Uppsala Universitet Sociologiska institutionen Socionomprogrammet
Var är vi någonstans?
En observationsstudie kring omsorgspersonalens användande av
klargörande kommunikation i det dagliga arbetet för personer
med demens
Kurs: Självständigt arbete i sociologi med inriktning socialt arbete Examensarbete i sociologi med inriktning socialt arbete, 15 hp., T7, HT-12 Författare: Preinitz, M. och Sverkersson, E.
Sammanfattning
Demens är en vanlig diagnos hos äldre personer i Sverige. Syftet med denna studie var att undersöka hur och varför omsorgspersonal på en gruppbostad för personer med demens använder sig av klargörande kommunikation i det dagliga omsorgsarbetet. Studien har en etnografisk ansats, och datainsamlingsmetoden är deltagande observation. Deltagande observation möjliggjorde att fånga omsorgspersonalens agerande under det dagliga omsorgsarbetet för personer med demens.
Studiens resultat visar att omsorgspersonalen använder klargörande kommunikation i olika syften. Syftena var att undvika oönskat beteende hos de boende, uppmana till önskvärd aktivitet hos de boende samt för att hjälpa boende som ger uttryck för desorientering. Omsorgspersonalen agerar klargörande genom att hänvisa till situationens kontext och till de aktiviteter som är lämpliga i stunden. Omsorgspersonalen agerar även klargörande genom att ge de boende tydliga instruktioner och information utifrån omsorgspersonalens kontext när de boende ger uttryck för desorientering. Kunskaper från studien för tillämpning i praktisk omsorg inom gruppboende för äldre är att sätta ord på omsorgspersonalens klargörande omsorgshandlingar samt kunskaper om vilka dessa handlingar är.
Nyckelord: Demens, klargörande kommunikation, kontext, gruppboende,
omsorgspersonal Abstract
Dementia is a common diagnosis among elderly people in Sweden. The aim of this study was to examine how and why caregivers at a nursing home for people with dementia use clarifying communication in the daily care. This study has an ethnographic approach, and the data have been gathered by use of participant observation as a method enabled us to capture the caregiver’s actions during daily care for the people with dementia.
The results show that the caregivers used clarifying communication in different purposes. The purpose was to stop the persons with dementia from unwanted behaviour, to encourage the persons with dementia to desirable activities and to help the persons with dementia when they express disorientation. The caregivers acted clarifying by referring to the context of the situation and by referring to appropriate activities. The caregivers also acted clarifying by giving the persons with dementia clear instructions and clear information by the caregiver’s point of view when the people with dementia expressed disorientation. Knowledge from this study for implication in care in nursing homes for elderly people is to name the caregivers clarifying actions and knowledge about witch these clarifying actions are.
Innehållsförteckning: 1. Inledning ... 1 1.1 Uppsatsens disposition ... 1 1.2 Bakgrund ... 2 1.2.1 Demenssjukdom ... 2
1.2.3 Ett av symptomen – en skild verklighetsuppfattning ... 3
1.2.4 Demenssjukdomens olika svårighetsgrader ... 3
1.2.5 Särskilt boende för personer med demensdiagnos -‐ gruppbostäder ... 3
2. Teoretisk referensram ... 4
2.1 Kommunikation – klargörande kommunikation ... 4
2.2 Kontext ... 5
2.3 Totala Institutioner -‐ institutionalisering ... 5
3. Tidigare forskning ... 7
3.1 Relevant forskning på området ... 7
4 Problemställning ... 10
4.1 Syfte och frågeställningar ... 10
5 Metod ... 11
5.1 Design ... 11
5.2 Genomförande ... 11
5.2.1 Urval ... 11
5.2.2 Tillträde till fältet – Avdelningschefen ... 12
5.2.3 Gruppbostaden Gläntan ... 12
5.2.4 Observationerna och de spontana informella intervjuerna ... 13
5.2.5 Fältanteckningarna ... 13
5.2.6 Analys av det empiriska materialet ... 14
5.3 Etiska överväganden ... 15
6 Resultat ... 16
6.1 Klargörande kommunikation för att undvika oönskat beteende hos den boende ... 17
6.1.1. Att undvika oönskat beteende genom hänvisning till kontexten ... 17
6.1.2 Klargörande kommunikation för att undvika oönskat beteende hos de boende genom att hänvisa till önskvärd aktivitet ... 19
6.1.3 Klargörande kommunikation för att undvika oönskat beteende hos de boende genom att förhala oönskad aktivitet ... 20
6.2 Klargörande kommunikation för att uppmana de boende till önskvärd aktivitet ... 21
6.2.1 Klargörande kommunikation för att uppmana de boende till önskvärd aktivitet genom tydliga instruktioner ... 22
6.2.2 Klargörande kommunikation för att uppmana de boende till önskvärd aktivitet genom att initiera önskvärd aktivitet. ... 23
6.3 Klargörande kommunikation för att hjälpa de boende när de boende ger uttryck för desorientering. ... 24
6.3.2 Klargörande kommunikation för att hjälpa de boende när de boende ger uttryck
för desorientering genom att ge information. ... 25
7 Avslutande diskussion ... 27
7.1 Summering av studiens resultat ... 27
7.2 Övergripande diskussion ... 28
7.2.1 Omsorgspersonalens användande av klargörande kommunikation kopplat till studiens teoretiska referensram ... 28
7.2.2 Studiens resultat i relation till tidigare forskning ... 29
7.3 Diskussion av studiens resultat i förhållande till vald datainsamlingsmetod ... 30
7.4 Slutsatser ... 30
7.5 Praktiska implikationer för tillämpning av studiens resultat. ... 31
8 Referenslista ... 32
9. Bilagor ... I
9.1 Bilaga 1: missivbrev samt samtyckesblankett skickad till anhöriga ... I
9.2 Bilaga 2) missivbrev samt samtyckesblankett lämnad till personal ... III
9.3 Bilaga 3) missivbrev samt samtyckesblankett lämnad till avdelningschefen ... V
1. Inledning
Denna studie handlar om kommunikation i omsorgen för personer med demens. Intresset för ämnet väcktes av våra tidigare erfarenheter av att arbeta inom äldrevården och av personliga erfarenheter av anhöriga med demenssjukdom. Vi har uppfattat att personer med demenssjukdom är en utsatt och skör grupp av äldre på grund av de kognitiva svårigheter som följer av sjukdomen. Dessa svårigheter kan yttra sig genom exempelvis svårigheter att orientera sig i tid och rum och genom minnesproblematik av varierande omfattning. Genom våra tidigare erfarenheter vet vi att omsorgspersonalen är en viktig del i dessa personers liv för att hjälpa dem att hantera denna problematik. Vi har även märkt att det inte alltid är så lätt att som omsorgspersonal eller som anhörig förmedla information till och kommunicera med personer med demenssjukdom.
Vid demenssjukdom är också svårigheter att identifiera föremål och situationer samt svårigheter att tolka sinnesintryck vanliga problem (Ragneskog, 2011). Ett viktigt uppdrag för den som vårdar en person med demens är därför att hjälpa personen att hantera dessa svårigheter. Omsorgspersonalen kan underlätta för personen bland annat genom att hjälpa personerna att orientera sig i person, tid och rum (Holm & Weilandt, 2010). Denna hjälp benämns i denna studie med begreppet klargörande kommunikation. Emellertid finns det sparsamt med kunskaper om hur omsorgspersonalen använder sig av klargörande kommunikation i olika omsorgssituationer.
Studiens fokus är därför hur omsorgspersonalen på en gruppbostad för äldre med demenssjukdom använder sig av klargörande kommunikation i det dagliga omsorgsarbetet. Vår förhoppning är att studien kommer att leda till ökade kunskaper kring hur och varför klargörande kommunikation används inom demensvården.
1.1 Uppsatsens disposition
1.2 Bakgrund
I detta kapitel kommer samlingsnamnet demenssjukdomar att beskrivas utifrån diagnosticering, sjukdomsförlopp och omvårdnadsbehov. Vidare beskrivs vad en gruppbostad för personer med demens innebär samt omsorgspersonalens betydelse i omsorgen för personer med demenssjukdom.
