Nyfunnen runsten vid Alsike kyrka Jansson, Sven B. F.
Fornvännen 1948(43), s. 168-170 : ill.
http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1948_168 Ingår i: samla.raa.se
I M A R R I M E D D E I. A N D E N
kristen föreställningskrets, ha mest fog för sig. Förf. h a r i a n n a t samman- h a n g framhållit d e r a s eventuella samband med vissa g n o s t i s k a amuletter.
Den nyfunna alsengemmen h a r inte k u n n a t föra v å r k u n s k a p n ä r m a r e målet. Alltjämt s t å r förhoppningen till framtida fynd. Tills v i d a r e får be- tydelsen ov a t t varje nytt fynd blir känt motivera ett meddelande som detta.
D a g m a r Selling
NYFUNNEN RUNSTEN VID ALSIKE KYRKA
Under r e s t a u r e r i n g s a r b e t e n i Alsike k y r k a påträffades en r u n s t e n den 5 december 1947. Den låg u n d e r vapenhusinuren invid dörren med r i s t n i n g s - y t a n vänd uppåt. I n n a n man upptäckte, att stenen b a r ristning, kilades den Bönder. T r o t s dotta ä r ristningen i s t o r t sett oskadad. D e fem delarno sattes ihop och stenen restes genom Riksantikvarieämbetets försorg i maj 1948.
Stenen s t å r vid v a p e n h u s i n g å n g e n , 0,5 m väster om porten.
R ö d g r å granit. Höjd 1,90 m, bredd (vid basen) 1,28 m. Stenens hela höjd ä r 2,12 BL
Inskrift:
sibi - uk
5
sthlmunlr -
55
vliir risti
ikrih > litu - raisa • stain - iftiR - g-lia - uk - at • har|i • suni - sina
10 15 20 25 30 35 40 45 50
sihikfastr - brypr - siuu
65 70 76 80 uk
»Sibbe och I n g r i d läto r e s a stenen efter G a g e ( ? ) och efter Hård, s i n a söner (och) Sigmund och Sigfast (efter) s i n a bröder, ö p i r ristade.»
Till l ä s n i n g e n : Inskriften b ö r j a r och s l u t a r utan skiljetecken. 13 i och 26 i ä r o ej s t u n g n a . 29 i och 30 R stå s å n ä r a v a r a n d r a , att 29 i träffar mitt på v ä n s t r a bistaven i 30 R. I 31 g ä r pricken g r u n d , men förefaller att v a r a huggen. Av r u n a n 32 å t e r s t å r nu endast ett stycke av huvudstavens nedre del. ö v r i g a delar av r u n o n ho skadats, då toppstycket slogs av; möjligen linnes ett svagt s p å r av a-bst t. v. om huvudstaven. I 33 h ä r o bistavarna bevarade; av huvudstaven s y n a s s p å r nedanför b i s t a v a r n a . I 39 h h a r huvud- staven gått förlorad ovanför b i s t a v a r n a ; även de s e n a r e ä r o s k a d a d e av brottet, som g å r igenom r u n a n . I 44 u finnes en g r u n d fördjupning, som sonnolikt ä r för obetydlig för att voro huggen. 62 s h o r stolsform. 66 k ä r tydligt. I 71 r ä r bistavens mellersta del skadad. 74 y och 81 y ä r o tydligt s t u n g n a . Skiljetecken s a k n a s efter 80 a och efter 84 r.
T v å av inskriftens sju n a m n ä r o sällsynta, nämligen n a m n e n på Sibbes och I n g r i d s tvä döda söner. T y v ä r r ä r o just dessa två nomn skadade. Ett m a n s n a r a n Gagi ä r eljest icke belagt i de svenska r u n i n s k r i f t e r n a , men en s t a r k form av samma namn möter oss möjligen i det namn, som skrives
168
S .11 Ä R R E M E D D E L A N D E N
X
Den nyfunna runstenen vid Alsike kyrka. Foto N. Lagergren 1948.
Der neuenldeckle Runenstein bei der Kirche von Alsike.
kakr och som finnes på en östgötsk (Ög 135), en sörmländsk (Sö 314) och tre uppländska runstenar (U 137 Broby, Täby sn, L 752 Bodarno, Fittja by, Fittja sn, L 173 Skuttunge kyrka). Namnet Gagi torde böra tolkas som ett ursprungligt vedernamn med betydelsen »den högmodige, den obetänk- samme».
