Hur politiska begrepp marginaliseras – Fallet ekonomisk demokrati i Sverige och Finland

Ilkka Kärrylä Svenska historikermötet 2019

Doktorand i Politisk historia Linnéuniversitetet, Växjö

Helsingfors universitet 8–10 maj 2019

ilkka.karryla@helsinki.fi

Hur politiska begrepp marginaliseras – Fallet ekonomisk demokrati i Sverige och Finland

Begreppet ”ekonomisk demokrati” är kanske inte särskilt bekant för de som följer 2000-talets politiska debatt. Demokratisering av ekonomin och arbetslivet var emellertid viktiga politiska mål i västerländerna genom 1900-talet. Särskilt i Norden var ekonomisk demokrati sedan länge en framträdande del av politiska program och debatter. Den var viktig för vänsterpartier, men också högern och centern utvecklade sina egna visioner om en mer demokratisk ekonomi. Senast efter det andra världskriget blev demokrati eller folkstyre ett universellt accepterat styrelseskick och ett begrepp som legitimerar den politiska makten.

Efter detta var det svårt att motsätta sig demokratins utvidgning, men dess innehåll måste definieras så att den blev lämplig för vardera politiska grupps egen ideologi och program. Den ekonomiska demokratins innehåll och dess närliggande begrepp, som ”industriell demokrati” och ”företagsdemokrati”, var därmed mycket omstridda och

kontinuerligt föremål för politisk kamp. Hur har vi kommit till en situation där tanken om

demokratins tillämpning eller utvidgning till det ekonomiska området har marginaliserats och i hög grad försvunnit från den politiska agendan och från dagspressen?

Figur 1. ‘Ekonomisk demokrati’ och ‘industriell demokrati’ i de största svenska dagstidningarna 1900–2010.

(Antalet artiklar med termerna) Källa: Digitala svenska dagstidningar. http://tidningar.kb.se

1 Müller 2011, 3–5; Dunn 2005, 15–20.

0 50 100 150 200 250 300 350

1900 1904 1908 1912 1916 1920 1924 1928 1932 1936 1940 1944 1948 1952 1956 1960 1964 1968 1972 1976 1980 1984 1988 1992 1996 2000 2004 2008

"Ekonomisk demokrati" OR "Ekonomiska demokratin"

"Industriell demokrati" OR "Industriella demokratin"

2

Den historiska forskningen har sedan länge kommit fram till ett resultat som numera snabbt kan bekräftas via digitala databaser. Demokratiseringen av det ekonomiska livet har diskuterats under 1900-talet i tre ”vågor”: efter båda världskrigen på 1920- och 1940-talen samt under

vänsterradikalismen på 1960–70-talen.

Temats uppkomst på den politiska agendan var förknippad med stunderna av samhällelig osäkerhet när även radikala krav på förändring blev möjliga. I dessa debatter innebar ekonomisk och industriell demokrati ett brett spektrum av frågor, såsom ökning av arbetarnas makt inom företagen och representation i deras styrelser, delning av vinsten och ägandet samt demokratisk styrning av den nationella ekonomin. I vänsterns tänkande figurerade ekonomisk demokrati som en väsentlig del av ett socialistiskt samhälle. Det hörde ofta samman med tankar om planhushållning och produktionsmedlens socialisering. För centern och högern innebar ekonomisk demokrati däremot en utvidgning av det privata ägandet bland folket och företagsverksamhetens effektivering genom samarbete mellan arbetsgivarna och arbetstagarna.

I den här skriften som baseras på min doktorsavhandling, granskar jag den senaste “debattvågen”

om ekonomisk demokrati i Finland och Sverige och letar därefter efter orsaker till begreppets marginalisering. Synvinkeln är idé- och begreppshistorisk. Jag fokuserar på socialdemokraternas och fackföreningsrörelsens samt högerpartiernas och arbetsgivarföreningarnas synpunkter. På 1960- talet fick strävan mot ekonomisk demokrati styrka från vänsterinriktade ungdoms- och

fackföreningsrörelser.

Begreppet uppträdde i tänkandet och retoriken hos nästan alla finska och svenska partier. Det rådde bred enighet om den ekonomiska demokratins grundläggande betydelse:

jämnare fördelning av ekonomisk makt till alla medborgare och/eller arbetare. Detta var motiverat av människors rätt att delta i beslutsfattande som rör deras egna liv.

Som i tidigare debattfaser utformades en politisk strid om begreppets innehåll och reformer som skulle manifestera det i praktiken. De flesta av de reformer som genomfördes var närmare högerns än vänsterns

ursprungliga mål, och efter 1980-talet har debatten om ekonomisk demokrati huvudsakligen varit begränsad till den akademiska världen

och aktivistcirklar

.

Forskning som är direkt relaterad till begreppet ekonomisk demokrati har varit mycket mer vanlig i Sverige än i Finland. Den idéhistoriska forskningstraditionen är stark i Sverige speciellt rörande socialdemokraternas ideologiska utveckling. Också detta för partiet viktiga begrepp har väckt

2 Mansner 1990, 431; Bruun & Kettunen & Turunen 1990, 120–121; Schiller 1988, 17–19; Simonson 1988, 9–12.

3 Streeck 2014, 12–18; Boltanski & Chiapello 2005 [1999], 169–172; Östberg 2002; Stråth 1998, 104–107, 130–136;

Sassoon 1996, 362–380.

4 Arrhenius 2012, 71–77; Dahl 1989, 119, 207.

5 T.ex. Rothstein 2012; Hahnel 2012; Schweickart 2002.

6 T.ex. Talousdemokratia ry. <www.talousdemokratia.fi>

3

mycket uppmärksamhet.

Dessutom var den ekonomiska demokratin associerad med 1970- och 1980-talets debatt om löntagarfonder, som vanligen betraktats som en av vändpunkterna i landets politiska historia. Fackföreningsrörelsens radikala reformkrav, som kunde ha gjort

löntagarkollektivet majoritetsägare i storföretag inom några decennier, främjade enligt flera uttolkare det politiska klimatets och arbetsmarknadsförhållandenas skärpning och den ”Svenska modellens” slut.

I Finland har man däremot inte fäst mycket uppmärksamhet vid den ekonomiska demokratin, inte heller inom forskningen om vänstern och fackföreningsrörelsen. Den har oftast varit koncentrerad på organisatorisk verksamhet och personhistoria i stället för ideologisk

utveckling.

Trots detta har några reformprocesser relaterade till ekonomisk demokrati och särskilt till företagsdemokrati – såsom 1940-talets lag om produktionskommittéer och 1970-talets lag om samarbete inom företag – utforskats ganska omständligt.

Några forskare har förklarat den ekonomiska demokratins marginalisering med den sedan 1970- talet pågående sociala och ideologiska omvandlingen. Ekonomisk demokrati fick ingen plats i världen där ekonomisk globalisering och den fria marknaden vann terräng och ”nyliberalismen”

stärktes som politiskt tankesätt.

Tidigare forskning har emellertid inte specificerat de

begreppsmässiga element som gör den ekonomiska demokratin och nyliberalismen svårt att foga samman. Fast demokratin genom historien har varit ett mycket omstritt begrepp, har den haft ganska fasta meningskomponenter som ”folkstyre”, ”politisk jämlikhet” och ”kollektivt

beslutsfattande”.

Deras roll verkar ha varit central också för kampen för ekonomisk demokrati och begreppets förändringar.

I början av skriften framställer jag betydelser och värderingar som aktörer till vänster och höger gav ekonomisk demokrati på 1950–1970-talen. Sedan utformar jag relationen mellan ekonomisk

demokrati och den stigande nyliberalismen genom att analysera hur de olika gruppernas

föreställningar om demokrati och ekonomi förändrades sedan 1970-talet. Jag förklarar förändringen genom att tillämpa statsvetaren Mark Bevirs idé om ”dilemman”, det vill säga nya övertygelser och

7 T.ex. Friberg 2012; Ekdahl 2005; Stråth 1998; Pontusson 1992; Tilton 1990; Lewin 1967.

8 T.ex. Viktorov 2006; Ekdahl 2005; Blyth 2002; Ryner 2002; Nycander 2002; Stråth 1998; Pontusson 1992.

9 Som undantag till trenden finns särskilt arbeten av Pauli Kettunen (1986; 1994; 2018). I Hannu Soikkanens (1975;

1991) och Tapio Bergholms (2005; 2007; 2012; 2018) omfattande verk om Socialdemokratiska partiet (SDP) och fackförbundet SAK kvarstår däremot den ideologiska granskningen i begränsad omfattning.

