Några iakttagelser angående domareringar i norra Västergötland Sahlström, Karl Esaias Fornvännen 19, 19-33 http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1924_019 Ingår i: samla.raa.se

Några iakttagelser angående domareringar i norra Västergötland Sahlström, Karl Esaias

Fornvännen 19, 19-33

http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1924_019

Ingår i: samla.raa.se

Några iakttagelser angående domareringar i norra Västergötland.

Av

K. E. SAHLSTRÖM.

»nder arkeologiska rekognoseringar de senare åren inom Vadsbo, Kinne och Kinnefjärdings härader i norra Väs- tergötland har jag ägnat någon uppmärksamhet åt de här talrikt förekommande domareringarna. Ehuru detta slag av fornlämningar höra till våra mera allmänt före- kommande, hava dock systematiska detaljundersökningar av dem endast i jämförelsevis ringa omfattning hittills blivit utförda;

här nedan meddelade iakttagelser över deras uppträdande och beskaffenhet inom ett begränsat område kunna därför vara av intresse som ett bidrag till tolkningen av deras ursprungliga ändamål.

Domareringarna utgöra ett mycket karaktäristiskt inslag i norra Västergötlands antikvariska topografi. Antalet nu kända ringar utgör i Vadsbo härad över 60, i Kinne härad 25 och i Kinnefjärdings härad 26.

I efterföljande tabell är sammanställt en del uppgifter angå- ende dessa.

1

I överensstämmelse med det vanliga bruket har jag som do- mareringar räknat cirkelrunda eller ovala kretsar av glest place- rade stenar på tämligen likstora avstånd, vanligen resta men ibland satta och någon gång liggande klumpstenar. Anmärkas

1

Utförligare beskrivningar finnas i mina till K. Vitt. Hist. och Ant. Aka-

demien ingivna berättelser över fasta fornlämningar inom de nämnda häradena.

Tabell över domareringar.

L ä g e

C

S a

tsi re

>

3 *

<

M re

5 c g re

O. c

5*

4» (L>

5 E

^^ .2

•o

• K C

G T3

Anm.

Invid domare- ringarna befint- liga gravplatser Vadsbo härad.

Berg. Karlsfors Frösve

Fagre. Kylle

» Bugärden

» Staverås Färed. Åsen

» , Götlunda. Hofmansg Halna. Eriksås Hassle. Fåleberg

» Dikesg Horn. Nils Matsg

Hova. Hederna I

y> * I

» Folkeberg Leksberg. Bäcken

» Lockerud

Lerdala. Skrivareg i

• » I

>

Lyrestad. Bökersboda Kähult

Mo. Södra Rud I

1

» I

Svenneby. Horsås

»

• Kruss I

• • I Säter. Garparör

Tidavad. Skrivareg. ...

Torso. Hässlestad / 1

> »

» Tomten

» i

T> »

a Boda

3 6 5

—

4 7

9 7 8 1 1

—

7 7 4 5 8 7 7 7 5 6 7 6

? 7 6 9 9 7 7 4 7 7

? 9

(9) 7

(?) 7 9

9

7 9 (12)

(V)

(?)

7 7 (7)

7 8 7 7 7 7 7 8 7 7 (8)

7 7 10

9 '7 7 12

7 7

? (9)

meter

2 . 5 - 3

—

—

2.5 3 3

—

2

—

— —

2 2.5

3 3 2 3 2.5

3

—

2 4

— .—

— —

2.5 4 3 3 2 1 2.5 2 0 . 5 —

meter

8 - 1 0 5 - 6 1 0 - 1 2

—

6.2 9 10

8 7

—

—

—

6 7 8 7 4 9 6 10 (11) 7 13 5

9

—

9 12

7 7 7 3 8 , 0

meter 1.5 0.0 1.5 0.9 1.2 1.0 0.7 5 0.9

1.2 (0.75)

1.0 1,0 1.0 1.2 0.6 1.0 0.7 1.8 1.2 1.5 1.0

1.0 0.75

1.0 1.0 1.0 0.9 0.8 0.6 1.0 1.1

Markgravar.

