Bohuslän - ett experimentområde Winberg, Björn Fornvännen 73:2, 97-107 http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1978_097 Ingår i: samla.raa.se

Winberg, Björn

Fornvännen 73:2, 97-107

http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1978_097

Ingår i: samla.raa.se

Bohuslän — ett experimentområde

Av Ulf Bertilsson och Björn Winberg

Bertilsson, U. & Winberg, B. 1978. Bohuslän — ett experimentområde. (Bo- huslän—an experimental district.) Fornvännen 73. Stockholm.

The authors discuss some irregularities in the Ancient Monument Survey in Bohuslän, which was conduded in 1977. These gave unique opportunities for comparing some statistics and principles of documentation, and for source criticism. After a historical review there is a brief account of new results from Skee parish and some of the resulting innovations in the archaeological record.

With reference to previously published research programmes (Bertilsson 1976, Winberg 1976), some potential research topics and explanations are discussed.

The need for, and the possibility of, integrating field work in a wider research process is stressed.

Ulf Bertilsson, Göteborgs Universitet, Institutionen för arkeologi, särskilt nord- europeisk, Andra Långgatan 29, S-413 27 Göteborg, Sweden.

Björn Winberg, Riksantikvarieämbetet, Box 5405, S-114 84 Stockholm, Sweden.

Hösten 1977 slutfördes Riksantikvarieämbe- tets fornminnesinventering av Bohuslän efter att ha pågått sedan år 1973. Totalt registre- rades i landskapet 17.346 fornlämningar från förhistorisk tid, stenåldersboplatserna dock oräknade. Därigenom avslutades också första- gångsinventeringen av hela landet. Flera fak- torer har bidragit till att inventeringen av Bohuslän i en del avseenden har kommit att skilja sig från d d sätt på vilket arbetet har bedrivits i landet i övrigt. Skillnaderna kan sammanfattas i ett par punkter;

1. Ämbetets inventering har föregåtts av en serie mycket omfattande äldre inventeringar.

I inget annat landskap har man haft ett lika omfattande material att bygga på.

2. Metodiskt nya förfaringssätt har prövats i landskapet vad beträffar rekognoscering och redovisning på den tryckta kartan.

Mot bakgrund av dessa båda punkter ges en unik möjlighet att jämföra en äldre och en nyligen genomförd, till ambitionsnivån

total, inventerings resultat och dokumenta- tionsprinciper. U r källkritisk synpunkt bör detta ge en god grund att stå på, om m a n vill se fältarbetet som ett led i en större forsk- ningsprocess. Då sammanställningen av mate- rialet fortfarande pågår är det ännu för tidigt att göra en mer fullständig utvärdering och här skall endast ges en kortfattad historik över inventeringsverksamheten samt kring ett konkret exempel, Skee socken, antydas några punkter och linjer, som underlag för en fortsatt diskussion.

Historik

Sommaren 1879 påbörjade Emil Ekhoff i

Kville ett arbete, som innebar u p p r ä t t a n d e

av en statistisk förteckning över fornläm-

ningarna inom häradet samt en inprickning

av dessa på Generalstabens topografiska kar-

ta. Arbetet utfördes på uppdrag av Göte-

borgs och Bohusläns Hushållnings-Sällskap

och hade ursprungligen inletts av Oscar

Fornvännen 73 (1978)

Montelius sommaren 1874. Det var dock först i och med Ekhoffs deltagande, som ar- betet fick sin utformning av en systematisk inventering i modern mening. Den urspung- liga idén om sammanställandet av en svensk antikvarisk topografi, baserad på häradsvis upprättade beskrivningar efter en gemensam mall, lanserades av Hans Hildebrand i början av 1870-talet. R e d a n under 1600- och 1700- talen hade det emellertid funnits ett efter hand alltmer ökande intresse för Bohusläns fornlämningar. Detta dokumenterades i den år 1746 utgivna Chorographia Bahusiensis

— Bahus Läns Beskrifning, författad av då- varande kyrkoherden i T a n u m J o h a n Oed- m a n . Märkligt nog o m n ä m n e r inte O e d m a n några hällristningar, trots att dessa tidigare var kända. Den första mer omfattande be- skrivningen av dessa utgavs 1818 av den sedermera välkände konsthistorikern Carl Gustaf Brunius, som var född i T a n u m präst- gård. Brunius kom att följas av bl. a. Bruse- witz och Baltzer. Den sistnämnde inledde år

1874 på Hushållnings-Sällskapets uppdrag sammanställningen av sina berömda plansch- verk, som utkom under åren 1881—1908. I A. E. Holmbergs Bohusläns historia och be- skrifning, som publicerades åren 1842—1845, behandlas fornlämningarna för första gången mer utförligt. Holmberg verkade som präst i flera olika församlingar i landskapet och var därtill en ivrig samlare av stenredskap.

H a n företog också ett flertal utgrävningar av gravhögar och efter sin pensionering höll han på 1860-talet föreläsningar i arkeologi för blivande lantmätare i Stockholm.

Ekhoffs ovan omtalade arbete fortsatte till år 1891, under åren 1884—1888 med biträ- de av Gabriel Gustavsson och år 1891 av Oskar Almgren, då det avbröts i T a n u m s sn.

