Juridiska institutionen Vårterminen 2013
Examensarbete i straff- och processrätt 30 högskolepoäng
Att bevisa brott inom stängda dörrar
- Med fokus på att förstå våldsutsatta kvinnor
Författare: Linnea Sundheim
Handledare: Professor Bengt Lindell
1 FÖRORD
Min utbildning lider nu mot sitt slut. Jag minns hur jag och min basgrupp på terminskurs ett fick hjälp och tips från en kille som gick terminskurs nio (T9). Jag minns hur jag funderade på om jag själv någonsin skulle komma till T9. Killen var välklädd i kostym och sa att den som inte vill känna sig stressad under utbildningen ska undvika det juridiska biblioteket (JB). Jag har följt hans råd till fullo. De enda gångerna jag har suttit på JB har varit för att samla fakta till promemorior. Jag blev också stressad av att vara där. Men när jag idag sitter på JB och skriver min uppsats och ser att hälften av dem som sitter här är inne på facebook samtidigt som dem äter godis blir jag lugn.
Denna uppsats handlar om att förstå vad våldsutsatta kvinnor genomgår, dels personligen och dels hur en rättsprocess påverkar dem. Valet av uppsatsämne föll sig naturligt med tanke på att jag tidigare läst kurserna Våld mot kvinnor och Mäns våld mot kvinnor vid Nationellt centrum för kvinnofrid i Uppsala, NCK. Jag har vidare läst Uppsala kvinnojours grundutbildning i ämnet Mäns våld mot kvinnor. Dessa kurser har fått mig att öppna ögonen för hur en våldsutsatt kvinna kan falla mellan stolarna. För det första kan hon vara isolerad från vänner och familj och för det andra, när hon (förhoppningsvis) en dag ber om hjälp, uppstår problem när hon anmäler mannen eftersom det ofta uppkommer bevissvårigheter. Det kan vara svårt för kvinnan att minnas olika brottstillfällen men det kan också vara så att kvinnan efter en anmälan inte vill medverka ytterligare. Våld mot kvinnor är ett brett ämne och denna uppsats syftar endast till att lyfta problemet med att bevisa våld mot kvinnor i nära relationer vilket ofta är brott inom stängda dörrar.
Jag har under hösten 2012 haft uppsatspraktik på Attunda tingsrätt och vill tacka alla som arbetar där för att ha tagit emot mig med öppna armar. Efter att ha fått närvara vid huvudförhandlingar om våld mot kvinnor i nära relationer har jag fått större förståelse för hur dessa i praktiken kan gestaltas. Jag vill även tacka Bengt Lindell och Agneta Claesson Norell för att ha tagit sig tid att diskutera olika frågor med mig. Dessutom vill jag tacka min son som precis fyllt två år och lärt sig att säga ”mamma pluggar”. Det är tur att han förstår vad mamma gör så att han inte stör…
Uppsala, januari 2013
Linnea Sundheim
2
3 INNEHÅLL
FÖRORD ... 1
INNEHÅLL ... 3
1 INLEDNING ... 5
1.1 BAKGRUND ... 5
1.2 HISTORISK TILLBAKABLICK ... 5
1.3 SYFTE ... 6
1.4 AVGRÄNSNING OCH DEFINITIONER ... 7
1.5 DISPOSITION OCH METOD ... 8
2 NÄR VÅLDET BLIR VARDAG ... 11
2.1 MARIE – EN KVINNA I MELLANSVERIGE ... 11
2.2 ANALYS UTIFRÅN NORMALISERINGSPROCESSEN ... 14
2.3 MARIES UPPBROTT ... 17
2.4 INFÖR UPPBROTTET ... 18
2.4.1 INTRODUKTION ... 18
2.4.2 KÄNSLOMÄSSIGA BAND ... 18
2.4.3 SAMMANSATTA BAND ... 19
2.4.4 TRAUMATISKT BAND ... 19
2.5 ANALYS AV UPPBROTTET – EN FLERSTEGSPROCESS ... 20
2.5.1 INTRODUKTION ... 20
2.5.2 FYSISKT UPPBROTT ... 20
2.5.3 PSYKISKT UPPBROTT ... 22
2.5.4 ATT BETRAKTA SIG SJÄLV SOM EN VÅLDSUTSATT KVINNA ... 23
2.6 VARFÖR ANMÄLER HON? ... 24
3 DEN ANDRA KRÄNKNINGEN ... 27
3.1 STÖDBEVISNING ... 27
3.1.1 ALLMÄNT ... 27
3.1.2 STÖDBEVISNING – EN FÖRUTSÄTTNING? ... 30
3.2 KRITISKA FRÅGOR – EN NÖDVÄNDIGHET ... 36
3.3 TROVÄRDIGHET ... 38
4 ”JAG VILL INTE VARA MED LÄNGRE” ... 41
4.1 RÄTTEN TILL EN RÄTTVIS RÄTTEGÅNG ... 41
4.2 MÅLSÄGANDENS SKYLDIGHETER ... 45
4.3 MÅLSÄGANDENS RÄTTIGHETER ... 46
4.3.1 INTRODUKTION ... 46
4.3.2 INFORMATION OM MÅLSÄGANDEBITRÄDE ... 47
4.3.3 INFORMATION OM KVINNOJOURER ... 49
4.3.4 ANNAN VIKTIG INFORMATION ... 50
4
4.4 BEMÖTANDE ... 51
5 AVSLUTANDE KOMMENTARER ... 55
5.1 SAMMANFATTANDE SLUTSATSER ... 55
5.2 PROBLEMET NÄR TEORI OCH PRAKTIK INTE FÖLJS ÅT ... 59
5.3 DE LEGE FERENDA ... 61
5.3.1 INTRODUKTION ... 61
5.3.2 SKOLAN ... 62
5.3.3 RÄTTSSALEN ... 63
5.3.4 ÖVRIGT ... 64
KÄLLOR ... 67
OFFENTLIGT TRYCK ... 67
MYNDIGHETSPUBLIKATIONER M.M. ... 67
LITTERATUR ... 67
RÄTTSFALL ... 68
HD ... 68
HOVRÄTTEN ... 69
EUROPADOMSTOLEN ... 69
PERSONLIG KONTAKT ... 69
ÖVRIGT ... 69
5
1 INLEDNING
1.1 BAKGRUND
Våld mot kvinnor i nära relationer betraktades länge som en privat angelägenhet och således ingenting som samhället skulle bry sig om. I takt med förespråkandet av jämställdhet har våld mot kvinnor lyfts och kommit att ses som ett av samhället erkänt problem. Svårigheter kvarstår emellertid eftersom våldet sällan sker i offentliga sammanhang utan i hemmet där vittnen är sällsynta. Trots att våldet idag uppmärksammas återstår problem med stora mörkertal och bevissvårigheter när målsägandena – som inte sällan fortsätter att sammanleva med gärningsmännen – på olika sätt väljer att inte medverka i den brottsutredande verksamheten.
Brottsförebyggande rådet (BRÅ) uppskattar att endast ca 20-25 % av de kvinnor som utsätts för våld i nära relationer anmäler våldet.1 Mörkertalet är därmed 75-80 %. Av de 20-25 % som anmäler våldet leder endast ett fåtal av anmälningarna till fällande dom.
Många fall försvinner således längs med vägen. Denna uppsats ämnar att belysa varför inte fler anmälningar görs samt att studera varför endast ett fåtal av de anmälningar som görs leder till fällande dom.