1.2.1 Demenssjukdom
En av Sveriges största folksjukdomar är demens. Demens är ett permanent tillstånd där personen förlorar kognitiva förmågor (Haglund, 2005). Antalet personer som får en demensdiagnos har ökat sedan 1980-talet enligt Ragneskog (2011) som hänvisar till Statistiska centralbyrån. Personer i alla åldrar kan drabbas av demenssjukdom, men den största riskfaktorn för att insjukna i en demenssjukdom är hög ålder. Anledningen till ökningen av personer som insjuknar i demens är att människor blir äldre (Ragneskog, 2011).
Inom samlingsnamnet demenssjukdom ryms ett hundratal olika sjukdomsdiagnoser. Enligt Haglund (2005) är de vanligaste demensdiagnoserna Alzheimers sjukdom och Vaskulär demens. Demenssjukdomar delas vanligtvis in i två grupper: primära och sekundära demenssjukdomar. Primära demenssjukdomar orsakas av att hjärnvävnad fortlöpande bryts ner. Alzheimers sjukdom är ett exempel på en primär demenssjukdom. Sekundära demenssjukdomar är orsakade av en föreliggande sjukdom, detta kan vara t.ex. drogmissbruk eller hjärnblödning (Gustafsson, 2004). 1.2.2.Diagnostisering För att en person skall diagnosticeras för demenssjukdom krävs att personen har nedsatt minne, speciellt det episodiska korttidsminnet (Hällgren Granheim, 2004). Med nedsatt minne avses svårigheter att ta in ny kunskap samt att personen glömmer tidigare kunskaper (Ragneskog, 2011). Personen ska också uppfylla kriterierna för antingen agnosi, apraxi, afasi eller störningar i de intellektuella funktionerna. Med agnosi menas svårigheter att tolka sinnesintryck trots att de fysiska förmågorna är intakta. Detta yttrar sig genom att personen inte längre kan identifiera tidigare välkända föremål. Personer med apraxi har svårt att utföra vissa basala handlingar så som exempelvis tandborstning, detta på grund av svårigheter att tolka sinnesintryck. Enligt Ragneskog (2011) kan personer vid apraxi även ha svårt att identifiera användningsområdet för vissa föremål. Afasi är en språkstörning som beror på en skada i hjärnan. Det kan t.ex. vara svårt för personen att benämna föremål samt att förstå innebörden av ord (Ragneskog, 2011). Med störningar i de intellektuella funktionerna menas en försämrad organisations, orienterings och planerings förmåga. En följd av dessa störningar är att komplexa arbetsuppgifter kan vara svåra att utföra enligt Ragneskog (2011).
1.2.3 Ett av symptomen – en skild verklighetsuppfattning
Personer med demensdiagnos kan uppfatta sin verklighet på ett annat sätt än omgivningen, det vill säga uppleva en annan kontext. Holm och Weilandt (2010) menar att detta kan leda till att personer med demens upplever ett stort lidande. Vidare menar de att detta ”lidande kan förstås som en känsla av hemlöshet, det vill säga att ha hamnat utanför meningsfulla sammanhang” (a. a. s.72). Personerna som upplever detta behöver hjälp att motverka effekterna av symptomen genom en god omvårdnad och omsorg. En god omvårdnad innefattar att omsorgspersonalen fungerar klargörande och stödjande i den demenssjuke personens upplevda verklighet. Det vill säga i den kontext som personen med demens uppfattar. Holm och Weilandt (2010) påpekar även att en god omvårdnad innebär att påminna den demenssjuke om sin livshistoria samt att hjälpa denne att orientera sig i person, tid och rum när så behövs.
Den kommunikation som omsorgspersonalen använder sig av för att hjälpa den sjuke att orientera sig i person, tid och rum benämns i denna uppsats som klargörande kommunikation. Klargörande kommunikation är uppsatsens empiriska begrepp som används för att söka data om hur omsorgspersonalen klargör vardagen för den demenssjuke. Klargörande kommunikation definieras vidare under teoretisk referensram.
1.2.4 Demenssjukdomens olika svårighetsgrader
Ragneskog (2011) delar upp demenssjukdomens förlopp i tre svårighetsgrader: lätt demens, medelsvår demens samt svår demens. Han menar att karaktäriserande för lätt demens är att personen klarar av att bo kvar i hemmet med stöd av anhöriga. Personer med lätt demens har nedsatt korttidsminne, men kan samtala om alldagliga saker utan att en utomstående märker av detta. Vid lätt demens är det inte ovanligt att personen har kvar vissa förmågor såsom förmågan att köra bil.
Vid medelsvår demens försämras minnet ytterligare. Det blir svårt att utföra praktiska uppgifter såsom skötsel av hemmet. Störande moment under utförande av sådana sysslor kan leda till att personen glömmer att fullfölja dessa.
Vid svår demens uppstår ytterligare svårigheter med kognitiva och fysiska förmågor. Personen kan få problem med att tala och att röra sig (Ragneskog, 2011).
När det gäller sjukdomsförloppets svårighetsgrad för deltagarna i denna studie, har de alla en medelsvår till svår demens, utifrån Ragneskog (2011) definition enligt ovan. Personerna klarar inte längre av att bo hemma, inte ens med stöd av anhöriga. De är i stort behov av stöd, såsom stöd i att ta medicin, sköta sin hygien eller överhuvudtaget klara av sin dagliga livsföring.
1.2.5 Särskilt boende för personer med demensdiagnos -‐ gruppbostäder
demenssjukdomar är den vanligaste orsaken till ökat hjälpbehov och nedsatt förmåga hos äldre personer. Därför är dessa personer en utsatt grupp i samhället som ofta har ett sådant omfattande hjälpbehov att en plats på ett särskilt boende är nödvändig för att tillförsäkra personen god livskvalité. Enligt Holm och Weilandt (2010) kan omvårdnad som ges i särskilt boende leda till förbättrad livskvalitet, ökad samvaro, samt ökad självständighet.
Ett särskilt boende är en individuellt behovsprövad biståndsinsatts som erbjuds utifrån socialtjänstlagen eller lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (Holm & Weilandt, 2010).
Enligt socialstyrelsens riktlinjer (Holm & Weilandt, 2010) bör socialtjänsten i varje kommun erbjuda personer med demensdiagnos en plats på ett småskaligt särskilt boende. Det särskilda boendet bör vara specifikt anpassat för personer med demens. Boendet bör ha en personlig och hemlik utformad miljö. De särskilda boendena ska ha en psykosocial boendemiljö som syftar till att de boende ska känna sig trygga och få ett meningsfullt innehåll i dagen. Grundtanken med dessa särskilda boenden är att personer med demens ska delta i det naturliga dagliga livets aktiviteter (Ericsson, 2006). För dessa typer av boenden finns ingen enhetlig benämning (Holm & Weilandt, 2010). Vidare i texten kommer dessa typer av särskilda boenden benämnas gruppbostäder.
2. Teoretisk referensram
I detta avsnitt kommer den teoretiska ramen för studien att presenteras. Detta görs genom att begreppen kommunikation, klargörande kommunikation och kontext definieras. Vidare redogörs för begreppen institution och institutionalisering.