10 Om produktionskommittéer se Bergholm 2005, 77–82; Turunen 1990, 197–217; Mansner 1984, 250–267. Om företagsdemokrati och samarbete se Bergholm 2018, 19–49; Kärrylä 2016; Kärrylä 2012; Malinen 2008; Mansner 2005, 316–345; Mansner 1990, 431–446.

11 Andersson 2006, 20–21; Boréus 1994, 321–324. Om nyliberalismen se även Mirowski 2013; Stedman Jones 2012;

Mirowski & Plehwe 2009; Harvey 2005.

12 T.ex. Christiano 2015; Bobbio 1989, 133–135; Dryzek 1996, 4.

4

problemformuleringar som fick politiska aktörer att bearbeta deras tänkande och begreppsapparat.

Till slut kommer jag att analysera mer detaljerat de begreppsmässiga komponenterna av ekonomisk demokrati och nyliberal samhällsuppfattning samt deras förenlighet.

Trappor mot demokratins utvidgning

Ekonomisk demokrati (taloudellinen demokratia/kansanvalta) var ett centralt begrepp speciellt för svenska och finländska socialdemokrater. Partier började använda det i början av 1920-talet som ett tecken på demokratins utvidgning. Ekonomisk demokrati var ett starkt framtidsorienterat begrepp och hade ett intimt samband med utvecklings- och moderniseringsidéer. Särskilt i Sverige

framställde socialdemokraterna demokratins utvidgning som en linjär process med tre ”steg”.

Politisk demokrati, alltså lika och allmän rösträtt samt parlamentariskt styrelseskick, var bara det första steget. Efter detta skulle man ha genomfört den ”sociala demokratin”, alltså lika sociala rättigheter och offentlig service till hela folket. Det tredje steget var ”ekonomisk demokrati”, som vanligen innebar demokratiskt beslutsfattande inom den nationella ekonomin, arbetsmarknaden och på arbetsplatser.

Socialdemokraterna krävde demokratisering på alla nivåer av ekonomisk verksamhet. På den nationalekonomiska nivån innebar detta ekonomisk planering och styrning av den demokratiska staten. Om nödvändigt kunde villkor för detta ha stärkts genom att ta produktionsmedel och finansinstitutioner under samhällelig kontroll eller samhälleligt ägande. Till demokratisering av de lägre nivåerna – arbetsmarknad och arbetsplatser – hänvisades ofta också med begreppet

”industriell demokrati” (teollinen demokratia), som vanligen också omfattade kollektiva arbetsmarknadsavtal.

Finland låg bakom Sverige i bildandet av kollektiva

arbetsmarknadsförhållanden, så en förstärkning av dem var en viktig del av vänsterns och

fackföreningsrörelsens demokratiseringssträvanden ännu efter andra världskriget.

På företags- och arbetsplatsnivån var demokratiseringen manifesterad speciellt av svenska företagsnämnder och finländska produktionskommittéer, som grundades 1946. Dessa var rådgivande organ för

13 Bevir 1999, 221–234.

14 T.ex. Friberg 2012, 256–265.

15 Rothstein 2012, 26–27; Sassoon 1996, 481, 706–707; Simonson 1988, 15–17; Lundh 1987, 26; Statens offentliga utredningar (SOU) 1923: 29. Den industriella demokratiens problem I. Stockholm 1923, 17–18; Childs 1938; Wigforss 1948.

16 T.ex. Bruun, Kettunen & Turunen 1990, 126–127.

5

arbetstagarnas representation inom företagen. För arbetsgivarsidan skulle ett starkare löntagarinflytande inte ha kommit i fråga.

På 1960-talet blev gamla politiska mål debattföremål igen, särskilt genom initiativ från

vänsterkanten. I Sverige var socialdemokraternas starkare betoning av ekonomisk demokrati ett svar till nyvänsterns kritik och vilda strejker, vilka ökade mot slutet av decenniet. Radikala fackliga aktörer och unga intellektuella ansåg Sverige vara ett kapitalistiskt, byråkratiskt och ojämlikt land, där en stor del av arbetarna fortfarande led av exploatering och alienering. Aktiv statsstyrd

näringspolitik och demokratisering av arbetsplatser blev socialdemokraternas nya medel för att få kapitalismen starkare under demokratisk kontroll.

I Finland var socialdemokraterna proaktiva framför allt genom att framföra begreppet företagsdemokrati (yritysdemokratia). Under partiets splittringstid 1958–1966 prövades idén inom högersocialdemokraternas nya fackliga

centralorganisation SAJ (Suomen ammattijärjestö). Företagsdemokratin var starkt befrämjad av Rafael Paasio, som blev statsminister efter vänsterns stora valseger 1966. Socialdemokraterna och kommunisterna fick majoritet i parlamentet, bildade regering med Centerpartiet och tillsatte en utredning om företagsdemokrati.

Finländska socialdemokrater ansåg att näringspolitik också var ett viktigt medel för att genomföra ekonomisk demokrati, men inom det området uppnådde de inte lika konkreta reformer som i Sverige där bankernas demokratiska övervakning ökades och nya myndigheter för ekonomisk koordination och planering grundades.

För vänsterpartier låg den ekonomiska demokratin begreppsmässigt nära socialismen. I Finland deklarerade SDP:s program ”Socialdemokratins kurs” (Sosialidemokratian suunta) ännu 1978: ”Att utsträcka demokratins principer till det ekonomiska livet – till produktionsverksamhet och

människors arbetsgemenskaper – är ett villkor för det socialistiska samhällets utveckling.”

Demokratiseringens olika innehåll och realiseringar fick emellertid olika betoningar.

Kommunisterna ansåg att rådgivande samarbete, till exempel i företagsnämnder, bara förnyade klasskonflikten. De krävde produktionsmedlens socialisering och verklig arbetarkontroll över ekonomisk verksamhet.

Arbetsfördelningen mellan den nationella nivån, företagsnivån och arbetsplatsnivån var inte alltid klar i vänsterns olika visioner, och det fanns avvikande uppfattningar också inom partierna. Fackföreningsrörelsen ville behålla sin kollektiva kraft som hade blivit ännu starkare efter förtroendemannasystemets konsolidering och i Finland även utformningen av den

17 Bergholm 2005, 77–82; Turunen 1990, 197–217; Simonson 1988, 29–31; Mansner 1984, 250–267.

18 T.ex. Stråth 1998, 118–122; Pontusson 1992, 16.

19 Bergholm 2018, 20–32; Mansner 1990, 431–434; Komiteanmietintö 1970: A3.

20 T.ex. Pontusson 1992, 131–137.

21 SDP 1978.

22 T.ex. SKP 1966.

6

inkomstpolitiska praxisen på 1960- och 1970-talen. Detta innebar ett krav på arbetarinflytande inom företag och arbetsplatser baserat på fackföreningsmedlemskap i både Sverige och Finland.

I Sverige ledde krav på arbetslivets förnyelse slutligen till avvikelsen från ”Saltsjöbadsandan”, där staten hade undvikit att ingripa i arbetsmarknadsavtal. I stället för att lita på avtal genomförde SAP fackliga krav genom flera lagstiftningsreformer under den första halvan av 1970-talet. Bland dessa var löntagarnas representation i företagsstyrelser samt lagar om arbetsmiljö, anställningstrygghet och medbestämmande i arbetslivet. Trots att arbetsgivarorganisationerna var inblandade i

förberedande kommittéer kände de att de lämnades i underläge och att socialdemokraterna hade avvisat den ”Svenska modellen” som hade existerat sedan 1930-talet.

Förutom demokratisk styrning av den nationella ekonomin samt företags- och arbetsplatsdemokrati tog vänstern under 1970-talet upp på agendan även frågan om att stärka löntagarnas kollektiva ägande i det ekonomiska livet. Det var tänkt att främja ekonomisk demokrati genom att ge arbetare makt baserat på ägande. Denna tanke var inte heller ny, men olika kollektiva fonder för att jämna ut ekonomiska konjunkturer och lönsamhetsskillnader mellan branscher hade diskuterats sedan 1950- talet.

Vinstfördelning och löntagarägda företag å sin sida var redan på 1800-talet födda idéer som även många liberaler stödde.

