Nya förmånsrättslagen: kan den fylla sitt syfte?

E X A M E N S A R B E T E

Nya förmånsrättslagen

- kan den fylla sitt syfte?

Josefine Gräsvik Ida Berglund

Tina Magito

Luleå tekniska universitet Samhällsvetenskapliga utbildningar

Ekonomprogrammet C-nivå

Institutionen för Industriell ekonomi och samhällsvetenskap Avdelningen för Ekonomistyrning

vid ett företags konkurs. I och med lagändringen som trädde i kraft 1 januari 2004, har förutsättningarna ändrats för näringslivet, vilket vi fann intressant att undersöka. Syftet med uppsatsen är jämföra och beskriva bankens, företagens, Länsstyrelsens, konkursförvaltarens och kronofogdens perspektiv gällande ändringarna i förmånsrättslagen. För att besvara syftet har en fallstudie genomförts genom personliga intervjuer med ovanstående fem aktörer.

Analysen har skett genom att finna teorier som passar detta verkliga problem och sedan utifrån teorierna undersöka hur verkligheten ter sig. Utfallet från undersökningen är att målet med lagändringen är positivt, men angreppssättet fel. Av denna anledning har vi mött en kritisk syn på lagändringen hos respondenterna. På lång sikt kan en viss optimism finnas hos respondenterna angående lagens möjligheter. Vi har identifierat hot, risker och möjligheter med lagändringen samt vissa skillnader i dessa beroende på aktörernas perspektiv.

Abstract

This essay deals with the new law of priority in the debtor’s property (2003:535), which treats the order of priority in the debtor’s property when a company goes bankrupt. Since the changes of the law came into force 1^st of January 2004, the conditions of trade and industry have changed. We found this interesting to investigate. The purpose with this essay is to compare and describe the perspectives of the banks, the company, the county Administrative Office, the trustee in bankruptcy, and the senior inforcement officer regarding the changes in the law of priority in the debtor’s property. For this purpose, a case study was carried out by collection of data through face-to-face interviews with the five actors mentioned above. The analysis was done by finding theories suitable for our problem to use when comparing with reality. The results of our essay show that the goal of the new law was positive, but the way to tackle the problem was wrong. Therefore we met a critical view from our respondents regarding the changes of the law. In the long term, we can notice a certain optimism in the respondents regarding the possibilities of the new law. We have identified threats, risks and possibilities and a few differences in the respondents’ views regarding the changes of the law depending on the actor’s perspective.

1 Nya förmånsrätten 1

1.1 Debatt 3

1.2 Syfte 3

2 Metod 3

2.1 Tillvägagångssätt 3

2.2 Metodansats 4

2.3 Metodproblem 5

2.4 Centrala begrepp 6

3 Referensram 7

3.1 Konkurs 9

3.1.1 Konkurs ur företagets perspektiv 10

3.1.2 Konkurs ur bankens perspektiv 10

3.1.3 Konkurs ur konkursförvaltarens perspektiv 10

3.2 Förväntningar på nya förmånsrättslagen 11

3.3 Kapitalanskaffning och finansiering 12

3.3.1 Kapitalanskaffning ur företagets perspektiv 12

3.3.2 Finansiering ur bankens perspektiv 13

3.4 Risk 13

3.4.1 Risk ur företagets perspektiv 15

2.4.2 Risk ur bankens perspektiv 15

3.5 Säkerhet- ett sätt att minska risk 17

4 Empiri 18

4.1 Företagarna 18

4.2 Bank 20

4.3 Konkursförvaltare 21

4.4 Tillsynsmyndighet i konkurs i kronofogdemyndighet 23

4.5 Länsstyrelsen 24

5 Analys 25

5.1 Företag 26

5.2 Bank 26

5.3 Konkursförvaltare 27

5.4 Länsstyrelsen 28

5.5 Kronofogde 28

6 Slutsatser 29

6.1 Avslutande diskussion 30

7 Referenslista 32

Bilaga 1 Utdrag ur förmånsrättslag (1970:979) 34

Bilaga 2 Intervjuguide 38

Bilaga 3 Allmänna och särskilda förmånsrätter (översikt) 42

1 NYA FÖRMÅNSRÄTTEN

I detta kapitel beskrivs lagändringen som format vår uppsats. Sedan följer en debatt som diskuterar problematiken med lagändringen. Detta mynnar ut i rapportens syfte, som tydliggörs med forskningsfrågor. Centrala begrepp i rapporten definieras i bilaga 4.

Idag, i april 2004, har knappt fyra månader passerat sedan lagändringarna i förmånsrättslagen trädde i kraft. Många aktörer i samhället påverkas i hög grad av lagändringen och befarar nya tillvägagångssätt vid exempelvis kapitalanskaffning, riskhantering, konkurs, säkerheter och finansiering. I praktiken får lagändringen konsekvenser vid två tillfällen; vid kapitalanskaffning och när säkerheter ska realiseras vid konkurser.

Eftersom lagändringen är ny finns en efterfrågan från näringslivet av vilka risker, hot och möjligheter andra aktörer upplever med lagändringen. Rapporten kan ses som ett praktiskt bidrag och kan användas för att bättre skapa en uppfattning om aktörernas åsikter.

Förändringen presenterades i lagutskottets betänkande 2002/03:LU17 där vi funnit informationen nedan. Förmånsrättskommitténs huvudbetänkande (SOU 1999:1) ligger till grund för propositionen. Regeringen lade fram ett nytt förslag i propositionen 2002/03:49 om företagsinteckning för att ersätta den dåvarande lagen om företagshypotek. Den nya företagsinteckningen får allmän förmånsrätt och gäller i hälften av värdet av alla gäldenärers egendom som återstår sedan borgenärer med särskild förmånsrätt fått betalt. Vidare föreslogs lagändringar som innebär att förmånsrätten för skatter och avgifter avskaffas. I propositionen föreslås också att det maximala beloppet för lönegaranti höjs till fyra prisbasbelopp, att den maximala tiden under vilken lönegaranti kan utgå förlängs till åtta månader och att löneförmånsrättens beloppsgräns begränsas till tio prisbasbelopp.

Förmånsrättslag (2003:535) (bilaga 1) reglerar i vilken ordning betalningsanspråk ska tillgodoses vid konkurs och utmätning. Utgångspunkten är att alla fordringar har samma rätt till betalning, men där vissa har förmånsrätt. Från och med den 1 januari 2004 har lagen (1984:649) om företagshypotek ersatts med en ny lag om företagsinteckning. Enligt Förmånsrättskommitténs huvudbetänkande (SOU 1999:1) gäller den gamla lagen om företagshypotek övergångsvis fram till och med den 31 december 2004. Under den här tiden har företagshypoteksinnehavare möjlighet att säga upp krediten och vid behov ansöka om konkurs.

1.1 Debatt

I lagutskottets betänkande (2002/03:LU17) kan man nedan utläsa att lagändringen påverkar flera aktörer i samhället och väcker en livlig debatt. Österholm (2003) skriver i tidskriften Balans om den nya förmånsrätten och att den kommer att innebär störst förändringar för stat och bank som en följd av förändringarna i företagsinteckningen och statens skatter och avgifter. Den livliga debatten återspeglas i de politiska åsikterna som behandlas i lagutskottets betänkande (2003/03:LU17) och kan väcka intresse för problematiken med lagändringen.

Peter Eriksson (mp), Ulla Löfgren (m), Gunilla Tjernberg (kd), Jan Ertsbom (fp) och Viviann Gerdin (c) menar att lagförändringen innebär stora risker för små och medelstora företag. De menar att nuvarande krediter kommer att granskas, vilket kan leda till att livskraftiga företag inte kan fortsätta sin verksamhet. Eriksson, Löfgren, Ertsbom, Gerdin, Karl Gustav Abramsson (s) Nils- Göran Holmqvist (s) och Yvonne Ångström (fp) anser att den föreslagna lagstiftningen kommer att medföra att små och medelstora företag får försämrade möjligheter att erhålla krediter. Gerdin pekar på ökade krav på säkerhet. Ångström, Tjernberg och

Ertsbom ser negativa konsekvenser för kapitalmarknaden. Många negativa åsikter får oss att undra om syftet med lagändringen går att uppfylla och hur syftet uppfattas av de aktörer som berörs.

Enligt betänkandet (SOU 1999:1) står bankerna för den största delen av utlåning mot säkerhet i form av företagshypotek och blir därför mest berörd av lagändringen. Enligt Nuteks rapport (1993) måste banker följa upp sin kreditgivning i en större utsträckning och de måste agera tidigare då företag är på väg in i en ekonomisk kris. Det går att läsa i betänkandet (SOU 1999:1) att företrädare för banken däremot har hävdat att en förändring av lagen inte skulle öka deras bevakningsgrad utan istället medföra att de tvingas ställa krav på andra säkerheter, det vill säga tvärt emot vad propositionen föreslår om minskat behov av säkerheter för banken. Den tidigare lagen kunde bidra till att kreditgivaren litar till företagshypoteket som säkerhet och därmed inte prövar återbetalningsförmågan tillräckligt, vilket kan leda till att företag som kan erbjuda säkerhet erbjuds krediter trots att de inte har tillräcklig lönsamhet.

