This work is licensed under the Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.5 Sweden License. To view a copy of this license, visit creativecommons.org/licenses/by- nc-sa/2.5/se/
Namibia 12 år sedan självständigheten
Namibias nationaldag den 21 mars firas med pompa och ståt. Till Independence Stadium i Windhoek kommer dignitärerna för att lyssna till presidentens tal. De sitter alla på vip-läktaren i fina kläder, reser sig och applåderar när presidenten talar.
På läktaren för vanligt folk flockas gästerna. Jag tittar mig runt och förvånas. De flesta är barn eller ungdomar. Så tittar jag på flickan som slagit sig ner strax intill. Hennes kläder och skor är trasiga och hon sträcker fram sin hand. "Apple, please", säger hon. Alla som kommer till stadion får en förpackning med korv, bröd, äpple och dricka. Hon tar ett stort bett av det röda äpplet jag ger henne. Detta hände förra året och även i år var det samma åldersfördelning på deltagarna.
På måndagen samma vecka som nationaldagen firas i år sänds debattprogrammet "Talk of the Nation" med temat "12 år efter befrielsen – har den breda allmänheten fått del av befrielsens fördelar?" på TV. Inte förvånande hävdar regeringspolitikerna att alla fått det bättre.
Akademiker och oppositionella har däremot en annan åsikt – klyftan mellan fattig och rik är fortfarande så stor att resurserna måste omfördelas.
Fler har el och vatten
Visst har många fått det bättre under de tolv åren Namibia varit ett fritt land. Fler har fått tillgång till rent vatten, närmare bestämt 70 procent i dag, mot 30 procent tidigare. Det samma gäller elektriciteten, som byggts ut rejält. Ekonomin har vuxit, ungefär tre procent varje år de senaste åren. Tyvärr äts tillväxten upp av befolkningsökningen, men ändå.
Och utbildningen har blivit bättre. Bara inom Afrikagruppernas skolbyggnadsprojekt Pamwe har det byggts runt 750 klassrum. Regeringen har byggt ännu fler. Dessutom satsar man nästan 25 procent av statsbudgeten på utbildning och i dag börjar 95 procent av alla barn i skolan.
Men de som inte tar sig igenom tionde klass får inte heller jobb. Konkurrensen är alldeles för stor.
Så har medelklassen ökat och fått det bättre, men den är liten och koncentrerad till Windhoek.
Flera källor menar också att den framförallt är knuten till familjer och släkt runt regeringen.
Om detta är nepotism eller pragmatism får var och en avgöra.
Kanske går det att förstå i ljuset av den höga arbetslösheten och den stora klyftan mellan fattig och rik. Arbetslösheten ligger på 34 procent. Folk marscherar 75 mil från Oshakati i norr till Windhoek i centrala Namibia, för att kräva att regeringen ställer upp med jobb. De fattiga är fattiga som kyrkråttor och de rika är rika som troll. Enligt Världsbanken är klyftan mellan fattig och rik i Namibia den största i världen.
Resurser stannar i Windhoek
Trots detta är korruptionen relativt låg enligt Transparancy International. Ungefär mitt i ligger
Namibia. Däremot kan man läsa om bedrägerier nästan varenda vecka i tidningen. Både inom regeringens administration, universitetet och bankvärlden. Inte för så länge sedan skrev tidningarna om hur ministrarna fått köpa mercedezbilar till en bråkdel av marknadspriset i samband med att man bytte ut bilflottan till billiga bilar förra året. Åtta personer på
universitetet har blivit avstängda misstänkta för bedrägerier som utlöste kassakris och
inställda löneutbetalningar i början av året. Och nyligen visade det sig att regeringsbilar blivit fulltankade upp till tolv gånger per dag. Detta hade skett över hela landet, i alla tretton
regionerna.
Några menar att ett av problemen är att resurserna stannar i eller bara går till Windhoek. En ekonom hävdar till exempel att ungefär hälften av pengarna som ska gå till utbildning går till administrationen i Windhoek, inte till landsbygden där de verkligen behövs.
Likadant är det med det kapital som kommer från fisket och gruvindustrin. Det som inte går till utländska intressenter går till Windhoek. Decentralisering kan vara ett svar på problemet.
Att lägga ut delar av administrationen på landsbygden för att få hjulen att rulla även där. För att få krav på produktion och service. Att börja odla mer grönsaker och att starta frys- och konservindustri för att slippa beroendet till Sydafrika, som är allt för stort.