Dessa idéer hade sällan lett till nämnvärda politiska reformer, men i Sverige fick LO-ekonomernas förslag om löntagarfonder 1975 relativt brett stöd inom

fackföreningsrörelsen. Därför tog också SAP idén till partiagendan. Fondernas tillgångar skulle ha samlats genom att förplikta företag över en viss storlek att överlämna en bestämd del av sina årliga vinster, till exempel 20 %, till fonderna i form av aktier. De socialdemokratiska ledarnas

tveksamhet och arbetsgivarnas hårda motstånd hade emellertid framkallats av en beräkning i den första fondrapporten. Den visade att med vissa förutsättningar var det möjligt för fonderna att bli majoritetsägare i svenska storföretag inom några decennier. Detta fick förslaget att se ut som socialisering.

Svenska socialdemokraternas officiella synsätt sedan 1920-talet hade varit att företagens ägandeform inte var avgörande för övergången till ett socialistiskt samhälle. I stället var det

väsentligt hur ägandets rättigheter eller ”funktioner” var begränsade och reglerade. Enligt begreppet som ekonomen Gunnar Adler-Karlsson lanserade på 1960-talet, kan SAP:s ovan beskrivna

23 Simonson 1988, 197–199; Schiller 1988, 28–30; Kalela 1981, 402–405.

24 Nycander 2002, 337–353; Stråth 1998, 104–107.

25 Ekdahl 2005, 101–104.

26 Knudsen 1995, 14–21; Schiller 1991, 111–112; Lundh 1987, 47–54.

27 Meidner, Hedborg & Fond 1975, 78–79. Löntagarfondsdebatten har granskats grundligt i Viktorov 2006; Ekdahl 2005; Sjöberg 2003; Ryner 2002; Blyth 2002; Nycander 2002; Stråth 1998; Pontusson 1992; Åsard 1985 & 1978.

7

grundlinje kallas ”funktionssocialism”.

Förslaget om löntagarfonder som kunde fungera som företagsägare ifrågasatte den här principen, vilket gjorde frågan internt svårt för

socialdemokraterna.

Emellertid gav partiet inte upp tanken vilket ledde till en av de största striderna i svensk politisk historia.

Högerns demokratiuppfattning: ägardemokrati och samarbete

Den kontroversiella karaktären hos ekonomisk demokrati och dess praktiska tillämpningar blir tydlig när man granskar begreppets användning inom högerpartier och arbetsgivarorganisationer.

De accepterade ingen betydande ökning av centraliserad koordination och statens roll i ekonomin, även om de hade godkänt mer reglering och planering i efterkrigstidens korporatism och

keynesiansk ekonomisk politik.

Begreppet ekonomisk demokrati hade emellertid sedan andra världskriget blivit en så stark retorisk symbol att högern och arbetsgivarna ansåg det viktigt att presentera sina egna alternativ för att förverkliga begreppets kärnprincip: den ekonomiska maktens spridning bland medborgarna. Lösningen hos alla borgerliga partier i Sverige och Finland var att betona demokratins förverkligande genom fria medborgerliga sammanslutningar i stället för staten.

Uppfattningen skilde sig uppenbart från vänsterns tänkande, som betonade den demokratiska staten som en motkraft till ”ekonomisk oligarki”. Alla borgerliga partier förespråkade ”decentraliserad”

demokrati, som grundades på fri marknadsekonomi och den nordiska traditionen av lokalt

självstyre. De var bestämt mot socialismen och lade vikt vid medborgarnas ansvar utöver deras fri- och rättigheter.

På 1950-talet antog högerpartier angloamerikanska termer som namn på sina modeller för ekonomisk demokratisering. I Sverige började Högerpartiet använda det brittiska konservativa partiets begrepp ”egendomsägande demokrati” (property-owning democracy) och förkortade den senare till ”ägardemokrati”.

I Finland antog Samlingspartiet begreppet

”folkkapitalism” (kansankapitalismi/people’s capitalism), som amerikanska republikanerna hade hittat på.

28 Adler-Karlsson 1967; Ekdahl 2005, 13–14

29 Ekdahl 2005, 304–306.

30 Berman 2006, 5–8, 177–187; Judt 2005, 67–77; Magnusson 2010, 374–378, 418–422.

31 Högerpartiet 1956; Centerpartiet 1959; Folkpartiet 1962; om självstyre se Sejersted 2011, 314–315; Stråth 1998, 37–

39.

32 Högerpartiet 1956; Högerpartiet 1962; Stedman Jones 2012, 297–298; Nilsson 2004, 193–194; Smolander 2000, 150;

Stråth 1998, 37–40; Ljunggren 1992, 130–132.

33 Castillo 2010, 122–130; Smolander 2000, 118–119; Marttila 2016, 63–65; Mickelsson 1999, 43.

8

Högerpartiet använde begreppet ekonomisk demokrati mycket sällan, men för Samlingspartiet var det synonymt med folkkapitalismen.

Partier framförde sina egna liberalkonservativa visioner om framtiden och försökte på det viset operera på samma semantiska fält som vänstern med sina krav på demokratins utvidgning. Det mest centrala elementet i högerns demokratibegrepp var idén att alla medborgare borde bli kapitalägare vilket skulle ha ökat deras frihet och autonomi. I sin enklaste form betydde kapitalet hus, lägenheter, bilar och hushållsmaskiner, men också företagsaktier. De senare skulle bli lättare för medborgarna att skaffa genom skattelättnader som skulle uppmuntra personligt sparande och genom att avreglera finansmarknaden.

Vid sidan av decentraliserat privatägande förespråkade högern andra former av ekonomisk och industriell demokrati. Partier stödde demokratiseringen av företag och arbetsplatser, men

huvudsakligen i form av rådgivande samarbete som företagsnämnder redan representerade. Detta fortsatte högerns och arbetsgivarnas tidigare inställning till företagsdemokrati.

På 1960-talet fick idén att demokratisera arbetslivet kraft också från ökat intresse för ”human relations” skolans organisationsteorier. De betonade vikten av arbetstagarnas inflytande och deltagande i arbetet – även den psykologiska nödvändigheten av dessa. Enligt en vitt spridd föreställning krävde moderna arbetstagare autonomi, ansvar och inflytande speciellt i frågor rörande deras dagliga arbete.

För att förbättra motivation och produktivitet hävdade teorierna att gamla hierarkiska och autoritära

ledningsmodeller bör ersättas med mer demokratiska. Många teoretiker och företagsledare

framställde gamla metoder som föråldrade i det demokratiserande samhället, där det enda sättet att göra organisationer effektivare var att lyssna på personalen.

I Finland använde arbetsgivarna företagsdemokratin som ett positivt begrepp men favoriserade begreppet samarbete (yhteistoiminta).

I Sverige var ställningstaganden för samarbetet skarpare.

Enligt den auktoritativa organisationsteoretikern Eric Rhenman skulle det ha varit bäst att glömma det otydliga begreppet företagsdemokrati, som var laddad med föråldrade känslor och värderingar.

Det verkar som att arbetsgivarna undvek begreppet demokrati inom det ekonomiska området, eftersom det innehöll betydelseskikt som pekade på maktfördelning och ledarnas ansvar för sina undersåtar. Arbetsgivarna föredrog snarare ekonomisk aktivitet på ett harmoniskt och icke-politiskt

34 Samlingspartiet 1956; Samlingspartiet 1966.

35 Ljunggren 1992, 130–132, 136–143.

36 Streeck 1995, 313–316; Knudsen 1995, 31–50; Sassoon 1996, 200–201; Schiller 1991, 114–115; Simonson 1988, 29–31; Lundh 1987, 493–495.

37 Seeck 2008, 103–105, 151–153; Kuokkanen 2015, 13–16; Schiller 1991, 111–112.

38 T.ex. Leinonen 1967, 14; Heikkerö 1973, 17; Yritystalous 13/1969, 36; Yritystalous 13/1970, 29.

39 T.ex. Voutilainen 1974, 15–16. Också den här betoningen var bekant från tidigare debattfaser. Se Lundh 1987, 479–

481.

40 Rhenman 1964, 136

9

sätt som begreppet samarbete var väl lämpat för.

I arbetsgivarnas synsätt var demokratiseringens accepterade omfattning anpassat till företagens självklara mål, i synnerhet till den ekonomiska effektiviteten. Betydande ökning av arbetstagarnas makt gick illa ihop med detta. I stället borde rollerna förbli oförändrade: arbetarna kunde bli hörda, men den slutliga beslutanderätten skulle lämnas till företagsledningen.

Ledarna ansågs vara de bästa experterna på företagsverksamhet som baserade sina beslut på fakta. Arbetsgivarna konstaterade ibland att företagets effektivitet inte var en fråga om votering utan om sakkännedom.