2.1 Kommunikation – klargörande kommunikation
Begreppet kommunikation kommer ursprungligen från latinet: communicare, som betyder att något blir gemensamt. När en person kommunicerar innebär det att denne agerar och pratar i förhållande till en annan person. Genom användandet av språket psykologiskt och socialt uppstår ett samspel och ett samtal med andra människor. Kommunikationen används också för att skapa närhet eller distansera personen från andra (Nilsson & Waldermansson, 1995). Det finns flera delar i kommunikation. Den ena delen är den verbala kommunikationen. En annan del är icke-verbal kommunikation. Icke-verbal kommunikation inbegriper allt som ligger utom den verbala kommunikationen. Detta innefattar bland annat kroppshållning, användandet av rösten, kroppsliga utsmyckningar samt ögonkontakten. Att skapa utrymme för sig själv eller närma sig andra samt beröring är också en del av den icke-verbala kommunikationen (Nilsson & Waldermansson, 1995).
klargörande kommunikation. Med klargörande kommunikation menar vi den kommunikation som omsorgspersonalen använder för att hjälpa personerna med demens att orientera sig i person, tid och rum. Att en person med demens är desorienterad i person, tid, och rum innebär att personen upplever en annan eller oklar kontext än omgivningen. När omsorgspersonalen hjälper personen att orientera sig, innebär detta att dessa hjälper personen att uppfatta samma kontext som omsorgspersonalen. Klargörande kommunikation är studiens empiriska begrepp som har kommit till utifrån att vi inte har funnit någon benämning på denna typ av kommunikation. Begreppet används som ett hjälpmedel under datainsamlingen och analysen av det empiriska materialet. Samtliga delar av kommunikation som har beskrivits ovan kan användas som klargörande kommunikation och är således relevant för studien.
2.2 Kontext
Linell (2011) menar att det finns flera aspekter av begreppet kontext i relation till kommunikation. Den första aspekten Linell (2011) berör är situationens konkreta aspekter. I detta innefattas den fysiska omgivningen som närvarar i situationen såsom objekt, personer och händelser. Den andra aspekten är språkliga kontexter. Den språkliga kontexten syftar till tidigare, omgivande samt samförekommande utsagor som har relevans för den pågående interaktionen. Den sista aspekten som Linell (2011) berör är abstrakta kontexter. De abstrakta kontexterna innebär de ramar som finns för kommunikationen. Dessa ramar har sitt ursprung i tidigare erfarenheter av liknande situationer. Ramarna svarar på bland annat vilken typ av språk som bör
användas i situationen samt vilka samtalsämnen som är möjliga (Linell, 2011).
Begreppet kontext i denna studie syftar till en sammanslagning av ovanstående aspekter. Kontexten kan även ge en förståelse för varför en del kommunikation som personerna med demens ger uttryck för tycks lösryckt i sammanhanget. Enligt Säljö (2003) måste kommunikation tolkas utifrån den kontexten den sker inom för att få en specifik mening. Kontextbegreppet är relevant under datainsamling och analys, då detta används för att urskilja klargörande kommunikation. Kontexten i denna studie består till mesta del av gruppbostaden samt de kommunikativa reglerna inom den.
2.3 Totala Institutioner - institutionalisering
legitimera att en viss arbetsuppgift utförs (exempelvis arbetsläger). 5) institutioner som syftar till att verka som reträtt platser från världen (exempelvis kloster).
Personerna som bor på totala institutioner utför samtliga aspekter av livet på samma plats samt i närvaro av andra personer i liknande situation. Vilka aktiviteter som sker samt när och var dessa sker planeras ovanifrån i syfte uppfylla verksamhetens officiella målsättningar. Totala institutioner karaktäriseras av att medlemmarna hindras från att avlägsna sig samt begränsas i deltagandet i den sociala interaktionen med omvärlden (Goffman, 2006).
När personer blir en del av en institution innebär detta en institutionalisering. Institutionalisering uppkommer där det förkommer ömsesidig typifiering av vanemässiga handlingar kopplade till specifika aktörer. Dessa aktörer har givna roller inom institutionen (Berger & Luckman, 2010). I institutionen gruppbostad kan detta kopplas till att ett gruppboende innefattar bl.a. boende, omsorgspersonal, sjuksköterskor och chefer. Till dessa roller finns vissa förväntningar på agerande knutet. Exempelvis förväntas omsorgspersonal ha kunskaper kring vart medicin förvaras samt när denna ska delas ut. Detta är ingen kunskap som de boende förväntas ha. Berger och Luckman (2010) uppger att institutioner minskar människors handlingsutrymme, utifrån att de styr aktörernas handlingar i en specifik riktning. Detta omöjliggör agerande som teoretiskt sätt vore möjligt i den givna situationen.
3. Tidigare forskning
Syftet med forskningsöversikt i denna studie är att få en uppfattning om kunskapsläget för det fortsatta forskningsarbetet. Forskningsöversikten är även till hjälp vid att precisera studiens syfte och vid analysen av studiens resultat för att jämföra det med tidigare forskning på området. Granskningen av tidigare forskning rör vetenskapliga artiklar och avhandlingar i vilka kommunikation inom demensvården har studerats.
Under genomförandet av forskningsöversikten har vi primärt använt oss av sökmotorn Primo Central. Denna har vi haft tillgång till via Uppsala Universitetsbiblioteks hemsida. De sökord som använts i olika kombinationer är: Dementia; communication; nursing home; interaction; Dementia care; Elderspeak; kommunikation; demens; vårdboende och interaktion. Inklusionskriterierna i forskningsöversikten var att forskningsartikeln eller avhandlingen skulle vara skriven på svenska eller engelska. Texterna som inkluderats är publicerade mellan åren 2005 och 2012.
3.1 Relevant forskning på området
förvirring och obehag. De handlingar personen med demens utför är begripliga för denne utifrån sin verklighetsbild. Problem uppstår snarare när personer i omgivningen beter sig utifrån en annan verklighetsuppfattning (Örulv, 2008).
I avhandlingen Välbefinnande och demens, aspekter på välbefinnande hos äldre personen med måttlig till svår demenssjukdom vill Iréne Ericsson (2011) utveckla kunskap om de aspekter som är av betydelse för att äldre personer med måttlig till svår demens skall uppleva välbefinnande. Avhandlingen bygger på fyra delstudier. Slutsatserna av avhandlingen är att en person med demens ofta har högre grad av medvetande än vad som uppfattas av omsorgspersonalen. Om personens medvetandegrad underskattas kan detta leda till att personen blir kränkt, då personen är medveten om sin bristande förmåga men blir behandlade utifrån att detta medvetande saknas. Det är av vikt att omsorgspersonalen tar initiativ till och balanserar interaktion med personer med demens för att både isolering och brist på avskildhet skall undvikas. Interaktion mellan omsorgspersonalen och personer med demens ökar inte alltid välbefinnandet. Om interaktionen leder till en djupare relation mellan dessa två är det dock sannolikt att detta är positivt för välbefinnandet. För att en ömsesidig relation skall uppstå är det viktigt att personen med demens upplever att den bidrar med något i relationen. Andra faktorer som påverkar detta är även personliga egenskaper och utbildning hos omsorgspersonalen och organisatoriska ramar inom verksamheten (Ericsson, 2011).
Eggers, Norberg och Ekman (2005) har genomfört en studie gällande hur interaktion där splittring i agerande eller upplevelse hos personen med demens ter sig samt hur omsorgspersonal agerar för att motverka personen med demens upplevelse av splittring. Studien är redovisad i artikeln Counteracting Fragmentation in the Care of People With Moderate and Severe Dementia. Eggers, Norberg och Ekman (2005) fann fyra aspekter av vårdgivarnas agerande som var av betydelse för att motverka en upplevelse av splittring för de demenssjuka personerna. Studien visar att vårdgivarna hade olika sätt att hantera och motverka den splittring som upplevdes av personen med demens i interaktionen med omsorgspersonalen. Uppmärksamt intresse som riktades mot personen med demens ledde till att personen upplevde minde splittring och mer välbehag inför situationen. Om omsorgspersonalen inte sökte ögonkontakt eller om det saknades initierande och avslutande fraser vid interaktionen ledde detta till en större upplevelse av splittring inför situationen. Som tecken på respekt fann forskarna att det var av vikt att omsorgspersonalen värderade vårdtagaren som person genom att acceptera personens vanor, stötta personens egen kapacitet, tilltala personen på rätt sätt, relaterade till personen samt agerade ödmjukt. Brist på respekt kan leda till att personen med demens känner sig behandlad på ett ovärdigt sätt, och kan leda till förvirring. Eggers, Norberg och Ekman (2005) fann även att det var av vikt att vårdgivarna tog hänsyn till personens individualitet och personens individuella begränsningar till följd av demensdiagnosen. Omsorgspersonalen skall utgå från vårdtagarens perspektiv genom att undvika att kommentera små misstag som personen gör, anpassa sitt agerande efter den enskildes funktionsnivå, vara aktiva i interaktionen och ge personen tydliga instruktioner kring vad som förväntades av denne. Förekomsten av ovanstående ledde till färre konflikter mellan omsorgspersonal och vårdtagare samt tycktes minska upplevelsen av splittring hos personen med demens. Omsorgspersonalens anpassningsförmåga visades vara av stor vikt i interaktionen. Att omsorgspersonalen och vårdtagaren har en gemensam tolkning av situationen är av vikt för att minska den demenssjuke personens upplevelse av splittring. Detta kan underlättas genom att omsorgspersonalen inbjuder vårdtagaren till deltagande i aktiviteter, att det finns en nära kontakt samt att omsorgspersonalen agerar med flexibilitet. Om omsorgspersonalen inte tog hänsyn till den demenssjukes tolkning av situationen slutade interaktionen nästan alltid med upplevelse av splittring för personen med demens.