1.2 HISTORISK TILLBAKABLICK
Aristoteles ansåg att en kvinna i princip var en defekt man. Kvinnans enda uppgift var att avla fler män.2 Denna syn har länge kommit att prägla det svenska samhället och juridiken; då lagar utgör en spegling av ett samhälles värderingar. Under den hedniska tiden ansågs kvinnan mer eller mindre vara mannens ägodel.3 Mannen var fri att aga sin hustru inom hemmet men riskerade böter för det fall våldet skedde offentligt och kvinnan fick fula sår. Under 1200-talet stiftades de första kvinnofridslagarna som bl.a.
förbjöd våldtäkt av en annan mans fru.4 Dessa lagar syftade emellertid inte till att skydda kvinnorna utan männen som ägde kvinnorna. Först år 1864 förbjöds män att aga kvinnor inom äktenskapet.5
1 BRÅ-rapport, 2002:14, Våld mot kvinnor i nära relationer, s. 22.
2 SOU 1995:60 s. 95.
3 A.bet. s. 95 f.
4 A.bet. s. 96.
5 A.bet. s. 97.
6
År 1920 var ett viktigt år för gifta kvinnor; det var året då gifta kvinnor myndigförklarades och alltså inte var lagligen underställda sin egen make.6 I och med denna myndigförklaring fick de även en laglig rätt till skilsmässa från en våldsam make.
Denna rättighet var emellertid närmast fiktiv med tanke på den ekonomiska förankring som ofta rådde till mannen. Ett annat, betydligt senare, viktigt framsteg gjordes år 1965 då våldtäkt inom äktenskapet förbjöds.7 Vidare är det idag drygt 30 år sedan våld mot en partner föll under allmänt åtal. Principiellt var detta ett viktigt framsteg, men som kommer framgå i denna uppsats är kvinnor – målsägandena – det viktigaste bevismedlet vid den här typen av brott och om de inte är villiga att medverka i den brottsutredande verksamheten uppstår bevissvårigheter.
Utvecklingen i samhället har bidragit till att synsättet på kvinnor som objekt har reducerats. Det är idag erkänt att mäns våld mot kvinnor bottnar i ett patriarkalt samhälle där män är överordnade kvinnor.8 Det råder emellertid fortfarande ett manligt maktövertag, vilket brukar benämnas könsmakt.9 Den könsstereotypa uppdelningen mellan kvinnors och mäns samhällsroller underbygger och förstärker den manliga överlägsenheten. Mäns våld mot kvinnor har uttryckts som det yttersta exemplet på den obalans som råder mellan könen.10 Även om Sverige betraktas som ett av världens mest jämställda länder hindras fortfarande utvecklingen mot ett jämställt samhälle av mäns våld mot kvinnor.
1.3 SYFTE
Denna uppsats syftar till belysa problematiken med att bevisa våld mot kvinnor i nära relationer och som ett led i detta syfte skapa förståelse för kvinnor som lever under ständigt hot om våld men saknar förmåga att anmäla de våldsutövande männen.
Uppsatsen syftar också till att förstå kvinnor som visserligen anmäler de våldsutövande männen men som senare ger uttryck för att de inte längre vill medverka ytterligare i rättsprocessen. Mitt mål är att läsaren ska inse varför det är lättare för en kvinna att underlåta att anmäla en våldsam man, som hon har eller har haft en relation med, än att förstå varför hon anmäler honom.
6 Heimer och Sandberg, Våldsutsatta kvinnor – samhällets ansvar, s. 48.
7 SOU 1995:60 s. 97.
8 Prop. 1997/98:55 s. 22.
9 Heimer och Sandberg, Våldsutsatta kvinnor – samhällets ansvar, s. 98 ff.
10 Prop. 1997/98:55 s. 22.
7
1.4 AVGRÄNSNING OCH DEFINITIONER
Våld i nära relationer är ett vidare begrepp än våld mot kvinnor i nära relationer. Det är viktigt att komma ihåg att våld även sker i samkönade relationer såväl som att det utövas av kvinnor mot män. I denna uppsats har jag emellertid valt att fokusera på våld utövat av män mot kvinnor i nära relationer. Således är det våld mot kvinnor i nära relationer som avses när jag talar om våld i denna uppsats. Anledningen till denna avgränsning är att det är just den typen av våld som täcks av legaldefinitionen i 4 kap. 4 a § andra stycket brottsbalken (1962:700), BrB, grov kvinnofridskränkning. Detta utesluter emellertid inte en diskussion avseende andra brott såsom t.ex. våldtäkt eller enskilda fall av misshandel av en kvinna. Anledningen till att jag diskuterar olika våldtäktsmål är att de berör samma typ av bevissvårigheter som vid grov kvinnofridskränkning.11 Dessutom är det inte ovanligt att det vid mål rörande grov kvinnofridskränkning även är åtalat för våldtäkt. Det är också så att det krävs en upprepad kränkning för att åtal ska väckas för grov kvinnofridskränkning. Ju grövre brottslighet som förekommit desto färre upprepade kränkningar behöver specificeras. I det fallet en kvinna utsatts för t.ex. två fall av ringa misshandel samt ett olaga hot kan den misstänkte komma att åtalas för gärningarna separat, dvs. inte för grov kvinnofridskränkning. Kvinnan kan dock ändå ha genomgått normaliseringsprocessen (se vidare under 2.1 och 2.2) och sedermera uppleva samma svårigheter vid uppbrottet som en kvinna vars man är åtalad för grov kvinnofridskränkning. Mot denna bakgrund avser min definition av våld mot kvinnor samtliga våldsbrott utövade av en man mot en kvinna i en nära relationer.
Denna uppsats innehåller varken ordlista eller förkortningslista. I de fall jag använder mig av förkortningar kommer orden presenteras i sin helhet vid första tillfället det nämns. Vid förekommande av komplicerade ord har jag valt att förklara dem i nära anslutning till ordet alternativt i en not.
På vissa ställen har jag valt att utveckla texten alternativt presentera ett sidospår i en not istället för i den löpande texten. Denna information är tänkt att ses som ett komplement och presenteras därför separat för den intresserade. Dessa längre noter måste därför inte läsas för att förstå uppsatsen i sin helhet.
Uppsatsen kan, efter att ha läst avsnitt 2, ge sken av att inte vara en examensuppsats i juridik eftersom texten i hög grad är psykologiskt förankrad. Det är dock viktigt att
11 SOU 1995:60 bilaga 8.
8
observera att uppsatsen handlar om våldsutsatta kvinnor – brottsoffer.12 Enligt min mening är det en del av problemet i min uppsats; dvs. att samhällsaktörer (förutom eventuellt kvinnojourer13) inte anser att förståelse för våldsutsatta kvinnor hör till deras ansvarsområde. Polisen tar upp anmälningar och utreder brott, åklagaren utreder brott och åtalar vid tillräckliga skäl, sjukvården hjälper sjuka och skadade människor och domaren dömer.14 I detta system ska den våldsutsatta kvinnan passera, utan att någon har huvudansvaret för henne. Det finns för många aktörer att skylla på, när det i själva verket är viktigt att varje aktör har djup förståelse för våld i nära relationer för att kunna bemöta kvinnan på ett adekvat sätt i varje led av processen. Ämnet för denna uppsats är därför av stor betydelse för varje samhällsauktoritet som kvinnan kommer i kontakt med.