Högar.

Markgravar.

Hög.

Kummel.

Kummel. Högar, Hög.

Högar.

Markgravar.

Hög.

[Resta stenar.

Högar.

VMarkgravar.

Tre resta stenar Högar. Rest sten Mittsten ?1 He-

lgar?

Rest sten.

Mittsten?

Röse inomrings.

Högar.

Högar.

Stensättning.

Kummel.

Stensättning.

En klämmer anger att de av densamma omslutna domareringarna ligga omedelbart invid varandra eller på fä meters avstånd.

Parentes omkring en siffra anger att densamma är osäker.

L ä g e

re B

" ._

* - . SS t/i re

_ >

re - ^

M 5

o. H

5

M

il

1-2

« .2

•5

CO

ra c

55 2.

"3

•a

ai

E

Anm.

Invid domare- ringarna befint- liga gravplatser Torso. Boda

» B

> Norgärden.

Trästena. Hallandsberg ...

Mellang.

Ullervad. K°ttholmen

» Östergärden

» Källängen ..

Undenäs. Överby .

> Sannum

> >

Väring. Bankälla ...

» Bjästa backe Algaräs. Segolstorp .

Kinne härad.

Fullösa. Värmag.

Götene. Prästg. . Backg

Hustru Elias gärd Mänstorp (

Holmestad. Lovsg.

Stommen '3

Enebacken

» >

> Stora Svenstorp/

» > > \ Kinne-Kleva. Börjesg /

» » » I Medelplana. Karlsg

7 7 7 7 (6)

7 (8)

9 (8)

? 7 9 (6)

5 7 9 7 9 7 9 13 7 8

6 9 8 6 11

9 7 5 7 9 3

? 7

?

— — 3 7 4 13 11 9 5

7 9

(9) 12 8 6 (16)

9 (7) 9

8 9

?

? 9

? f }

? 7

? 13 12 9 9

7.5

3.5

3.5 2.5

2.6 7 5 7 x 9 5X6 7 9 - 1 0

(8)

9 x 1 0 9 6 5 6 11

5.2

10-12 10 5-6 9

12 14x15

9 3 7.5 10X16.5

6 8 7.5

7 6

20x22 13.5X15

10x11 9

0.8 0.5 l.i 0.6 l.o 1.6 0.8 1.0

1.5 0.7 1.0 0.8 1.0 1.2 1.0

1.0 0.G

1.0 1.1

0.8 0.5 0.7 1.0 0.8 1.5 0 6 1.5 0.9 1.0 0.5 1.1

1.0 1.2 l.S 1.2 1.2

;Kummel. Hög.

iHög.

jResta stenar.

Högar.

Resta stenar.

Hög. Rest sten Resta stenar.

\Markgravar.

/ Högar.

Högar.

Grav inomrings,

JHögar.

^Rest sten. Röss Kummel.

Hög.

Resta stenar.

[Hög.

Resta stenar.

L ä g e

^{to re}

>

a *

re M V i

I I

o. c sr

OJ

, '

n cy C

•a

(O

c

>

B ca c

--<

c

^

V

E E

re

•a

m T3

1 f

ra T.

c IB

g -a

.S OJ

« E

Anm.

Invid domare- ringarna befint- liga gravplatser Vättlösa. St. Gullhammar ...

» Backen Kinnefjärdings härad.

Hasslösa. Furubacken Husaby. Martorp

» Kållängen Källby. Häggeliden

» Blomberg Norra Härene Skeby. östgärden

» Storegärden i

Sävare. Filsbäck ..

• »

» Ankeg.

» Björlycke Brakelund

Brakelund , :::(

5 9 7 8 7 12 13 11 5 8 5 6 (9)

8 6 4 4 11 9 7 3 6 7 3 9 12

9 9

(8) 9 7 9 7 12 13 11 7 9 7 9 9 9 7 5 7 11 10 8 (9) 8

9 16

—

— 2.5

— 3 5

— 2.5 2 2 1.5

— —

— 2.3 2 2

—

— 3.6

— 2.3

5 - 6

11 8 6 22

8 25

16 11 5 7 x 8

4.5 16 12 15 6 4.5

5 13 13 12 9 8 10 15

—

1.0 0.6 1.7

— 1.3 1.5 0.8 0 6 0.5 0.2 1.5

— 1.5 0.6 0.6 0.6 1.3

— 1.1 0.6 0.7 0.9 0.R

Högar.