(ibid) Eftersom kreditgivaren enligt propositionen (2002/03:49) litar till den goda förmånsrätten som hypoteket ger, bidrar inte kreditgivaren aktivt eller bidrar för sent till att företag i ekonomiska svårigheter rekonstrueras. I proposition (2002/03:49) framhålls den minskade betydelsen av säkerhet som en positiv faktor vid kreditgivning, eftersom banken förutsätts ha bättre beslutsunderlag.

Vi har valt att studera risk i denna uppsats. Största risken för ett företag är att gå i konkurs. En stor risk för finansiären, där utlåning är central är att inte få tillbaka utlånade medel och för att minska risken kräver finansiären säkerheter.

Hedelin (1999) menar att ofta engageras inte revisorn eller banken förrän i slutskedet av företagets liv. En av orsakerna till det som Hedelin (1999) tror kan ha betydelse i slutskedet är att småföretagare ofta har allt för stor tillit till sin egen förmåga att klara av situationen.

Hedelin (1999) menar vidare att banken och revisorernas reaktioner ofta kommer för sent när ett företag närmar sig konkurs om inte företaget själva medverkar. Enligt Hedelins (1999) undersökning indikerar 19 procent av de 25 tillfrågade småföretagen att deras bank har vidtagit positiva åtgärder i syfte att rädda företaget, medan majoriteten indikerar att inga sådana åtgärder har vidtagits från banken. Ett syfte med lagändringarna enligt propositionen (2002/03:49) är att öka bankernas kredituppföljning.

Vi anser att avgörande för ett företags tillkomst och fortsatta överlevnad är tillgång till kapital.

Utan kapital kan inte företaget överleva, varvid vi finner det viktigt att beröra kapitalanskaffning och finansiering i samband med förmånsrättslagen. Finansiering är synonymt med kapitalanskaffning för företag där finansiering i företag syftar till balans mellan företaget kapitalbehov och dess kapitalanskaffning. Företaget anskaffar kapital genom att till exempel banken finansierar. Finansiering är sett ur långivarens perspektiv, kapitalanskaffning bland annat ur företagets perspektiv. Cowling & Westhead (1995) menar att banken syftar till att minimera risk samtidigt som företagaren utsätter sig för risk i samband med startande av företag, vilket kan leda till konflikt dem emellan. Konflikten kan bestå av olika syn på lånekostnader, återbetalningstid och säkerheter för lånet (ibid).

Nutek (1993) påpekar att som en konsekvens av att ge fordringsägare och företag incitament att utnyttja möjligheten till tidiga åtgärder, för att genomföra företagsrekonstruktion, innebär det även att riskfördelningen ändras. Enligt Nutek (1993) har fordringsägare olika syn på risktagande och därmed varierar deras benägenhet att ta risker. Enligt Tchankova (2002) kräver förändringar i företags omgivning ständig uppmärksamhet för att kunna identifiera och

hantera risken för att undvika förluster. Fairchild (2001) skriver att bankväsendet och liknande finansiella institut tar risk under villkor av osäkerhet. Inom bank- och kreditväsen gäller risk främst kredit-, valuta- och ränterisker enligt Nationalencyklopedin. Kreditrisk är den vid all kreditgivning befintliga risken för att kredittagaren inte kan betala tillbaka kapitalbelopp och ränta (ibid). Lagen om förmånsrätt (2003:535) berör bland annat kreditrisk vid utlåning av kapital. Fortsättningsvis i uppsatsen kommer företagsrekonstruktion att beröras samt risk och hot ur olika perspektiv.

I propositionen (2002/03:49) föreslås att genom den förbättrade kreditmarknaden och beslutsunderlag som ska användas vid kreditgivningen kommer mindre säkerheter att krävas.

Ett alternativ till just säkerheter skulle kunna vara att lita till företagarens kvaliteter enligt Fletcher (1995). Vi ställer oss frågan hur trovärdigt det är att använda sig av företagarens kvaliteter som säkerhet när Hedelin (1999) skriver att företag vid finansiella problem ofta har för stor tillit till sig själva. Det är rimligt att tro att företagaren har för stor tillit till sig själv även vid andra situationer och därför inte erbjuder någon bra säkerhet. Vi anser att banken torde besitta tillräcklig kunskap och erfarenhet för att genomskåda detta och därmed minska risken för att banken inte erhåller tillräckliga säkerheter för krediter.

Lagändringen medför olika hot och möjligheter för olika aktörer i samhället. En möjlighet med lagen innebär att risken för aktören minskar och ett hot med lagändringen medför att risken ökar. Bilden nedan illustrerar detta.

Sammanfattningsvis är syftena med lagändringen bland annat att skapa bättre förutsättningar för företagsrekonstruktion, bättre villkor för leverantörer, öka bankernas kredituppföljning samt stimulera lönsamma företag. Några delsyften med lagen är att minska konkurserna, förbättra konkurrensvillkoren när företag konkurrerar med konkursbo genom att minska lönegarantin.

1.2 Syfte

Syftet med denna C- uppsats är att jämföra och beskriva bankens, företagens, Länsstyrelsens, konkursförvaltarens och kronofogdens syn på ändringarna i förmånsrättslagen, samt belysa eventuella skillnader i synsätt. Aktörerna är samtliga aktiva i Luleå kommun.

Som stöd för vårt syfte har vi använt oss av två forskningsfrågor:

- Hur anser aktörerna ovan att lagen kommer att fylla sitt syfte?

- Hur skiljer sig aktörernas syn på förändringen av hot och möjligheter med lagändringen.

Lagändring

Möjligheter

Hot

Risk

Risk

2 METOD

Kapitlet beskriver vårt tillvägagångssätt vid arbete med denna uppsats och behandlar metodsynsätt, datainsamlingsmetod samt problem som uppkom under arbetets gång.

2.1 Tillvägagångssätt

När ämne för c- uppsats skulle väljas, prioriterade vi att arbeta med ett företags upplevda problem. Av denna anledning kontaktade vi en bank i Luleå för att tillsammans diskutera ett uppsatsämne. Nordea gjorde oss uppmärksamma på förändringarna i förmånsrättslagen som i hög grad påverkar dem och andra aktörer i samhället. Första steget på vår långa resa började vid Universitetsbiblioteket där vi använde följande sökmotorer; Emerald, Ebsco och Lucia.

Framgångsrika sökord som vi använt är, risk, ”risk management”, finansiering, ”raising of capital”, ”bank loan” and company, financial security and bank loan, kapitalanskaffning, långfristigt kapital, säkerhet, konkurs och bankruptcy. Några definitioner söktes på nationalencyklopedin.se och förarbeten på lagrummet.se. Vi har även använt oss av tidskriften Balans och Nuteks rapport. De skriftliga källor vi använt är i huvudsak vetenskapliga artiklar från diverse tidskrifter och någon enstaka doktrin samt propositionen, betänkandet och lagen.

Efter teoriförståelse och när problemdiskussionen och teorin var nedskriven formulerade vi frågor utifrån vår teori, eftersom teorin ligger till grund för vår undersökning.

Undersökningen genomfördes på följande sätt. Av banken fick vi hjälp med att välja vad vi skulle undersöka och vem vi skulle intervjua för att kunna utreda vårt syfte. Vi valde att göra en fallstudie. Karaktäristiskt för fallstudie enligt Denscombe (2000, s 41-43) är att den studerar på djupet och i detalj samt fokuserar på processer. Vi ville skapa en djupare förståelse och gjorde detta genom att beskriva och jämföra olika aktörers perspektiv i samhället och hur de ser på hot och möjligheter som framträder i och med lagförändringen.

Vår fallstudie ger en djupare och mer detaljerad bild av hur delar av samhället ser på lagändringen, då man kan studera lagändringen ur flera perspektiv och källor. För att få en detaljerad bild av hot och möjligheter som är resultat av lagändringen genomförde vi personliga intervjuer. Personliga intervjuer passade vårt syfte bäst eftersom vi ville kunna se respondenternas reaktioner och få möjlighet att ställa följdfrågor. Vi började med att förbereda varje intervju noggrant, vilket Ejvegård (2003, s 49-50) finner viktigt för att slippa gå tillbaka till den intervjuade efter intervjutillfället.

Banken gav oss tips om vilka instanser som berörs av lagändringen och är insatta i problematiken. Vi har valt att intervjua följande fem aktörer som verkar i Norrbotten, Luleå, för att beskriva deras syn på lagändringen: en bank i Luleå, Länsstyrelsen, advokat som förrättar konkurser, kronofogdemyndigheten samt Företagarna. Länsstyrelsen valdes eftersom de arbetar med företagsstöd och därför har en viktig del av företags kapitalanskaffning.

