”Man kan inte bara ha val och sedan ska invånarna vara tysta i fyra år”
En jämförande studie om hur demokrati presenteras i samhällskunskapsböcker för högstadiet och grundläggande vuxenutbildning
Författare: Madelene Schmitz Handledare: Patric Lindgren Examinator: Erik Wångmar Institutionen för statsvetenskap
Examensarbete
Abstract
“You can’t just have an election, and then the citizens will be quiet for four years” - a comparative study of how democracy is presented in textbooks for Civics education used in secondary school and basic adult education
This is a comparative study of how the concept of democracy is presented in textbooks for Civics education used in basic adult education and secondary school. The method used in the study is a qualitative text analysis and the theoretical framework is based on the democratic ideal models electoral, participatory, and deliberative democracy. The analysed material consists of four textbooks: two books used in adult education and two used in secondary school. The study shows that electoral aspects of democracy are clearly dominant in the textbooks used in adult education, while both electoral and participatory aspects are more salient in textbooks used in secondary school.
Deliberative aspects are the least common in all textbooks.
Keywords: democratic education, basic adult education, textbook analysis, civic education, democratic ideal models
Nyckelord: Demokratiutbildning, grundläggande vuxenutbildning, läroboksanalys, samhällskunskap, demokratiska idealmodeller
Tack
Tack till mina vuxenelever som inspirerat mig under terminen. Och tack till alla som peppat!
Innehåll
1. Inledning och problemformulering... 1
2. Syfte och frågeställningar ... 3
3. Bakgrund ... 4
3.1 Demokrati och skolan ... 4
3.2 Vuxenutbildningen i Sverige ... 6
4. Tidigare forskning ... 8
4.1 Vuxenutbildning och medborgarskapande ... 8
4.2 Demokrati och läromedel ... 10
5. Teoretiska utgångspunkter ... 13
5.1 Demokratiska idealmodeller ... 13
5.1.1Valdemokrati... 13
5.1.2Deltagardemokrati ... 14
5.1.3Deliberativ demokrati ... 15
6. Metod och material... 17
6.1 Kvalitativ textanalys... 17
6.2 Läroböcker som material ... 18
7. Resultat ... 20
7.1 Läroböcker riktade mot vuxenutbildning ... 20
7.1.1Se samhället! ... 20
7.1.2Samhällskunskap för grundläggande vuxenutbildning ... 23
7.2 Läroböcker riktade mot högstadiet ... 27
7.2.1Samhälle – ämnesboken ... 27
7.2.2Sh – Samhällskunskap 7–9 ... 32
7.3 Sammanfattning och jämförelse ... 36
8. Slutdiskussion ... 40
9. Referenser ... 43
1. Inledning och problemformulering
Att fostra och utbilda elever till demokratiska medborgare lyfts ofta fram som ett av de viktigaste uppdragen skolan har. Detta tydliggörs inte minst i läroplanerna och Skollagen (SFS 2010:800), men även i lärarutbildningens innehåll och utformning. Redan i förskolan ska eleverna bekanta sig med demokrati, vilket bland annat framgår i det centrala innehållet för förskoleklassen om vad undervisningen ska behandla:
Demokratiska värderingar och principer, i sammanhang som är bekanta för eleverna. Hur
gemensamma beslut kan fattas och hur konflikter kan hanteras på ett konstruktivt sätt. (Skolverket 2019a, 21)
Ämnet samhällskunskap har en viss särställning när det gäller undervisning om demokrati.
Det är inom ämnet samhällskunskap som kunskaper om demokrati är som tydligast framskrivna i läroplanerna; både i ämnets syfte, centrala innehåll och i kunskapskraven (Skolverket 2019a, 224ff). Samhällskunskap ska eller kan läsas både i grundskolan, på gymnasiet och inom grundläggande och gymnasial vuxenutbildning (Komvux) i Sverige. Att studera på grundläggande nivå inom vuxenutbildningen är ett sätt att läsa in grundskolan och därmed få gymnasiebehörighet. På Skolverkets hemsida står följande om vad grundläggande vuxenutbildning ska syfta till:
Syftet med komvux på grundläggande nivå är att ge de som går utbildningen de kunskaper som vuxna behöver för att delta i samhälls- och arbetslivet. Syftet är också att bidra till personlig utveckling och att göra det möjligt för eleverna med fortsatta studier. (Skolverket 2020)
Inom vuxenutbildningen finns exempelvis kursen Grundläggande samhällskunskap, vilken i princip ska motsvara de kunskaper som grundskoleelever får med sig från årskurs 7–9. Elever som läser kursen Grundläggande samhällskunskap på komvux ska således få med sig
likvärdiga kunskaper om bland annat demokrati som en elev som har läst samhällskunskap i högstadiet.
Vart vill jag då komma med denna beskrivning av vuxenutbildningens och grundskolans roll när det gäller demokratiutbildning? Först och främst vill jag ta fasta på det faktum att elever som läser i den svenska grundskolan får ta del av undervisning om demokrati redan från förskolan. Dessa elever får även, bara genom det faktum att de växer upp i ett samhälle där demokratin är central och högst närvarande i flera olika sammanhang, tidigt erfara vad demokrati kan innebära både för dem själva och för andra i samhället.
Många elever på grundläggande vuxenutbildning har däremot liten eller ingen erfarenhet av varken svensk grundskola eller det svenska demokratiska samhällssystemet, då majoriteten av dem är utlandsfödda. Vissa av eleverna har bott i Sverige under en längre tid, andra kortare (Skolverket 2019b, 1ff). Det tycks således inte allt för orimligt att tänka sig att både
erfarenheter av och kunskaper om demokrati kan se annorlunda ut hos elever på grundläggande vuxenutbildning, jämfört med elever i grundskolan.
För det andra är det värt att poängtera att demokrati är ett mångtydigt begrepp som
innefattar olika saker i olika sammanhang. Begreppet används exempelvis som en beskrivning av en viss typ av beslutsfattande där människor i en sammanslutning får rösta, eller för att förklara ett lands styrelseskick. Det är inte heller inte ovanligt, inte minst i olika
styrdokument, att demokrati används som ett sätt att beskriva olika slags värderingar, principer eller förhållningssätt.
Ovanstående faktorer; heterogena elevgrupper och skillnader i tidigare erfarenheter och kunskaper inom grundläggande vuxenutbildning och grundskolans årskurs 7–9, samt det faktum att demokrati är ett viktigt men mångtydigt begrepp att få kunskaper om, visar på en komplexitet inte minst när det gäller läraruppdraget och undervisning om demokrati. Vilka olika aspekter av demokrati ska undervisningen innehålla? Vad vill skolan och
undervisningen förmedla till dessa elevgrupper?
Detta leder in på denna studies forskningsområde, vilket handlar om hur begreppet demokrati presenteras i läroböcker i samhällskunskap för de två utbildningsnivåerna som diskuteras ovan. Läroböcker är förvisso inte ett material som ger en allomfattande bild av vilket kunskapsstoff som behandlas i undervisningen. Studier visar att användandet av läroböcker kan se mycket olika ut och styra undervisningen i högre eller lägre grad,
exempelvis i olika årskurser och ämnen (Skolverket 2006, 10). Det faktum att läroböcker ändå är en del av undervisningen och därmed kan förväntas påverka densamma, talar för att det är ett intressant och relevant material att studera.
2. Syfte och frågeställningar
Det övergripande syftet med denna studie är att undersöka hur läroböcker i ämnet samhällskunskap, som används på högstadiet och på grundläggande vuxenutbildning, behandlar demokrati som kunskapsområde. Utgångspunkten är att demokrati är ett
mångtydigt begrepp och kan förklaras och presenteras på olika sätt. Studien ämnar mynna ut i en jämförelse mellan läroböcker som används i grundskolans senare år (årskurs 7–9) och läroböcker som främst används inom den grundläggande vuxenutbildningen. Undersökningen förväntas ge svar på följande frågeställningar:
1. Vilka aspekter av demokrati framträder i läroböcker inriktade mot grundskolans årskurs 7–9 och mot kursen grundläggande samhällskunskap inom vuxenutbildning?
2. Vilka skillnader och likheter mellan läroböcker inriktade mot högstadiet respektive vuxenutbildningen synliggörs i fråga om demokratiska aspekter?
3. Bakgrund
I följande kapitel ges en överblick av den kontext, inom vilken undersökningens studieobjekt kan placeras. I första avsnittet beskrivs hur svenskt utbildningsväsende har förhållit sig till demokrati och undervisning om densamma, samt hur detta förhållande har utvecklats över tid.
Det andra avsnittet berör hur vuxenutbildningen har växt fram i Sverige samt dess roll idag.