Rest sten.

Stensättning.

Markgravar.

Högar.

Mittsten.

[Markgravar.

Högar m. m.

bör kanske dock, att som domareringar räknats även rätt små stenkretsar av endast några få meters diameter, detta emedan de visa sig äga en del med de större gemensamma konstruk- tiva drag, som måste tyda på att de uppförts för identiska funk- tioner.

Liksom så många andra av våra fasta fornlämningar befinna

sig domareringarna ofta i ett mer eller mindre skadat skick. Att

med säkerhet avgöra det ursprungliga utseendet är därför i många

fall ej möjligt. Beträffande stenantalet utgör emellertid de likstora

avstånden mellan stenarna tydligen ett så genomgående karak-

tärsdrag, att man ej sällan av de kvarvarande stenarnas allmänna placering och inbördes avstånd kan med stor säkerhet sluta sig till det ursprungliga antalet, även då ej ens märken efter de bort- tagna finnas kvar. En del äldre uppgifter om stenantalet i nu- mera fullständigt utplånade ringar få däremot upptagas med för- siktighet, när det ej tydligt anges om uppgiften avser det vid tidpunkten i fråga kvarvarande antalet eller det enligt meddela- rens uppfattning ursprungliga.

För omkring 90 av de inom här i fråga varande område be- fintliga ringarna kan man med säkerhet eller mycket stor sanno- likhet avgöra det ursprungliga antalet stenar. Säsom framgår av tabellen äro 7- och 9-talen vida dominerande. Nära hälften av alla domareringarna äro byggda med 7 stenar och nära en tredje- del med 9. Därnäst vanliga talet är 8; endast hos 5 eller 6 ringar har tolvtalet igenfunnits.

En viss regional variation förefinnes så till vida, att 7-talet är vanligast inom Vadsbo härad och 9-talet inom Kinne härad.

Grundplanen är cirkelrund eller, särskilt vid de större, något oval. Diametern växlar vanligen mellan 6 och 10 m. En ring i Norra Härene har en diameter av 25 m.; å andra sidan hava några en genomskärning av endast 4—5 m.

Stenarna äro vanligen resta och endast så djupt nedsatta i marken att de kunna stå upprätt. I allmänhet synes man hava valt ut avlånga stenblock. Den inom vissa andra trakter av vårt land förekommande anordningen att stenarna vila på ett under- lag av andra stenar har inom här i fråga varande område ingen- städes återfunnits. Ej heller är det vanligt att nordstenen utmär- ker sig framför de övriga stenarna genom större dimensioner.

En anordning beträffande stenarnas placering, som flerstädes

iakttagits, är att man med förkärlek vänt de flata sidorna inåt

ringen. I ett fall som t. ex. den nedan omtalade ringen vid Kleva

Börjesgården, där materialet är sandstensblock, är en sådan place-

ring tämligen naturlig, men företeelsen upprepar sig i fråga om

gråstensblock alltför ofta för att kunna vara en tillfällighet. Så ofta

byggnadsstenarna ägt en flatare sida, har man i allmänhet vid

resningen vänt denna inåt. Huruvida detta drag återkommer även inom andra trakter är genom brislen på detaljbeskrivningar ej möjligt att avgöra.

I samband härmed kan ock anföras, att på ett par ställen förekommer det, att emellan ringens resta stenar är satt en låg sammanhängande rad av små, ett par dm stora stenar, och även i denna förbindande kedja synes man hava sökt få innerkanten så jämn som materialet tillåtit. Liknande anordningar äro kända även från andra trakter, t. ex. från Järstorps sn i Jönköpings län.

I de nu nämnda anord-

© ningarna hos ringarna tor- de man kunna se ett utslag av att det är just den av stenarnas innersidor om- slutna platsen, som man med stenkretsen velat av- skilja.