Uppsatsen bygger i huvudsak på svensk forskning och svensk gällande rätt och ger således inte ett komparativt perspektiv.
1.5 DISPOSITION OCH METOD
Jag har valt att först göra en psykologisk framställning över en våldsutsatt kvinnas situation, avsnitt 2. Där beskrivs normaliseringsprocessen och en kvinnas uppbrottsprocess utifrån ett fiktivt exempel för att texten ska vara lätt för läsaren att ta till sig. Därefter kommer jag övergå till att redogöra för vad som krävs för en fällande dom och därvid beröra en del av den debatt som råder kring huruvida det krävs stödbevisning för fällande dom, avsnitt 3. I följande avsnitt 4 kommer jag att diskutera det faktum att många kvinnor inte önskar medverka hela vägen till en huvudförhandling samt hur kvinnans vilja att medverka kan påverkas av yttre faktorer (såsom t.ex. ett gott bemötande från polisen som tar upp anmälan och ett bra stöd från ett målsägandebiträde). Avslutningsvis kommer jag, i avsnitt 5, ge min bild av hur jag tror att problemen – dels våldsutsatta kvinnor som inte anmäler våldsamma män och dels våldsutsatta kvinnor som efter ett tag uttrycker en önskan att inte medverka i brottsutredning/huvudförhandling – kan tyglas.
12 Orden brottsoffer och målsägande används synonymt i uppsatsen för att beteckna en
våldsutsatt kvinna. Vid förekommande av en manlig målsägande kommer det tydligt att framgå.
13 Vilka i och för sig är icke-statliga organisationer.
14 Socialnämndens roll bortses från i uppsatsen. Socialnämnden ansvarar enligt 5 kap. 11 § Socialtjänstlagen för att kvinnor och barn som utsätts för/har utsatts för våld, alternativt barn som bevittnat våld, får stöd och hjälp.
9
Denna uppsats ger i huvudsak en beskrivning av gällande rätt. Forskning om mäns våld mot kvinnor kommer till viss del jämföras med juridiken för att analysera huruvida juridiken bemöter forskningen inom ämnet. Vad som kommer visas är att kvinnans intresse inte alltid kan tillgodoses.15 Mot bakgrund av att uppsatsen berör forskning om mäns våld mot kvinnor kommer en del av uppsatsen att baseras på litteratur som presenterar denna forskning. Vidare kommer ett antal fiktiva berättelser och ett flertal rättsfall användas för att diskutera de problem som uppsatsen berör. Jag är övertygad om att berättelser – både fiktiva och reella – hjälper läsaren att relatera till texten och därmed komma ihåg vad som framförs. Förhoppningsvis startas en tankeprocess som leder till att läsaren senare återkommer till ämnet. Fiktiva berättelser och rättsfallsreferat med tillhörande diskussioner ges därför ett betydande utrymme. I grunden för uppsatsskrivandet finns emellertid traditionell juridisk metod med tillhörande rättskällehierarki.
Varje nytt avsnitt inleds med en kort presentation om vad avsnittet kommer att handla om. Tanken är att varje avsnitt ska kunna läsas och förstås separat, även om hänvisningar till andra delar av uppsatsen inte kunnat undvikas. Jag har valt att ha dessa inledande presentationer istället för en sammanfattning. Den som vill få en snabb överblick över uppsatsen är därmed hänvisad till dessa kursiva avsnitt.16
Min avsikt har varit att genomgående låta mina personliga reflektioner spegla uppsatsen. I uppsatsens avslutande avsnitt 5 framgår emellertid mitt egna resonemang i ett sammanhang. Under det avslutande avsnittet förs även en diskussion de lege ferenda om vad som skulle kunna vara betydelsefullt för att komma tillrätta med problemen:
dels att kvinnor inte vill anmäla våldsamma närstående män och dels att de, efter en anmälan, undviker att medverka i den brottsutredande verksamheten och kommande huvudförhandling.
15 Kvinnans intresse kan av rättssäkerhetsskäl och rätten till en rättvis rättegång för den misstänkte/tilltalade inte hörsammas hundraprocentigt. Att blint se till kvinnans behov skulle vidare riskera objektivitets- och likställighetsprincipen, se nedan under 4.1.
16 De inledande presentationerna är dock inte lika utförliga som en sammanfattning utan kan mer beskrivas som en blandning mellan en sammanfattning och en mer detaljerad disposition.
10
11
2 NÄR VÅLDET BLIR VARDAG
Detta avsnitt kommer att inledas med en fiktiv berättelse om en kvinna som regelbundet utsätts för våld av sin man. Berättelsen visar den så kallade normaliseringsprocessen.17 Att tänka på är att vem som helst kan utsättas för den här typen av våld. Våld mot kvinnor förekommer i hela världen och sker oberoende av vilka kvinnorna är samt oberoende av vilken religion och klass de tillhör.18 Under avsnitt 2.2 kommer den fiktiva berättelsen om Marie diskuteras utifrån normaliseringsprocessen. Härefter, under avsnitt 2.3, fortsätter berättelsen om Marie; som då väljer att lämna mannen.
Efteråt kommer uppbrottet analyseras enligt en flerstegsmodell utarbetad av Holmberg och Enander.19 Under rubrik 2.6, Varför anmäler hon?, avslutas avsnitt 2 med en sammanfattning av viktiga faktorer avseende uppbrottsprocessen. Att notera är att det som beskrivs under avsnitt 2 ger en generell beskrivning av hur livet med en våldsam man kan vara och hur en våldsutsatt kvinna kan reagera. Alla fall är dock unika. Det intressanta är att mönstret av det som beskrivs nedan är applicerbart på många våldsutsatta kvinnor.
2.1 MARIE – EN KVINNA I MELLANSVERIGE
Marie är 44 år, är gift och har två barn. Hon bor i en mindre stad i Mellansverige och är utbildad frisör. Hon och familjen har bott i samma radhus i snart tio år, dvs. ända sedan deras son var nyfödd. Mycket har hänt sedan dess, Maja har fötts, huset har målats om och Marie och Lars har firat tioårig bröllopsdag. Utåt sett lever de ett lyckligt Svensson- liv, det enda som saknas är en hund. Lars har gjort klart för barnen och Marie att det får räcka med katten Pelle. Marie har varit föräldraledig med båda barnen och har sedan dess haft svårt att få en fast anställning. Lyckligtvis har Lars en chefsanställning på
17 Se Lundgren, Våldets normaliseringsprocess.
18 Se Heimer och Sandberg, Våldsutsatta kvinnor – samhällets ansvar, s. 19 och 311 och SOU 1995:60 s. 93. Jfr dock BRÅ 2002:14, Våld mot kvinnor i nära relationer, s. 7. I rapporten från BRÅ framgår att våldsutsatta kvinnor är mer marginaliserade än vad kvinnor generellt sett är.
BRÅ:s rapport stämmer inte överens med vad jag fått lära mig vid varken NCK eller vid Uppsala kvinnojour. Kan det i så fall vara så att marginaliserade kvinnor som utsätts för våld har en större benägenhet att anmäla våldet? Inte enligt BRÅ:s uppskattning, se BRÅ 2002:14, Våld mot kvinnor i nära relationer, s. 22. Viktigt att tänka på är dock att NCK och Uppsala kvinnojour hjälper kvinnor som både anmäler och inte anmäler våld. Jag tror därför att NCK och Uppsala kvinnojour kan ge mer tillförlitliga uppgifter på vem som utsätts för våld än vad BRÅ kan. Dessutom arbetar NCK och Uppsala kvinnojour heltid med dessa kvinnor.