Särskilt representativa beslutsmodeller framställde de som stela och byråkratiska. Dessa modeller kunde äventyra effektiviteten, konkurrenskraften och till slut även den nationella välfärdsökningen.

Arbetsgivarna framställde alltså företagsdemokratin framför allt som en organisatorisk fråga som var underkastad effektivitetssträvanden. Den innebar ingen maktfördelning eller ledarnas ansvar gentemot sina anställda, som många på vänsterkanten strävade efter, utan en effektiv ledning för företagets och hela nationens bästa.

Under den senare hälften av 1970-talet började begreppet ekonomisk demokrati också få negativa konnotationer. I Sverige dömde högern och arbetsgivarna ut förslaget till löntagarfonder som socialism och gjorde absolut motstånd. De startade en massiv offentlig kampanj mot fonderna som förvärrade det politiska klimatet.

Näringslivets politiska mobilisering var en transnationell trend på 1970-talet, och Sverige och Finland var inget undantagsfall. Strävanden efter en mer liberal ekonomisk politik fick styrka från den ekonomiska stagnationen och ifrågasättandet av den keynesianska politiken. Näringslivet spred sitt budskap genom en central nyliberal

organisationsform: tankesmedjan. I Finland grundades Näringslivets delegation (Elinkeinoelämän valtuuskunta) år 1974 och i Sverige Timbro år 1978.

Finländska arbetsgivar- och

näringslivsrepresentanter var mer samarbetsorienterade men höll fast vid sin uppfattning att ekonomisk demokrati alltid borde baseras på samarbete och vara inriktad mot förbättrad arbetsmotivation och effektivitet i stället för maktfördelning.

I sin kampanj mot löntagarfonderna åberopade de svenska arbetsgivarna inte i första hand

effektivitet som de hade gjort i debatten om företagsdemokrati. En mer dominerande strategi var att

41 Jfr Kettunen 1994, 294–300; Knudsen 1995, 14–18.

42 T.ex. SAF 1965, 194.

43 Pärnänen 1969, 166.

44 T.ex. Tehostaja 8/1968, 50–51; Pekkanen 1973, 18.

45 Kettunen 2015, 107–109; Kärrylä 2016.

46 Viktorov 2006, 220–224; Ryner 2002, 169–170; Stråth 1998, 173, 233–235. Om tankesmedjor se även Mirowski 2013, 43–49; Stedman Jones 2012, 10–11, 134–138, 152–173.

47 Wuokko 2016; Viktorov 2006, 220–229; Blyth 2002, 213–219.

48 T.ex. Teollisuus 6/1978, 30; Teollisuus 9/1978, 12–13.

10

uppträda som demokratins och den individuella frihetens försvarare mot socialismen.

På 1970- talet oroade arbetsgivarna sig för marknadsekonomin som ansågs vara en nödvändig förutsättning för västerländsk demokrati. Som i debatten om företagsdemokrati tillämpade arbetsgivarna emellertid inte begreppet demokrati direkt på det ekonomiska området. De försökte inte definiera det ekonomiska systemet som demokratiskt i sig, men enligt den liberala traditionen tillhörde demokrati den politiska verksamheten, som framställdes som ett separat område från ekonomin.

Under och efter löntagarfondsdebatten fick begreppet ekonomisk demokrati en ännu mindre positiv roll i högerns och arbetsgivarnas tänkande och retorik.

Fast arbetsgivarna och högern fortfarande kunde tala om ekonomisk demokrati och

företagsdemokrati på ett positivt sätt, förutsatt att de hade definierats som samarbete

, blev de två begreppen sällsynta i början av 1980-talet. Detta var ett medvetet drag från arbetsgivarnas sida båda i Sverige och Finland. De beslöt att inte fortsätta egga upp debatten genom att presentera sina egna fondmodeller, fastän de hade skisserat sådana baserat på tidigare principer om ägardemokrati och folkkapitalism.

Detta tyder på att högerns och arbetsgivarnas strategi för ekonomisk

demokratisering var reaktiv från början. De antog och försökte omdefiniera begreppen ekonomisk demokrati och företagsdemokrati, eftersom de var mycket positiva och vänstern använde dem för att framställa rådande praxis i ekonomin och arbetslivet som odemokratisk. När högerns och

arbetsgivarnas ställning stärktes under den senare delen av 1970-talet och kritiken mot kapitalismen försvagades, verkade demokratibegreppen kanske inte så nödvändiga för att legitimera politiska mål. I den förändrade situationen var det lättare att föreställa politik och ekonomi som skilda livsområden, där olika logik och regler gällde.

Från ekonomisk styrning till liberalisering

I början av 1980-talet dämpades debatten och kraven på ekonomisk demokrati i Sverige och Finland. Den största och snabbaste förändringen blev idén om ekonomins demokratiska styrning.

Den ekonomiska demokratins referensområde smalnade och började huvudsakligen röra om

företags- och arbetsplatsnivåer, fastän ägandespridningens tema fortfarande förelåg antingen i form av kollektiva löntagarfonder eller individuella marknadsanpassade modeller.

49 Nordling 1977; SAF 1978, 12–13; Lindbeck 1979, 7–8, 15–19, 35–36, 44–45; Stråth 1998, 221–223.

50 T.ex. SAF 1978, 50–51, 79–82.

51 STK styrelsemöte 14.12.1978. Styrelseprotokoll 1978–1980. STK arkiv, ELKA; STK ledargruppmöte 25.2.1982.

Ledargrupprotokoll 1981–1983. STK arkiv, ELKA; Sjöberg 2003, 146–148, 230–235.

11

En väsentlig faktor som förklarar förändringen är hur politiska aktörer i allmänhet och

socialdemokraterna i synnerhet tolkade och gjorde de ekonomiska utmaningar de ställts inför begreppsliga. Som effekter av Bretton Woods-valutasystemets nedmontering och 1973 års oljekris led Sverige och Finland senast 1975 av hög inflation och stigande arbetslöshet samtidigt. På grund av dessa började också underskottet i bytesbalansen och statsbudgeten öka. I Finland försökte statsminister Martti Miettunens bredbaserade ”nödlägesregering” bemöta krisen med

sysselsättningsåtgärder och med att höja skatterna, som bara förvärrade situationen.

Efter att socialdemokraterna hamnade i opposition åren 1976–77, gick de in för en ny ekonomisk-politisk linje. Den grundade sig på att stödja den privata sektorns konkurrenskraft och kampen mot inflation genom åtstramningspolitik.

Den här politiken tillämpades av den socialdemokratiska

statsministern Kalevi Sorsas regering från april 1977. Den ekonomisk-politiska konferensen på hotell Korpilampi som organiserades under den följande hösten betraktas allmänt som en symbol för det nya samförståndet mellan de politiska partierna och näringslivet – också kallad

”Korpilampiandan” (Korpilammen henki).

Tron på att Finland var skakat av externa krafter påverkade mycket i bakgrunden: enligt statsminister Sorsa var Finland tvunget att konkurrera i en integrerande värld med aktörer starkare än sig själv – och på deras villkor.

I Sverige bemöttes den ekonomiska nedgången först med traditionella keynesianska metoder, och den borgerliga regeringen fortsatte denna linje efter 1976 till exempel genom att stödja stagnerande industribranscher.

När krisen förlängdes och andra länder gick in för en

inflationsbekämpningslinje, började nya ekonomiska teorier få gensvar också inom svenska partier.

Efter att 1979 ha ställts inför den andra valförlusten på raken grundade SAP en grupp av ekonomer för att omvärdera partiets ekonomiska politik.

Detta ledde till 1981 års program Framtid för Sverige, som innehöll samma grundelement som det finländska broderpartiets ekonomiska politik:

kampen mot inflation, stöd till den privata sektorn, begränsning av statsutgifter och den offentliga sektorn. Huvudingredienserna för ”tredje vägens politik” hade nu samlats ihop.

Forskare har gjort varierande tolkningar av den socialdemokratiska tredje vägen. Ofta har den ansetts som en ganska nyliberal linje, eller åtminstone en tydlig förskjutning åt höger.

Enligt

52 Outinen 2015, 60–68.

53 Outinen 2015, 72–80; Bergholm 2018, 51–52.

54 Outinen 2015, 85–90; Saari 2010, 472–474.

55 Elvytyksen linjat. Talouspoliittinen konferenssi 5.–6.9.1977. Valtion painatuskeskus, Helsinki 1977, 10–15.

56 Pontusson 1992, 138–142.

57 Andersson 2006, 105–109; Lindberg & Ljunggren 2014, 63–73.

58 SAP 1981; Andersson 2006, 112–113.

59 T.ex. Ryner 2002, 148–153.

12

historikern Lars Ekdahl hade de svenska socialdemokraterna tidigare sökt den tredje vägen mellan västerländsk kapitalism och österländsk kommunism, men på 1980-talet hittades vägen i en smalare fåra mellan den tidigare keynesianska välfärdspolitiken och nyliberalismen.