antingen upplever sin situation som begriplig eller splittrad.
Av forskningsöversikten framgår att det finns studier som visar hur omsorgspersonal bör agera för att skapa välbefinnande hos personer med demensdiagnos. En studie visar hur omsorgspersonalen agerar för att motverka en upplevelse av splittring hos personer med demens. Holm och Weilandt (2010) menar att en del i att skapa välbefinnande för personer med demens är att omsorgspersonalen ska hjälpa personerna med demens att klargöra kontexten i situationen. Några studier som beskriver hur omsorgspersonalen använder sig av klargörande kommunikation har inte framkommit i granskningen av tidigare studier.
4 Problemställning
Som framgår ovan innefattar en god omvårdnad att omsorgspersonalen hjälper personen med demens att orientera sig i den dagliga tillvaron. Detta ställer krav på omsorgspersonalen att kommunicera på ett sätt som gör att personen med demens kan skapa begriplighet och sammanhang i tillvaron. Om den demenssjuke personen inte lyckas skapa ett sammanhang kan detta leda till upplevelse av obehag och splittring. Om omsorgspersonalen hjälper personen med demens att begripliggöra vilken kontext denne befinner sig i, kan detta leda till en ökad upplevelse av sammanhang i tillvaron. Hur detta begripliggörande av vardagen ska genomföras eller vad detta klargörande är, framgår inte av tidigare forskning. I den vardagliga omvårdnaden ska dock omsorgspersonalen hantera klargörande situationer i mötet med den demenssjuke personen vilket leder till frågor om hur omsorgspersonalen gör i dessa situationer? Det är dessa kommunikativt klargörande omvårdnadssituationer vi söker kunskaper om i denna studie.
4.1 Syfte och frågeställningar
Studien syftar till att beskriva och analysera hur omsorgspersonalen använder sig av klargörande kommunikation i det dagliga omsorgsarbetet för personer med demens. Frågor som vi ställer är:
- Vilka uttryck tar sig omsorgspersonalens användande av klargörande kommunikation i det dagliga omsorgsarbetet för personer med
5 Metod
5.1 Design
Designen för denna studie utgår från en etnografisk tradition då syftet med studien är att undersöka autentisk kommunikation mellan omsorgspersonal och personer med demens vid en gruppbostad. Aspers (2011) menar att etnografiskt arbete grundar sig på social interaktion, vilket samtalskommunikationen mellan omsorgspersonalen och den demenssjuke är. Detta innebär att forskaren deltar mer eller mindre aktivt i de aktiviteter som pågår och därigenom får en förståelse för fältet. I denna studie deltog vi i förekommande aktiviteter genom att följa omsorgspersonalen i deras arbete. Studien genomfördes således genom en kvalitativ observationsstudie med direkta observationer. En observationsstudie innebär att sociala fenomen studeras i sitt naturliga sammanhang (Esaiasson, Gilljam, Oscarsson & Wängnerud, 2003), här den klargörande kommunikationen som omsorgspersonalen använder i det dagliga arbetet med de boende. Valet av observation som metod möjliggör att studera hur vårdgivarna använder sig av klargörande kommunikation. Med observation är det möjligt att studera ageranden som inte kan verbaliseras av personen, samt sådant som personer gör utan att uppmärksamma det (Pripp & Öhlander, 2011). Under deltagande observation deltar forskaren i de aktiviteter som studiedeltagarna utför samtidigt som det förs en konversation med deltagarna om vad som sker. Genom detta undviks att forskaren fyller kunskapsluckorna kring situationen med sin egen förkunskap (Apsers, 2011). I studien benämns denna typ av konversation som
spontana informella intervjuer. Under genomförandet av studien genomfördes
informella spontana intervjuer. Dessa var i form av vardagliga samtal med omsorgspersonalen samt i form av frågor kring omsorgsarbetet vilka ledde till vissa längre diskussioner.
Selekteringsprocessen av empiriskt material vid observation skiljer sig i jämförelse med t.ex. intervjuer. Vid intervjuer har forskaren endast att utgå ifrån den selektering som informanten gör. Vid observationer är det forskaren som gör selekteringen. Begränsningarna med observationer är att intentionen bakom beteenden samt människors känslolägen inte kan studeras (Pripp & Öhlander, 2011). Enligt Aspers (2011) är ett strakt argument för användandet av en kombination av intervjuer och observationer är att detta ger forskaren en möjlighet att förstå respondentens svar.
5.2 Genomförande
5.2.1 Urval
geografiska placering. Därav valdes en gruppbostad inom pendlingsavstånd av praktiska skäl.
Den personal som har titeln vårdbiträde och arbetade dagtid samt praktikanter inkluderades i studien. Omsorgspersonalen tillfrågades om samtycke till deltagande i studien (Se bilaga 2), samtlig omsorgspersonal samtycke till att delta. Anhöriga till de boende på gruppbostaden tillfrågades om samtycke till den boendes deltagande i studien (Se bilaga 1). Fem anhöriga samtyckte, varvid fem av de nio boende inkluderades i studien.
De personer som inte samtyckte till deltagande exkluderades ur studien genom att data inte insamlades kring dessa personers interaktion med omsorgspersonalen. 5.2.2 Tillträde till fältet – Avdelningschefen
För att få tillträde till gruppbostaden Gläntan (fingerat namn), togs kontakt med avdelningschefen. Avdelningschefen är en så kallad dörrvakt för tillträde till fältet. Med dörrvakt menas en person som har möjlighet att både släppa in eller stänga ute forskaren från fältet (Aspers, 2011). Då avdelningschefen ställde sig positiv till genomförande av studien på gruppbostaden Gläntan hjälpte denne oss sedan i kontakten med omsorgspersonal och anhöriga till de boende. Avdelningschefen tilldelades samtyckesblankett samt missivbrev (Se bilaga 3). Vi undertecknade sekretessavtal, vilket möjliggjorde tillgång till kontaktuppgifter till de boendes anhöriga. Vidare möjliggjorde sekretessavtalet att vi kunde delta som deltagande observatörer i fältet. Samtyckesblanketter och missivbrev skickades till anhöriga till de boende, och även muntlig information gavs genom telefonsamtal. Personalen informerades muntligt genom att vi deltog under en arbetsplatsträff ungefär en vecka innan datainsamlingen påbörjades, samt skriftligen genom missivbrev. Vikarier tilldelades missivbrev och samtyckesblankett, samt informerades muntligen då de kom till gruppbostaden för att arbeta.
5.2.3 Gruppbostaden Gläntan
Gruppbostaden Gläntan är geografiskt belägen i en medelstor kommun i mellansverige. För att en person skall få flytta in i en av de nio lägenheterna på Gläntan krävs att personen har en demensdiagnos. Gläntan har funnits i ungefär fem år. Somliga av de boende har bott på Gläntan sedan gruppbostaden öppnades. De boende är i åldrarna 69-92 år. När studien genomförs är två män och sju kvinnor bosatta i gruppbostaden.