Denna plats, d. v. s. mar-

CP

•> . «. a n •• « * A ken inom ringen, är van-

Fig. 1. Plan av domareringar å Prästgården

ö

i Götene sn. ligen alldeles plan. Ibland finner man att, där en ring rests på en stenig moränbacke, marken inomrings är tämligen stenfri eller åtminstone så pass stenröjd, att markytan här tyd- ligt bryter av mot omgivningen. — Endast i ett par fall har jag funnit att platsen inom ringen har karaktären av ett lågt, flackt röse.

Mittsten finnes inom det avhandlade området endast vid en enda ring, nämligen den stora ringen i Norra Härene. Enligt äldre beskrivningar (frän början av 1800-taIel) skall dock sådan hava förekommit i ytterligare tvenne ringar; den ena av dessa har ej med säkerhet kunnat identifieras och vid den andra finnes numera ej någon mittsten.

Rätt så karaktäristiskt i domareringarnas allmänna förekomst

är deras ofta så att säga klungvisa uppträdande. Två till tre och

ibland flera ringar ligga alldeles bredvid varandra. Och sådana

klungor träffas ibland-pä endast några hundra meters avstånd från varandra. Invid och i närheten av Holmestads kyrka ligga sålunda på en sträcka av knappt 2,5 km. 4 dylika samlingar.

Särskilt anmärkningsvärda äro vad jag skulle vilja kalla dub- belringarna, två ringar tangerande varandra eller på få meters avstånd, t. ex. Götene Prästgården (fig. 1), Kleva Börjesgården (fig. 2) och Hässlestad på Torso (fig. 3) m. fl. I sådana fall är så gott som alltid den ena ringen

litet större än den andra. Sam- • ma parvisa anordning åter-

finnes även, då flera ringar • ligga tillsammans t. ex. Skeby

(fig. 4). Enligt en av Hofberg

1

meddelad plan synes en sam- ling av domareringar vid Hals- berg förete en liknande ori- entering.

I den nyssnämnda dub- belringen vid Börjesgården äro samtliga stenar i den norra ringen av sandsten under det att samtliga i den södra äro av gråsten. Detta materialur- val kan ej vara en tillfällig- het, utan tyder på, att när man här uppfört tvenne ringar

bredvid varandra, man verkligen avsett att på ett åskådligt sätt skilja de båda ringarna från varandra. En dylik anordning för- utsätter nog, att verkligen varje ring som sådan har haft sin särskilda funktion. För detta talar också den omständigheten, alt även då man rest två eller flera ringar alldeles bredvid varandra, man givit varje ring sitt fullständiga antal stenar och ej låtit någon sten bli gemensam för tvenne ringar, även om ringarna tangera varandra. Exempel härpå erbjuda dubbelringarna vid Kleva

1

Nerikes gamla minnen, Örebro 1868, sid. 37.

Fig. 2. Plan av domareringar vid Börjes-

gården i Kinne-Kleva sn.

Börjesgärden, där en av den södra ringens stenar placerats emel- lan ett par stenar tillhörande den norra ringen, samt tvenne var-

andra tangerande ringar i Brakelundssamlingen.

1

O

/ ^{~ \}

o o 0 t

O O

. , 9

Fig. 3. Kartskiss över ett gravfält med domareringar vid Hässlestad på Torso.

1

C. J. LJUNGSTRÖM, Kinnefjerdings och Kallands härader, kartan mot sid.52.

Ett ej så sällan återkommande drag är att i närheten av do- mareringarna stå ett par eller flera resta stenar. Än stå dessa helt nära på några meters avstånd, än något längre bort— nägot tiotal meter. Även denna företeelse återkommer så ofta, att dessa resta stenar nog torde på något sätt stå i samband med ringarnas funktioner.

o

0

«

o o o

0 o

Fig. 4. Plan av domareringar å Storegärden i Skeby sn.