Den andre sonens namn Harör »Hård» är hittills endast belagt i ytterligare en svensk runinskrift, också den uppländsk, se U 605 Staket, Stockholms- Näs sn.
De övriga noimnen äro välkända. Intressant är att jämföra faderns namn Sibbe med två av sönernas, S i g m u n d och S i g f a s t . Faderns namn iir näm- ligen kortnamn av S i g biörn och vi få här sålundo ytterligare ett exempel på den namngivningsprincip som kallas variation. Skrivningarna sihimuntr och sihikfastr äro anmärkningsvärda. Likaså kon man lägga märke till att propositionen 'efter' den ena gången skrives iftiR. don andra at.
169
S M Ä R R E M E D D E L A N D E N
Runstenen är en typisk Öpirsten. Även om den icke hade varit signerad, skulle man ha kunnat fastslå, att den hade ristats av den skicklige och fli- tige öpir.
Sven B. F. Jansson
DIE RUSSISCHE VORGESCHICHTSFORSCHUNG
Die russische Sohrift und die russische Sprache haben so manchem westeuropäischen Archäologen und Historiker das Lesen jener Literatur erschwert, die zu studieren unentbehrlieh ist, sollte aus erster Hand und aus bester Quelle objektives Material zu wirklichem Verständnis und zu wahren Schilderungen vergangener Zeiten im »eurasischen» Europo ge- wonnen werden. Und doch ist es gonz unraöglich ohne gute Kenntnis der ontsprechenden russischen Literatur ein einwandfreies Bild des Entstehens und der Entwicklung das eurasischen Lebens auf der osteuropäischen Tiefebene zu erhalten, — das beweist vielleicht am besten das nur mit schärfster Kritik zu bewertende Buch Dr. Kurt Glogers »Germanen in Osteuropo», 1943, in der Monnus-Bibliothek. Ist jedoch, augenscheinlich, dies letzte Buch den Aufgaben der einstigen deutschen Kriegspropagondo ent-
wachsen, so muss aber auch zugegeben werden, dass die russische Vor- geschichtsforschung ebenfalls nicht seiten durch die herrschende Politik Russlonds oder die fiihrenden Stimmungen und Tendenzen im Londe beein- flusst worden ist, — seien es nun der chauvinistische Nationalismus und Pan- slavismus der Zarenzeit oder die marxistischen Lehren und das vorschrift- lioh aufgezwungcne Dogma dor kommunistischen Sowjet-Zeit. Daher soll im folgenden eine kurze Geschichte der russischen Vorgeschichtsforschung gegeben werden; sie soll dem Leser Fingerzeige ermöglichen, welche Kritik beim Studium der russischen Literatur1 ganz unumgänglich notwendig ist.
Zuallererst muss dobei auch daron erinnert werden, wie im alten Russland Zar und Adel von alters her und fast bis .zur Revolution die Vorgeschichte gerne als ihr »hobby» und oft sogar als Privileg betrachteten.
was selbstverständlich die Art der Forschung beeinflusste. Zar und Adel besossen ja in Russland die umfangreichston Liindereien und hatten hier- durch auch die grössten Möglichkeiten, auf die gemachten Bodenfunde zu reflektieren oder sogar selbst zu gråben. Natiirlich aber konnten derartige Grabungen, wie auch die entsprechonden Schilderungen, der gemachten Funde den weitesten Spielraum fiir die Phantasie der Berichterstatter und nichtfachmännisohen Kommentatoren gewähren, was weiterhin reiehes Material zu chauvinistisch-patriotischen Darstellungen der russischen Ver- gangenheit liefern musste. Ferner waren die oft umfangreichen Grabungen besonders der Beamten des Zaren — nicht seiten mit Beihilfe von relativ grossen Truppendotachements ausgefuhrt — so schatzgräberisch und zu-
1 Vergl. hierzu auch Danilewiå, Posobije k kursu russkich drewnostej, Kijew, 1913, S. 11—20; Gotje, Ocerki po istorii materialjnoi kuljtury Wos- tocnoj Ewropy, Leningrad 1925, S. 7—8,
170