Efter ett drygt decenniums uppehåll åter- upptogs det där, nu under Almgrens ledning med biträde av O t t o Frödin och Gustaf Hall- ström. Inventeringen fortgick härefter till och med år 1911, då den avbröts i Skee sn i Vette hd. Förutom delar av denna socken hade vid denna tidpunkt tio av Bohusläns arton härader färdiginventerats. Huvuddelen av det dittillsvarande arbetet hade bekostats av Hushållnings-Sällskapet, som också ansva-

*? \ . ' . U i ^ ~ - . T r * y - . \ k,t

Fig. 1. I samband med inventeringen upprättade E. Ekhoff även skisser av ett stort antal fornläm- ningar. Bilden: Gånggrift vid Tuntorp, Brastad sn

(raä nr 91). Originalskiss. ATA. — Sketch by Ekhoff of a passage grave.

rade för den löpande publiceringen i serien Bidrag till kännedom om Göteborgs och Bo- husläns Fornminnen och Historia. Redaktö- rer för serien var under denna tid Monte- lius, Ekhoff och Vilhelm Berg i nämnd ord- ning. Hushållnings-Sällskapets största in- komstkälla utgjordes av tilldelning av intäk- ter från försäljning av brännvin. Genom en statlig förordning av år 1885 avseende omför- delningen av dessa medel minskades inkom- sterna drastiskt. Som en följd av detta bilda- des år 1886 Göteborgs och Bohusläns Forn- minnesförening, som därmed övertog ansva- ret för det fortsatta inventeringsarbetet, dock tidvis med fortsatt ekonomiskt stöd från Hus- hållnings-Sällskapet (Sarauw 1919).

På initiativ av Georg Sarauw, chef för den

år 1912 nyinrättade arkeologiska avdelningen

vid Göteborgs Museer, återupptogs invente-

ringsarbetet år 1915 i Askims hd i Västergöt-

land av folkskolläraren J o h a n Alin, som se-

dan kom att spela en central roll i det fort-

satta arbetet i Bohuslän. Från år 1916 drogs

arbetet in i de pågående förberedelserna för

Bohuslän — ett experimentområde 99

Göteborgs 300-årsjubileum och pågick där- efter kontinuerligt fram till år 1922, då Bo- husläns samtliga härader, förutom tre i norra delen av landskapet, hade färdiginventerats.

Resultatet presenterades vid Göteborgsutställ- ningen år 1923 varvid även en sammanfat- tande publikation utgavs (Sarauw & Alin 1923). De resterande häraderna genomforska- des därefter fram till och med år 1929, då de antikvarisk-topografiska undersökningarna eller Göteborgsinventeringen, som den seder- mera kom att kallas, var slutförd.

Beträffande stenåldersboplatserna kom dessa att eftersökas systematiskt från och med Alm- grens återupptagande av arbetet i T a n u m . Den kanske mest kände av stenåldersforskar- na blev med tiden Alin, vilken under åren 1915—1929 bedrev omfattande inventeringar av boplatser, delvis som en ren komplettering av tidigare arbeten (Alin 1953). Bland sten- åldersforskarna kan även nämnas den så tra- giskt förolyckade Stjernadeven Vilhelm Ek- man, vars undersökningar på Tjörn och Orust kom att slutföras och publiceras av Arvid Enqvist. I kretsen kring Ekman ingick också Nils Niklasson, som sedermera efter- trädde Sarauw som chef för den arkeologiska avdelningen vid museet i Göteborg.

Det tog närmare 50 år innan inventerings- verksamheten kom att återupptas i Bohuslän, nu i Riksantikvarieämbetets regi. Mellan Göteborgsinventeringen och ämbetets inven- tering ligger emellertid en generation av den ekonomiska kartan, den första i landet, vil- ken färdigställdes under mitten av 30-talet.

Genom att riksdagsbeslutet om att ämbetet skulle genomföra en fornminnesinventering i samband med arbetet på den ekonomiska kartan inte fattades förrän 1937, kom denna inte att omfatta Bohuslän. Fornlämningarna kom i stället att redovisas genom dåvarande Kartverkets försorg med hjälp av en viss hand- ledning från ämbetets sida. För första gången redovisades nu fornlämningarna i skalenlig storlek i skala 1:10 000, till skillnad från symbolredovisning på Ekhoffs generalstabs- karta i skala 1: 100 000 och den uppförsto- ring av denna till skala 1: 50 000, som kom att användas vid Göteborgsinventeringen.

Trots denna väsentliga förbättring av kart-

underlaget kan m a n nu i efterhand konstatera att det varit förenat med avsevärda svårig- heter att återfinna m å n g a av de lokaler, vilka antecknats i de äldre inventeringarna, då många av dessa inte är redovisade på den gamla ekonomiska kartan. Orsaken torde till viss del vara kartverkspersonalens bristande fornlämningskännedom och kanske framför allt landskapets allt mer tilltagande igen- växning och igenplantering. Det bör dock framhållas att problemet med igenväxningen redan tidigare varit besvärande. Detta illu- streras av följande citat: " E n ä r så gott som hela området täcktes av skog, och m a n ej kan hinna gå över varje fläck, berodde det ofta p å en slump a t t m a n stötte på forn- minnen. Vid ett tillfälle hade jag gått på omkr. 40 m. från ett gravfält, och några dagar senare 50 m. på andra sidan detsamma utan att märka det. Först en tredje gång lyc- kades jag få syn på en hög och letade snart reda på alla 27 som doldes av skog och av- fall från trädfällning. Samma sak upprepades flera gånger, även när det gällde bronsålders- rösen" (Stene 1922). Till följd av skogs- betets fullständiga upphörande och det alltmer arealkrävande, mekaniserade skogs- bruket h a r dessa svårigheter ytterligare för- stärkts under de gångna 50 åren. Utgångs- läget för 1973 års inventering var därvid klart sämre i förhållande till de tidigare invente- ringarna. Mot detta står några positiva fak- torer av stor betydelse, nämligen ett ytter- ligare förbättrat kartunderlag i form av foto- konceptkartan med inlagda nivåkurvor och framför allt en väsentligt ökad kännedom om fornlämningar.