Tolkningen verkar trovärdig, för den ekonomiska demokratins tidigare element – demokratisk styrning och planering av ekonomin – hade lämnats i bakgrunden i den socialdemokratiska ideologin och politiken. I stället accepterade socialdemokraterna marknadens ökande roll som ekonomisk styrmekanism och

betonade privata sektorns roll som motorn för ekonomisk tillväxt. Gamla regleringsformer blev försvagade eller totalt nedmonterade. Socialdemokratiska styrelser i Sverige och Finland liberaliserade kapitalrörelser, krediter och räntor före 1980-talets slut. Detta var en påtaglig förändringsprocess som flyttade ekonomisk makt från stater till marknaden och från politiker till

”managers”.

Som historikern Jenny Andersson har tolkat hade den tidigare tanken om offentliga sektorn och socialpolitiken som produktiva investeringar som stöder tillväxten börjat bli ersatt med

uppfattningen att de huvudsakligen var kostnader.

Som en ny proaktiv tredje vägens strategi började svenska och finländska socialdemokrater framhålla kunskap och mänskligt kapital som nationella konkurrensfaktorer. När stater privatiserade sin egendom och gav upp stora

industrialiseringsprojekt tog de på sig en ökad roll som stödjare av forskning och utveckling inom den privata sektorn.

Bakom förändringarna påverkade socialdemokraternas uppfattning av globala ekonomiska reciprociteten, som begränsade nationella ekonomiska politiken och kontroll av kapital mer än tidigare. Ekonomiska nedgångar och fria kapitalrörelser ökade offentlig skuld och tvang stater att locka transnationella investeringar genom att stödja det privata näringslivet, sänka skatter och lindra regleringar. I synnerhet begränsade detta finanspolitikens användbarhet för ekonomisk styrning.

Å andra sidan försökte socialdemokraterna mildra sin socialistiska image för att locka nya väljare från den växande medelklassen. När ”manschettarbetet” blev vanligare började partier generellt röra sig mot den politiska mitten.

Individuell frihet och ansvar blev starkare politiska värden än solidaritet och jämlikhet, och man ansåg att den fria marknadsekonomin passade bättre ihop med de

förstnämnda. Kritiken mot byråkrati och centralisering från 1960-talets vänsterradikaler hade fått mycket resonans på väg till 1980-talet, också från ett lite överraskande håll, nämligen den nyliberala

60 Ekdahl 2005, 287–289, 295–297, 304–306.

61 Outinen 2015, 164–171; Lindvall 2004, 78–80; Blyth 2002, 223–225; Ryner 2002, 161–162.

62 Andersson 2006, 14–21, 105–114.

63 Andersson 2010, 12–13, 28–30; Outinen 2015, 124–127.

64 Streeck 2014, 4–6, 76–96; Crouch 2004, 1–28.

65 Outinen 2015, 72–75; Moschonas 2002, 296–299.

13

kritiken mot välfärdsstaten.

Socialdemokraterna anpassade sig till nya tankesätt genom att betona begrepp som ”självstyre”, ”närdemokrati” och ”valfrihet” samt att lämna idéerna om statlig

reglering i bakgrunden.

Den frigjorda marknadsekonomin lutade sig emellertid mot en ny sorts centraliserad kontroll, som inte var utförd av demokratiskt valda politiker utan tjänstemän i centralbanker och finansdepartement. Deras uppgift var att slå vakt om det nationella intresset och följandet av marknadsekonomins spelregler genom att hålla fast vid inflations-, valutakurs- och budgetmål.

I den nyliberala kapitalismen har inkomst- och förmögenhetsskillnader vuxit på ett betydande sätt i de flesta västerländerna, och den ekonomiska makten verkar ha koncentrerats starkare hos det transnationella kapitalet.

Från företagsdemokrati till samarbete och deltagande

Arbetslivets demokratisering och begreppet företagsdemokrati var bland de starkaste symbolerna för demokratins utvidgning under 1960–1970-talen. De hade diskuterats omfattande runt om i Europa, vilket ledde till reformer i många länder som Frankrike och Västtyskland.

I Sverige förklarade Olof Palme, som blev socialdemokraternas ledare och statsminister 1969, att

företagsdemokratin rentav var det mest viktiga medlet för att förverkliga ekonomisk demokrati. Den erbjöd ett sätt att förstärka demokratiskt deltagande i det dagliga livet och fungerade därmed som en motkraft till centralisering och byråkrati.

1970-talets lagstiftningsreformer var emellertid en besvikelse för många inom vänstern och fackföreningsrörelsen. Både den svenska

medbestämmandelagen (1976) och den finländska lagen om samarbete inom företag (1978) låg slutligen närmare arbetsgivarnas samarbetsidéer. De utökade arbetsgivarnas

förhandlingsskyldigheter men gav arbetstagarna reell bestämmandemakt inom få områden. Lagarna förbättrade informationsutbytet och arbetarnas inflytande på arbetsmiljön och säkerheten, men strategiska beslut om investeringar, uppsägningar och nedläggningar förblev arbetsgivarnas privilegier. En nämnvärd reform var emellertid att företagsnämnder och produktionskommittéer

66 Boltanski & Chiapello 2005, 324–327, 503–506.

67 T.ex. Carlsson 1985, 486–490; SAP 1990, 45–57.

68 Yliaska 2014, 518–520, 526–527; Kantola–Kananen 2013, 816–818; Östberg 2014, 152–157; Lindvall 2004, 131–

134.

69 Piketty 2016; Streeck 2014; Crouch 2004. I Finland växte inkomstskillnaderna under 1990-talet och har därefter förblivit relativt stabila. Roikonen 2015, 160–164.

70 Sassoon 1996, 375–380, 563–565; Knudsen 1995, 33–50.

71 SAP kongressprotokoll 1972, 17–19, 22.

14

togs bort från lagstiftningen och det blev möjligt att arrangera samarbetet inom förtroendemannasystemet, som var ett av fackets starkaste vapen.

I Sverige var lagstiftningen mer långtgående genom att löntagarna fick representation i

företagsstyrelser redan 1972. I Finland däremot stiftades en motsvarande lag 1991 och även då i begränsad form.

Svenska medbestämmande- och arbetsmiljölagar innehöll också mer omfattande rättigheter för arbetarna, såsom tolkningsprivilegiet om lag och avtal i tvistefrågor innan domstolens beslut, rätten att avbryta farligt arbete samt rätten att kräva avtal i företagsledningsfrågor. Den sistnämnda inkluderade rätten att hota med strejk även när ett löneavtal var i kraft, men rättens utnyttjande förblev mycket ovanlig.

Socialdemokraterna och fackföreningsrörelsen båda i Sverige och Finland ansåg att lagstiftningen bara var det första steget mot företagsdemokrati. Fast löntagarinflytandet hade ökat genom många 1970-talsreformer ansåg man inte att lagar fullgjorde verkliga demokratiska kriterier. Därför

figurerade inte ordet demokrati på lagarnas titlar.

Ännu på 1980-talet presenterades starka krav på företagsdemokratins utveckling

, men så småningom sköts tankarna om radikal maktfördelning åt sidan. Vänstern framställde visioner om demokratins utvidgning till exempel genom begreppet

”självförvaltning” (autogestion) som de anammade från franska socialister men som förblev

teoretisk.

Demokratin i arbetslivet etablerade sig i en form som omfattade arbetarnas deltagande i operativ verksamhet men lämnade strategiska frågor åt företagsledningen.

Genom att tillämpa sociologerna Luc Boltanski och Ève Chiapello kan man tolka det så att kapitalismen i denna fas hade antagit 60-talets ”artistiska kritik” som en del av sin praxis. Det betyder att arbetarna kunde utlovas mer autonomi i det egna arbetet, till exempel rörande arbetsmetoder och arbetstid, utan att ingripa i grundläggande maktrelationer. På samma gång blev effektivitet och det nya

nyckelbegreppet, flexibilitet, de mest centrala legitimations- och handlingsprinciperna i arbetslivet.

72 Johansson & Magnusson 2012, 170–179; Pontusson 1992, 183–185; Simonson 1988, 132–137, 151–157, 187–189;

Schiller 1988, 128–133; Bergholm 2018, 39–49; Mansner 1990, 446–448.