Personalgruppen består av nio vårdbiträden, samtliga kvinnor i åldrarna 25 till 60 år. Utöver dessa har även praktikanter och vikarier som arbetat på Gläntan under studiens genomförande inkluderats. Praktikanter och vikarier likställs med ordinarie vårdpersonal i studien. Detta dels utifrån att inga krav på omsorgspersonalens utbildning finns utifrån studiens syfte, och dels utifrån att det är vanligt
förekommande med vikarier på Gläntan. I studien benämns dessa som
5.2.4 Observationerna och de spontana informella intervjuerna
Datainsamlingen skedde under fem dagar och fördelades på tio observationstillfällen om cirka fyra timmar vardera. Observationstillfällena schemalades i en strävan att täcka den tid då dagpersonalen var i tjänst. Observationerna skedde i gruppbostadens allmänna utrymmen. Dessa utrymmen är köket/matsalen, samtliga korridorer, allrum och personalrummet. Under de första observationstillfällena fokuserade vi på att skapa oss en helhetsbild av verksamheten. Aspers (2011) menar att forskaren behöver skapa sig en bild av helheten för att förstå de delar som ingår i den. Resterande observationstillfällen hade fokus på de specifika situationer där det förekom klargörande kommunikation.
Under datainsamlingen har vi använt oss av de förkunskaper vi har om fältet för att förstå den kommunikation som vi observerat samt för att komma in i fältet genom att skapa en relation med omsorgspersonalen. Våra förkunskaper består av att vi båda har arbetat på institutioner inom äldreomsorgen. Vi har även förkunskaper i form av nära anhöriga som är bosatta på gruppbostad för personer med demens.
Observationerna i studien är platsbaserade vilket innebär att observationerna skedde på en avgränsad plats. Då det var relativt få individer på Gläntan, var vi identifierbara personer i det sociala samspel som skedde där. Detta kan ha påverkat studiedeltagarnas beteenden och genom detta inverkat på resultatet (Pripp & Öhlander, 2011). Vi upplevde att viss omsorgspersonal var något avvaktande under datainsamlingen, detta kan ha inverkat på personalens klargörande agerande jämte de boende. Under datainsamlingen på fältet har vi intagit rollen som delvis deltagande observatörer. Detta innebär att vi har deltagit i det sociala samspelet och vid vissa vardagliga aktiviteter på gruppbostaden. Målet med deltagande av denna grad är att närvaron av en observatör inte skall vara obehaglig för deltagarna (Fangen, 2011). Vi har däremot inte deltagit i omsorgsarbetet för de boende.
Under studien genomfördes spontana informella intervjuer med omsorgspersonalen för att få ytterligare ett perspektiv på kommunikationen som observerats, samt ge en insyn i fältet gällande vilka kommunikationstillfällen och situationer som ansågs vara av vikt. Spontana informella intervjuer har endast genomförts med personalen. Vår ansats var att spela in intervjuerna på bandspelare, då vi under deltagandet i fältet uppfattade att omsorgspersonalen tyckte att det kändes olustigt att intervjuerna spelades in valde vi att anteckna intervjuerna för hand i direkt anslutning till avslutat samtal istället. Vi intervjuade inte de boende då de utifrån sin demensdiagnos inte är kognitivt beslutskompetenta vilket omöjliggör inhämtande av samtycke i stunden. 5.2.5 Fältanteckningarna
endast observerar de beteenden som stämmer överens med den egna föreställning av fenomenet som observeras. Ytterligare en fördel med observationsschema är att det blir lättare att lägga samman materialet från olika observationstillfällen. Observationsschema underlättar att studien blir systematisk och datainsamlingen strukturerad (Aspers, 2011).
Aspers (2011) menar att fältanteckningarnas fyllighet är av störst vikt i de inledande observationerna, då de skall fånga flödet av upplevelser som forskaren upplever. Vidare anger Aspers (2011) att det är av största vikt att forskaren med stor detaljrikedom nertecknar det första intrycket av det fält som ska studeras. Detta har eftersträvats i genomförandet av föreliggande studie.
Fältanteckningarna har nedtecknats enligt den ordning som Aspers (2011) förespråkar, nämligen att den första anteckningen som sker är en mental anteckning när situationen utspelar sig. Detta följs av korta nedtecknade anteckningar. I denna studie gjordes detta i observationschemat i direkt anslutning till att den observerade situationen var över. I direkt anslutning till att observationstillfället avslutades så utvecklades anteckningarna i observationschemat. Anteckningarna utvecklades vidare
till utskrifter samma dag som observationstillfällena genomfördes.
Fältanteckningarna har haft utgångspunkt i de sex aspekter Aspers (2011) betonar är av vikt för att fältanteckningarna ska vara av god kvalité. Dessa sex aspekter är: Vad sker? När sker det? Var sker det? Med/av vem sker det? Hur sker det? Och senare i analysen skall även frågan varför det sker kunna besvaras. Syftet är att materialet skall ge en fyllig bild av fenomenet som studeras (Aspers, 2011).
5.2.6 Analys av det empiriska materialet
I denna studie består det empiriska materialet av fältanteckningarna samt intervjuanteckningarna. Aspers (2011) menar att analys innebär att forskaren sammanställer det empiriska materialet och sammankopplar detta med teoretiska begrepp. Sammankopplingen med teoretiska begrepp sker genom kodning. Kodning av det empiriska materialet innebär en möjlighet för forskaren att foga samman olika typer av empiriskt material. En kod är neutral, och används för att göra distinktioner i materialet. Koder kan uppkomma på två skilda sätt, igenom att forskaren översätter teorin till en kod som passar med det empiriska fältet det vill säga en deduktiv kodning. Koder kan även uppkomma genom att forskare finner dem i datamaterialet, induktiv kodning (Aspers, 2011). Enligt Aspers (2011) skapas mening i datamaterialet genom forskarens tolkningsprocess. Koden skapas utifrån forskarens kunskap om fältet, forskarens fråga, vald teori och forskarens förkunskaper.
Inledningsvis kodades materialet med hjälp av marginalmetoden. Kort kan sägas att koderna markeras i materialet med hjälp av färgpennor. Kodschema används, där de olika koderna markeras med en varsin färg. Samma färg som markerat koden i kodschemat används för att markera koden i de transkriberade fältanteckningarna (Aspers, 2011).
Sedan följde analys av det kodade datamaterialet vilket skedde genom återtagning. Detta innebar att vi valde ut vissa koder för närmare analys. Koderna analyserades under återtagningen en och en. Vidare slogs de olika koderna ihop med varandra, för att finna samband i och skapa förståelse för materialet (Aspers, 2011).
Koderna som analyserades vidare i denna studie valdes utifrån studiens syfte samt teoretiska referensram. Aspers (2011) menar att analysen möjliggör att finna meningsskillnad i det återtagna materialet. Genom analysen fann vi tre huvudsakliga teman som presenteras under rubriken resultat.
5.3 Etiska överväganden
Inom forskning behöver man förhålla sig till etiska aspekter. En del i detta är att studien behöver uppfylla informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet samt nyttjandekravet (Gustafsson, Hermerén & Pettersson, 2011).
Informationskravet innebär att deltagare i studien skall informeras om studiens syfte, samt vad deras deltagande i studien innebär (Gustafsson, Hermerén & Petterson, 2011). Detta beaktades i studien genom att missivbrev skickades till en nära anhörig till varje person med demens som bor på den aktuella gruppbostaden. Missivbrev har även lämnats till avdelningschef och omsorgspersonal på gruppbostaden. Muntlig information har getts genom telefonsamtal till de anhöriga, samt genom direkta samtal med omsorgspersonal och avdelningschef.