3.1 Demokrati och skolan
I boken Skolan, demokratin och de unga medborgarna skriver Joakim Ekman & Lina Pilo (2012, 28ff)) om hur skolan verkar i ”demokratins tjänst”. Genom att ge alla elever möjlighet att utveckla kunskaper om demokrati samt demokratiska förmågor, kan skolan bli en
nyckelfaktor i arbetet med att både bevara och stärka demokratin. Skolans demokratiska uppdrag är tydligt formulerat i både Skollagen, läroplanernas allmänna delar och i olika kurser- och ämnesplaner, inte minst i ämnet samhällskunskap. I Läroplan för grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet 2011 står bland annat följande i avsnittet om
grundläggande värden:
Skolväsendet vilar på demokratins grund. […] Utbildningen ska förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på. (Skolverket 2019a, 5)
En tydlig koppling mellan demokratin och skolan är dock något som främst funnits under de senaste decennierna i Sverige. När folkskolan infördes i Sverige år 1842, och flera decennier framåt, hade skolan förvisso ett fostrande uppdrag, men med mer fokus på att fostra svenska medborgare, snarare än demokratiska sådana. Det viktigaste då var att eleverna skulle bli lojala medborgare, vilka skulle stödja staten och nationen (Ekman & Pilo 2012, 51).
Under 1900-talets industrialisering och demokratisering, med folkrörelser och nationalism, skiftades visst fokus, till att mer handla om att skolan skulle fostra goda, starka och
hälsosamma medborgare, för att efter första världskriget snarare fokusera på något som kan likna ett fredsfostrande. Det var först under och efter andra världskriget som skolans uppdrag blev mindre fokuserat på att fostra lydiga och goda ”undersåtar”. Skolan bytte således riktning och idéer om att istället fostra mer kritiskt tänkande medborgare, som med kunskaper om demokratin kunde engagera sig i samhället, tog form (Ekman & Pilo 2012, 52f).
Även om ett ökat fokus på mer kritiska och självständiga medborgare växte fram,
hamnade skolans demokratiska uppdrag till viss del i bakgrunden från 1950-talet, till förmån för idéer om objektiv kunskap och den ökade betydelsen av en välutbildad arbetskraft. Det
tycktes finnas en viss skepsis mot att skolan skulle förmedla vissa värderingar eller åsikter, och att dess huvudsakliga uppdrag var att ge eleverna ”objektiva” kunskaper. I 1980 års läroplan ändrades till viss del denna inställning och en större acceptans för att skolan inte kunde eller skulle vara ”neutral” gavs utrymme. Det var dock i 1994 års läroplan som det demokratiska uppdraget blev som allra tydligast formulerat, något som även gäller för den nuvarande läroplanen från 2011 (Ekman & Pilo 2012, 52ff).
Skolans demokratiska uppdrag idag innefattar flera olika aspekter av demokrati. Enligt 2011 års läroplan för grundskolan ska skolan bland annat förmedla demokratiska värden så som alla människors lika värde, ansvarstagande, tolerans och individens frihet (Skolverket 2019a, 5). Eleverna ska även utveckla vissa demokratiska förmågor, exempelvis att ta till sig information, att vara källkritisk och att diskutera (Skolverket 2019a, 10ff). Eleverna ska även utifrån demokratiska principer vara delaktiga och ha inflytande i skolans arbete, samt tränas i att ta ansvar för sina studier. Slutligen ska eleverna även utveckla kunskaper om demokrati och gemensamt beslutsfattande (Skolverket 2019a, 13).
Som påpekades i inledningen är demokrati dock inte ett entydigt begrepp, vilket väcker frågan om vilken demokrati skolan enligt styrdokumentet ska fostra till. I boken Demokrati och utbildning skriver Thomas Englund (2003, 50) om olika demokratiuppfattningar och deras relation till utbildning. Englund (2003, 50f) menar att skolans demokratiska uppdrag kan delas in i två huvudsakliga kategorier; den funktionalistiska och den normativa. Den funktionalistiska demokratiuppfattningen innebär att demokrati är ett kunskapsområde bland flera andra, där demokrati ses som ett sätt att fatta beslut, främst genom representativa val där medborgarnas uppgift är att rösta, för att sedan överlåta beslutsfattandet åt politikerna. Den normativa uppfattningen fokuserar mer på demokrati som ett mål, där vikten av deltagande och jämlika förutsättningar lyfts fram.
Enligt Englund (2003, 51ff) var det funktionalistiska synsättet dominerande under 1950- och 1960-talet, medan den normativa uppfattningen tog mer plats under 1970- och 1980-talet.
Under 1990 års intensiva reformering av skolan och de nyliberala strömningar som präglade perioden, återfick dock skolan en mer funktionalistisk inriktning, där skola och utbildning handlade allt mer om individens egna ansvar och frihet, istället för att ses som något
allmännyttigt. Enligt Englund (59ff) har skolans demokratiska roll försvagats i samband med det ökade fokuset på individens frihet. Ökade deliberativa inslag och ett bättre utnyttjande av skolans potential som en demokratisk mötesplats hade åter kunnat stärka den demokratiska funktionen.
3.2 Vuxenutbildningen i Sverige
Vuxenutbildning har en lång historia i Sverige. De första utbildningarna för vuxna, i form av folkhögskolor, startade redan i samband med att folkskolan infördes under mitten av 1800- talet. Under 1900-talet fortsatte utbildning för vuxna att växa i form av exempelvis
studieförbund, kvällskurser och studiecirklar, inte minst i samband med att folkrörelserna, så som arbetarrörelsen och kvinnorörelsen, blev allt mer utbredda. Till en början var
folkhögskolorna i hög grad begränsade till vissa samhällsgrupper, för att under 1900-talet bli mer inkluderande för olika samhällsklasser, inte minst arbetarklassen (Fejes et al. 2018, 27f).
Den första kommunala vuxenutbildningen bildades år 1968, och dess framväxt kan kopplas till bl.a. olika kvällskurser (s.k. kvällsgymnasier) för vuxna som studieförbunden i Sverige ordnade och som kommunerna alltså då tog över ansvaret för. Komvux var tänkt som ett sätt att läsa upp och komplettera tidigare studier. Ett begrepp som användes i samband med diskussioner om vuxenutbildning var begåvningsreserven; vilket i korta drag innebar att det fanns en uppfattning om att många i Sverige hade för låg utbildning i förhållande till vilken begåvning och studiekapacitet de hade. Vuxenutbildning sågs som ett sätt att bättre utnyttja denna reserv, genom att framförallt få motiverade och begåvade elever att utbilda sig i vuxen ålder. Att vuxenutbildningen främst skulle riktas mot ”begåvade” elever var dock något som ifrågasattes, bland annat av LO, vilka istället ansåg att vuxenutbildningen borde riktas mot de som hade lägst utbildning och därmed var i störst behov av mer sådan (Fejes et al. 2018, 33f).
Under 1990-talet och framåt genomfördes en intensiv reformering av hela skolväsendet i Sverige, inklusive vuxenutbildningen. Mellan år 1997–2002 pågick det så kallade
kunskapslyftet; en statlig satsning på kommunal vuxenutbildning, med syfte att dels utveckla densamma, dels få bukt med den höga arbetslösheten. Kunskapslyftet innebar bl.a. att
Komvux växte i omfattning, att kommuner kunde lägga ut vuxenutbildningen på entreprenad samt en ökad variation och flexibilitet genom kontinuerliga kursstarter (Fejes et al. 2018, 35).
Komvux regleras idag i skollagen (SFS 2010:800) och har en egen läroplan (Lvux12), vilken bl.a. beskriver vuxenutbildningens uppdrag och syfte. Komvux kan läsas på antingen grundläggande eller gymnasial nivå. På den grundläggande nivån får eleverna möjlighet att läsa in behörighet till gymnasiet, vilket innebär att undervisningen ska motsvara de kunskaper som andra elever erhåller i grundskolan. Gymnasial nivå innebär att eleverna får läsa in eller komplettera sin gymnasieutbildning, för att exempelvis bli behörig till högskola och
universitet. Kurser på grundläggande nivå, exempelvis samhällskunskap, utgår från egna kursplaner som regleras i läroplanen, medan kurser på gymnasial nivå utgår från samma
ämnesplaner som återfinns i läroplanen för gymnasiet (Schygge 2019, 34; Fejes et al. 2018, 41f; Skolverket 2017).
I ett PM från Skolverket (2019b, 1ff) ges en överblick över den kommunala
vuxenutbildningen på grundläggande och gymnasial nivå. Rapporten innehåller bl.a. statistik om hur elevsammansättningen ser ut på Komvux samt hur dessa elever klarar utbildningen.
