nm segling (först till sammans med min bror och därefter en vän) i mycket varierande väder förhållanden runt Sveriges syd kust fick jag svar på många av mina funderingar kring Allegro 27:ans egenskaper och kände mig därefter trygg i att fullfölja min plan.

Alma jorden runt

Strax efter klockan 06.00 den 26 juni 2015 påbörjas ett fantastiskt äventyr som skall pågå i drygt 37 månader.

"Jag heter Jonas Simonsson och har ensamseglat min Allegro 27:a Alma jorden runt.

Dags att ge sig av".

Text & Bild: Jonas Simonsson K25 S100 Alma

Del 1 a

v 2

Del 1 a

v 2

Under hösten 2014 och vintern 2015 fokuserade jag helt och hållet på att komplettera Alma med de till behör jag kände att jag skulle be höva för att våga släppa tamp arna och segla iväg.

Jag tog förarintyg våren ­14, kurs för VHF hösten ­14 samt Kustskepparen april­15. I övrigt inhandlades ett fler tal böcker kring havssegling, el ombord, motorunderhåll, strömmar och tidvatten m.m. och för att få ytterligare information från bra källor blev jag även medlem i JRSK, OSK och Allegroklubben.

Just medlemskapet i JRSK blev en fullträff.

Samtidigt som jag lämnade Gottskär den där junimorgonen lämnade en annan Allegro 27:a Lerkils hamn.

Det var Roger Fahlström ombord på sin Wanderlust som även han tagit sikte på en atlantöverfart.

Roger hade haft sin Allegro i ca tio år och med hans erfarenheter från båttypen och arbete i kust­

bevakningen kändes det fantastiskt för mig att vi kunde hjälpas åt att komma iväg.

Alma och Wanderlust umgicks näst intill på daglig basis med enbart små avvikelser från Sverige till Martinique där vi i februari 2016 skiljdes åt när Roger valde att for tsätta norrut och tillbaka mot Sverige medan jag tog kurs mot Panama och fortsatt segling jorden runt.

"3 år" och "jag tar sikte på Anholt och sen får vi se hur långt det bär"

Det var som ni kanske förstått en orutinerad seglare som gav sig av från Sverige. Jag meddelade familj och vänner om min plan på att segla och skojade nog mest om att det kunde bli en jordenruntsegling.

Jag hade sagt till mig själv att om jag känner mig inspirerad så fort­

sätter jag men om jag på något sätt kände oro så skulle jag avsluta äventyret. Inför avresan sålde jag av det mesta inklusive min bostad och det som var kvar magasinerades i en container på Hisingen.

På så vis hade jag ingen fast tidsplan som jag var tvungen att följa och skulle jag stöta på någon plats där jag kunde påbörja ett nytt liv så fanns möjligheten.

Känslan fick helt enkelt styra och så länge jag kände mig trygg och inspirerad tänkte jag fortsätta.

Via andra seglares reseskildringar hade jag skissat på hamnar att an göra och därefter fick vädret bestämma om den skulle gå att full­

följa eller justeras. Om jag tar mig till Anholt blir nästa anhalt Grenå, Samsö, Korsör osv .

Uppdateringar innan avfärd Många av mina punkter på krav­

listan var redan åtgärdade av förra ägaren men elförsörjningen behövde en översyn. Ny batteribank i form av två 6V Trojan 240 Ah inför skaff ades, flyttbar solcell på 50 W plus en solcell på 50 W monterades, sändande AIS, dubbla radar reflektorer i masttoppen, vissa för stärkningar av rigg osv.

Förutom det som redan

nämnts fanns sedan tidigare en 21 hk Nanni Kubota, kylbox på 40 liter, mottagande AIS, Eagle Intellimap plotter i sittbrunnen, toa med septi tank vilket gjorde jobbet lite enklare än om allt skulle för­

beredas från början.

Det viktiga för mig var att skapa förutsättningar för att komma iväg och att allt inte behövde vara på plats när resan påbörjades.

Satellittelefon, SSB, Watermaker Det fanns ett par för mig viktiga punkter att ta ställning till innan avfärd.

Skulle jag ha SSB, Satellit telefon och Watermaker ombord? Med en satellit telefon ombord skulle jag kunna meddela om världen om olika problem ombord, konsultera läkare vid behov samt ge mig möjlighet att tanka ner väder information under segling.