19 Holmberg och Enander, Varför går hon?, (Holmberg är Fil. dr. i sociologi och Enander är Fil.
dr. i socialt arbete. Båda forskar inom ämnet mäns våld mot kvinnor. Författarpresentationen motiveras eftersom deras forskning spelar en framträdande roll i denna uppsats.).
12
stadens bryggeri. Det gör därför ingenting att Marie endast är timanställd; då har hon dessutom mer tid att ta hand om hemmet och barnen.
Marie och Lars har, precis som alla andra, svackor i sitt äktenskap. I början av deras relation var förhållandet stormigt och passionerat på ett riktigt pirrigt sätt. Lars var omhändertagande och uppvaktade Marie mer än vad någon annan av hennes väninnors killar gjorde. Detta fick Marie att känna sig speciell. Till och med när Maries barndomsvän Marcus kom på besök i Maries dåvarande etta blev Lars svartsjuk. Lars brukade även smygtitta i Maries telefon när hon duschade för att se om hon haft någon kontakt med Marcus. Marie fascinerades av hur mycket Lars brydde sig om henne. Han ringde alltid för att försäkra sig om att hon kom hem säkert på kvällarna och propsade på att hon skulle ta på sig byxor om hon gick ut sent för att inte riskera att utsättas för en våldtäkt.
Efter ett år flyttade de ihop i en mindre tvåa. Marie arbetade för fullt som frisör på en av stadens mest ansedda frisersalonger och Lars avancerade på sitt arbete. Arbetsdagarna var långa och på fritiden hann de mest besöka Lars familj och vänner. Marie, som kom från en stad några mil bort, hann sällan åka hem. Tiden räckte inte till och dessutom tyckte inte hennes familj att Lars var rätt man för henne. De ansåg att Lars, som var tio år äldre var för gammal och alltför kontrollerande av Marie. De förstod inte att han ville hennes bästa. När Marie blev gravid med Pontus gled hon ifrån sina vänner som fortfarande festade varje helg och avslutade varje sommar med en resa till Aya Napa.
Under graviditeten med Pontus blev Maries och Lars förhållande kyligt. Marie orkade inte sköta hemsysslorna som förut och Lars kunde inte förstå varför ”hon gick och drog benen efter sig” som han brukade uttrycka det. Marie var övertygad om att Lars hade det tufft på arbetet och lät det gå ut över henne. Men så en natt när Lars kom hem efter att ha varit ute och festat med sina vänner – då Marie var i fjärde månaden – hände något som aldrig hänt förut. Lars var alkoholpåverkad och försökte närma sig Marie så fort han kom hem. Marie förklarade att hon sov och inte orkade. Lars nöjde sig inte och tjatade om att de inte haft sex på länge. Den natten hade Lars sex med Marie trots att hon inte ville. Det hade aldrig hänt tidigare och skulle inte komma att upprepas, men det hände den gången.
Morgonen därefter var Lars förkrossad. Han kunde inte förstå vad han hade gjort. Han grät och bad om förlåtelse om vartannat. Marie visste inte vad hon skulle tro. Hela
13
natten, efter samlaget, hade hon spenderat inlåst på toaletten. Aldrig hade hon kunnat föreställa sig att hon skulle få uppleva det som skett. Vad var det som hade hänt? Hon ville gråta men hon kunde inte. Hon funderade över varför hon inte hade gjort något motstånd. Kanske var det för att hon blev överrumplad av att Lars fortsatte trots att hon upprepade gånger vädjade att han skulle sluta. Lars kände stor ånger och det var huvudsaken. Han förklarade att han inte kände igen sig själv, att det som hände berodde på att han var berusad. Han kramade Marie och sa att hon var det mest dyrbara han hade. På förmiddagen, efter den aktuella händelsen, försvann han några timmar och kom tillbaka med ett fint guldarmband. Lars bedyrade återigen att det som hänt aldrig skulle upprepas. Marie kramade Lars och sa att de skulle glömma alltihop. Det fanns viktigare saker att tänka på. De skulle ju ha barn snart!
Pontus föddes och släkten vällde in. Farmor och farfar och mormor och morfar avlöste varandra. Pontus skrek, bajsade och ammades medan tvättberget växte. Lars stod inte ut. Är det så här vi ska ha det? undrade Lars. Kan du inte göra någonting annat än att amma skrek han en dag när han kom hem från arbetet. Marie försökte lugna ner honom men det gick inte. När Pontus började skrika gick Lars återigen över gränsen och gav Marie en örfil samtidigt som han höll henne hårt i armen. När Marie lagt ifrån sig Pontus drog han Marie i håret in i tvättstugan och låste dörren. Marie var förkrossad, det här var inte det liv hon drömde om när hon var liten. Hennes älskade Lars som gjort allt för henne. Men samtidigt tänkte hon på hur mycket Lars arbetade. Inte kunde hon kräva att han skulle ta hand om hemmet efteråt också. Nej nu fick hon skärpa sig, inte minst för Pontus skull. Lars är ju en fantastisk pappa. När Lars lagt Pontus den kvällen kom han in i tvättstugan och hjälpte Marie med den tvätt som återstod. Han strök Marie över pannan och sa att han älskade henne mest av allt i hela världen. Marie blev glad, hon älskade Lars också.
Marie hade det bra, Lars skulle aldrig utsätta henne för våld. Om han hade slagit henne hade han använt knuten näve, det gjorde aldrig Lars. Ibland läser Marie om hedersvåld i tidningen; det kan handla om män eller andra släktningar som mördar kvinnor för att de pratat för mycket med en främling. Marie tycker synd om kvinnorna och mår dåligt över det hon läser. Varför lämnar kvinnorna inte bara de där hemska männen undrar hon samtidigt som hon känner tacksamhet över sitt eget liv. Det tog många år innan Marie förstod att Lars kanske aldrig skulle sluta behandla henne illa. Lars var perfekt, han gick bara över gränsen ibland.
14
Maries resonemang kan jämföras med kommentarerna till en artikel i Aftonbladet från den 3 januari 2013.20 Artikeln handlar om att våld mot kvinnor inte är unikt för vissa kulturer. Det är samma könsmaktsordning och patriarkat som ligger bakom våld mot kvinnor i Sverige som i andra länder och kulturer. Artikeln skapade debatt på facebook och kommentarerna var mycket lika varandra. Majoriteten av de som kritiserade artikeln var män som i princip menade att könsförtryck i Sverige kan hänföras till historien. I Sverige påstås män slå av andra orsaker än heder. Det påstods också att det statistiskt är fler kvinnor som brukar våld mot män än tvärtom (påståendet framfördes utan källhänvisning). Det är förvånande att så få påminde om det våld som faktiskt sker i Sverige. Det är viktigt att inte förringa det våld som dagligen förekommer i svenska hem och som inte går under beteckningen hedersvåld. Det är viktigt att förstå att våld mot kvinnor är ett gränsöverskridande problem som sträcker sig förbi etnicitet, klass och religion. Oavsett om den så kallade hedersrelaterade brottsligheten föregås av särskild anledning är könsmaktsordningen den samma. Den debatt som fördes till artikeln kan med enkelhet bidra till att våldsutsatta kvinnor likt Marie, misstolkar vad de själva utsätts för.21
2.2 ANALYS UTIFRÅN NORMALISERINGSPROCESSEN
Det är inte ovanligt att se rubriker med innebörden att en man dödat sin hustru. Det är inte heller ovanligt att man, nästan irriterad, ställer sig frågan hur kvinnan kunnat stanna hos mannen så länge. För det är de flesta medvetna om; att ett hustrumord vanligen föregås av en upprepad kränkning av kvinnans personliga integritet i form av misshandel, ofredande och sexuella övergrepp osv. Vad som ofta glöms är den normaliseringsprocess som hjärntvättar våldsutsatta kvinnor, långt innan grovt våld introduceras. För dessa kvinnor är våldet en del av vardagen – en del av ett kärleksfullt förhållande.