Som tidigare påpekats ingår den nu avslu- tade inventeringen i arbetet med revideringen av den gamla ekonomiska kartan över Bohus- län. Inför revideringsarbetet diskuterades möjligheterna av att utforma inventeringen så att resultatet kunde tillmötesgå kulturmin- nesvårdens ökade krav (Selinge 1974). Fram- förallt gällde detta problemet med de "dolda fornlämningarna". U n d e r sextiotalets senare del ägde en omfattande metoddiskussion rum inom inventeringssektionen. Som en följd därav beslutades i samråd med Lantmäteri- verket om ( R ) - m ä r k n i n g av fornlämningar

Fornvännen 73 (1978)

i l * - y

1

" C^e-rc-r y^Att—f-r- c-U, / / > j t rf-,-»—4^-

t

tir* J-n~. £>— (U~ »v*j,!,, J frx*JC~s /h*~u->-c ex-CAi* CrA'A / ^ ( / » » A %t

A ' Ch " -

2tcS»

c ' ' t t \ ^r~jP-t k - l OZ»UtJUMi Cl . i .

f r r h - HjttL c^ rn^, (, _(_, /.

, ^ j

'J Str: "*•"••• . • // >" w o /r»«

y-*-* ~fr7-*

<7 /-&-£. »vi Ä _

%lJ*-t jt...u— y / . f t u i t .

6 S , ..*.<.

f ? . 7-rrr t i - n . c. i

/ , i i ' " . •"• < • >^«->—-2"

e~. j.fT*Z*~*~~-£*J~ A-rrh^^-^y^ic*. I . * 4 / A H H ^ -

•4-.W f VJ\fW i t . />V*~r éxjj-r** t~- -

i^t-rVvA ; t u i". K*HK* tG~*J~C~*-*~

~ • ' * o-.v-r->~

fi^i. •

V>U->T. J ^ - J ^ , M ^ ^ C C A , * ^ f~fcw.*AA e^

ftrV^^rvCt-^. ,

~ /C&_£^ ^^^ £i^*tt-cjr' CL*~~m~. jc*~~. . /At~*^L, K*-^t ^UuLy^-.L iD-k' »7>-« £Af/t c ~*

Fig. 2. O. Frödin och G. Hallström inventerade stora delar av Skee sn under fyra säsonger mellan åren 1905—1911. Bilden: Anteckningar från besök på den i forskningen välkända stenåldersboplatsen vid Lihult 17/9 1906 (raä nr 389). Fältanteckningsbok. ATA. — Field-notes from the well-known Stone Age settlement at Lihult, by Frödin and Hallström in 1906.

utan synligt märke ovan jord. Ett led i denna diskussion utgjordes av Carl Gullbergs för- sök med att i Göteborgsområdet utarbeta en metodik för rekognoscering och registrering av stenåldersboplatser på ämbetets uppdrag.

Stenåldersinventering har visat sig svår att genomföra enligt den ursprungliga ambitions- nivån och inom ramen för det normala fält- arbetet, varför nytt initiativ tagits till utform- ningen av denna (Hyenstrand 1977). (Denna problematik kommer att ytterligare beröras

"nedan.)

I ännu ett avseende skiljer sig invente- ringen i Bohuslän från det gängse förfarings- sättet, nämligen beträffande specialinvente- ringen av hällristningarna. Det stod redan tidigt klart att det inte skulle vara möjligt att genomföra denna inom ramen för de ordinarie fältarbetssäsongerna, varför detta arbete påbörjades tidigare. Att komplette-

ringsbehovet avseende denna kategori av fornlämningar var mycket stort hade redan visats av resultatet av Ake Fredsjös fram- gångsrika systematiska inventering av Kville hd. Den drivande kraften bakom ämbetets hällristningsinventering var den nu framlidne förste antikvarien G u n n a r Ekelund. I efter- hand kan konstateras, att detta arbete gav ett resultat av utomordentligt stort vetenskapligt värde, inte minst beroende på de skickliga medarbetare som Ekelund tidigt lyckades knyta till verksamheten, Göran Andersson, Torsten Högberg och Äke Jonsson.

Exemplet Skee

I anslutning till inledningen följer här några

exempel på h u r den arkeologiska bilden h a r

kommit att förändras av ämbetets invente-

ring. Uppgifterna är h ä m t a d e enbart från

Skee sn, Vette hd, vilken var den sista socken,

Bohuslän — ett experimentområde 101

Fig. 3. Vid inventeringen 1977 befanns många tidi- gare kända stenäldersbo- platser i Skee sn vara helt igenväxta. Bilden: Beskriv- ning av stenåldersboplatsen vid Lihult ( r a ä n r 389) upprättad av U . Bertilsson drygt 70 år senare efter G.

Hallströms och O . Frödins besök. Fornlämningsregis- tret. — Fidd-notes from the Stone Age settlement at Lihult, by Bertilsson in 1977.

t u

^ttn<Sictertéo/uCaJ-S.

» W. t A t i .

M M MctfsUbtra -c.

B. r o M i j

iSt/*& <c elu/hrrrui ai*\ cuAi»j 6&r"ai&iA*.Umcrri,t-i rotio*~i bero- ryqaasr- skowrnos-t,fci <£6e/7 . I ! I . , \ ' H ^ t X h o p U U i , ca, iSO

« 30-HO m rv/VÖ-iSJVy & f W * £ n ,

\iU,k*n ( A r MS^OU~- éAnd*ir>iiqi>*

ki/hull yo/otoUsen h*

, Hdifare-.

1iM bickJähp.rjEU/ r i t a , k r > < t .

^ r ' r r c d é m F r U l h # c * " & 'n** "<*«- laacl farpUt/pn h e j ; A k ^ m « . £ r

• . . f f S - t --w. > A'^% le* • S l ö >-. I JV* J l / *-t*-. / ^ T C - O

é<»/T^vn ZoflrjB/iUin loar éevöt/S uict t n H t r f o i /iU/dUCt* och ptocJeaj-i. Hf>u o é ^ f y o d e ™ cUeiWhsr Ha^r- lU/BQuaf 6a»

w/J U. a. cus A t L , i tS^-aJjäjsn- bojMMer t Morrc\, fial^UnStJirs 7t&.