Samtyckeskravet innefattar att deltagare skall ge sitt medgivande till deltagande i studien. Deltagarna skall även informeras om att de när som helst har möjlighet att återkalla medgivandet och inte längre delta i studien. Om en deltagare inte längre önskar delta kan detta göras utan att särskilda skäl behöver anges (Gustafsson, Hermerén & Petterson, 2011). Detta beaktades i studien genom att samtyckesblankett undertecknades av en nära anhörig till varje boende. Samtyckesblankett har även undertecknats av avdelningschef och omsorgspersonal på gruppbostaden.
agerande i fokus. Samtliga deltagare i studien är avpersonifierade i uppsatsen. Den aktuella gruppbostaden har tilldelats fingerat namn. Data har inte samlats in från den kommunikation som sker med de personer som inte samtyckt till deltagande i studien.
Nyttjandekravet innebär att den information som inhämtats under studien endast får användas i den forskning som delgivits deltagarna (Gustafsson, Hermerén & Petterson, 2011). Datamaterial som inhämtats under studien kommer endast att användas i föreliggande studie och därefter förstöras
6 Resultat
I följande resultatredovisning preciseras analysen av det empiriska materialet i tre teman om i vilket syfte omsorgspersonalen använder sig av klargörande kommunikation i det dagliga omsorgsarbetet för personer med demenssjukdom. Dessa teman är: Att undvika oönskat beteende, Att uppmana till önskvärd aktivitet samt Att hjälpa vid desorientering. Inom dessa teman har vi funnit underteman som rör hur denna klargörande kommunikation tar sig uttryck. Varje tema presenteras separat och innehåller ett antal utdrag ur observationsanteckningar samt intervjuanteckningar för att exemplifiera. I samband med utdragen från observationsanteckningarna samt intervjuanteckningarna presenteras vår manifesta- och latenta tolkning av materialet. Den manifesta tolkningen är sådant som kan utläsas direkt från materialet, och den latenta tolkningen är våra egna reflektioner kring materialet.
Tabell 1. Sammanfattning av tolkning, innehåll och exempel på hur omsorgspersonal använder sig av klargörande kommunikation i det dagliga omsorgsarbetet för äldre med demenssjukdom.
Tolkning Manifest Manifest Manifest Innehåll
- Syfte
Att undvika
oönskat beteende Att uppmana till önskvärd aktivitet Att hjälpa vid desorientering
Exempel
- Hur Hänvisar till kontexten
Ger tydliga instruktioner kring
utförande av önskvärd aktivitet Korrigerar de boende Hänvisar till
önskvärd aktivitet
Initierar önskvärd aktivitet Informerar de
boende Förhalar oönskad
6.1 Klargörande kommunikation för att undvika oönskat
beteende hos den boende
I materialet finns tre kategorier av klargörande kommunikation som omsorgspersonalen använder sig av i syfte att undvika oönskat beteende hos de boende. Det oönskade beteendet är sådant som strider mot de kontextuella ramarna i omvårdnadssituationen. Kontexten på gruppbostaden består av de informella och formella regler som råder. Dessa handlar bland annat om dagliga rutiner såsom när det serveras mat eller är tid för att borsta tänderna. Det handlar också om vilka aktiviteter som är lämpliga för omsorgspersonalen respektive de boende, det är exempelvis olämpligt för omsorgspersonalen att gå och lägga sig för att sova och det är olämpligt för de boende att bläddra bland journalanteckningar i personalrummet. I kontexten på gruppbostaden innefattas även lagar och regler som råder i övriga samhället, exempelvis att inte stjäla samt att i mångt och mycket hålla god ton. Det är omsorgspersonalen som tycks ha tolkningsföreträde vad gäller att besluta kring vilket beteende som är oönskat respektive önskvärt.
6.1.1. Att undvika oönskat beteende genom hänvisning till kontexten
En typ av klargörande kommunikation som omsorgspersonalen använder sig av för att undvika att den boende beter sig på ett olämpligt vis är genom att hänvisa till den rådande kontexten i situationen på gruppbostaden. Detta sker exempelvis genom att omsorgspersonalen påpekar för den boende att det inte är lämpligt att klä av sig i matsalen. Att klä av sig i en offentlig miljö är i strid med de informella regler som finns på gruppbostaden och även i övriga samhället. Hänvisningen kan göras genom att omsorgspersonalen berättar eller visar för den boende att beteendet är olämpligt i situationen. Omsorgspersonalen klargör genom detta att dylikt beteende inte är lämpligt i situationen.
Under ett samtal i personalrummet framgår följande: Exempel, utdrag från intervjuanteckningarna
Omsorgspersonalen berättar: Ibland säger vi åt de boende ”på skarpen” om de beter sig olämpligt. Omsorgspersonalen tar upp ett exempel med en boende (som inte bor på Gläntan längre) som brukade vara utåtagerande i köket. Denna person kunde omsorgspersonalen säga till att personen fick gå ut om denne inte slutade. Omsorgspersonalen berättar att de även brukade föra personen till sitt rum.
Latent tolkning: Omsorgspersonalen som säger åt en boende ”på skarpen” klargör tydligt att utåtagerande beteende inte är acceptabelt i de allmänna utrymmena. Att den boende hänvisas till sin lägenhet kan bero på att de allmänna utrymmena tillhör institutionen medans den egna lägenheten är privat bostad. Detta innebär att olika beteenden är acceptabla i de olika utrymmena.
Exempel, utdrag från observationsanteckningarna
Samtliga boende på gläntan sitter i matsalen. De har precis ätit mat. En boende sitter vid det stora matsalsbordet. Den boende har somnat, och sover sittandes med hakan lutad mot bröstet. En omsorgspersonal står i matsalen. Omsorgspersonalen står ungefär en meter ifrån den boende. Omsorgspersonalen tittar på den boende som sover, och går fram till den boende. Omsorgspersonalen sätter sig på huk bredvid den boende och lägger en hand på den boendes axel. Omsorgspersonalen säger – ” ska du lägga dig?”. Omsorgspersonalen reser sig upp, och tar den boende under armen. Den boende vaknar och säger högt –”nej nej”. Omsorgspersonalen står snett bakom den boende och säger –”Ska du sitta här och sova då?”. Den boende ser sig omkring i rummet, ser förvirrad ut. Ytterligare en omsorgspersonal kommer till bordet. Omsorgspersonalen tar den boende under varsin arm, och hjälper den boende att resa sig upp. Den boende och en omsorgspersonal lämnar köket arm i arm.
Manifest tolkning: Omsorgspersonalen klargör situationen verbalt genom att föreslå ett lämpligare vis, att lägga sig ner, för den boendes aktivitet att sova. Omsorgspersonalen försöker fysiskt klargöra att den boende skall lämna matsalen genom att lägga armen under den boendes arm. Omsorgspersonalen ifrågasätter verbalt om den boende verkligen ska fortsätta att sova i matsalen. Den boende yttrar sig inte. Ytterligare en omsorgspersonal anländer och tillsammans klargör de fysiskt att den boende ska lämna matsalen. Det är alltså den fysiska kommunikationen i denna situation som är klargörande.
6.1.2 Klargörande kommunikation för att undvika oönskat beteende hos de boende genom att hänvisa till önskvärd aktivitet
Omsorgspersonalen agerar klargörande genom att hänvisa den boende till en aktivitet som är lämplig utifrån situationen. Vad som är lämplig aktivitet beror på situationens kontext. Det är exempelvis inte en lämplig aktivitet att sätta på sig pyjamas klockan 14:00 medan det kan vara en lämplig aktivitet att sätta på sig pyjamas klockan 20:00. Ett annat exempel är om en boende pysslar med en glas vas som riskerar att gå sönder, då kan omsorgspersonalen hämta en korg med tygbitar som är avsedd för att de boende ska kunna pyssla med dem. Genom detta undviker omsorgspersonalen att glas vasen går sönder vilket skulle kunna leda till att den boende skadar sig eller att schemat störs då extra städning skulle krävas. Detta undviker omsorgspersonalen genom att informera och erbjuda den boende en likvärdig men kontextuellt accepterad aktivitet, nämligen att pyssla med tygbitarna. Omsorgspersonalen klargör att det föreslagna beteendet är lämpligt i situationen.