Valet föll på att segla utan och jag har allt eftersom resan pågått känt en viss tillfredsställelse på att jag gjorde det aktiva valet.

Jag har genomfört varje längre passage under s.k. "rätt säsong"och förlitat mig på historisk väderdata.

Som säkerhet för oförutsedda situationer har jag haft med mig en PLB (Personal Lokal Beacon) för att under begränsad tid kunna delge min position om något går rejält snett.

Windy.com har med små undantag varit min källa för väder information.

Valet att segla utan watermaker ombord var för mig både en tid­ och platsfråga. Jag ville komma iväg och kände inte att vattenfrågan var så viktig att jag skulle skjuta på avseglings datum av den orsaken. Visst har det varit både blött och kämpigt emellanåt att transportera dunkarna i jollen från land till Alma men för min del har jag kunnat införskaffa vatten utan större problem hela varvet runt.

Med drygt 150­200 liter ombord på de längre passagerna har jag inte enbart haft vatten att dricka utan även haft en enklare duschlösning och dessutom kunnat diska/skölja i färskvatten under hela resan.

"Kan du hitta bra rutiner för att sova och äta kan du segla hur långt som helst"

När jag lämnade Sverige hade jag aldrig tidigare seglat en hel natt i sträck.

Danmark, Tyskland, Holland och Frankrike passerades genom att dagsegla från hamn till hamn och när så krävdes lämnades hamnen i tidig morgonstund för att med eller utan stöd från motorn försöka nå nästkommande hamn innan solnedgång.

Det dröjde ända till Dover i England innan jag bestämde mig för att "nu Jonas måste du nattsegla".

Passagen av Biscaya låg bara några veckor framåt i tiden och jag lämnade därför Dover klockan 23.00 och anlände till Brighton kvällen därpå.

Sovintervallen låg på ca 20­25 minuter och rutinen fungerade så bra att jag bara några dygn senare bestämde mig för att ta sikte på Waymount och fick via den seglingen testa på att segla 30 timmar i sträck. 

Wanderlust och Alma i Waymount, England.

Sovintervallen har varierat mycket under hela seglingen och jag tycker att jag har lyckats mycket väl med att anpassa dem utifrån vilken typ av överfart som varit aktuellt.

Om jag noterat trafik eller andra hinder i Almas direkta närhet har sov passen legat kring 20­30 minuter medans de sträckts ut mot 60 och i vissa fall 120 minuter då det handlat om ren oceansegling utan kända fartygsrutter och sovpassen har genomförts såväl natt som dag.

Min position

Jag har haft en separat lösning för mottagande och sändande AIS ombord vilket gett mig möjligheten att löpande kontrollera om min egen sändare varit aktiv. Distansen på sändande AIS är ca 5­6 Nm medans mottagande AIS legat kring 30 Nm.

AIS i kombination med två separata radarreflektorer i masttoppen har varit mitt val för att informera andra fartyg om min position, kurs och fart.

Vid de tillfällen då jag noterat kollisionskurs med andra fartyg har de ropats upp med 3­4 Nm avstånd via VHF för att stämma av om min Alma noterats på dess instrument och följts upp med frågan "Can I keep my course and speed': Vid några tillfällen har jag noterat 20­25 knops fart på det mötande fartyget och valt att informera dem om min position redan vid 7­8 Nm avstånd.

Bay of Biscay

Tillbaks till Waymount, efter drygt en månads segling från Sverige.

Jag hade läst en hel del om olika erfarenheter av att korsa Biscaya och fattade ett tidigt beslut om att den passagen skulle genomföras innan mitten av augusti.

Roger och jag, fick ett bra väder­

fönster och seglingen påbörjades från Brixham den 6 augusti och för Alma blev det en passage på 6,5 dygn med många spännande inslag.

Ett litet franskt enmotorigt flygplan (troligen tullen) lågsniffade en gråmulen söndagsmorgon strax bakom aktern, perioder av stiltje, segling med forsränningskänsla, strömmar emot och första riktiga skadan då genuafallet gick av under segling med resultat att genuan gled överbord och fick halas tillbaka i starka vindar.

Även ett av undervanten till masten släppte från sitt däcksfäste vilket troligen berodde på att jag använt det som spring under mina två dagar inne i holländska kanalsystemet.