Enligt rapporten studerade ca 249 500 elever på vuxenutbildningen år 2018, varav ca 55 500 på grundläggande nivå. 96% av de elever som läste på grundläggande nivå var utlandsfödda, och av dessa hade ca 41% redan en bakgrund inom högre utbildning. Enligt statistiken läste de flesta av eleverna kurser i svenska som andraspråk.
4. Tidigare forskning
I kapitlet presenteras en del av den tidigare forskning som gjorts om vuxenutbildning, med fokus på demokratiska och medborgerliga aspekter av densamma. I kapitlet redogörs även för forskning om läroböcker, och då specifikt hur demokrati presenteras i dessa. Här kommer fokus ligga på två studier som har gjorts om demokrati i läroböcker för gymnasiet.
4.1 Vuxenutbildning och medborgarskapande
I en rapport från Skolverket (2012, 13) om kommunal vuxenutbildning på grundläggande nivå, redogörs för en studie baserad på statistiskt material från hela Sverige samt
intervjumaterial och dokumentation om vuxenutbildningen från sex olika svenska kommuner.
Studien syftar till att ge en bättre bild av vad vuxenutbildningen på grundläggande nivå innebär och hur den fungerar i praktiken.
Studien visar att bakgrunden hos de som studerar på grundläggande nivå har förändrats i hög grad de senaste åren, detta till följd av exempelvis olika satsningar som gjorts på
vuxenutbildningen samt migrationen till Sverige. Andelen invandrade elever har ökat i
mycket hög grad medan elever födda i Sverige har minskat. Även andelen elever med tidigare erfarenhet av eftergymnasial utbildning har ökat. Elever med invandrarbakgrund kommer från olika delar av världen och har kommit till Sverige av olika anledningar. Vissa har inte läs- och skrivkunskaper alls, medan andra studerat flera år i högskola, vilket innebär att elevgrupperna är mycket heterogena och att det finns stora skillnader i förutsättningar, behov och bakgrunder (Skolverket 2012, 44ff).
Tanken med vuxenutbildningen är att eleverna ska rustas för ”samhälls- och arbetslivet”, men fokus tycks främst ligga på att eleverna ska kunna utbilda sig och lära sig svenska så att de kommer in på arbetsmarknaden och kan försörja sig själva. Kanske är tanken att denna process i sin tur automatiskt ska leda till ett ökat deltagande även i samhällslivet, och inte bara i arbetslivet. Oavsett vilket, visar studien att vuxenutbildningen har ett tydligt
arbetsmarknadsfokus, vilket gör att dess medborgerliga och samhälleliga uppdrag hamnar i skymundan (Skolverket 2012, 50f).
En som ägnat stor del av sin forskning åt demokratiska aspekter av vuxenutbildning är Andreas Fejes, professor vid institutionen för beteendevetenskap och lärande vid Linköpings universitet. Hans forskning inriktar sig bland annat mot vuxenutbildningens demokratiska funktion och hur den kan bidra till invandrares medborgarskapande och inkludering i samhället, inte minst mot bakgrund av de senaste årens migration till Sverige (Linköpings
universitets hemsida, 2020). Fejes (2015, 8f) menar att det finns tre huvudsakliga syften med vuxenutbildningen; ett kompensatoriskt, ett demokratiskt och ett arbetsmarknadsmässigt. Det kompensatoriska och det arbetsmarknadsmässiga syftet handlar om att utbildningen dels ska vara en möjlighet för vuxna att ta igen sådan utbildning som de av olika anledningar inte kunnat genomföra tidigare, dels att förbereda och möjliggöra för vuxna att komma in på arbetsmarknaden. Det demokratiska syftet handlar om att möjliggöra för vuxna att bli en del av samhällslivet och främja deras personliga utveckling.
Enligt Fejes (2015, 12ff) har det demokratiska uppdraget i viss grad hamnat i skymundan de senaste åren, till förmån för det arbetsmarknadsmässiga. En decentraliserad skolpolitik med fokus på lokala behov av arbetskraft kan tänkas ha bidragit till denna utveckling, vilket kan leda till att de som studerar på vuxenutbildningen ges sämre förutsättningar att även få med sig exempelvis de demokratiska aspekterna av utbildningen. Detta bli extra intressant mot bakgrund av den elevsammansättning som finns på vuxenutbildningen, där andelen invandrare utan erfarenhet av det svenska samhällssystemet är mycket hög.
I boken Medborgarskap och utbildning för vuxna: om Komvux, folkhögskola och
medborgarskapandets praktiker redogör Fejes et al. (2018, 38ff) för en fallstudie som gjorts inom vuxenutbildning i Sverige, vilken baseras på intervjumaterial med lärare och elever från både folkhögskola och Komvux. Enligt studien tenderar vuxenutbildningen, med Komvux i spetsen, att forma individualistiska medborgare som i huvudsak ska ta ansvar för sig själva och sin egen framgång. Utbildningen ses i huvudsak som ett medel för att nå ett mål, vilket oftast innefattar att bli anställningsbar (Fejes et.al 2018, 42ff). Studien visar att Komvux innebär sämre möjligheter till demokratiska arbetsformer i form av exempelvis kollektivt lärande och elevinteraktion, framförallt till följd av hög frånvaro och svårigheter att använda gruppen som resurs (Fejes et al. 2018, 46ff). Studien visar även att elever på
vuxenutbildningen ser Komvux som ett sätt att bli en del av samhället, ”fullvärdiga”
medborgare, främst genom att få en utbildning och ett arbete och därmed kunna bidra till det gemensamma (Fejes et al. 2018, 92f).
Enligt författarna innebär utvecklingen mot en mer individualistisk vuxenutbildning, med fokus på eget ansvar, att den rådande sociala ordningen reproduceras. Denna sociala ordning innebär att de som är ”onormala” (arbetslösa, de som misslyckats i skolan, invandrare) ska bli
”normala” genom att med egen vilja ta ansvar för sig själva och göra sig anställningsbara.
Endast då kan man bli en fullvärdig medborgare. Denna individualism innebär att mer allmännyttiga syften och jämlikhetsaspekter åsidosätts (Fejes et al. 2018, 146ff).
4.2 Demokrati och läromedel
I avhandlingen Demokratins ansikte undersöker Agneta Bronäs (2000, 21) hur bilder av demokrati gestaltas i tyska och svenska samhällskunskapsböcker för gymnasiet mellan åren 1950–1999. Syftet med studien är att dels undersöka hur demokratibegreppet har gestaltats och förändrats under den undersökta perioden, dels undersöka vilka likheter och skillnader gällande demokrati som kan urskiljas mellan de svenska och tyska läroböckerna.
Undersökningen utgår från det faktum att läroböcker påverkar undervisningens innehåll och utformning, och att de således även har ett inflytande över hur lärare och elever arbetar med demokrati samt vilka uppfattningar om demokrati som förmedlas i skolan (Bronäs 2000, 10).
Studien visar en kontinuitet i de tyska läroböckerna i beskrivningar av demokratibegreppet under hela den undersökta perioden och att dessa beskrivningar i hög grad utgår från den tyska grundlagen. De skillnader över tid som kan urskiljas kopplas främst till olika händelser och problem som tas upp i böckerna, vilket gör att vissa aspekter av demokrati får olika mycket uppmärksamhet i förhållande till dessa händelser (Bronäs 2000, 45).
Även i de svenska läroböckerna framkommer en likartad beskrivning av demokratin under hela den undersökta perioden, och i likhet med de tyska böckerna kopplas demokratin i hög grad till de svenska grundlagarna. De svenska läroböckerna har mer fokus på statens
uppbyggnad och organisering, snarare än på demokrati som begrepp och politiskt ideal.
Fortsättningsvis präglas de svenska läroböckerna av en brist på problematisering kring demokratin (Bronäs 2000, 131).
Studien visar att bilder av demokrati i både tyska och svenska läroböcker är vaga och att det i båda länderna finns ett relativt tydligt västerländskt perspektiv. De svenska läroböckerna har mer fokus på demokrati som beslutsmetod, samt att demokrati innebär harmoni och samförstånd, medan de tyska läroböckerna fokuserar mer på aspekter som rör konflikt och pluralism. Ytterligare en skillnad som framkommer i studien är att de tyska läroböckerna tenderar att lyfta fram frihet som demokratisk aspekt, medan de svenska i högre grad lyfter fram ekonomiska aspekter och vissa svenska demokratiska särdrag (Bronäs 2000, 211).