Exempel, utdrag från observationsanteckningarna
En boende kommer gående mot ytterdörren i gruppbostaden. I samma rum som ytterdörren är belägen står en omsorgspersonal. Den boende går mot ytterdörren, och ställer sig vid den. Den boende vänder sig mot omsorgspersonalen, pekar på dörren och säger - ”Jag ska nog gå ut där”. omsorgspersonalen går mot den boende och säger -”Nej. Där ska du nog inte gå”. Den boende vänder sig mot omsorgspersonalen, och tittar på denne. Omsorgspersonalen kommer fram till den boende. Omsorgspersonalen lägger sin arm runt den boendes arm, och säger vänligt - “Vet du vad vi kan göra, vi går och sätter oss här och väntar på mat”. Omsorgspersonalen och den boende går tillsammans, arm i arm, från ytterdörren.
Manifest tolkning: Exemplet ovan visar hur omsorgspersonalen agerar för att undvika att den boende lämnar gruppbostaden. Omsorgspersonalen gör detta genom att verbalt uttrycka att det inte är någon bra idé att den boende går igenom den aktuella dörren. Vidare föreslår omsorgspersonalen en alternativ aktivitet, att omsorgspersonalen och den boende sätter sig för att vänta på mat. Omsorgspersonalen använder sig av beröring genom att lägga armen om den boende, och leda denna för att vidare förmedla/kommunicera vart den boende skall gå.
omsorgspersonalen fysiskt hindrar den boende från att lämna gruppbostaden hänvisar omsorgspersonalen direkt till institutionens regler genom att säga att den boende inte bör gå genom den aktuella dörren. Omsorgspersonalen föreslår även en alternativ aktivitet, att vänta på lunch, för att avleda den boende från dennes plan att lämna gruppbostaden. Genom detta flyttar omsorgspersonalen den boendes fokus från att lämna gruppbostaden till att vänta på lunch samt klargör att den boende inte bör lämna gruppbostaden.
6.1.3 Klargörande kommunikation för att undvika oönskat beteende hos de boende genom att förhala oönskad aktivitet
Omsorgspersonalen agerar i vissa fall klargörande genom att informera den boende om att en viss aktivitet inte är lämplig i stunden. Att omsorgspersonalen förhalar en aktivitet innebär att omsorgspersonalen ger uttryck för att aktiviteten kan komma att genomföras vid senare tillfälle även om så inte är fallet. Ett exempel på detta är om den boende ger uttryck för att denne vill besöka en nära anhörig som den boende inte minns har avlidit. Omsorgspersonalen kan då förhala denna aktivitet, att besöka en anhörig, genom att exempelvis påpeka att det inte är lämpligt idag då andra aktiviteter är inplanerade. Omsorgspersonalen vet att den boende inte heller kommer att kunna besöka den anhöriga vid senare tillfälle, men väljer att förhala aktiviteten istället för att förkasta den som skulle ha gjorts genom att informera om att den anhörige inte längre är i livet. Omsorgspersonalen klargör genom ovanstående för den boende att aktiviteten som den boende önskar genomföra inte är lämplig i stunden.
I samtal med omsorgspersonalen gällande hur dem hanterar situationer då boende är oroliga och inte minns att de bor på Gläntan samt vill lämna gruppbostaden framgår följande:
Exempel, utdrag från intervjuanteckningarna:
Omsorgspersonalen uppger att dem använder sig av olika strategier för att hantera dessa situationer. En personal berättar att denne brukar säga att det är kallt och regnar nu och föreslå en annan aktivitet för att avleda. Omsorgspersonalen berättar att en annan strategi kan vara att bekräfta att den boende ska hem men inte nu, till exempel genom att säga att inatt ska du sova här så får vi ta det imorgon.
Manifest tolkning: Omsorgspersonalen berättar att de använder sig av olika strategier för att klargöra att det inte är lämpligt för den boende att lämna Gläntan för stunden. En av dessa strategier innefattar att förhala aktiviteten. Förhalandet sker genom att omsorgspersonalen påvisar till exempel försvårande väderförhållanden eller att det är en olämplig tid på dygnet för att lämna gruppbostaden.
bör stanna kvar på Gläntan. Att omsorgspersonalen väljer att förhala aktiviteten istället för att förkasta den kan vara för att inte oroa den boende. Om omsorgspersonalen berättar att den boende nu är bosatt på Gläntan skulle detta kunna leda till att den boende upplever en ökad oro. Om omsorgspersonalen istället förhalar aktiviteten genom att framhålla förhållanden som den boende anser acceptabla, såsom att det är natt, kan den boende bli lugn i detta.
Exempel, utdrag från observationsanteckningarna
Fem boende och en omsorgspersonal sitter vid matsalsbordet. Det är ungefär 40 minuter tills lunchen ska serveras. De boende har sett att de är snö ute. De boende och omsorgspersonalen samtalar om snöbollar, snöänglar och snögubbar. Alla skrattar och är glada. En av de boende föreslår att de allesammans ska gå ut och göra snöbollar. Omsorgspersonalen vänder sig mot den boende som kommit med förslaget. Omsorgspersonalen säger –”Nej. Nu ska vi sitta här och vänta på lunch först. Sen kan vi gå ut och göra någonting annat” (…) Lunchen är avklarad. Ingen snöbollstillverkning äger rum.
Manifest tolkning: Omsorgspersonalen agerar klargörande genom att hänvisa till institutionens schema, och informerar därigenom gruppen att denna aktivitet är olämplig just nu. Omsorgspersonalen informerar de boende om vad de ska ägna sig åt, att vänta på lunch. Omsorgspersonalen framhåller även att annan aktivitet kan utföras efter att lunchen är avklarad.
Latent tolkning: Att hela gruppen går ut för att göra snöbollar är en aktivitet som inte hör till vanligheterna på Gläntan. Aktiviteten skulle inte vara fysiskt genomförbar för vissa av de boende. Denna aktivitet skulle dessutom kräva mycket resurser från institutionen i form av tid och omsorgspersonal, vilket vi tror omsorgspersonalen är medveten om. Vi tolkar situationen som att de boende inte inser att aktiviteten skulle kräva mycket resurser. Utifrån rollen som omsorgspersonal så har denne makt att bestämma vilka aktiviteter som ska utföras inom institutionen. Omsorgspersonalen förleder samtalsämnet genom att hänvisa till inplanerad aktivitet i form av lunch. Vår tolkning av situationen är att omsorgspersonalen är medveten om att snöbollstillverkning inte kommer att genomföras, men att omsorgspersonalen uttrycker att det kan komma att ske för att de boende ska vara nöjda för stunden. Omsorgspersonalen klargör genom ovanstående att de boende bör vara kvar inne på Gläntan.
6.2 Klargörande kommunikation för att uppmana de
boende till önskvärd aktivitet
de kontextuella ramarna i situationen på gruppbostaden. Önskvärda aktiviteter kan initieras både från omsorgspersonalen och de boende. Exempel på önskvärda aktiviteter är att de boende samlas i köket när det snart är dags för lunch eller att den boende går till sin lägenhet för att vila.
6.2.1 Klargörande kommunikation för att uppmana de boende till önskvärd aktivitet genom tydliga instruktioner
Omsorgspersonalen kan agera klargörande genom att ge den boende tydliga instruktioner kring utförandet av den önskvärda aktiviteten. Omsorgspersonalen kan exempelvis ge den boende instruktioner kring hur den boende ska göra när denne borstar sina tänder. Detta kan göras genom att omsorgspersonalen ger verbala instruktioner och/eller genom att omsorgspersonalen visar med sitt kroppsspråk hur den boende ska göra. Genom ovanstående så klargör omsorgspersonalen för den boende att en aktivitet eller ett beteende är lämpligt i stunden. Omsorgspersonalen klargör även för den boende hur en aktivitet ska genomföras.