Konkursförvaltaren var ett självklart val för oss eftersom förvaltaren spelar en central roll vid konkurs och är högst påverkad av lagändringen. Kronofogdemyndigheterna kunde bidra med ett annat synsätt till vår undersökning då de är en statlig instans involverade i konkurser.

Företagarna, som representerar företagens syn i vår undersökning blir mycket påverkade av lagändringen och dess konsekvenser, varvid en intervju med företagarna valdes.

Undersökningen genomfördes genom att först kontakta respondenterna per telefon för att presentera oss och vår uppsats och sedan avtala tid för intervju. Detta tillvägagångssätt förespråkas av Ejvegård (2003, s 51) för att väcka respondentens intresse och få access till respondenten. Intervjuerna genomfördes på respektive respondents kontor i Luleå. Frågorna vi utformade var anpassade till varje instans för att komma åt deras kärna på bästa sätt.

Frågorna som vi använde oss av vid intervjun var öppna för att vi inte ville styra den intervjuade alltför hårt. Vi var ute efter deras förväntningar och åsikter om lagändringen samt att få djup i vår intervju. Vi försökte förutse vilka svar vi kunde få för att komma under ytan och gå djupare. Vi förberedde dock en intervjuguide (bilaga 2) för att intervjun skulle beröra våra teoriavsnitt och vi inte skulle gå miste om viktiga aspekter. Vi hade i förväg tänkt ut vilka frågor vi ville ha svar på, men var inte bundna till vissa formuleringar eftersom vi ville kunna fritt följa de trådar som intresserade oss. Vi försökte undvika ledande frågor genom att tänka genom formuleringarna i intervjuguiden. Vid intervjun närvarade vi alla. Vi fördelade arbetet så att två antecknade och en ställde frågor. Vi valde att två skulle anteckna eftersom vi ville vara säkra på att vi inte missade någon viktig information och även för att vi skulle kunna jämföra med varandra så att vi kunde vara säkra på att vi uppfattat vad den intervjuade sagt på ett korrekt sätt. När intervjuerna var gjorda sammanställde vi materialet omgående för att inte gå miste om betydande information och för att kunna anteckna alla tankar som uppkommit vid intervjutillfället. Svenning (2003, s 74) påpekar att det först är när alla data är insamlade som det i regel är meningsfullt att på allvar söka efter mönster. Vidare skriver han att i en kvalitativ undersökning påbörjas analysen ofta direkt efter första intervjun, då analysen inte är en slutpunkt. När vi genomfört varje intervju och sammanställt materialet har analysprocessen börjat och vi har kunnat fundera över nästa respondents förväntade svar.

2.2 Metodansats

Intervjuerna gav oss djupare insikt om aktörer i samhället och deras syn på lagändringens hot och möjligheter. Denscombe (2000, s 205) förklarar att en kvalitativ studie har tendens att associeras med småskalig undersökning, vilket vår undersökning är. Svenning (2003, s 74) beskriver kvalitativ undersökning som mindre abstrakt och nära rådata som stödjer sig på ord mer än matematik. Vår kvalitativa studie beskriver och det främsta målet med uppsatsen är inte att generalisera. Svenning (2003, s 74) menar att den övergripande tanken med kvalitativ undersökning är att exemplifiera som i sin tur kan leda till mer eller mindre långtgående slutsatser. Ejvegård (2003, s 33) pekar på att slutsatsen från en fallstudie kan ses som indicie och får kanske värde först när annan litteratur pekar åt samma håll. Utifrån ett litet material kan man som Svenning (2003, s 159) belyser, tränga djupt in i en problematik. Syftet med uppsatsen är inte heller att generalisera de intervjuades perspektiv utan att belysa olika åsikter.

Aktörsynsättet beskriver vår undersökning, bekräftar Holme & Solvang (1997), eftersom vi är ute efter respondenternas subjektiva förväntningar och åsikter om lagändringen och dess konsekvenser.

Vi började arbetet med att finna en referensram till vårt problem från verkligheten. Efter arbetet med referensramen genomfördes våra intervjuer för att se hur teorin praktiseras i verkligheten. Till sist analyserades referensramen med materialet från intervjuerna. Denna metodansats kan benämnas abduktion.

2.3 Metodproblem

Genom att granska frågorna så att de stämmer överens med syftet har vi ökat validiteten. Vi är medvetna om att vår forskningsstrategi med val av personlig intervju kan medföra vissa reliabilitetssvårigheter. Svårigheterna ligger främst i att tala med rätt person. Dessutom förändras människors åsikter med tiden och även om samma personer ingår i en likadan undersökning vid ett senare tillfälle kan svaren förändras på grund av nya erfarenheter. I vår undersökning är detta aktuellt eftersom lagändringen är ny och respondenternas svar kan tänkas förändras med tiden allt eftersom lagändringen implementeras. Vi har valt att endast

styra frågorna om respondenten hamnat utanför vårt problemområde. Ett problem med kvalitativ undersökning skriver Svenning (2003, s 162) är att kvalitativa data är produkten av en tolkningsprocess där vi som forskare färgar resultaten efter vår egen identitet och våra värderingar. För att tala med rätt respondenter har vi bland annat valt dem efter de rekommendationer vi fått från banken. Dessa val har de andra respondenterna bekräftat. Ett annat problem med en kvalitativ studie kan vara att få enheter inte ger ett generaliserbart svar som är tillförlitligt. Vårt mål har inte varit att generalisera, men trots detta har vi enligt Denscombes (2000, s 250) råd försökt förklara så utförligt som möjligt hur vår forskning gått till väga.

Vi har motverkat urvalsfel genom att bekräfta våra val av respondenter med att låta andra respondenter ge förslag på personer att intervjua. Svenning (2003, s 164) skriver att detta höjer uppsatsens validitet. Det finns en risk enligt Svenning (2003, s 163) som består i att den egna analysen bortfaller helt och det fåtal personer man intervjuat får stå för den enda och sanna skildringen av verkligheten. Då lämnas analysen över till läsaren. För att undvika denna fälla har vi gjort vårt yttersta för att jämföra alla perspektiv. Mäteffekter som Svenning (2003, s 164) beskriver som att tvinga fram svar från respondenten har vi undvikt genom att ge respondenten tid och fritt spelrum att själv besvara frågor och styra intervjun något.

Intervjuareffekter är för oss svåra att bedöma. Inpass och minspel från vår sida, som Svenning (2003, s 164) poängterar, har vi försökt minimera genom att ha ett intresserat förhållningssätt under intervjun.

Respondenterna valde att vara anonyma. Anonymiteten som ger respondenten trygghet borgar för bättre access och bättre information från respondenten. Enligt Ejvegård (2003, s 51) finns det fördelar med att behandla materialet konfidentiellt, exempelvis att respondenten vågar öppna sig och säga det han vet.

För att höja reliabiliteten har vi sammanställt anteckningarna från intervjun direkt efter varje intervjutillfälle. Ejvegård (2003, s 50) bekräftar fördelarna med att snabbt sammanställa anteckningarna, då motverkas effekten att minnet bleknar för varje timme. Eftersom vi har bett respondenterna definiera vissa centrala begrepp för att höra deras syn har ett reliabilitetsproblem uppstått. Som en konsekvens av våra löst hållna intervjuer har vi inte haft klara definitioner eller precisa mått.

Denscombe (2000, s 205) förklarar att ju fler enheter som undersöks desto större sannolikhet att resultatet går att generalisera. Därmed blir resultatet mer tillförlitligt. Som tidigare nämnt är vårt syfte inte att generalisera perspektiven i uppsatsen. Eftersom respondenterna är verksamma inom Luleå kommun skulle en generalisering kunna vara möjlig inom kommunens gränser. Eventuellt skulle generaliseringen kunna gälla för hela Norrbottens län eftersom företagens villkor är jämställda inom länet på grund av den enhetliga strukturen, exempelvis avstånd, klimat och befolkning trots att en generalisering inte är huvudmålet med rapporten.

3 REFERENSRAM

Referensramen för rapporten behandlas i detta kapitel. Referensramen har upplyst oss om teorier som ligger tillgrund för detta ämne. När rapporten triangulerar flera perspektiv och ställer dessa mot varandra, berörs några olika teoriområden. Kapitlet inleds med en schematisk bild som förklarar och exemplifierar förmånsrättslagen och åtföljs av den litteraturområde vi behandlat för respektive aktör. Först presenteras ett avsnitt om konkurser.

Företag, bank, konkursförvaltare och kronofogde är alla instanser som berörs av en konkurs på olika sätt. Förarbeten till lagen behandlas sedan och följs av ett avsnitt med risk. Risk definieras och upplevs på olika sätt av företag och bank. Kapitalanskaffning och finansiering behandlas sedan, sett ur företagets och bankens syn och kompletteras med ett avsnitt om säkerhet som används av banker som ett sätt att minimera risk. Sambanden mellan aktörerna förtydligas i kapitel 5 analys. Detta illustreras i figuren nedan.