Yi U inuen H r i n a s Hi lAfeMe t u a s de, rwfc ömt, ctA&nv-ntk, nt/niiaen a/ei/- öctnacnci, oteef h i i i n ^ a U ! - 'Cuj&n t ä f s & Q <***• d&m neUK rnfal a r v v ^ l å h t&rvt Grctsi, och >--)(£« «L <Z*tf-/incC t&u*

infe gjcÄS f(af<ir> cCocte i _ Catciluse'ivt S 6 ^ C ^ / ^ ' » > * » s p a g . cCc 4CcOe /ynal»r*S omAjf.^

M . L A i b . (S 3H9; FH 111.) Se ä d . 17».

r r i l , . . . |, Göteborgs-inv nr 1 ? }

r^<Ar

J/

?/./.Vj~ *V/ä _ OICM U*JU

TndMaK

som färdiginventerades å r 1977. Som tidigare nämnts ä r materialet från Bohuslän ännu inte sammanställt p å ett sådant sätt a t t det tillåter några långtgående utvärderingar, men några tendenser av intresse kan kanske ä n d å exemplifieras med hjälp av ett så begränsat område som en socken utgör. D e t bör dock understrykas, att alla följande statistiska u p p - gifter bygger p å en hastig genomgång av oredigerat fältmaterial. D e tidigare invente- ringarna av socknen utfördes dels av O . Frö- din och G. Hallström under totalt fyra sä- songer åren 1905—1911, varvid i stort sett den västra delen genomgicks, dels av I. Lind- qvist och A. Stene under åren 1921 och 1922 då de resterande delarna rekognoscerades.

Det h a r ovan antytts att det h a r varit för- enat med icke ringa svårigheter a t t fullfölja inventeringen av stenåldersboplatser m e d en tillfredsställande ambitionsnivå inom ramen för det ordinarie fältarbetet. Detta h a r varit förhållandet även i Skee sn. Av de vid Göte- borgsinventeringen eller tidigare såsom sten- åldersboplatser registrerade 47 lokalerna, av vilka endast 27 betecknades som stenålders- boplatser av Alin (1953), v a r det vid årets inventering omöjligt att göra återfynd p å inte

mindre än 27 lokaler dvs. 57 % . D e huvud- sakliga orsakerna till detta förhållande ut- görs av den omfattande igenläggningen av åkermark i samband med den fortgående nedläggningen av mindre brukningsenheter samt den tidigare omtalade igenväxningen.

Som en illustration till detta förhållande kan nämnas, a t t den välkända Lihultboplatsen, med socknens i särklass talrikaste ytplock- ningsfynd av bl. a. ett sjuttiotal yxor av Li- hulttyp, vid besiktningstillfället visade sig vara fullständigt igenväxt, delvis med plan- terad skog, varför inga som helst återfynd kunde göras. Av de övriga lokalerna gav hälften sparsamma återfynd, vilket i det h ä r fallet betecknar färre än 15 avslag, och den andra hälften rikliga återfynd, dvs. fler än

15 avslag. Av hela det tidigare kända boplats- materialet h a r endast 5 lokaler bedömts vara av sådan karaktär, dvs. så säkert lokaliserade och artefaktbestämda, a t t de h a r kunnat markeras med ( R ) . Därtill kommer dock 5 nyregistrerade lokaler som också h a r marke- rats p å detta sätt. Av de efter 1977 års in- ventering såsom stenåldersboplatser beteck- nade 54 lokalerna h a r således 10 dys. 18,5 % markerats p å den ekonomiska kartan. Dess-

Fornvännen 7 3 (1978)

utom h a r ett femtiotal fyndplatser av sten- ålderskaraktär registrerats.

Av de totalt 900 platser som registrerats inom socknen utgörs 496 av gravlokaler. Där- av är 162 lokaler eller 33 % nyregistrerade.

344 av det sammanlagda antalet gravlokaler består av rosen eller stensättningar med över- vägande jordfri stenfyllning. Av dessa är 119 lokaler eller 34,5 % nyfunna. De utgör i själva verket sammanlagt inte mindre än 73 % av det totala antalet nyfunna grav- lokaler. Antalet nyfunna gravar av dessa båda typer är sammanlagt 135, fördelade på 25 rosen och 110 stensättningar. Övervikten för den sistnämnda gravtypen är således mycket markant vad beträffar nyfynden.

Denna tendens torde vara genomgående i hela Bohuslän. I Göteborgsinventeringen be- tecknades samtliga gravar av denna typ som rosen eller rösebottnar. Med den nu tilläm- pade terminologin (Selinge 1969) blir detta material omklassificerat i, med årets siffror, 190 rosen och 230 stensättningar med jord- fri stenfyllning. I detta sammanhang kan nämnas, att det bland de talrika stensätt- ningarna finns en mindre grupp, som inne- håller kista. Dessa uppfattades vid Göteborgs- inventeringen vanligtvis som det återstående bottenskiktet av starkt förstörda rosen. Myc- ket talar dock för att det här istället rör sig om en ursprungligen plan stensättning med synlig kista. Ändrade bedömningar av sådant slag av den äldre inventeringen har ett icke ringa forskningsintresse.

Vid en jämförelse mellan Göteborgsinven- teringen och ämbetets inventering vad be- träffar gravfält, kompliceras bilden av att termen gravfält inte h a r samma innebörd.