I media kan vi läsa om mannen med österländskt ursprung som, mot bakgrund av påtryckningar från sin familj, misshandlar sin hustru till oigenkännlighet.22 Media vill
20 Ingvar Persson, Kvinnoförtryck finns också här, Aftonbladet, 3 januari 2013. Denna hänvisning syftar endast till att exemplifiera ett synsätt på mäns våld mot kvinnor i Sverige.
21 Artikeln i Aftonbladet kan med fördel jämföras med antologin Andra män – Maskulinitet, normskapande och jämställdhet där det förklaras hur män gärna förknippar kvinnomisshandel och sexualbrott m.m. med något som andra män håller på med. Brotten begås av invandrarmän eller män med psykiska problem eller liknande. Det kan vara svårt för en man att ta till sig att brott mot kvinnor i nära relationer även begås av den ”grupp” han själv anser sig tillhöra.
22 Heimer och Sandberg, Våldsutsatta kvinnor – samhällets ansvar, kap. 11.
15
locka läsare genom att sticka ut och för att göra det presenteras det som är abnormt. Den mediala bilden gör att samhället i själva verket invigs i föreställningen om att det abnorma är det ”vanliga”. Media speglar härmed inte den verklighet vi lever i. Inte heller i skolan skildras verkligheten vad gäller våld mot kvinnor. Ungdomar undervisas i religion och får läsa om hedersvåld medan det vardagsvåld som förekommer i alla kulturer och samhällsklasser hamnar i skymundan. Denna snedvridna bild gör att kvinnor som utsätts för våld kan ha svårt att klassificera våldet som just våld. En knuff ner i soffan, ett nyp i rumpan eller att någon håller fast dig ett tag är kanske inte våld, eller? Många skulle resonera som så att det beror på i vilket sammanhang knuffen, nypet eller fasthållningen förekommer. I Maries fall handlar det om föreställningen om att riktigt våld brukas med knutna nävar. Det är mycket vanligt att kvinnor, som Marie, har svårt att definiera sig som en våldsutsatt kvinna. Att vara en våldsutsatt kvinna är förknippat med skam. Man skäms över varför man inte har lyssnat på sina anhöriga och för att man inte haft pondus att lämna sin våldsamma man. I Maries fall har hon fortfarande inte slutat skuldbelägga sig själv för det som sker. Hon ser sig själv med Lars ögon.23
Ett våldsamt förhållande smyger sig sakta på. Ingenting är svart eller vitt utan det första slaget föregås vanligen av en rad händelser som kan placeras i en gråzon mellan vad som förekommer i ett hälsosamt förhållande och vad som förekommer i ett våldsamt förhållande. Även om berättelsen om Marie är unik stämmer mönstret av normaliseringsprocessen in på förhållandet som beskrivs. Isoleringen sker stegvis, många gånger utan att kvinnan lägger märke till det.
Bilden24 visar hur en kvinnas livsutrymme krymper med tiden tillsammans med en våldsam man.
Det bör noteras att isoleringen av kvinnans livsutrymme har pågått en tid vid det första slaget.
23 Jfr Heimer och Sandberg, Våldsutsatta kvinnor – samhällets ansvar, s. 69.
24 Inspiration till bilden är hämtad från Lundgren, Våldets normaliseringsprocess, s. 30.
Livsutrymme
Handla Säga Träffa Känna Tänka Leva
Tid Första slaget
16
I början av Maries och Lars förhållande var Lars överbeskyddande, Marie skulle tänka på hur hon gick klädd för att inte råka illa ut. Lars var också svartsjuk på Maries barndomsvän Marcus. Svartsjuka är ett klassiskt steg i ett våldsamt förhållande, men förekommer även i ett hälsosamt förhållande. Många anser att svartsjuka är det ultimata sättet att få bekräftelse. Svartsjuka är emellertid en tidig varningssignal på vad som kan leda till ett våldsamt förhållande. Svartsjukan på Marcus gjorde att Marie undvek att tala om för Lars när hon umgicks med Marcus. Lars fick dock alltid reda på umgänget eftersom han kontrollerade meddelandena på Maries telefon när hon duschade. Det slutade med att Marie och Marcus vänskap rann ut i sanden. Av, vad som verkade vara, praktiska skäl minskade även Maries kontakter med familj och andra vänner. Det är inte ovanligt att kvinnans minskade bekantskapskrets föregås av påverkan från mannen som kanske uttrycker sitt missnöje över kvinnans familj eller anser att hennes vänner har en negativ inverkan på henne.25 Det som sker är att Marie anpassar sitt liv för att göra Lars nöjd.26
Den första gången Marie ansåg att Lars gick över gränsen var när han, efter en krogrunda, våldtog henne. Marie var då i fjärde månaden med Pontus. Det är vanligt att våldet trappas upp under graviditeter. Anledningen till det kan vara att mannen känner sig bortglömd och svartsjuk då det ofödda barnet får uppmärksamhet. Efteråt var Lars mycket ångerfull och lovade att det som hänt var en engångsföreteelse. Denna växling mellan värme och våld förstärker de känslomässiga banden till mannen och kan jämföras med Stockholmssyndromet.27 Gränsen för vad som anses vara en acceptabel behandling av en partner förskjuts både av mannen och kvinnan. Våldet förminskas medan det positiva – värmen – förstoras och eftersträvas. Efter det första våldstillfället
25 Prop. 1997/98:55 s. 76.
26 Lundgren beskriver i boken ”Våldets normaliseringsprocess” hur anpassning till mannens villkor är centralt för våldsutsatta kvinnor. Hydén menar, å andra sidan, att kvinnor inte
villkorslöst låter sig styras. I boken ”Kvinnomisshandel inom äktenskapet” (se bl.a. förordet och s. 166) redogör Hydén för hur uppbrottet är det slutliga motståndet från kvinnans sida. I denna uppsats kommer jag inte ge en vidare bild av de olika synsätten. Jag anser inte att anpassning och motstånd är två oförenliga faktorer i en våldsutsatt kvinnas liv. Att en kvinna under lång tid anpassar sitt liv efter en mans innebär för den delen inte att hon aldrig ifrågasätter mannen. Ett ifrågasättande kan nämligen leda till ett våldstillfälle och varje gång ett ifrågasättande
(motstånd) leder till våld sätts en ny gräns upp för kvinnan. En gräns som hon kan, om hon vill, anpassa sig efter för att undvika ytterligare våld. Som jag ser det beskrivs alltså anpassning och motstånd bäst som ett cirkelresonemang. Detta mönster är dock inte självklart i alla relationer.
Ibland kan anpassningen vara mer framträdande än motståndet och vice versa.