Enligt tidigare lag (1984:649) om företagshypotek kan en näringsidkare genom inskrivning i ett särskilt register beviljas företagsinteckning i sin näringsverksamhet. Som bevis utfärdas ett företagshypoteksbrev, vilket sedan kan överlämnas till en borgenär som säkerhet för en fordran och därmed får borgenären förmånsrätt till betalningen ur den egendom som utgör underlag för företagshypoteket. Detta gäller både vid konkurs och utmätning och har företräde framför allmänna förmånsrätter. Lagen om företagshypotek har ersatts med lagen om företagsinteckning (2003:528) med allmän förmånsrätt och gäller vid konkurs.

I lagändringarna till förmånsrättslagen har 5§ upphävts och ersatts med 11§ för företagsinteckning. Skillnader i gamla och nya lagen förtydligas i bilaga 3. Nedan följer en schematisk bild som förtydligar detta. I detta exempel sägs konkursboet ha en miljon kronor att fördela ut till fordringsägarna. I och med lagändringen får banken endast 55% för företagsinteckningen, det vill säga 550 000 kronor. Resterande 450 000 kronor fördelas till allmän förmånsrätt. 12§ definierar löneförmånsrätt. I detta exempel fördelas 100 000 kronor ut till de anställda, vilket kvarlämnar 350 000 kronor till resterande fordringsägare. 13§

behandlar pensioner till anställda födda 1907 eller tidigare. Exemplets företag har anställda födda senare än 1907, varvid hela summan 350 000 kronor går vidare. 14 och 15§§ anger ordning i förmånsrätt och till sist kommer 18§ som behandlar fordringsägare utan förmånsrätt.

Dessa fordringsägare får dela på 350 000 kronor.

Advokat

Företag

Länsstyrelsen

Kronofogde Bank

- Konkurs

- Konkurs -

i l k ff i - Risk

- Konkurs - Finansiering - Risk - Säkerhet

3.1 Konkurs

Eftersom lagändringen får konsekvenser vid ett företagskonkurs presenterar avsnitt 3.1

konkurslitteratur. Konkurs är inte enda lösningen enligt Österholm (2002) i tidskriften Balans, och ser andra utvägar vid obestånd där lagstiftningen erbjuder två alternativ, nämligen

konkurs och ackord. Om företaget bedöms ha en långsiktig överlevnadsförmåga bör ackorderingsalternativet övervägas innan företagets försätts i konkurs. Österholm (2002) berättar att företagsrekonstruktion är ett förfarande som inleds genom beslut av tingsrätten.

Welamson & Mellqvist (2003, s 28) skriver om konkurs i sin doktrin nedan. En konkurs kan inte komma till stånd om inte någon behörig ansöker om det. Behörig är företagaren och finansiären, det vill säga någon som har en fordran mot företaget. Företagets egendom kan genom tvång, exekution, användas för att betala fordringsägaren. Det finns två exekutionsformer enligt Welamson & Mellqvist (2003, s 216). Dessa är general- och specialexekution. Generalexekution sker när företaget inte är solvent, skriver Welamson &

Mellqvist (2003, s 13). Alla fordringsägare bör beredas tillfälle att delta i exekutionen och all egendom kan bli föremål för exekution och måste tas i anspråk (ibid). Welamson & Mellqvist (2003, s 13) benämner denna exekutionsform som konkurs. Specialexekution gestaltas av utsökningsförfarande genom utmätning av kronofogde beträffande penningfordringar (ibid).

När företaget är solvent, det vill säga kan antas ha möjlighet att betala sina skulder, kan det

11§

18§

15§

14§

13§

12§

Förmånsrättslag

Summa att fördela

55% 45%

1 000’

550’ 450’

350’

350’

350’

350’

exekutiva förfarandet utformas förhållandevis enkelt. Som en konsekvens av att företagshypoteket är omgjort till företagsinteckning med allmän förmånsrätt kommer specialexekution att öka eftersom denna exekutionsform har särskild förmånsrätt. En naturlig följd av detta är en kapplöpning till utmätning, vilket är ett hot mot företag och verkar konkursdrivande. Därmed ser vi en ökad risk för företagen.

Welamson & Mellqvist (2003, s 15) pekar på att konkursinstitutet regleras genom konkurslagen (1987:672) men att det finns andra lagar som har betydelse för konkursinstitutets funktion. Welamson & Mellqvist tar upp förmånsrättslagen (1970:979) och lagen om företagsrekonstruktion (1996:764) som några av lagarna där bestämmelser om konkurs återfinns. Förmånsrättslagen (1970:979) och lagen om företagshypotek har ersatts av ny lag om företagsinteckning (2003:528) och lag om ändring i förmånsrättslagen (2003:535).

Welamson & Mellqvist (2003, s 161) skriver att förmånsrättslagen skiljer mellan särskild och allmän förmånsrätt. Särskild förmånsrätt gäller vid konkurs och utmätning samt avser viss egendom. Den allmänna förmånsrätten gäller bara vid konkurs och avser all egendom som ingår i företagets konkursbo, jämfört med tidigare då den allmänna förmånsrätten inte omfattade exempelvis banktillgodohavanden.(ibid) Tegin (1997, s 42) skriver att återvinning vid konkurs enkelt beskrivet innebär att rättshandling, som en konkursföretag företagit tre månader före konkursen, blir ogiltigt gentemot konkursboet. Anledningen till detta är att förhindra att företaget strax före konkursen gör sig av med tillgångar på ett obehörigt sätt gentemot fordringsägarna (ibid).

Johnson & Gelb (1999) skriver att för att företag ska uppnå mål som företagen har gemensamt upprättas kontaktnätverk mellan intressenter. Utan detta kontaktnätverk skulle inte dessa mål gå att uppfylla för företagen själva (ibid). Vidare skriver Johnson & Gelb (1999) nedan att om ett av dessa företag ansöker om konkurs förändras villkoren drastiskt för de övriga företagen i kontaktnätverket. Syftet med lagen är att revisor och bank ska ingå i kontaktnätverket för att minska risken för företag. På så sätt ökar möjligheterna för företag med finansiella problem att överleva. Villkoren förändras på två sätt. Först och främst kommer inblandade företag försöka säkra upp egna fordringar och engagemang med konkursföretaget eftersom en konkurs är följden av ekonomisk kris. Företagen försöker i möjligaste mån skydda sig från förluster. Andra villkoret som förändras för företagen i konkursföretagets närhet är att de kan tvingas acceptera vissa oförmånliga villkor som alternativ till en förlust.

3.1.1 Konkurs ur företagets perspektiv

Nutek (1993) skriver i sin rapport att två effekter vid konkurs är att företaget genom konkursbeslut förlorar rådigheten över sin egendom och att skulderna kvarstår efter konkursen, i den mån de inte blivit betalda. Enligt Welamson & Mellqvist (2003, s 26) är det inga större problem när företaget ansöker om konkurs eftersom man normalt kan räkna med att företagets konkursansökan har grunder. För att undvika att det blir svårt och tidskrävande att försätta ett insolvent företag i konkurs eller att solventa företag försätts i konkurs på bristfälligt material har man reglerat detta genom vissa presumtionsregler i konkurslagen (ibid). Ralston & Wright (2003) menar att företag använder sig av konkurs istället för att lösa sina kreditproblem. Ett av syftena med lagen är att minska konkurserna och då främst genom att finansiärerna stöttar företaget i ett tidigare skede. Företaget kan lösa sina kreditproblem i stället för en konkurs. Det huvudsakliga argumentet enligt SOU 1999:1 för förändringen av lagen är att bankerna i större utsträckning kommer att bevaka företag med betalningssvårigheter och därmed få en bättre kredituppföljning. SOU vill tvinga finansiären att ta större ansvar och på så sätt minska risken för banken och företaget.

3.1.2 Konkurs ur bankens perspektiv

Marchesini, Grady & Bryan (2004) skriver att finansiärer är fullt medvetna om att risk för konkurs existerar vid företagsutlåning. Marchesini et al (2004) definierar konkurs som en följd av ett företags höga tillväxt på tillgångar och sysselsatt kapital, men i kombination med en låg vinstmarginal. Welamson & Mellqvist (2003, s 30) skriver att i princip ger varje fordran behörighet för finansiären att söka företag i konkurs. Nuteks rapport (1993) beskriver att om en fordringsägare ansöker om konkurs skall han kunna visa att företaget är på obestånd. Welamson & Mellqvist (2003, s 62) skriver att vid konkurs skiljer man mellan olika grupper av fordringsägare, om fordringen riktar sig mot konkursföretaget eller mot konkursboet som sådant och berättigar till betalning innan utdelning till första fordringskategori får äga rum. Welamson & Mellqvist (2003, s 162) uppmärksammar att på grund av lagändringen omfattas all egendom som tillhör företaget av inteckningsunderlaget jämfört med tidigare då till exempel banktillgodohavande inte ingick i inteckningsunderlaget.

Detta innebär att banken inte har samma möjlighet att få sina fordringar betalda vid en konkurs som tidigare.