Ramatex på fel plats
En lösning som regeringen förespråkar och jobbar på är att få internationella investerare att satsa i Namibia. Den malaysiska textilfabriken Ramatex är ett sådant exempel. Åtta tusen jobb sägs fabriken kunna erbjuda de kommande åren. Men regeringen har kritiserats på flera punkter när det gäller hur man hanterat etableringen av Ramatex. För det första kommer företaget att ha samma villkor som företag inom EPZ, Export Processing Zones.
Det betyder att arbetarna inte kommer att ha strejkrätt och att företaget i stort sett slipper betala skatt. För det andra har det aldrig gjorts någon miljökonsekvensutredning. Trots att fabriken kommer att förbruka 1,5 miljoner liter vatten per dygn, vilket är runt hälften av den totala förbrukningen för hela Windhoek, och därmed hotar grundvattennivån. Och trots att danska biståndet erbjöd hjälp med femhundratusen kronor för att göra utredningen. Ramatex, i sin tur, kritiseras för att kräva att kvinnor som söker jobb ska graviditetstestas så att företaget inte anställer någon som är gravid. Slutligen kritiseras de malajsier som utbildar den
namibiska arbetskraften för att behandla dem nedlåtande. Företagsledningen dementerar all kritik.
Nepru (Namibian Economi Policy Research Unit) försöker i sin senaste kvartalsrapport förklara varför Ramatex blev lokaliserat till Windhoek. Nepru ställer frågan varför man valt att lägga fabriken i huvudstaden när förutsättningarna när det gäller till exempel vatten och bomull kan vara betydligt bättre på andra ställen i landet, till exempel i Tsumeb i norra Namibia.
För låg standard på Tsumeb
Tsumeb skulle troligen även ha varit bättre när det gäller kostnader för transport och tillgänglighet till arbetskraft, mark och kapital. Många skulle slippa migrationsarbeta,
eftersom det är i norra Namibia de flesta bor. Till och med presidenten har gått ut och sagt att man borde stoppa inflyttningen till Windhoek. Varför då inte lägga en fabrik som ska ge närmare åtta tusen jobb i ett område där folk faktiskt redan bor?
Nepru menar därför att lokaliseringen till Windhoek inte följer de traditionella teorierna om hur och varför man lokaliserar industrier till vissa orter. Nej, i det här fallet handlar det om mänskliga behov. Om att det är 600 experter och chefer från Malaysia som ska leda fabriken.
De ställer krav på bra skolor och bostäder och vill ha tillgång till underhållning och rekreation, som restauranger, teater, pooler, etcetera. Så enkelt var det.
Landreformen dröjer
Så har vi den känsliga landfrågan. En av de stora frågorna i dag är hur man ska snabba på omfördelningen av mark. Regeringen kritiseras för att en ny landreform låter vänta på sig.
Den princip som gäller i dag: "villig säljare, villig köpare" beslutades på en konferens 1991.
Arga röster har hotat med att om inte markägare börjar sälja av i snabbare takt än hittills kan situationen komma att bli som den i Zimbabwe.
För några månader sedan reagerade regeringen och beslutade att införa landskatt. Detta initiativ välkomnades av alla parter. Det tog inte många veckor efter beslutet förrän
regeringen meddelade att skatten för absentee landlords, de som inte bor i Namibia, kommer att bli 1 procent och skatt på sådan mark som inte används fullt ut kommer att bli 0,75
procent. Tanken är att man ska sätta press på kommersiella farmare att sälja den mark som de inte utnyttjar.
Men. Det är inte bara namibierna som bestämmer hur det går framöver. Inom det civila samhället diskuteras just nu vad Nujomas stöd till Mugabe kan betyda. Nujoma och Mugabe är blodsbröder och Nujoma skulle aldrig kritisera Mugabe.
Oberoende av hur vi var och en ser på Mugabe och hans politik, så ser exempelvis EU honom som en kriminell. Många här är därför rädda för att Namibia ska ses med samma ögon, med uteblivna investeringar och indraget bistånd som resultat.
Investerarvänliga villkor
Vissa ser detta som det största problemet för Namibia i dag. Att samtidigt som man stödjer Mugabe, till exempel genom att sända ett lyckönskningsbrev till valresultatet med en retorik där alla utomstående är fiender och imperialister, så vädjar man till utländska intressen att investera och är så mån om att få dessa in i landet att man ger dem villkor som inte tillför den inhemska ekonomin särskilt mycket. Istället för att ägna sig åt att verkligen försöka minska klyftan mellan fattig och rik och ge alla del av kakan.
Till och med den namibiska riksbanken menar att regeringen måste lösa problemet med den skeva fördelningen av landets resurser. Akademiker säger samma sak: Alla måste få tillgång till det materiella.
Mari Dahl Adolfsson