27 Heimer och Sandberg, Våldsutsatta kvinnor – samhällets ansvar, s. 70 och Lundgren, Våldets normaliseringsprocess, s. 31 ff. Stockholmssyndromet innebär i detta sammanhang att kvinnan, som har en utvecklad relation till mannen, också tar hans parti trots att han gör något som är moraliskt (och lagstiftningsmässigt) fel.
17
präglas förhållandet av ett latent hot om våld från mannen vilket förstärker hans makt över kvinnan. Kvinnan – vars självkänsla avsevärt krympt – ser sig mer och mer som våldets orsak.28 Det är ofta lättare för kvinnan att se sig själv som orsak till våldet än att våga erkänna för både sig själv och för andra att hon lever i ett våldsamt förhållande.
Precis så var det för Marie.
2.3 MARIES UPPBROTT
Ibland, när Lars gick över styr, funderade Marie på om det kanske inte vore bäst att skiljas och börja om på nytt. Men samtidigt älskade hon ju Lars.
Första gången Marie lämnade Lars var efter ett av deras värre bråk. Marie lämnade hemmet impulsivt utan att ta med sig några tillhörigheter. Egentligen hade hon nog bara tänkt köra en sväng med bilen för att samla sig. När hon återvände låg deras gamla katt Majken – som Marie haft sedan hon var tonåring – död på hallmattan. Marie kan fortfarande inte riktigt förstå hur hon kunde förlåta Lars. Hon vet att hon funderade på att anmäla Lars för skadegörelse men gjorde det aldrig. Hon resonerade som så att hon måste ha provocerat Lars till att ha ihjäl Majken. Hon fick helt enkelt skylla sig själv.
En annan gång – efter att Lars gått över gränsen – packade Marie väskor till sig själv och till barnen och åkte hem till sina föräldrar. Föräldrarna försökte övertala Marie att göra en polisanmälan men Marie ville inte. Hon ville lösa problemen på sitt sätt för barnens skull. Det tog inte många timmar innan Lars stod utanför morföräldrarnas hus och bönade om att Marie och barnen skulle följa med honom hem. Marie lät sig övertalas och gick ut till Lars. De försonades och lämnade morföräldrarnas hus tillsammans med barnen. Marie var glad att de blivit sams igen.
Marie vet att en skilsmässa skulle bli svår. Lars hade flera gånger tydligt förklarat för henne att barnen skulle få bo kvar hos honom om de skilde sig eftersom han var den som hade råd att bo kvar i radhuset. Marie hade ingen hög inkomst och hon ville inte att barnen skulle behöva flytta. Alltså skulle hon förlora sina barn.29 Vidare sparade hon och Lars 5000 kr tillsammans varje månad. Marie förde över sin del av besparingarna till ett av Lars konton. Lars hade intresse för aktier och fonder, han placerade därför pengarna på det sätt som gav mest avkastning. Dessa besparingar var Marie rädd att inte
28 Heimer och Sandberg, Våldsutsatta kvinnor – samhällets ansvar, s. 71.
29 Det är inte ovanligt att kvinnor känner en rädsla att förlora sina barn och att bli ekonomiskt barskrapade. Se t.ex. NJA 2005 s. 712 där kvinnan ansåg att hon och sönerna var helt beroende av mannen.
18
få del av vid en eventuell separation eftersom de hade ett äktenskapsförord. Det bästa för dem alla var därför att fortsätta leva som en familj. De hade det mestadels bra, i alla fall inte sämre än någon annan.
Även om Marie lämnade Lars flera gånger försonades de alltid och hon återvände.
Marie hoppades alltid på en förändring.
2.4 INFÖR UPPBROTTET
2.4.1 INTRODUKTION
Att bryta upp och skiljas från en man som man sammanlevt med under många år är svårt. En skilsmässa är en komplex process där utgången är förlust för samtliga inblandade; man, kvinna och eventuella barn. Holmberg och Enander beskriver uppbrottet som en upplösning av starka känslomässiga, sammansatta och traumatiska band som binder mannen och kvinnan samman.30 För att förstå de problem en kvinna ställs inför vid ett uppbrott kommer jag först att kort redogöra för dessa band. Därefter, under avsnitt 2.5, kommer redogöras för själva uppbrottet, vilket bäst beskrivs som en flerstegsprocess. Kursiveringarna under 2.4.2 och 2.4.3 markerar de känslomässiga och sammansatta banden.
2.4.2 KÄNSLOMÄSSIGA BAND
Samtidigt som kvinnan älskar sin man kan hon hata det våld han utsätter henne för.
Inom ramen för kärleken känner hon sig utvald. Kvinnan kan attraheras av att en attraktiv man fallit för just henne. Det är nu hennes uppgift att hjälpa honom att må bra.
Ofta finner både kvinnan och mannen godtagbara ursäkter för våldet. Mannen kanske – som Lars i exemplet – haft det stressigt på arbetet eller så har han haft en svår uppväxt alternativt en trasslig ungdom med kriminalitet. Detta kan göra att kvinnan känner medlidande för mannen och tycker synd om honom. Skammen att lämna mannen är hela tiden överhängande. Vad händer om hon lämnar mannen? Vad ska familj och vänner säga? Och inte minst vad kommer mannen göra om hon lämnar honom? Kommer han att skada henne? Dessa frågor skapar en rädsla och förblir obesvarade till den dag kvinnan faktiskt lämnar mannen. Det kan ta tid att våga ta reda på svaren. Enligt en gammal sägen är hoppet det sista som överger en människa, detta gäller även kvinnor
30 Holmberg och Enander, Varför går hon?, s. 66 ff. Varför går hon? skapar – enligt min mening – en bra förståelse för att våldsutsatta kvinnor är tudelade inför uppbrottet från en våldsam man.
Avsnitten 2.4 och 2.5 bygger därför till stor del på denna bok.
19
som lever med våldsamma män. Så länge hoppet om en förbättring lever kvar stannar den våldsutsatta kvinnan hos mannen.
2.4.3 SAMMANSATTA BAND
Sammansatta band handlar i huvudsak om att kvinnan förankras till mannen på flera olika plan. Många kvinnor känner ett behov av att förstå mannen för att kunna gå vidare. Det kan till och med vara så att en kvinna tar tillbaka en misshandlande man efter att han avtjänat ett fängelsestraff – för brott mot henne – enbart för att reda ut varför mannen gjort henne illa.
Det är också vanligt att en kvinna känner sig beroende av mannen. Även om kvinnor idag inte är ekonomiskt underlägsna män på samma sätt som för femtio år sedan är det inte ovanligt att par fördelar sysslor på ett sätt som ger ekonomiska fördelar för männen.
Den könsstereotypa fördelningen vad gäller t.ex. föräldraledighet och deltidsarbete för att hinna få ihop livspusslet faller ofta på kvinnornas lott. Det är fortfarande vanligt att män tjänar mer pengar än kvinnor och således mest ekonomiskt fördelaktigt att kvinnor går ner i arbetstid. Detta leder till att kvinnor får ett annat utgångsläge vad gäller exempelvis pension. I Maries fall har hon varit den som tagit huvudansvaret för hemmet och barnen och på så vis möjliggjort en karriär för Lars.
Våldsutsatta kvinnor riskerar att ta över männens verklighetsuppfattning i den meningen att de förlorar sin egen vilja och självkänsla. Detta fenomen benämns internalisering.31 Kvinnornas svaga självkänsla leder till att de kan försvara det männen gör mot dem.