3.1.3 Konkurs ur konkursförvaltarens perspektiv

Nutek (1993) visar på att eftersom företaget ej har tillgång till sin egendom genom konkursbeslutet, träder i hans ställe konkursboet in och konkursförvaltare utses. Welamson &

Mellqvist (2003, s 151) säger att det är vanligt att konkursförvaltaren under en kort tid driver konkursföretagets verksamhet. Förvaltaren ska i första hand få företagets ekonomiska förhållanden utredda och sanerade (ibid). En konkursförvaltare kunde tidigare driva verksamheten vidare utan lönekostnad under uppsägningstiden. Förfarandet kan ge en bra utdelning till banken men bekostas av staten genom lönegarantin, där ett av syftena med ändringarna i förmånsrättslagen är att minska förekomsten av denna rekonstruktionslösning.

Genom att minska lönegarantin till en månad blir det inte lika fördelaktigt att driva konkursboet vidare, som tidigare gjordes på statens bekostnad. Vi ser att högre kostnader för konkursboet leder till ökad risk för konkursföretaget eftersom chanserna minskar för en rekonstruktionslösning. Risken för fordringsägare ökar även eftersom chanserna till betalning minskar. Staten upplever möjligheter genom minskade kostnader vid konkursförfarandet och konkurrerande företag får möjligheter genom gynnsammare konkurrensförhållanden.

Welamson & Mellqvist (2003, s 65) skriver att det ställs kvalifikationskrav på konkursförvaltare såsom att de ska ha den särskilda instinkten och erfarenheten som krävs för uppdraget. Gunnarsson (2002) skriver att konkurslagen innehåller bestämmelser som ger konkursförvaltaren möjlighet att anlita sakkunnigt biträde för viss förvaltning, vilket i praktiken innebär att konkursförvaltare ofta samarbetar med revisorer då konkursföretaget är ett aktiebolag.

Nutek (1993) pekar på att en konkursförvaltare ska sälja egendomen samt upprätta en bouppteckning, som företaget ska underteckna i tingsrätten under ed. Welamson & Mellqvist (2003, s 65) skriver att konkursförvaltaren genomför realisation som syftar till att förvandla boets tillgångar till likvida medel genom försäljning och indrivning av fordringar.

Konkursförvaltaren har ansvar att betala konkurskostnader för boet och enligt konkurslagen (1987:672) ska i första hand konkurskostnaderna betalas från konkursboet medan massaskulder som boet dragit på sig betalas i andra hand. Efter ovanstående kostnader är betalda är det de utdelningsberättigade fordringsägare som ska få betalt, det är här som förmånsrättslagen ordning har betydelse. Österholm (2003) beskriver nedan den gamla förmånsrätten där utdelning sker enligt turordning och där konkursegendom delas in i olika egendomsslag. Företagsinteckning omfattar lager, inventarier och kundfordringar medan

allmän egendom består av kassa, postgiro- och bankmedel samt värdepapper. Tidigare har banken och hyresvärdar fått utdelning från företagsinteckningen medan utdelning för skatteskulder och löner skett från den allmänna egendomen. Det viktigaste syftet med förmånsrätterna som Tegin (1997, s 43) skriver i doktrin är att sortera konkurrerande betalningsanspråk. Det har införts en ny regel som säger att konkursboet måste betala löner ur tillgångarna i boet för arbete utfört från och med en månad efter konkursslutet. Anledningen till detta är att det tidigare lett till osunda konkurrensförhållande till följd av att konkursboet inte behövde betala några lönekostnader under lönegarantin enligt Österholm (2003). Som vi tidigare skrivit har det kommit en ny förmånsrättsordning och vidare kommer ni få en inblick i propositionen som föranletts av lagändringen. Tegin (1997, s 47) berättar att i samband med konkurs skall konkursförvaltaren uttala sig om när insolvens inträffat i tiden i förvaltningsberättelsen. Tidpunkten är viktig på grund av att den har betydelse för frågan om återvinning av egendom till konkursboet (ibid). Gunnarsson (2002) tycker att konkursförvaltaren i förvaltningsberättelsen ska lämna uppgift om vilket bokföringssystem konkursgäldenären har tillämpat och hur bokföringsskyldigheten har fullgjorts. Granskningen av bokföringen, dess kvalitet, är en viktig del av konkursutredningen (ibid). Nutek (1993) anser att konkursinstitutet har olika syften, men det grundläggande är att undvika kapplöpning mellan fordringsägare. En negativ effekt som Österholm (2003) ser av att konkursförvaltaren inte kommer ha samma möjligheter att driva verksamheten är att det kommer att medföra en sämre utdelning till fordringsägarna.

3.2 Förväntningar på nya förmånsrättslagen

Propositionen (2002/03:49) behandlar regeringens uppfattning att företagshypoteket i dess dåvarande utformning kan ha en negativ roll vid kreditgivning. En annan följd av företagshypotek är att kreditriskerna fördelas ojämnt mellan finansiärerna på grund av den dåvarande turordningen, vilket har föranlett propositionen för den nya förmånsrättslagen (ibid).

Genom konkurs kan verksamheter som saknar bärkraft avvecklas och lagutskottet har i sitt betänkande (2002/03:LU17) varit inriktat på att skapa former och förutsättningar för att livskraftiga företag som hamnat i ekonomiskt trångmål skall kunna rekonstrueras och att onödiga konkurser ska undvikas. Lagutskottet delar regeringens bedömning om att den föreslagna reformen har positiva effekter bland annat genom en ökad intressegemenskap mellan fordringsägarna, mer likställda konkurrensförhållanden och bättre förutsättningar för att nå rekonstruktionslösningar. Som en följd av ökat samarbete mellan intressenter har företaget en möjlighet att nå en rekonstruktionslösning. Därmed minskar risken för företaget.

Andra fördelar är att kredituppföljning inriktas på ett företags lönsamhetsutsikter, och att oprioriterade fordringar kan få bättre utdelning i konkurs. (ibid) I propositionen (2002/03:49) skriver regeringen vidare att en mindre god säkerhet för kreditgivaren skulle ge skäl att fokusera mer på kredittagarens möjlighet att återbetala, samt ingripa tidigare och vara mer aktiv med att hjälpa företag med ekonomiska problem, vilket skulle kunna underlätta företagsrekonstruktioner. Vi ser att banken kan bli mer aktiv för att få tillbaka krediter utan säkerhet för att minska bankens risk. Bankens återtagande medför ett hot för företagen, vilket ökar risken för konkurs.

Enligt Lagutskottets betänkande (2002/03:LU17) framhåller regeringen att reformens positiva effekter till stor del kommer att beröra mindre företag till följd av ett ökande antal rekonstruktioner, då det i stor utsträckning är mindre företag som kan ha betalningssvårigheter men bedöms kunna bli lönsamma på sikt. Regeringen ser en möjlighet för företag att undvika

konkurser när rekonstruktionslösningar i stället kan nås. Enligt regeringens bedömning kommer även den högre utdelningen till oprioriterade fordringsägare att komma mindre företag till del, eftersom ingen skillnad görs på oprioriterade fordringsägare. Exempelvis får leverantörer en starkare ställning och minskad risk. De prioriterade fordringsägarna får däremot en ökad risk genom det försämrade företagshypoteket. Regeringen anser att tillgången av krediter för små och medelstora nystartade företag inte kommer att påverkas då det enligt utredningen är främst äldre företag i en expansionsfas som använder sig av företagshypotek. (ibid) Vidare skriver Lagutskottet i sitt betänkande (2002/03:LU17) att regeringen menar att den ökade konkurrens i samhället och mer utvecklade specialiserade rutiner hos banker och andra kreditgivare medfört en förbättrad kreditmarknad och bättre beslutsunderlag vid kreditgivning, vilket enligt regeringen medför mindre behov av säkerhet.

Enligt regeringen är detta en möjlighet för banken och det förbättrade beslutsunderlaget minskar risken och behovet av säkerheter. Om bankens behov av säkerheter minskar, ökar detta möjligheterna för företag. Att företagens återbetalningsförmåga ges större vikt vid kreditgivning anser regeringen vara till gagn för reformens syfte att stimulera lönsamma företag. Regeringen gör också den bedömningen att det mesta talar emot en utveckling där kreditgivarna kompenserar sig för de försämrade företagshypoteket med alternativa säkerheter. (ibid)

3.3 Kapitalanskaffning och finansiering

3.3.1 Kapitalanskaffning ur företagets perspektiv

Vid kapitalanskaffning i företaget finns många viktiga kriterier att begrunda. Ooi (2000) behandlar kriterier och skriver att rätt mix av skulder och värde ska avgöras samt flertalet kontraktuella aspekter vid finansiering ska tas hänsyn till, exempelvis restriktiva bestämmelser, förfallotidpunkter och provisioner. Kontraktets villkor har betydelse för företag vid kapitalanskaffning och kan medföra både hot och möjligheter. Hot kan bestå av hög ränta eller ökade säkerhetskrav som följd av försämrad företagsinteckning. Ooi (2000) anger att företagets val av finansiering influeras av kostnader för kontroll och information, sannolikhet och kostnader för ineffektiv likvidation och låntagarens incitament att agera på ett sätt som är skadligt för långivaren. Det viktiga vid kapitalanskaffning, enligt Stone (2002) är att se företagets långsiktiga plan, bestämma företagets tillväxtplan och direkt applicera detta i företagets cykel.