73 Mansner 2005, 323–327; Simonson 1988, 91–103; Schiller 1988, 67–87.

74 Schiller 1988, 128–133, 219–222; Simonson 1988, 132–137, 195–196.

75 Lappalainen 1978, 8–9.

76 T.ex. Tiden 8/1979, 418–420; LO 1981, 110–122; Louekoski 1982, 34–37; KK 155/1980 Surakka ym:

Yhteistoiminnasta yrityksissä annetun lain soveltaminen käytännössä. Valtiopäivät 1980, asiakirjat.

77 T.ex. Von Sydow 1984; SAK 1985, 3, 33–40; SDP 1987.

78 Jfr Yliaska 2014, 174–177, 524–525.

79 Boltanski & Chiapello 2005, 32–41, 169–172, 191–195.

15

Under 1980-talet började övergången från centraliserade och kollektiva arbetsmarknadsmodeller till mer decentraliserade och individuella i många europeiska länder. Detta var motiverat av hårdare konkurrens som fria kapitalrörelser hade orsakat. Sverige befann sig bland de första vid

nedmonteringen av korporativa institutioner och centraliserade förhandlingar. Näringslivets kritik mot dessa ökade också i Finland, fastän den slutliga utbrytningen från centraliserade avtal skedde först 2016.

Kopplingen mellan arbetslivet och begreppet demokrati blev ovanlig senast efter öststatskommunismens fall vid övergången mellan 1980- och 1990-talet. Arbetarnas deltagande förblev ett sätt att göra organisationer effektivare i såväl vänsterns som högerns retorik, men idéerna om att öka deras kollektiva inflytande blev mycket sällsynta.

I stället betonade man arbetstagarnas möjligheter att utveckla sina egna kunskaper samt den ökande ekonomiska frihet som tillkom folkets roll som konsumenter. Enligt några debattörer förutsatte främjandet av konsumenträttigheter arbetarmaktens begränsande.

Kollektivt ägande på marknadens villkor

Liksom företagsdemokrati fick också löntagarfonder en mer dämpad form under flera års debatt och beredning. Socialdemokraterna båda i Sverige och Finland ansåg att nya former av kollektivt

ägande var eftersträvansvärda, men de avstod från en storskalig ägandeflyttning till fackföreningar eller andra kollektiv. I Sverige etablerade SAP fem regionala löntagarfonder efter sin återkomst i kanslihuset. Fonderna gav inte löntagarna betydande ekonomisk makt. De finansierades delvis från företagsvinster men deras ägandedel i enskilda företag var begränsad och de måste betala en del av sin årliga avkastning till pensionssystemet. Slutligen fungerade löntagarfonderna på samma sätt som pensionsfonderna: som relativt passiva ägare som i huvudsak eftersträvade en så hög årlig

avkastning till sitt kapital som möjligt.

Fondernas slutliga form hade påverkats av många faktorer, såsom socialdemokraternas misstanke om det originella förslagets radikalitet samt oppositionsåren 1976–1982. Folkets majoritet verkade inte understödja fonderna och högerns och arbetsgivarnas kampanjer spred negativa attityder särskilt under valen. SAP ville emellertid inte helt avstå från reformen eftersom den hade mycket stöd inom partiet och facket. Socialdemokraterna började emellertid legitimera fonderna snarare som förstärkare av ekonomin och kapitalbildningen än av den ekonomiska demokratin. 1981 års framtidsprogram framställde fonderna som en del av

80 Bergholm 2018, 516–520; Lundh 2002, 237–245, 256–260, 266–270; Moschonas 2002, 182–188; Thörnqvist 1998, 271–273.

81 T.ex. Komiteanmietintö 1987:40.

82 T.ex. Lindgren 1988, 39–43; Tiden 9/1987, 456–458.

83 Viktorov 2006, 108–109; Ekdahl 2005, 304–306, 313–314; Sjöberg 2003, 125–127; Pontusson & Kuruvilla 1992, 283–285.

16

ekonomiska stabiliseringsprogrammet och en garanti för måttlig löneutveckling.

Programmet hjälpte SAP tillbaka till regeringen i riksdagsvalet 1982.

De finländska socialdemokraterna var ännu mer försiktiga med löntagarfonder, särskilt efter att de hade följt den politiska konflikten som hade brutit ut i Sverige. Efter några års övervägande bestämde SDP 1981 att förespråka företagsvisa men kollektiva ”samarbetsfonder”, vars tillgångar skulle ha kunnat användas för till exempel utbildning.

Några inom fackföreningsrörelsen hyste fortfarande hopp om bredare fonder enligt svensk modell, men i officiella utredningar och i 1987 års styrelseförhandlingar med samlingspartiet tog idén formen av frivilliga och individuella

”personalfonder”, vilket i praktiken innebar lönetillägg och förmånlig möjlighet till aktiesparande för arbetarna i lönsamma företag.

Med andra ord låg reformen närmare högerns tidigare idéer om ägardemokrati och folkkapitalism än de löntagarfonder som planerades och genomfördes i Sverige.

Under 1980-talet blev alltså även idén om kollektivt ägande som en form av ekonomisk demokrati svagare. I Sverige fortsatte borgerliga partier och näringslivet kampanjen mot löntagarfonder efter deras etablering. Carl Bildts borgerliga regering, som bildades år 1991, genomförde slutligen löftet om fondernas avveckling.

Efter detta har användning av kollektivt ägande till andra uppgifter än vinstmaximering inte varit ett avsevärt politiskt mål. I Sverige har man tidvis diskuterat en aktivare användning av pensionsfonder för sociala ändamål, men funderingarna har stupat på rädslan att pensionsbesparingarna skulle äventyras.

Vänstern har börjat betona mer småskaligt

löntagarägande, såsom kooperativa föreningar. De erbjuder ett mer solidariskt alternativ till aktiebolag men har inte under sin hittillsvarande historia fungerat som en betydande

förändringskraft till kapitalismen och marknadsekonomin.

I företagsverksamheten har man

givetvis ännu starkare börjat betona beaktandet av alla intressentgruppers (stakeholders) krav utöver aktieägarnas (shareholders). Spridning av begrepp som ”företagsansvar” och

”företagsmedborgarskap” har emellertid i första hand varit knuten till frivilliga former av näringslivets självreglering.

84 SAP 1981, 124–128.

85 SDP kongress 1981, motioner, 74–75.

86 Komiteanmietintö 1987:40; Yliaska 2014, 222–228; Mansner 2005, 327–334.

87 Sjöberg 2003, 187–189.

88 T.ex. LO 2006; Johansson & Magnusson 2012, 374–378.

89 Om kooperativa föreningar se Hilson 2018; Torngren Wartin 2012.

90 Teivainen 2013; Kettunen 2008, 183–208. Organisationsteoretiker Eric Rhenman har ofta ansetts vara en av stakeholder-synsättets första utvecklare. Rhenman 1964; Vandekerckhove 2009.

17 Varför förlorade ekonomisk demokrati sin relevans?

Begreppen ekonomisk demokrati och företagsdemokrati förblev kvar på den politiska agendan ända fram till början av 1990-talet, men redan under 1980-talet började deras betydelse också i vänsterns tänkande vända från ekonomisk styrning och kollektiv intressebevakning mot individuellt

deltagande. Arbetslivets nya lednings- och organisationsmodeller legitimerades med begreppen effektivitet och flexibilitet i stället för demokrati. De först nämnda hade framställts som garantier för konkurrenskraft, ekonomisk tillväxt och det gemensamma bästa. Reformer i ekonomin och arbetslivet anpassades till marknadsekonomins och den globala konkurrensens krav som förändrade arbetslivet mycket mer än någon lagstiftning.

Högern och arbetsgivarna slutade skapa direkt begreppsmässig förbindelse mellan ekonomin och demokratin. Vänstern och fackföreningsrörelsen följde till stor del efter denna förändring, fastän socialdemokraterna i Sverige behöll sitt historiska nyckelbegrepp, ekonomisk demokrati, i partiets program.

Begreppets innehåll hade emellertid urholkats och det visade inte längre vägen mot en ny ekonomisk och social ordning eller mot betydande reformer. Ekonomin och företag visade inte längre sig som relevanta föremål för

demokratisering. Demokratiseringsbegreppets referensområde avsmalnade till att omfatta områden som uppfattades som ”politiska” eller ”offentliga”, såsom offentlig förvaltning och tjänster,

kommuner, partier och fackföreningar. Dessa beskylldes fortfarande för att vara för byråkratiska och för att centralisera makten.