Försvaret av mannen gör troligen att de knyts än tätare till varandra; det skapas en ”vi- mot-världen”-känsla.
2.4.4 TRAUMATISKT BAND
De känslomässiga och sammansatta band som beskrivits ovan bildar tillsammans ett traumatiskt band. En förutsättning för att ett traumatiskt band ska uppstå är att det föreligger en maktobalans mellan mannen och kvinnan.32 Vidare krävs att de psykiska alternativt fysiska kränkningarna är regelbundet återkommande. Det traumatiska bandet kan ses som slutprodukten av mannens hjärntvättning av den våldsutsatta kvinnan.
31 Holmberg och Enander, Varför går hon?, s. 81, jfr Lundgren, Våldets normaliseringsprocess, s. 60 ff.
32 Holmberg och Enander, Varför går hon?, s. 86.
20
Det traumatiska bandet kan bäst liknas vid ett garnnystan.33 Varje färg i nystanet symboliserar ett känslomässigt eller sammansatt band. I nystanets kärna finns en kvinna som skulle behöva ta sig ut.
2.5 ANALYS AV UPPBROTTET – EN FLERSTEGSPROCESS
2.5.1 INTRODUKTION
Att lämna en relation har en vidare innebörd än att fysiskt flytta ifrån en adress. För att en kvinna ska lämna en man för gott krävs, utöver det fysiska uppbrottet, också att hon blivit emotionellt fri från mannen samt att hon förstår vad han utsatt henne för. Nedan kommer redogöras för de tre huvudsakliga stegen i en uppbrottsprocess; det fysiska uppbrottet, det psykiska uppbrottet samt målet att kvinnan ska förstå att hon varit en våldsutsatt kvinna.
2.5.2 FYSISKT UPPBROTT
Vanligen vägs fördelar mot nackdelar inför ett uppbrott. Så länge det finns alternativ till ett uppbrott är risken stor att dessa alternativ prövas först.34 Även om våldet sker inom hemmets fyra väggar och kvinnan kan isoleras från vänner och familj tror inte jag att vänner och familj alltid är omedvetna om vad som föregår. I Maries fall uppmuntrar hennes familj henne att lämna Lars – här kan antas att familjen vet om att hon utsätts för våld. Likväl återvänder hon till Lars med deras båda barn. I vissa fall kan säkert anhörigas synpunkter ha betydelse, men i många fall riskerar deras argumentation att leda till att kvinnan istället intar en försvarsställning.35 Kanske skulle en auktoritet ha en större inverkan på kvinnan.36 En starkt påtryckande faktor till ett uppbrott kan t.ex. vara
33 Foto Linnea Sundheim.
34 Holmberg och Enander, Varför går hon?, s. 114 ff.
35 A.a. s. 117 och 129, se dock Heimer och Sandberg, Våldsutsatta kvinnor – samhällets ansvar, s. 212 angående hur närstående även kan ha en positivt stödjande inverkan på våldsutsatta kvinnor.
36 T.ex. om en läkare eller personal på en förskola förklarar för den våldsutsatta kvinnan att de märker att kvinnans barn inte mår bra och att de därför avser att göra en orosanmälan.
21
ifall gemensamma barn riskerar att tvångsomhändertas enligt lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU. I Maries fall skadas inte barnen fysiskt och ett omhändertagande enligt LVU verkar inte vara aktuellt (det kan givetvis diskuteras huruvida de skadas psykiskt av att bevittna pappans våld mot sin mamma).
Istället verkar barnen i Maries fall vara en kvarhållande faktor för Marie. Många kvinnor kan sätta sitt eget behov (av att lämna våldet) åt sidan för att främja barnens behov av en nära och god kontakt med båda sina föräldrar.
Även kvinnojourer kan spela en avgörande roll vid kvinnors uppbrottsprocesser.37 Kontakten med en kvinnojour tror jag många gånger är en avgörande vändpunkt för en våldsutsatt kvinna. Kvinnojouren hjälper kvinnan att definiera det våld hon utsatts för och är mycket bra på att hjälpa henne att förstå att hon inte är ensam om att ha utsatts för våld av en närstående man. Kvinnojourernas arbete är en trygghet för många av samhällets kvinnor. Dess arbete berör ett vitt område och handlar om alltifrån praktiska till psykologiska frågor. Vad som är viktigt att komma ihåg är att kvinnojourer inte kontaktar våldsutsatta kvinnor på eget bevåg efter påtryckningar från t.ex. anhöriga, utan hjälper de kvinnor som själva söker upp dem.38 Anledningen till detta är att det kan få en mycket dålig effekt om kvinnan inte själv anser sig leva i ett destruktivt förhållande. När den främmande personen från kvinnojouren ringer är risken överhängande att kvinnan försvarar sin relation vilket därmed hämmar en eventuell framtida viktig kontakt med kvinnojouren.
De två viktigaste utlösande faktorerna för ett uppbrott är att det innebär en risk för kvinnans liv att stanna hos sin våldsamma man alternativt att det föreligger en risk för någon annans liv om hon stannar hos mannen.39 Kvinnans alternativ kan i detta skede vara att dö, att barnen skadas, att hon tvingas döda mannen eller att hon lämnar mannen.
Det minst smärtsamma valet kan i detta fall vara att lämna mannen. Det tragiska – och extremt viktiga att komma ihåg – är alltså att det i princip kan krävas fara för sitt eget eller annans liv för att en våldsutsatt kvinna ska lämna sin man. Vid en jämförelse med Maries och Lars relation kan konstateras att Majkens (kattens) död inte var en avgörande vändpunkt för Marie. En sådan händelse skulle kunna ha lett till ett uppbrott i en annan relation. Vad jag vill peka på är att varje våldsutsatt kvinna är unik och vad
37 Holmberg och Enander, Varför går hon?, s. 136.
38 Kvinnojourer kan dock kontakta kvinnor som sökt hjälp hos polisen. Polisen ber då, efter kvinnans godkännande, kvinnojouren ringa upp dessa kvinnor. Se även Grände, Att möta våldsutsatta kvinnor, s. 53 ff angående hur motargumentering kan hämma samtalsklimatet.
39 Holmberg och Enander, Varför går hon?, s. 122.
22
som är en avgörande vändpunkt för en kvinna behöver inte vara det för en annan.
Mönstret – normaliseringsprocessen och uppbrottet som en flerstegsprocess – är emellertid till sina huvuddrag applicerbart på varje förhållande där våld förekommer.
2.5.3 PSYKISKT UPPBROTT
Att lämna en man känslomässigt är troligen det svåraste, men även viktigaste, steget i uppbrottsprocessen. Steget handlar om att bli emotionellt fri och täcks av fyra känslomässiga stadier.40 Det är under detta psykiska uppbrott som de flesta av trådarna (banden) i garnnystanet nystas upp, vilket kan ta lång tid och pågå parallellt med det fysiska uppbrottet och förståelsen för att kvinnan utsatts för våld.