Ooi (2000) nämner tre sätt att anskaffa kapital; genom statliga bidrag, privat finansiering eller banklån. Stone (2002) adderar riskkapital, börsnotering och försäljning av företaget till listan med alternativ. Enligt Stone (2002) innebär riskkapital att företaget i utbyte mot kapital erbjuder kontroll i form av några procents ägarskap och eventuellt någon plats i styrelsen.

Denna form av finansiering är dock i praktiken bara möjlig för företag som anses vara en attraktiv investering. Många företag väljer att bli uppköpta, skriver Stone (2002), vid behov av kapital. Sedan år 2000 har antalet uppköp ökat till nästan det dubbla (ibid).

I detta stycke beskriver Tegin (1997, s 64-81 samt 232-233) i sin doktrin olika finansieringsformer. Factoring som innebär att ett factoringbolag beviljar utställaren av en faktura kredit mot säkerhet i fakturautställarens fordran. Fakturan pantsätts och överlåts till finansbolaget. Vid lagerfinansiering sker finansieringen mot säkerhet av varor som befinner sig hos tredje man där kredittagaren pantförskriver lagret som säkerhet för krediten. Leasing är en tredje form av finansiering som sammanfattas som uthyrning och innebär upplåtelse av lös egendom till nyttjande. Företagshypotek beskrivs som ytterligare en form av finansiering där kreditgivaren erhåller kreditsäkerhet i en näringsidkares lösa egendom genom att inskriva

ett visst belopp i företagsinteckningsregistret. Beviset på företagsinteckningen kallas företagshypoteksbrev eller hypoteksbrev, där företagshypotek är termen för den säkerhetsrätt som ett pantsatt hypoteksbrev ger. I och med lagändringen kallas detta nu företagsinteckning.

En fördel som Tegin poängterar med företagsinteckning är att egendom som annars inte lätt kan nyttjas som säkerhet här går att använda. Nackdelar är å andra sidan värderingsproblematiken eftersom en flytande säkerhetsmassa gäller vid företagshypotek och att säkerhetsmassan snabbt kan urholkas. Speciellt svår blir värderingen hos säsongsföretag där säkerhetsmassan varierar mycket med tiden, i företag som sålt ut inventarier eller samtidigt använder sig av factoring, leasing m.m. eller om någon tillgång är kraftigt övervärderad.

Enligt Moody (2002) kan företag med behov av kapitalanskaffning välja att börsnotera företaget. I artikeln belyser Moody att detta är ett sätt att anskaffa kapital, och beslutet är på många sätt avgörande för företaget. Börsnoteringen innebär större tillgång till kapital, både vid noteringen och i framtiden, samt en möjlighet att använda egna aktier som betalningsmedel istället för kontanter (ibid). Moody (2002) varnar dock för risken att börsnoteringen inte driver in några pengar alls samt att beslutet medför stora kostnader i form av advokater, revisorer och börsmäklare som hjälper till vid genomförandet. Dessutom krävs stora tidsresurser för att börsnotera ett företag samt att verksamheten fortfarande måste drivas som tidigare trots denna ansträngning av tid och ekonomi.

Ooi (2000) anger att banklån är unika som finansieringsform eftersom undersökningar visat att företag som på grund av sina banklån har en nära relation med banken, erfar en lägre kapitalkostnad och större tillgång på finansiering jämfört med företag utan liknande kontakter.

Med anledning av detta kan förväntas att banklån även fortsättningsvis kommer att ha en betydande roll gällande företagsfinansiering/företagsutlåning. Holloway (2004) skriver att för små och medelstora företag har banklån vanligtvis de mest förmånliga villkoren jämfört med andra finansieringsformer.

3.3.2 Finansiering ur bankens perspektiv

Marchesini et al (2004) behandlar en metod som banker kan använda för att förutspå kreditförluster. Metoden bygger på analys av företagets nyckeltal. En annan metod är att helt fokusera på företagets kassaflöde. Kassaflödesanalysens logik säger att om inte företaget har tillräckliga medel att betala sina skulder står de mycket nära konkurs. Största skillnaden mellan dessa två metoder är enligt Marchesini et al (2004) att kassaflödet är mycket svårt att manipulera till skillnad från nyckeltal. I och med införandet av den nya förmånsrätten skriver Österholm (2003) att uppdelningen mellan företagshypoteksegendom och allmän egendom avskaffas. Störst förändringar blir det för staten och banken på grund av att statens förmånsrätt för skatter avskaffas helt och blir oprioriterad och bankens får sitt företagshypotek minskad genom att företagsinteckningen gäller i maximalt 55 % av egendomen. Författaren skriver vidare att banken trots detta kommer att ha större chans att få utdelning på den oprioriterade delen eftersom den kakan blir större. Österholm (2003) skriver att banker antagligen kommer att få se ett större användande av leasing, avbetalning och factoring vilket kan innebära en besvärlig likviditetspåfrestning vid en rekonstruktion. När leasing, avbetalning och factoring ökar leder det till att företagen har färre belånings bara tillgångar att använda som säkerhet. Vilket innebär ett hot mot banken eftersom banken oftast kräver säkerheter och därmed minskar sin utlåningsvolym. På lång sikt kan detta innebära att banken minskar sitt resultat. Om en finansiär får utmätning för sin fordran får han förmånsrätt i den utmätta egendomen, vilket kan leda till att staten och banken begär utmätning för att erhålla förmånsrätt i en stundande konkurs. En annan följd som författaren skriver om är att banken

förmodligen kommer att begära kompletterande säkerheter från företag såsom borgen och fakturabelåning. För företagen innebär kompletterande säkerheter ett ökat hot, medan banken kan se kompletterande säkerheter en möjlighet som utesluter minskade utlåningsvolymer.

3.4 Risk

En allmän definition av ordet risk enligt nationalencyklopedin är: möjlighet att något oönskat ska inträffa. Inom nationalekonomi avses det vara en risk när det ekonomiska utfallet för en aktör helt eller delvis beror på osäkra faktorer (ibid). Enligt Tegin (1997, s 15) kan risk generellt definieras som spridningen runt en central tendens.

Vid en förändring av lagen får banker en svagare ställning vilket ökar deras risk vid utlåning.

Banken motverkar den ökade risken genom att ställa högre krav på säkerheter. Ökade säkerheter medför ökad risk för företagen. Lagförändringen medför även att riskfördelningen ändras mellan aktörerna. Då kan man fråga sig vad risk egentligen innebär, hur risken identifieras, hur risken ser ut för företag som söker ett lån och vad risken innebär för bankens utlåning till företag.

Tchankova (2002) beskriver att risk är en naturlig del i företags omgivning. För att behålla hög konkurrenskraft behövs initiativkraft i företag, vilket kan ge olika utfall (ibid). Enligt Tegin (1997, s 15) finns risk om flera utfall är tänkbara, men det är svårt att uppskatta sannolikheten för att de ska inträffa. När beslutsfattaren kan bedöma sannolikheterna för de olika utfallen kallas det för beslut under risk (ibid).

Tegin (1997, s 15) påpekar i doktrin att sannolikheten kan förbättras genom informationsinsamling, det vill säga riskidentifiering och analys, vilket medför att kunskap om hur sannolikhetsfördelningen ser ut ökar (ibid). Exempelvis samlar banken information om en kunds betalningsförmåga för att minimera risken vid företagsutlåning. Tchankova (2002) behandlar nedan att riskidentifiering är en pågående process och inte engångs företeelse. Företags omgivning kräver ständig uppmärksamhet för att nya risker ska kunna identifieras för att förluster ska kunna undvikas. Riskidentifiering fastställer de möjliga riskerna för organisationen liksom förutsättningarna för att risken ska uppstå. Det innebär att företag studerar aktiviteter och platser där resurserna exponeras för risk. Om inte risken påverkar företagets resurser, existerar ingen risk som kan vara ett hot för företaget. Genom att ha tillgång till fullständig information om den interna och externa miljön till organisationen, kan potentiella risker identifieras, och inte bara de som är kända för ögonblicket. Dessvärre är det omöjligt tidsmässigt att identifiera alla hot.

Tchankova (2002) utreder nedan att riskidentifieringen bör påbörjas genom att ställa sig några grundläggande frågor. Hur kan organisationens resurser bli hotade av föreliggande risk, vilken risk kan hindra företaget från att nå dess mål och vilka fördelaktiga möjligheter kan bli verkliga i och med risken. Genom riskidentifiering identifieras orsak för risk, definieras den potentiella risken och identifieras resurserna som påverkas av den potentiella risken. Orsaken för risken är en beståndsdel i företagets omgivning som kan frambringa antingen positiva eller negativa utfall. Orsaken för risk grundas till exempel i den psykiska, sociala, politiska, ekonomiska och legala omgivningen. Exempelvis innebär lagändringen en förändring i företags och bankers legala omgivning. En risk kan uppstå när som helst och kan orsaka en förlust som ej har kunnat vara förutsägbar. Risken har ett negativt, icke lönsamt resultat.