Flera av Göteborgsinventeringens gravfält in- nehåller färre fornlämningar än det minimi- antal av 5, vilket är den nedre gräns enligt vilken en lokal registreras som gravfält i enlig- het med ämbetets föreskrifter. En direkt jäm- förelse mellan de båda inventeringarna i detta avseende är därför omöjlig. O m r ä k n a t efter de nuvarande redovisningsprinciperna finns emellertid inom Skee sn 54 gravfält med totalt 781 gravar registrerade. Av dessa grav- fält var 12 med sammanlagt 124 gravar inte registrerade i Göteborgsinventeringen. De

nyregistrerade gravfälten varierar i storlek mellan 5—26 anläggningar. Som en ren ku- riositet kan nämnas, att det välkända grav- fältet vid N Hede med Grönehög, Bohus- läns största gravhög, av okänd anledning inte registrerades av Göteborgsinventeringen utan är senare infört i Uddevalla museums acces- sionsföljd. Ett av de gravfält, som inte regi- strerades vid Göteborgsinventeringen, var faktiskt upptecknat redan av Holmberg.

Detta förhållande belyser klart vikten av ge- nomgång av äldre antikvarisk litteratur i samband med den förberedande excerpe- ringen. Det förefaller också som om doku- mentationskvalitén varierar avsevärt i de ti- digare inventeringarna. Detta illustreras av ett gravfältskomplex vid Backelid, vilket i den tidigare beskrivningen framstår som ett tämligen ordinärt gravfält, om än med en ovanligt varierad typsammansättning. I själva verket torde detta gravfältskomplex utgöra ett av landskapets i särklass märkligaste och mest intressanta. Det består av sammanlagt ett drygt 40-tal fornlämningar, däribland 16 domarringar samt i övrigt rosen, högar, sten- sättningar och resta stenar. Av domarringar- na innesluter flera högar eller stensättningar och en, som är 18 m i diam., består av 19 resta stenar. Närmast kända gravfält med likartad karaktär torde vara det välkända Hunngravfältet i östfold i Norge.

Vid 1977 års inventering i Skee sn registre- rades totalt 7 fornborgar mot tidigare 2. Ett par av dessa är belägna inom det redan tidi- gare synnerligen fornlämningsrika Massle- berg—Jörlovområdet. En av de övriga forn- borgarna, som inte finns upptecknad i Göte- borgsinventeringen, omtalas av Holmberg.

Antikvarisk dokumentation och forsknings- process

Ovanstående exempel visar h u r skilda in- venterargenerationer kan dels uppfatta sam- ma fornlämningstyper på olika sätt och dels komma till statistiskt olikartade resultat.

Exemplen har här hämtats från ett mycket begränsat område — Skee sn — men möjlig- heter till en jämförelse i större skala, t. ex.

hela landskapet finns naturligtvis. Det käll-

kritiska värdet av att kunna jämföra ett forn-

Bohuslän — ett experiment område 103

Den\a.rertnqcn utd. HicmshoirH

oth, a r A MT a.He.1 JV. i<irö«

«U * i l V - twj*t«

- I

• • " • • 0

ff. $

/ l '•' •

! T ;

i u >

J i

• ^v u;

•i i ;

1 »»w.

Fig. 4. Vid Göteborgsinventeringen upprättades ofta skisser över gravfälten, vilket i regel inte med- hunnits vid Riksantikvarieämbetets inventering.

Bilden: "Domareringen vid Blomsholm och grav- fältet s. v. därom". I Lindqvists fältanteckningsbok från Skee sn (raä nr 339) 1921. Göteborgs arkeo- logiska museums arkiv. — Examples of sketches of cemeteries from the Gothenburg Survey in 1921.

lämningsbestånd vid två vitt skilda tidpunk- ter är mycket stort. En a n n a n aspekt, som författarna har upplevt som ytterst väsentlig, är att få möjligheten att integrera invente- ringen i pågående forskningsarbeten. Möjlig- heten till en omfattande självsyn i fält av ett potentiellt forskningsmaterial måste beteck- nas som mycket värdefull. Dessa två aspek- ter, möjligheten till en jämförelse av doku- mentationen bakåt i tiden och möjligheten till att i fält kunna kontrollera och förhopp- ningsvis förbättra denna, bör också kunna sättas i system vid den nu vidtagande inven- teringen i samband med revideringen av den ekonomiska kartan över Sverige. Att knyta

pågående forskningsprojekt och enskilda forskare till inventeringen, där m a n redan besitter en mycket stor erfarenhet och bred baskunskap, innebär en möjlighet att se ma- terialet utifrån nya frågeställningar och att m a n i ökad utsträckning kan sätta in revide- ringsarbetet i en vidare forskningsprocess.

Bohuslän har i detta sammanhang kommit att inta en märklig mellanställning, då land- skapet i princip varit totalinventerat ä n d a sedan 20-talet. Detta innebär att den ekono- miska kartan har reviderats samtidigt som inventering h a r genomförts dvs. den nu av- slutade förstagångsinventeringen. Dessa för- hållanden har medfört problem men också öppnat nya möjligheter för en forskningsin- riktad inventering. I ett p a r uppsatser har preliminära forskningsprogram presenterats

(Bertilsson 1976, Winberg 1976) och i sam- band med dessa kan efter 1977 års fältarbeten några erfarenheter av allmänt intresse redo- visas.