Skadan reparerades på några minuter och en knap monterades senare midskepps för att det inte skulle hända igen.

Känslan av att angöra La Coruna efter att ha seglat över det myt­

omspunna Biscaya var över väldig­

ande och att Camilla och Novak på JRSK båten Sea Quark stod och tog emot gjorde inte saken sämre.

En go kram och återigen mänsklig kontakt är något jag upplevt som starkt behov under alla mina längre passager och förste man/kvinna som står där får helt enkelt ställa upp. . . Lämna europeiska fastlandet Efter ca tio dagar i La Coruna fortsatte seglingen ut runt Cape Finisterre mot Baiona. Därefter dagseglingar utmed Portugals kust med korta stopp i Leixoes, Figueira de Foz, Nazare, Peniche, Cascais och Sines.

Från Sines genomfördes första riktiga benet ut från Europas fast­

land och Porto Santo angjordes fem dygn senare efter 500 Nm segling i mycket varierande förhållanden.

Madeira fick även det ett besök och ett fint minne är när man från kajen kan se Alma, Wanderlust, Eos och Sea Quark (alla JRSK) ligger tillsammans längst inne i Funchals

1 :a atlantöverfarten

Som för de flesta europeiska seglare med sikte på Karibien skall Kanarie­

öarna passeras.

Förberedelser för atlantöverfarten genomförs metodiskt och proviant­

eringen är nära på kaotisk.

Så mycket som skall ombord och vips så är man över och har proviant för lång tid framåt.

Atlantöverfarten påbörjades från Puerto Rico på Gran Kanarias sydkust och seglades via Mindelo (Kap Verde) till Man of War Bay på Tobago.

Åtta dagar på första benet och därefter 18 dagar för det andra och från själva överfarten måste jag nämna att den genomfördes inom VHF avstånd tillsammans med Roger på Wanderlust.

Att två Allegro 27:or lyckas genom­

föra överfarten med samma fart trots olika segelsättningar med tre anrop per dygn måste vara ganska unikt.

Vi ankrade upp vid sidan av Svenska Eos i Man of War Bay efter mörkrets inbrott och uppvaknandet vid soluppgången morgonen därpå var helt fantastisk. En pelikan kom flygande förbi Alma när jag öppnade upp nedgångsluckan och hela bukten var inramad av mäktigt grön regnskog. Den stad som jag trodde mig se på kvällen innan var bara en liten by och ljuset visade sig komma ifrån ljusstolparna kring idrottsplatsen.

Man of War Bay är en den enda plats jag besöker två gånger under mitt äventyr och kan starkt rekommen­

deras. Genuint karibiskt helt enkelt ...

Karibien

Mitt första besök (2015/2016) i Karibien varade i drygt tre månader.

I princip alla öar mellan Tobago och Martinique besöktes och känslan av att bara kunna ankra upp och njuta var häftig. När en plats var utforskad låg nästa bara en kort dagsegling därifrån.

Proviantering och sökandet efter reserv delar var ett ständigt på gående projekt och lösningarna ofta nära inpå då det finns ett flera butikskedjor representerade i området.

Den stora överhängande frågan för mig personligen var om jag skulle bryta upp från den lilla grupp av båtar som umgicks och ta min Alma vidare västerut mot Panama.

Min tilltro till Alma var fortfarande stark vilket gjorde att jag slutligen bestämde datum för när avskeds­

festen kunde hållas.

Vi är nu i slutet på februari och Wanderlust, Sea Quark samt några utländska båtar ligger ankrade i Grand Anse (Martinique) Alma i Mindelo, Kap Verde.

när jag på morgonen sakta glider ut ur bukten för att åter segla söderut med sikte på Carriacou för att där lyfta och bättra på Alma med ny bottenfärg. Seglade därefter ner till Grenada för att där fylla på matförrådet inför den 400 Nm långa överseglingen till Curacao och vidare seglingar västerut.

Pirater

Det var under nyår i Prickley Bay som jag för första och enda gången kom i närhet av en verklig pirat historia. Jag vaknade en morgon och upptäckte att vi hade fått sällskap av ytterligare en svensk segelbåt som ankrat upp på Almas styrbordsida. Jag ropade "kul med ytterligare en svensk flagga här på ankringen".