Även om en jämförelse mellan tyska och svenska läroböcker är intressant, så är det slutsatserna kring de svenska läroböckerna som är mest relevanta för denna studie. Bronäs (2000, 249) menar att de svenska läroböckerna innehåller paternalistiska drag när demokrati behandlas. Läroböckerna ger en bild av medborgaren (och eleven/läsaren) som passiv,
ansvarslös och okunnig, medan politikerna framställs som experter och ansvarsfulla. Kvinnor, ungdomar och invandrare utestängs i hög grad i olika beskrivningar och förklaringar, inte
minst i läroböckernas bildsättning. Partier och föreningar framställs som toppstyrda, där medlemmarna har lite att säga till om, samtidigt som valdeltagande lyfts fram som viktigt, dock främst för att de demokratiska besluten ska anses legitima. Ett avstånd mellan medborgaren och ”de som bestämmer” kan således urskiljas.
Bronäs (2000, 249f) drar slutsatsen att de svenska läroböckerna präglas av motsägelsefulla bilder av demokrati. De försöker i viss mån uppmuntra till kritiskt tänkande och att göra sin röst hörd, samtidigt som böckerna förmedlar en tydlig bild av vad som är det rätta sättet att tänka. Böckerna uppmuntrar inte till engagemang, trots att de i vissa fall uttrycker att engagemang är viktigt. Denna paternalistiska gestaltning, menar Bronäs, kan eventuellt kopplas till ”den svenska modellen”, där någon annan löser problemen och det egna ansvaret hamnar i skymundan.
Även Kurt Wickes (2019, 232f) avhandling Läroböcker, demokrati och medborgarskap visar att svenska läroböcker förmedlar en bristfällig, entydig och till viss del motsägelsefull bild av demokratin, där olika perspektiv och problematiseringar av begreppet lyser med sin frånvaro.
I sin studie delar Wicke (2019, 202) in de analyserade böckerna i två kategorier. I den första kategorin återfinns läroböcker som främst hanterar demokrati utifrån tre olika dikotomier;
demokratin kontra dess fiender (såsom diktatur och nazism), representativ demokrati kontra direkt demokrati (där det senare lyfts fram som opraktiskt och ineffektivt) samt göra sin röst hörd genom formell beslutsprocedur kontra aktioner såsom aktivism och civil olydnad (vilket antyds vara farligt och odemokratiskt).
Även i den andra kategorin återfinns ovanstående dikotomier, men dessa böcker har något mer fokus på deltagande aspekter, där civilsamhällets roll och den aktiva medborgaren lyfts fram i högre grad. Liberal demokrati gestaltas som målet i en process, vilken länder som idag anses demokratiska har avslutat, medan andra icke-demokratiska länder är på väg till detta mål (Wicke 2019, 203f).
Wicke (2019, 207ff) menar att demokrati i läroböcker ofta uttrycks som spelregler eller regelbok, ofta med inspiration från demokratiteoretikern Robert Dahls demokratikriterier. Den liberala representativa demokratin är dominerande och beskrivs ofta som synonym med demokratin. I likhet med Bronäs analys framställs även politiker som mer kompetenta än väljarna och att det därför är politikernas uppgift att styra och besluta. Som en följd av detta framställs ofta aktivism som något negativt och att det är viktigt att medborgaren respekterar de beslut som fattas av politikerna.
Sammanfattningsvis pekar Wickes analys på flera problematiska aspekter av demokrati som framkommer i svenska läroböcker. Böckerna tenderar att i hög grad framställa den
representativa, liberala demokratin som ”det enda riktiga” och att det är medborgarens uppgift att främja densamma. Nyanserade och kritiska perspektiv på demokrati lyser med sin
frånvaro, och i viss grad framställs politiskt engagemang som något farligt, trots att det samtidigt poängteras att det är viktigt att engagera sig för att säkerställa demokratins fortlevnad.
Wicke (2019, 12) menar att det finns en konflikt i skolans demokratiska uppdrag. Enligt detta ska eleverna dels fostras till demokratiska medborgare genom att skolan ska förmedla demokratiska värden och kunskaper, dels utveckla vissa förmågor, så som kritiskt tänkande, vilka ska främja demokratin. Detta dubbla uppdrag kan vara en del av förklaringen till att läroböckerna ibland uppfattas som motsägelsefulla, inte minst mot bakgrund av att demokratin till viss del uppfattas som hotad, exempelvis p.g.a. ungdomars bristande engagemang i politiken (Wicke 2019, 241ff). Detta kan förklara att läroböckerna näst intill
”tjatar” om demokratin som det ideala och överlägset bästa styrelseskicket, där lite utrymme ges för alternativa synsätt eller ifrågasättande av den representativa demokratin – samtidigt som böckerna poängterar vikten av att engagera sig.
Även om både Bronäs och Wickes studier bygger på analyser av läroböcker för gymnasiet, är resultaten intressanta även för min undersökning, som bygger på analys av läroböcker för högstadiet och grundläggande vuxenutbildning. Det finns anledning att återkomma till deras slutsatser i studiens avslutande diskussion.
5. Teoretiska utgångspunkter
Studien kommer utgå från ett demokratiteoretiskt perspektiv, där fokus ligger på de tre demokratimodellerna valdemokrati, deltagardemokrati och samtalsdemokrati. Dessa tre idealmodeller förespråkar olika mekanismer för hur demokratiska värden kan förverkligas.
Det demokratiteoretiska perspektivet kommer att fungera som analysverktyg, för att synliggöra vilka bilder av demokrati som läroböckerna förmedlar och lyfter fram.
5.1 Demokratiska idealmodeller
I boken Demokratins mekanismer skriver redaktörerna Mikael Gilljam och Jörgen Hermansson (2003, 14f) om hur man inom demokratiforskningen kan urskilja olika mekanismer för att uppnå demokratiska kärnvärden, så som folkviljans förverkligande, politisk jämlikhet och folksuveränitet. Dessa mekanismer kan i sin tur kopplas till olika idealmodeller för hur en demokrati ska fungera på bästa sätt för att uppnå dessa värden. De tre modeller som tas upp i nedanstående tre avsnitt skapar legitimitet åt demokratiska beslut genom tre olika mekanismer. Inom det valdemokratiska idealet är det den politiska
jämlikheten och möjligheten till ansvarsutkrävande genom politiska val som ger legitimitet åt besluten. Inom deltagardemokratin är det möjligheten att själv delta och påverka de politiska besluten som skapar legitimitet, medan det inom den deliberativa modellen är den kritiska prövningen och förfinandet av olika argument som gör besluten rättvisa.
5.1.1 Valdemokrati
Valdemokrati är den modell som i första hand ser regelbundna val som den viktigaste mekanismen för att uppnå demokratiska kärnvärden. Enligt denna modell kan folket styra politiken främst genom att gå och rösta. Vid de demokratiska valen ska folket kunna rösta mellan olika konkurrerande alternativ, varpå vikten av ”upplyst förståelse” betonas; alltså att folket har möjlighet (och skyldighet) att ta reda på vilka olika alternativ som står till buds samt vad dessa olika alternativ har att ”erbjuda” väljarna (Gilljam & Hermansson 2003, 14ff).
Den valdemokratiska modellen innefattar i huvudsak två olika inriktningar, vilka i grova drag handlar om vad som ska ligga till grund för de val som medborgaren gör på valdagen.
Inom demokratiforskningen brukar uppdelningen göras mellan så kallad ansvarsutkrävande i efterhand samt mandatgivande modell (Gilljam & Hermansson 2003, 16f).
Den ansvarsutkrävande modellen innebär att väljarna på valdagen blickar bakåt och ser vad de styrande har åstadkommit under den gångna mandatperioden. Den röst som sedan läggs blir en form av ansvarsutkrävande för det som politikerna har åstadkommit. Om
väljaren inte är nöjd med den politik som förts, kan hen välja att rösta bort de styrande. Om väljaren däremot är nöjd med vad de styrande har åstadkommit, kan väljaren lägga sin röst på dem även i nästkommande val. Den ansvarsutkrävande modellen innefattar två viktiga
förutsättningar för att valet ska kunna förverkliga de demokratiska värdena; dels att väljaren har information om vilken politik som förts under den gångna mandatperioden, dels har vetskap om vilka partier och politiker som har haft ansvar för den politik som förts (Bäck 2003, 66f).
Den mandatgivande modellen är av mer framåtblickande karaktär, och innebär att väljaren röstar på det alternativ som stämmer bäst överens med dennes åsikter. Till grund för
röstningen ligger således vad politikerna lovar inför valet, samt vilken åsikt eller uppfattning som väljaren har om olika politiska frågor. Ett grundantagande inom mandatmodellen är att väljarna vet vad de vill. Mandatmodellen förutsätter också att väljaren har kunskap om vilka åsikter olika partier och politiker har, samt att dessa (partier och politiker) tydliggör för väljarna vad de ämnar göra under den kommande mandatperioden (vallöften) (Naurin, E.
2003, 54f).