Rosen och stensättningar med jordfri sten- fyllning har som ovan påpekats i Göteborgs- inventeringen uppfattats som en enhetlig kategori och betecknats som bronsåldersrösen eller rösebottnar. Sedan mitten av 60-talet har de sistnämnda på Västkusten börjat upp- fattas som en egen fornlämningstyp — den oregelbundna stensättningen — mot bak- grund av erfarenheter från omfattande ut- grävningar i Göteborgsområdet. Likartade anläggningar har länge varit kända i andra delar av landet. Genom 1977 års fältarbeten i Skee sn torde, som antytts ovan, bilden ha blivit ytterligare nyanserad. Bland stensätt- ningarna har konstaterats en låg, plan typ med kal stenfyllning och även ursprungligen synlig kista. D e n n a typ, som tidigare inte tillräckligt observerats, kan tänkas utgöra ett typologiskt mellanled i en hypotetisk utveck- ling från den äldre bronsålderns rosen till de i allmänhet yngre och ofta mera oregelbund- na stensättningarna. Därmed skulle alltså den klassificeringsmässiga differentieringen ha resulterat i en kronologisk skillnad. En annan förklaring, dock för närvarande mindre sannolik, skulle kunna vara att den typo- logiska skillnaden ursprungligen är socialt och/eller funktionellt betingad. Det bör un-

Fornvännen 73 (1978)

derstrykas att arkeologer i allmänhet bl. a.

beroende p å det evolutionistisk-typologiska arvet från Montelius, alltid tenderar att för- klara olika typer som oliktidiga. I själva ver- ket kan en liktidig förekomst av olika typer aldrig uteslutas.

Ett konstaterande, som kunnat göras mot bakgrund av Göteborgsinventeringens kart- redovisning, är att rosen är förhållandevis j ä m n t och glest spridda över det geografiska rum, som ett landskap utgör, medan däremot järnåldersgravfälten är koncentrerade till vissa områden. V a d som däremot inte klart har framgått av dessa kartor p. g. a. redo- visningssymbolernas olämpliga storlek i för- hållande till kartskalan och ofta bristfälliga orienteringsuppgifter är, att det bland brons-*

åldersrösena och de numera utskilda sten- sättningarna finns en klar antydan till kon- centration av gravfältstyp. Dessa koncentra- tioner ligger också i stor utsträckning i an- slutning till de yngre gravfälten, om än på a n d r a nivåer och på annat geologiskt under- lag i landskapet. I tidigare forskning har rösena ofta ansetts vara extremt kustbundna.

M o t bakgrund av konstaterade förhållanden i Skee måste detta anses vara en sanning med stor modifikation, dvs. om man på mikropla- net studerar de enskilda anläggningarnas läge i förhållande till havet, med bronsålderns högre strandlinje i medvetande, konstaterar m a n att många rosen inte anlagts i direkt an- slutning till havet. Däremot kan, liksom tidi- gare, konstateras att ett flertal rosen och, i mindre utsträckning, stensättningar är anlag- da i extrema "utsiktslägen", vilket bl. a. inne- bär att m a n nästan alltid ser ett flertal andra rosen från ett sådant. Siktbarheten från havet är dock inte påfallande stor.

Rösena, liksom andra gravar och anlägg- ningar, kan ytterst betraktas som en läges- bestämd funktion i kodifierad form. Vilka faktorer är det då som kan verka lägesbe- stämmande för förhistoriska gravar? De torde grovt kunna uppdelas enligt följande:

1. Den gravlagda populationens näringsfor- mer.

2. Dess bosättningsmönster.

3. Den sociala strukturen.

4. Tillgången på gravbyggnadsmaterial.

5. Det aktuella samhällets verklighetsuppfatt- ning och i vidaste mening världsbild.

6. Därmed sammanhängande religiösa före- ställningar.

Sannolikt bestäms lokaliseringen av en kombination av samtliga dessa faktorer, kan- ske dock med en tyngdpunkt på 1, 3, 4 och 6. (Faktorerna är egentligen delar ingående i en dynamisk modell.)

H u r skall då den stora förekomsten av rosen och stensättningar i Skee sn (tillsam- mans med T a n u m s sn Bohusläns och därmed också en av landets största) förklaras? San- nolikt har de existerande näringsbetingelser- na i området varit exceptionellt goda under bronsålder, med god tillgång till resurser från ett flertal olika biotoper och därför är en kombinationshushållning med inslag av havsfångst, jakt, åkerbruk och boskapsskötsel tänkbar. Detta har gett upphov till en för- hållandevis stor befolkning, vars bebyggelse har varit relativt sett j ä m n t fördelad i land- skapet. Detta har i sin tur skapat förutsätt- ningar för en begynnande territorialitet och därmed sammankopplad lokalisering av gra- var, ibland i koncentrationer. Gravarna har byggts av ett lätt åtkomligt och allmänt före- kommande material, nämligen sten. Gravar- nas lokalisering och utformning har också styrts av sociala förhållanden och religiösa föreställningar. Sannolikt har redan under denna tid grunden lagts för en tilltagande social differentiering som kommer till klart uttryck i de nedan diskuterade järnålders- gravfälten.

Skee sn är med sina 54 registrerade grav-

fält en för bohuslänska förhållanden täm-

ligen gravfältsrik bygd. Det ligger nära till

hands att anta, att det därför torde finnas

gravfält som sammantaget borde spänna över

tämligen lång tidsrymd. Som antytts vid en

preliminär genomgång av gravfält i mellersta

Bohuslän (Winberg 1976) kan det finnas

anledning att räkna med en övervikt av grav-

fält av äldre järnålderskaraktär inom delar

av landskapet. U t a n att närmare ha bearbe-

tat materialet kan man dock säga, att nämn-

da grupperingssätt för Skees del ger anled-

ning att anta att en större del av gravfälten

kan härröra från ett yngre skede av järn-

Bohuslän — ett experimentområde 105

åldern. Den grupperingsprincip som praktise- rades avsåg att urskilja gravfält av enbart runda högar och övertorvade stensättningar som presumtiva yngre järnäldersgravfält till skillnad från gravfält med ett mer samman- satt typbestånd, vilka skulle representera ett äldre skede av järnåldern. Skulle denna prin- cip vara tillämpbar för Skee sn skulle grav- fältsmaterialet peka mot en mer kontinuerlig bebyggelseutveckling än vad som tycktes vara fallet i de mellersta delarna av Bohuslän. I direkt anslutning till flera gårdar i Skee sn observerades under 1977 års fältarbeten den regelbundna förekomsten av två gravfält, varav det ena enbart bestående av runda högar och stensättningar och det andra med ett mer sammansatt fornlämningsbestånd.