Risken för banken är att företaget går i konkurs och banken inte får tillbaka det utlånade kapitalet och en risk för företag är att företaget inte får lån. Resurser i företaget som kan

utsättas för risk är objekt som möter möjliga förluster eller fördelar. Enligt Nationalencyklopedin är ett objekt ett föremål som berörs av viss verksamhet i bland annat affärsmässiga sammanhang och objektet kan exempelvis avse ett investeringsobjekt.

Tchankova (2002) berättar att en specifik risk som är relaterad till finansiella resurser är investeringsrisk. Investeringsrisken är relaterad till kapitalplacering i nya projekt genom att ha fordringar för ekonomisk avkastning från företaget. Resurser som blir påverkade av lagändringen är kapital, kapitalanskaffning för företag och finansiering för banken. (ibid) Tchankova (2002) och Mills (2001) beskriver att riskidentifiering är det första steget i riskhantering och syftet är att effektivisera riskhanteringen. Nästa steg är analys och sedan kontroll, Mills kallar det tredje steget för reaktion (ibid). Mills (2001) förklarar att riskanalys kvantifierar effekterna av riskerna som har identifierats. I vissa fall utsträcker sig analysen till att bedöma sannolikheten av riskens existens (ibid). Exempelvis använder sig bankerna av en utlåningsränta som ska täcka den förväntade kreditrisken. Mills (2001) förklarar att det finns olika sätt att reagera på risk, vissa kan användas i kombination. Reaktionerna gestaltar sig genom att man undviker risken, minskar risken, transfererar risken, eller absorberar risken.

Banker undviker att ge ut lån om risken anses vara för hög eller minskar risken genom att kräva mer säkerhet. (ibid)

Fairchild (2002) förklarar att riskhantering är än mer viktig i den finansiella sektorn än i andra delar av ekonomin. Beslut måste fattas under acceptabel grad av riskexponering för att skydda företaget mot överdriven riskexponering (ibid). Tegin (1997, s 16) menar att riskhantering innebär att uppväga de förtjänstmöjligheter som ingår i en affärsverksamhet mot de risker som verksamheten medför.

3.4.1 Risk ur företagets perspektiv

Nutek (1993) beskriver i följande två stycken att en rad faktorer påverkar företag i finansiell kris och företagets möjlighet till rekonstruktion. De faktorer som påverkar rekonstruktion av företag kan innebära en risk för företaget att inte uppnå rekonstruktion. Faktorerna är interna faktorer såsom affärsidé, bransch och externa faktorer såsom konkurslagen och lag om företagsinteckning/förmånsrättslagen.

Vid diskussioner som rör företag på obestånd, poängteras vikten av att rekonstruera företag med goda affärsidéer och överlevnadspotential. Lagändringen ska skapa förutsättningar för att livskraftiga företag som hamnat i ekonomiskt trångmål ska kunna rekonstrueras och att onödiga konkurser ska undvikas. Genom att bank och revisor i ett tidigare skede stöttar företaget kan onödiga konkurser undvikas. Det finns två parallella perspektiv som ligger till grund för rekonstruktion. Dels ett företagsperspektiv som överensstämmer med den näringspolitiska föreställningen om att ett företag med en god affärsidé och överlevnadspotential ska rekonstrueras, dels ett lagstiftningsperspektiv, med ett borgenärsintresse i centrum. Dessa två perspektiv ska leda till lyckade rekonstruktioner av företag på obestånd. Nutek förklarar vidare att i verkligheten rekonstrueras företag, om tillräckligt många vinstintressen tillgodoses hos de inblandade parterna. Det är svårt att avgöra om ett företag har överlevnadspotential eller ej eftersom när ett företag befinner sig på obestånd har företaget ekonomiska problem som inte endast är tillfälliga problem. Nutek konstaterar dock att det inte är överlevnadspotential som avgör om företag rekonstrueras via ackord eller ej, utan att det är fordringsägarnas intressen som framför allt leder till en ackordslösning.

3.4.2 Risk ur bankens perspektiv

Van & Hennie (2003) pekar på att i det senaste decenniet har snabba innovationer inom den finansiella marknaden och internationalisering av finansiellt flöde förändrat bankväsendet.

Enligt Nationalencyklopedin är en marknad en mötesplats för köpare och säljare och finansiell marknad avser kapitalmarknad. Enligt Thompson (2004) möts banker och samhället på många sätt, särskilt vid företagsfinansiering. Med samhället avses den omgivning, det vill säga miljö som banken verkar i (ibid). Dessutom innebär omgivningen en signifikant risk för banker, speciellt vid utlåning av krediter, men förhoppningsvis innebär det också förmånliga möjligheter för bankerna enligt Thompson (2004). Bankerna lånar ut kapital till företag.

Företagets syfte vid belåning är att finansiera aktiviteter vilka oundvikligt har en påverkan på samhällets levnadsstandard (ibid).

Enligt Nutek (1993) påverkas riskbenägenheten hos fordringsägare av de roller som de förväntas inneha, internt inom organisationen och externt av andra intressenter. Förväntningar som ställs på bankerna är att de ska låna ut inlånarnas pengar och bör därför göra lönsamma affärer där riskerna minimas. Samtidigt förväntas det att bankerna tar ett samhällsansvar, vilket ofta innebär ett risktagande i samband med utlåning till företag. (ibid)

Enligt betänkandet (SOU 1999:1) har bankerna större riskaversion jämfört med leverantörer eftersom bankernas kredit i regel ska vara långsiktig. En orsak till att banker har lägre riskbenägenhet än andra kreditgivare är att bankerna enligt bankrörelselagen är skyldiga att ta betryggande säkerhet. I betänkandet (SOU 1999:1) står att när risken bedöms för stor för banken, kan bankerna vägra att ge kredit om säkerhet saknas, eftersom bankernas kreditgivning är fullt frivillig och de har andra placeringsalternativ. Nutek (1993) skriver att enligt lagstiftningen ska bankernas kreditgivning grundas på objektiv bedömning av företaget och dess möjlighet att lyckas. Vid vissa nyföretagande är inte bankerna obenägna att ta risker, men vid företagsrekonstruktion är bankerna inte lika benägna att ta förluster (ibid).

I nedanstående stycke förklarar Van & Hennie (2003) att företag är utsatta för en mångfald av risk i styrningen av verksamheten. Företagens risk kan delas in i följande kategorier:

operationell, finansiell och bransch. Operationell risk handlar om företagens rutiner och interna system. En klassificering av finansiell risk är ren risk som inkluderar likviditet, kredit och betalningsförmåga, dessa faktorer kan innebära en förlust för företagen om de inte är efterföljansvärt styrda. Branschrisk är associerat med en företags bransch samt makroekonomi och politisk befattning, såsom lagar och regler, och den allmänna finansiella sektorns infrastruktur och betalningssystem.

Thompson (2004) förklarar i nedanstående stycke att banker tenderar att definiera omgivningsrisk som finansiell risk vilket kan öka eller minska risken för banken.

Kreditobjektsbedömning innebär i sin helhet att godkänna lån med en acceptabel riskavkastning på företagets vinst. Bankers låneprinciper blir därför koncentrerade på finansiell riskhantering och uppfattningar av omgivnings risk och därför definieras omgivningsrisk som finansiell risk. Långivare konfronteras med bland annat en typ av omgivningsrisk som klassificeras som direkt. Banker kan utsätta sig för direkt rättslig betalningsskyldighet för att röja upp efter insolventa låntagare. Kostnaderna till följd av ett företags konkurs kan bli betydande. Följaktligen har bankerna ett starkt kapitalintresse i att uppskatta omgivningsrisk när banken beslutar om de ska ge ut ett lån och hur de bäst minskar risken med lånet avslutar Thompson (2004).

Enligt Tegin (1997, s 28) måste en kreditgivare anpassa sin risknivå till den egna förmågan att klara av kreditförluster. Graden av hur hög kreditrisk som kan tas på en enskild kund måste relateras till kreditgivarens riskbärande kapital och risken bör spridas ut på fler kunder och på olika branscher (ibid.).

Enligt Tegin (1997, s 15) avses med kreditrisk att en kreditgivare eller affärsmotpart inte får ut betalning enligt överenskommelse eller råkar ut för en förlust på grund av att kredittagaren inte fullgör sin betalningsskyldighet. Risk inom kreditgivningen innebär att kreditgivaren inte vet risken för motpartens fallissemang, det vill säga sannolikheten att kredittagaren inte klarar av att betala tillbaka krediten och hamnar i obestånd, samt hur stort beloppet blir visd fallissemang (ibid).