Sammanfattningsvis så är det enligt den valdemokratiska modellen genom att gå och rösta på valdagen som de demokratiska värdena kan förverkligas på bästa sätt. Modellen kräver vissa förutsättningar, så som att väljarna har tillgång till information via exempelvis media, samt att väljarna har kunskaper om den politik som förts eller kommer att föras. Mellan valen är det i huvudsak politiker som har ansvar och styr, och den viktigaste kontakten mellan väljare och politiker sker under valrörelsen.
5.1.2 Deltagardemokrati
Den deltagardemokratiska idealmodellen innefattar en syn på medborgaren som mer aktiv än vad exempelvis valdemokrater förordar. Deltagardemokrati ses överlag inte som ett alternativ eller en motsättning till valdemokratin, utan lyfts snarare fram som ett komplement och ett förstärkande av densamma. Det deltagardemokratiska idealet förespråkar ett mer aktivt medborgerligt inflytande på politiken även mellan valen, både genom försök att påverka och genom mer direktdemokratiska metoder. Exempel på deltagardemokratiska metoder är namninsamlingar, demonstrationer, uppvaktningar, folkomröstningar och föreningsaktiviteter (Gilljam & Hermansson 2003, 19).
Deltagardemokrati kan innebära att medborgaren får ett ökat politiskt självförtroende samt att de folkvalda får en bättre uppfattning om vad folket faktiskt tycker och vill. Därigenom kan deltagardemokrati fungera som en påminnelse för politikerna om vilka de representerar.
Andra fördelar som lyfts fram med ett ökat deltagande i demokratin mellan valen är att det kan gynna det politiska klimatet, öka tilltron till politikerna samt minska den medborgerliga passivitet som man menar att demokratin lider av (Jarl 2003, 128f).
Deltagardemokrati kan äga rum i flera olika kontexter och måste inte nödvändigtvis mynna ut i just en politisk förändring. En idé inom deltagardemokratin är att ett ökat deltagande inom vissa sammanhang, exempelvis i olika styrelser eller på arbetsplatser, kan bidra till ett ökat deltagande även i andra sammanhang, exempelvis politiska sådana (Jarl 2003, 130f).
Diskussionen om hur ett ökat deltagande kan vitalisera demokratin och eventuellt lösa inneboende demokratiska problem, såsom medborgerlig passivitet och elitism inom politiken, är komplex. Ett ökat deltagande är något som ofta efterfrågas för att öka responsiviteten mellan väljare och representant, men riskerar samtidigt att leda till vissa konsekvenser såsom minskad politisk jämlikhet, om vissa grupper i samhället får mer att säga till om än andra (Wohlgemuth 2003, 165ff). Minskad politisk jämlikhet är ett av de starkare argumenten mot det deltagardemokratiska idealet. Demokratiforskningen visar att det politiska deltagandet är högre bland de mer resursstarka medborgarna. Ett ökat deltagande skulle kunna främja dessa grupper än mer, vilket kan göra att vissa ”röster” är mer värda än andra. Å andra sidan kan ett ökat deltagande leda till att responsiviteten och åsiktsöverensstämmelsen mellan medborgare och representant blir starkare. En viktig tanke här är att demokrati inte endast innefattar aspekter som politisk jämlikhet och folksuveränitet, utan att de beslut som i slutändan tas, även ska vara samstämmiga med det som folket vill. Deltagardemokratiska inslag kan stärka demokratin i den bemärkelsen (Gilljam 2003, 203ff).
5.1.3 Deliberativ demokrati
Deliberativ demokrati kallas även för samtalsdemokrati, och i denna uppsats kommer dessa två begrepp att användas synonymt. Den deliberativa demokratimodellen är en något nyare inriktning än de val- och deltagardemokratiska modellerna, med inspiration hämtad från bl.a.
Jürgen Habermas. Deliberativ demokrati sätter det politiska samtalet och diskussionen i centrum för demokratin, snarare än själva beslutsfattandet som i exempelvis valdemokratin.
Av vikt är alltså att de åsikter och preferenser som ligger till grund för politiska beslut har formats i en deliberativ kontext, där olika argument har framförts och kritiskt granskats. Den deliberativa demokratin innefattar alltså en uppfattning om att demokratiska värden kan uppnås genom att de som deltar i beslutsfattandet har tillskansat sig sina åsikter genom deliberativa samtal (Karlsson 2003, 214).
Deliberativa samtal kan föras mellan både medborgare och medborgare, medborgare och representanter samt representanter och representanter. Det som präglar det deliberativa samtalet är att de medverkande visar respekt för varandras åsikter och är lyhörda inför varandras argument. Det handlar alltså inte om att försöka förlöjliga eller förminska sin meningsmotståndare – utan på ett genuint sätt bemöta varandras bästa argument (Naurin, D.
2003, 243ff). Ett deliberativt samtal kan i bästa fall leda fram till någon form av konsensus, åtminstone på någon punkt. Om inte annat innefattar det en genuin vilja att försöka förstå den andres argument, snarare än en form av maktkamp med egenintresset i fokus (Gilljam &
Hermansson 2003, 22f).
Inom den deliberativa demokratimodellen ses offentligheten som en viktig arena för politiska diskussioner. Deliberation i det offentliga kan fungera ”renande”, genom att det skapar incitament för politikerna att framföra sina bästa argument för att få stöd.
Offentligheten blir dessutom ett tydligt forum för just diskussion med syfte att övertyga andra, snarare än en ren politisk förhandling där olika parter vill få igenom sina viljor (Naurin, D.
2003, 232). Samtidigt kan offentligheten även ge vissa oönskade effekter som inte kan anses särskilt deliberativa, exempelvis att politikerna använder känsloretorik och starka ord snarare än sina klokaste eller mest rationella argument (Naurin, D. 2003, 242). Offentlighet eller ej, så är det ändå det deliberativa samtalet, präglat av respekt och lyhördhet, som är i fokus i denna demokratimodell. Inom samtalsdemokratin skapas demokratisk legitimitet genom en kritisk opinionsbildning där medborgarna skapar och förfinar sina åsikter utifrån de starkaste och bästa argumenten.
6. Metod och material
I detta avsnitt beskrivs den analysmetod som kommer att användas i studien för att besvara frågeställningarna. Kapitlet innehåller även en beskrivning av det material som kommer användas i undersökningen, samt diskussion kring urval, validitet och reliabilitet.
6.1 Kvalitativ textanalys
För att besvara de frågeställningar som presenteras i de inledande kapitlen av uppsatsen kommer en kvalitativ textanalys att användas som metod. Demokrati och beskrivningar av fenomenet är inte alltid enkla, raka och konkreta. Därför blir den kvalitativa aspekten central i denna studie. En kvalitativ textanalys med beskrivande karaktär handlar om att systematiskt granska och ordna texter så att väsentliga aspekter och teman kan lyftas fram. Den stora fördelen med att analysen är kvalitativ snarare än kvantitativ i en sådan här typ av undersökning är att den kan fånga in textens helhet, snarare än förekomsten av enstaka begrepp eller ord. En kvalitativ textanalys kan även kasta ljus över aspekter i texter som inte är helt uppenbara; kanske outtalade eller abstrakta (Esaiasson et al. 2017, 211ff).
Textanalysen kommer att ske genom en upprepad och systematisk närläsning av materialet. Med hjälp av analysverktyg i form av de demokratimodeller som redogörs för i kapitel 5, kommer centrala aspekter att lyftas fram och textens mening kommer att
synliggöras. Analysen kommer att vara idécentrerad i den bemärkelsen att fokus kommer att vara på de idéer och föreställningar som texten förmedlar till läsaren (eleven). Jag kommer således inte fokusera på exempelvis författarna och vad de försöker säga, utan studien handlar i hög grad om hur demokrati presenteras för eleverna genom läroböckerna.
Studien innefattar vissa komparativa inslag. En jämförelse mellan olika böcker kommer att ske, detta för att kunna besvara min andra frågeställning som handlar om likheter och
skillnader mellan läroböckerna. En annan typ av komparation som kommer att genomföras är den som gäller det teoretiska analysverktyget. I analysen ämnar jag jämföra läroböckernas representationer av demokrati med de idealmodeller som presenteras i teoriavsnittet. Att använda idealtyper i en kvalitativ analys innebär att texternas mening relateras till på förhand konstruerade modeller eller idéer. Idealtyperna kan användas som en typ av måttstockar med vilka man kan undersöka ”verkligheten” och lyfta fram vissa utmärkande drag som
överensstämmer med de på förhand konstruerade modellerna (Bergström & Svärd 2018, 147ff).