Det senare tycktes i allmänhet vara beläget längre ifrån gårdarna och högre i terrängen.

En a n n a n kategori av gravfält, som tilldragit sig uppmärksamhet under sommarens fält- arbete, är en liten grupp gravfält bestående av enbart domarringar och resta stenar.

Dessa, som nästan undantagslöst är belägna i höjdområden långt från de mer gravfälts- rika bygderna, tycks ha en mer naturlig an- knytning till röseområdena än till övriga gravfält. Motsvarigheter finns längre söderut på Västkusten, b l . a . i Nordhalland (Selinge 1966).

Ett intressant faktum som tycks vara ge- nomgående för Bohuslän har även visat sig stämma i Skee sn, nämligen att inslaget av mindre gravfält är markant. Hälften av samt- liga registrerade gravfält inom socknen ut- göres av mellan 5 och 10 gravar. Tendensen är så pass tydlig, att den onekligen inbjuder till en diskussion huruvida inte gravfälten endast avspeglar ett systematiskt urval av befolkningen.

Två inventeringar — två experiment

D å Ekhoff inledde sin kartläggning av forn- lämningarna i Kville hd sommaren 1879 ut- gjorde detta i sig ett första stort forsknings- genombrott. En enhetlig utformning av den antikvariska dokumentationen innebar ett stort steg framåt i jämförelse med tidigare arbeten, som visserligen ytterst hade samma upphov och målsättning, men där den olik-

artade arbets- och redovisningsmetodiken gjorde dem sinsemellan ojämförbara. Ek- hoffs "statistiska" redovisning öppnade här nya möjligheter både beträffande den rent antikvariska användningen och för den jäm- förande forskningen ingående i en större forskningsprocess. Detta kan exemplifieras av följande citat: "Det var ett synnerligen lyck- ligt sätt, varpå Ekhoff gripit saken an. U n - dersökningen inskränktes uteslutande till hednatidens fornlämningar med förbigående av kyrkor, folkminnen, uppteckningar av allmogemål och mycket annat, som förut be- lamrat antikvariernas arbete och minskat vär- det av de olika delarna därav." (Sarauw &

Alin 1923 s. 16.) M a n kan säga, a t t Ekhoff inledde ett antikvariskt experiment som full- följdes av Göteborgsinventeringen och vars vetenskapliga värde under åren bekräftats otaliga gånger inte minst av en så sent som 84 år efter inventeringens påbörjande på denna huvudsakligen baserad sammanfattning och utvärdering (Moberg 1963). Efterhand har kraven på den antikvariska dokumentatio- nen ökat. U n d e r de nästan h u n d r a år som förflutit sedan Ekhoffs arbete i Kville har den arkeologiska kunskapen ökat väsentligt.

Efterhand har forskningsintresset kommit att alltmer beröra frågor av mer generell art be- träffande förhistoriska samhällens utform- ning. Sådana frågor måste självklart alltid utgå från fornsaker och fornlämningar. Det genom ofta mödosamt slit i fält uppbyggda fornlämningsregistret torde utgöra ett ut- märkt underlag för sådan forskning. Genom revideringsarbetets igångsättning erbjuds en unik möjlighet att integrera den antikvariska dokumentationen i en större vetenskaplig process. Den nu avslutade förstagångsinven- teringen av Bohuslän i samband med revide- ringen av den ekonomiska kartan kan sägas vara en delprocess i inledningen till detta andra stora vetenskapliga experiment.

Referenser

De statistiska uppgifterna i artikeln bygger huvud- sakligen på material ur Riksantikvarieämbetets antikvarisk-topografiska arkiv och fornlämnings- registret. Av utrymmesskäl har detta källmaterial inte redovisats.

Fornvännen 73 (1978)

Alin, J. 1929. De arkeologiska undersökningarna i Bohuslän under 50 år. Göteborgs och Bohus- läns Fornminnesförenings Tidskrift. Göteborg.

— 1953. Stenåldersforskningen i Bohuslän. Göte- borg.

— 1955. Förteckning över stenåldersboplatser i norra Bohuslän. Göteborg.

Almgren, O. 1904, 1923, 1934 (tillsammans med K. A. Gustawsson) Sveriges fasta fornläm- ningar från hednatiden. Uppsala.

— 1926—27. Hällristningar och kultbruk. KVHAA Handlingar 35. Stockholm.

Baltzer, L. 1881—1890. 1891—1908 ny serie. Häll- ristningar från Bohuslän.

Bertilsson, U. 1976. Rosen — högar, skilda kul- turer — skilda samhällsstrukturer? Inventori in honorem. En vänbok till Folke Hallberg december 1976. Maskinskrivna manuskript.

Vitterhetsakademiens bibliotek. Stockholm.

Bidrag till kännedom om Göteborgs och Bohusläns fornminnen och historia. Bd 1—8. 1874—

1912. Göteborg.

Brusewitz, G. H. 1864. Elfsyssel. Göteborg.

Cullberg, C. 1973. Om boplatsinventeringen i Gö- teborgsområdet. Stencil. Göteborg.

—• 1974. Erfarenheter av inventeringen i Göte- borgstrakten. Stencil. Göteborg.

Enqvist, A. 1922. Stenåldersbebyggelsen på Orust och Tjörn. Uppsala.

Floderus, E. & Gustawsson, K. A. 1946. Fasta fornlämningar. Ad Patriam Illustrandam.