Jonas på en L32:a vinkade tillbaka och frågade om han kunde få låna ett verktyg för att kunna vrida på gasolen till spisen.

Jonas kom över och berättade att han och hans två söner precis anlänt efter en segling från Trinidad.

Under seglingen hade de i grov dyning blivit prejade/bordade av tre män utrustade med knivar och pistol från en snabbgående fiskebåt (förmodligen från Venezuela) och under de få minuter de var ombord hade de tagit med sig alla kläder, mat, verktyg, elektronisk utrustning, hoppat tillbaka och dragit iväg.

Alla tre var rejält skärrade men oskadda, händelsen är omnämnd på noonsite.com och var den andra incidenten på kort tid i det aktuella området.

Panamakanalen utan agent Under hela seglingen från Sverige hade jag oroat mig inför passagen av Panamakanalen. Arbetet med att kontakta kanalbolaget inleddes därför redan på Curacao tillsammans med besättningen på svenska Kairos.

Båtinformation (customer form 4352) skickades via mail och avgiften för själva passagen genom fördes enligt s.k. Wire transfer instructions direkt från mitt svenska konto till det av kanalbolaget anvisade kontot (viktigt att se till att alla eventuella avgifter kring transaktionen tas ut så att kanalbolaget får exakt den summa som skall betalas vilket inte fungerade för oss.)

Fördelen jag kände med wire transfer var att jag slapp gå omkring med massa USD på fickan i Colon.

Vi, Alma och Kairos, valde Portobello som "port of call" och på väg dit från Curacao fick jag för första gången uppleva rejält kraftig vind med gigantisk dyning akterifrån.

Under de tre första dygnen lyckades Alma (50 Nm norr om Columbias kust) ta sig 460 Nm västerut med distanserna 150/150/160 Nm per dygn (motsvarar 6­6,5 knops snittfart för min lilla Alma). Väl framme nådde jag efter mörkrets inbrott en liten skyddad vik och ankrade åter upp intill Kairos.

I Portobello kunde vi genomföra inklareringen avseende båt och besättning och en dag senare tog vi gemensamt bussen in till Colon för att ordna med Crusing Permit för tiden i Panama. Avseende in mätningen av Alma för själva kanal passagen så genomfördes den vid "flats"

efter det att vi via telefon meddelat kanalbolaget att vi var på plats.

Ett företag med anknytning till kanalverksamheten kontaktades därefter för hyra av bildäcksfendrar och fyra 50 m långa tampar.

Avseende linehandlers så löste jag det genom att ta ombord två tyska backpackers samt två professionella som hyrdes via samma bolag som

Alma hängande på sidan in emellan.

Min uppgift som skeppare på Alma blev att med hennes motor köra fram respektive bak för att balansera upp hennes nyfunna vän bredvid.

Som brukligt vid passage mot Stilla Havet så genomfördes sluss ningen under två dagar med en över nattning i Gatun Lake.

Platsen ombord på Alma är liten för en besättning och nu skulle det fungera för fem ombord. Initialt fick övriga fyra ligga skavfötters i Almas babord/styrbord soffor med mig i sovande i sittbrunnen men allt eftersom natten gick kom en efter en upp på däck då det var olidligt varmt nere i Alma.

Dag två blev mer intensiv då Alma skulle förflyttas till de sista tre slussar ut till Panama City och Stilla Havet.

Mycket känslor som bubblade inom­

bords inför sista slussen när jag inser att nu är det dags, nu skall världens största ocean korsas.

Färden fortsätter i AllegroNytt 3-2020 med del 2 av "Alma jorden runt".

ovan och under de fyra dagar jag fick vänta på min tur för kanalpassagen låg jag ankrad vid Nuevo Cristobal (Colon).

När det blev dags för slussning anlände en s.k. advisor och vi blev därmed totalt sex personer ombord.

Själva slussningen genomfördes till­

sammans med en 43 fots segelbåt och efter inrådan från min advisor så använde vi alla fyra linorna från den stora båten med

Roger på Wanderlust, K25 S291. Efter 18 dagars Atlantöverfart. Några timmar innan ankomst till Tobago.

Allegro Långfärdsbåten

Allegro som gör drömmar till

verklighet

Direction Island. Cocos Keeling

Bild: Jonas Simonsson K25 S100 Alma