En kvalitativ analys innebär att en tolkning behöver göras, vilket i denna studie innebär tolkning av läroboksinnehåll. Tolkning innebär ett försök att förstå vad en text säger genom att ställa frågor till den. Olika frågor kommer att ge olika svar, varpå det är viktigt att hela tiden återkomma till de frågor som analysen utgår ifrån; i detta fall om vilka bilder av demokrati som representeras i läroböckerna. Tolkningsarbetet kan vara mer eller mindre krävande för olika texter, beroende på exempelvis huruvida texten innehåller latenta eller tydligt uttalade budskap. När det gäller att undersöka representation av demokrati i läroböcker finns det anledning att anta att viss tolkning av underförstådd mening kommer att återfinnas.
Andra aspekter som påverkar tolkningen är den kontext i vilken texten återfinns. I detta fall handlar det om böcker skrivna i närtid samt i ett sammanhang (skolan/elever) jag som uttolkare är bekant med, vilket kan underlätta tolkningsarbetet (Esaiasson et al. 2017, 226f).
Ett tolkningsarbete innefattar alltid en viss subjektivitet, eftersom tolkningen sker av en enskild person som har vissa unika erfarenheter och förförståelse. En kvalitativ textanalys kan ändock antas producera ny, valid och reliabel kunskap genom att tolkningen sker genom transparens, tydliga belägg och en öppen argumentation för de slutsatser som dras. Genom referat och citat kommer analysarbetet kunna följas och granskas och därigenom styrka studiens giltighet.
6.2 Läroböcker som material
I studien kommer fyra olika läroböcker att analyseras, varav två är uttalat inriktade mot grundläggande vuxenutbildning. De andra två böckerna uttrycker mer tydligt att de är riktade mot högstadiet. Urvalet har gjorts strategiskt, där läroböckerna valts utifrån deras inriktning mot de årskurser och kurser som studien fokuserar på. Läroböckerna som är inriktade mot vuxenutbildningen har valts utifrån böckernas tydligt uttalade målgrupp (elever på
grundläggande vuxenutbildning), medan böckerna som är inriktade mot högstadiet har valts efter att jag har frågat runt både på skolor, bland högstadielärare och bland andra
lärarstudenter om vilka läroböcker som brukar användas i undervisningen. Samtliga av de läroböcker som har valts ut har jag själv även stött på i olika undervisningssituationer.
Ett urval av materialet har gjorts för att avgränsa undersökningen i viss mån, vilket kan skapa frågetecken kring studiens generaliserbarhet. Fler böcker hade kunnat generera en mer heltäckande bild. Detta har dock inte varit möjligt inom ramen för denna undersökning, varpå urvalet har gjorts utifrån ovanstående avvägningar och utifrån vetskapen att böckerna är förekommande i de sammanhang jag undersöker. Eftersom studien är av kvalitativ karaktär är
det dessutom inte dess generaliserbarhet som är i fokus. Istället handlar det om att belysa vissa aspekter, med teoretiska utgångspunkter, i ett begränsat material.
De läroböcker som är inriktade mot vuxenutbildningen är dels Samhällskunskap för grundläggande vuxenutbildning, skriven av Martin Thuresson och utgiven av Capensis förlag år 2015 samt Se samhället! Grundkurs i samhällskunskap skriven av Hans Almgren, Katarina Wattman och Ewa Holm, utgiven har Gleerups förlag år 2018.
Läroböckerna med inriktning mot högstadiet är Sh – samhällskunskap 7–9 (serien Utkik) skriven av Monika Linder, Anna Holmlin Nilsson, Christina Friborg & Henrik Isacsson, utgiven av Gleerups förlag år 2014, samt Samhälle - Ämnesboken (serien SO.S) av Ulla Andersson, Per Ewert & Uriel Hedengren, utgiven av Liber förlag år 2012 (tryckår 2016).
Samtliga läroböcker är utgivna efter att den nya Skollagen (2010:800) och de senaste
läroplanerna trädde i kraft år 2011 (Lgr11) och 2012 (Lvux12). Böckerna kommer att läsas i sin helhet eftersom olika aspekter av demokrati kan tänkas dyka upp under flera avsnitt i böckerna.
7. Resultat
I följande kapitel kommer resultatet av läroboksanalysen att presenteras och uppsatsens frågeställningar besvaras. Uppsatsens syfte var att undersöka hur demokrati presenteras i läroböcker i samhällskunskap för vuxenutbildning respektive högstadiet, samt vilka
eventuella likheter och skillnader som kan urskiljas mellan dessa läroböcker. Analysen har gjorts med utgångspunkt i de tre idealmodellerna valdemokrati, deltagardemokrati och samtalsdemokrati.
7.1 Läroböcker riktade mot vuxenutbildning
Här kommer analysen av de två läroböckerna som är inriktade mot grundläggande
vuxenutbildning att presenteras. Dessa böcker är Se samhället! Grundkurs i samhällskunskap författad av Hans Almgren et al., samt Samhällskunskap för grundläggande vuxenutbildning, skriven av Martin Turesson. Se samhället! är utgiven av Gleerups förlag år 2018 medan Samhällskunskap för grundläggande vuxenutbildning är utgiven i en reviderad upplaga av Capensis förlag år 2015.
7.1.1 Se samhället!
Boken innehåller 171 sidor (exkl. register) uppdelade i 8 kapitel. Boken riktas huvudsakligen mot personer som inte har svenska som modersmål, och innehåller bland annat förklaringar av svåra ord och språkövningar. Varje kapitel innehåller en kortare introduktion, faktatexter, bilder, modeller och flertalet instuderingsfrågor och övningsuppgifter. Samtliga delar i boken, med undantag för övningsuppgifter och frågor, har tagits i beaktande i analysen.
I bokens andra kapitel behandlas medier, och under den första rubriken Mediers uppgifter står det att media i en demokrati (som Sverige) framförallt har tre uppgifter; att förmedla nyheter, att granska makten och att vara en plats för debatt och diskussion. Att granska makten betonas som viktigt för ett demokratiskt samhälle, så att exempelvis maktmissbrukande politiker avslöjas. Även media som en plats för opinionsbildning beskrivs som viktig för demokratin:
Att kommentera och vara ett ställe för debatt. I ett demokratiskt land är det journalisternas uppgift att ställa besvärliga frågor och släppa fram olika åsikter så att människorna själva får ta ställning vad som är rätt och fel. (Almgren et al. 2018, 24).
Båda dessa beskrivningar stämmer väl in i den valdemokratiska modellen, vilken betonar vikten av att medborgaren ska ha information om vad politikerna gör för att kunna ”rösta rätt”
i politiska val och att media ska bidra till att människor själva kan skaffa sig åsikter och ta
ställning. Att media även ska vara en plats för offentlig diskussion, där flera olika åsikter får träda fram, kan även tolkas som ett uttryck för samtalsdemokratins ideal, där vikten av att olika åsikter får mötas och vägas mot varandra lyfts fram. Även under rubriken Objektiva och vinklade nyheter tas sådana aspekter upp, exempelvis då det i texten beskrivs hur viktigt det är att flera perspektiv finns med i nyhetsrapporteringen för att ge korrekt information. Detta framställs även som motsats till hur media fungerar i diktaturer, där felaktig information och regimvänlig rapportering begränsar folkets kunskaper (Almgren et al. 2018, 26).
Ett fåtal beskrivningar som görs i texten kan även ses som uttryck för deltagardemokrati.
Ett sådant exempel återfinns under rubriken Fördelar med internet:
Alla kan bli opinionsspridare, för mänskliga rättigheter och mot rasism, för vegetarisk skolmat eller mot vargjakt. På det här viset hjälper internet till att göra världen med demokratisk. (Almgren et al. 2018, 33)
I texten lyfts internetanvändningen fram som en möjlighet för fler människor att delta i demokratin och främja densamma, genom att uttrycka sina åsikter. Samtidigt betonar boken att internet kan vara riskfullt och att det kan vara brottsligt att skriva vissa saker på
exempelvis sociala medier. Fler nackdelar än fördelar lyfts fram, vilket gör att internets
”deltagardemokratiska potential” hamnar i bakgrunden (Almgren et al. 2018, 33ff).
Å andra sidan beskriver texten hur internet kan innebära problem i form av så kallade filter- eller åsiktsbubblor, vilket enligt författarna riskerar att leda till att vi inte stöter på konkurrerande åsikter, utan att vi bara ser sådant som redan bekräftar vår egen uppfattning (Almgren et al. 2018, 34). Att benämna detta som en risk kan tolkas som ett förespråkande av att flera olika åsikter behöver synas, höras och prövas, i enlighet med den
samtalsdemokratiska modellen.