Hyllningsskrift till Sigurd Curman 30 april 1946. Stockholm.

Fredsjö, A. 1966—1970. Hällristningar i Kville.

Bohusläns hembygdsförbunds tidskrift. Udde- valla.

Fredsjö, A., Jansson, S. & Moberg, C.-A. 1956.

Hällristningar i Sverige. Oskarshamn.

Hallström, G. 1917. Bohusläns fasta fornläm- ningar från hednatiden. 7. Tanums härad.

Bronsålderns gravar. A. Den beskrivande de- len. Göteborgs och Bohusläns Fornminnes- förenings Tidskrift. Göteborg.

Holmberg, A. E. 1845. Bohusläns Historia och Be- skrifning. Uddevalla.

Hyenstrand, A. 1975. Fornlämningsdata. Några förstudier till ett forskningsprogram. Riks- antikvarieämbetet rapport D 6. Stockholm.

— 1977. Västsvenska stenåldersboplatser. Riks- antikvarieämbetet. Df. P M 1977: 18. Stock-

holm.

Lindqvist, S. 1917. Bohuslänska fornminnen teck- nade mot bakgrund av Sveriges förhistoria.

Svenska Turistföreningens Årsskrift 1917.

Stockholm.

Med arkeologen Sverige runt. 1965. När-Var-Hur- serien. Stockholm.

Moberg, C.-A. 1963. Bohusläns forntid. Bohusläns historia. Red. E. Lönnroth. Uppsala.

Nordbladh, J. & Rosvall, J. 1971. (Red.) Häll- ristningar i Kville härad. Svenneby socken.

Studier i nordisk arkeologi. 7. Göteborg.

— 1975. (Red.) Hällristningar i Kville härad.

Bottna socken. Studier i nordisk arkeologi. 13.

Göteborg.

Sarauw, G. 1920. Upptecknandet och beskriv- ningen av hednatidens fornminnen i Göte- borgs och Bohus län. Göteborgs och Bohusläns Fornminnesförenings Tidskrift 1919. Göte- borg.

Sarauw, G. & Ahn, J. 1923. Götaälvsområdets fornminnen. Skrifter utgivna till Göteborgs Stads trehundraårsjubileum genom jubileums- utställningens publikationskommitté I I I . Göte- borg.

Selinge, K.-G. 1966. Fornlämningar i gränsbygd.

FYND 1966. Göteborgs och Bohusläns Forn- minnesförenings Tidskrift. Göteborg.

— 1969. Inventering av fasta fornlämningar. Ar- betsföreskrifter. Riksantikvarieämbetet. Stock- holm.

— 1974. Kulturlandskapet — översiktlig doku- mentation och planering. Riksantikvarieämbe- tets rapport D 4. Stockholm.

Stene, A. 1922. Redogörelse för de antikvarisk- topografiska undersökningarna utförda 1922.

Göteborgs och Bohusläns Fornminnesförenings Tidskrift 1922. Göteborg.

Winberg, B. 1976. Bohuslänska järnäldersgravfält

— ett försök till strukturering. Inventori in honorem. En vänbok till Folke Hallberg de- cember 1976. Maskinskrivna manuskript. Vit- terhetsakademiens bibliotek. Stockholm.

Oedman, J. 1746. Chorographia Bahusiensis. Ba-

hus Läns Beskrifning. Stockholm.

Bohuslän — ett experimentområde 107

Bohuslän — an experimental district

T h e survey of Bohuslän was completed in 1977, bringing to an end the first nation wide survey undertaken by the Central Office of National Antiquities. T h e working methods of the Bohuslän Survey differed from normal surveys in the following respeds:

1. There existed an older complete or "total"

survey, the so-called "Gothenburg Survey", initiated in 1879 and completed in 1929. I n no other province has such basic material been available to the Central Office.

2. New methods were tested during the Bo- huslän Survey, relating to: a) reconnaissance

(i. e. a special survey of rock carvings and efforts to elaborate new methods for surveying Stone Age settlements) and b) recording on the printed m a p (i. e. R-marking of ancient monuments lacking visible surface features).

As a result, unique opportunities are afforded for comparing statistics and principles of documentation, and for source criticism.

Some results from the completed survey are described, using examples frorn Skee parish.

A. It is extremely difficult to re-locate pre- viously registered Stone Age settlements, owing to the subsequent overgrowth of dis-

used land and cultivation.

B. T h e "Bronze Age cairns" of the Gothen- burg Survey have been renamed, now form- ing two categories: "cairns" and "stone sett- ings of cairn type". T h e latter include a previously insufficiently defined group with a

low, earth-free stone fill and possibly originally i n d u d i n g a visible cist.

C. A new terminologlcal dassification of cemeteries has been created. This is expected to have consequences for future archaeology.

A comparison between the old Gothenburg Survey and the 1977 survey, both "total"

surveys, shows e. g. an increase of 33 % in sites with graves recorded in 1977.

T o some extent the new survey work in Bohuslän has been connected with current research programmes. Efforts have been made to activdy integrate the field-work into a wider research process. Using the field data, it has been possible to shed new light on fundamental questions. T h e possibility of having an older survey for comparison has been invaluable, and this of course opens up new perspectives for the already progressing work with the Economic M a p . T h e value of associating research projects and individual researchers with this work cannot be overesti- mated. T h e survey's Register of Ancient M o - numents is a good base for quantitative a d a p - tions and applications of general socio-histori- cal theories. T h e Gothenburg Survey was in itself a great archaeological experiment, in that it was the first attempt at a complete survey of all ancient monuments in a whole province. T h e authors want to stress the possibility of a new major archaeological experiment integrating all aspects of the sur- vey work in a more comprehensive research process.

Fornvännen 73 (1978)