Mark Bevirs syn på ”dilemman” är väl lämpad för att förklara den ekonomiska demokratins marginalisering i det politiska språket samt den bredare ideologiska och begreppsmässiga

förändringen sedan 1970-talet. I det här fallet avser dilemman problem som ekonomiska kriser som politiska aktörer observerade och som fick dem att bearbeta sina begrepp och föreställningar. Detta gäller särskilt socialdemokraterna som var ett slags ”statsbärare” i både Sverige och Finland. Man upplevde att den globaliserande kapitalismen bildade nya typer av begränsningar och

nödvändigheter för nationalstater som alla var tvungna att acceptera. Efter att det nyliberala tänkandet hade vunnit terräng antogs liknande föreställningar på båda håll av det politiska fältet.

Man konstaterade att statsskulden och bytesbalansunderskottet, som hade vuxit i och med 1970- talets kris, måste korrigeras genom att frigöra marknaden och att satsa på privata sektorns

lönsamhet. Man vet att kapitalet, som hade befriats från sina nationella bojor, enkelt kunde hitta nya investeringsobjekt om stater inte mildrade skattetrycket och den ekonomiska regleringen.

91 T.ex. Boltanski & Chiapello 2005, 217–233; Sassoon 1996, 733–746.

92 T.ex. SAP 2001, 1–4, 16–19.

93 T.ex. SAP 1990, 18, 34–35, 44, 51–57.

94 T.ex. Sorsa 1991.

18

Emellertid argumenterade också socialdemokraterna ofta att arbetets, kapitalets och nationens intressen var förenliga i en värld av strukturell förändring och en allt mer globaliserad ekonomi, där bara de mest effektiva och lönsamma branscherna, arbetarna och nationerna skulle överleva som vinnare. Den nya uppfattningen om det nationella bästa förutsatte att man tog hand om

konkurrenskraft, kunskap och innovationsförmåga.

Fast en stor del av vänstern accepterade konkurrensstatstänkandet, kanske motvilligt, verkar marginaliseringen av begreppet ekonomisk demokrati inte ha varit ett helt medvetet val. Det var bara ett offer i den kraftiga förändringen av vänsterns språk och ideologi, som hade börjat redan på 1970-talet och slutligen ledde till ifrågasättandet av begreppet socialism efter realsocialismens sammanbrott. Socialismen pekade inte längre på ett ekonomiskt-socialt system utan huvudsakligen på ett värdesystem som fortfarande innefattade ideal som jämlikhet och solidaritet. Begrepp som klasskamp försvann slutgiltigt från vänsterns retorik.

Den ekonomiska demokratins öde var logiskt i det avseendet, att det i vänsterns retorik ofta hade varit nära det mest centrala innehållet av begreppet socialism. Man kan emellertid överväga om det är önskvärt att demokratins betydelse och referensområde smalnar i ett samhälle som fortfarande legitimerar sig som demokratiskt. Idén om demokratins utvidgning till det ekonomiska området blev för vänstern svårt att försvara och för högern mindre viktig, men skulle en nyliberal eller ny vänstersinnad definition av ekonomisk demokrati ändå ha varit möjlig?

Ekonomisk demokrati och nyliberal samhällssyn

Högerns och arbetsgivarnas misstanke gentemot ett begreppsmässigt sammanfogande av

demokratin och ekonomin kräver en ännu mer detaljerad analys. Den kapitalistiska ekonomin och fria marknaden framförs ju ofta som i grunden demokratiska eller åtminstone som nödvändiga förutsättningar för den politiska demokratin.

Varför passar emellertid idén om demokratins tillämpning inom den ekonomiska institutionen inte ihop med detta tänkesätt?

Nyliberalismen, den mest centrala idégrunden till den rådande finanskapitalismen, har ofta kritiserats som en odemokratisk lära.

De mest kända nyliberala tänkarna, Friedrich Hayek och Milton Friedman, förespråkade en demokrati begränsad genom starka grundlagar. Enligt dem måste demokrati och särskilt majoritetsvälde hållas i schack så att deras beslut inte skulle kunna begränsa

95 Kettunen 2008, 11–12, 121–127; Boltanski & Chiapello 2005, 365–372.

96 Majander 2014, 42–43; Sassoon 1996, 733–735, 753–754.

97 Stedman Jones 2012, 56–59; Rodgers 2011, 75.

98 T.ex. Brown 2015.

19

marknaden och den individuella friheten.

Hayek har blivit känd för ett tydligt avskiljande mellan liberalism och demokrati samt för att favorisera det förstnämnda. Enligt honom kunde demokratiskt styre vara totalitärt, medan ett autoritärt styre kunde vara liberalt.

Det verkar alltså som om nyliberalerna såg farliga betydelseskikt i begreppet demokrati, såsom ”folkstyre” och ”kollektivt beslutsfattande”. Dessa principer skapar ett hot mot den individuella friheten och det privata ägandet.

I nyliberala idéer och nyliberal praxis, liksom i äldre kapitalistiska tänkesätt, begränsas demokratins utvidgning till ekonomin genom att demokratin definieras som ett styrelseskick som tillhör den

”politiska sfären”. Samhället som helhet kan nog kallas för demokrati, men trots detta är det strikt indelat i den politiska demokratins och den fria marknadens områden. När marknaden har

framställts som en nödvändig förutsättning för demokrati får den ett begreppsmässigt överläge och begreppet frihet som det innebär blir viktigare än demokrati. Till skillnad från vänstern som har krävt ekonomisk demokrati har högern mer enhälligt framfört styrning av den ekonomiska sfären baserad på objektiv kunskap och som strävar mot det gemensamma bästa.

Detta slags

avpolitisering av ekonomin är synlig åtminstone som en legitimeringsprincip i många nyliberala praktiker och institutioner, såsom självständiga centralbanker och transnationella avtal som begränsar den ekonomiska politiken. De prioriterar sakkunskap i stället för demokrati som

ekonomisk styrelseform.

Ekonomiska nödvändigheter och den globala konkurrensens imperativ som experter förmedlar till folket lämnar knappt utrymme för demokrati och intressekonflikt inom det ekonomiska området. Därmed är demokratin i ekonomin inte ett likadant begrepp för att legitimera maktrelationer som i politiken.

Det är förstås möjligt att nyliberalerna liksom Hayek tror att marknaderna i grunden står utanför rationell kunskap och kontroll.

Marknaderna måste skapas medvetet, men expertvälde kanske bara är en övergångsfas mot den totalt fria marknadsutopin. Det är också möjligt att framställa marknader och konsumtionsval som demokratiska i sig, men i detta fall baseras demokratin inte på principen ”en person en röst” utan på principen ”en krona en röst”.

I Sverige och Finland har denna ”röstningsanalogi” framförts endast av de radikalaste marknadsliberalerna.

Det har varit

99 Stedman Jones 2012, 62–65; Harvey 2005, 64–66; Przeworski 1985, 218–221.

100 Hayek 1967, 161; Mirowski 2013, 56–58; Mirowski 2009, 443–446,

101 Polanyi 1971 [1944], 71–72, 254–255; Boltanski & Chiapello, 12–16.

102 T.ex. Kantola 2002, 45–50.

103 Mirowski 2013, 78–82.

104 2019, 7–11, 260–264; Schwarzkopf 2011.

105 T.ex. Dagens Nyheter (DN) 6.5.1990, 2. Demokratiserad ekonomi. (signaturen ”Sander”)

20

mycket vanligare att legitimera ekonomiska maktrelationer med nödvändigheter. Då visar sig ekonomin snarare som begränsningarnas och tvångets än frihetens område.

Hur passar då uppfattningen om starka ekonomiska nödvändigheter ihop med den nyliberala andan av individuell frihet? Det verkar som om konsumenterna är de enda fria ekonomiska aktörerna i nyliberala narrativ. För den ideologiska legitimeringen är de rentav viktigare än de ofta betonade företagarna.

I den nyliberala samhällsbilden måste företagarna och arbetarna anpassa sig till konkurrensen samt skaffa kunskaper och producera nyttigheter som tillfredsställer

konsumentpreferenser. Arbetstagarna är ibland framställda som fria att utveckla sin kunskap och shoppa arbetsplatser, men när de arbetar inom ett företag måste de foga sig till konsumenternas önskningar. Staterna måste i sin tur konkurrera för att locka framgångsrika företag och deras anställda som sina skattebetalare. Det förutsätter att den ekonomiska politiken anpassas till detta mål.