Påtagligt är domareringarnas samband med gravplatser. Om- kring halva antalet ringar hava i sin omedelbara närhet högar, rosen, stensättningar eller brandgravar under flat mark. Vad sär- skilt de senare beträffar har man sedan länge känt till Kleva Gumsegården, Björsäter och Filsbäck; för några år sedan an- mäldes Väring Hållaregärden. Under mina rekognoseringar har jag särskilt efterforskat sådana gravfält och antalet nu kända inom

området uppgår till 11. Av dessa äro visserligen endast ett par

28 K. E. Sahlström.

närmare undersökta, men uppgifterna om de övriga lämna ej något tvivel att brandgravar föreligga. Av traktens 11 brandgrav- fält ligga ej mindre än 7 invid domareringar. Denna omständig- het indicerar tämligen bestämt ett samband emellan dessa båda företeelser, och detta samband måste nog förutsätta en ungefärlig samtidighet. Förhållandena i norra Västergötland lämna sålunda stöd för den av liknande samhörighet inom andra trakter dragna slutsatsen, att domareringarna gå tillbaka till äldre järnåldern.

Den folkliga uppfattningen säger, att domareringarna varit forntidens tingsställen, och att ringens stenar utgjort platsen för domare och nämnd. Inte sällan tros det, att vederbörande under rättshandlingarna sutto på stenarna, domaren på den största stenen.

Som en ytterligare utbyggnad av denna uppfattning har man sä- kerligen att anse det ej så sällan framförda påståendet, att an- talet stenar "egentligen skall vara 12" (efter tolvmannanämnden).

Orimligheten av att de ofta höga och spetsiga stenarna iordning- ställts för att tjäna som sittplatser — så som förhållandet var med bystämmornas stenkretsar — ligger emellertid i öppen dag. Kom- binationen av domareringarna med forntidens rättshandlingar går dock tillbaka åtminstone till förra hälften av 1700-talet. Så om- talar Linné i sin Wästgöta-resa (s. 219) domareringen invid Hal- leberg. Fråga är dock, om man kan tillmäta denna benämning större vitsord än exempelvis de likaledes folkliga namnen ätte- stupa och jättedans. I Danmark tolkades under lång tid de med en krets av stenar omgivna stenåldersgravarna som tingsplatser.

1

Vid svenska fornminnesföreningens möte i Strängnäs 1877 gjordes av Hofberg

2

ett inlägg mot den traditionella tolkningen av domareringarna. Han anförde bl. a. att i Närke finnas i som- liga härader ingen domarering och i andra flera, vilket ej stode i god överensstämmelse med tydningen av dessa platser som tingsställen; däremot förekomme det ofta i närheten av domare- ringarna offerkällor, vilket tydde på att platsen använts för reli- giösa handlingar.

1

CARL NEERGAARD, Thinghöie og Thingdysser. Aarböger 1902, sid. 321

2

Sv. fornm. för. tidskr. Bd 3, sid. 198.

Senare hava också domareringarna vanligen tolkats som plat- ser för gudstjänst och offer, vid vilka dock även rättsliga för- handlingar försiggått.

1

Starkare betoning av den judiciella uppgiften har givits av Sune Lindqvist, som anser domareringarna åstadkomna till en för domare och nämnd vid tingsförhandlingarna avskild del.

2

Söker man med ledning av de i det föregående framlagda iakttagelserna att finna den rimligaste tolkningen, visar sig genast, att antagandet av det judiciella ändamålet som det primära blir osannolikt. En del små ringar, konstruktivt samhöriga med de större, förefalla mindre lämpliga som samlingsplatser för en även rätt så fåtalig nämnd. Den ojämna fördelningen, särskilt det klung- visa förekomstsättet låter sig också svårligen förena med tings- teorien. Om man utgår ifrån, att varje ring byggts för sin sär- skilda funktion, så måste det med tillämpande av denna teori hava varit en rätt så liten menighet, som uppfört varje ring, och det förefaller högeligen osannolikt att man för en rättshandlings- plats velat kosta på sig en sådan oerhörd arbetsprestation som domareringarna ofta förutsätta. Särskilt svårförklarliga bli de stora samlingarna av inemot ett tiotal alldeles invid varandra resta ringar, såsom t. ex. den på Brakelundsåsen med 8 domareringar och dessutom åtminstone tvenne skeppssättningar omedelbart invid varandra. Ej heller synes den för Västergötlands vidkommande framställda jämförelsen med bystämmornas stenkretsar