Tegin (1997, s 17 och 200-201) skriver i nedanstående stycke att bedömningen av risk för fallissemang grundar sig i en företagsanalys, exempelvis en analys av affärsidé, ägares kompetens och kreditupplysningar. En bedömning av risken vid fallissemang innebär att bedöma hur säkerhetens värde utvecklas under kreditens löptid och vilket reellt värde säkerheten har efter en realisation av säkerheten. Problemet vid beräkning av risken vid fallissemang är att avgöra exponeringens storlek. Exponeringen består av aktuell kapitalskuld inklusive upplupna räntor minskad med eventuell ställd säkerhet. Det finns två metoder att mäta den framtida potentiella exponeringen. Den första metoden bygger på att långivaren löpande försöker beräkna den potentiella exponeringen med viss sannolikhet för förlust. Den andra metoden bygger på att kreditgivaren lägger till en viss procentuell andel av kontraktets nominella belopp till marknadsvärdet. Värdebedömningen som kreditgivaren gör ska jämföras med kredittagarens åtagande under kredittiden, exempelvis om krediten är på 100 och pantens värde på 75 så är risken vid fallissemang 25 %, och risken vid fallissemang kan variera under en kredits löptid. Genom att multiplicera risk för fallissemang med risk vid fallissemang får kreditgivare fram den marginal som en kreditgivare måste ha för att täcka den förväntade kreditrisken och denna marginal kallas risktäckningskrav. Vid krediter utan säkerheter är risken vid fallissemang större än för fallissemang, men de kan ändå innebära samma risktäckningskrav som bankerna måste täcka in i sin utlåningsränta. Om risken för fallissemang är mycket låg kan bankerna acceptera en större risk vid fallissemang, det vill säga att kraven på kreditsäkerhet kan sättas lägre och vice versa. I praktiken är det svårt att uppskatta sannolikheten för ovanstående risker. Grundprincipen är dock att priset, det vill säga räntan för en kredit måste täcka den förväntade kreditrisken, risktäckningskravet, som måste täckas in i utlåningsräntan.

Enligt Tegin (1997, s 15-16) är inte den viktigaste frågan på vilken nivå kreditförlusterna normalt brukar ligga utan hur mycket förlusterna under enskilda år kan avvika från snittet och med vilken sannolikhet. Det är de stora förlusterna i en kreditportfölj som är det stora problemet vid all kreditgivning, men sannolikheten är inte speciellt hög för stora förluster. Det vanliga är att förlusterna är lägre än de förväntade, genomsnittliga, förlusterna. (ibid)

3.5 Säkerhet- ett sätt att minska risk för finansiären

Ralston & Wright (2003) poängterar att om meningen med all bankutlåning är att tillhandahålla problemfria förskott till kunder, förefaller det mycket viktigt att säkerställa återbetalningen av lånet. Detta kan ske genom att kräva säkerhet eller hög ränta av låntagaren (ibid). Cowling & Westhead (1996) beskriver säkerhetens roll som trygghet för banken samt som en försäkran om att låntagaren gör de ansträngningar som krävs för att betala tillbaka lånet. Ralston & Wright (2003) påpekar vikten av att attrahera och behålla förmånliga kunder

samt öka intäkter från dessa kunder, vilket är prioriterat hos alla företag på dagens internationaliserade marknad. I bankvärlden innebär detta lönsam riskhantering.

Fletcher (1995) anger att banker lånar ut medel mot säkerhet för att minimera risk.

Nationalencyklopedins definition av säkerhet i banksammanhang är antingen reala tillgångar eller penningförpliktelse som tryggar återbetalningen av lån. Tegin (1997, s 33) skriver i doktrin att säkerheten ger panthavaren rätt att under vissa förutsättningar realisera egendomen för att täcka sin fordran. För att pantsättaren ska kunna nyttja sin egendom trots pantsättningen sker ett inskrivningsförfarande för att ett sakrättsligt skydd ska uppstå såsom förfarandet vid företagsinteckning (ibid). Tegin (1997, s 33) nämner personsäkerhet som en typ av kreditsäkerhet. Personsäkerhet avser borgen och olika former av garantier. Tegin (1997, s 277) förklarar att borgen innebär att en person förbinder sig att prestera till borgenären i stället för en tredje person, exempelvis ett företag, om denne inte fullgör sina förpliktelser mot borgenären enligt huvudförbindelse mellan gäldenären och borgenären.

Borgen innebär alltså ett åtagande av en person att ansvara för, garantera, att en annan person, eller företag, ska fullgöra en förpliktelse (ibid).

Fletcher (1995) behandlar konsekvenser som kan uppstå om säkerheter inte kan erbjudas, till exempel att låneansökan avslås. Ett alternativ till användandet av säkerheter är att lita mer på företagarens kvaliteter och erfarenheter som företagsledare som trygghet för återbetalningen.

Detta alternativ till säkerheter kräver dock goda analyser samt erfarenhet av handläggaren.

Fletcher (1995) klargör en viktig skillnad mellan dessa synsätten med och utan säkerhet, nämligen graden av kontroll som banken besitter över situationen. Hög grad av kontroll uppnås med säkerhet, medan avsaknad av säkerhet ger låg grad av kontroll. Vi ser att hög grad av kontroll i regel minskar osäkerheten. Tegin (1997, s 15) skriver att beslut under osäkerhet föreligger om det inte är möjligt att uppskatta sannolikheten för att något ska inträffa, vilket innebär ett beslut under risk. Samtidigt som säkerheter minskar risken för banken ökar risken för företagen.

4 EMPIRI

I kapitlet presenteras de genomförda intervjuerna med konkursförvaltare, bank, länsstyrelse, kronofogdemyndighet och företagarna. Varje aktör redogörs för aktörens åsikter om lagändringen och dess konsekvenser.

4.1 Företagarna

Företagarna är en oberoende näringslivsorganisation som finns i hela landet och bearbetar näringspolitiska frågor för företagen. Organisationen upplever att företagen är medvetna om lagändringen och de minsta företagen är förtvivlade över förändringen.

Företagarnas arbetsuppgifter har inte förändrats nämnvärt efter lagändringen. Organisationen anser att politiska beslut ska fattas nära människorna som berörs av beslutet. Företagarna ser lagändringen som grunden till en EU- anpassning där beslutet om lagändringen inte är fattat nära berörda instanser.

Företagarna ser att företagets affärsidé är det uttalande som företaget ska sälja sina produkter på. Affärsidén är det viktigaste styrinstrumentet företaget har, men affärsidén måste vara levande och inte bara ett dokument för dokumentets skull. Risker som företag identifierar är brist på efterfrågan, brist på arbetskraft och brist på kapital. Detta uppmärksammar företagen genom minskad efterfrågan, svårigheter i att anställa kompetent personal samt svårigheter i att anskaffa kapital som en följd av den förändrade företagsinteckningen. Risken som kan uppstå vid kapitalanskaffning minimeras genom försiktighet från företaget. Försiktigheten kan dock ibland medföra rädsla för expansion.

En risk i samhället som företagarna ser är den låga bankkonkurrensen som finns i Sverige, vilket medför sämre villkor för företag och därmed är ett hot vid kapitalanskaffning. När lagändringen började bli verklighet 2002 började bankerna direkt bearbeta sin kreditstock.

Befintliga krediter sägs upp av banker, får förkortad återbetalningstid eller måste kompletteras med mer säkerhet, vilket innebär en finansiell risk för företagen. Enligt företagarna har detta lett till onödiga konkurser. Onödiga i meningen att företagen inte hade gått i konkurs om åtgärden inte genomförts. Ofta kompletteras den försämrade säkerheten med exempelvis personlig borgen. Detta gör det tungt och svårt för företagarna som då riskerar betydligt mer än det satsade aktiekapitalet, nämligen sitt hem och eventuellt familj. Detta kan skrämma människor att starta egna företag. Företagarna ser att den minskade lönegarantin medför att konkursförvaltaren får det betydligt svårare att fortsätta driva ett företag efter konkurs, vilket medför en ökad risk för fordringsägarna för en sämre utdelning. Syftet med den minskade lönegarantin är att minska statens kostnader och förbättra konkurrens förhållanden mellan företag och konkursbo. Företagarna påpekar att lagändringen medför en satsning endast på helt friska företag och tycker att detta är olyckligt. I Norrbotten har företagen försvårade villkor på grund av klimat och långa avstånd, vilket medför att dessa företag har det betydligt svårare att uppnå huvudsyftet för varje företag; att tjäna pengar. Om inte företaget tjänar pengar kan inga investeringar göras, vilket innebär att företaget inte kan växa och heller inte anställa fler, som i sin tur medför minskade skatteintäkter för staten och ett mindskat välstånd i landet. Kostnad för krediten, pay-back och breakeven borde styra företagets kapitalanskaffning. Situationen för kreditgivarna har blivit mer komplicerad. Lagstiftningen medför att bankerna förkortar amorteringstiden vilket tär på likviditeten, många gånger helt i onödan. Den försämrade likviditeten kan göra att banken bedömer företaget som något skakigt.