I det inledande skedet älskar kvinnan fortfarande mannen. Förälskelsen är så stark att den tränger bort eventuella varningssignaler. Kärleken till mannen övergår med tiden till ett hat. Hatet bör dock inte ses som ett stadie för sig utan mer som ett sätt för kvinnan att göra motstånd. Hatet och kärleken kan växla. Under en period av hat kan kvinnan uppsöka en kvinnojour eller göra en polisanmälan för att varna mannen om att hon klarar sig utan honom. Kvinnan kan uppleva att hon själv har kontrollen under en period av hat. Det är lätt att anhöriga misstolkar hatet och att ett hopp väcks om att kvinnan är nära att lämna mannen. Hatet i sig medför emellertid inte ett definitivt uppbrott. De flesta våldsutsatta kvinnor lämnar sin man i genomsnitt tre till fem gånger innan det definitiva uppbrottet och det är inte ovanligt att det sker några gånger när kvinnan känner hat och förakt för mannen.41
Det, till tiden, längsta känslomässiga steget är att kvinnan tenderar att tycka synd om och känna medlidande för den våldsamma mannen. Många kvinnor fortsätter att tycka synd om männen långt efter det definitiva uppbrottet. Detta innebär att det definitiva uppbrottet kan komma under tiden för kvinnans medlidande. Medlidandet påstås vara den största anledningen till att våldsutsatta kvinnor kvarstannar hos sina män.42
40 Holmberg och Enander, Varför går hon?, s. 137 ff.
41 Hydén, Kvinnomisshandel inom äktenskapet, s. 219 angående kvinnans icke förmåga att förstå den fara hon utsätter sig själv för genom att gå tillbaka till mannen. Hydén förklarar också i samma bok under avsnittet uppbrottsprocessen hur polisanmälningar och tillfälliga uppbrott från mannen kan ses som ett led i det motstånd kvinnan gör, se not 26. Se Holmberg och Enander, Varför går hon?, s. 143 för statistisk uppgift. Se även Grände, Att möta våldsutsatta kvinnor, s. 47 f angående hur vanligt det är att våldsutsatta kvinnor återvänder till våldsamma män och hur en bemötande person – i detta fall en jourkvinna – måste inse att det är kvinnans val.
42 Holmberg och Enander, Varför går hon?, s. 145.
23
När kvinnan når det sista steget känner hon tillslut ingenting för mannen. Hon är likgiltig inför relationen och har förlorat hoppet om att deras problem kan lösas.43 Trots att hon gått igenom de fyra känslomässiga stegen finns det två känslor som svårligen överges. För det första kan kvinnan känna en evig skuld för den misslyckade relationen och för det andra kan hon tvingas leva med en evig rädsla för mannen. Det finns ingen garanti för att mannen – som skadat henne många gånger – inte skadar henne igen.
2.5.4 ATT BETRAKTA SIG SJÄLV SOM EN VÅLDSUTSATT KVINNA Det är inte ovanligt att våldsutsatta kvinnor har svårt att acceptera att de är just våldsutsatta. Anledningarna till detta kan vara flera. En anledning kan vara den bild av misshandlade kvinnor som basuneras ut i media, se ovan under 2.2. De som inte upplevt grövre våld, t.ex. i form av grov misshandel eller våldtäkt, är heller inga misshandlade kvinnor. Denna bild är tydlig i det fiktiva fallet om Marie. Lars använder aldrig knuten näve, han går bara över gränsen ibland. Hade Lars däremot brukat, vad media kallar, hedersvåld då hade kanske Marie ansett att hon utsattes för misshandel. Enligt min mening är det olyckligt att media inte ger en mer rättvis bild av verkligheten; särskilt mot bakgrund av att det psykiska våldet, som många gånger är värre än det fysiska, förekommer i större utsträckning än det fysiska.
Vidare kan det vara socialt svårt för kvinnor att acceptera att de lever i ett destruktivt förhållande. Kvinnor är ovissa vilken respons de får om de berättar om sin situation.
Rädslan för att framstå som svag är problematisk, särskilt i ett land som Sverige. Alla vet att Sverige är jämställdhetens land. Inte gärna vill man vara den som förstör den fina jämställda fasaden.
Holmberg och Enander har vid sin studie funnit att vissa kvinnor aldrig tillåter sig erkänna att de levt i en relation med en misshandlande man.44 Det är givetvis upp till var och en huruvida man vill benämna det som förekommit som våld. Vad som påtalas av Holmberg och Enander och som är mycket intressant är dock att så länge en kvinna inte anser att hon utsätts för våld, kan det vara svårt för den våldsutövande mannen att förstå att han brukar våld.45 Dessutom ger en förståelse för våldet en möjlighet för kvinnan att
43 Holmberg och Enander, Varför går hon?, s. 150.
44 A.a. kap. 7.
45 A.a. s. 164.
24
bearbeta det hon utsatts för. Genom att erkänna sanningen och benämna traumat, dvs.
misshandeln, vid sitt rätta namn kan läkningsprocessen påbörjas.46
2.6 VARFÖR ANMÄLER HON?
Uppbrottsprocessen för en våldsutsatt kvinna är, som ovan framgått, mer komplicerad än att flytta från en adress. En stor del av resonemanget under avsnitt 2.4 och 2.5 baseras på boken Varför går hon?. En mycket närliggande fråga till varför går hon? är varför anmäler hon? Vid samtal med Agneta Claesson Norell47 framgår att kvinnor aldrig bör ifrågasättas varför de väljer att stanna kvar hos en våldsam man. Frågan – menar hon – är ointressant eftersom det ofta finns så många faktorer som binder kvinnan till mannen. Bemötandet kvinnan får vid en anmälan, frågorna som ställs vid förhör, skuldbeläggandet av sig själv, konsekvenser för mannen vid lagföring och tankar på gemensamma barn gör att kvinnan kan anse att det är enklare att härda ut med mannen vid sin sida. Vad som därför är intressant att få veta är vad som får kvinnan att lämna mannen.
En kvinnas uppbrottsprocess sker i huvudsak i tre steg varav det andra steget, som framgått under 2.5.3 – är svårast och kan ta längst tid. En kvinna som levt ihop med en våldsutövande man i tio år har naturligtvis en mycket dålig självkänsla. Dessutom kan åren av isolering innebära att kvinnan inte längre känner sig bekväm i samhället. Få vet hur de ska gå tillväga för att göra en polisanmälan, vilken bevisning som behöver säkras för att nå framgång i en rättsprocess och vidare hur en rättsprocess går till. De flesta våldsutsatta kvinnor vill bara att våldet ska ta slut. Det är inte lika viktigt att mannen straffas.
Under 2.5.3 framgår också att en våldsutsatt kvinna i regel lämnar sin man tre till fem gånger innan det definitiva uppbrottet. Det är inte ovanligt att kvinnan lämnar mannen några gånger under perioder då hon känner hat för honom. Dessa perioder är dock av övergående slag och om hon anmäler mannen under tiden för ett vredesutbrott är risken stor att hon inte vill fullfölja en rättsprocess. Polisanmälan syftar vid dessa tillfällen till att varna mannen, inte till att förhållandet ska ta slut och absolut inte till att mannen fälls till ansvar för begångna brott.
46 Christiansson m.fl., Avancerad förhörs- och intervjumetodik, s. 176 ff.
47 Före detta rådman och tidigare huvudsekreterare i Kvinnovåldskommissionen.
25
Nedan kommer redogöras för vad som krävs för att en man ska fällas för våld mot en närstående kvinna. Vad gäller stödbevisning kommer ett flertal paralleller dras till våldtäktsmål eftersom det i våldtäktsmål existerar liknande bevissvårigheter som vid t.ex. grov kvinnofridskränkning. Det är viktigt att observera att kvinnan – målsäganden – utgör huvudbeviset. Hennes berättelser till anhöriga och hennes besök på sjukhus osv.
kan ha avgörande betydelse för en fällande dom.
26
