Detta verk är licensierat under Creative Commons Erkännande-Ickekommersiell-Dela Lika 2.5 Sverige licens. För att se en kopia av denna licens, besök
http://creativecommons.org/licenses/by-nc-sa/2.5/se/. Verket har publicerats i www.globalarkivet.se.
Två mål mat om dagen och oftast vegetariskt
Viktigast är att det går fort. Kvinnorna måste tillbaka till a machamba, åkerjorden, som familjen odlar och fortsätta arbetet. Den traditionella moçambikiska måltiden är därför effektiv. Snabbt tillagad och ordentligt mättande.
I NÄSTAN ALL MOÇAMBIKISK MAT ingår antingen majs eller maniok (kassava) som odlas över hela landet. Men vad som tillsätts eller vad som äts till skiljer sig. I de norra och mellersta delarna ingår så gott som alltid kokos, medan tillagningen i söder oftast sker med någon form av
jordnötter.
Så var det förr i alla fall, senare medförde kriget att folk flyttades runt och numera är inte bara äktenskap och familj förenade över provinsgränser utan även maträtterna. Till den grad att många idag inte vet hur
hemvistens mat ser ut eller smakar utan inslag från övriga landet.
– Det är lite trist. Samtidigt är det såklart bra att saker och ting blandas och kanske förbättras. Även jag frångår det traditionella eftersom jag alltid häller i salt när jag lagar mat, på landsbygden används aldrig salt. Fast det är viktigare att maten smakar något än att det är helt korrekt.
Beatrice Garrido har alltid haft matlagning som sitt absoluta
huvudintresse, fast det blev inte hennes yrke förrän efter pensionen. Hon blev då tillfrågad av förra presidentens fru att leda en matlagningskurs.
1300 personer hann Beatrice med att lära laga mat innan hon tyckte det fick vara nog.
NU ÄR BEATRICE GARRIDO 78 ÅR och lagar sällan mat till sig själv längre. Men idag har hon lovat att göra en äkta traditionell moçambikisk lunch exklusivt för Södra Afrika.
Precis som på tv är ingredienserna redan tvättade och hackade i skålar på diskbänken. Säkert är det någon av hembiträdena Carmelia eller Celeste som förberett en aning. Beatrice säger att vi ska laga m´boa, chiginha och ushua samt doce de coca till efterrätt. Det låter ju lätt. Ushua verkar för mig vara detsamma som chima, majsgröten som finns under olika namn i flera afrikanska länder. Men Beatrice Garrido påpekar med rynkade
ögonbryn att det är visst inte chima.
– Det är ett vanligt fel att kalla majsgröten för chima. Den heter ushua och inget annat. Chima är en liknande gröt men gjord på maniok istället för majs.
Allt lagas på en gång och snart står tre grytor och puttrar på spisen.
MEDAN CARMELIA RÖR MED TRÄSLEVEN tar Beatrice en paus i vardagsrummet.
– Min mormor var en svart kvinna från en ort utanför dåvarande Lourenço Marques (idag Maputo) som gifte sig med en vit portugis. Förmodligen var det än vanligare på den tiden eftersom de portugisiska männen oftast kom hit ensamma. Det är väl därför vi moçambikier är ett sådant blandat folk.
Beatrice Garrido var aldrig direkt involverad i den politiska kampen för självständighet. Hon valde ändå att stanna kvar när Frelimo tagit makten, trots att flera släktingar och vänner flyttade till Portugal.
– Trots att jag inte var politisk aktiv har jag alltid känt mig moçambikisk till 100 procent. Senare arbetade jag mycket i den nationella
kvinnoorganisationen OMM, Organizaçao Mulher Moçambicana, och nu är ju till och med min son hälsominister i regeringen.
SLÄKTINGARNA I PORTUGAL KOM DOCK VÄL TILL PASS under de svåra krigsåren. De skickade pengar som Beatrice Garridos familj kunde handla mat för i dollarbutiken som fanns till främst för utlänningarna. För en vanlig moçambikier utan utländsk valuta var det så klart omöjligt.
– Därför klarade vi oss bättre än många andra. Ändå hade vi också det tufft och ofta var det bara kål som serverades till mat.
I köket är maten nästan klar. Beatrice litar inte på att jag kommer att tycka om den traditionella maten utan ber Carmelia att laga till jätteräkor med vitlök och citron. Det är inte så vanligt att moçambikier i Maputo äter räkor längre eftersom utlänningars köpkraft drivit upp priserna. I norr är det fortfarande folkets mat.
Fast det är bara hälften av folket som tillreder den. Det är alltid kvinnor som lagar mat i Moçambique. Allt annat är rena undantag.
– Männen är lata här. Du har väl sett när ett moçambikiskt par är ute och reser? Kvinnan har barnet på ryggen och väskorna på huvudet men får ändå bära makens rock när det blir varmt för honom, säger Beatrice.
VI SÄTTER OSS TILL DUKAT BORD. Beatrice ber om ursäkt för att hon fuskat lite och frångått det strikt traditionella. Dels räkorna, men också brödet är ett inslag som inte finns på landsbygden. Det odlas inte säd överhuvudtaget i Moçambique utan allt mjöl är importerat och därför är bröd bara en del av en stadskultur där det finns bagerier.
Läsk dricker man inte heller till maten på landet, endast vatten. Men den söta läsken kommer väl till pass för att skölja bort den beska smaken av cacana. Beatrice märker det och skrattar till.
– Ingen gillar cacana första gången. Det är något man lär sig att tycka om.
M´boa med ushua smakar riktigt gott och läsken behövs inte. Likaså efterrätten av maniok med kokosmjölk är söt och god.
TROTS ATT FRUKT VÄXER VILT i hela landet är det inget som ingår i varken mat eller efterrätt. Frukt är något man äter som mellanmål när sug uppstår.
Det äts bara två måltider på landsbygden. Runt klockan tio skyndar kvinnorna hem från a machamba för att tillaga en kombinerad
frukost/lunch. Det är det första som de äter för dagen trots att alla gått
upp redan klockan fyra. Middagen äts normalt vid fyra, fem på eftermiddagen och är allra vanligast ushua med matapa. Ibland vid speciella tillfällen, eller om mannen lyckats fälla något vilt i skogen, äts kött eller kyckling till.
– Sedan äter man inte förrän nästa dag klockan tio. Då kan det vara behövligt med frukt på kvällen. Främst mango eller papaya, beroende på vilken säsong det är, säger Beatrice.
Johan Sävström, Maputo