Det är ett eget diskussionsämne om den ovan beskrivna samhällsuppfattningen motsvarar verkligheten. I alla fall verkar det tydligt att den nyliberala dualismen av frihet och nödvändighet inte lämnar mycket utrymme i det ekonomiska området för demokratin uppfattat som ”folkstyre”

eller ”kollektivt beslutsfattande”.

Den ovan beskrivna tankegången är inte uteslutande nyliberal utan vanlig också i äldre liberala och konservativa traditioner. I tidigare debatter har demokratins centrala betydelseskikt, såsom

”folkstyre”, ”en person en röst” och ”ledarnas ansvarsskyldighet till folket” varit en väsentlig orsak till högerns och arbetsgivarnas kritik mot kravet på ekonomisk och industriell demokrati. Även om dessa grupper använde demokratibegrepp relaterade till ekonomin och lyckades skapa dem sina egna definitioner, framförde de också stora reservationer mot att tillämpa demokratin i den ekonomiska sfären. Arbetsgivarna kunde ange att företag på grund av sin natur inte var lämpliga områden för demokrati – åtminstone om den definierades som att den liknar den politiska

demokratin. Ekonomin har framställts som en domän av individuella val och objektiv kunskap, inte av kollektiva beslut och politiska åsikter. I stället för kollektivt beslutsfattande hänvisade högerns begrepp ägardemokrati och folkkapitalism till utvidgning av det privata ägandet. Sedan 1980-talet har också dessa begrepp blivit sällsynta. I avsaknad av en stark motdiskurs har högern inte haft behov eller vilja att kräva ägandespridning, eftersom det skulle innebära att ägandets nuvarande koncentrering och det rådande ekonomiska systemets problem skulle erkännas.

106 Tidigare forskning har ansett detta som den politiska kulturens särdrag särskilt i Finland. T.ex. Kettunen 2008, 88–

92, 145–149, 168–169; Kantola 2002, 292–295; Pekkarinen & Vartiainen 1993, 51–57.

107 Olsen 2019, 7–11.

108 T.ex. Kettunen 2008, 121–127; Boltanski & Chiapello 2005, 365–372.

21

Totalt sett verkar det som om högern och arbetsgivarna har haft problem med vissa

begreppsmässiga element som nästan oundvikligt är närvarande när det gäller demokrati. Dessa inkluderar särskilt begrepp som makt och kollektivt beslutsfattande. Om demokratin tillämpas i ekonomiska institutioner och den uppfattas som folkets eller arbetstagarnas makt, hamnar den i konflikt med kapitalismens historiska kärnelement, såsom privat ägande och fri marknad. Kollektivt beslutsfattande har vanligen varit svårt att foga samman med den individuella friheten som

legitimerar kapitalistiska institutioner. Den förstnämnda anses ofta begränsa den senare, vilken innefattar rätten att nyttja sin egendom som man vill.

Dessa motsättningar verkar förklara varför högern och arbetsgivarna hellre har varit tysta om ekonomisk demokrati och företagsdemokrati än försökt definiera dessa begrepp enligt sina egna mål. Av samma orsak har ingen nyliberal definition på ekonomisk demokrati skapats. När den tillämpas på ekonomin erbjuder begreppet ekonomisk demokrati alltid en möjlighet för immanent kritik, som bygger på en jämförelse med den politiska demokratins principer. Även om man lyckades likställa demokratin med individuell frihet, konsumtionsval och avtalsfrihet, eller med samarbete och deltagande på arbetsplatsen, finns det alltid en risk för att betydelseskikt som hänvisar till makt, konflikt och kollektiva beslut aktualiseras i form av nya reformkrav. Det är således säkrare att söka legitimation för den nuvarande sociala ordningen från den

liberaldemokratiska ekvationen ”politisk demokrati + fri marknad” i stället för att försöka göra alla livsområden demokratiska i sig.

Den ekonomiska demokratins framtid

Man kan hitta tydliga historiska och konceptuella skäl till marginaliseringen av begreppet ekonomisk demokrati. Jag har ovan framfört faktorer som gör begreppet svårt att förena med

rådande sätt att framställa ekonomin, demokratin och samhället. Också vänstern, som ofta starkt har drivit ekonomisk demokrati, har i hög grad anpassat sig till rådande tankeramar och fokuserat på att söka medel för att skydda välfärdsstaten i den globala konkurrensekonomin.

På ett sätt har de blivit kvar i en defensiv ställning på det ”andra steget” av socialdemokraternas gamla trappor av demokratisering. Möjligheten till det ”tredje steget”, ekonomisk demokrati, har blivit alltmer avlägsen eftersom kapitalismkritikens förmåga att få brett stöd inte är betrodd. Vänstern erkänner

109 Kettunen 2015, 38–44.

22

också att för att kunna fungera i en global ekonomi bör den ekonomiska demokratin också vara global. Men möjligheterna till transnationell demokrati verkar i allmänhet inte särskilt lovande.

Begreppet ekonomisk demokrati har sedan 1990-talet blivit djupare begravd än efter tidigare debattvågor. Kritiken av kapitalismens är naturligtvis stark i en akademisk miljö, men det har varit svårt att bryta sig in i den politiska agendan. I debatten om inkomst- och förmögenhetsskillnader de senaste åren har demokratins utvidgning ibland framförts som ett mål

, men debatten har

tillsvidare inte lett till betydande politiska motioner eller reformer. Nya, trovärdiga tolkningar av den ekonomiska demokratin håller på att utarbetas. För att undvika styvheten och ineffektiviteten hos en centraliserad byråkrati samt den lokala demokratins maktlöshet att genomföra stora förändringar, borde de på något sätt ta hänsyn till demokratin på alla nivåer av ekonomisk verksamhet, vilket var målet för tidigare socialdemokratiska visioner. Detta har varit ett av de största problemen i demokratiseringen av ekonomin, för vilket det inte har hittats några helt tillfredsställande lösningar under historiens gång. Att involvera en transnationell nivå gör det ännu svårare att hitta dem. Medan klimatförändring och global ojämlikhet blir alltmer pressande finns det ett växande behov av att hitta nya sätt för medborgarna att delta i debatten och beslutsfattandet om hur ekonomiska resurser ska användas och delas.

Källor och litteratur

Arkivkällor

Centralarkivet för Finlands näringsliv, S:t Michel

Arkiv för Finska arbetsgivarnas centralförbund (STK) Styrelseprotokoll 1978–1980

Ledningsgrupprotokoll 1981–1983

Tidningar och tidsskrifter

Dagens Nyheter

110 T.ex. Piketty 2016; Atkinson 2015; Stiglitz 2012.

23 Tehostaja

Teollisuus Tiden Yritystalous

Digitala källor

Centerpartiets program. Fastställt av centerpartiets riksstämma den 30 juni 1959, https://snd.gu.se/sv/vivill/party/c/program/1959.

Digitala svenska dagstidningar, http://tidningar.kb.se.

Folkpartiets program. Antaget vid landsmötet i Göteborg 1962, http://snd.gu.se/sv/vivill/party/fp/program/1962.

Högerpartiets principprogram. Fastställt av Högerpartiets riksstämma den 4 juni 1956, http://snd.gu.se/sv/vivill/party/m/program/1956.

Kohti huomispäivän yhteiskuntaa. Kansallisen kokoomuksen poliittinen toimintaohjelma 1966, http://www.fsd.uta.fi/pohtiva/ohjelma?tunniste=koktoiminta1966.

Me luotamme ihmiseen ja vapauteen. Kansallinen kokoomus, Helsinki 1956, http://www.fsd.uta.fi/pohtiva/ohjelmat/KOK/kokvapaus1956.

Partiprogram för Socialdemokraterna. Antaget vid partikongressen 2001. Sveriges Socialdemokratiska arbetareparti (SAP) 2001, https://snd.gu.se/sv/vivill/party/s/p/2001.

Sosialidemokratian suunta. SDP:n tienviitat 1980-luvulle. SDP, Helsinki 1978, https://www.fsd.uta.fi/pohtiva/ohjelmalistat/SDP/462.

Sosialidemokraattisen puolueen periaateohjelma. SDP, Helsinki 1987, http://www.fsd.uta.fi/pohtiva/ohjelma?tunniste=sdpperiaate1987.

Suomen kommunistisen puolueen lähiajan talouspoliittinen ohjelma. Hyväksytty SKP:n 14.

edustajakokouksessa 29.1.–1.2.1966, http://www.fsd.uta.fi/pohtiva/ohjelmat/SKP/skptalous1966.

Talousdemokratia ry, www.talousdemokratia.fi.