3

äga större skäl för sig. Domareringarnas förekomst i förhållande lill byarnas läge ger ej något utslag i riktning mot en sådan kongruens. Vis- serligen finner man ibland domareringar invid gamla byar och

1

O. ALMGREN, Sveriges fasta fornlämningar. Sthlm 1904. Andra uppl.

Sthlm 1923.

2

Ynglingaättens gravskick, sid. 95. Fornvännen 1921.

3

O. ALMGREN, Sveriges fasta fornlämningar. — Dr Sigurd Erixon har

godhetsfullt meddelat, att bystämmoplatser ute i det fria, markerade med en

krets av stenar eller vanligare med en enda större sten för åldermannen och

bisittarna eller för hela byalaget äro kända frän sydvästra Sverige, framför allt

frän Skåne och Västergötland, men enstaka belägg finnas även upp i Närke. I

sistnämnda landskap dock blott sådana med en sten.

på i bygdetopografien mera framträdande platser (t. o. m. på kyrkbacken) men lika vanligt synes vara att de ligga i bygdens utkanter.

En trots allt ej så avlägsen möjlighet är att domareringarna helt enkelt skulle vara ett slags gravmonument. Själva förekomst- sättet, massuppträdande inom vissa trakter, visar ju åtskilliga ana- logier med t. ex. gänggrifterna, kumlen, runstenarna m. m., som blivit så att säga modesaker inom vissa bygder. Mot denna för- klaring talar dock den ofta framförda observationen, att begrav- ningsrester endast sällsynt träffas inom ringarna. Av det hundra- tal domareringar, som förekomma inom här i fråga varande om- råde, har dock veterligen ej någon blivit ordentligt undersökt.

Om en ring vid Segolstorp i Älgarås sn finnas uppgifter, att man vid grävning inom den träffat tydliga gravrester (St. Hist. M.

Ant. top. ark.). I Götaälvsområdet, där domareringarna ocksä äro talrika, har man numera i flera fall i ringens mitt träffat en grav.

1

Men även om de gravlösa domareringarna synas vara i ma- joritet, tyder dock det otvetydiga sambandet med verkliga gravar, den lagbundna konstruktionen, det regelbundna stenantalet och även i viss mån det klungvisa uppträdandet på, att domarerin- garna blivit uppförda för något i samband med gravskicket eller kulten (snarast då begravningskulten) stående ändamål. Det kan tänkas att i en del fall denna av stenar hägnade plats har fått tjänstgöra som gravplats, under det att i andra fall graven retts invid densamma (Jfr senare tiders kyrkor och kyrkogårdar!)

Den omständigheten att vid någon domarering medeltida ting avhållits kan ju ej anses bevisa, att domareringarnas upp- förande, ett årtusende tidigare, skett i syfte att markera en tings- plats. Då begreppet tings- eller domsplats befinnes knutet även vid andra slag av gravminnen t. ex. resta stenar o. d., förefaller det sannolikare att denna anknytning är en i förhållande till min- nesmärket i fråga sekundär företeelse av kanske jämförelsevis ungt datum.

1

Q. SARAUW och J. ALIN, Götaälvsomrädets fornminnen. Gbg. 1923, sid. 38.

De domareringarna närstående skeppssättningarna med glest ställda stenar förekomma i norra Västergötland endast på några få ställen, nämligen Askeberga (fig. 5), Frösve, Brakelund, Torso och möjligen Lyrestad.