I bokens tredje kapitel som behandlar demokrati och mänskliga rättigheter, beskrivs demokrati i den inledande texten som länder där ”folket får välja sina makthavare” (Almgren et al. 2018, 44). Under den första rubriken Vad är demokrati? listas sedan ett antal ”regler”
som gäller i demokratier, där fria politiska val, flera partier att välja mellan samt allmän och lika rösträtt är överst på listan. På samma sida lyfts även den representativa formen, inom vilken medborgarna får välja vilka som ska styra, fram som praktisk och effektiv, inte minst eftersom de som väljs är engagerade och kunniga (Almgren et al. 2018, 45). Kapitlet inleds alltså med en bild av demokrati som överensstämmer med det valdemokratiska idealet, där rösträtten och valet av representanter lyfts fram som de viktigaste förutsättningarna för demokrati.
Diktatur beskrivs i boken som en motsats till demokrati, där olika partier inte är tillåtna, media inte är fri och där folket inte får vara med och påverka politiken exempelvis genom att rösta. Att säga något som inte passar regimen kan innebära straff och journalister kan inte rapportera om orättvisor eller maktmissbruk (Almgren et al. 2018, 48f). Att ett land är odemokratiskt när det inte finns flera partier, när media censureras och medborgaren inte får rösta är även det kännetecknande för valdemokratin.
De valdemokratiska aspekterna är alltså framträdande i avsnittet, även om vissa
deltagardemokratiska sådana kan urskiljas, exempelvis när direktdemokrati beskrivs. Även om det representativa systemet framställs som fördelaktigt, framgår det att direktdemokrati kan användas i mindre sammanslutningar, exempelvis föreningar och klassråd. Även under rubriken Inte alltid så lätt med demokrati kan deltagardemokratiska inslag urskiljas. Här framgår bland annat att demokrati innebär att man får tycka vad man vill och att dessa åsikter får uttryckas, exempelvis genom demonstrationsfrihet och föreningsfrihet – alltså metoder som lyfts fram inom den deltagardemokratiska modellen. Under samma rubrik står det även:
Det demokratiska samhället får bara använda demokratiska medel, t.ex. diskussion och
argumentation, för att motarbeta sådana här [nazistiska] organisationer. (Almgren et al. 2018, 46)
Formuleringen kan kopplas till den samtalsdemokratiska modellen där diskussion och argumentation är metoder vilka anses som förutsättningar för att uppnå demokratiska kärnvärden.
I det fjärde kapitlet, Så styrs Sverige, är det återigen valdemokratiska aspekter som
dominerar i de olika förklaringarna av Sveriges politiska system. Under rubriken Val i Sverige framgår det att de allra flesta tycker det är viktigt att rösta i valet och att Sverige därför har ett högt valdeltagande. Det står även att ”I valen väljer du att rösta på det parti som du tycker är bäst” (Almgren et al. 2018, 67), vilket stämmer väl in på den valdemokratiska
mandatmodellen där valet och röstningen ska vara framåtblickande och baseras på
åsiktsöverensstämmelse och vallöften. I kapitlet likställs även demokratin med representativ sådan:
Demokratin i Sverige innebär att folket väljer representanter till kommunfullmäktige, till landstings- eller regionfullmäktige och till riksdagen. (Almgren et al. 2018, 67)
Folket ska ha makten i Sverige. Det sker genom att folket vart fjärde år väljer 349
riksdagsledamöter. Deras uppgift är att representera folket och fatta beslut. (Almgren et al. 2018, 74)
Ovanstående formuleringar innefattar en syn på demokratin och på väljaren som aktiv främst när det är val. Det är genom att välja representanter vart fjärde år som folket har makt att påverka samhället, och de valdemokratiska aspekterna är således framträdande. En liknande bild av demokrati framträder under rubriken Så styrs kommunen där den kommunala
demokratin beskrivs som att folket röstar till kommunfullmäktige vart fjärde år, och därefter är det politikerna som bestämmer och fattar beslut (Almgren et al. 2018, 81).
Under rubriken Hur kan jag påverka? ges tre förslag på hur läsaren som medborgare i exempelvis en kommun kan påverka samhället även om ”politiker har mycket makt”. De metoder som tas upp är att skriva till en politiker, att skriva en insändare i tidningen och att lägga medborgarförslag om denna möjlighet finns i kommunen. Texten uttrycker att dessa påverkansförsök kan innebära att politiker och tjänstemän kanske funderar på göra något åt det problem som påtalas (Almgren et al. 2018, 83). I avsnittet om grundlagarna finns det även en bild på en demonstration, tillsammans med en bildtext om att det är viktigt i en demokrati att få demonstrera sina åsikter (Almgren et al. 2018, 71). Kapitlet tar alltså upp några metoder som kan användas för att påverka politiken utöver att exempelvis rösta, i enlighet med det deltagardemokratiska idealet. Samtidigt bör det påpekas att texten om påverkan antyder en viss osäkerhet kring dessa metoders möjligheter att faktiskt leda till förändring.
I resterande delen av boken tas endast ett fåtal aspekter av demokrati upp, vilka i viss mån kan kopplas till den valdemokratiska modellen. I avsnittet om EU nämns att EU:s lagar stiftas av Europaparlamentet (tillsammans med ministerrådet), vars ledamöter väljs ”direkt av medborgarna” vart femte år. En mer ingående förklaring till demokratin i EU ges dock inte (Almgren et al. 2018, 86). Avslutningsvis framgår det i det avslutande kapitlet En orolig värld att korrumperade politiska ledare som inte utlyser val i sina länder är en orsak till konflikter och krig (Almgren et al. 2018, 156). Brist politiska val lyfts således fram som ett problem och en möjlig källa till konflikt.
7.1.2 Samhällskunskap för grundläggande vuxenutbildning
Boken innehåller 142 sidor fördelat på 12 kapitel, och den riktas huvudsakligen mot vuxna och vuxna invandrare som har ett annat modersmål än svenska. Utöver de vanliga
faktatexterna innehåller boken förklaringar av vissa ord och begrepp, samt fördjupande texter och ett flertal bilder. Den innehåller inga övningsuppgifter, instuderingsfrågor eller
sammanfattningar. Boken har analyserats i sin helhet.
I bokens första kapitlet Demokrati, beskrivs begreppet demokrati som mångtydigt och något som används i flera sammanhang. Två betydelser av begreppet lyfts fram som viktigare än
andra, där den första punkten beskriver demokrati som ”att fatta beslut”, genom att alla
medborgare har en röst och att majoriteten av rösterna vinner. Ett system där alla skulle rösta i varje fråga (alltså direktdemokrati) beskrivs som allt för tidskrävande och dyrt, varpå ett representativt system är det vanligaste sättet, där folket får rösta fram representanter som sedan fattar beslut. Texten kompletteras även med en bild från en valstuga, tillsammans med bildtexten: ”I en demokrati är det viktigt att partierna informerar inför varje val” (Turesson 2015, 7). Det valdemokratiska idealet är alltså framträdande i den inledande beskrivningen av demokrati, både utifrån det faktum att val är det första som tas upp samt utifrån valet av bild och bildtext, där vikten av ”den informerade väljaren” lyfts fram.
Den andra beskrivningen som ges av begreppets innebörd är att ”Demokrati är respekt”, vilket förklaras som att alla är lika mycket värda i en demokrati och att alla har rätt till sina åsikter. Respekt beskrivs som nödvändigt men svårt att nå, men att respekten kan öka om människor har förståelse för varandra. Denna förståelse kan främst nås genom samtal och möten (Turesson 2015, 7). Respekt för varandras olikheter och ökad förståelse genom samtal är drag som kan kopplas till det samtalsdemokratiska idealet.
Under rubriken Sveriges långa väg till demokrati står det att Sverige blev en demokrati år 1921, då allmän och lika rösträtt infördes. Så sent som på 1890-talet fick varken kvinnor eller majoriteten av männen rösta (Turesson 2015, 8). I och med denna förklaring framställs demokrati som synonymt med allmän och lika rösträtt, vilket även stämmer överens med det valdemokratiska idealet. Under samma rubrik finns även vissa deltagardemokratiska inslag genom att kopplingar mellan demokratisering och folkrörelserna görs. I texten beskrivs hur folkrörelserna hade många medlemmar vilket gjorde att de kunde få inflytande, trots att deras medlemmar inte hade rösträtt eller hade formell makt i exempelvis riksdagen (Turesson 2015, 8). Att folkrörelserna fick ”sin vilja igenom” utan att ha rösträtt kan ses som ett uttryck för att politiskt deltagande, i linje med den deltagardemokratiska modellen, kan påverka samhället och den politiska utvecklingen vid sidan av att rösta i valet.
Under rubriken Korruption – ett problem för demokratin är det återigen rösträtten som lyfts fram som ett tecken på demokrati, i enlighet med den valdemokratiska modellen:
I ett korrupt land är det pengarna och kontakterna som styr, inte varje människas lika rösträtt. Det uppstår en misstänksamhet bland befolkningen att det inte spelar någon roll vilken politiker man röstar på eftersom alla bara tänker på sig själva. (Turesson 2015, 10)
Rösträtten och det politiska valet framträder alltså som viktiga anledningar till att en demokrati kan fungera bra; utan detta riskerar korruptionen att öka och demokratin att minska.