En omsorgspersonal hjälper en boende att resa sig upp ur en soffa. När omsorgspersonalen har hjälpt den boende att resa sig berättar denne följande:
Exempel, utdrag från intervjuanteckningarna
Omsorgspersonalen berättar att denne alltid står framför den boende så den boende ser omsorgspersonalen tydligt. Omsorgspersonalen berättar att denne visar med hela kroppen åt vilket håll de ska gå eller vad de ska göra. Omsorgspersonalen berättar att det är olika mellan olika boende, men att det för vissa är viktigare med kroppsspråk då de har brister i förmågan att förstå verbal kommunikation.
Manifest tolkning: Omsorgspersonalen uppger att det är viktigt att ge de boende instruktioner som är anpassade till de boendes individuella begränsningar.
Latent tolkning: För att omsorgspersonalen skall kunna klargöra för den boende hur eller att denne ska utföra en önskvärd aktivitet är det en förutsättning att den boende förstår vad omsorgspersonalen vill kommunicera. Genom detta är det viktigt att omsorgspersonalen har en förkunskap om de boendes kommunikativa begränsningar. Omsorgspersonalen uppger att när denne ska uppmana boende till aktiviteter är det med vissa boende är extra viktigt att ge tydliga instruktioner med hjälp av sitt kroppsspråk.
Exempel, utdrag från observationsanteckningarna
En boende sitter i köket. Den boende har ätit upp sin mat och sitter ensam vid ett bord. En omsorgspersonal kommer fram till den boende. I handen har omsorgspersonalen en medicinburk. Medicinen är i form av spray. Omsorgspersonalen talar om för den boende att den boende ska få spray. Omsorgspersonalen visar upp medicinburken för den boende. Den boende tittar oförstående på medicinburken. Omsorgspersonalen säger –”här”, samtidigt som omsorgspersonalen sträcker fram medicinburken mot den boendes mun. Omsorgspersonalen gapar och säger –”Aaa”. Den boende tittar på omsorgspersonalen och gapar. Omsorgspersonalen sprayar i den boendes mun.
Manifest tolkning: Den boende ger uttryck för att inte förstå hur denne ska göra för att ta emot medicinen. Omsorgspersonalen klargör verbalt efterföljt av en ickeverbal demonstration om att den boende ska få medicin samt hur. Den boende agerar efter detta, och mottar medicinen.
Latent tolkning: Inom institutionen gruppbostad finns vissa aktiviteter som är önskvärda utifrån institutionens mål. Dessa mål innefattar att de boende skall få en så god vård som möjligt. I rollen som omsorgspersonal ingår ansvar för att dessa aktiviteter utförs. Ett exempel på en sådan aktivitet är att de boende får den medicin de behöver. Det ligger således i omsorgspersonalens intresse att den boende förstår vad denne behöver göra för att motta medicinen. Det klargörande i situationen innefattar att omsorgspersonalen genom sin kommunikation instruerar den boende om att denne ska få medicin samt hur denne ska motta medicinen.
6.2.2 Klargörande kommunikation för att uppmana de boende till önskvärd aktivitet genom att initiera önskvärd aktivitet.
Exempel, utdrag från observationsanteckningarna
En boende och en omsorgspersonal kommer ut i korridoren från den boendes toalett. Omsorgspersonalen har hjälpt den boende med morgonrutiner. Den boendes lägenhet ligger intill toaletten i korridoren. Omsorgspersonalen kommer före den boende ut från toaletten. Omsorgspersonalen vänder sig om mot den boende och pekar mot den boendes lägenhet. Omsorgspersonalen säger- ”Ska vi gå in här och borsta tänderna lite?” Omsorgspersonalen går in i den boendes lägenhet. Den boende svarar-”Ja ja” Och följer sedan efter omsorgspersonalen in i lägenheten.
Manifest tolkning: Omsorgspersonalen klargör genom en verbal fråga att en lämplig aktivitet är att den boende går in i sin lägenhet och borstar tänderna.
Latent tolkning: I omsorgspersonalens omsorgsarbete för de boende innefattas att hjälpa de boende till en god hälsa. Att borsta tänderna vid morgonrutiner är en omvårdnadshandling som ryms inom de institutionella ramarna på Gläntan. Utifrån detta initierar omsorgspersonalen genom en fråga, att den boende ska borsta tänderna för att gynna en god munhälsa. Omsorgspersonalen väntar sig inget svar på frågan från den boende, utan frågar har funktionen att vara klargörande för önskvärd handling av den boende, det vill säga att det är dags att borsta tänderna.
6.3 Klargörande kommunikation för att hjälpa de boende
när de boende ger uttryck för desorientering.
I materialet finns två kategorier av klargörande kommunikation som omsorgspersonalen använder sig av i syfte att hjälpa de boende när de ger uttryck för desorientering. De boende kan ge uttryck för desorientering på flera olika vis. Exempelvis genom att den boende ställer en direkt eller indirekt fråga till omsorgspersonalen om vart den boende befinner sig eller genom ett yttrande om att det är sommar, fast det är december månad.
6.3.1 Klargörande kommunikation för att hjälpa de boende när de boende ger uttryck för desorientering genom korrigering.
Exempel, Utdrag från observationsanteckningarna
Fyra boende och en personal sitter vid matsalsbordet och fikar. De boende har ätit pepparkaka och dricker nu kaffe. Omsorgspersonalen frågar en av de boende -”var det gott kaffe?”. Den boende ler och tittar på omsorgspersonalen. Den boende svarar –”Ja, men det var choklad”. Omsorgspersonalen tittar på den boende och ler. Omsorgspersonalen säger –”Nej det tror jag inte att det var, jag tror att det var kaffe med grädde”. Den boende ler stort mot omsorgspersonalen samtidigt som denne säger – ”Neheej”. Omsorgspersonalen säger –”Jo, det tror jag”. Den boende tittar återigen på omsorgspersonalen och säger –”nej”. En stund förflyter då de båda sitter tysta. Den boende tar upp koppen från bordet, och smakar på innehållet. Den boende vänder sig mot omsorgspersonalen, ser förvånad ut och säger –”Jo, det var det nog”.
Manifest tolkning: Omsorgspersonalen klargör situationen utifrån sin egen upplevelse, att den boende dricker kaffe, genom att korrigera den boende som uttrycker att denne dricker choklad. Detta gör omsorgspersonalen verbalt vid två tillfällen.
Latent tolkning: Omsorgspersonalen agerar klargörande genom att ge den boende information om sin uppfattning av situationen genom att korrigera sakförhållande nämligen att det är kaffe den boende dricker och inte choklad. När den boende inte blir övertygad om omsorgspersonalens klargörande försök, slutar omsorgspersonalen agera klargörande. Detta kan vara utifrån att omsorgspersonalen inte anser att det är av stor vikt att den boende uppfattar samma situation som omsorgspersonalen utifrån att den boende tycks vara tillfreds i situationen.
6.3.2 Klargörande kommunikation för att hjälpa de boende när de boende ger uttryck för desorientering genom att ge information.
Omsorgspersonalen kan agera klargörande genom att utifrån sin egen uppfattning ge den boende information när denne ger uttryck för desorientering. Denna typ av klargörande kommunikation har i materialet visat sig användas vid de tillfällen då den boende ger uttryck för att uppleva en skild verklighetsuppfattning än omsorgspersonalen, samt att den boende ger uttryck för osäkerhet kring om dennes upplevda situation är verklig. Exempelvis om den boende frågar omsorgspersonalen om den boende verkligen bor på Gläntan. Omsorgspersonalen kan då klargöra situationen genom att informera den boende om att denne bor på Gläntan. Denna typ av klargörande kommunikation kan även användas då den boende ger uttryck för desorientering, men inte tycks ha någon uppfattning om situationen. Exempelvis om en boende pekar på en rollator och frågar vad det är för någonting. Omsorgspersonalen kan då klargöra situationen genom att informera den boende om att det är en rollator samt att den ska användas när den boende går för att den boende inte ska ramla. Omsorgspersonalen klargör sakförhållandet för den boende genom att ge den boende information när den boende ger uttryck för desorientering.