1

Ett par av dem

visa den högstävade form, som ut- H^ w ^

märker t. ex. Blomsholmsskeppet un- «^

der det de övriga ha den jämnhöga Q2)

eller något oregelbundna karaktär, ^-y som vanligen finnes hos domare- amx\ ^ ^

ringarna. /ffk Överdomareringarnas förekomst ^

i allmänhet inom landet avser om- ^ stående karta (fig. 6) att ge en översikt. ^ Till grund för denna kartografiska ^ bild ligger emellertid endast socken-

notiserna i arbetet Sverige. Härur g ^ | hava medtagits de till ett antal av

omkring 450 som domareringar eller _^ ^ domaresäten betecknade fornlämnin- ^ ^ ^

garna, däremot ej skeppssättningar ^ och ej heller "stensättningar",såvida ( ^

ej av beskrivning framgår, att med ^ P största sannolikhet en verklig do- W r\

marering föreligger. Särskilt bör an- ~

märkas, att s. k. stencirklar på Got- ^ H

land ej medräknats. ^ Självfallet är detta material rätt

heterogent och ofullständigt, bero-

Fi

8-

5

-

P l a n a v d e n

skeppsformiga

, , . . . . stensättningen vid Askeberga

ende dels på en vacklande nomen- . . . .

r

i Vads sn.

klatur dels ock på ofullständig ar-

keologisk rekognosering av stora områden. Ett noggrannare ge-

1

Med tätt satta eller ställda stenar byggda skeppssättningar synas full- ständigt saknas. De av ÅKE STAVENOW i Vadsbobygden, h. 5, omtalade "tre stycken delvis fragmentariska skeppssättningar vid torpet Ekan i Berga socken"

torde till sin grundplan ej vara säkert bestämbara.

Fig. 6. Domareringarnas utbredning i Sverige.

(De smä prickarna beteckna en ring, de större 2 eller flera.)

nomgående av den antikvarisk-topografiska litteraturen och ar-

kiven skulle säkerligen öka antalet kända domareringar ej ovä-

sentligt, men det anförda materialet är dock så rikhaltigt, alt en

möjlig utökning säkerligen ej avsevärt skulle ändra den total-

bild över den allmänna utbredningen, som de lätt tillgängliga

uppgifterna i arbetet Sverige givit. Skulle det t. ex. visa sig, att

en del av de i Östergötland upptecknade "stensättningarna" i

själva verket äro domareringar, så torde grundligare rekognose-

ringar i västra Sverige uppvisa en betydligt förhöjd frekvens även för detta område. Inom Vadsbo, Kinne och Kinnefjärdings hära- der är på kartan utsatt endast det 30-tal, som finnes upptagna i

"Sverige"; genom de senare årens sammanställningar och rekog- noseringar har detta tal mer än tredubblats.

Till sina huvuddrag torde därför den totalbild som kartan ger vara riktig, nämligen att domareringarna i Sverige hava en be- tonat sydvästlig ("götisk") utbredning med tyngdpunkten förlagd till västra Småland—Västergötland—Bohuslän.

Bronsstatyetten från Tåby.

En arkeologisk kuggfråga.

Av

ARTHUR NORDEN.

^en gråaktigt patinerade bronsstatyett, som här avbildas, anträffades någon gång vid mitten av 1800-talet "uti en gammal åkerjord vid hemmannen Tåby nära Tåby kyrka" i Östergötland och skänktes år 1862 av friher- rinnan Fock, f. von Saltza, å Mem till den insamling för ett mu- seum i Norrköping, som då pågick. Fyndomständigheterna och den första torftiga beskrivningen av pjäsen

1

föreligga i en notis i Norrköpings Tidningar den 20 dec. 1862. Det var denna no- tis, som föranledde en efterforskning av det lilla "belåtet"; det anträffades tillsammans med en hel mängd övriga föremål från den bortglömda insamlingen i ett materialskåp i h. allm. läro- verkets naturaliesamling i Norrköping.

1

"Ett stycke sä kalladt Beläte eller Afbild af Koppar, om 5 tums längd, utan armar och fötter" o. s. v. "en lemning frän den mest aflägsna forn- tid", vilken, om densamma "icke vittnade mot våra förfäder om helgon-, be- läte- och afgudadyrkan, sä förråder den dock en hos dem fordom varande och på nedersta trappsteget af all bildning stående ringa bildningsgrad."

3 — F o r n v ä n n e n 1924.