Diktatur beskrivs i boken som en motsats till demokrati, där majoriteten inte får bestämma utan endast ett fåtal, som inte väljs i demokratiska val, styr landet. Rättigheterna i diktaturer är ofta begränsade, exempelvis att man inte får uttrycka åsikter som inte passar regimen. Under rubriken Mittemellan demokrati och diktatur tas Thailand upp som exempel på ett land som haft demokratiska val, men där de valda ledarna har avsatts (Turesson 2015, 12).
Beskrivningen av Thailand ger utrymme för att det inte bara är politiska val som krävs för att ett land ska bli demokratiskt. En liknande bild presenteras under rubriken Demokrati eller diktatur i framtiden? där det framgår att vissa länder anordnar val för att det ska ”se bra ut”
och att massmedia och påtryckningar från omvärlden gör det svårare för diktaturer att
upprätthållas, men att dessa länder ändå tenderar att inte utvecklas mot demokratier (Turesson 2015, 13). Politiska val lyfts alltså fram som ett tecken på demokrati i enlighet med den valdemokratiska modellen. Samtidigt framgår det att val inte är tillräckligt för att ett land ska vara demokratiskt. Vad som mer krävs framgår dock inte.
Deltagardemokratiska inslag kan urskiljas under rubriken Föreningslivets och arbetslivets demokrati. Föreningar beskrivs som möjligheter att påverka och dessutom utöva och träna demokrati, genom att medlemmarna dels får vara med och bestämma ”direkt”, dels genom att det är en plats där man måste lyssna på och respektera varandra:
Demokratin finns i många delar av vårt samhälle. Vi deltar inte bara i demokratin som väljare utan också som föreningsmedlemmar och som anställda på våra arbetsplatser (Turesson 2015, 14)
Boken tar även upp att vem som helst kan starta en förening. Enligt den deltagardemokratiska modellen kan demokrati i olika sammanhang, exempelvis i föreningar och på arbetsplatser,
”spilla över” även i politiska kontexter. Att öva sig i demokrati på olika sätt kan öka det politiska engagemanget minska passiviteten mellan valen, och därmed vitalisera demokratin.
I kapitlet Kommuner och landsting/regioner är det främst uttryck i överensstämmelse med det valdemokratiska idealet som får utrymme. Att påverka kommunen kan man främst göra genom att gå och rösta vart fjärde år. Mellan valen är det politikerna som fattar de viktiga besluten. Kommunerna beskrivs som demokratiska just därför att kommunpolitikerna är framröstade av kommuninvånarna, och att för att kommunen behöver förhålla sig till lagar som är stiftade av riksdagen, som ju också består av folkvalda politiker. I enlighet med mandatmodellen står det även att man som medborgare ska rösta på det parti eller den politiker som ”har bra idéer för framtiden” (Turesson 2015, 31; 34).
Vissa deltagardemokratiska inslag kan skönjas, dock mest som korta tillägg till ovanstående budskap. I en modell förklaras hur beslutsfattandet i kommunen går till, och i den tillhörande förklaringen står följande:
Skissen är förenklad, till exempel när det gäller invånarnas roll. Man kan inte bara ha val och sedan ska invånarna vara tysta i fyra år. De kommer att höra av sig (till kommunen) mellan valen.
(Turesson 2015, 34)
Hur invånarna kan höra av sig och vad detta kan leda till är dock inte något som förklaras närmare, varpå det deltagardemokratiska budskapet hamnar i bakgrunden. Däremot påpekas det i texten, under rubriken Fritidspolitiker, att det finns möjligheter för exempelvis
invandrare att engagera sig i politiken, och att det är viktigt för demokratin att alla är med och ställer upp. En bild på en fritidspolitiker, med tillhörande bildtext som förklarar att personen invandrat till Sverige och sedan varit aktiv inom politiken i tio år, förstärker detta budskap (Turesson 2015, 35).
I kapitel fyra om riksdag och regering är det fortsatt valdemokrati som är det dominerande synsättet, med undantag för beskrivningen av direktdemokrati, där vissa deltagaraspekter kan urskiljas. Direktdemokrati beskrivs som en metod där alla får vara med och bestämma i alla frågor, och att detta fungerar bra i mindre organisationer. I ett helt land är det dock inte möjligt. Därför har Sverige ett representativt system där folket får välja politiker vart fjärde år. Om man inte går och röstar fastän man har rösträtt, missar man sin chans att påverka.
Valet kan baseras på både vad politikerna säger att de ska göra (information innan val), eller på vad de har åstadkommit under tidigare mandatperiod. Väljarens ansvar att ”rösta rätt”
betonas, och att man inte bara kan skylla ifrån sig på politikerna om man är missnöjd (Turesson 2015, 39; 41; 48). Både den valdemokratiska mandatmodellen och
ansvarsmodellen ryms således inom denna beskrivning.
I kapitlet om politiska partier och ideologier finns liknande synsätt som i övriga kapitel, alltså att det främst är genom val som demokratin förverkligas i Sverige. I kapitlets inledning beskrivs hur flera olika partier arbetar för att föra fram sina åsikter och därmed få röster i valet. Den huvudsakliga uppgiften för medborgaren är att rösta på det parti som hen föredrar.
Valrörelsen lyfts fram som extra viktig för partiet att locka till sig röster. Endast en formulering innehåller deltagardemokratiska aspekter: ”Alla som bor i Sverige har rätt att starta ett eget parti.” (Turesson 2015, 49).
Bokens åttonde kapitel behandlar massmedia, och innehåller aspekter som kan kopplas till dels deltagardemokrati, dels valdemokrati. Deltagardemokratiska aspekter förekommer exempelvis i beskrivningen av hur media fungerar i en diktatur (som ju enligt boken är
motsatsen till demokrati). Här beskrivs bland annat hur internet och sociala medier kan bidra till att information kan spridas snabbare och enklare, och därmed kan fungera som ett sätt för vanligt folk att uttrycka sina åsikter eller anordna demonstrationer och protester, vilket exempelvis hänt i diktaturer som Tunisien och Egypten (Turesson 2015, 123). Media lyfts alltså fram som ett sätt att motverka diktatur och främja demokrati genom att skapa ökade möjligheter till deltagande och engagemang. I avsnittet Massmedia och demokrati är det främst beskrivningar av media som överensstämmer med det valdemokratiska idealet:
I en demokrati är det du, jag och alla andra som slutligen bestämmer genom vår röst i valet. För att göra ett klokt val måste vi ha information. Vi har varken tid eller möjlighet att själva hitta all den information som vi behöver [---]. Därför behövs massmedias journalister. Deras jobb är att ta fram information om vad som händer i samhället. (Turesson 2015, 122)
I efterföljande text beskrivs hur viktigt det är att media granskar makten och har tillgång till information, exempelvis genom offentlighetsprincipen. Längre fram i kapitlet poängteras också vikten av att media förhåller sig neutralt, så att mediekonsumenten själv får ta ställning (Turesson 2015, 126). Dessa beskrivningar av medias uppgifter stämmer väl överens med valdemokratiska aspekter, där information och ”upplysning” är viktiga faktorer för att demokratin ska kunna fungera.
7.2 Läroböcker riktade mot högstadiet
I följande avsnitt kommer analysen presenteras av de två läroböckerna som är inriktade mot årskurs 7–9; Samhälle – ämnesboken, skriven av Ulla M. Andersson et al. (2012) samt boken Sh - Samhällskunskap 7–9 skriven av Monika Linder et al. (2014). Samhälle - ämnesboken är en del av serien SO-S och är utgiven av Liber förlag år 2012 (tryckår 2016) och Sh –
Samhällskunskap 7–9 är en del av serien Utkik och är utgiven år 2014.
7.2.1 Samhälle – ämnesboken
Boken innehåller 352 sidor (exkl. register) och är uppdelad i 16 kapitel. Varje kapitel innehåller olika delar utöver ordinarie faktatexter, så som introduktion, fördjupande texter, övningsuppgifter och sammanfattningar. Boken har som tidigare nämnts analyserats i sin helhet, med undantag för sammanfattningar och olika övningsuppgifter. Även bildtexter och bilder har alltså tagits i beaktning i analysen.
Bokens första del som handlar om bland annat Sveriges befolkning och om att leva
tillsammans, innehåller endast ett fåtal konkreta uttalanden om demokrati. Därmed inte sagt att olika demokratiska aspekter inte presenteras. I kapitlet ”Leva tillsammans” lyfts
